Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Artikeln publicerade först i Aktuellt i Politiken
Kvinnor stärks på landsbygden på VästbankenPalmecentret stödjer kvinnorättsorganisationer runt om i världen samt arbetar med att stärka kvinnors politiska organisering och öka deras makt och inflytande i samhället och på arbetsmarknaden. Läs mer om vårt arbete för ökad jämställdhet globalt.
+ Vår akutinsamling för civilbefolkningen i Palestina pågår fortfarande: Läs mer här.
Palmecentrets partnerorganisation Health Development Information and Policy, HDIP, är en tidigare hälsoinriktad organisation som i dag arbetar med kvinnor på landsbygden på Västbanken, Palestina. De stöttar kvinnorna att själva ta makten över sina liv och påverka sina lokala samhällen – exempelvis genom att driva på för politiska eller juridiska förändringar, eller för att öka kvinnor och ungas representation i beslutsfattande.
Nida och Latife är två kvinnor som har stärkts med hjälp av HDIP:s aktiviteter och ledarskapsutbildningar.
Nida Adra kommer från byn Bani Naim i Hebron och arbetar som fotograf. Hon har tagit del av HDIP:s projekt ”Women Can Change the Society” sedan 2021. I dag opinionsbildar hon aktivt om ILO-konventionen C190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen och är också invald som styrelsemedlem i kvinnocentret i byn.
– Jag är en frånskild kvinna och mamma till två barn. Min berättelse började när jag gjorde ett misstag och gifte mig med fel person, berättar hon.
Nidas man isolerade henne från familj och vänner. Hon beskriver det som att ha varit fast i en bur och att hon var utmattad. När Nida försökte lämna sin man krävde han att hon gav upp vårdnaden om barnen i utbyte mot frihet. Alla runt henne protesterade mot beslutet. Men efter ett år har hon kunnat återta sina och barnens rättigheter i enlighet med lagen och de är återförenade.
– Genom projektet har jag fått styrkan och beslutsamheten att kräva mina fulla rättigheter utan någons inblandning, säger hon.
Latife Amro är 22 år gammal från Hebron och har tagit del av projektet sedan 2022. Hon fick reda på HDIP:s aktiviteter genom Samira, som är invald i den lokala församlingen. Samira tillsammans med Fadiwa, en fältkoordinator hos HDIP, var också de som övertygade Latifes pappa att låta henne delta i projektet när han först motsatte sig idén.
– Jag kommer ihåg att under första träffen skämdes jag för att jag inte hade kommunikationsfärdigheter och inte visste hur jag skulle uttrycka mina känslor. Jag lyssnade på de unga kvinnor som tog del av programmet för att stärka kvinnor och såg deras personliga utveckling. Men det var en utmaning för mig, säger Latife.
– Vid slutet av träffen beslutade jag mig för att jag ville vara som dem, en rättfram och stark kvinna som kan stå upp för sina rättigheter och utmana samhället.
Innan Latife blev aktiv i HDIP:s projekt kände hon sig isolerad och olycklig. Hon hade mobbats i skolan till den grad att hon misslyckades med sina sluttentor. Hon såg ingen annan väg framåt i livet än att gifta sig eller att dö.
I dag känner hon sig som en del av gruppen och stark nog att tala framför andra och förespråka sina rättigheter, berättar hon.
– Kvinnogruppen fortsätter att uppmuntra mig att gå tillbaka och göra klart gymnasieskolan. Min plan för 2025 är att återvända för att göra klart de sista tentorna.
Utöver HDIP:s arbete med att stärka kvinnliga ledare på landsbygden har de varit del av en kampanj för att stoppa våld mot kvinnor – bland annat genom att delta i arbetet med att ta fram skuggrapporter till FN.
HDIP stöds av Socialdemokraterna i Östergötland och Akademikerförbundet SSR genom Palmecentret.
Samira som hjälpte till att se till att Latife kunde delta i HDIP:s aktiviteter, blev själv invald i den lokala församlingen i Hebron några år tillbaka. Att flera kvinnor kandiderade och vann utmanade det normalt konservativa och patriarkala lokala styret och var ett resultat av att HDIP och flera andra organisationer tålmodigt arbetat med att öka ungas och kvinnors politiska representation.
Som lokal ledare arbetar Samira i sin tur med att stärka och mobilisera kvinnor. Varje lokal ledare skapar grupper med omkring 20-25 kvinnor som träffas regelbundet i det egna samhället. De lokala ledarna i olika distrikt träffas också månadsvis för att gemensamt med civilsamhällesorganisationer organisera påverkansplaner och aktiviteter. Även ett nationellt nätverk har bildats.
– Folk i Israel har kallat oss för galna, men vi märker att det vi står för betyder något, att vi har kraft att påverka utvecklingen, säger de båda talespersonerna för Standing Together under ett kort och intensivt Sverigebesök, inbjudna av Palmecentret och Familjen Robert Weils Stiftelse.
