Naomi Grossman

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Webbinariet med fokus på ödesfrågorna klimatkrisen och kärnvapenhotet tar upp hur unga och framtidens ledare i morgon ser på möjligheterna att styra oss bort från dessa hot mot hela vår existens på jorden. Hur påverkas de unga av de bägge ”tvillinghoten”? Hur kan unga människor organisera sig för att leda utvecklingen för framtiden?

Medverkan av ungdomar från politiken och civilsamhället:
Veronica Sällemark, försvars- och säkerhetssakkunnig,
Elsie Gisselgård, försvars- och utrikespolitisk talesperson CUF,
Lisa Nåbo, ordförande SSU,
Pasi Huikuri, internationell sekreterare MUF,
Daniel Andersson, förbundsstyrelsen, Svenska Kyrkans Unga

I ett kärnvapenkrig finns inga vinnare, bara ömsesidig förintelse. Det var slutsatsen i den så kallade Palmekommissionens rapport, presenterad 1982. Det hjälper inte med fler och kraftigare vapen, säkerhet kan bara nås gemensamt.

När nu spänningarna ökar mellan supermakterna, nedrustningsavtal sägs upp och massförstörelsevapnen moderniseras är det åter dags att lyfta begreppet Gemensam säkerhet. En ny internationell kommission har bildats som nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, ska presentera en rapport om hur vi gemensamt garanterar överlevnaden för vår planet. I seminariet möts tre personer som är aktiva i ”Common Security 2022”.

Panelister:

Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare FN och tidigare utrikesminister
Rosaline Marbinah, ordförande Sveriges ungdomsorganisationer och ungdomsrepresentant OSSE
Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret

Gemensam säkerhet – eller gemensam förintelse
23/9 kl 14.40 – 15.10
Kostnadsfritt
Se på Facebook
Anmäl dig för att se samtalet på Världskulturmuseet i Göteborg

Situationen i Turkiet har varit turbulent länge och framtidsutsikterna för demokratin är svåra att överblicka. I spåren av pandemin har den auktoritära regimen dessutom kunnat utnyttja situationen för att begränsa det civila samhällets rörlighet och utrymme ytterligare. Bland annat har president Erdogan drivit igenom en lag som ger regeringen möjlighet att tvångsförvalta civilsamhällsorganisationer och beslagta deras tillgångar.

Den breda oppositionen, tidvis splittrad, är det största hoppet för demokratins överlevnad i Turkiet. Vad händer i landet, hur ser förutsättningarna ut för oppositionen under det auktoritära ledarskapet och vilken roll kan den hårt ansatta oppositionen ha i landets framtid? Hur kan Sverige bidra till en ny riktning för Turkiet – och hur kan svenska civilsamhällesorganisationer stödja sina kamrater i Turkiet?

Panelister:
Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet
Helin Sahin, chef för Team Mellanöstern & Nordafrika, Palmecentret
Samtalsledare: Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret

Turkiet – demokrati på tillbakagång
25/9 kl 11.20 – 12.00
Kostnadsfritt
Se på Facebook
Anmäl dig för att se samtalet på Världskulturmuseet i Göteborg

Året är 2016 och det har nyligen varit val i Myanmar/Burma. Den ikoniska Aung San Suu Kyi har blivit statsöverhuvud och omvärldens förväntningar är höga på att landet ska ta klivet in i nutiden efter 50 år av grym militärdiktatur.

Till Yangon anländer svenska Katja som har fått sparken från jobbet som kommunikationschef och därför behöver vila upp sig. Hon tänker hälsa på sin systerson Simon, som är trainee på Unicef, och kanske också åka på retreat och lära sig att meditera. Istället blir hon indragen i den politiska hetluften.

Möt författaren Helena Thorfinn i ett samtal med frilansjournalisten och Burmakännaren Axel Kronholm. Helena Thorfinn jobbade som journalist på bland annat SvD, TV4 och SVT innan hon började jobba internationellt med mänskliga rättigheter för bland annat Sida och Rädda Barnen. 2014 – 2017 var hon bosatt i Myanmar/Burma. Den vistelsen har givit upphov till romanen I munkens skugga som utspelar sig under den korta period då det gåtfulla landet öppnade upp för omvärlden.

Sju månader har gått sedan Burmas militär i en kupp avsatte landets demokratiskt valda ledare Aun San Suu Kyi. Med våld, hot, trakasserier och gripanden har juntan satt skräck i landets befolkning som vecka efter vecka protesterat mot maktövertagandet.

