Erica Fahlström

– Folk i Israel har kallat oss för galna, men vi märker att det vi står för betyder något, att vi har kraft att påverka utvecklingen, säger de båda talespersonerna för Standing Together under ett kort och intensivt Sverigebesök, inbjudna av Palmecentret och Familjen Robert Weils Stiftelse.

Rula Daood kommer från ett litet palestinskt samhälle i norra Israel, men lever i Jaffa. Hon ingår i den minoritet på 20 procent av de israeliska medborgarna som är palestinier (ej att förväxla med palestinier under israelisk ockupation). Alon-Lee Green från Tel Aviv tillhör Israels judiska befolkningsmajoritet, vilken i sin tur är mycket komplex. Båda vill ta fram de goda krafterna i Israel och talar om hur sammanflätade judars och palestiniers öden är.

”Vi måste utgöra ett alternativ”

– Vi måste börja tro på vårt samhälle, säger Alon-Lee Green som har massor med följare på sociala medier. Tillsammans har han och Rula Daood allt sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 verkat för den israeliska gisslans frigivning och ett slut på kriget i Gaza. De har organiserat egna hjälpkonvojer men även skyddat andra hjälpsändningar som attackerats av bosättarhögern utan att polisen ingrep. Men efter påtryckningar från bland annat Bidenadministrationen och EU-regeringar kunde hjälpkonvojerna släppas fram. De verkar för social och ekonomisk rättvisa i Israel, som hbtq-rättigheter och höjda minimilöner. De lyfter fram utsatta judiska grupper. De kräver att polisen ingriper för att stävja det våld som spridit sig ”som en pandemi” inom Israels palestinska samhällen.

– När det hålls demonstrationer i Israel gör polisen alldeles för stora insatser. Kvinnliga lärare har försetts med ögonbindlar i häkten, för att de skrivit ”Snälla, skydda barnen i Gaza” på sociala medier. Men när människor dödas i vapendåd i palestinska samhällen i Israel är polisen sist på plats, säger Rula Daood.

De beskriver ett Israel där högerkrafter dominerar. Den mångårige premiärministern Benjamin Netanyahu har bäddat för det genom att agera som en ”prototyp för högerpopulistisk ledare” långt före Bolsonaro, Órban eller Trump. Ingen i Israel under 30 har några levande minnen av en annan premiärminister, påpekar de. Visserligen hade Israel under en kort mellantid en koalitionsregering ledd av Naftali Bennet och Yair Lapid. Men de saknade visioner för sitt ledarskap och gjorde föga intryck. Rula Daood och Alon-Lee Green tvekar inte att kalla Netanyahus regering, stödd av de högerextrema bosättarna Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich, för fascistisk.

– Vi måste utgöra ett alternativ, säger de och pekar på hur svag den israeliska vänstern är. Under sitt tajta program i Stockholm körs de mellan möten med svenska organisationer, intervjuer, ett offentligt samtal på Kulturhuset i Stockholm och en träff med ledamöter i riksdagens utrikesutskott.

Anna Hedenmo intervjuar Rula Daood och Alon-Lee Green

Från livestream av samtalet på Kulturhuset Stadsteatern den 19 februari. –De ville att vi skulle veta vår plats. Att du inte kan prata om någonting, prata om Gaza. Och såklart att du inte kan kritisera den israeliska regeringens vedergällning. Jag är politisk, jag pratar om politik, jag går ut på gatorna. Det är inte meningen att jag ska vara rädd, och även om jag är det så ska jag inte visa det. Men två veckor, tre veckor, efter den 7 oktober var till och med jag rädd för att uttala mig, berättar Rula Daood om situationen för palestinier i Israel efter den 7 oktober.

Israels starkaste gräsrotsrörelse

Sedan 2016, en period i Israel som kallades ”knivarnas intifada”, har de arbetat för att få ut folk i protester. De insåg snart att det inte räckte att mobilisera mot orättvisor och maktövergrepp, för när demonstrationerna var avblåsta försvann människor åt olika håll. Så redan före oktober 2023 satsade de på att organisera sina anhängare. I dag beskriver de Standing Together som Israels starkaste gräsrotsrörelse. Den har nu 14 lokalavdelningar runt om i landet samt ytterligare tolv på universitet och högskolor. Det gör den till Israels största studentrörelse, säger de.

När Hamas och Islamiska jihad utlöste massakrer och kidnappningar mot en musikfestival och kibbutzer tidigt en sabbatsmorgon i oktober 2023 hade Standing Together redan ett brett nätverk att verka från. Bara två dagar senare, medan hela Israel var i chock och larmsignaler varnade för Hamas fortsatta raketer från Gaza, gick de ut med krav på en politisk uppgörelse för att få hem gisslan. De var övertygade om att krig inte skulle rädda gisslans liv.

Men under den första tiden efter attacken var en israelisk majoritet emot en uppgörelse. Synsättet har dock förändrats, vilket märkts på växande massprotester mot den regering som anklagats för att sätta sin överlevnad framför gisslans liv.

Det var inte Standing Together som tog initiativet när gisslans anhöriga började organisera sig med krav på en uppgörelse. Men de stödde familjernas kamp och gick ut på gatorna tillsammans med dem.

De framhåller att alla tiotusentals palestinska dödsoffer under Gazakrigets hittills 15 månader inte har gjort israelerna ett dugg tryggare.

– Jag vill inte heller vara del av ett samhälle som är skyldigt till 17 000 barns död i Gaza, säger Alon-Lee.

Han beskriver det som en kamp för Israels själ när Standing Together kräver eldupphör och säkerhet för båda folken.

