Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Transportarbetarfacket i Filippinerna driver på för rättvis klimatomställning

Transportarbetarfacket på Filippinerna har de senaste åren arbetat för att säkerställa omställning till grönare kollektivtrafik på ett rättvist sätt.

Regeringen bestämde att fasa ut de gamla uttjänta diesel-bussarna som ofta rullat på vägarna ända sedan 1950-talet. Utan ny miljövänlig buss, inget tillstånd att köra passagerare.

De små familjeföretag som alltid kört ”sina rutter”, hade inte råd att köpa någon ny. Så även om busschaufförerna som tillbringar en stor del av dygnet bland avgaserna i trafiken var den grupp som kanske mest av allt såg fram emot miljövänliga bussar, så protesterade de kraftigt mot miljöreformen samtidigt som stora internationella företag var på väg in för att ta över.

Stöd till insatser för en rättvis klimatomställning

Med hjälp av Palmecentrets projekt har bussförarna bildat kooperativ och därmed kunnat ta banklån och köpa bussar. Genom facket har de också krävt att få statliga bidrag till omställningen.

Just nu lobbar de för att ändra systemet så att busstrafiken i städerna ska finansieras genom att myndigheterna sluter servicekontrakt med kooperativen. Då slipper bussförarna vara beroende enbart av passagerarnas avgifter och det skulle göra att det går att tjäna drägligt även på rutter som bedöms vara socialt nödvändiga men som inte är kommersiellt gångbara.

Den fackliga kampen är global. Arbetstagares villkor och rättigheter påverkar oss alla i en sammankopplad värld och världsekonomi. Fackliga rättigheter är dessutom grundläggande demokratiska rättigheter och fackliga organisationer är ofta bland de första att förbjudas i länder där auktoritära ledare har makten.

Stötta fackliga kamrater runt om i världen – bli månadsgivare till Palmecentret!

Det är särskilt viktigt just nu eftersom det svenska fackliga biståndet riskerar att försvinna. I regeringens reformagenda som presenterades i början av 2024 nämndes inte ett ord om arbetstagares rättigheter eller fackföreningars roll för demokratins utveckling. Sedan dess har regeringen gett biståndsmyndigheten Sida i uppdrag att se över sitt samarbete med det svenska civilsamhället, som sedan länge varit en central samarbetspart i genomförandet av det internationella civilsamhällesstödet. Sida har därefter beslutat att säga upp samtliga avtal med svenska civilsamhällesorganisationer, vilka i sin tur kommer behöva säga upp 1750 avtal med internationella samarbetspartners. Detta drabbar inte minst Palmecentret och Union to Union, och därmed våra fackliga samarbeten runt om i världen.

Jag vill bli månadsgivare

Hoppfullt när israelisk-palestinska Tvåstatskoalitionen besökte Sverige

Situationen i Palestina är katastrofal. Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen genom våra lokala samarbetsorganisationer.

Swisha solidaritet!

Mer om insamlingen.


När fredsvänner från Israel och Palestina stod tillsammans på scenen i ABF-huset i Stockholm behövdes ingen polisbevakning. Vid ingången till den stora Z-salen satt en ensam vakt. Han såg sysslolös, närmast uttråkad, ut. Det var en slående upplevelse för palestinska och israeliska deltagare som annars är vana vid att se kontroller och vapen överallt, och vid en israelisk poliskår som blivit alltmer brutal efter det att extremhögerns Itamar Ben-Gvir blivit polisminister.

Tvåstatskoalitionen företräder 30 organisationer från civilsamhället, däribland israeliska Peace Now, Combatants for Peace (som grundats av före detta stridande på båda sidor) och EcoPeace, en miljöorganisation med israeler, palestinier och jordanier. När koalitionen höll sitt årsmöte i Stockholm den 2–3 maj kändes det som en fläkt från mer hoppfulla tider eller som en glimt om en bättre framtid.

Tvåstatskoalitionen på scen i ABF-huset

Under seminariet i ABF-huset lyftes att den enda verkliga rösten för en tvåstatslösning just nu finns i civilsamhället, och det är av högsta vikt att stötta och stärka deras röster. På scenen (fr.v) är Anna Sundström (Palmecentret), Nidal Foqaha, Göran Rosenberg, Nivine Sandouka, Zehava Galon, Annika Söder, Eran Nissan och Hiba Qasas.

Unik träff

Årsmötet i Sverige, som möjliggjordes genom stöd från Palmecentret, var deras första fysiska sammanträffande sedan Hamas blodiga attack i södra Israel den 7 oktober och Israels storskaliga och dödliga invasion av Gaza vilken, när detta skrivs, har pågått i sju månader och kostat oräknelig förstörelse och lidande för civila. I Stockholm mötte fredskoalitionen rader av svenska företrädare, allt från Riksdagens utrikesutskott till företrädare för UD och Regeringskansliet. De höll välbesökta rundabordssamtal med svenska civilsamhällesorganisationer och arbetarrörelsen. Stockholmsvistelsen avslutades av märkbart nöjda deltagare.

– I vår del av världen är det inte möjligt för denna grupp palestinier och israeler att mötas fysiskt. Först och främst på grund av bristen på tillstånd att resa till respektive sida. Men också på grund av alla fysiska, logistiska och psykologiska barriärer som måste övervinnas, sade Nidal Foqaha. Han leder Palestinska fredskoalitionen och är ordförande för den palestinska grenen av Genèveinitiativet, vilket bildades 2018 i syfte att lägga fram en realistisk fredsplan.

I februari mötte jag Nidal Foqaha i ett kyligt Ramallah, efter att ha passerat israeliska avspärrningar på väg till denna palestinska stad på den ockuperade Västbanken. Men nu satt han i Stockholm, där körsbärsträden stod i blom, tillsammans med israeler som Gadi Baltiansky, tidigare talesperson för premiärminister Ehud Barak och ordförande för den israeliska sidan av Genèveinitiativet. Här fanns också Zehava Galon, före detta knessetledamot och partiordförande för vänsterpartiet Meretz. Hon var både rörd och upprymd efter dagarna i Stockholm och poängterade att det krävts en hel del av de palestinska deltagarna.

– För att komma hit tvingas de övervinna både logistiska problem och det faktum att de lever under ockupation. De är så utsatta när att de deltar med israeler i möten till stöd för en tvåstatslösning. Så jag beundrar mina palestinska kolleger som kommit hit. Och jag vill tacka Palmecentret som gjort detta möjligt. Det är inte självklart, särskilt inte efter den 7 oktober.

Israeliska ockupationen ett faktum

När fredskoalitionen talade inför ett samlat svenskt utrikesutskott var det ingen riksdagsledamot som ställde några kritiska frågor. Det var verkligen intressant, påpekar Zehava Galon.

– De ville bara veta mer, förstå bättre.

Men varken hon eller Nidal Foqaha döljer sin besvikelse över att den svenska regeringen har slopat ordet ”ockupation” i sin nya biståndsstrategi för Palestina.

– Ockupationen är ett faktum. Palestinierna kommer inte att försvinna. Folk i Sverige och andra EU-länder måste förstå att tvåstatskoalitionen behöver deras stöd. Vi är medvetna om den nuvarande svenska regeringens sammansättning. Men det borde inte användas som ursäkt för att slopa ordet ockupation i biståndsstrategin, kommenterar Zehava Galon. Det, betonar hon, är inte bara stötande för palestinier utan även för israeler som vill se ett slut på ockupationen.

– Så jag hoppas att Nidal och Gadi [Baltiansky] inte talade för döva öron i utrikesutskottet och i mötet med svenska regeringsföreträdare.

Den första tiden efter den 7 oktober var israelerna i chock.

– Många, dessvärre även i mitt parti, sade att fred inte är möjlig med palestinierna. Men nu känns det som om en ny fas har inletts.

Zehava Galon och Nivine Sandouka kramar om varandra.

Riksdagsseminarium. Zehava Galon kramar om Nivine Sandouka från palestinska Alliance for Middle East Peace. Foto: Mathias Mekonnen.

Behov av stöd från omvärlden

Tvåstatskoalitionens medlemsorganisationer har delade meningar i åtskilliga sakfrågor. Men om nödvändigheten av en tvåstatslösning kan de enas. För att driva kampanjer krävs emellertid resurser. Pengar, pengar, pengar, som Zehava Galon uttrycker det.

Inte minst de palestinska medlemsorganisationerna är helt beroende av utländska bidrag. Nidal Foqaha beklagar att Sida höll inne biståndsmedel till palestinska civilsamhällesorganisationer under några månader efter den 7 oktober.

– Det kom som en dödsstöt för de organisationer som är beroende av stöd från Sverige.

Inte heller Zehava Galon kan förstå varför Sverige frös biståndet till organisationer som söker en fredlig lösning.

– Det finns fortfarande folk på den palestinska sidan, och jag behöver inte tala i deras namn, som motsätter sig de grymheter som Hamas begick. De behöver utländskt bistånd.

Hon hoppas att omvärlden inser hur den olösta israelisk-palestinska frågan triggar andra krafter i Mellanöstern.

– Kärnfrågan för USA, Gulfstaterna, Jordanien och Egypten är en lösning av konflikten mellan israeler och palestinier.

Är avgörandets punkt nådd?

Zehava Galon vill se eldupphör i Gaza, frigivning av den israeliska gisslan och massiva insatser för humanitär hjälp och återuppbyggnad i Gaza.

