Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

”I Ukraina har inte längre alla familjer ett hem att fira jul i”

Det har varit en minst sagt dålig början på dagen för Ivanna Khrapko. Hon har just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp, under ständig beskjutning från ryskt artilleri. Nu skulle det bli en lugn morgon hemma i Kiev. Men tidigt på morgonen utsattes hennes vanligtvis fridfulla bostadsområde för en drönarattack.

– Vårt luftförsvar lyckades skjuta ner alla drönarna, men det var obehagligt att se attacken från fönstren i lägenheten. Jag vaknade halv sex på morgonen av explosionerna. När det var över gick jag till jobbet, utan att ha duschat, eftersom det inte fanns någon elektricitet eller varmvatten, säger Ivanna Khrapko.

Barnen drabbas hårdast

Kherson är den stad i söder som de ryska styrkorna dragit sig tillbaka från. Men även om ockupationen är över är förhållandena i staden mycket svåra. De ryska styrkorna finns på andra sidan floden varifrån de hela tiden skjuter med artilleri.

Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar som den svenska arbetarrörelsen och privatpersoner skänkt via Palmecentrets Ukrainainsamling och pengar från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.

– Det är värst för barnen. De ser ut som vilka barn som helst, men de har varit med om hemska saker. Nästa år vill vi starta projekt för att arbeta med barns mentala hälsa, säger Ivanna Khrapko.

”Vi måste orka fortsätta”

När kriget bröt ut var Ivanna Khrapko aktiv i facket för de anställda på järnvägen, och dessutom nyvald ordförande för ett fackligt ungdomsnätverk. I dessa egenskaper har hon varit tvungen att växa både som människa och fackligt aktiv. Kontakterna med den internationella fackföreningsrörelsen har bland annat fört henne till världsfacket ITUC:s kongress i Australien och snart reser hon till Sverige för att planera verksamheter med svensk fackföreningsrörelse.

Frågan man ställer sig är förstås om aktivisterna inom facket kommer att orka fortsätta kämpa. Krig, elavbrott, brist på varmvatten tar på krafterna och gör det svårare att hålla igång nätverket.

– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Och så lever alla med att det från och till inte finns värme och varmvatten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås att vi måste orka fortsätta, säger Ivanna Khrapko.

– Jag hoppas att ni i Sverige när ni nu ska fira jul med era familjer, i varma upplysta rum, kommer ihåg att i Ukraina får många fira jul i mörkret, om man ens har ett hem kvar. Andra tillbringar julen vid fronten. Och att ni förstås fortsätter att stödja.


STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Bli månadsgivare eller swisha din julgåva till: 123 24 060 72.

Högersväng bort från en tvåstatslösning

Valet stod mellan två premiärministerkandidater. På ena sidan den sittande regeringskoalitionen ledd av Yair Lapid som innehöll allt från hårdför höger till arabiska partier och socialdemokrater som förenats i en enda sak, nämligen att hålla makten från dem som nu vunnit valet. På andra sidan, Benjamin Netanyahu som lät göra sin comeback allierad med högerextremisterna Bezalel Smotrich och Itamar Ben-Gvir. De senare är ökända för sina homofoba, hatiska och rasistiska uttalanden och ageranden.

Den strömning i israelisk politik som på 90-talet var ett marginalfenomen, med förgrundsfigurer som Itamar Ben-Gvir, bildar i dag regering. Det var längesen arbetarpartiet och den israeliska socialdemokratin utgjorde den huvudsakliga motkraften mot Netanyahu och mot den israeliska högersionismen. Den långsiktiga trenden är att israeler generellt ser sig som mer religiösa och mer höger än förr. Statsvetare menar att judisk överhöghet är viktigare än demokrati och lika rättigheter. Årets val har också handlat om vad Israel ska vara.

Oro för framtiden och tvåstatslösningen

Trots den långsiktiga trendenhögerut, var det inte givet att Netanyahu skulle vinna. Meretz och arabiska partiet Balad hamnade både under spärren och deras röster förlorades. Zehava Galon, partiledare för Meretz, understryker att rörelsen för mänskliga rättigheter, mot ockupationen och för social jämlikhet finns kvar även om 3 800 röster saknades för att klara spärren.