Men de vill inte ge sig in i diskussioner om huruvida kriget i Gaza ska klassificeras som folkmord eller inte. Det överlåter de åt juridiska experter.

De väljer i stället att agera inom Israel för att få slut på, som de säger, ”det elände” som 14 miljoner människor mellan Medelhavet och Jordanfloden lever med. Eller omskrivet: 7 miljoner judar och 7 miljoner palestinier, när man räknar in både de palestinier som är israeliska medborgare och de som lever under ockupation.

–Det finns en lag i Israel som säger att om du vill bojkotta en produkt som testats på djur, eller en produkt som är skadlig för miljön så är det helt okej, men om du säger ”köp inte den här produkten för att den produceras i en bosättning” så får du sitta ett år i fängelse. Det är förhållandena vi verkar i, säger Alon-Lee Green under samtalet på Kulturhuset. (Foto från livestream)

Folkets smärta exploateras

De anser att Netanyahu, Ben-Gvir och Smotrich har förverkat sin legitimitet, liksom även Hamas. Redan före den 7 oktober 2023 visade opinionsmätningar i Gaza att en bred majoritet förkastade Hamas ledarskap, påpekar de.

– Mitt folk kan inte befrias genom att oskyldiga mördas. Att dödas och döda är inte vårt öde, det är resultatet av en politik som våra folk inte vill ha. För sin egennytta exploaterar de båda ledarskapen sina respektive folks smärta. Det måste få ett slut. Det kan bara ske när våra folk inser att bara vi själva kan förändra det, när vi får modiga ledare som kan ge våra folk säkerhet. Om det inte blir en förändring kommer krigen bara att bli fler, med tiotusentals nya döda, sade Rula Daood under framträdandet på Kulturhuset.

Den palestinska myndigheten är visserligen korrumperad, men hon är ändå övertygad om att den skulle kunna bli ett alternativ till Hamas i Gaza, menar hon.

Men en enstatslösning, att göra 7 miljoner palestinier och 7 miljoner judar till medborgare i samma stat skulle bara leda till mer blodsutgjutelser, tror de. Freden kräver två stater.

Som svar på Hamas respektive president Trumps och den israeliska extremhögerns fantasier om att det ena eller andra folket kan flytta någon annanstans, säger de:

– Det finns bara ett sätt att få stopp på våldet, förtrycket och det faktum att så många känner sig otrygga. Det är en fred med jämlikhet, oberoende och frihet för alla människor i detta land.

Samtalet på Kulturhuset går att se i efterhand.

Idag, den 24 februari, träffar EU israeliska ledare i Bryssel genom det så kallade associeringsrådet. Trots den israeliska regeringens folkrättsbrott, en pågående folkmordsutredning och arresteringsordrar mot israeliska ledare som utfärdats av den Internationella brottsmålsdomstolen står inte överträdelser av artikel två i associeringsavtalet – om parternas respekt för demokrati och mänskliga rättigheter – på agendan. 125 civilsamhälles- och människorättsorganisationer har därför skrivit ett öppet brev för att påminna EU och de enskilda medlemsstaterna om deras skyldigheter.

UTDRAG UR BREVET (PUBLICERAT DEN 11 FEB):

Vapenvilan i Gaza är välkommen, men den får inte innebära att EU fortsätter som vanligt eller fördjupar de bilaterala relationerna med Israel. Implementeringen av vapenvilan i alla dess faser kommer snarare kräva betydande påtryckningar från det internationella samfundet. Att adressera Israels brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt måste vara en förutsättning för framtida förbindelser.

Otaliga rapporter från FN-organ, FN:s undersökningskommission, speciella rapportörer och ledande mänskorättsorganisationer har dokumenterat Israels politik av tvångsförflyttning, svält och berövande av vatten i Gaza. Israel har systematiskt inriktat sig på civila mål, inklusive sjukhus, skolor, hjälparbetare, vårdpersonal och journalister. Rapporter lyfter även godtyckliga arresteringar av palestinier, inklusive barn, och hur de har utsatts för omänsklig behandling, tortyr, och könsrelaterat våld. Israel arbetar även just nu för att verkställa lagstiftning för att avsluta UNRWA:s arbete på ockuperade palestinska områden, trots EU:s upprepade motstånd mot ett sådant drag. Något som kommer få förödande konsekvenser för det humanitära arbetet i Gaza [… ]

Den senaste tidens attacker mot norra Västbanken, bombningar, massgripanden och nedstängningar över hela territoriet tyder på ett nytt fokus för Israel, snarare än att våldsamheterna lär upphöra. Och de olagliga bosättningarna fortsätter sin expansion […]

Den internationella domstolen, ICJ, bekräftade i sitt rådgivande yttrande i juli 2024 att Israels ockupation av Palestina är olaglig […] Domstolen påtalade även det internationella samfundets skyldighet att få ett slut på ockupationen. […]

Trots de överväldigande bevisen för förbrytelser har EU:s medlemsstater (EU-27) misslyckats med att fördöma Israels attacker mot civila och nekandet av humanitär hjälp i Gaza i strid med folkrätten.

Momentum växer för upphävning av avtalet. Över 250 EU-parlamentariker uppmanade nyligen kommissionen att agera, i enlighet med kraven från en koalition av över 200 europeiska icke-statliga organisationer och fackföreningar. Koalitionen lanserade en kampanj i september 2024 som förespråkar att avtalet ska frysas.

