Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Burma: Kamp på liv och död 

På Rangoons gator i Burma ekar varje kväll lätena av pinnar som slås mot kastruller och stekpannor. En gammal sed för att driva ut onda andar används nu av befolkningen för att visa sitt missnöje efter militärkuppen den 1 februari. De folkliga protesterna fortsätter rasa i Burma, men oron för ökat våld är ständigt närvarande. Militären har tidigare visat på att de är kapabla till att brutalt slå ner de som visar motstånd.

Palmecentret stödjer en människorättsorganisation i Burma och får via krypterade mail kontakt med en anställd som vill vara anonym.

–  Militär och polis har börjat arrestera organisatörerna och rädslan är stor för att polisen snart kommer börja ta till väpnat våld.

Fler och fler demonstranter ansluter till protesterna

Organisationen är medlemsbaserad och i många städer runt om i landet har representanter initierat protester och demonstrationer. De samlar även in data på arresterade aktivister och sätter ihop dem med juridiska ombud.

– Demonstranterna tvekar inte att fortsätta gå ut på gatorna. De inser att om de inte kämpar för sin frihet nu kommer de leva under militärstyre för resten av sina liv.

Att kommunicera med medlemmar ute i landet blir allt svårare.

– Vi har behövt ändra hela vår strategi för organisering och kommunikation, nu är vi en undergroundrörelse.

Långt engagemang i Burma hos den svenska arbetarrörelsen

Palmecentret har, tillsammans med den svenska arbetarrörelsen decennier av engagemang för Burma i ryggen. Tillsammans med civilsamhällesorganisationer, fackliga organisationer och folkrörelser verkar vi för ett verkligt demokratiskt Burma där fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter och minoriteters rättigheter respekteras. Men nu krävs ett ännu större engagemang från omvärlden.

– Det internationella samfundet måste agera mot militärdiktaturen och stoppa alla diplomatiska relationer. Det behövs ett brett fördömande av juntan, och ett bredd stöd och erkännande av demonstranternas kamp, säger den anställda.

Stöd Burmas frihetskamp och bidra med ditt stöd till Palmecentrets insamling.

Burmas textilarbetare låter sig inte tystas

”Minimilönen ska höjas!” ropar en kvinna i megafonen, och demonstrationståget svarar: ”Vår kamp, vår kamp!”. Klockan är 9 på morgonen men solljuset är redan skarpt och arbetarna kisar när tåget slingrar sig fram längs sidan av de hårt trafikerade gatorna i industrizonen Shwe Pyi Tar. Längs vägen står åskådare som avbrutit sin söndagsfika för att titta eller heja på de närmare 2000 arbetare som tågar förbi.

Demonstranter YCOWA

Arbetarna som demonstrerar kommer främst från textilfabrikerna i området, men också från livsmedelsindustrin. Demonstrationen är organiserad av Palmecentrets partnerorganisationer Freedom and Labour Action Group (FLAG) och Yaung Chi Oo Workers Association (YCOWA). Kraven är tydliga: de vill ha höjd minimilön, stopp för trakasserier av fackföreningar och ansvarsfullare företag.

– Arbetsgivarna måste följa lagen, i dag är det alldeles för slappt, de kan strunta i reglerna som finns utan större risk, säger Aye Sandar Win, 29, som är facklig ledare på en textilfabrik i området och organisatör YCOWA, som med hjälp av Palmecentret också stödjer burmesiska migrantarbetare i Thailand.

Aye Aye Sandar Win

Fabriker nyttjar pandemin för att avskeda

Före coronapandemin anställde textilindustrin i Burma omkring 380 000 arbetare, varav 90 procent kvinnor, i över 400 fabriker. Men sedan utbrottet av Covid-19 har tusentals fackligt anslutna textilarbetare sparkats från sina fabriker, ofta utan ersättning, enligt tidningen The Guardian.

Enligt det globala fackliga nätverket IndustriALL utnyttjar fabriker pandemin för att krossa lokala fackförbund på arbetsplatserna, genom att helt enkelt avskeda fackligt aktiva men skylla på minskade beställningar på grund av Covid-19.

Textilier står för en tiondel av Burmas export och när pandemin väl lagt sig väntas industrins omsättning växa med flera miljarder kronor.

Långa arbetsdagar, lite betalt

De senaste åren har den växande industrin lockat många fattiga människor från landsbygden in till Rangoons industriförorter, men det är en tuff verklighet de möter, berättar Kyaw Zin, programme manager på YCOWA.

– Osäkra anställningar och övertid är normen. Många jobbar 14 timmar om dagen, även om lagen bara tillåter 11 timmar (8 timmars arbetsdag plus max 3 timmar övertid, reds. anm.). Men trots övertiden räcker lönen sällan särskilt långt.

Minimilönen låg i början av 2020 på 4800 kyat, eller 32 kronor, om dagen. Arbetarna kräver nu att lönen höjs för att hänga med de ökande levnadskostnaderna.

– Det är framför allt mat och elektricitet som blivit dyrare. Ovanpå det betalar många höga hyror för sitt boende, säger Kyaw Zin.

Aye Aye, 29: Facket har gett mig självförtroende

I demonstrationståget går Aye Aye Soe, 29, med sin knutna näve i luften och skriker med i ramsorna för full hals. Hon har jobbat i fyra år på en textilfabrik som tillverkar kläder åt amerikanska och tyska klädföretag.