Hon är orolig för framtiden.

– Netanyahu och extremhögerlägret har förklarat krig mot demokratin och alla som inte vill underkasta sig judisk överhöghet. Lokala och internationella krafter måste göra gemensam sak mot denna politik.

Tehila Wenger är biträdande chef på Genèveinitiativet, en organisation som arbetar för en hållbar tvåstatslösning tillsammans med palestinska fredsorganisationer. Hon menar också att lokala och internationella krafter har ett ansvar.

– Den nya regeringens första månader blir en avgörande dragkamp där de mest hårdföra kommer trycka på för utbyggnad av bosättningar och annektering. De mindre dogmatiska aktörerna kommer noggrant följa omvärldens reaktioner för att försöka moderera de farligaste förslagen.

Zehava Galon och Tehila Wenger

Fr.v. Zehava Galon, partiledare för socialdemokratiska Meretz (foto: Ronen Akerman) och Tehila Wenger, biträdande chef på Genèveinitiativet (foto: privat).

Tehila menar att fredsrörelsens uppgift blir att också få ”moderata” israeler att förstå att en ”status quo”-situation inte är hållbar och få dem att välja:

– Israel måste välja mellan den nya regeringspolitiken eller en tvåstatslösning och ett slut på konflikten.

Palestinier riskerar att drabbas av ökad rättslöshet

Palestinier som lever under ockupation riskerar att drabbas av en ökad rättslöshet och ett ännu starkare statligt stöd till den aggressiva bosättarrörelse som redan nu drabbar dem. Samtidigt som 2022 redan varit det blodigaste året sedan 2016 för palestinier och även den förra regeringen terrorstämplade legitima människorättsorganisationer.

Den palestinska läkarenoch politikern Mustafa Barghouti pekar på att den nu farliga situationen har en historia:

– Omvärlden har ett ansvar för utvecklingen också i Israel som undsluppit ansvar för sina brott mot folkrätten.


Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 8/12-2022.

”Tillsammans kan vi motarbeta det könsbaserade våldet”

I förra veckan avslutades 16 Days of Activism. Det är en internationell kampanj där organisationer och privatpersoner runtom i världen uppmärksammar kampen för att motverka könsbaserat våld. Kampanjen tar avstamp i den internationella dagen mot våld mot kvinnor den 25 november, och avslutas den 10 december på den internationella dagen för mänskliga rättigheter.

Likt tidigare år har kvinnorättsorganisationen Ikhwezi Women’s Support Centre engagerat sig i kampanjen, med ett gediget arbete digitalt så väl som i staden Cathcart med omnejd. I deras digitala kanaler har fokus legat på att inspirera till aktivistiska handlingar, medan arbetet i staden har handlat om att utbilda kvinnor inom entreprenörskap. Syftet har varit att uppmuntra kvinnor att starta eget, för att öka deras ekonomiska självständighet och minska risken för att de blir beroende av män för att klara sig.

Linda Brukwe, som leder Ikhwezi, berättar om kampanjen:

Vad är 16 Days of Activism och varför är det viktigt?

– 16 Days of Activism är en kampanj som skapades med syftet att motverka könsbaserat våld. Under kampanjens gång bedriver organisationer kontinuerliga evenemang. Kampanjen är betydelsefull då den belyser en oerhört viktig fråga, samtidigt som den ger organisationer likt vår, och andra aktörer, möjlighet att engagera oss djupare i frågan.

Vad har Ikhwezi jobbat med under kampanjen i år?

– Vi började med att hålla i ett evenemang den 25 november med fokus på entreprenörskap för kvinnor. Syftet var att stärka kvinnor ekonomiskt så att risken för att de blir beroende av män för att klara sig minskar. Sedan har vi fortsatt med dessa evenemang i olika städer ända fram till den sista dagen av kampanjen. I Cathcart avslutades 16 Days of Activism med ett stort evenemang som borgmästaren deltog i.