– Men det måste kopplas till ett politiskt ramverk som kan garantera trygghet, säkerhet och fred för både palestinier och israeler. I en sådan kontext måste regionala och internationella aktörer medverka. Annars kommer Gaza åter att bli ett drivhus för oro, våld och extremism.

När några arabstater år 2020 normaliserade sina relationer med Israel ignorerades den palestinska frågan som luft. Men terrordådet den 7 oktober visar att försöken att behandla Palestinafrågan som luft bara gör saken värre. När det nu skickas signaler om att även Saudiarabien är berett att normalisera med Israel ställer därför många sina förhoppningar till att det villkoras med en konkret plan för bildandet av en palestinsk stat. Zehava Galon hör till dem som hoppas på det.

Hon, som har kämpat för mänskliga rättigheter och fred i 40 år, har många gånger genom åren tänkt att avgörandets punkt varit nådd.

– Men i dag känns det mer än någonsin. Vi måste få ett slut på ockupationen, göra palestinierna fria och befria oss israeler från Netanyahus regeringsinnehav.

 

Koalitionen och Palmecentret

Two State Coalition, Tvåstatskoalitionen, är ett unikt palestinsk-israeliskt fredsnätverk som samlar 30 civilsamhällesorganisationer från båda länderna. Det bildades av Genéveinitiativet, som i sin tur utgörs av palestinska Palestinian Peace Coalition (PPC) och israeliska H. L. Education for Peace.

Palmecentret har ett mångårigt samarbete med PPC, och har även tidigare samarbetat med den israeliska delen av Genéveinitiativet samt med människorättsorganisationen Zulat – där Zehava Galon är ordförande – inom ramen för Folke Bernadotteakademins (FBA) stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar med fredsfrämjande insatser. FBA:s civilsamhällesstöd har numera dragits in av regeringen.

 

“Vi försvarar arbetsvillkoren medan männen försvarar landet”

Den natten sov Oksana Kovalenko inte en sekund. Hon befann sig i kriscentret på Europas största kärnkraftverk, och försökte förhindra att kriget skulle eskalera till en nukleär katastrof.

Den fullskaliga invasionen hade pågått i en dryg vecka, och en rysk militärkolonn närmade sig Zaporizjzjias kärnkraftverk i södra Ukraina. Kring midnatt mellan den tredje och fjärde mars 2022 inleddes intensiva strider på området.

Världen höll andan

Efter två timmars artilleribeskjutning bröt en eldsvåda ut i en byggnad intill själva kraftverket. Oksanas arbetsledare uppmanade de ryska anfallarna att sluta skjuta och släppa in brandförsvaret.

Soldaterna fortsatte, och branden kunde inte släckas förrän vid sextiden på morgonen. Under striderna trängde en kula in i väggen till reaktor nummer 4, och en granat träffade en transformator vid reaktor nummer 6.

Världen höll andan den natten. Skulle det land som redan upplevt olyckan i Tjernobyl 1986, bli platsen för ett nytt haveri med oöverskådliga följder?

Attacken mot Europas största kärnkraftverk oroade en hel värld. På bilden undersöker Internationella Atomenergiorganet IAEA:s inspektörer det artilleribeskjutna taket på en byggnad som innehåller kärnbränsle och radioaktivt avfall. Bild: IAEA.

För Oksana var hotet mycket mer direkt. Vid tretiden på natten bars en allvarligt sårad och blödande soldat in i rummet. Under morgontimmarna konstaterade det ukrainska nationalgardet att de inte längre kunde försvara anläggningen, och åkte därifrån.

Vid åttatiden på morgonen övertog ryska soldater kontrollen av kraftverket. Oksana och hennes kollegor oroade sig för att bli kidnappade eller fängslade, men kände samtidigt ansvar för att fortsätta undvika en katastrof.

Arbetslaget organiserade mycket av sitt vardagsliv i kraftverksbyggnaden. De åt där, sov där, rökte överallt fast de inte fick.

Oksana är förtroendevald i det ukrainska atomenergifacket Atomprofspilka, och engagerad i fackligt ungdomsarbete. Hon har numera också erfarenhet av att lämna rysk ockupation – två gånger.

Första gången när hon lämnade sin barndoms Krym efter den ryska annekteringen 2014. Och andra gången när hon hösten 2023 reste genom Ryssland hela vägen till den lettiska gränsen, för att ta sig in i Ukraina “bakvägen”.

Gränsöverskridande fackligt engagemang

Jag möter Oksana på en workshop i Warszawa, där Palmecentret samlat sina partnerorganisationer i Östeuropa för gemensamma diskussioner om hur verksamheten ska utvecklas inför den kommande programperioden.

Under fyra intensiva dagar lägger fackligt och politiskt engagerade från Belarus, Georgien, Moldavien, Ukraina och Sverige upp gemensamma planer. Hur ska man kunna stärka demokrati och mänskliga rättigheter, fred och dialog, jämlikhet och arbetares rättigheter, jämställdhet och en rättvis omställning i regionen?

– Att komma hit är lite som att ta en paus från kriget, och utbyta erfarenheter med andra. Fackföreningen är alltid grunden för rättigheterna på arbetsplatsen, men i ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt, säger Oksana.

”I ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt”

Järnvägarna avgörande

Med på workshopen är också Kateryna Izmailova, som är ordförande för ungdomskommittén i det ukrainska järnvägsarbetarfacket.

När det fullskaliga kriget började bodde hon i staden Irpin en bit nordväst om Kyiv, som blev känd när TV-stationer världen över kablade ut bilderna av hur stadens civilbefolkning flydde över en söndersprängd bro under beskjutning.

Kateryna flydde till Tyskland och bodde där i två månader. Men hon insåg att hon måste återvända. Hennes mamma tar nu hand om hennes äldre barn i Tyskland, och Kateryna åker dit så ofta hon kan.

Järnvägen är avgörande för att nå ut med allt ifrån nödhjälp till generatorer, filtar och varma kläder. Foto: Peter Gustavsson.

Hon spelar en nyckelroll i den fackliga hjälporganisationen Trade Union Lifelines arbete för att nå medlemmar som lever nära fronten med humanitär hjälp och stöd vid evakuering. De hjälps åt att skicka ut paket med nödhjälp till behövande, och en järnvägsvagn har byggts om till mobil klinik för att transportera sårade soldater och arbetare. Trade Union Lifeline stödjer även järnvägsanställda som tjänstgör som soldater med varma kläder, filtar och gasolbrännare.

– Vi är glada över all hjälp vi fått, inte minst från svenska fackföreningar och privatpersoner. Men behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år, säger Kateryna.

”Behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år”

I början av mars fick fackföreningen 60 ton med matpaket och hushållsartiklar till nödställda arbetare som finansierats av bland andra svenska SJ. Kateryna har jobbat hårt för att paketen snabbt ska kunna distribueras ut och göra nytta.

Kvinnor i facket, män vid fronten

Att de fackligt förtroendevalda jag möter i Warszawa är kvinnor är ingen slump. Män i vapenför ålder är förbjudna att lämna landet, eftersom de när som helst kan kallas in till militärtjänst.

– Fler än 10 000 järnvägsarbetare har mobiliserats till armén, berättar Kateryna. Fler än tusen av dem återvänt från fronten, med skador som gör vissa arbetsuppgifter svåra att utföra. Att hjälpa veteranerna hitta tillbaka in i arbetslivet är en viktig facklig uppgift.

Under kriget har många medlemmar i Katerynas fackförening förlorat sina hem, och ibland också sina arbetsplatser när järnvägsstationen de jobbade vid hamnat under rysk ockupation. En av hennes uppgifter som fackligt förtroendevald är att hjälpa medlemmar att få tag på mat, förnödenheter, tak över huvudet och ett nytt jobb.

Kateryna Izmailova och Lidiia Naryzhniak är ordförande och vice ordförande för järnvägsarbetarfackets ungdomskommitté. Foto: Peter Gustavsson.

Försök att undergräva fackliga rättigheter

Med på workshopen är också Lidiia Naryzhniak, som är nyvald vice ordförande i järnvägsarbetarnas ungdomskommitté. Lidiia beskriver hur en ny konflikt uppstått mellan fackförbunden och regeringen.

– Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem. Fackförbunden behöver ha större möjligheter att försvara arbetare, inte mindre, säger hon.

När kriget började infördes undantagstillstånd, som förbjuder strejker och ger arbetsgivaren rätt att beordra omfattande övertid. Det har fackföreningarna accepterat. Men förståelsen är mindre för de förslag som lagts fram till omfattande förändringar av den ordinarie arbetslagstiftningen, som påstås “modernisera” ukrainsk arbetsmarknad.

”Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem”

I regeringens utkast föreslås tillsvidareavtal som norm ersättas av en omfattande flora av olika tillfälliga kontrakt. I stället för kollektivavtal, baseras villkoren på individuella avtal som i praktiken formuleras av arbetsgivaren, och reglerar allt från arbetstid och raster till semester och övertid.

Missnöjet med regeringens agerande är stort.

– Det är svagt av regeringen att utnyttja undantagstillståndet till att försvaga arbetares rättigheter, menar Oksana.

Katiia kopplar arbetet för att skydda arbetsrätten till solidariteten med dem som strider för att vid fronten.

– Vi bygger upp ett starkt stöd för våra killar och tjejer i armén. I det ingår att vi måste försvara deras arbetsvillkor, medan de har fullt upp med att försvara vårt land. Precis som våra soldater, så kan inte vi förlora vår kamp, säger hon.