Aye Aye Soe

– Varje dag måste jag jobba övertid för att pengarna ska räcka, säger hon med hes röst.

– En bra månad tjänar jag 300 000 kyat (ca. 2000 kronor), men min hyra är på 120 000 kyat (ca 800 kr). Jag har också ansvar att försörja mina föräldrar, så det mesta av det som är kvar går till dem, säger hon.

Aye Aye Soe berättar att hon kom i kontakt med YCOWA för ungefär två år sedan. Genom dem fick hon lära sig vad lagen säger och vad arbetsrätt är för något.

– Det var häftigt att förstå hur det fungerar och vilka rättigheter jag har, och hur man ska prata med arbetsgivare och myndigheter. Det hjälpte mitt självförtroende att känna att jag har rätten på min sida, säger hon.

Nu har hon själv engagerat sig för att stärka organiseringen på sin fabrik. Det finns mycket att ta strid för där, berättar hon.

– Fabriken blandar fasta arbetare med daglönare som lätt kan sparkas och utnyttjas. Om du blir gravid riskerar du att få sparken utan kompensation. Fabriken trakasserar oss också och försöker få oss att sluta engagera oss. De uppmanar andra arbetare att inte prata med oss.

Facket skapar ett sammanhang

Efter att demonstrationen genomförts samlas några av aktivisterna på det lokala YCOWA-kontoret. När alla loggar in på det trådlösa nätverket börjar en mobilorkester spela med notifikationer i olika toner från alla meddelanden som strömmar in. Så gott som alla aktivister jobbar själva på någon fabrik i området. De jobbar vanligtvis sex dagar i veckan, men ser det ändå som självklart att lägga sin enda lediga dag på att demonstrera.

Aye Sandar Win tycker att det är ett bra tillfälle för arbetare från olika fabriker att träffas och dela erfarenheter.

– Det är sällsynt med demonstrationer där arbetare från olika fabriker och fack deltar. Vanligtvis rör vi oss i våra egna kretsar, men när vi samlas som idag är vi starka. Dels får regeringen ögonen på oss när vi är många, dels får vi umgås och höra hur det ser ut på andra arbetsplatser, säger hon.

Kyaw Zin säger att fackföreningsrörelsen i Burma fortfarande är svag och behöver allt stöd den kan få.

– Lagstiftningen är ett hinder, den är både svag och otydlig. Många arbetare kommer dessutom från landsbygden och har låg eller ingen kunskap om arbetsrätt eller vad en fackförening är för något. Många är också rädda för att engagera sig eftersom det innebär risk för trakasserier eller att man får sparken.

FAKTA
Burma fick en lagstadgad minimilön år 2015. Lönenivån bestäms vartannat år av regeringen i samråd med arbetsgivare och fackliga organisationer. I början av 2020 låg den på 4800 kyat (32 kronor) om dagen. Planen var att bestämma en ny lönenivå under våren 2020, men på grund av Covid-19 har förhandlingarna skjutits fram. Fackliga organisationer har krävt att minimilönen sätts till 7700 kyat om dagen.

 

 

”När jag började hade vi ingen frihet alls”

– Apartheidtiden lärde mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden. Det är vad jag delar med mig av idag.

Hushållsarbetare – personer som mot betalning bland annat städar hem, lagar mat och tar hand om barn – är globalt sett en dåligt erkänd yrkeskategori. Många saknar formellt arbetskontrakt och därmed tillgång till välfärd.

– I de flesta länder har hushållsarbetare varken pensionsfonder eller tillgång till hälsovård, sjuklön eller föräldraförsäkring. Många ser sig därför tvungna att jobba långt efter 70 år, säger Myrtle Witbooi, själv 73 år, på telefon från Kapstaden.

Började med en månadslön på två dollar

Hon är ordförande för den internationella federationen för hushållsarbetare (IDWF) och för det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu). Själv började Myrtle arbeta hos en familj på 60-talet till en månadslön av två dollar.

Det fanns inga lagar som reglerade hushållsarbete, minns hon. Vi hade ingen frihet och arbetade sju dagar i veckan. Vi kunde inte vara ute efter klockan sex.

När en nedsättande artikel publicerades i en dagstidning skickade hon in ett svar.

– Journalisten som skrivit artikeln hörde av sig och sa ”om du har allt det här i ditt huvud, varför gör du inte något med det? Det födde känslan av att kunna mobilisera och organisera.

Facket var vägen in

Myrtle Witbooi började kontakta hushållsarbetare. 1982 blev hon fackligt engagerad på heltid. Men det var inte lätt att få gehör till en början.

– Att arbeta för arbetsrättslagar under apartheid var som att knacka på en dörr som de hade kastat bort nycklarna till.

Kampen för frihet och stödet till ANC var därför del av den fackliga kampen när Myrtle Witbooi var med och skapade ett nationellt förbund för hushållsarbetare. I gengäld lovade ANC att förbättra deras situation när de kom till makten – ett löfte de inte höll.

Fick igenom höjning av minimilönen 

Efter starka påtryckningar fick Sadsawu tillslut igenom en höjning av minimilönen från 110 (60 kr) till 800 rand (430 kr), 45 timmars arbetstid och lediga söndagar.