Krav innefattar bland annat att EU-kommissionen bör förbereda ett utkast på upphävning av associeringsavtalet, för att godkännas av medlemsstaterna i det fall som Israel fortsätter att inte leva upp till artikel 2. Samt att se över alla handelsförbindelser mellan EU och Israel för att försäkra att de följer ICJ:s rådgivande yttrande och den efterföljande FN-resolutionen om implementering.

Ett associeringsavtal är ett avtal mellan EU, dess medlemsstater och ett icke-medlemsland för nära politiska och ekonomiska samarbeten. Det utgör ramverket för samarbetet och är den mest långtgående avtalsformen – till skillnad från samarbetsavtal eller handelsavtal.

Den gröna omställningen har ökat den globala efterfrågan på mineraler från globala syd. Mineraler som kobolt och coltan används exempelvis till produktionen av solpaneler och batterier till elbilar – likväl som till våra datorer och mobiltelefoner. En betydande del av dessa mineraler kommer i dagsläget från gruvindustrin i Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa).

Utvinningen av mineraler i landet sker dock under mardrömslika förhållanden som orsakar skada för arbetare, miljön och hela samhällen. Handeln med dessa naturresurser är också en starkt bidragande orsak till den pågående konflikten i östra delarna av Kongo som har eskalerat de senaste veckorna. Hundratusentals människor är på flykt från sina hem och den humanitära situationen är kritisk.

Gruvindustrins konsekvenser

Palmecentrets partnerorganisation CODELT är en icke-statlig organisation som arbetar för en rättvis förvaltning av naturresurser i Kongo-Kinshasa. Deras mål är att bidra till en rättvis klimatomställning genom att stärka rättsstatens principer och lokalsamhällets inflytande över hur resurser används. De identifierar fyra stora problem med gruvindustrin i landet:

CODELT skriver att gruvindustrin i Kongo kännetecknas av ”omänskliga, förkrossande och förnedrande förhållanden”. Gruvarbetare saknar ofta tillgång till tillräcklig skyddsutrustning och redskap vilket har lett till skador, dödsfall och hälsoproblem. Dessutom är barnarbete vanligt.

För det andra leder gruvbrytningen till avskogning och förorening av luft och vatten vilket skadar de lokala ekosystemen. Omfattande skogsområden har skövlats i landet för att ny malm ska kunna brytas och infrastruktur etableras. Det skadar även den globala klimatkampen eftersom Kongos regnskogar är kritiska för att hålla upphettningen nere.

Gruvbolagens förvärv av stora landområden har resulterat i en massiv fördrivning av den lokala befolkningen och kompensationen är otillräcklig för att ersätta människors försörjning. Jordbruk har upphört på flera platser till följd av omfattande konkurrens från gruvindustrin. Detta har gjort lokalbefolkningen beroende av import för att klara livsmedelsförsörjningen.

I de regioner där kobolt utvinns leder gruvdriften till energifattigdom för befolkningen, det vill säga att människor inte har tillräcklig tillgång till elektricitet för att täcka sina behov. De tvingas ofta förlita sig på ved som bränsle, vilket är en av de huvudsakliga orsakerna till avskogning i Kongo.

Ingen omställning utan rättvisa

CODELT skriver att det är motsägelsefullt att de regioner som förser världen med kritiska mineraler för den gröna omställningen själva saknar tillgång till förnybar energi.

Efterfrågan på mineraler drivs bland annat av EU:s och Kinas ambitioner att komma ifrån fossilberoendet. Omkring 80 procent av Kongos mineralexport går till Kina, och kinesiska gruvföretag dominerar i exempelvis koboltutvinningen. För EU:s del är man inte särskilt involverad i direkt koboltbrytning. Det mesta av batteritillverkningen sker i Kina, men dessa komponenter hamnar sedan ofta i Europa. EU är också en av de största köparna av eldrivna batterier som en del i unionens omställning.

Men en grön omställning i rikare länder kan inte ske på bekostnad av människor och miljön i andra delar av världen.

Vad krävs för en rättvis klimatomställning?

För att klimatomställningen ska gynna snarare än skada Kongo krävs bland annat att gruvarbetares villkor förbättras och deras rättigheter respekteras, att lokalsamhällen får stöd i att exempelvis skydda viktiga ekosystem, och att arbetare, fackförbund och lokala samhällen inkluderas i beslutsprocesser.

En rättvis klimatomställning förutsätter också att länder och företag i det globala nord axlar sitt ansvar.

Konflikten i östra Kongo-Kinshasa eskalerar

I januari intog den väpnade rebellgruppen M23 staden Goma i den mineralrika Kivuregionen i östra delarna av Kongo. Rwanda anklagas för att militärt backa M23 av bland annat FN-experter, som pekar på att M23-rebeller används för att smuggla ut mineraler från Kongo till Rwanda för att sedan exporteras till den globala marknaden.

Civilbefolkningen hårt drabbad

Den humanitära situationen i östra Kongo just nu är mycket svår. Nära 3000 människor har dödats sedan slutet av januari och hundratusentals människor är på flykt sedan situationen eskalerat. FN uppger att sjukhus är överbelamrade med hundratals skadade, att vägar är blockerade och att flygplatser inte kan användas för evakuering eller humanitär hjälp. Attacker på sjukhus och användning av sexuellt våld har också rapporterats.

SVT belyser ”Blodsmineralerna” i Utrikesbyrån den 11 februari 2025:

– Vi måste betala vad det kostar. Vi måste börja hjälpa människor också i de här länderna. Se till att de har vettiga villkor, får uppleva respekt för mänskliga rättigheter och slippa bli våldtagen eller dödad i landet där man bor, säger Margot Wallström, Palmecentrets ordförande, som deltog i programmet.