– Vi har också fört en kampanj i våra digitala kanaler, samt varit med i radio och pratat om ämnet. Utöver det har vi drivit ett samarbete med en organisation som arbetar med barns rättigheter. Det samarbetet resulterade i en guide för barns säkerhet.

Hur kan människor engagera sig i 16 Days of Activism?

– På en högre nivå så tror vi att samarbete är en god idé. Vi tror starkt på att vi kan uppnå mycket genom att som organisationer gå samman under denna kampanj och samarbeta för att belysa ämnet. Som privatperson kan man göra allt från att delta i evenemang likt de vi har hållit i till att prata om ämnet. Exempelvis genom att dela sina åsikter och prata om hur det är i staden eller byn man lever i. Ingen handling är för liten!

Ikhwezi talar inför en publik under 16 dagar av aktivism.

Linda Brukwe och Ikhwezis styrelseordförande Lucy Kapa samt styrelsesekreterare Ruth Mnyengeza talar på ett evenemang under ”16 days of activism”. Foto: Karolina Jurcevic

***

Ikhwezi är en av våra partnerorganisationer i Sydafrika och får stöd av S-kvinnor genom Palmecentret.

Läs mer om Ikhwezi

Gör mer demokrati – stötta vårt arbete!


Den här artikeln är skriven av vår praktikant Karolina:

Karolina Jurcevic

Mitt namn är Karolina och jag är en utbildad kommunikatör och grafisk designer på 27 år. De senaste månaderna har jag gjort min praktik på kvinnorättsorganisationen Ikhwezi Women’s Support Centre i Cathcart, där jag har arbetat med sociala medier och marknadsföring.

Mitt dagliga arbete har inkluderat allt från att följa med som fotograf på evenemang till att skapa innehåll till organisationens digitala kanaler och utveckla deras hemsida. Hela tiden med Ikhwezis huvudsakliga syfte i tankarna – att hjälpa till att minska det könsbaserade våldet och antalet kvinnomord i Cathcart och dess närområde. 

Kateryna är tacksam för stödet från Palmecentret

Kateryna Izmailova arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet i de järnvägsanställdas fackförbund. Det ger henne möjlighet att bidra till att den svenska arbetarrörelsens stöd når de som bäst behöver det.

– Tack vare stödet från Palmecentret har vi kunnat sätta ihop paket med nödhjälp som vi skickat med järnväg till behövande runt om i landet. Vi har också köpt en generator så vi får ström till en järnvägsvagn som gjorts om till en mobil klinik. Den används för att transportera sårade soldater, och även järnvägsanställda som sårats under transporterna. Senast köpte vi vitaminer till de järnvägsanställdas barn, berättar Kateryna Izamilova.

Nöden är fortsatt stor

– Nu riktar vi in oss på att stödja soldaterna så att de kan klara vintern. De behöver varma kläder, filtar, gasolbrännare med mera. Pengarna från Palmecentret är nästan slut, så vi litar till andra finansiärer och att järnvägsbolagets anställda är med och bidrar.

I Kiev känner människor åter stor oro. Efter en tids lugn attackerar Ryssland nu med drönare. Elektriciteten och vattenförsörjningen slås ut i långa perioder. För Katerynas del innebär det att hissen i det höghus hon bor inte fungerar och hon måste gå 14 trappor. När hon väl är hemma så kan hon inte laga mat, eftersom det inte finns ström till spisen.

Hoppas på mer stöd

– För egen del känner jag mig rädd från och till, men jag har vänner omkring mig som ger mig stöd. Kontakten med Palmecentret och andra som stöder oss gör att jag känner att det finns de som vakar över mig. Jag vet var jag kan be om hjälp om det behövs.

Människor i Kiev samlas på restauranger och caféer, inte bara för att ha det trevligt. Utan av nödvändighet. Kan man inte laga mat hemma får man gå ut och äta. Caféerna har dessutom ofta elgeneratorer så där kan man ladda sin telefon och få tillgång till wifi och därmed hålla kontakten med nära och kära.

– Vi hoppas förstås på ytterligare stöd från Palmecentret och Palmecentrets medlemsorganisationer. Tyvärr så är behoven stora. Vi vet också att Palmecentret gör en viktig insats för att sprida information om den situation vi befinner oss i.