Rula Daood kommer från ett litet palestinskt samhälle i norra Israel, men lever i Jaffa. Hon ingår i den minoritet på 20 procent av de israeliska medborgarna som är palestinier (ej att förväxla med palestinier under israelisk ockupation). Alon-Lee Green från Tel Aviv tillhör Israels judiska befolkningsmajoritet, vilken i sin tur är mycket komplex. Båda vill ta fram de goda krafterna i Israel och talar om hur sammanflätade judars och palestiniers öden är.
– Vi måste börja tro på vårt samhälle, säger Alon-Lee Green som har massor med följare på sociala medier. Tillsammans har han och Rula Daood allt sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 verkat för den israeliska gisslans frigivning och ett slut på kriget i Gaza. De har organiserat egna hjälpkonvojer men även skyddat andra hjälpsändningar som attackerats av bosättarhögern utan att polisen ingrep. Men efter påtryckningar från bland annat Bidenadministrationen och EU-regeringar kunde hjälpkonvojerna släppas fram. De verkar för social och ekonomisk rättvisa i Israel, som hbtq-rättigheter och höjda minimilöner. De lyfter fram utsatta judiska grupper. De kräver att polisen ingriper för att stävja det våld som spridit sig ”som en pandemi” inom Israels palestinska samhällen.
– När det hålls demonstrationer i Israel gör polisen alldeles för stora insatser. Kvinnliga lärare har försetts med ögonbindlar i häkten, för att de skrivit ”Snälla, skydda barnen i Gaza” på sociala medier. Men när människor dödas i vapendåd i palestinska samhällen i Israel är polisen sist på plats, säger Rula Daood.
De beskriver ett Israel där högerkrafter dominerar. Den mångårige premiärministern Benjamin Netanyahu har bäddat för det genom att agera som en ”prototyp för högerpopulistisk ledare” långt före Bolsonaro, Órban eller Trump. Ingen i Israel under 30 har några levande minnen av en annan premiärminister, påpekar de. Visserligen hade Israel under en kort mellantid en koalitionsregering ledd av Naftali Bennet och Yair Lapid. Men de saknade visioner för sitt ledarskap och gjorde föga intryck. Rula Daood och Alon-Lee Green tvekar inte att kalla Netanyahus regering, stödd av de högerextrema bosättarna Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich, för fascistisk.
– Vi måste utgöra ett alternativ, säger de och pekar på hur svag den israeliska vänstern är. Under sitt tajta program i Stockholm körs de mellan möten med svenska organisationer, intervjuer, ett offentligt samtal på Kulturhuset i Stockholm och en träff med ledamöter i riksdagens utrikesutskott.
Från livestream av samtalet på Kulturhuset Stadsteatern den 19 februari. –De ville att vi skulle veta vår plats. Att du inte kan prata om någonting, prata om Gaza. Och såklart att du inte kan kritisera den israeliska regeringens vedergällning. Jag är politisk, jag pratar om politik, jag går ut på gatorna. Det är inte meningen att jag ska vara rädd, och även om jag är det så ska jag inte visa det. Men två veckor, tre veckor, efter den 7 oktober var till och med jag rädd för att uttala mig, berättar Rula Daood om situationen för palestinier i Israel efter den 7 oktober.
Sedan 2016, en period i Israel som kallades ”knivarnas intifada”, har de arbetat för att få ut folk i protester. De insåg snart att det inte räckte att mobilisera mot orättvisor och maktövergrepp, för när demonstrationerna var avblåsta försvann människor åt olika håll. Så redan före oktober 2023 satsade de på att organisera sina anhängare. I dag beskriver de Standing Together som Israels starkaste gräsrotsrörelse. Den har nu 14 lokalavdelningar runt om i landet samt ytterligare tolv på universitet och högskolor. Det gör den till Israels största studentrörelse, säger de.
När Hamas och Islamiska jihad utlöste massakrer och kidnappningar mot en musikfestival och kibbutzer tidigt en sabbatsmorgon i oktober 2023 hade Standing Together redan ett brett nätverk att verka från. Bara två dagar senare, medan hela Israel var i chock och larmsignaler varnade för Hamas fortsatta raketer från Gaza, gick de ut med krav på en politisk uppgörelse för att få hem gisslan. De var övertygade om att krig inte skulle rädda gisslans liv.
Men under den första tiden efter attacken var en israelisk majoritet emot en uppgörelse. Synsättet har dock förändrats, vilket märkts på växande massprotester mot den regering som anklagats för att sätta sin överlevnad framför gisslans liv.
Det var inte Standing Together som tog initiativet när gisslans anhöriga började organisera sig med krav på en uppgörelse. Men de stödde familjernas kamp och gick ut på gatorna tillsammans med dem.
De framhåller att alla tiotusentals palestinska dödsoffer under Gazakrigets hittills 15 månader inte har gjort israelerna ett dugg tryggare.
– Jag vill inte heller vara del av ett samhälle som är skyldigt till 17 000 barns död i Gaza, säger Alon-Lee.
Han beskriver det som en kamp för Israels själ när Standing Together kräver eldupphör och säkerhet för båda folken.
Men de vill inte ge sig in i diskussioner om huruvida kriget i Gaza ska klassificeras som folkmord eller inte. Det överlåter de åt juridiska experter.