– Vi krävde också a-kassa ett år senare, men det ansågs kosta för mycket. Då kedjade vi fast oss vid grindarna till parlamentet och vägrade lämna.

Nästa dag fick Myrtle Witbooi hålla tal i parlamentet.

– När jag tittade ut över de som hade kämpat för frihet med mig glömde jag mitt manuskript. Jag talade från hjärtat om deras löften och om de lagar vi så mycket behövde. Där och då insåg jag min kraft som människa.

Myrtle är idag en internationell facklig ledare

Idag leder Myrtle Witbooi det fackliga arbetet för hushållsarbetares arbetsvillkor. Den internationella federationen IDWF, som bland annat får bidrag av Palmecentret, arbetar för att stärka fackliga ledare och stödja kampanjarbete, inte minst gällande konventionerna 189 och 190. IDWF arbetar också för migranter – en särskilt utsatt grupp hushållsarbetare.

ILOs konvention 189 antogs 2011 och innebar ett avgörande steg för erkännande. Konventionen definierar och skyddar hushållsarbetares rättigheter och har hittills ratificerats av 30 länder, däribland Sydafrika (2013) och Sverige (2019).

Stora framsteg – men kampen fortsätter

Sydafrika har enligt Myrtle bra lagar för hushållsarbetare, även om det krävs ständiga påminnelser för att se till att de efterföljs. Det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu) arbetar idag intensivt för att hushållsarbetare ska garanteras samma minimilön som andra arbetare. I våras fastställdes den till 3500 rand (1900 kr) – men bara 75% av den summan för hushållsarbetare.

Den andra kampen är kompensation för skador på jobbet.

– En av de största kampanjerna i södra Afrika är att få ministern att skriva under en ny lagstiftning. Vi behöver den verkligen. Många skadar sig, till exempel när de putsar fönster.

Sexuellt våld ett vanligt problem

Ett annat stort problem för hushållsarbetare – i Sydafrika och globalt – är sexuella övergrepp. Sadsawu driver för närvarande två rättsfall i den här kategorin. Men många vågar inte tala öppet om händelserna utan är rädda för att gå till jobbet.

– Därför är konvention 190 så viktig, säger Myrtle.

Den berör våld och trakasserier på arbetsplatser och antogs förra året. Men hittills har bara två länder ratificerat. Myrtle Witbooi tror att svårigheterna att bedriva kampanjarbete under pandemin spelar in.

En fjärdedel av hushållsarbetarna arbetslösa i och med pandemin

Covid har också haft en mer direkt effekt – uppemot en fjärdedel av landets en miljon hushållsarbetare har enligt Myrtle förlorat sina jobb. Men bara 19 000 av de drabbade har kunnat få ut pengar från den solidaritetsfond som inrättats. För det krävs inskrivning i a-kassan – och registrering online.

– Vägen framåt är utbildning för att få dem att förstå teknologin. Men det är en enorm uppgift så parallellt hjälper vi till att registrera.

Sadsawu organiserar 40 000 arbetare och håller vanligtvis utbildningar varannan torsdag och söndag. Då får hushållsarbetarna också lära sig om bland annat rättigheter och konventioner.

– Arbetsrättslagar ger makt men förändrar inte mycket om hushållsarbetare inte förstår dem. De behöver veta att de är del av ekonomin och känna att de kontrollerar sina liv. Därför lägger vi så mycket fokus på utbildning.

Myrtle Witboois egen drivkraft kommer ur erfarenheterna som hushållsarbetare under apartheidåren.

– Jag tvingades lära mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden och diskriminering. Det har gjort mig till den jag är och det är vad jag delar med mig av till andra. Vi är starka kvinnor.

Kvinnor, ungdomar, arbetare och migranter är i fokus för Palmecentrets insatser i Sydafrika. Ett land där den ekonomiska ojämlikheten är en av de största i världen. Läs mer här.
Trots faran fortsätter Liudmila kämpa för demokrati

Efter en stunds tvekan bestämmer hon sig för att hennes riktiga namn får stå i artikeln. Och hon tycker det känns okej att berätta att hon är ensamstående mamma till en femårig pojke.

– Det är väl bara normalt, säger Liudmila Volkava.

Men annars är det inte mycket i hennes liv som med svenska ögon kan ses som normalt. Eftersom hon är aktiv i protesterna mot diktatorn Lukasjenko är hon orolig för att när som helst bli gripen. Hon oroar sig även för att sonen kan tas om hand av myndigheterna.

-Till en början var protesterna så fredliga att jag kunde ha min son med mig ibland. Men eftersom vi nu bemöts mer brutalt stannar han hos mormor. Men han vill gärna följa med.

Brinner för arbetares rättigheter och feminism

Liudmila började engagera sig för mänskliga rättigheter och hbtq-personers rättigheter. För två år sedan gick hon med i Socialdemokratiska partiet.

-Jag gillar vänsterpolitik; icke-diskriminering, feminism och att stå upp för arbetares rättigheter. Det som socialdemokraterna står för.

Protesterna i Belarus tog fart i augusti, då Lukasjenko, utropade sig till segrare i valet, som få utom han själv ansåg han hade vunnit. Valfusket möttes av jättelika folkliga protester, men även lokala protestaktioner i bostadsområdena. Gradvis har demokratiaktivisterna bemötts allt hårdare av regimen.