Titta på SVT Play.

När Trump skapar kaos behöver Sverige kliva fram som en stark röst för den regelbaserade världsordningen och driva på för en ambitiös biståndspolitik både på hemmaplan och i EU.

Ändå var onsdagens utrikesdeklaration med sitt fokus på närområdet uppseendeväckande världsfrånvänd. Till exempel nämnde inte utrikesministern det oroväckande beslutet om USAID:s framtid.

Det svenska biståndet var ett av de politikområden som Tidöpartierna först började reformera efter regeringsskiftet. Med en biståndspolitik som fokuserar på närområde, handel och svenska intressen har Sverige slagit in på en farlig väg.

Nu när världens största biståndsgivare USA skapar kaos med sin biståndspolitik som ska gå i linje med USA:s intressen, är det läge för både självrannsakan och kursändring.

Som ny president frös Donald Trump omedelbart allt amerikanskt bistånd i 90 dagar. Tusentals anställda på USAID har sagts upp och framtiden för världens största biståndsgivare ser mörk ut.

Nedmonteringen av USAID kommer att orsaka både mänskligt lidande och rita om hela den politiska kartan.

De frysta biståndsmedlen får direkta konsekvenser för människors liv. Det handlar bland annat om sjukhus som omedelbart stängs i ett flyktingläger på gränsen mellan Thailand och Myanmar, om stoppade projekt mot undernäring i Nepal och om hiv-behandlingar i Uganda som avbryts. Att det kommer att kosta människoliv är inte svårt att räkna ut.

Dessutom har den amerikanska anti-abortpolicyn the global gag rule återinförts vilket innebär att amerikanskt bistånd inte får gå till aktörer som på något sätt arbetar med abort. Policyn förhindrar också arbete som handlar om tillgång till preventivmedel och hiv-prevention.

Att USA dessutom lämnat WHO kommer att få omedelbar effekt på miljontals barns överlevnad när bland annat livsviktiga vaccinationer uteblir och utbrott som mpox eller ebola blir svårare att stoppa.

Om detta hör vi inget i onsdagens utrikesdeklaration. I stället lyfter utrikesminister Maria Malmer Stenergard fram USA som en viktig partner för Sverige: ”Sveriges och USA:s bilaterala relationer är mycket goda och stärks genom att vi är allierade i Nato. USA är en partner av särskild vikt för Sverige och för Europa – handelsmässigt, säkerhetsmässigt och politiskt”.

Nedmonteringen av USAID medför också en överhängande risk för att maktbalansen i Europa förskjuts. USAID har bland annat finansierat oberoende europeiska medier och organisationer som granskar auktoritära regimer.

Nu har Ungerns premiärminister Victor Orbán tackat Trump på plattformen X för att stödet dras in. Med färre trovärdiga medier skapas ett vakuum i kampen mot desinformation från auktoritära och antidemokratiska regimer.

Det är smart att satsa på bistånd och därmed stödja kampen för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, en hållbar utveckling och global hälsa. Därför är det beklämmande att se att biståndsbudgetar även i EU och i flera länder i Europa nu minskar.

Till och med tidigare generösa givarländer som Tyskland och Frankrike skär ner.
När stora biståndsgivare som USA och EU drar sig undan lämnas nämligen fältet fritt för ett utökat samarbete med Kina och Ryssland där intresset för mänskliga rättigheter är ljumt och där framför allt Kina med sitt fokus på infrastruktur framstår som en attraktiv samarbetspartner.

Vi riskerar alltså få ett paradigmskifte där vi går mot en antidemokratisk världsordning som knappast gynnar små länder som Sverige.

Att då som Sverige, eller för den delen USA, närmast enögt fokusera på nationell säkerhet och egna intressen, får långtgående konsekvenser för liv, hälsa och rättigheter för de mest utsatta.

Sveriges långa tradition av att avsätta en procent av BNI till bistånd skrotades omedelbart av Tidöpartierna och vi har fått ett fokus på handel och svenska intressen.

Jämställdhet, humanitärt arbete, fred, forskning är några av de områden som drabbats särskilt hårt när resurserna både minskas och omfördelas.

Världen hänger ihop och de globala utmaningarna går inte att begränsa med stärkta nationella gränser.

Med minskat bistånd kommer vi att se en ökning av ofrivillig migration, ökad fattigdom och sämre humanitär beredskap. Klimatförändringar, antibiotikaresistens och pandemiberedskap är andra exempel på frågor som kräver globala lösningar och där bistånd är en viktig pusselbit.

Utrikesministern säger att Sverige ska slå vakt om den demokratiska världens sammanhållning, men den djupare analysen av konsekvenserna när världens största biståndsgivare vänder världen ryggen saknas.

När USA lämnar scenen måste EU ta ledarskapet för global utveckling och vara en stark röst för mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och global hälsa. Det är inte bara moraliskt riktigt, utan också strategiskt nödvändigt.

Sverige kan inte längre stå vid sidan av och titta på när allt fler länder ägnar sig åt kontraproduktiv biståndspolitik.

Vi har haft en stolt tradition av att vara en stark och viktig röst för demokrati och mänskliga rättigheter globalt. Historiskt har det gett oss en särställning med globalt inflytande. I tider av oro, kan det visa sig vara det smartaste vi kan göra.

Undertecknades av 16 organisationer, bl.a:

Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forumciv
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF)
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna fredsrörelsen
Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen

Kom med på demonstration på årsdagen sedan den ryska fullskaliga invasionen – och kräv att Ryssland omedelbart ska lämna Ukraina!