Kateryna Izmailova vid en järnväg

Kateryna arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet för järnvägsanställdas fackförbund.


STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Ge en gåva

 

”Stödet gör oss starkare”

Nadia April arbetar på Womens Leadership Centre (WLC) i Namibia. De arbetar med att stärka kvinnor och unga kvinnor, särskild i marginaliserade grupper, att ta tillvara sina rättigheter och vara politiska aktörer i samhället.

I Namibia finns ursprungsbefolkningen sanfolket, som har lidit hårt under förtrycket från vita kolonisatörer. De senaste åren har de drivit en kampanj med protester och marscher mot oljeborrningen i Kavangoregionen, som den namibiska regeringen och ett kanadensiskt företag vill driva genom. Det skulle innebära en enorm miljökatastrof och förstöra grundvattnet.

Stödet stärker deras röst

– Tack vare Olof Palmes Internationella Center har vi fått internationellt stöd och uppmärksamhet. Och möjligheter att knyta kontakter med andra nätverk i Afrika och globalt, vilket gör oss starkare och underlättar vårt arbete, säger Nadia.

WLC och Nadia har bland annat kunnat delta i klimatprotester utanför Namibia, som i Sverige och på klimatkonferensen Stockholm +50 i juni 2022.

– Där satt jag i panelen om rättvis omställning och kunde verkligen föra ut våra lokala perspektiv. Vi ser ett direkt samband mellan att rädda miljön och leva mer jämlikt. Och hur klimatomställningen påverkar oss lokalt ute i landet i Namibia och problemet med att politiker på hög nivå inte lyssnar på våra förslag till lösningar och metoder, som vi vet har fungerat genom århundranden. De är inte möjliga nu genom de senaste decenniernas västerländska industrilösningar, som är direkt och påvisbart förödande för miljön.

Utmaning att få alla delaktiga

Nadia berättar att planerna för det fortsatta arbetet är att fortsätta bjuda på ett starkt motstånd.

– Vi håller på att omgruppera och överväga hur vi verkligen ska nå människors hjärtan och vilja att ändra sina beteenden, så att vi är fler som bidrar till omställningen, säger hon.

Den stora utmaningen är att nå den fattigaste urbefolkningen, som egentligen har minst medel för att ställa om. Men som också behövs för att göra det möjligt.

– Utmaningen är att få alla delaktiga och aktiva utan att förbli passiva och tycka att det är de vitas ansvar. Vi försöker göra det genom kultur, musikkonserter, serieteckningar. Vi håller också på att undersöka möjligheten att starta ett folkets parlament, berättar Nadia.

­ – Vi har lärt oss hur andra kommunicerar effektivt, för att göra ännu mer motstånd och sätta press. Det har betytt mycket för mig och utvecklat min förmåga att kunna bidra ännu mer som en motkraft. Jag vill därför säga stort tack för den möjligheten som Palmecentret ger mig.

Nadia April på Stockholm+50-konferensen
Nadia April på klimatkonferensen Stockholm +50. 

Läs mer om WLC


GÖR MER DEMOKRATI – STÖD VÅRT ARBETE:

Ge en gåva

Från slavarbete till facklig ledare

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, båda med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag Palmecentret träffar dem i Manila.

En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen, IDWF.

Erfarenhet av arbete under slavliknande förhållanden

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

– Det fanns mat, men den hade föreståndaren på sitt rum, berättar Novy.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen som Novy arbetar hos idag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare.

Både Maia och Novy har också haft turen att ha hamnat i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

***

Det internationella hushållsarbetarfacket, International Domestic Workers Federation (IDWF) stöds via ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

Novy och Maia

Novy och Maia.


GÖR MER DEMOKRATI – STÖD VÅRT ARBETE:

Ge en gåva

Tiden för att förändra Turkiet rinner ut

Hon skrattar när hon pratar, inte hysteriskt, inte högt. Det är ett sofistikerat och reflekterande skratt. Det har hon gemensamt med många av dem jag träffat i Turkiet, de som förlorat någon nära. De är barn till, syskon till, mammor till journalister, advokater, politiker, människor som en gång ville ha frihet men dödades i ett attentat, i fängelset, under tortyr eller i en gatuprotest.