Som ett exempel kan nämnas fotografen som tagit bilden på Liudmila. Hon får tillbringa julhelgen i fängelse, efter att ha dömts till tio dagars fängelse, bara för att hon gjort sitt jobb som fotograf.

Inga planer på att sluta

-Nu protesterar människor på olika sätt. En del går till manifestationerna. Andra hänger upp den förbjudna rödvita flaggan, och åter andra använder sociala media. Vintern och kylan gör det svårare att samla lika många människor, men i vår tror jag protesterna kommer att växa igen, säger Liudmila Volkava.

Hon arbetar med IT på ett litet företag. Hennes chefer har förståelse för hennes aktivism. Vilket är tur eftersom Liudmila inte har några planer på att trappa ner.

-Vi lever som i ett stort fängelse. Om vi ger upp kommer regimen att döda oss alla, säger Liudmila Volkava.

-Jag hoppas verkligen att världen inte slutar bry sig om Belarus, och jag vill passa på att önska alla i Sverige som stött oss en God Jul och ett Gott Nytt år.


Runt om i världen kämpar demokratiaktivister och motkrafter mot auktoritära ledare och förtryck. Friheten är i fara. Ditt stöd gör skillnad, swisha ett bidrag till 123 240 60 72 eller bli månadsgivare.

 

 

”Genom ungdomarna når vi framtiden”

Landet har genomgått en dramatisk förändring på kort tid. Det är bara 35 år sedan Hoxha var landets envåldshärskare. Idag står Albanien inför ett potentiellt EU-medlemskap, vilket är en stor möjlighet att bidra till en positiv utveckling, menar Olle Thorell. Denna nybyggaranda var fröet till vad som skulle komma att bli ett fruktbart samarbete mellan Socialdemokraterna i Västmanland och systerpartiet i Albanien.

Engagemanget fanns där. Likaså tanken om vad projektet skulle handla om. Med stöd av Olof Palmes Internationella Center, åkte Thorell och Pirraku till Albanien för att skapa relationer med landets socialdemokratiska parti, fackföreningsrörelse och civilsamhälle. Både Pirraku och Thorell insåg ganska snart att de behövde tänka om. Partiet hade kommit långt. SSU:s motsvarighet i Albanien hade 64 000 medlemmar. Systerpartiet hade en utarbetad engagemangstrappa vid valrörelser.

Stärka demokratin genom akademi för unga socialdemokrater

Däremot upptäckte de att det albanska samhället präglas av korrupta strukturer och starka hierarkier, vilket sätter käppar i hjulet för att kunna arbeta enligt demokratiska principer. Ett arbete som inte görs i en handvändning. Efter dialog landade projektet istället i att stärka partiets demokrati, ideologi och grundläggande värderingar. Så föddes akademin för framtidens ledare för unga socialdemokrater. Genom ungdomarna når vi framtiden, konstaterar Pirraku.

Med denna ambition är projektet långsiktigt. Tanken är att det ska bära frukt om tio år. Och att det ska få ringar på vattnet. Deltagarna i akademin har varit på besök i Sverige och träffat både statsministern och olika delar av arbetarrörelsen. Samarbetet mellan dessa olika grenar var otänkbart för de albanska Socialdemokraterna. Insikterna från hur den svenska arbetarrörelsen organiserar sig öppnade nya vägar på hemmaplan. Idag sitter partiet och facket vid samma bord i Albanien.

Internationell solidaritet är inte en paroll utan praktik, säger Thorell när han pratar om projektets betydelse. Han menar att det är en skyldighet som socialdemokrat att visa stöd och hjälpa andra som precis har börjat på sin demokratiska resa. Det ger även möjlighet till självkritik och granskning. Det har varit viktigt att tänka att vi inte vet bäst, berättar Thorell om utbytet mellan länderna.

Folkbildningen ska utvecklas

Ambitionerna för framtiden är stora. Målbilden är att projektet ska spilla över på länder i närområdet och bidra till en demokratisk utveckling, där den på vissa håll backar. Ett område som ska utvecklas är folkbildningen. Både Thorell och Pirraku talar entusiastiskt om att starta upp en ABF-filial i Albanien. Folkbildningen är demokratins självförsvar och skapar ett alternativ till det auktoritära sättet att bedriva ledarskapsutbildningar.

Om projektet: 
Socialdemokraternas partidistrikt i Västmanland tillsammans med Qemal Stafa Foundation driver en akademi för framtidens ledare inom det albanska socialdemokratiska partiet. Projektet finansieras och administreras av Olof Palmes Internationella Center.

Publicerat i Aktuellt i Politiken 8/12 2020

Läs mer om Palmecentrets arbete i Albanien.