De väljer i stället att agera inom Israel för att få slut på, som de säger, ”det elände” som 14 miljoner människor mellan Medelhavet och Jordanfloden lever med. Eller omskrivet: 7 miljoner judar och 7 miljoner palestinier, när man räknar in både de palestinier som är israeliska medborgare och de som lever under ockupation.
–Det finns en lag i Israel som säger att om du vill bojkotta en produkt som testats på djur, eller en produkt som är skadlig för miljön så är det helt okej, men om du säger ”köp inte den här produkten för att den produceras i en bosättning” så får du sitta ett år i fängelse. Det är förhållandena vi verkar i, säger Alon-Lee Green under samtalet på Kulturhuset. (Foto från livestream)
De anser att Netanyahu, Ben-Gvir och Smotrich har förverkat sin legitimitet, liksom även Hamas. Redan före den 7 oktober 2023 visade opinionsmätningar i Gaza att en bred majoritet förkastade Hamas ledarskap, påpekar de.
– Mitt folk kan inte befrias genom att oskyldiga mördas. Att dödas och döda är inte vårt öde, det är resultatet av en politik som våra folk inte vill ha. För sin egennytta exploaterar de båda ledarskapen sina respektive folks smärta. Det måste få ett slut. Det kan bara ske när våra folk inser att bara vi själva kan förändra det, när vi får modiga ledare som kan ge våra folk säkerhet. Om det inte blir en förändring kommer krigen bara att bli fler, med tiotusentals nya döda, sade Rula Daood under framträdandet på Kulturhuset.
Den palestinska myndigheten är visserligen korrumperad, men hon är ändå övertygad om att den skulle kunna bli ett alternativ till Hamas i Gaza, menar hon.
Men en enstatslösning, att göra 7 miljoner palestinier och 7 miljoner judar till medborgare i samma stat skulle bara leda till mer blodsutgjutelser, tror de. Freden kräver två stater.
Som svar på Hamas respektive president Trumps och den israeliska extremhögerns fantasier om att det ena eller andra folket kan flytta någon annanstans, säger de:
– Ingen av oss kommer att göra det.
Alon-Lee tillägger:
– Det finns bara ett sätt att få stopp på våldet, förtrycket och det faktum att så många känner sig otrygga. Det är en fred med jämlikhet, oberoende och frihet för alla människor i detta land.
Den gröna omställningen har ökat den globala efterfrågan på mineraler från globala syd. Mineraler som kobolt och coltan används exempelvis till produktionen av solpaneler och batterier till elbilar – likväl som till våra datorer och mobiltelefoner. En betydande del av dessa mineraler kommer i dagsläget från gruvindustrin i Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa).
Utvinningen av mineraler i landet sker dock under mardrömslika förhållanden som orsakar skada för arbetare, miljön och hela samhällen. Handeln med dessa naturresurser är också en starkt bidragande orsak till den pågående konflikten i östra delarna av Kongo som har eskalerat de senaste veckorna. Hundratusentals människor är på flykt från sina hem och den humanitära situationen är kritisk.
Palmecentrets partnerorganisation CODELT är en icke-statlig organisation som arbetar för en rättvis förvaltning av naturresurser i Kongo-Kinshasa. Deras mål är att bidra till en rättvis klimatomställning genom att stärka rättsstatens principer och lokalsamhällets inflytande över hur resurser används. De identifierar fyra stora problem med gruvindustrin i landet:
1. Omänskliga arbetsförhållanden.
CODELT skriver att gruvindustrin i Kongo kännetecknas av ”omänskliga, förkrossande och förnedrande förhållanden”. Gruvarbetare saknar ofta tillgång till tillräcklig skyddsutrustning och redskap vilket har lett till skador, dödsfall och hälsoproblem. Dessutom är barnarbete vanligt.
2. Miljöförstörelse.
För det andra leder gruvbrytningen till avskogning och förorening av luft och vatten vilket skadar de lokala ekosystemen. Omfattande skogsområden har skövlats i landet för att ny malm ska kunna brytas och infrastruktur etableras. Det skadar även den globala klimatkampen eftersom Kongos regnskogar är kritiska för att hålla upphettningen nere.
3. Kontroll av land.
Gruvbolagens förvärv av stora landområden har resulterat i en massiv fördrivning av den lokala befolkningen och kompensationen är otillräcklig för att ersätta människors försörjning. Jordbruk har upphört på flera platser till följd av omfattande konkurrens från gruvindustrin. Detta har gjort lokalbefolkningen beroende av import för att klara livsmedelsförsörjningen.
4. Fattigdom.
I de regioner där kobolt utvinns leder gruvdriften till energifattigdom för befolkningen, det vill säga att människor inte har tillräcklig tillgång till elektricitet för att täcka sina behov. De tvingas ofta förlita sig på ved som bränsle, vilket är en av de huvudsakliga orsakerna till avskogning i Kongo.
CODELT skriver att det är motsägelsefullt att de regioner som förser världen med kritiska mineraler för den gröna omställningen själva saknar tillgång till förnybar energi.