– De dödar inte bara oss, utan landets framtid och hopp om demokrati, säger Ko Bo Gyi från AAPP till The Guardian.

Palmecentret tillsammans med den svenska arbetarrörelsen fortsätter stödja demokrati- och fackliga aktivister i landet. Vill du skicka ett bidrag? Swisha 123 240 60 72 – märk med ”Burma”.

Den 8 juli offentliggjorde det norska telekombolaget Telenor att de planerade att sälja sin verksamhet i Burma till det libanesiska företaget M1 Group som har affärskopplingar till den burmesiska militären och en historik av att agera i auktoritära länder. Efter att nyheten offentliggjorts skrev 464 burmesiska organisationer till Telenor för att protestera mot försäljningen då det finns en risk att den digitala säkerheten i landet försämras med de nya ägarna.

Nu stämmer Palmecentret tillsammans med 44 andra civilsamhälles- och människorättsorganisationer in i kritiken mot den till synes snabba försäljningen av Telenors verksamhet i Burma. Vi uppmanar Telenor att avvakta med försäljningen till M1 Group och genomföra en transparent konsekvensanalys (så kallad human rights due diligence) i enlighet med FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.

Vidare uppmanar vi Telenor att konsultera lokala aktörer som berörs av beslutet – kontakter som hittills inte prioriterats. Analysen bör göras tillgänglig för allmänheten.

Anna Wickman kommer närmast från kommunikationsbyrån Reformklubben som seniorkonsult och har tidigare haft chefspositioner de senaste 15 åren med inriktning på opinion och påverkan, medlemsorganisering, förändringskommunikation och organisationsutveckling.

– Jag är stolt över det här uppdraget och att få vara en kraft för ökad demokrati och solidaritet, vilket behövs mer än någonsin. Genom bra och rätt kommunikation bidrar vi till samarbeten och att uppmärksamma vikten av vårt gemensamma engagemang och ansvar för ökad demokrati – lokalt och globalt. Den unika kunskap som Palmecentret har ska synas, höras och tas tillvara, säger Anna Wickman.

Olof Palmes Internationella Center är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationella frågor med fokus på demokrati, rättigheter, klimat, fred och jämlikhet.

– Vi är glada att Anna är på plats, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret. I en tid när demokrati och mänskliga rättigheter utmanas vill Palmecentret bli en ännu starkare röst i debatten. Genom Annas gedigna kommunikationserfarenhet och ledarförmåga ges vårt kommunikationsarbete ny kraft och energi.

– Vi måste agera för att den värld vi har i morgon blir bättre rustad för att bekämpa såväl framtida pandemier, som att ta oss an de globala utmaningar vi står inför. Samtidigt höjs allt fler röster om att sätta vårt eget lands intresse först, sänka biståndet och bygga murar mot omvärlden. Tillsammans med våra medlems- och partnerorganisationer vill Palmecentret vara en ännu starkare motkraft mot auktoritära och nationalistiska krafter på frammarsch.

För frågor, kontakta Anna Wickman på 076-763 88 32 eller Anna Sundström på 070-220 05 55

Det var under en resa till Sverige i november förra året som Julia Mickiewicz bestämde sig. Hon kunde inte återvända till Belarus. Hon bjöds in till Sverige av Palmecentret och ABF, och väl på plats kunde hon öppet diskutera sin situation. Som förbundssekreterare för ABF Belarus och aktiv i protesterna mot Lukasjenka blev situationen i landet ohållbar.

– Jag var tvungen att ringa min man och säga att jag inte skulle komma hem, och att jag inte visste när vi kunde ses igen. Risken för fängelse var för stor, därifrån hade jag inte kunnat fortsätta mitt arbete, säger Julia som nu bor och driver ABF Belarus i exil från Litauen.

Idag är det precis ett år sedan den där valdagen, då Alexandr Lukasjenka, även kallad Europas sista diktator, utropade sig till ”segrare” i det val han riggat. Enligt hans egna utsago hade han fått 80 procent av rösterna. Sedan 1994 har han suttit på presidentmakten, och nu rann folkets bägare över. Protesterna började i Minsk och spred sig sedan över hela landet. Oppositionspolitiker, fackliga aktivister, civilsamhällesengagerade. Men också vanliga människor, arbetare och studenter som fått nog. Alla stod enade bakom ett enkelt budskap: Lukasjenka är inte vår ledare.