6 sätt att fördjupa ditt internationella engagemang: 
1. Studier är en viktig del. Lär om landet som ni samarbetar med, inte bara de frågorna ni jobbar med och problemen ni möter utan också kulturen och om människorna. Kanske kan ni få till en studiecirkel eller seminarium om landet?
2. Skapa personliga relationer! Bjud in era partners att träffa många i rörelsen. Engagemang skapas av en personlig koppling. I pandemitider är det även lätt att göra med onlineverktyg!
3. Inkludera era partners i den ordinarie verksamheten – låt de berätta om sitt arbete på plats på ett APT eller på en fredagsfika!
4. Samverka! Låt andra delar av arbetarrörelsen vara med och ta del av ert internationella arbete. Det skapar en bredd i anslag och frågorna. Bjud in facket, partiet, SSU, ABF och så vidare.
5. Kommunicera och känn stolthet över vad ni gör! Låt projektet vara synligt i era kanaler. Tipsa även er lokaltidning om ert internationella engagemang. Du vet väl om att du kan söka pengar från Palmecentret för kommunikation? Se här.
6. Insamling är också ett tillfälle att låta medlemmar och intresserade känna att de kan bidra.
De jobbar för att ge unga rohingyer en framtid

Blodiga etniska konflikter håller på att slita isär Rakhinestaten i västra Burma. I ett samhälle plågat av hat, rasism och misstänksamhet mellan grupper försöker aktivister skapa förändring från gräsrotsnivå.

Rakhinestaten i västra Burma har blivit skådeplats för en av de största folkfördrivningarna i modern tid. Över 700 000 människor från den muslimska folkgruppen rohingya flydde härifrån till Bangladesh åren 2017 och 2018, i vad som beskrivits som etnisk rensning. Internationella domstolen i Haag utreder nu om militärens och polisens operationer till och med kan klassas som folkmord.

De rohingyer som finns kvar i Rakhine lever segregerade i ghetton med begränsad rörelsefrihet och utan tillgång till högre utbildning. Bristen på framtidshopp har tidigare drivit hundratusentals unga rohingyer i händerna på hänsynslösa människosmugglare. Ingen vet exakt hur många rohingyer som drunknat eller mördats i smugglarnas händer.

Brights Islam är lärare på en av få eftergymnasiala utbildningar för rohingyer, som drivs av organisationen Peace and Development Institute (PDI). De lär ut engelska, datorkunskaper, samhällsvetenskap, fredsstudier och egenföretagande.

Engelskaundervisning med Soe Moe San, engelsklärare.

– Många av våra studenter visste inte vad de skulle göra med sina liv eftersom de inte hade några möjligheter att studera vidare. Av dom som tagit examen hos oss jobbar nu uppemot 90 procent för olika internationella organisationer, säger han.

En av hans elever, Chit Moe Lin, ursprungligen från norra Rakhinestaten, är särskilt intresserad av samhällsvetenskap.

– Som rohingyer kan jag inte läsa vidare på universitet i Burma, så det här är min enda chans.

Etniska motsättningar präglar Rakhine

PDI, som stöds av Palmecentret, erbjuder även utbildning för ungdomar från andra folkgrupper i delstaten, såsom rakhine och chin. Motsättningarna mellan de här folkgrupperna har flera gånger under de senaste decennierna spillt över i sekteristiskt våld och våldsamma upplopp i Rakhine.

Under 2020 har konflikten intensifierats mellan militären och den väpnade gruppen Arakan Army, som strider för ett självständigt Rakhine. Striderna har drivit omkring 200 000 människor på flykt inom delstaten. Med trångboddhet och bristande tillgång till hygien och vård bedöms internflyktingarna här vara särskilt sårbara för coronaviruset, som drabbat Rakhinestaten hårt.

PDI normaliserar relationerna mellan folkgrupperna

I ett läge med flera pågående konflikter sprids också, vid sidan av coronaviruset, fördomar och rädslan för den andre. Ett av PDI:s mål är därför att utbilda en ny generation fredsbyggare som kan bidra till att normalisera relationerna mellan folkgrupperna.

– Folk är rädda för det de inte känner till. Om vi kan bygga kulturell förståelse och skapa möten mellan grupperna så kan vi förändra hur vi ser på varandra, säger Kyaw Hsan Hlaing, grundare och ledare för PDI.

Kyaw Hsan Hlaing, grundare och ledare för PDI 

Kyaw Hsan Hlaings samhällsengagemang började tidigt. Under militärdiktaturen verkade han som demokratiaktivist och fängslades år 2000 i fem år för att ha deltagit i demonstrationer mot juntan.

En gammal taktik som många regimer i Burma använt sig av är att utnyttja de etniska spänningar som finns i landet, och spela ut folkgrupper mot varandra. När Kyaw Hsan Hlaing grundade PDI år 2012 var det med insikten att en fortsatt demokratisering av Burma bygger på fred och harmoni mellan landets folkgrupper. Så länge hat och rasism frodas kommer demokratin bara att gynna nationalistiska politiska rörelser.

– Vi måste ändra på hur folk ser varandra och bekämpa hatet, det är en längre och svårare process än att bygga demokrati, säger han.

– Vi försöker skapa möten mellan rohingyer, rakhine, chin och andra folkgrupper. Vi har utbyten mellan våra skolor och ordnar exempelvis gemensamma sport- och kulturaktiviteter.

Fortsätter verksamheten trots pandemin

I nuläget har dock Covid-19 satt stopp för dessa möten. PDI har ställt in de flesta av sina aktiviteter, men ändå kunnat fortsätta utbildningarna på distans över internet.

– Men det är svårt. Både studenter och lärare är ovana med tekniken och vi kämpar med logistiska utmaningar såsom långsamt internet. Det blir också mindre fokus på varje student och mer stress i och med distansundervisning, säger Kyaw Hsan Hlaing.