Efterfrågan på mineraler drivs bland annat av EU:s och Kinas ambitioner att komma ifrån fossilberoendet. Omkring 80 procent av Kongos mineralexport går till Kina, och kinesiska gruvföretag dominerar i exempelvis koboltutvinningen. För EU:s del är man inte särskilt involverad i direkt koboltbrytning. Det mesta av batteritillverkningen sker i Kina, men dessa komponenter hamnar sedan ofta i Europa. EU är också en av de största köparna av eldrivna batterier som en del i unionens omställning.
Men en grön omställning i rikare länder kan inte ske på bekostnad av människor och miljön i andra delar av världen.
För att klimatomställningen ska gynna snarare än skada Kongo krävs bland annat att gruvarbetares villkor förbättras och deras rättigheter respekteras, att lokalsamhällen får stöd i att exempelvis skydda viktiga ekosystem, och att arbetare, fackförbund och lokala samhällen inkluderas i beslutsprocesser.
En rättvis klimatomställning förutsätter också att länder och företag i det globala nord axlar sitt ansvar.
CODELT förespråkar exempelvis tre åtgärder:
I januari intog den väpnade rebellgruppen M23 staden Goma i den mineralrika Kivuregionen i östra delarna av Kongo. Rwanda anklagas för att militärt backa M23 av bland annat FN-experter, som pekar på att M23-rebeller används för att smuggla ut mineraler från Kongo till Rwanda för att sedan exporteras till den globala marknaden.
Den humanitära situationen i östra Kongo just nu är mycket svår. Nära 3000 människor har dödats sedan slutet av januari och hundratusentals människor är på flykt sedan situationen eskalerat. FN uppger att sjukhus är överbelamrade med hundratals skadade, att vägar är blockerade och att flygplatser inte kan användas för evakuering eller humanitär hjälp. Attacker på sjukhus och användning av sexuellt våld har också rapporterats.
– Vi måste betala vad det kostar. Vi måste börja hjälpa människor också i de här länderna. Se till att de har vettiga villkor, får uppleva respekt för mänskliga rättigheter och slippa bli våldtagen eller dödad i landet där man bor, säger Margot Wallström, Palmecentrets ordförande, som deltog i programmet.
Är demokratin i fritt fall efter supervalåret?
Vid en första anblick kan den stora mängden val under supervalåret tyckas vara ett triumftåg för det demokratiska styrelseskicket. Men verkligheten är betydligt mer komplex och bekymmersam.
Om vi bryter ned siffrorna försvinner snabbt illusionen av demokratisk inkludering. 25 procent av av valdeltagarna i de 74 val som hållits det gångna året hade enbart en möjlig kandidat att rösta på. finns bara ett enda parti att rösta på. I ytterligare 20 procent av fallen sitter oppositionspolitiker i fängelse, och i många länder lever journalister, författare och fackliga företrädare under hot eller har mördats för att uttrycka sina åsikter. Kvar blir en handfull länder – och även bland dessa är situationen ofta långt ifrån idealisk.
Ett exempel är Moldavien, som i år genomfört Europas minst demokratiska val sedan andra världskriget enligt OSCE. Valet har rapporterats innehålla köpta röster, påverkan av trollfabriker och storskalig spridning av lögner och desinformation.
Det faktum att bara en liten del av de fyra miljarder människor som påverkas av supervalåret faktiskt får möjlighet att delta i fria, rättvisa val är alarmerande. 27 procent av de berörda är barn eller saknar rösträtt och bland de som kan rösta väljer många att avstå. Kvar återstår endast cirka 10 procent av de röstberättigande – av de fyra miljarder som påverkas av valen – som faktiskt har nyttjat sin möjlighet och kunnat delta i något som kan kallas ett ”demokratiskt” val i år.
Varför sviker då människor demokratin? Det är ingen brist på stöd för demokratin i teorin. Mer än 80 procent av världens befolkning föredrar demokrati som styrelseskick enligt World Values Survey.
”När människor vänder sig bort från demokratin eller röstar på auktoritära krafter handlar det ofta om frustration över vad demokratin inte har levererat.”
Det är inte svårt att förstå varför – demokratin har visat sig överlägsen andra system när det gäller att upprätthålla yttrandefrihet, rättsstatsprincipen och skyddet för minoriteter. Dessutom tenderar demokratiska nationer att leva i fredligare samklang med varandra. Men när människor vänder sig bort från demokratin eller röstar på auktoritära krafter handlar det ofta om frustration över vad demokratin inte har levererat.
Efter murens fall på 1990-talet utropades demokratins seger av många. Optimismen var stor, särskilt i forna Sovjetstater, där demokratin sågs som en väg till välstånd och frihet. Men i många fall levererades aldrig de ekonomiska framgångar som förväntades.
Ryssland är ett exempel – ett land som under 1990-talet hade en förhållandevis fri press och flerpartisystem. När dessa ekonomiska förväntningar grusades växte missnöjet, och den auktoritära ledaren Vladimir Putin kunde successivt stärka sitt grepp. Under årets val i länder som tillhörde Sovjet – Azerbajdzjan, Belarus, Ryssland och Uzbekistan försöker staterna inte ens upprätthålla en illusion av att valen skulle vara demokratiska. Fundamentala friheter, såsom yttrandefrihet och mötesfrihet, är kraftigt begränsade i dessa länder och statens mediekontroll och bristande möjligheter för oppositionella kandidater att överhuvudtaget delta på lika villkor underminerade trovärdigheten i valen, menar en enad internationell valobservatörskår med OSCE i spetsen.