Tre år har gått sedan det folkrättsvidriga invasionskriget inleddes. Under dessa tre år har ukrainare visat på motstånd, styrka och okuvlighet i kampen för frihet. Detta stora krig i Europas centrum ledde också till ett starkt engagemang – från folklig nivå till de högsta instanserna i EU. I Sverige har människor de senaste åren samlats varje vecka till demonstrationer, manifestationer, kulturarrangemang och seminarier för att uttrycka solidaritet med det ukrainska folket och för att kräva mer stöd. På treårsdagen för invasionen samlas vi återigen på Sergels torg i Stockholm.

Bland talarna finns:

VAR: Sergels torg, Stockholm.
NÄR: Måndag 24 februari kl. 18.00-19.00.

Mer information.

Arrangörer:

Huvudarrangörer är Nordic Ukraine Forum, tillsammans med aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina” och Måndagsrörelsen, som varje vecka sedan krigets start har anordnat manifestationer i Stockholm till stöd för Ukraina.

Årsdagens demonstration arrangeras med stöd av bl.a. Olof Palmes Internationella Center, fackförbunden ST, Akademikerförbundet SSR, LO, Vision och Kommunal, samt Svenska FN-förbundet, ForumCIV, m.fl.

Vi lever i en orolig och farlig tid. De förhoppningar som fanns att världen skulle lyckas skapa en världsordning byggd på demokrati, samarbete och gemensamma spelregler har kommit på skam. Såväl Ryssland, Kina och USA ignorerar i dag internationella överenskommelser och är öppet aggressiva gentemot andra länder.

Den starkes rätt gäller

Vi är på väg mot en världsordning som inte utgår från avtal, folkrätt och FN-stadgan, utan den starkes rätt. Den som har mest pengar, den största armén och de kraftigaste vapnen tar vad han vill ha.

Vi hoppas att denna negativa och mycket farliga utveckling kommer att vara tydligt beskriven i den utrikesdeklaration som utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) läser upp för riksdagen. Och ännu viktigare, att utrikesministern deklarerar att Sverige kraftigt motsätter sig världsordningens förfall och tänker aktivt verka för att driva utvecklingen i motsatt riktning.

Sverige ska inte lägga sig platt när auktoritära ledare hotar och talar maktspråk utan tvärtom stå upp för internationellt samarbete, demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige måste åter kliva fram på den globala arenan. Regeringens utrikespolitiska fokusering på närområdet är inte hållbar sett till den globala utvecklingen. Det finns inget litet hörn där Sverige kan stänga in sig och hoppas på att det som sker i världen i övrigt inte drabbar oss.

Inga kärnvapen på svenskt territorium

Årets utrikesdeklaration behöver också innehålla tydliga skrivningar som visar på att Sverige åter går på offensiven för fred och global nedrustning. Världsläget har drastiskt försämrats och utvecklingen går fort. Att världen nu lägger alltmer pengar på vapen och mindre på människor är en utveckling som måste hejdas. Att tydligt deklarera att regeringen inte accepterar kärnvapen på svenskt territorium vore en viktig markering.

Det minskade intresset för internationell samverkan går hand i hand med demokratins tillbakagång globalt. I land efter land går utvecklingen i mer auktoritär riktning. I dag räknas bara omkring 16 procent av världens länder som fullvärdiga demokratier. Också i Europa hotas demokratin av en växande extremhöger med tydliga antidemokratiska tendenser. Ett annat oroande globalt fenomen är den snabbt växande ojämlikheten, som bland annat tar sig uttryck i att superrika miljardärer använder sin ekonomiska makt i politiska syften.

Auktoritära och nationalistiska ledare fokuserar på sig själva och den egna nationen. De saknar intresse för de gemensamma utmaningar som mänskligheten står inför. I dag har också nedrustningsförhandlingarna avstannat och i stället moderniserar kärnvapenstaterna sina arsenaler, vilket hotar hela mänsklighetens existens. Ett av Trumps första beslut var att USA återigen lämnar Parisavtalet, ett medvetet sabotage mot det globala klimatarbetet.

Kraftsamla för demokratin

I dag är det också allt färre som nämner Agenda 2030 och de globala målen som världens ledare gemensamt kommit överens om för att skapa en hållbar utveckling för hela mänskligheten. Inte heller regeringen nämnde de globala målen i förra årets utrikesdeklaration som också var historiskt kortfattad när det gällde FN:s viktiga roll för freden och en hållbar utveckling globalt.

Vi skulle avslutningsvis vilja höra utrikesministern säga att regeringen kommer kraftsamla för demokratin i världen. Att en bredd av aktörer ska arbeta tillsammans för att motverka den allvarliga utvecklingen, och att varenda svensk ambassad ska få i uppdrag att aktivt verka för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Demokratins utveckling är en nyckelfråga för hela den globala utvecklingen. Sveriges modiga samarbetsparter som dagligen kämpar för demokrati runt om i världen ska kunna räkna med fortsatt svenskt stöd när de utsätts för en historiskt stark press. Det förutsätter dock att Sveriges internationella utvecklingssamarbete åter börjar ses som ett prioriterat område av regeringen, och att man slutar skära ner i biståndsbudgeten.

