Blogg-arkiv

I 27 år har han bitit sig fast vid makten, diktatorn. Han har ändrat lagarna, gjort sig av med sina motståndare – mördat, fängslat, drivit dem i landsflykt. Det senaste året, sedan ”presidentvalet” i augusti 2020, har han blivit allt mer ensam. Men han ger sig inte. Han betalar sina hjärntvättade hejdukar tiodubbla löner för att utföra övergrepp och förtrycka det egna folket.

Som i romanen ”1984” har han hittat på egna betydelser för ord som demokrat, i hans värld betyder istället ordet fascist och terrorist.

Tilltaget att tvinga Ryan Air-planet som var på väg från Aten till Vilnius att landa i Minsk, så att hans säkerhetstjänst kunde arrestera journalisten Raman Pratasevich och hans ryska flickvän, Sofia Sapega, blev troligen den sista spiken i kistan med föreställningen att Lukasjenka är en normal person som kan förmås ”kompromissa” eller ”förhandla”. Raman och Sofia har bägge tvingats spela in typiska ”gisslanfilmer” där de ”erkänner”.

Rapporter från dem som suttit i Lukasjenkas fängelser berättar om tortyr och övergrepp. Den 21 maj meddelades att Vitald Asjurak, medlem av Belarus Folkfront, en av de äldsta organisationerna i landet som deltagit i kampen för demokrati och frihet, hade avlidit i fängelset i Sjklou. Den officiella dösdsorsaken var ”hjärtstopp”. När de anhöriga till slut fick se hans kropp, var huvudet dolt av lindor ”för de hade råkat tappa den”. I fängelset i Sjklou bär alla politiska fångar särskilda gula märken.

Sjklou ligger drygt 100 mil från Stockholm. Tortyr av fångar pågår där, samtidigt som ni läser detta.

Lukasjenkas flygplanskapning har omedelbart lett till omgång 4 av sanktioner från EU:s sida, och Strobritannien, USA, med flera länder har också fattat beslut om sanktioner. Nu måste världssamfundet förstå att det är allvar. Lukasjenka håller 9 miljoner medborgare som gisslan – och han hotar även oss i Belarus grannländer. Diktatorn måste bort, förtrycket upphöra. Alla politiska fångar måste släppas och fria, rättvisa val hållas. Belarus folk måste få bestämma sitt eget öde.

Någon invänder och säger att sanktioner drabbar befolkningen. Jag har inte hört en enda belarus oroa sig för detta – de är redan drabbade. Ta ifrån Lukasjenka alla hans leksaker, stoppa alla investeringar från väst, blockera honom och hans hejdukar från att resa, frys deras gömda tillgångar i banker och fastigheter i väst.

Läs om kultur, politik och om arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter i Sydafrika. Följ bloggen här.

Ramallah är en livlig stad, inte minst på kvällarna efter att solen sjunkit något och värmen inte är för påträngande. Under de tre månader som jag ska vistas i Palestina med Ramallah som bas kommer mycket att hinna upplevas.

En huvudmålsättning under min praktik i Ramallah är att skapa en rapport om den palestinska fackföreningsrörelsen och dess mångfald. Det ska jag göra hos Democracy and Workers’ Rights Center – Palestine (DWRC). Organisationen är en av Palmecentrets samarbetsorganisationer och har många program igång med organisationer i flera länder. Centret arbetar med arbetares rättigheter och demokratiska, självständiga fackföreningar. DWRC har ett stort nätverk i den palestinska fackföreningsrörelsen, vilket kommer vara till stor nytta under arbetet med rapporten.

Ett av mina starkaste intryck från DWRC under de enbart tre arbetsdagar jag hunnit vara där är den styrka som finns hos deras rättsskyddsavdelning. Den ger rådgivning till både arbetstagare och arbetsgivare för att tillgodose arbetstagares rättigheter enligt nationell såväl som internationell rätt.

Dessutom driver den arbetstagares fall exempelvis när ett godtyckligt avskedande skett och arbetsgivaren inte betalat ”severance pay”. Severance pay är en form av slutlön som arbetsgivaren är skyldig att betala. I många fall fungerar den som en tillfällig arbetslöshetsförsäkring i avsaknad av ett nationellt system. Därför är det angeläget för många arbetare att få ut dessa pengar, vilket DWRC arbetar för.

När palestinier arbetar i Israel eller israeliska bosättningar blir frågor om arbetsrätt ofta svåra. Jag ser fram emot att få utbyta erfarenheter om arbetsrätt och framgångar med juridiken som hjälpmedel med arbetsrättsjuristerna på DWRC.

– 200 människor beräknas ha dött i Jarmuk på grund av brist på mat, sjukvård och medicin. Många har flytt men det finns fortfarande många kvar i flyktinglägret, de som blir kvar är de äldre och de sjuka, sa Katarina Bergehed, Amnesty International, på ett seminarium om Syrien som arrangerades i Folkets hus i Göteborg den 15 mars.

Mattias Jonsson (S), riksdagsledamot som sitter i justitieutskottet, berättade att riksdagsledamöterna har startat ett Syriennätverk för att diskutera över partigränserna vad Sverige kan och bör göra för att situationen ska förbättras.

– Kvinnornas roll är avgörande för en lösning i Syrien, sa Mattias Jonsson.

Samira Zair representerar den av Palmecentret stödda organisationen Syrian Women’s Network (SWN), som bland annat arbetar med att opinionsbilda för en förbättring av situationen i flyktinglägren. Förutom de problem som alla flyktingar ställs inför förekommer också sexuella trakasserier som särskilt drabbar kvinnor.

– Vi fokuserar på flera frågor i nätverket och situationen i flyktinglägren är en viktig fråga. En annan är att regimen ska släppa de samvetsfångar som godtyckligt har fängslats av regimen sa Samira Zair.

Molham Saker har suttit fängslad i Syrien två gånger, den ena gången innan kriget bröt ut och den andra gången efteråt.

– En vanlig syn var tre, fyra kroppar som kunde ligga på hög i ett hörn, vissa saknade ögon, på andra hade man skurit upp magen, sa Molham Saker.

Han har själv upplevt tortyren.

– De hängde oss i händerna så att vi nätt och jämnt nuddade marken med tårna.
Ahmad Al-Zain, tandläkare, bodde i ett av de områden som regimens trupper belägrade sa Molham Saker.

– Det låg en medvetslös kvinna på marken på kliniken, vi försökte få liv i henne och när hon till slut vaknade berättade hon att hon varken fått äta eller dricka på tre dagar, sa Ahmad Al-Zain.

Seminariet arrangerades av ABF Göteborg, Amnesty International, Syrian Women’s Network och Olof Palmes Internationella Center.

Text: Dina El-sofy

Nyhetsbrev

Stöd oss