– Det här året har varit extremt tufft, men också otroligt inspirerande. Jag är så imponerad av det belarusiska folket. Vi har stått enade, stöttat varandra och visat på den solidaritet jag innerst inne visste fanns där, säger Julia som åter igen är på besök i Sverige för att träffa sina svenska ABF-kollegor.

Men trots att kämpaglöden inte släckts hos det belarusiska folket har situationen förändrats i landet. Våldet, trakasserierna, gripandena och morden har blivit så många och omfattande att människor inte längre vågar sig ut på gatorna menar Julia. Över 600 personer sitter som politiska fångar. Nu drivs de flesta civilsamhällesorganisationer under jorden. ABF Belarus har ingen öppen verksamhet.

– Lukasjenka har på ett sätt redan förlorat, han kan inte vinna tillbaka de människor vars åsikter om honom nu ändrats. Det kommer aldrig bli som det var förr i Belarus. Det är den viktigaste delen av den här revolutionen.

Idag är det ett år sedan det illegitima val som inledde protestvågen i Belarus. Under året som gått har vi tillsammans med er visat vår solidaritet med det belarusiska folkets strävan efter demokrati, yttrandefrihet en fungerande rättsstat och på en mängd vis protesterat mot den brutala repression som regimen i landet riktat och fortsätter rikta mot det egna folket. Enbart de senaste dagarnas chockerande nyheter om regimens försök att kontrollera sina OS-idrottare samt mordet på aktivisten Vitaly Shishov visar på att Lukasjenkos maktapparat inte skyr några medel för att behålla makten.

Vi på Palmecentret har bildat opinion genom debattartiklar och genom att berätta om vad som skett via vittnesmål från våra partners på plats. Vi har också samlat in väl behövda medel som gått till de som kämpar för sina grundläggande rättigheter i Belarus, och haft utbyten med socialdemokratiska partiet BSDP Hramada och ABF Belarus.

Här kommer några av de vittnesmål från personer som fått stöd från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen under året som gått.

Mitt namn är Julia. Jag tvingades lämna Belarus på grund av förföljelsen kopplat till min aktivism. Jag talar för mig, medlemmarna i min organisation, och alla de vi kunde hjälpa tack vare stödet från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen. När våra medlemmar och ledamöter har arresterats har pengarna gjort att alla fått juridisk hjälp och advokater. Tack för att ni tror på vår kamp, vi ska vinna.

Vi heter Ksenija och Dmitrij. Vi vill tacka er för möjligheten att anlita en advokat och flytta från Belarus. Vi fick information att staten höll koll på oss och vår aktivism, och började få oroande samtal. Det var inte längre säkert för oss att stanna i landet och vi är tacksamma för att vi gavs förutsättningarna till att flytta.

Mitt namn är Nastja. Jag är en belarusisk civilaktivist och har behövt fly från landet för att skydda mig och mina barn. Härifrån försöker jag hjälpa andra belarusier att fly utomlands. I maj tog jag emot tre barn till en kvinna som flytt till Grekland för att de skulle kunna återförenas. Tack för ert stöd, för det har jag kunnat köpa mat, resehandlingar och flygbiljetter. Belarusiska barn har kunnat återförenas med sin mamma.

Mitt namn är Valentina. Jag är 68 år gammal. Tillsammans med andra pensionerade kvinnor blev jag arresterad på tåget, bara på grund av att jag läste en bok med ett röd-vitt omslag – samma färg som oppositionens flagga. Jag blev dömd, och tackar för stödet jag fick av den svenska arbetarrörelsen genom ABF Belarus. Ert stöd betyder oerhört mycket för oss vanliga belarusier som endast vill leva i ett fritt land.

Mitt namn är Vladimir, jag är 22 år gammal. Jag var bara ett litet barn när Lukasjenka blev president, jag har aldrig kunnat ana att en annan värld är möjlig. Men som medlem i ABF Belarus lärde jag mig vad en demokrati är. Trots att vi levde i en diktatur var ABF som en frizon för alla oss som längtade efter ett rättvist och demokratiskt samhälle. Nu har läget blivit sämre, och jag är ledsen över all orättvisa. I dessa mörka tider är ert stöd ett ljus i tunneln.