Demokratin är ett krävande system. Det kräver engagerade medborgare, kompromissvilja och tid för att bygga hållbara lösningar. Och det är här utmaningen ligger – i en tid av ökande polarisering, falska nyheter och kortsiktigt tänkande tappar demokratin mark. För att hållbara demokratier ska kunna få fotfäste kan inte demokratier, som på 90-talet, ”exporteras” som en färdig lösning. Lokala kontexter, kulturella och historiska faktorer måste alltid tas i beaktande.
”I över hälften av de länder som hållit val under ”supervalåret” förväntas demokratin försvagas ytterligare enligt forskningsinstitutet V-dem.”
I dag är endast 16 procent av världens länder är liberala demokratier, och i över hälften av de länder som hållit val under ”supervalåret” förväntas demokratin försvagas ytterligare enligt forskningsinstitutet V-dem. Starka ekonomier och ökat välstånd, som historiskt har stöttat demokratin, är inte längre någon garanti. I stället pekar forskning på hur korruption och nepotism underminerar demokratins grundvalar.
Det är lätt att misströsta, men historien visar att demokratin går att vända tillbaka på rätt kurs. Det kräver dock mod, politisk vilja och en vision för framtiden. Demokratin måste utvecklas i takt med tiden och våga öppna sig ännu mer. Civilsamhället, kvinnor och unga måste få en tydligare röst i beslutsfattandet. Granskande institutioner och medier måste värnas och stärkas.
Även detta är något som stöds av V-dem, som lyfter olika principer för att vända en global auktoritär utveckling och inkluderar parametrar som starka civilsamhällen, att stärka horisontell ansvarsskyldighet, genom att ge institutioner som domstolar och parlament möjlighet att hålla den verkställande makten ansvarig för att motverka maktkoncentration, samt att främja internationella demokratiska allianser.
Under de senaste åren finns goda exempel på när man lyckats vända en auktoritär trend. Brasilien, Polen och Colombia är några exempel på detta och det har kunnat ske just i ljuset av V-dems principer, då länderna har haft starka konstitutioner och institutioner som stått upp mot försök till nedmontering. Man har haft starka civilsamhällen och man har haft stöd från det internationella samfundet, genom till exempel EU som satt press på auktoritära regeringar.
Demokrati är inte bara ett styrelseskick – det är en ständigt pågående dialog. Det är upp till oss att hålla den levande. Att försvara och utveckla demokratin är vår generations stora utmaning. Det är ett arbete som kräver både uthållighet och mod. Demokratin är inte döende – men den behöver vår hjälp för att kunna blomstra.
Supervalåret 2024 innebär ett globalt valår med över fyra miljarder röstberättigade väljare i 76 länder. Nästan 51 procent av världens befolkning påverkas i val som omfattar demokratier, hybridregimer och auktoritära stater. Valkvaliteten har försämrats i många länder, och en av tre väljare lever i en nation där val är ifrågasatta eller där den demokratiska legitimiteten är hotad.
Länder som Ryssland, Iran och Belarus använder val för att stärka auktoritära regimer, medan demokratier i USA, Indien och flera EU-länder står inför ökande splittringar och extremism.
Källor: IDEA:s rapport The Global State of Democracy 2024 och CIDOB:s analys av globala valtrender
7/1 Bangladesh, parlament
13/1 Taiwan, president, parlament
28/1 Finland, president
14/2 Indonesien, president, parlament
8/2 Pakistan, parlament
1/3 Iran, parlament, expertförsamling
17/3 Ryssland, president
23/3 Slovakien, presidentval
29/5 Sydafrika, parlament
2/6 Mexiko, president, parlament
6/6–9/6 EU, EU-parlamentet
28/6 och 5/7 Iran, president
30/6 och 7/7, Frankrike, parlament
4/7 Storbritannien, parlament
28/7 Venezuela, president
13/10 Moldavien, president
20/10 Georgien, parlament
5/11 USA, president, parlament
24/11 Uruguay, president och parlament
29/11 Irland, parlament
30/11 Island, alltinget
7/12 Ghana, president, parlament
8/12 Rumänien, president andra omgången
14/12 Georgien, president
29/12 Kroatien, president
Artikeln publicerades först i Aktuellt i Politiken den 23/12-2024.
Gaza: Lek och skola trots omständigheternaNär Hania Bitar var barn hände det att hennes pappa gav skjuts åt israeliska soldater. Hania och hennes syster trängde ihop sig i baksätet med de beväpnade männen. I dag vågar ingen palestinier närma sig en israelisk soldat.
– Nu ser de oss bara som terrorister, säger hon.
Hania Bitar på årets Palmedag i Malmö.