Att skapa möten mellan ungdomar från olika folkgrupper var i och för sig inte oproblematiskt före Covid-19 kom in i bilden. Reaktionerna från allmänheten på PDI:s aktiviteter har i bästa fall varit skeptiska, och ibland hotfulla.

– Det är svårt att utmana normer, konstaterar Kyaw Hsin Hlaing.

Hat och fördomar mot rohingyer

Hnin Yu Wai, 26, jobbar som programdirektör på PDI och berättar om när de för ett par år sedan ordnade en gemensam fotbollsmatch för elever från deras skolor. När foton från matchen sedan spreds, där rohingyakillar syntes sparka boll tillsammans med rakhinetjejer, lät inte kommentarerna på sociala medier vänta på sig.

Hnin Yu Wai, programme manager för PDI

– En flickas föräldrar tvingade henne att sluta på skolan. Folk var jättearga, hatet riktades främst mot rohingyakillarna som man var rädd skulle våldta flickorna som var rakhine.

Till och med polisen hörde av sig och uppmanade PDI att upphöra med liknande aktiviteter, eftersom de menade att det fanns risk för våldtäkter när man blandade rohingyer med rakhine, berättar Kyaw Hsan Hlaing.

Hnin Yu Wai gick själv PDI:s ledarskapsutbildning innan hon började arbeta för organisationen, och har fått offra mycket för att göra det hon tror på.

– Min mamma gillade inte att jag skulle börja arbeta med muslimer, så hon sparkade ut mig ur huset. Det tog åtta månader innan vi blev sams igen och jag fick flytta tillbaka, säger hon.

Men det snackas och skvallras fortfarande i hemtrakten. Hnin Yu Wais mamma får ofta förmaningar från bekanta som reagerar på att hennes dotter umgås med muslimer.

– Det är därför våra försök att skapa möten mellan de här grupperna är så viktigt. Det är klart att man ibland är skeptisk mot främlingar, det är just därför vi behöver mötas så vi slutar vara främlingar för varandra, säger Hnin Yu Wai.

Föråldrat utbildningssystem i Burma

Chit Moe Lin, rohingyern som gillar att studera samhällsvetenskap, berättar att han fått flera nya vänner som är rakhine och chin genom utbildningen. Eftersom det är svårt för rohingyer att röra sig fritt i delstaten håller de framför allt kontakt över internet.

Hans lärare, Brights Islam, beklagar förstås att regeringen inte erkänner deras utbildning och betyg, men menar att det spelar mindre roll eftersom deras studenter är så eftertraktade.

– Utbildningssystemet i Burma är i föråldrat och behöver reformeras. De skulle kunna lära sig mycket av oss, vi sätter studenten i centrum och utbildar ungdomar som kan engelska och är anställningsbara. Vi har många företag och organisationer som vill anställa våra studenter, vilket är det viktigaste för oss, säger han.

 

Fakta: Rakhinestaten

Hette tidigare ”Arakan” och var ett självständigt kungadöme fram till att de burmanska kungarna erövrade området 1784-1785. Efter det första anglo-burmesiska kriget blev Arakan en del av Brittiska Indien. När Burma, som också koloniserades av britterna, blev självständigt 1948 så blev Arakan en del av Burma.

I hundratals år har muslimer och buddhister levt på båda sidor om Naf-floden, i det som idag är Bangladesh och Burma. Ordet ”rohingya” kommer från det ord som muslimer i norra Arakan själva använde för att beskriva sig, och betyder kort och gott ”från Rohang”, vilket var deras ord för Arakan. Det finns även andra muslimska folkgrupper i Rakhine, såsom Kaman.

 

Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare

– Fängelsetiden är en form av tortyr. Ljuset är på hela tiden och det finns ingen riktig toalett. Deras idé är var att ingen därefter skulle våga protestera, men tvärtom så har människor här i Belarus blivit än mer övertygade om hur viktigt det är med demokrati och frihet.

Julia Mickiewicz är förbundssekreterare för ABF i Belarus. Hösten 2020 dömdes hon till 15 dagars fängelse för deltagande i ”olagliga massmöten”. Trots det har varken hon eller någon annan av de som suttit fängslade några planer på att ge upp:

– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel – vi skapade ett kvinnligt systerskap och vi har fortfarande kontakt med varandra, efter att vi släppts. Vi är helt enkelt trötta på att vara rädda!

20 år med Lukasjenka

Under mer än 20 år har Belarus styrts av Lukasjenkas regim. Till skillnad från grannländerna Polen och Ukraina finns ingen tidigare erfarenhet av att protesterat mot makten. Och rädslan var stor. Men så började något hända. Stegen var små, men med tiden blev de många.

– I början var många vilsna, de var inte vana vid att göra saker själva. Men med tiden blev våra studiecirklar allt mer populära. Människor har lärt sig engelska och polska, pratat filosofi, arbetat med hantverk. Vi har skapat en säker plats baserad på värderingar om solidaritet, demokrati och tolerans och jämställdhet. Alla ska känna sig välkomna, alla delar kunskap med varandra och alla har något att bidra med. På så sätt bryter vi igenom rädslan, fortsätter Julia Mickiewicz.

Kamp för jämställdhet

En annan viktig del har varit arbetet för jämställdhet och ömsesidig respekt mellan män och kvinnor.