Rättvis återuppbyggnad

Oksana tycker att regeringen i stället borde bjuda in till förhandlingar om att stärka arbetares villkor. Det kunde vara en viktig del i att göra återuppbyggnaden efter kriget mer rättvis.

– De som kommer tillbaka från fronten ska komma till bra arbeten där de har mer att säga till om. Då behöver vi också investera i nya jobb, genom att reparera vår skadade infrastruktur och bygga nya bostäder för att ersätta de som bombats och skjutits sönder, tycker hon.

Oksana är stolt över att hennes fackförbund förhandlat fram ett av de starkaste kollektivavtalen på ukrainsk arbetsmarknad, och hoppas på att kunna hjälpa fler att stärka sin ställning mot arbetsgivaren.

Kateryna menar att många ukrainare fortfarande har en postsovjetisk attityd, bland annat till fackföreningar och deras roll i samhället.

– Många är fortfarande oroade för att säga vad de tycker och tänker. I Europa (EU), som vi vill bli fullvärdiga medlemmar i, spelar fackföreningar en viktig roll för att utveckla samhället i förhandlingar med arbetsgivare och stat. Facket ska vara starkt som en klippa, och hjälpa arbetare att inte vara rädda för att säga vad de tycker på jobbet, säger hon.


FORT­SÄTT ATT STÖT­TA FOLK­RÖ­REL­SER I UKRAI­NA!

Palmecentret samarbetar med flera partnerorganisationer i Ukraina. Flera av dem är fackföreningar anslutna till den största centralorganisationen Federation of Trade Unions of Ukraine. Vid krigets start byggde fackförbunden upp Trade Union Lifeline, som ger stöd till nödställda medlemmar som tvingats fly sina jobb och hem.

Kriget har nu pågått i mer än två år och behoven av stöd är fortfarande mycket stora. Fortsätt att stötta folkrörelserna i Ukraina genom Palmecentrets insamling:

Läs mer och ge en gåva

Facklig-politisk samverkan i Ukraina

Bohdan Ferens svarar inte på frågan förrän vi är på väg att skiljas åt:

– Nej, jag blir inte Ukrainas nästa president. Däremot kan jag lägga grunden så att nästa generation socialdemokrater, de som vi skolar just nu, en dag kan ta ledningen i landet.

En blygsam bakgrund och aktivt engagemang i samhällsfrågor

Ordföranden för Social Democratic Platform (SDP) är son till en lastbilschaufför och en städerska i Khmelnytskyj, en stad på en kvarts miljon invånare i västra Ukraina. Efter sina universitetsstudier började han jobba för en parlamentsledamot från Socialistpartiet.

– Det var en spännande tid, inte minst för att jag fick möjlighet att möta socialdemokrater och fackföreningsfolk från andra länder. Bland annat var jag i Karlstad och praktiserade hos IF Metall. Men även om den parlamentariker jag arbetade för identifierade sig starkt med europeisk socialdemokrati, så rymde hans parti starka motsättningar, berättar Bohdan Ferens.

Socialistpartiet var en av flera nya partibildningar som uppstod efter att kommunistpartiet förbjöds 1991. Under den orangea revolutionen 2004 var partiet en del av demokratirörelsen, men senare kollapsade det i spåren av ett smutsigt parlamentariskt spel.

År 2012 var Bohdan en av tre personer, alla under 30 år fyllda, som bildade en ny rörelse.

– Inte ett parti, är han snabb med att understryka.

Missnöje mot makthungriga politiker och korrupta oligarker

I Ukraina förknippas partier ofta med makthungriga individer och korrupta oligarker. SDP skulle bli något annat.

Då kunde man inte ta några genvägar, och man måste börja med ett tålmodigt organisationsarbete. Verksamheten fokuserade därför på att starta upp lokala föreningar, genomföra utbildningar och låta unga människor lära sig om socialdemokratiska perspektiv och politik.

Organisationen har nu drygt 2 000 medlemmar runt om i landet. Två tredjedelar av medlemskåren är kvinnor. I februari 2024 kunde organisationen samla 45 unga ledare, utvalda ur en grupp av 500 sökande, till en utbildning där man tog nästa steg till att bygga en starkare organisation.

Inom ramen för SDP finns också två organisationer som arbetar gentemot särskilda målgrupper – Progressive Teachers och Women’s Lobby.

– Vi försöker vara ett paraply för progressiva perspektiv. Ukraina saknar exempelvis ett grönt parti, förklarar Bohdan Ferens.

Efter invasionen tvingades vissa av medlemmarna att fly utomlands, och nu arbetar man med att organisera ukrainare i exil. Idag är avdelningen i Berlin, Bryssel och Warszawa några av organisationens mest livskraftiga.

Nya tillvägagångsätt – ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp

När jag möter Ivanna Khrapko berättar hon om hur hon engagerade sig i SDP tidigt, när en lokalavdelning dragit igång i hemstaden Tjernivtsi alldeles vid den rumänska gränsen. Med tiden tog arbetet i de statsanställdas fackförbund allt mer tid, bland annat genom förbundets samarbetsprojekt med det svenska fackförbundet ST.

I februari 2022 valdes Ivanna till ordförande för ungdomskommittén i landets största fackliga centralorganisation, FPU. Två veckor senare inleddes den fullskaliga invasionen.

När de ryska trupperna rullade mot Kyiv begav sig Ivanna tillbaka till Tjernivtsi. Men när frammarschen hejdats återvände hon till huvudstaden för att bygga upp Trade Union Lifeline. Arbetet handlar om att ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp.

– Det kan vara stöd till fackliga medlemmar som tvingats fly sina hem eller som sett dem förstöras av en missilattack. Eller om generatorer och powerbanks när elsystemet blivit utslaget. Lokala fackliga organisationer beskriver behoven, och vi kommunicerar dem med den internationella fackföreningsrörelsen och andra progressiva organisationer. Järnvägsarbetarna spelar en viktig roll för att se till att hjälpen kommer fram.

I Hostomel norr om Kyiv finns de utblåsta ruinerna från den ryska attacken mot huvudstaden i februari-mars 2022 kvar alldeles intill ny- och återuppbyggda hus.

Facklig representation i krig – en utmaning

Ivanna känner en frustration över situationen för många fackliga medlemmar som kallats in till armén, och har andra behov än vad en fackförening kan tillgodose.

– Jag kan liksom inte köpa en stridsvagn. Våra stadgar förbjuder oss att köpa krigsmateriel, hur svårt det än är vid frontlinjen. Här måste de europeiska staterna helt enkelt steppa upp och se till att vi kan fortsätta bygga vidare på vår demokrati, säger Ivanna.

På sistone har Ivanna återknutit kontakten med SDP. Under början av 2024 har de genomfört gemensamma webbinarier med unga fackliga ledare, om hur man kan skydda fackliga rättigheter och former för facklig-politisk samverkan.

– Vi har pratat om varför fackföreningar behöver socialdemokratin och varför socialdemokratin behöver fackföreningar. Jag drömmer om ett fungerande arbetarparti i Ukraina, berättar hon.

Samtidigt som man diskuterar vad man kan lära från andra europeiska länder, så spökar det sovjetiska förflutna fortfarande i många ukrainares bild av vad en fackförening är.

– Det handlar inte om presenter och godis, utan om dina rättigheter på arbetsplatsen. Vi jobbar mycket med att förändra attityderna hos unga arbetare, säger Ivanna.

På Maidan i centrala Kyiv placeras flaggor ut för att hedra dem som gett sitt liv för Ukrainas försvar.

Det politiska landskapet förändrat under krigets skugga

Ukrainas politiska landskap har förändrats mycket i krigets spår. Ett antal partier som kallade sig för vänster har förbjudits på grund av kopplingar till Moskva.

Bohdan Ferens funderar på vart deras röster kommer ta vägen. Men också på hur man formulerar budskap om social rättvisa i ett samhälle traumatiserat av krig, där den samhällsinstitution som har starkast stöd är militären.

– När kriget och undantagstillståndet är över kommer det bli hela havet stormar. En avgörande fråga blir hur socialdemokratiska idéer kan konkurrera med högermilitaristiska känslor, säger Bohdan.

Intresset för SDP växer, både inom och utanför landet. Vårt samtal är Bohdan Ferens femte intervju för dagen. Men samtidigt känner sig samtidigt orolig över att det finns ännu mer som kan göras.

– Det räcker inte med att ordna ett eller annat seminarium. Om vi pratar om att skapa ett verkligt oberoende socialdemokratiskt parti i Ukraina så behövs andra resurser, som ett litet team av heltidsanställda, en partiexpedition och regionala kontor.

Bohdan berättar om ett möte han nyligen hade med en portugisisk socialist. Portugisen berättade om det stöd man fått från andra länder under militärjuntans tid, och vad det betydde för demokratins slutgiltiga seger.

– Vi har kämpat för ett erkännande under många år, för att den europeiska socialdemokratiska familjen ska se Ukraina som viktigt. Sedan förändrades allt med kriget. Men frågan kvarstår om våra partners hjälper oss tillräckligt för att ge ukrainare en chans till en rättvis återuppbyggnad.

Det ska till mycket för att Volodymyr Zelenskyjs efterträdare som president ska bli en socialdemokrat. Men Bohdan Ferens, Ivanna Khrapko och andra kämpar för en jämlik och demokratisk framtid. Mitt under ett krig som handlar om just det.