Den 19 juli 2024 utfärdade den Internationella domstolen (ICJ) ett rådgivande yttrande som framhåller att stater måste undvika att legitimera eller bistå Israels olagliga ockupation av palestinskt territorium. Domstolen tydliggjorde att stater har en skyldighet att avstå från att ingå i affärs- eller handelsmässiga förbindelser med Israel som rör ockuperade områden, och som riskerar befästa Israels olagliga närvaro på territoriet. […]

EU:s nuvarande policy att göra skillnad på de produkter som producerats i Israel och de som producerats i bosättningar är otillräcklig, […] eftersom man ändå tillåter sådana varor på marknaden. Detta strider mot skyldigheterna enligt internationell humanitär rätt som fastställts av ICJ, vilket kräver ett fullständigt förbud mot handel och affärer med Israels illegala bosättningar.

Genom att handla med Israels illegala bosättningar bryter EU, dess medlemsländer och företag, inte bara mot sina egna rättsliga skyldigheter utan bidrar också till de allvarliga och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter och andra överträdelser av internationell rätt som understödjer bosättningspolitiken. ICJ:s utlåtande radade upp dessa i detalj och kom fram till att Israels lagstiftning och policys utgör ett brott mot artikel 3 i konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD), vilket förbjuder rassegregation och apartheid.

EU:s medlemsländer har upprepade gånger gjort uttalanden som enhälligt fördömer de israeliska bosättningarna som olagliga enligt internationell rätt och som ett betydande hinder för att uppnå en tvåstatslösning. Dessa uttalanden har ofta noterat att bosättarpolitiken driver på allvarliga övergrepp, inklusive tvångsvräkningar, rivning av civil infrastruktur (ofta inriktat på EU-finansierade projekt), konfiskering av land, tvångsförflyttningar och utbrett våld från statsstödda bosättare och israeliska styrkor. […]

Trots konsensus i EU om att bosättningarna är olagliga och om deras koppling till allvarliga övergrepp, fortsätter EU att handla och tillåta affärsverksamhet med dem. Detta bidrar till att allvarliga människorätts- och folkrättsbrott kan fortgå, och som är sammanflätat med bosättningarnas existens och expansion.

Mot den bakgrunden uppmanar vi kommissionen att omedelbart vidta följande åtgärder:

1. Introducera lagstiftning som förbjuder handel med och investeringar i bosättningar: Föreslå rättsliga åtgärder som förbjuder all import och export av varor och tjänster från Israels olagliga bosättningar i Palestina, samt investeringar i dessa. Vi noterar att kommissionen har befogenhet att föreslå ett förbud mot handel med bosättningar enligt den gemensamma handelspolitiken […] och;

2. Utfärda förstärkt affärsrådgivning: I väntan på antagandet av sådan lagstiftning bör man publicera ett förstärkt rådgivningsdokument som avråder europeiska företag från aktiviteter som gynnar bosättningarna. Detta bör gå betydligt längre än EU:s befintliga rådgivande, för att motverka all handel (likt Norge har gjort) och förbindelser med israeliska banker och företag som verkar i olagliga bosättningar – på grund av den betydande risken att bidra till allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och internationell lag och för att försäkra att hela värdekedjan faller under lagstiftningen.

Den 1 februari är det fyra år sedan militärkuppen genomfördes i Myanmar. Sedan dess har militärjuntan brutalt och systematiskt förtryckt sin egen befolkning. Trots detta växer motståndet och demokratirörelsen fortsätter målmedvetet sin kamp. Militärens ställning har idag försvagats i så hög grad att tiden nu är inne för omvärlden att växla upp pressen på juntan, liksom sitt stöd till de demokratiska krafterna i landet.

Militärens grymheter har enligt FN lett till att tusentals civila dödats och nära 27 400 fängslats, Över 3,5 miljoner människor är idag på flykt inom landets gränser, en ökning med 1.5 miljoner jämfört med föregående år. Juntan genomför löpande riktade bombningar, massavrättningar och tvångsförflyttningar av civilbefolkningen, samtidigt som ekonomin har kollapsat. Livsmedelosäkerhet och massarbetslöshet påverkar stora delar av befolkningens vardag.

Trots förtrycket och den svåra situationen har demokratirörelsen fortsatt sin kamp genom fredliga protester, tysta strejker och symboliska aktioner. Samtidigt har den väpnade kampen intensifierats. Enligt Special Advisory Council for Myanmar (SAC-M) har militärjuntan idag endast kontroll över 14% av landets yta. Om man ser till befolkningsmängd har de enligt SAC-M inte kontroll över 67% av landets befolkning. Det är ett resultat av samordnade militära insatser från motståndsrörelsen. Etniska minoritetsgrupper har koordinerat militära insatser som gjort dem mer strategiska och de har häpnadsväckande snabbt förändrat verkligheten på marken.

Ställ militären inför rätta

Trycket på regimen måste öka och militärens ledare ställas inför rätta för sina folkrättsbrott. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) bör ges uttalat stöd att utreda och lagföra ansvariga för mord, tortyr och fördrivning. ICC:s chefsåklagare har nyligen bett om en arresteringsorder för militärjuntans ledare Ming Aung Hlaing för brott mot mänskligheten, och han har betonat att det finns “rimliga skäl att tro” att han är ansvarig för dessa brott.

Demokratirörelsen i Myanmar behöver ett ökat stöd. Sverige, EU, FN och andra regionala aktörer kan bidra med mer resurser och genom ett ökat samarbete med demokratiska krafter, liksom att ge dem en röst i internationella forum.

Den senaste utvecklingen erbjuder en öppning som vi inte har sett på fyra år och det är därför viktigt att omvärlden nu kliver in och spelar en större roll för att säkerställa fred och att landets demokrati återinförs.