– Belarus är ett väldigt patriarkalt samhälle. Lukasjenka respekterar inte kvinnor. Därför blev det en chock för honom att vi var så eniga mot honom. Och den slutliga förnedringen för honom var nog när en kvinna vann presidentvalet. Han hade nog aldrig tänk sig att hon, som var en stand-in för sin man, skulle kunna bli ett hot mot honom.

När människor började protestera slog regimen tillbaka med våld. Och ännu mer våld.

– Många chockades över det som hänt.  Men våldet fick också många att engagera sig. För första gången gav sig vanliga människor ut på gatorna – fabriksarbetare, äldre kvinnor, lärare, tusentals människor som aldrig tidigare deltagit i en demonstration.  Dessutom så är vi ett litet land och vid det här laget finns det nog inte en enda familj som inte har någon medlem som misshandlats eller fängslats, konstaterar Julia Mickiewicz.

Greps på väg till ett möte

Själv fördes Julia bort när hon var på väg in för ett möte på ABF:s kontor. På polisstationen var det kaosartat och hon fick känslan av att de som förhörde henne hela tiden behövde rapportera till en person som satt i ett annat rum. Julia flyttas sedan till ett fängelse utanför huvudstaden Minsk där hon delade cell med en filosof, en poet och en kvinnlig barägare.

– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Vi ordnade seminarier och tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel och alla de drygt tjugo kvinnor som suttit där tillsammans med oss fick ett certifikat på att de varit med om kursen.  Idag är Belarus är som enda stor studiecirkel. Människor börjar ta ansvar för sina egna liv och de gör det utan ledare – i det som nu sker är vi alla ledare.

Hopp om ljusare framtid

Hur länge protesterna kommer att fortsätta och vad som i slutänden kommer att krävas för att Belarus ska bli ett demokratiskt land, vet varken Julia eller någon annan. Men hon är säker på att protesterna inte kommer att upphöra:

– Folk har den styrka som krävs för att fortsätta. Belarus kan aldrig gå tillbaka och bli det land det var innan protesterna började. Människor vill leva ett annat sorts land, ett demokratiskt land.

Fakta protesterna i Belarus

Belarus (tidigare Vitryssland) styrs sedan 1994 av president Alexander Lukasjenka och landet kallas ofta för Europas sista diktatur. Inför presidentvalet 2020 hade flera ledande oppositionskandidater fängslats, däribland Svetlana Tichanovskajas man. Hon bestämde sig då själv för att ställa upp och blev den samlade oppositionens kandidat. När det officiella valresultatet kom blev fusket uppenbart. Lukasjenka hade ”fått” 80 procent av rösterna, trots det övertygande stödet för oppositionen.Människor gav sig ut på gatorna för att protestera och när polisen svarade med fängslanden och ett brutalt våld ledde det bara till att protesterna ökade än mer. EU och Sverige har inte erkänt valresultat, utan ser Svetlana Tichanovskaja som den rättmätige presidenten i Belarus.

 

Lina från ABF mötte hopp och oro i Belarus

– Jag kände inspiration, mötte stort hopp men också oro, säger Lina Jäderberg.

Lina Jäderberg arbetar som ombudsman i ABF Västra Hälsingland, som genom Palmecentret, och tillsammans med ABF Gästrikebygden och SSU-distriktet i Gävleborg, samarbetar med en organisation i Belarus som passande nog har namnet ABF. Förra helgen hade ABF i Belarus sitt femte årsmöte.

–Det var inspirerande att se hur ABF:arna i Belarus nu omsätter i praktiken det vi tillsammans pratat om under alla år. Vi har pratat om ledarskap, om mötesteknik och att man ska lyssna till andras åsikter och inte bara hävda sin ståndpunkt, säger Lina Jäderberg.

Hopp och framtidstro

– Alla i ABF Belarus var otroligt hoppfulla. För dem fanns inget annat än att Lukasjenko kommer att försvinna. Samtidigt fanns en oro, inte så mycket för vad regimen och Putin kan tänkas göra, utan för vilket samhälle som Belarus kan komma att bli i framtiden. Kommer det att bli ett demokratiskt land där alla får vara med och bestämma.

I Sverige består ABF av ett antal medlemsorganisationer, men i Belarus kan man bli individuell medlem i ABF. För de som råkat illa ut i kampen mot diktaturen kan stödet från andra medlemmar i organisationen vara livsviktigt. En kille som gripits av myndigheterna vittnade under årsmötet om hur ABF:are över hela landet gett sig ut och letat i listor över gripna för att ta reda på var han befann sig.

Starka möten och krafter

Lina Jäderberg reste med ytterligare en kollega från ABF. På flygplatsen blev de bryskt förhörda och allt bagage genomsöktes noga. Men väl inne i huvudstaden Minsk var allt lugnt och stilla till dessa att kravallpoliser började dyka upp, och snart kom också människor som demonstrerade.

–Det finns ingen egentlig organisation. Människor bara dyker upp. Men demonstrationerna är fredliga, människor sjunger, berättar Lina Jäderberg.

I demonstrationstågen eller på möten bryr sig ingen om corona. Dels är fallen få i Belarus, och dels anser människor att corona är sekundärt i jämförelse med diktaturen.

–För alla vi träffade berättade vi att stödet för belarusierna är starkt i omvärlden. ”Hela världen pratar om er”. Det blev väldigt emotionellt. Många började gråta när de fick höra det, säger Lina Jäderberg.