Att Ukrainas folk ska ha rätten att bestämma sin egen framtid.


Fortsätt att stötta folkrörelser i Ukraina!

SD Platform och Trade Union Lifeline får stöd genom Palmecentret och arbetarrörelsens insamling för fred och frihet i Ukraina. Trade Union Lifeline byggdes upp av fackförbund vid krigets start för att ge stöd till nödställda medlemmar som tvingats fly sin jobb och hem.

Kriget i Ukraina har nu har pågått i över två år och behoven är fortfarande mycket stora. Fortsätt att stötta folkrörelserna i Ukraina genom Palmecentrets insamling:

Läs mer och ge en gåva

 

Turkiet: Splittring ett hot mot vänstern i valet

Turkiet går till lokalval 31 mars 2024 med en opposition som är mer splittrad än någonsin. Detta tio månader efter president- och parlamentsvalet i maj förra året då landet fick sitt mest nationalistiska och konservativa parlament någonsin.

Med marginell skillnad mellan oppositions- och regeringsblocket fick ytterlighetspartierna en avgörande roll. Det är också deras retorik som tydligt får utrymme inför lokalvalen. Än en gång står nationalismen och konservatismen i centrum, starkare än någonsin. Anklagelser som ”DEM-partiet är terrorister” och ”där moralen saknas finns i stället HBTQI-organisationer” hörs allt högre.

Tillfälle för regeringen att befästa sin makt

President Recep Tayyip Erdogan och hans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP), som har styrt Turkiet sedan 2002, har blivit alltmer auktoritärt, och konsoliderat betydande makt genom både konstitutionella förändringar och fängslandet av motståndare och kritiker.

Parlaments- och presidentvalet 2023, och den fördjupade ekonomiska krisen som regeringen borde ha ställts till svars för, har gett regeringen inte bara nya incitament att undertrycka oliktänkande, men också att befästa sin makt ytterligare.

Totalt ställer 36 politiska partier upp under lokalvalen som ser ut att bli ännu ett tillfälle att stärka denna makt. Både för oppositionen och regeringskoalitionen kommer valet att handla om makten om storstäderna, inte minst om Istanbul där huvudoppositionskandidaten Ekrem Imamoglu är borgmästare sedan 2019 då ett maktskifte skedde till oppositionens fördel.

Splittrad opposition

Samtliga oppositionspartier vill nu visa upp den egna styrkan, vilket de gör genom att ställa upp med egna kandidater i stället för att stödja huvudoppositionspartiet, det socialdemokratiska CHP. En genomgående intern kritik för samtliga oppositionspartier efter den senaste valförlusten var just detta: att de inte ställde upp med egna presidentkandidater, utan villkorslöst enades bakom CHPs huvudkandidat.

Huvudoppositionspartiet CHP leds sedan juni 2023 av en ung och till synes progressiv partiledare från Imamoglu-lägret inom partiet. Den nye ledaren har ännu inte lyckats hålla ihop och mobilisera sitt parti inför lokalvalen. Interna strider tar fokus. Samtidigt utmanas CHP av det prokurdiska och socialdemokratiska DEM (som ersatte tidigare HDP efter hot om nedstängning), som ställer upp med en egen stark kandidat i Istanbul, och vars stöd har varit avgörande för oppositionens seger i Istanbul vid senaste lokalvalet 2019.

Trots att oppositionen inte enats bakom Imamoglu har han en förhoppning om en koalition på gräsrotsnivå, vilket inte är omöjligt. Med statens enorma resurser i handen visar regeringspartiet AKP utåt sett ett större självförtroende än vad oppositionen gör.

CHP utmanas av det prokurdiska och socialdemokratiska DEM (som ersatte tidigare HDP efter hot om nedstängning).

Det kan också bli en så kallad Imamoglu-effekt. Enligt vissa bedömare har den sittande Istanbul-borgmästaren från CHP ändå en avgörande chans att behålla makten i Istanbul efter 31 mars. Detta även utan ett direkt stöd från DEM och IYI-parti.

Lyckas han med det kommer alla dörrar öppnas för honom i den turkiska politiken. Med sin bakgrund inom center-högern har Imamoglu förmågan att attrahera betydande röster från Iyi Parti, MHP och AKP. Även DEM-partiet som har en stor kurdisk väljarbas i Istanbul kan förlora röster till Imamoglu, då han betraktas som ett starkt motstånd, om inte det enda, mot president Erdogan och hans AKP.

Den kurdiska regionen har å andra sidan en egen dynamik. Med knappt en månad kvar till lokalvalen ramlar det in klagomål från de mindre kurdiska distrikten där DEM-partiet vanligtvis är i majoritet. Statstjänstemän, såsom militärer, som egentligen har sitt huvudsäte i en annan region men som kommer att få rösta i de mindre distrikten där de är placerade, kan komma att avgöra valutgången negativt för oppositionen.

Andra klagomål har handlat om att det i vissa röstlängder upptäckts 80 röstberättigade i ett enda hushåll, vilket skulle vara högst osannolikt.

Kommuner tvångsförvaltas av regeringen

En annan huvuddiskussion i de storstäder där DEM-partiet traditionellt är starkt är huruvida regeringen återigen kommer att tvångsförvalta de kommuner där DEM-partiet kommer att vinna. HDP-kommuner har nu tvångsförvaltats i två mandatperioder, med anklagelser om samröre med terrorism, trots att inga bevis har framkommit efter revisioner som stödjer detta. Hittills har AKP inte berört frågan om tvångsförvaltarsystemet efter valet, men risken för detta är stor.

Samtidigt har misstankar om korruption ökat i de kurdiska kommuner där staten utsett förvaltare. Upphandlingar av stora infrastrukturprojekt tenderar att gå till företag utanför regionens gränser, vilket väcker befolkningens misstro. En tillbakablick på den senaste mandatperioden visar att av uppemot 61 HDP-kommuner är det endast fem stycken som staten inte har tvångsförvaltat. Frågan är om detta kan påverka valdeltagandet i den kurdiska regionen negativt.

Oavsett om tvångsförvaltning kommer att ske eller inte tror bedömare inom DEM-partiet inte att valdeltagandet kommer att sjunka i de traditionellt starka DEM-kommunerna. Det blir fortsatt viktigt för den traditionella kurdiska väljaren att gå till valurnorna, trots att de flesta kurdiska kommunerna sannolikt kommer att tvångsförvaltas. Ännu viktigare blir det då att gå och rösta och visa vad man står för.

Turbulent i DEM-partiet

Situationen inom DEM-partiet, efter oppositionens valförlust för tio månader sedan, har också varit turbulent. Det tidigare HDP framstod för många endast som ett stödparti som gav ett ovillkorligt stöd till CHP. Partiet har sedan dess genomgått förändring, ordförandena har bytts ut, och majoriteten av partiets kadrer är nya. I nuläget finns dock fortfarande en intern kritik mot att partiet återigen fokuserar alltmer på den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans fleråriga isolation i fängelset på ön Imrali där han hållits sedan 1999. Men partiets kärnväljare kommer att vara partiet trogen.

I flera storstäder som Istanbul, Adana och Mersin har DEM-partiet en avgörande roll i valresultatet. Även i Ankara där sittande borgmästaren från CHP förväntas ha kvar makten. I en stad som Antalya där CHP och AKP ser ut att vara jämnstora kan DEM-partiet återigen få en vågmästarroll. Nu när DEM har en egen kandidat i Antalya så kommer sannolikt AKP att komma ut som valvinnare även här.

Civilsamhället tystas

Vad händer med civilsamhället? I takt med AKPs alltmer auktoritära styre har också utrymmet för civilsamhället krympt avsevärt. Många har tystats genom att fängslas. Andra är försiktiga för att undgå godtyckliga terrorstämplingar och därmed avstängning eller långa fängelsestraff.

Endast ett par organisationer med lång historia i arbetet för mänskliga rättigheter, såsom Human Rights Association, talar öppet om de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter.

Civilsamhället har också anpassat sin verksamhet till ett humanitärt bistånd, och är ständigt beredd på att hantera katastrofer av olika slag. Både ekonomiska kriser med skyhöga inflationssiffror, och naturkatastrofer som närsomhelst kan drabba landet. Som bekant drabbades Turkiet av jordbävning i februari 2023, en av de värsta naturkatastroferna i landets historia.

Turkiska civilsamhället centralt i organisering och distribuering av nödhjälp efter jordbävningen i februari 2023.

Civilsamhällets roll var central i organiseringen och distribueringen av hjälpen. Det kommer vi att se än mer av, det vill säga ett civilsamhälle som snarare arbetar humanitärt än rättighetsbaserat, också i ljuset av minskat bistånd för arbete med mänskliga rättigheter och demokrati.

Som Eren Keskin, ordförande för en organisation som arbetar med att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor, och 2023 års Palmepristagare, har sagt: ”vårt enda hopp är president Erdogans godtycklighet – det kan även komma gott ur det!”

Det bekräftar också den bild som även andra civilsamhällsorganisationer återger, nämligen att regeringen närmar sig EU försiktigt – ett EU som är upptagen av egna utmaningar såsom hotet från Ryssland, den växande högerextremismen, och inte minst ett EU som Turkiet fortfarande bakbundit genom flyktingavtalet.

De progressiva krafterna får än en gång förlita sig på sin egen kraft och den egna övertygelsen är att demokrati och mänskliga rättigheter kan endast åstadkommas inifrån – även utan omvärldens stöd.


Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 11/3-2024

Allt starkare demokratisk organisering i Thailand

Thailand har under flera decennier pendlat mellan bräcklig demokrati och militärstyre. För närvarande råder ett mellanting. Parlamentets representanthus, med 500 ledamöter, utses genom allmänna val, men de 250 ledamöterna i senaten utses av armén. Den grundlag som antogs 2017 ger både militären och kungahuset ett starkt inflytande. 

En svag arbetarrörelse

Thailand har en nedtryckt arbetarrörelse och en låg facklig organisationsgrad. Trots detta är Kunthida Rungruengkiat, ledare för Progressive movement Foundation, hoppfull.  

– Min bild är att den finns ett växande stöd för en demokratisering och för en välfärd som kommer alla till del. Vi får ett starkt gehör för vårt arbete.  

Kunthida Rungruengkiat nämner att den samlade demokratiska oppositionen fått stort genomslag i media, vilket fått många människor att engagera sig. Däribland försöker många få stopp på korruption och mygel inom statsapparaten. Efter valet 2023 var det många som övervakade valmyndigheterna och kontrollerade att det inte förekom valfusk.  

Progressive movement Foundation är en självständig rörelse som både driver ett socialt arbete och försöker påverka politiken. Rörelsen är närstående det socialdemokratiska ”Move Forward Party”, men Kunthida Rungruengkiat understryker att hon inte företräder partiet. 

Sociala insatser och folkbildning

Progressive Movement Foundations gör sociala insatser inom bland annat barnomsorg, utbildning och vattenrening. Framför allt är man engagerad inom den offentliga sektorn och bistår med kurser, konsultationer och chattgrupper. Tanken är att påverka och förbättra välfärden i lokalsamhället. Verksamheten är spridd till flera delar av Thailand, men basen finns runt större städer som Bangkok och Chang Mai och i regioner med många industrier. Rörelsen är svagare i fattiga jordbruksområden, som i den nordöstra delen av landet. 

I valet 2023 fick Move Forward Party 38 procent av rösterna och 151 ledamöter i representanthuset. Tillsammans med sju andra samarbetspartier räckte det för att få stöd av en majoritet av ledamöterna representanthuset. Problemet var att det också krävs ett stöd från senaten för att få bilda regering och den kontrolleras av armén. Trots det goda valresultatet fanns inget annat val för ”Move Forward Party” än att bli oppositionsparti.  

Kunthida Rungruengkiat säger att hon har särskilt goda kontakter med ”arbetarfalangen” inom Move Forward Party där flera har en facklig bakgrund. Bara två procent av landets löntagare är idag fackligt anslutna. Samtidigt finns hyfsat framgångsrika fackliga organisationer inom vissa branscher, som inom textil- och bilindustri.  

Fackligt engagemang under hot av arbetsgivare

En orsak till den låga anslutningsgraden är att många arbetsgivare hotar och avskedar fackligt aktiva. Vid två svenska företag i Thailand har det tidigare varit strejker och hårda konflikter med arbetsgivaren. Det handlar om Mölnlycke Health Care och Electrolux. Vid Mölnlycke Health Cares fabrik utanför Bangkok finns fortfarande en fackklubb kvar, men vid Electrolux fabrik i provinsen Rayong slogs den fackliga verksamheten sönder efter att 122 fackliga företrädare avskedades för tio år sedan. 

Kunthida Rungruengkiat berättar om flera likande dragkamper om anställdas arbetsvillkor. En uppmärksammad konflikt som nyligen fick sitt slut utspelade sig på underklädersföretaget Victoria’s Secrets leverantörsfabrik. Arbetare strejkade och demonstrerade mot uteblivna löneutbetalningar. När protesterna växte beslöt arbetsgivaren att stänga hela fabriken och avskeda samtliga 1 388 anställda. 

– Historien fick stor publicitet och många blev upprörda. Det har bidragit till att öka medvetenheten om fackliga rättigheter. 

Orättvis behandling av bärplockare

En annan fråga som engagerat Progressive Movement Foundation och Kunthida Rungruengkiat är förhållandena för de omkring 5000 thailändska bärplockare som varje år reser till Sverige för att plocka blåbär, lingon och hjortron. Förre säsongen kom många bärplockare tillbaka till Thailand med minimala inkomster eller till och med skulder.  

Bärplockarna är anställda av thailändska bemanningsföretag som hyrt ut arbetskraften till svenska bärföretag. Efter förra säsongen kritiserade 153 bärplockare bemanningsföretaget Star Royal Services för att man inte betalat ut den utlovade lönen. Kritiken ledde till att bemanningsföretaget stämde bärplockarna för förtal och att plockarna i sin tur stämde företaget. 

Brottsärenden behandlades i en regional domstol, men ärendet lades ner. Det betyder emellertid inte att fallet är avslutat. Nu ska lönetvisten även behandlas av Thailands motsvarighet till Arbetsdomstolen. 

Kunthida Rungruengkiat berättar att Move Forward Party också lyft frågan om villkoren för thailändska bärplockare i parlamentet. Under session diskuterades frågan. Kunthida Rungruengkiat var på plats och lyssnade till både arbetare och företrädare de thailändska bemanningsföretagen.  

– Ett av bemanningsföretagen erkände öppet att man använde dubbla kontrakt, vilket innebär att arbetarna inte får lön enligt kollektivavtal utan bara en ersättning grundat på hur många kilon bär de plockar. Det slår mot plockare som plockar bär till ett värde som understiger nivån i kollektivavtalet. De får inte ut den ersättning som de har rätt till. 

 En komplex situation

Samtidigt understryker Kunthida Rungruengkiat att frågan om de thailändska bärplockarna är komplex. De flesta är fattiga bönder som letar efter möjligheter att tjäna pengar. 

– Om villkoren blev bättre skulle de inte ha något emot att arbeta med bärplockning i Sverige.

Stöd från Palmecentret

För att stötta de som utnyttjats har Olof Palmes Internationella Center genom Solidaritetsfonden stöttat bärplockare i det juridiska efterspelet i Thailand.


UPPDATERING

I februari 2024 ägde en unik dom rum, då ägaren till ett thailändskt bemanningsföretag dömdes att betala övertidsersättning i en domstol i Thailand. Det var första gången det skett!

Läs mer om det i Dagens Arena


BAKGRUND:

Move Forward Party

Move Forward Party är ett socialdemokratiskt parti i Thailand. Partiet motsätter sig det kvarvarande inflytandet från militärjuntan som styrde landet från 2014 till 2019. Partiet grundades 2014. År 2020 förbjöds partiet och fick starta om sin verksamhet. Det skedde genom att formellt starta ett nytt parti och ändra namn från Future Forward Party till Move Forward Party. I Thailand styr idag partier med nära band till militären.

Thailands militärkupper

I början av 1930-talet förlorade monarkin sin absoluta makt i Thailand. Sedan dess har 13 militärkupper genomförts i landet. Den senaste kuppen skedde 2014. Grundlagen har ändrats många gånger, ofta i syfte att ge militären mer makt. Den senaste förändringen kom 2017, då fick militären straffrihet för brott begångna under kuppen 2014. Därtill fick militären rätt att utse de 250 ledamöterna i senaten. Efter fem år av krigslagar hölls ett val 2019 och därefter ett nytt val 2023.  

Progressive Movement Foundation

Progressive Movement Foundation bedriver både social arbete och politisk påverkan.

 

Svår situation för civilsamhället i krigsdrabbat Palestina

Det var uppskattat att vi var där och visade solidaritet. Men det fanns också en stor frustration och besvikelse gentemot Sverige. Över att regeringen har valt att frysa bistånd till det palestinska civilsamhället och tills nyligen UNRWA. De känner sig övergivna, berättar Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström som var med på resan. 

Hårdare förtryck på Västbanken

Det finns en stor känsla av hjälplöshet bland samarbetspartners över det som händer i Gaza, fortsätter Anna.

Men också på Västbanken är situationen mycket allvarlig. Sedan i oktober förra året har attackerna från israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor ökat kraftigt. Människor är rädda för sina liv.

– Förtrycket har alltid skapat någon slags latent rädsla, med det är på en helt annan nivå nu. 

Rörelsefriheten har ytterligare begränsats och man avstår idag att förflytta sig mellan olika platser. Man håller sig hemma och många har inte träffat familjemedlemmar från andra delar av Västbanken sedan den 7 oktober.

Det är också svårare för palestinier att resa in i Jerusalem. Mellan 200 000 och 300 000 palestinier som vanligtvis arbetar i Israel har fått sina arbetstillstånd indragna, vilket drabbar ekonomin i såväl Palestina som Israel.

På Västbanken har militärkontroller också blivit mer slumpartade och oberäkneliga. Befolkningen kallar dem för ”flying checkpoints” då de kan dyka upp lite var som helst. Dessa är ofta bemannade av väpnade bosättare och det finns alltid en stor osäkerhet hur de kan komma att agera. Det förekommer trakasserier och fall där människor skjuts när de ska passera.

Dessutom kan människor stoppas på gatan och få sina telefoner genomsökta. Om man till exempel har gillat något på sociala medier som kritiserar Israel riskerar man att få telefonen konfiskerad och att arresteras.

Allt detta gör det också svårt för Palmecentrets samarbetspartners att arbeta och att samla människor på Västbanken.