För att stödja folkets kamp för frihet och rättvisa måste Sverige, omvärlden och det internationella samfundet:

1. Ta avstånd från militärjuntans planerade val både före, under och efter valet.

2. Öka den internationella pressen på regimen och hålla juntans ledare ansvariga för sina folkrättsbrott.

3. Öka stödet till lokala demokratirörelsens organisationer och deras centrala arbete med att bygga upp demokratiska system, administrationer och demokratiska partier.

Vi vill se att Sverige och den svenska regeringen ökar stödet till de civilsamhället och de oppositionella burmesiska partierna. Att de får stöd i en demokratisk utveckling både inom de olika delstaterna, de egna partierna och i förhandlingar mellan olika aktörer.

Människorna i Myanmar förtjänar en framtid där demokrati, fred och rättvisa råder. Det är dags för omvärlden att agera – inte med tomma löften, utan med konkret handling.

Underskrifter

Oscar Ernerot, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Olle Thorell, Riksdagsledamot (S) Utrikesutskottet
Veronica Sällemark, Handläggare Asien Olof Palmes Internationella Center
Christopher Lindvall., Internationell Sekreterare SSU
Arian Twana, Förbundsstyrelseledamot SSU samt projektaktiv i Asien

Vid en första anblick kan den stora mängden val under supervalåret tyckas vara ett triumftåg för det demokratiska styrelseskicket. Men verkligheten är betydligt mer komplex och bekymmersam.

Om vi bryter ned siffrorna försvinner snabbt illusionen av demokratisk inkludering. 25 procent av av valdeltagarna i de 74 val som hållits det gångna året hade enbart en möjlig kandidat att rösta på. finns bara ett enda parti att rösta på. I ytterligare 20 procent av fallen sitter oppositionspolitiker i fängelse, och i många länder lever journalister, författare och fackliga företrädare under hot eller har mördats för att uttrycka sina åsikter. Kvar blir en handfull länder – och även bland dessa är situationen ofta långt ifrån idealisk.

Ett exempel är Moldavien, som i år genomfört Europas minst demokratiska val sedan andra världskriget enligt OSCE. Valet har rapporterats innehålla köpta röster, påverkan av trollfabriker och storskalig spridning av lögner och desinformation.

Det faktum att bara en liten del av de fyra miljarder människor som påverkas av supervalåret faktiskt får möjlighet att delta i fria, rättvisa val är alarmerande. 27 procent av de berörda är barn eller saknar rösträtt och bland de som kan rösta väljer många att avstå. Kvar återstår endast cirka 10 procent av de röstberättigande – av de fyra miljarder som påverkas av valen – som faktiskt har nyttjat sin möjlighet och kunnat delta i något som kan kallas ett ”demokratiskt” val i år.

Varför sviker då människor demokratin? Det är ingen brist på stöd för demokratin i teorin. Mer än 80 procent av världens befolkning föredrar demokrati som styrelseskick enligt World Values Survey.

Det är inte svårt att förstå varför – demokratin har visat sig överlägsen andra system när det gäller att upprätthålla yttrandefrihet, rättsstatsprincipen och skyddet för minoriteter. Dessutom tenderar demokratiska nationer att leva i fredligare samklang med varandra. Men när människor vänder sig bort från demokratin eller röstar på auktoritära krafter handlar det ofta om frustration över vad demokratin inte har levererat.

Efter murens fall på 1990-talet utropades demokratins seger av många. Optimismen var stor, särskilt i forna Sovjetstater, där demokratin sågs som en väg till välstånd och frihet. Men i många fall levererades aldrig de ekonomiska framgångar som förväntades.

Ryssland är ett exempel – ett land som under 1990-talet hade en förhållandevis fri press och flerpartisystem. När dessa ekonomiska förväntningar grusades växte missnöjet, och den auktoritära ledaren Vladimir Putin kunde successivt stärka sitt grepp. Under årets val i länder som tillhörde Sovjet – Azerbajdzjan, Belarus, Ryssland och Uzbekistan försöker staterna inte ens upprätthålla en illusion av att valen skulle vara demokratiska. Fundamentala friheter, såsom yttrandefrihet och mötesfrihet, är kraftigt begränsade i dessa länder och statens mediekontroll och bristande möjligheter för oppositionella kandidater att överhuvudtaget delta på lika villkor underminerade trovärdigheten i valen, menar en enad internationell valobservatörskår med OSCE i spetsen.

Demokratin är ett krävande system. Det kräver engagerade medborgare, kompromissvilja och tid för att bygga hållbara lösningar. Och det är här utmaningen ligger – i en tid av ökande polarisering, falska nyheter och kortsiktigt tänkande tappar demokratin mark. För att hållbara demokratier ska kunna få fotfäste kan inte demokratier, som på 90-talet, ”exporteras” som en färdig lösning. Lokala kontexter, kulturella och historiska faktorer måste alltid tas i beaktande.

I dag är endast 16 procent av världens länder är liberala demokratier, och i över hälften av de länder som hållit val under ”supervalåret” förväntas demokratin försvagas ytterligare enligt forskningsinstitutet V-dem. Starka ekonomier och ökat välstånd, som historiskt har stöttat demokratin, är inte längre någon garanti. I stället pekar forskning på hur korruption och nepotism underminerar demokratins grundvalar.

Det är lätt att misströsta, men historien visar att demokratin går att vända tillbaka på rätt kurs. Det kräver dock mod, politisk vilja och en vision för framtiden. Demokratin måste utvecklas i takt med tiden och våga öppna sig ännu mer. Civilsamhället, kvinnor och unga måste få en tydligare röst i beslutsfattandet. Granskande institutioner och medier måste värnas och stärkas.