Det ger en bild av den tragiska utvecklingen i Mellanöstern. Situationen präglar förstås också aktiviteterna i organisationen PYALARA, som Hania var med och grundade efter studier i USA. Deras lilla kontor i Gaza är nu helt inriktat på att försöka skapa en någorlunda dräglig tillvaro för barn, trots det besinningslösa våld de lever mitt i.
Man skulle kunna tro att barnen i Gaza är allt för traumatiserade för att orka koncentrera sig på skolarbete. Men när PYALARA försiktigt drog igång undervisning visade det vara precis tvärtom. Barnen längtade efter en ordnad tillvaro med lektioner och hemläxor.
Palmecentret har under lång tid stöttat organisationen som är inriktad på stärka ungdomar och ge dem en plats i samhället, med speciell inriktning på att lära ungdomar att hantera media. Men nu är fokus på att hjälpa barn som drabbas av Israels krigföring. I Gaza arbetar den lilla personalstyrkan på kontoret tillsammans med volontärer med psykosociala insatser. Hittills har man nått ut till 1 800 barn.
Verksamheten bedrivs förstås under mycket svåra förhållanden. Barnen och deras familjer måste flytta med kort varsel när den israeliska armén beordrar att ett område ska evakueras. Det är svårt att föra över pengar till Gaza, svårt att få tag på material och brist på mat.
Genom ditt stöd till Palmecentret bidrar du till att förbättra tillvaron för barnen i Gaza och många andra utsatta grupper.
Läs om vår akutinsamling för folket i Palestina.
Eswatini: Utsatt fack får stöd
Den fackliga centralorganisationen Trade Union Congress of Eswatini (TUCOSWA) har sett fackliga ledare dödas och tvingats i exil. Men med hjälp från LO och Palmecentret håller man ändå igång viss verksamhet.
– Stödet från Sverige gör det möjligt att utbilda fackliga ledare så att vi kan bygga en stark organisation och ge stöd till våra medlemmar. Det händer att polisen sitter med på utbildningarna och lyssnar på vad vi säger, berättar Bheki Ephraem Mamba som är ordförande.
Bheki Ephraem Mamba deltog på årets Palmedag i Malmö.
I ett land som Eswatini spelar facket rollen som en demokratirörelse. Kanske är det därför Bheki Ephraem Mamba regelbundet hotas av regimen.
– Vi uppskattar den solidaritet som människor i Sverige visar oss i vår kamp för demokrati och mänskliga rättigheter, säger han.
Världsfacket ITUC presenterar årligen sitt Global Rights Index som mäter situationen för fackliga rättigheter i världen. Palmecentret stöttar partnerorganisationer i flera av de tio länder som rankas som de allra värsta för arbetstagare. Bland annat Eswatini, Myanmar (Burma), Belarus, Turkiet och Filippinerna.
Årets upplaga av rapporten visar dessutom att:
Vi lämnar snart ett historiskt supervalår bakom oss där fler människor än någonsin har haft möjlighet att rösta i olika val. 76 länder runtom i världen har haft eller har val inplanerade 2024. Det är fler än någonsin under ett och samma år i historien, enligt en beräkning som mediebolaget The Economist gjort.
Men att det är många val innebär inte nödvändigtvis något positivt för demokratins utveckling. Enligt en rapport från den Sverige-baserade tankesmedjan International Institute for Democracy and Electoral Assistance, IDEA, ”drar sig demokratin tillbaka i varje del av världen” för sjätte året i rad.
Bilden bekräftas av Sanna Eliasson, som arbetar med demokratibistånd på Olof Palmes Internationella Center.
– I dag lever 71 procent av världens befolkning i autokratier, länder med politiska system där demokratin är satt ur spel. Den stora majoriteten av mänskligheten lever därför sina liv i kontexter där möjligheterna att påverka sin framtid är begränsade. Många lever även under förtryck och våld. Fler och fler länder anammar anti-demokratiska metoder, säger hon till Aktuellt i Politiken.
Störst är den demokratiska tillbakagången är i Östeuropa och Asien. Sanna Eliasson nämner Georgien, Belarus, Thailand och Myanmar som exempel.
Hon beskriver hur nedmonteringen av demokratierna ofta tar sig uttryck.
De autokratiska regimernas strategier är slående lika. De börjar ofta med att öka splittring och desinformation
– De autokratiska regimernas strategier är slående lika. De börjar ofta med att öka splittring och desinformation, liksom att steg för steg begränsa yttrande- och mötesfrihet, och civilsamhällets och oppositionspartiers möjligheter att verka. Inte sällan hävdas att landet är under hot och att undantagstillstånd behövs för att upprätthålla säkerheten, säger hon.
I nästa steg förbjuds eller terrorklassas alla aktörer som på något sätt utmanar den styrande regimen. Våld, hot om våld och i flera fall fängslanden av kritiker utan rättvis rättegång, används för att skrämma till tystnad.
– En diktators handbok är klar och tydlig, säger Sanna Eliasson.
Enligt henne spelar politiska partier en avgörande roll i demokratiska system. De ställer upp i val, tar fram politiska förslag för väljarna att ta ställning till och lagstiftar. Det är också politiska partier som kan ställas till svars för sina beslut och vars makt kan tas ifrån dem i fria och rättvisa val.