Hania som leder organisationen PYALARA pekar på en bosättning som växer sig allt större. För några år sedan brändes en palestinsk ungdom till döds av en bosättare i området. 2023 var antalet fall av bosättarvåld det högsta som någonsin dokumenterats.

Anställda har fängslats, dödats och förlorat sina hem på Gazaremsan

Palmecentrets samarbetsorganisation PYALARA arbetar med att bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Palestina samt att stärka ungdomars roll i offentligt beslutsfattande och i arbetet för självständighet och fred. De har bland annat kampanjat för att sänka åldersgränsen för att tillåtas ställa upp som kandidat i lokalvalen.

PYALARA arbetar både på Västbanken och i Gaza. Men i Gaza har personalen det extremt tufft. Deras hem har bombats och de är konstant på flykt.

Meddelande från en anställd hos PYALARA. Majoriteten av Gazas befolkning har flytt till Rafah. Nära 1,5 miljoner människor befinner sig där i dagsläget. Samtidigt ökar de israeliska flygattackerna i området.

Verksamhetschefen i Gaza, Alaa, har dessutom suttit fängslad i över 40 dagar. Han arresterades godtyckligt vid en israelisk checkpoint när hans syster transporterades med ambulans till sjukhus. Organisationen hade ingen information om vad som hade hänt honom eller var han hölls fängslad tills han släpptes i januari. Först då kunde han kontakta organisationen från en telefon som tillhörde en anställd på Röda halvmånen, eftersom hans egen mobil och ID-handlingar konfiskerats.

Alaa torterades i fängelset och har kommit ut helt nedbruten. Enligt hans kollegor går det knappt att känna igen honom. När han släpptes fick han också det tunga beskedet att hans föräldrar dödats i de israeliska flygattackerna.

En av organisationens anställda har också dödats i bombningarna: Nermeen. Hon dödades tillsammans med sin dotter och mamma i sitt familjehem där hon hade sökt tillflykt.

– Alla palestinier har förlorat någon eller känner någon som har drabbats, berättar Anna.  

Verksamhet hindras

Bland PYALARA:s anställda på Västbanken känner man också skuld över att inte kunna stödja sina kollegor i Gaza mer. Men de är på många sätt bakbundna i sin verksamhet på Västbanken.

– Förut var vi glada när ungdomar som kanske fanns i riskzonen för radikalisering sökte sig till oss, och vi ville inkludera dem och arbeta med dem. Men nu blir vi rädda, för vi vet inte hur det kommer tas emot, berättar en representant.

Det är en effekt av omvärldens ifrågasättande och misstänkliggörande av hela den palestinska befolkningen.

En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Jerusalem som arbetar med barn- och ungdomsaktiviteter, Old City Youth Association, har fått ställa in sina aktiviteter för ungdomar. Föräldrarna vågar inte låta barnen delta på grund av trakasserier från bosättare eller soldater på vägen till och från aktiviteter.

Al Mortaqa är en annan partnerorganisation som beslutade att lägga ner sin verksamhet redan innan 7 oktober på grund av den svåra politiska situationen.

Frysningen av stödet till UNRWA 

Förutom att besöka samarbetspartners, var Palmecentret även på besök hos UNRWA:s kontor i Jerusalem. Under besöket berättar även de att många av deras medarbetare inte kan ta sig till jobbet, trots att de fortfarande har beviljade arbetstillstånd.

De berättar också att de i tjugo års tid har lämnat ut listor på sin personal till de israeliska myndigheterna. Aldrig tidigare har de fått en kommentar kring dessa.

Möte med UNRWA i Jerusalem. Med på resan var Helin Sahin, regionchef för MENA, generalsekreterare Anna Sundström, Otto Widmark, handläggare för det partianknutna biståndet i MENA-regionen, samt Johan Büser, socialdemokratisk riksdagsledamot.

Det var i januari som Israel anklagade tolv UNRWA-anställda för att ha medverkat i Hamas blodiga attack den 7 oktober. Flera givarländer fryste då omedelbart biståndet till FN-organet, däribland Sverige. De första beskeden om fryst bistånd kom dagen efter att den Internationella domstolen (ICJ) bedömde det som sannolikt (plausible) att Israel kan begå folkmord i Gaza.

UNRWA initierade genast en FN-utredning och avskedade de anklagade medarbetarna innan resultatet av utredningen fastställts. Idag har organisationen ännu inte blivit presenterade någon bevisföring för anklagelserna från Israel. Även amerikansk underrättelsetjänst uppger att uppgifterna som delgetts USA inte kan verifieras av oberoende källor.

– Det är en absurd situation. Det bedrivs en smutskastningskampanj mot dem. Anklagelserna från Israel är synnerligen allvarliga men det är inte proportionerligt att kräva att hela organisationen stänger ner när så många människors liv står på spel, säger Otto Widmark, MENA-handläggare på Palmecentret.

Sida meddelade den 30 januari att svenskt humanitärt bistånd till UNRWA pausas i väntan på FN:s utredning och att andra humanitära hjälporganisationer skulle erbjudas ökat stöd istället som kompensation. Men flera organisationer tackade nej till att ta emot stödet med hänvisning att ingen annan aktör kan ersätta UNRWA, samt att biståndet till FN-organet genast borde återupptas. 80 procent av all humanitär hjälp i Gaza levereras av UNRWA och även andra organisationer förlitar sig på FN-organisationen för att distribuera deras hjälpleveranser. 

Pausat bistånd får konsekvenser

Det svenska biståndet till UNRWA återupptogs den 9 mars och Sverige samarbetar åter med organisationen. Processen har dock varit kostsam. För var dag som går ökar hungersnöden, bristen på läkemedel och annan humanitär hjälp.

Den 27 mars rapporterade Sida att även utvecklingsbiståndet till Palestina kan återupptas. Det har varit fryst sedan mitten av oktober förra året och även det har varit kostsamt för organisationer. Sedan januari i år har exempelvis Palmecentrets samarbetsorganisation Democracy & Workers’ Rights Center (DWRC) inte kunnat betala ut löner till sina anställda. DWRC arbetar normalt med att försvara arbetares rättigheter på både Västbanken och Gazaremsan.

Regeringens beslut att pausa biståndet till det palestinska civilsamhället har varit kontraproduktivt. Stödet går till konstruktiva krafter som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, dialog och fred – och som därför motverkar extremism och våld. 


Människorna i Palestina behöver din hjälp!

Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen på Gazaremsan och Västbanken genom våra lokala samarbetsorganisationer i Palestina.

Ge en gåva!

Läs mer om insamlingen

 

 

När mineraltillgångar står på spel väger stabilitet tyngre än demokrati

20 januari räckte Felix Tshisekedi upp handen och lovade att fullgöra sina skyldigheter som nyvald president på en fullsatt nationalstadion i Kinshasa. Exakt en månad tidigare hade 18 miljoner människor tagit sig till valurnorna för att lägga sin röst i Afrikas näst största land. De första resultaten, som senare bekräftades av författningsdomstolen, visade att Felix Tshisekedi vunnit en jordskredsseger med 73,5 procent av de avgivna rösterna.

Det fanns aldrig riktigt tvivel om vinnaren. Valet 2023 hade 26 presidentkandidater, varav de mest kända, förutom den sittande presidenten Félix Tshisekedi, var Moise Katumbi, gruvmagnat och tidigare guvernör i den mineralrika provinsen Haut Katanga, den mångårige demokratikämpen Martin Fayulu och den mycket hyllade Nobelpristagaren Denis Mukwege, som har minimal politisk erfarenhet. Även de tre tillsammans lyckades inte få mer än 25 procent av rösterna. Precis som tidigare lyckades oppositionen inte samla sig bakom en enda presidentkandidat.

Dessutom har den sittande presidenten och hans parti UDPS, sedan de bröt med Kabilakoalitionen (F CC) 2020, skapat en ny solid koalition. Här ingår även vissa kontroversiella personer.

Bland dem är Jean-Pierre Bemba som försvarsminister, en tidigare rebelledare som fängslats för krigsbrott av ICC Haag, och Vital Kamerhe, som ekonomiminister. Den senare frigavs från fängelset i december 2021 efter en förskingringsskandal på 50 miljoner USD av offentliga medel.

Oppositionen befann sig därför redan i en svår situation när Demokratiska republiken Kongo gick till val.

Tillräckligt för att bli omvald

Sedan Félix Tshisekedi tog makten i ett mycket omstritt val 2018 har han påbörjat den monumentala uppgiften att få tillbaka Demokratiska republiken Kongo på ett mer demokratiskt och stabilt spår. Det är rimligt att säga att det inte har varit någon lätt resa.

Den nu omvalde presidenten lyckades först ta sig ur en svår regeringskoalition med den tidigare presidenten Kabilas parti UPRD 2020, för att sedan bilda en ny koalition 2021, kallad l’ Union Sacreé de la Nation (den heliga unionen).

Utöver detta har han inlett en populär kampanj för gratis grundskoleutbildning, utlovat infrastrukturprojekt och försökt säkra stabiliteten inom landets militära led. Det som har applåderats mest av befolkningen är hans mycket hårda hållning till konflikten i öst, vilket ledde till att han bröt banden med grannlandet Rwanda.

Slutligen har han också försökt att omförhandla några av de tvivelaktiga gruvavtal som hans föregångare Joseph Kabila ingick med internationella företag när han satt vid makten.

Trenden med korruption och avtal med tveksamma partners verkar dock ha fortsatt. I rubrikerna finns inga större prestationer, men det verkar ha varit tillräckligt för att få honom omvald.