De som överlevde kärnvapenattackerna och minns vad som skedde är nu över 80 år gamla. Snart finns ingen kvar som kan berätta utifrån egna erfarenheter. Det är upp till oss som är aktiva i dag att inte förtränga hotet från framtida kärnvapenkrig, och engagera oss för att eliminera det. Det är hög tid för Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

Klimatkrisen är ett tydligt exempel där problem förträngts och åtgärder uteblivit. Och än i dag finns de som fortsätter att förneka. Risken för en global pandemi har spelats ner, och när den nu har drabbat ser vi att den globala samverkan som borde funnits för att effektivt bekämpa smittan inte fanns på plats.

Vi kan inte inta samma förnekande attityd till risken för ett kärnvapenkrig, som faktiskt kan leda till att hela mänskligheten utplånas. Världens politiska ledare har alltför länge förnekat eller förminskat detta hot mot vår existens.

Sannolikheten för ett storskaligt kärnvapenkrig ökar, liksom risken för en mer begränsad konflikt där kärnvapen används, men som ändå kan resultera i många miljoner döda och påverkan på hela jordens klimat.

Kärnvapenförbud är vägen framåt

Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning. Kärnvapenmakterna moderniserar sina kärnvapen, och spenderar mer pengar på sina kärnvapenarsenaler. Det är USA och Ryssland som innehar den helt övervägande delen av kärnvapnen. Samtidigt har antalet stater som innehar kärnvapen ökat. Storbritannien har beslutat att öka antalet kärnvapenstridsspetsar med 40 procent och det kommer oroande rapporter om kinesisk kärnvapenupprustning.

I allt högre utsträckning räknar kärnvapenmakterna in kärnvapnen i sin militärstrategiska planering. Och med stigande spänningar mellan supermakterna ökar sannolikheten att de faktiskt kommer till användning. Det kan ske genom ett misstag, ett falskt alarm, där ett upptrissat läge inte tillåter att man avvaktar med en motattack.

Det vi nu behöver är en global folklig mobilisering, som lyfter upp kärnvapenhotet från den skugga det hamnat i, till en fråga som lägger sig högst upp på den internationella dagordningen. Det främsta ljuset i mörkret är FN:s kärnvapenförbud som beslutades 2017, samma år som organisationen ICAN fick Nobels fredspris för sitt arbete för ett globalt förbud mot kärnvapen.

Dags att gå i Palmes fotspår

FN:s kärnvapenförbud trädde i kraft i januari i år, då fler än 50 nationer ratificerat det. Redan 1985 lyfte Olof Palme i ett tal inför FN behovet av en internationell konvention mot användningen av kärnvapen, som ett steg på vägen mot en total avrustning. Han skulle förstås ha uppskattat att se att hans förslag tre decennier senare förvandlats till verklighet.

Ändå har Sverige valt att inte skriva under konventionen, vilket är högst beklagligt. Med tanke på den stolta tradition Sverige har när det gäller fred- och nedrustning borde vi istället vara en ledande kraft i den växande rörelse som kräver en värld utan kärnvapen.

Vi behöver även finna vägar till samtal som kan minska risken för en kärnvapenkatastrof och minimera andra globala hot mot mänskligheten. Samtal och förhandlingar som måste ske mellan nationer som i övrigt må ha ett konfliktfyllt förhållande. År 1982 lade en internationell kommission under ledning av Olof Palme fram en rapport där begreppet gemensam säkerhet etablerades. Det Palmekommissionen kom fram till var att i ett kärnvapenkrig finns inga segrare, bara ömsesidig förintelse. Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning.

En ny kommission för gemensam säkerhet har bildats

Nu har en ny internationell kommission skapats, som utifrån begreppet gemensam säkerhet analyserar hur världen ska ta sig an kärnvapenhotet och andra hot mot mänskligheten. Initiativet går under namnet Common Security 2022. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenteras en rapport om hur vi ska nå gemensam mänsklig säkerhet i vår tid. En förändring måste till om Hiroshima och Nagasaki inte bara ska vara de första utan även de sista städerna som läggs i ruiner av en kärnvapenattack.

Anna Sundström
Olof Palmes Internationella Center
Pierre Schori
Olof Palmes Minnesfond

Nyhetsbrev

Stöd oss

Kärnvapenförbud är vägen framåt

Dags att gå i Palmes fotspår

En ny kommission för gemensam säkerhet har bildats