Överlevarna ärvde de dödas smärta och tog kampen vidare. Mammorna bildade ett nätverk, Lördagsmammorna (Cumartesi Anneleri) 1995. På jakt efter sina försvunna barn träffas de varje lördag på Galatasaraytorget i Taksim. De kräver att staten lämnar tillbaka deras anhöriga. Levande eller döda.

Aishas bror torterades till döds i fängelset. Hon håller i sin mors arm när hon sitt-protesterar med sonens bild i handen. Ibland får Lördagsmammorna tillbaka kvarlevorna av sina släktingar. I en plastpåse levererar staten rester av det som en gång var en människa med minnen.

I en av föreningarna arbetar Aisha för kurders akademiska frihet, i den andra med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter. Det är gångavstånd mellan de två, belägna precis bakom Taksim i Beyogludistriktet.

Förr hade många civilsamhällsorganisationer sina kontor här. Så är det inte i dag. Beyoglu har förändrats. Det är mer konservativt, ibland hotfullt. Progressiva röster tvingades ut efter kuppförsöket 2016.

Några som arbetar för minoriteters och kvinnors rättigheter är kvar

Olof Palmes Internationella Center stödjer deras arbete sedan flera år tillbaka. Här i Turkiet är behoven stora. Samtidigt har människorättsförsvararna oddsen emot sig, många fängslas.

Deras verksamhet följs noga av staten. De som vågar prata och skriva om begångna brott och utkräver ansvar riskerar åtal och fängelse. En av dem är advokaten Eren Keskin, ordförande för Women’s Free Legal Aid Association. Deras mångåriga kamp har lett till att militärer skyldiga till grova våldtäktsbrott har åtalats. Förbättringar, om än små, har skett i den turkiska strafflagstiftningen.

Jag träffar Eren Keskin första gången i Diyarbakirs rättssal i augusti 2010

Det är proppfullt med människor i kostym, insläppta efter långa kroppsvisiteringar och namnkontroller. Ingen vågar lämna byggnaden ens för en kort rast. En kringelförsäljare som smugit in är populär. Kön är lång för att köpa en sesamkringla och te med en sockerbit i. Huvudrättegången mot över tiotusen kurdiska politiker, anklagade för stöd till det terrorklassade PKK, är inledd. Rättssalen i Diyarbakir har byggts ut. Aldrig förr har så många åtalats samtidigt.

På åhörarsätet längst fram sitter advokaten Selahattin Demirtas, då endast 37 år och sex månader gammal på ordförandeposten för Freds- och Demokratipartiet. Demirtas vänder sig om och hälsar på gästerna bakom. Våra blickar möts. Ingen vet då om hans stundande öde som även blir Turkiets: grundlösa anklagelser, rättslösa arresteringar och långa fängelsestraff. Inte heller någon annan i rättssalen förutspår det som komma ska.

Förutom en kvinna, född i västra Turkiet 1959 i en välbärgad familj, med en jurist till farfar och kemiingenjör till mormor. Hon får namnet Eren – ett unisexnamn som kommer att passa henne utmärkt. ”Den turkiska republiken är grundad på folkmord” säger hon ”och Turkiet måste försonas med sitt förflutna för att bli en demokrati”.

Ett åtalsunderlag på tusentals sidor tar sin tid

Spänningen i rättssalen är skälvande. Sockerbiten i téet har gjort sitt, ingen slumrar till. Bland svarta kavajer och långa advokatrockar syns Eren på långt håll, den enda i rättssalen med färg. Den kraftiga sminkningen runt ögonen, en tydlig röd kontur runt läpparna, den lilafärgade hårslingan står i kontrast mot det som är färglöst. Ljudet från hennes klackar ekar på väg mot talarstolen.

En ljus röst fyller rummet när hon säger: ”jag försvarar samtliga åtalade”. Där hon står är hon ouppnåelig. Oövervinnerlig. Mäktig. Framför allt, och kanske det som kännetecknar henne mest – modig.