Hjälp Palmecentret att fortsätt stödja frihetskämparna i Belarus. Swisha en gåva till 123 240 60 72

Läs mer om vårt arbete i Belarus här.
Motkraften Volga i Belarus: ”Känner en blandning av rädsla och eufori”

Hur ser situationen ut just nu i Belarus?
Det är en blandning av eufori och rädsla. Människor blir just nu avskedade från sina jobb för att de uttrycker sitt missnöje över valresultatet, arbetare i strejk blir hotade och varje dag hör vi om nya dödsfall inifrån fängelset där aktivister misshandlas. Samtidigt är känslan fantastisk, äntligen enas nationen mot Lukasjenkos makt.

Vad är målet med protesterna? 
Vi inom socialdemokraterna kräver nya transparenta val på både regional och lokal nivå, och att presidentposten ska gå till Svetlana Tihanovskaya. Vårt främsta mål är att Belarus blir en republik med ett parlament. Det finns ingen anti-rysk eller pro-EU agenda – det enda vi vill är att leva i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Vad är nästa steg? 
Vi fortsätter protestera tills vi når vårt mål. Ett koordinerande råd har instiftats, det är respekterade medlemmar från olika sektorer i samhället som har som syfte att ta fram säkra och stabila mekanismer för ett maktskifte. Men ingen vet ännu vad som kommer hända eftersom makten fortfarande ligger i diktatorns händer.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Belarus här.

De tar Sydafrikas våldsutsatta kvinnor i försvar

Khayelitsa räknas som Sydafrikas tredje mest brottsdrabbade område. Här där den övervägande delen av invånarna saknar arbete, där droger och våld är utbrett, har organisationen Ilitha Labantu nyligen öppnat ett kontor. Två personer finns där, som gör vad de kan för att stödja brottsoffren.

– Oftast handlar det om våld i hemmet. Men även våldtäkter, barn som far illa och sociala problem i allmänhet, säger Sesethu Dani, som arbetar på kontoret.

Ilitha Labantu får sedan många år tillbaka stöd från Palmecentret för sitt arbete med att bekämpa våld mot kvinnor och barn i utsatta områden, och för att stödja offren. De arbetar med social och psykologisk rådgivning till drabbade av våld och sexuella övergrepp. Organisationen verkar för att öka medvetenheten i samhället bland annat genom att besöka skolor för att diskutera våld i hemmet och sexuella övergrepp. Ilitha Labantu stödjer kvinnor som anmält en förövare, och behöver hjälp i rättsprocessen.

Volontärt stödarbete

Ilitha Labantu har kontor på flera ställen i Sydafrika. Hela verksamheten bygger till stor del på frivilliga insatser.

–När en kvinna kommer hit och säger hon blivit misshandlad, eller att ett barn blir slaget, så trycker vi på för att hon ska anmäla till myndigheterna. En domare kan snabbt utfärda en Protection Order, som gör att förövaren kan gripas direkt om kvinnan anmäler att brottet upprepas. En hel domstolsprocess kan ta lång tid, säger Sesethu Dani.

Arvet från apartheid lever kvar

Sydafrika är på många sätt ett kontrasternas land. Den som kommer hit som turist möter ett välordnat land, där man kan äta, shoppa och sola i en omgivning som påminner om den vi ser i Spanien eller England. Men det har bara gått ett par decennier sedan Sydafrika blev en demokrati och befriade sig från ett politiskt system där människor av vit hudfärg hade hela makten och alla pengarna, och de svarta inte hade något.

Ännu är klyftorna stora och det skapar grogrund för kriminalitet och våld. Det sexuella våldet är utbrett, och kvinnor i socialt utsatta områden är ständigt otrygga.

Stöd som når till Precious, Mildred och Nfombizonke

Efter en utbildning med Ilitha Labantu träder tre kvinnor fram, som all tre vill berätta sin historia. Och det är historier som skakar om.

Precious Matoti blev våldtagen för elva år sedan. Hon blev överfallen på gatan, slagen i huvudet så hon svimmade och vaknade upp i ett främmande hus med en man ovanpå sig. Bara ett år senare blev hon utsatt för ett våldsamt rån. Händelserna har fått henne att må så dåligt att hon försökt ta sitt liv. Men för ett år sedan kom hon i kontakt med Ilitha Labantu, och fick psykosocial rådgivning och fick träffa andra i samma situation.

–Det kändes bra att få prata med andra. Jag hela tiden gått runt med en känsla av att vara annorlunda och att människor runtomkring mig pratar och skvallrar om mig. Nu har jag inte längre den känslan, säger Precious Matoti. Som i dag studerar för att bli psykolog.

Mildred Sabsanas dotter blev för tre år sedan skjuten till döds av sin pojkvän. Ilitha Labuntu har gett henne stöd och hjälpt henne genom rättegången. Nfombizonke Tshangelas dotter blev våldtagen, 12 år gammal. Förövaren släpptes fri mot borgen och är sedan dess försvunnen. Dottern får psykologrådgivning från Ilitha Labantu.

På grund av coronakrisen kan Ilitha Labantu bara ta sig an akuta fall, och tar bara emot de som föranmält sitt besök. Istället ger man rådgivning via telefon.