Partierna organiserar och mobiliserar människor för att ge dem möjlighet att göra sina röster hörda.
– Politiska partier är en länk mellan folket och den politiska makten. Politiska partier är därför centrala aktörer i kampen för demokratiska, fria och jämlika samhällen, säger Sanna Eliasson.
På uppdrag av Socialdemokraterna arbetar Olof Palmes Internationella Center med att samla och stärka socialdemokratiska systerpartier genom ”Sveriges strategi för särskilt demokratistöd genom svenska partianknutna organisationer”.
Tillsammans med Socialdemokraterna och sidoorganisationerna genomför Palmecentret samarbetsprojekt i ett fyrtiotal länder – i Afrika, Asien, Balkan, Latinamerika, Mellanöstern och Östeuropa.
Verksamheten syftar till att utbyta erfarenheter systerpartier emellan och på så sätt stärka varandra. De frågor som ofta är centrala i projekten är ideologi, organisering, interna studier, demokratiska partistrukturer, hur fler unga, kvinnor och minoriteter bättre kan inkluderas, kampanjstrategi, framtagande av politiska lösningar som bygger på fakta, och hur man bygger breda allianser i samhället för att nå gemensamma mål.
Genom samarbetsprojekten har många viktiga resultat uppnåtts genom åren, säger Sanna Eliasson.
– Vårt systerparti i Makedonien har till exempel lyckats införa lagar som förbättrat både arbetsrätt, aborträtt och motverkandet av diskriminering. Flera systerpartier i södra Afrika har infört varvade listor där 50 procent skall vara kvinnor och 25 till 35 procent unga. I Colombia har den första center-vänster-presidenten någonsin i landets historia blivit vald, efter att vårt projekt samlat flera oppositionspartier att börja samarbeta och skapa en gemensam valplattform.
Liknande resultat kan ses bland många av systerpartierna runt om i världen, enligt Sanna Eliasson.
År 2025 har det svenska demokratibiståndet genom politiska partier funnits i 30 år. En omfattande studie som gjordes av Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) år 2020 visar också att demokratibiståndet gör skillnad, framför allt det svenska.
Om det inte är vi som tar kampen för en rättvisare värld – vem skall göra det då?
– Med de trender som vi i dag ser globalt har behovet av internationella politiska samarbetsprojekt kanske aldrig varit större. Därför är det viktigt att svenska folket ställer högre krav på de svenska partierna, och inte minst på den sittande regeringen, om att höja ambitionerna för det svenska biståndet. Inte minst demokratistödet genom de svenska partianknutna organisationerna. Sverige måste fortsatt vara en stark aktör för en global demokratisk utveckling, säger Sanna Eliasson.
Hon betonar att den internationella solidariteten behöver vara starkare än någonsin – och att den svenska arbetarrörelse måste ha modet att visa vägen.
– Samtidigt som det ofta är socialdemokratiska partier som är de första att attackeras av odemokratiska regimer, är det också vi som måste stå upp och vara den progressiva motkraften. När vi samlar oss så är vi mångt mycket starkare än de som vill nedmontera det demokratiska samhället. Det är vi som har makten i våra händer. Om det inte är vi som tar kampen för en rättvisare värld – vem skall göra det då?
Den nivå av demokrati som en genomsnittlig person i världen mötte år 2023 är nere på 1985-nivåer.
Under 2003 levde 50 procent av den globala befolkningen i autokratier. Under 2023 var siffran 71 procent.
2024 är ett supervalår där 60 länder går till val. Av dessa är 31 länder i en nedåtgående demokratisk trend, medan demokratin i tre av länderna blir starkare.
Yttrandefrihet är den aspekten av demokrati som försämras mest. Sedan kommer öppna och fria val, samt civilsamhällets föreningsfrihet.
Källa: V-dem
Intervjun publicerades först i Aktuellt i Politiken den 14/11-2024.
Solidaritet i praktiken: SSU:are sålde pins för Palestina
Berätta lite om initiativet. Hur startade det?
– Det började med att jag upplevde att så många människor uppdaterade i sociala medier om Gaza, men att beslutsfattarna inte lyssnar utan kör sitt eget race. Jag tänkte att det måste finnas något mer vi kan göra.
– Det är viktigt att göra så mycket man kan med det man har.
Foton: Shaadi Zamani / SSU Halland
Det var Shaadis syster Shabnam som kom på idén att skapa just en pin och som är designern bakom den.
– Jag sa: Designa du pinen så ser jag till att de blir sålda, berättar Shaadi.
Systern är även hon aktiv i SSU och sitter i förbundsstyrelsen. Hon är en stor inspiration för Shaadi och även om de inte alltid pratar så mycket politik tillsammans har Palestina-frågan varit oundviklig.
Familjen har också varit en stor faktor att det internationella och politiska engagemanget väckts till liv. Föräldrarna kommer från Iran och har inte haft samma möjligheter att yttra sina åsikter och stå upp för det som är rätt.
– Det är inget att ta för givet, säger Shaadi.