Även detta är något som stöds av V-dem, som lyfter olika principer för att vända en global auktoritär utveckling och inkluderar parametrar som starka civilsamhällen, att stärka horisontell ansvarsskyldighet, genom att ge institutioner som domstolar och parlament möjlighet att hålla den verkställande makten ansvarig för att motverka maktkoncentration, samt att främja internationella demokratiska allianser.

Under de senaste åren finns goda exempel på när man lyckats vända en auktoritär trend. Brasilien, Polen och Colombia är några exempel på detta och det har kunnat ske just i ljuset av V-dems principer, då länderna har haft starka konstitutioner och institutioner som stått upp mot försök till nedmontering. Man har haft starka civilsamhällen och man har haft stöd från det internationella samfundet, genom till exempel EU som satt press på auktoritära regeringar.

Demokrati är inte bara ett styrelseskick – det är en ständigt pågående dialog. Det är upp till oss att hålla den levande. Att försvara och utveckla demokratin är vår generations stora utmaning. Det är ett arbete som kräver både uthållighet och mod. Demokratin är inte döende – men den behöver vår hjälp för att kunna blomstra.

Faktaruta: Supervalåret 2024

Supervalåret 2024 innebär ett globalt valår med över fyra miljarder röstberättigade väljare i 76 länder. Nästan 51 procent av världens befolkning påverkas i val som omfattar demokratier, hybridregimer och auktoritära stater. Valkvaliteten har försämrats i många länder, och en av tre väljare lever i en nation där val är ifrågasatta eller där den demokratiska legitimiteten är hotad.

Länder som Ryssland, Iran och Belarus använder val för att stärka auktoritära regimer, medan demokratier i USA, Indien och flera EU-länder står inför ökande splittringar och extremism.

Källor: IDEA:s rapport The Global State of Democracy 2024 och CIDOB:s analys av globala valtrender

Några av de val som hållits under 2024:

7/1 Bangladesh, parlament
13/1 Taiwan, president, parlament
28/1 Finland, president
14/2 Indonesien, president, parlament
8/2 Pakistan, parlament
1/3 Iran, parlament, expertförsamling
17/3 Ryssland, president
23/3 Slovakien, presidentval
29/5 Sydafrika, parlament
2/6 Mexiko, president, parlament
6/6–9/6 EU, EU-parlamentet
28/6 och 5/7 Iran, president
30/6 och 7/7, Frankrike, parlament
4/7 Storbritannien, parlament
28/7 Venezuela, president
13/10 Moldavien, president
20/10 Georgien, parlament
5/11 USA, president, parlament
24/11 Uruguay, president och parlament
29/11 Irland, parlament
30/11 Island, alltinget
7/12 Ghana, president, parlament
8/12 Rumänien, president andra omgången
14/12 Georgien, president
29/12 Kroatien, president

De senaste åren har en sak gjorts tydlig – freden är inget av naturen givet tillstånd och demokratin är vare sig statisk eller evig. Just nu pågår fler väpnade konflikter i världen än under någon annan tid efter andra världskriget. Och även där krig inte råder utmanas freden.

Världen är tätt sammanflätad av ekonomiska, kulturella och sociala system. Krig, hunger, klimatrelaterade kriser, ekonomiska katastrofer och auktoritära strömningar sprider sig utan hänsyn till nationella gränser. Det har aldrig varit viktigare än nu att se arbetet för att bygga demokrati, för mänskliga rättigheter, för fred och för frihet som en försvars- och säkerhetspolitisk prioritering.

Svantessons uttalande stämmer inte

Men i intervjuer under veckan har finansminister Elisabeth Svantesson gett nedskärningar i biståndet som exempel på hur Sveriges militära upprustning hittills kunnat finansieras ”utan att försämra andra delar av samhället”. Hon menar också att ”medborgarna tycker det är bra”. Det stämmer inte.

Sidas senaste årliga opinionsmätning visar motsatsen. Den visar att stödet för bistånd är mycket starkt bland svenska folket och andelen som vill att biståndet ska öka är den högsta på 23 år. Svenska folket verkar, till skillnad från regeringen, se den nära kopplingen mellan en säker, human värld och Sveriges egen trygghet och säkerhet. Och de försämringar i samhället Svantesson inte kan se, de ser vi i andra länder i form av färre flickor som får gå i skolan, minskade resurser till arbetet mot könsstympningar, sämre tillgång till rent vatten och bland de människor i fattigdom som inte längre får möjlighet att göra sin röst hörd.

Inte hållbart

Sedan Tidö-partierna tog över makten har anslagen för fredsinsatser redan minskat med 63 procent. Att ta resurser från arbetet som syftar till att krig, hunger och tyranni inte ska uppstå för att finansiera vår förmåga till upprustning är inte hållbart. Det är inte bara en kortsiktig och dyr strategi, den är också ett ineffektivt sätt att skapa säkerhet, enligt forskningen. Det är dags att regeringen förstår det som svenska folket redan vet – att biståndet är en långsiktig investering i vår trygghet och vår framtid.

Underskrivet av:

Oscar Ernerot, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mattias Brunander, Generalsekreterare, Diakonia
Klas Sellström, Verksamhetsledare, Svalorna Latinamerika
Louise Lindfors, Generalsekreterare, Afrikagrupperna
Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Kerstin Bergeå, Ordförande, Svenska Freds
Anna Tibblin, Generalsekreterare, We Effect
Anna Kakuli, Tf generalsekreterare, Union to Union