Rapporter om valfusk

När valåret 2023 påbörjades var hela valcykeln redan kraftigt försenad, inte minst på grund av förseningar i utnämningarna till den avgörande valkommissionen – CENI. I kombination med utmaningar kring logistik och väljarregistrering tvivlade många på att valet ens skulle kunna genomföras.

När valdagen inföll 20 december skickade flera nationella och regionala observationsorgan, däribland den inflytelserika nationella biskopskonferensen (CENCO), ut tusentals valobservatörer över hela landet.

Även om valdagen i stort sett var fredlig, präglades den av logistiskt kaos och människor som köade i timmar och åter timmar. Observatörer rapporterar nästan enhälligt om betydande oegentligheter, i allt från saknad utrustning, brist på röstlängder, dåligt utbildad personal etcetera. Carter Center rapporterade fel eller oegentligheter vid nästan 20 procent av de vallokaler de besökte.

Människor köar utanför vallokal i Kongo

Trots stora oegentligheter, förseningar och långa köer väntade många tålmodigt i timmar på sin tur att få lägga sin röst. Här vid en vallokal i huvudstaden Kinshasa. Foto: Martin Buch Larsen

Valkommissionen CENI har erkänt fall av bedrägeri, bristande distribution av material, utrustning som hittats i privata hem och har försökt att ta itu med några av utmaningarna. Till exempel återkallade CENI 82 kandidater som hade valts, med hänvisning till massivt och avsiktligt fusk på valdagen. Slutresultatet verkar dock stå fast. Felix Tshesikedi vann valet med 73,5 procent.

Så varför applåderar alla? Svaret finns i den rika underjorden – och i behovet av stabilitet.

Alla vill åt Kongos mineraler

DR Kongo är både välsignat och fördömt med enorma fyndigheter av mineraler – landets främsta exportinkomst. DR Kongo har världens största koboltreserver, enorma kopparfyndigheter och småskaliga och kommersiella aktörer utvinner guld och diamanter i provinserna.

Inte oväntat vill alla ha en bit av kakan. I årtionden har mer än hundra väpnade grupper härjat i de mineralrika provinserna och gjort anspråk på tillgångarna under jorden – vilket utgör ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i landet.

Konflikterna är särskilt utbredda i öst, där den nationella armén har misslyckats med att slå ut väpnade grupper – som misstänks få stöd från grannländerna Rwanda och Uganda.

”Gemensamt för både utländska investerare och politikerna i Kinshasa är att de inte har något intresse av förändringar här.”

De flesta kommersiella gruvverksamheterna finns i de mer stabila provinserna Lualaba och Haut-Katanga, där de utländska gruvföretagen är aktiva. Även om det statligt ägda Gecamines är partner i all verksamhet, förvaltas de flesta gruvorna av företag som ägs av eller har kopplingar till Kina, men även Storbritannien, Kanada, Belgien, Indien, Sydafrika är stora aktörer. Gemensamt för både utländska investerare och politikerna i Kinshasa är att de inte har något intresse av förändringar här. Rikedomarna och riskerna är helt enkelt för stora.

Krav på att ogiltigförklara valet

Redan före valdagen krävde en grupp oppositionskandidater att valet skulle göras om, och hävdade att valet inte skulle vara giltigt eftersom hela valprocessen hade varit icke-transparent och odemokratisk.

Även de inflytelserika katolska och protestantiska kyrkorna ifrågasatte processen, men krävde dock inte att valet skulle ogiltigförklaras. Vissa hävdar att oegentligheter i samband med val är förväntade och oundvikliga i ett land som Kongo, vilket innebär enorma logistiska utmaningar, men många unga vill inte ha det så:

”Om vi accepterar att valprocessen bara var dåligt organiserad och full av oegentligheter och accepterar att detta är det bästa resultat vi kan få, kommer vi att sänka ribban för alla kommande val och våra demokratiska ambitioner. Det handlar inte om huruvida Felix vann valet och/eller med hur stor marginal. Det handlar om att hela processen har komprometterats. På så sätt kommer vi inte att komma åt grundorsaken till problemet (…). Det handlar om politisk vilja och om bättre planering”, säger Mino Bopomi, ledare för medborgarrörelsen Filimbi.

Mino Bopomi

Mino Bopomi, från medborgarrörelsen Filimbi (som får stöd av Palmecentret), var själv observatör för valobservatörsgruppen Kapita, Han är inte imponerad av valprocessen. Foto: Filimbi/Kapita

Det råder ingen tvekan om att det är en monumental uppgift att organisera val på ett professionellt sätt i ett land som DR Kongo, men det är inte omöjligt om viljan och finanserna finns tillgängliga, och om man planerar ordentligt. Under åren 2021–2023 stod Demokratiska republiken Kongo till exempel värd för flera viktiga statsbesök, däribland den belgiska kungafamiljen, Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron och hans delegation samt påven Franciskus och hans påvliga följe.

Alla var enorma evenemang som krävde att DRKs makthavare levererade säkerhet och logistik till perfektion.

Så vad händer nu? 

Trots alla rapporter om att valet inte uppfyllde regionala standarder, spekulationer om valfusk och oegentligheter, verkar slutresultatet vara detsamma. Även skeptiker erkänner att Felix förmodligen skulle ha vunnit, även om valet hade varit bättre organiserat.

Resultatet verkar också ha godkänts av de flesta ledare i södra och centrala Afrika. Inte mindre än tolv statschefer, fyra tidigare statschefer samt delegationer från Kina, USA och flera EU-länder var närvarande när presidenten installerades 20 januari. Många är angelägna om att förbli vänner med makthavarna i DR Kongo.

Valstandarder och demokratiska principer läggs på hyllan när alla har ögonen på mineralerna.


Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 30/1-2024.

Facklig organisering i krigstider

– Idag är ingen bra dag. Jag blev väckt klockan fyra på morgonen av en raketattack. Målet var en byggnad nära min lägenhet, så flyglarmet var väldigt högljutt under morgonen.

Det berättar Ivanna Khrapko som är ledare för ett fackligt ungdomsnätverk i Ukraina. Sedan det ryska invasionskriget startade i februari 2022 har hon arbetat med att mobilisera såväl nödhjälp som normal facklig verksamhet.

– Du vänjer dig vid att leva i dessa förhållanden. Och när du har en aktiv position och vill göra något har du inte tid att gråta.

Riskfyllt att vara på resande fot

Behoven nu i vinter handlar till stor del om att samla in och ge ut varma kläder, filtar och powerbanks till behövande.

Men det blickas också framåt. Ungdomsnätverket organiserar fortsatt fackliga möten med medlemmar. Samma vecka som Palmecentret pratar med Ivanna i december 2023 ska ett regionalt ungdomsforum organiseras. Fokus ligger då på återuppbyggnad efter kriget.

Men trots att Kiev kanske är den plats i Ukraina som har bäst skydd för närvarande, vågar många medlemmar inte att resa dit för träffar och utbildningar. Det är en risk att vara på resande fot, då exempelvis järnvägar kan vara en måltavla.

– Nästa år kommer vi resa direkt till medlemmarna i deras specifika regioner, säger Ivanna.

Många tvingas lämna landet av ekonomiska skäl

Vanliga fackliga frågor står också i fokus för nätverket, trots pågående krig. Som exempelvis en kommande lönereform och risk för uppsägningar för statsanställda. Det är brännande ämnen eftersom facket förlorar många medlemmar på grund av att människor inte längre har råd att stanna kvar i Ukraina, utan i stället tvingas lämna landet.

”Ibland är det emotionella stödet ännu viktigare”

Men solidariteten från omvärlden fortsätter att vara viktigt för att orka hålla igång arbetet under svåra omständigheter.

– Det är jätteviktigt med support i form av pengar, men ibland är det emotionella stödet ännu viktigare, att veta att vi står tillsammans, säger Ivanna.

***

Under krigets första år följde Palmecentret Ivanna och ungdomsnätverkets arbete med återkommande artiklar.

Läs här!

Fortsätt att stödja folkrörelserna i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.

Ge en gåva!

Hur är situationen i Ukraina just nu?

Det ryska anfallskriget i Ukraina fortsätter och i slutet av 2023 och början på 2024 har ryska drönarattacker intensifierats. FN rapporterade att 592 civila dödats under december månad och ytterligare hundratal dödades i januari som ett direkt resultat. Enligt SVT rapporterar den ukrainska polisen att minst 9700 civila har dödats sedan krigets start.

Bland annat den 28 januari rapporterades flera attacker mot kritisk infrastruktur i stora delar av Ukraina. I dag, den 7 februari, rapporteras återigen flertalet attacker på olika platser – bland annat mot Kiev där EU:s utrikeschef Joseph Borell befann sig. Ett höghus träffades i attacken och minst fyra personer ska ha dödats och ett trettiotal skadats. Huvudstaden drabbades också av ett omfattande strömavbrott som en konsekvens av attacken.


Demonstrera mot det fullskaliga ryska invasionskriget på tvåårsdagen sedan invasionen!

Lördag den 24 februari kl. 15:00. På Sergels torg i Stockholm.

Mer information

Mung Sie Tat har ett pris på sitt huvud

Under hösten var Mung Sie Tat åter igen i Sverige. Han var på besök här också i början av året. Under den tid som gått sedan dess har han blivit ännu mer bekymrad.