SSU Halland började sälja pins på egna evenemang och spred information på Instagram. Det fick fler distrikt att haka på, bland annat i Kronoberg, Gävleborg, Örebro och Dalarna.
– Det var väldigt många som var duktiga på att sälja. Exempelvis Mohammed från SSU Kronoberg. Han är 16 eller 17 år och sprang runt i hela Kronoberg och sålde pins vid varje tillfälle han fick. Han förtjänar att lyftas, berättar Shaadi med ett leende.
Tillsammans sålde SSU-distrikten pins för 25 000 kr som kunde skänkas till Palmecentrets insamling för att lindra nöden i Palestina.
– Folk från hela Sverige köpte och det nådde till och med hela vägen till Norge. De sålde slut väldigt fort, vi hade lika gärna kunnat beställa ännu fler.
Shaadi reflekterar över varför det gick så pass bra.
– Det är uppenbart att människor vill göra mer, men inte riktigt vet hur, säger hon.
Shaadi planerar för fler insamlingar för internationell solidaritet, men att slå på stort en gång om året. Det blir kanske inte alltid till Palestina, utan beroende på var behoven är som störst.
Hon hoppas på att fler SSU-distrikt vill delta.
– Jag vill uppmuntra fler distrikt att haka på insamlingen nästa år och att börja förbereda för det redan nu, avslutar hon.
Sedan intervjun har fler distrikt hört av sig och ville bidra till Palestinainsamlingen så SSU-gänget har valt att köra ytterligare en runda av försäljning.
Swisha solidaritet till civilbefolkningen i Palestina! Palmecentrets insamling går till att lindra den akuta humanitära katastrofen genom våra lokala samarbetspartners samt för att stödja arbetet för mänskliga rättigheter, frihet och fred i regionen.
Hittills har den stöttat sådant som matpaket till arbetare och deras familjer som fördrivits från sina hem, aktiviteter och stöd till barn och unga, samt mjölkersättning till barn och nyfödda.
”I den här artikeln fokuserar jag inte på krig, det som förlorats, fördrivning, hunger, fattigdom, orimliga priser och bristen på alternativ för att människors liv ska kunna fortsätta, även om det är på de lägsta nivåerna”, skriver människorättsaktivisten Rami i en artikel publicerad av Palmecentrets samarbetsorganisation PYALARA i september. Vi har fått tillstånd att dela den och det här är ett utdrag.
Berättelsens huvudperson är en simpel toffla, som trots sin enkelhet har blivit något av en önskan för alla de människor som fördrivits.
”Den tar upp lika mycket plats i människors diskussioner som förhållandena på vägarna, områden som bombas, verklighetens förbannelse och vad människors situation har blivit. Det är inte en överdrift att säga att ”tofflan” har blivit viktigare än att vänta på nyheterna om att en överenskommelse om vapenvila nåtts. Tofflan är ett akut behov”, skriver Rami.
Abu Ahmed har slitna sandaler på fötterna. Han är en tvångsfördriven person. Han upprepar flera gånger frågan vad det är för dagar de måste genomleva, av elände och förnedring.
– I mina värsta mardrömmar såg jag aldrig en dag komma då jag gick barfota eller bar sådana sandaler som skomakaren inte kan reparera.
Hajja Umm Mustafa lyssnar på hans ord och tillägger:
– Jag kommer inte att prata om mitt lidande av att bo långa månader i tält, inte heller om bristen på mat och vätska. Jag kommer bara att säga: Jag har inga tofflor att sätta på fötterna när jag av någon anledning måste gå ut, inklusive att uträtta mina behov.
Abu Qasim, en äldre man, berättar att han har gått barfota de senaste två månaderna. Ibland delar han och hans fru på ett par slitna tofflor.
Umm Fadi, en äldre kvinna, lider av en diabetisk fotsjukdom som gör att sår läker sämre. Hennes fot träffades av en järnstav och såret är fortfarande öppet och varigt. Hennes läkare rådde henne innan krigets start att bära bomullsstrumpor, medicinska skor och försöka undvika sårskador för oro över komplikationer. Men nu kan hon inte få tag på skor eller tofflor – de går knappt att hitta på marknaden eller är prissatta i dollar.
Lian, en liten flicka, leker barfota i tältlägret:
– Mina tofflor gick sönder för länge sedan, och min pappa har inte råd att köpa tofflor till oss.
– Marken är som eld och den tål inte att jag går barfota på den.
Situationen i Gaza är fortsatt katastrofal. 9 av 10 har tvingats på flykt från sina hem, de allra flesta flera gånger om. Befolkningen på 2,3 miljoner människor genomlever en humanitär katastrof och ockupationsmakten begränsar och hindrar aktivt nödhjälpen. Även på Västbanken intensifieras attacker av militanta bosättare och israeliska styrkor. Omvärlden måste agera mot folkrättsbrotten! Civila måste skyddas!
Swisha solidaritet till civilbefolkningen i Palestina! Palmecentrets insamling går till att lindra den akuta humanitära katastrofen genom våra lokala samarbetspartners samt för att stödja arbetet för mänskliga rättigheter, frihet och fred i regionen.