När de nya säkerhetslagarna infördes 2020 i Hongkong ändrades villkoren för det civila samhället i ett slag. Det blev i princip omöjligt för oberoende organisationer och medier att verka fritt. Många personer fängslades och anklagades för uppvigling och för att underminera staten. Bland de fängslade fanns ett 50-tal personer från demokratirörelsen, men också flera ledande fackliga företrädare och journalister.

Under 2022 beslöt ledningen för den oberoende fackliga rörelsen HKCTU att lägga ner organisationen. Då hade de centrala personerna i ledningen antingen flytt landet eller fängslats. En av dem som flydde till England var Mung Sie Tat. Där har han varit med och byggt upp organisationen Hong Kong Labour Rights Monitor (HKLRM). Nu reser han runt och träffar fackliga företrädare för att skapa opinion mot repressionen i Hongkong.

Du är tillbaka i Sverige efter drygt ett halvår. Samtidigt har repressionen i Hongkong ökat ännu mer och du är utpekad. Berätta vad som har hänt.

– Styret i Hongkong gör allt för att skrämma och tysta kritiker. Jag är en av åtta aktivister som idag är efterlyst. På offentliga platser i Hongkong finns affischer uppsatta med våra porträtt. Polisen erbjuder en miljon Hongkong-dollar (1,4 miljoner svenska kronor) till den som kan komma med information som leder till att någon av oss grips. Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund. Övriga är MR-aktivister, advokater och oberoende politiska kommentatorer.

Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund.

Vad exakt handlar anklagelserna mot dig om?

– För en tid sedan pratade jag vid ett möte i Frankrike organiserat av den franska fackföreningsrörelsen CFDT. Efter mitt inlägg fanns deltagare som ropade ”Liberate Hongkong, revolution of our time”, det vill säga demokratirörelsens välkända slagord. Jag lade ut det hela på Facebook och det använder myndigheterna i Hongkong som bevis för att jag skulle vilja ha ett oberoende Hongkong, en åsikt som inte tolereras. Det är uppenbart att de i detalj bevakat vad jag gör.

De styrande i Hongkong verkar bli alltmer paranoida. Finns fler exempel på det?

– Ja, många. Det har varit mycket rabalder om några barnböcker och en film som bygger på böckerna. Historien är att det kommer vargar till en by och att fåren går samman för att försvara sig. Myndigheterna förbjöd både böckerna och filmen. Det blev till och med olagligt att ha boken hemma. I myndigheternas ögon fanns ett dolt budskap om relationen mellan Fastlandskina och Hongkong. Ett annat exempel är sången ”Glory to Hongkong”. Den användes av demokratirörelsen, men texten är ganska harmlös. Myndigheterna uppfattar emellertid sången som ett hot och har försökt få den förbjuden i domstol. Men det visade sig inte vara fullt så enkelt. Domstolarna brukar följa makten, men i detta fall ansåg de att anklagelserna vara lite väl vaga.

Är det möjligt för dig att behålla kontakten med personer i Hongkong?

– Nej, den senaste utvecklingen har gjort att det blivit väldigt svårt. Risken är att jag utsätter personer där för fara. Det är till och med känsligt att ha kontakt med släktingar. Mina fastrar och mostrar har blivit kallade till polisförhör bara för att de är släkt med mig.

Mina fastrar och mostrar har blivit kallade till polisförhör bara för att de är släkt med mig.

Hur är läget idag när det gäller fängslade fackligt aktiva?

– Totalt är 12 fackliga företrädare fängslade eller häktade i väntan på rättegång. Bland de fängslade finns Lee Cheuk-yan, tidigare generalsekreterare för HKCTU och Carol Ng, tidigare ordförande i HKCTU.

En annan ledande facklig företrädare, Elizabeth Tang hörde till dem som flydde till England. I våras reste hon tillbaka till Hongkong för att besöka sin man i Lee Cheuk-yan i fängelset, men hon blev själv gripen. Vad hände?

– När hon kom ut på gården utanför fängelset Stanley var polis och säkerhetstjänst på plats. De arresterade henne och hon anklagades för att fått ekonomiskt stöd från utlandet, något som inte är tillåtet enligt de nya säkerhetslagarna. Ett bevis, enligt polisen, var att hon suttit med i ledningen för Asian Monitor Reseource Center (AMRC), en oberoende NGO som bevakar fackliga frågor och villkor i arbetslivet i Asien. Myndigheterna påstår att AMRC drivit projekt som fått stöd utifrån. Företrädare för AMRC har svarat att de inte tagit emot något ekonomiskt stöd efter att säkerhetslagarna trädde i kraft. AMRC har för övrigt lämnat Hongkong och flyttat sitt kontor till Seoul i Sydkorea. Tang blev emellertid frisläppt mot borgen på 200 000 Hongkong-dollar (280 000 svenska kronor). Men hennes pass, ID-kort och kreditkort har beslagtagits och hon får inte lämna Hongkong. Polisen har också gripit och förhört hennes advokat och syster.

Du har många gånger beskrivit hur de nya säkerhetslagarna används för att kväsa all opposition. Men du har också nämnt att myndigheterna i Hongkong använder sig av andra lagar för att legitimera repressionen. Vilka lagar tänker du på?

– Styret i Hongkong stödjer sitt agerande på en gammal brittiska koloniallag. Britterna var rädda för vänsterinriktade och kommunistiska fackföreningar och antog en lag under 1950-talet som innebar att fackliga organisationer inte fick engagera sig i ”politiska” frågor och inte heller finansiera ”politisk” verksamhet. Lagen föll i glömska, men avskaffades aldrig. Nu används den igen för att tysta de få lokala fackföreningar som fortfarande finns kvar. De måste ligga lågt för att överleva.

Nu har du varit med och byggt upp exilorganisationen Hong Kong Labour Rights Monitor (HKLRM). Vad är strategin?

– Framför allt försöker vi påverka fackliga organisationer. Målet är att få den globala fackliga rörelsen att ställa krav på fackliga rättigheter i Hongkong. Jag ägnar en stor del av min tid åt att resa runt och prata med fackföreningar i andra länder. Men jag undviker att åka till länder som har nära band till Kina och där det finns risk för att jag skulle bli gripen och utlämnad.

Vilka länder handlar det om?

– Framför allt Thailand, Malaysia, Kambodja och i viss mån även Indonesien. I Thailand greps den svenske medborgaren, författaren och förläggaren Gui Minhai 2015. Under en tid var han försvunnen. Sedan uppdagades det att han hade förts till Kina. Samma sak skulle fackliga aktivister från Hongkong kunna råka ut för. Ja, ett annat land med nära kontakt med Kina som det är omöjligt att resa till är förstås också Burma.

Människor har inte slutat demonstrera för att de har ändrat uppfattning, utan för att de är rädda.

Hongkong fortsätter att utvecklas i mer repressiv riktning, men hur skulle du beskriva utrymmet för oberoende opposition i Hongkong jämfört med Fastlandskina?

– Förhållandena i Hongkong har blivit mer lika villkoren i Fastlandskina, men samtidigt finns tydliga skillnader. Under en lång period existerade en akademisk, journalistisk och politisk frihet i Hongkong. Det var någonting som medborgarna vande sig vid och som de uppskattade. När myndigheterna började begränsa friheterna uppstod därför en stark proteströrelse. De demonstrationer som genomfördes i Hongkong var de största i regionen sedan protesterna på Himmelska Fridens Torg 1989. Sedan blev repressionen hårdare och demokratirörelsen och andra oberoende politiska och fackliga organisationer slogs sönder. Men under ytan finns människors inställning kvar. Människor har inte slutat demonstrera för att de ändrat uppfattning, utan för för att de är rädda.

– Det finns en annan faktor som gör att Hongkong intar särställning. Till stora delar utgör Hongkong en självständig ekonomisk och finansiell enhet inom Kina. Det är något som Kina tjänar på. Genom Hongkong kommer kapital och investeringar till Fastlandskina. Det innebär att regeringen i Peking tvingas till en dubbel inställning. Å ena sidan vill man kontrollera Hongkong. Å andra sidan vill man låta Hongkong behålla ett visst ekonomiskt oberoende. Problemet, ut mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression. Det är en lärdom som man kan dra både från utvecklingen i Hongkong, men också från utvecklingen i Kina i stort.

Problemet, ur mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression.

Få saker tyder på att det kommer ske någon snabb politisk vändning i Kina och Hongkong (som är en del av Kina). Vad kan vi hoppas på?

– Det är förstås lätt att bli frustrerad och det är svårt för alla som varit tvungna att gå i exil. Just nu är det också lätt att bli pessimistisk. Men kanske inte om man analyserar utvecklingen i längre perioder. På sikt tror jag att diktaturen får svårt att överleva. Inte bara på grund av människors opposition, utan också för att diktaturen göder korruption. I det perspektivet är det också avgörande att grupper som HKLRM fortsätter att verka. Det kan låta som ett slitet uttryck, men på sikt kan droppen urholka stenen.

 

Detta har hänt:

Den så kallade paraplyrevolutionen startade i Hongkong under hösten 2014. Demonstranterna ställde krav på ett demokratiskt styre av Hongkong. Den oberoende fackliga rörelsen HKCTU var inte med och arrangerade protesterna, men många fackliga medlemmar deltog i demonstrationerna. Protesterna fortsatte fram till att de nya säkerhetslagarna antogs 2020. Därefter har staten slagit ner motståndet.

En intervju med Mung Sie Tat publicerades i Dagens Arena i samband med hans tidigare besök i Sverige. Se här.