Tillbaka i Istanbul träffas vi på deras kontor bakom Taksim. Med ryggen mot Galatasaraybadet är byrån strax till höger. Bakom badets väggar går nakna skrubbkvinnor, många med romskt ursprung, med kutryggar och skrubbar välbärgade kroppar. Bekymmerslösa turister ligger på marmorstenen i mitten av badet och beskådar takkupolen som välver sig högt över. Svettdroppar dryper nedför skrubbkvinnors slitna kroppar när de tyst erbjuder massage och vill få betalt för det, svart. Deras chef får inte höra.

Det är mars 2015

Eren Keskin är i Stockholm för att uppmärksamma läget i Turkiet. ”Hon ser inte seriös ut med det där sminket”, säger en man som argumenterar livligt för sin ståndpunkt. Mäns verbala påhopp på Erens smink är inget nytt, det började i 80-talets Turkiet. Eren bryr sig inte längre om påhoppen som övergått till mordhot.

Hon har annat i tankarna. Rättssäkerheten i Turkiet är urholkad, opposition och kritik ses som terrorism. Straffrihet för de som begår brott mot mänskliga rättigheter är enorm. Samtidigt har Turkiet tagit emot fyra miljoner syriska flyktingar och människorättsorganisationer får inte tillträda flyktinglägren.

Eren kräver att uppgifter om våldtäkter och prostitution inom lägren utreds. I Stockholm får hennes utsagor föga uppmärksamhet. Europa som snart stänger sina gränser säger att Turkiet, EUs gränsvakt, är ett säkert land.

Stockholm är kall en tidig morgon i mars då Eren är i stan. Hon bär en tunn jacka, vi promenerar. Fryser du inte, frågar jag. Nej, säger hon, bara att kunna röra mig som jag vill, vara fri, kylan och luften ger mig kraft.

På kvällen går vi till en konsert vid Nybrokajen. Jag älskar att sjunga, säger hon. Tillbaka i Turkiet får Eren utreseförbud, kommunarrest och en miljon kronor i böter. Hon tar ett banklån och betalar, annars fängslas hon.

Fryser modiga människor aldrig?

Året om bär Eren tunna kläder. Det är inte första gången hon bryter mot en oskriven regel bland politiskt aktiva i Turkiet: ”klä dig varmt inför åtal, fängelset är kallt”. I en av sina egna rättegångar viskar Eren snabbt i sin väns öra innan domen: ”ta hand om mina katter om jag inte kommer hem”.

Eren skrattar varje gång jag frågar hur hon mår. ”Vi mår okej” svarar hon, alltid i pluralis. Hon går ofta till de begrepp som Hannah Arendt efterlämnat om den banala, radikala och extrema ondskan för att förstå sitt eget land. Våldet mot kvinnor har ökat lavinartat. Turkiet är mer oförutsägbar än någonsin.

Ändå tror Eren på att rättvisan kan komma om kampen fortsätter. Den breda kvinnorörelsen, och solidariteten, är garanten för demokratin enligt henne. Hon talar om ett vi och påminner om att det som händer långt bort är nära nog att påverka oss alla. ”Än har vi chansen att ändra det som händer här”, säger Eren, ”men det är bråttom”.


I dag en skenbar demokrati

Turkiet grundades 1923 ur det besegrade Osmanska riket. Nationalhjälten Mustafa Kemal, som fick titeln Atatürk, är landets grundare. 

Turkiet anslöt sig till FN 1945 och blev en tidig medlem i Nato 1952. Landet närmade sig redan 1963 den europeiska gemenskapen, fick kandidatstatus 1999 men har till dags dato inte beviljats medlemskap i EU.

Turkiet ser sig som en del av Europa, då landet befinner sig i de båda världsdelarna Europa och Asien som delar staden Istanbul. Under senare år har dock Turkiet gått i en sådan riktning att landet inte kvalificerar sig vid en eventuell utvidgning av EU.

Under president Erdogans styre har Turkiet gått från att vara en demokrati till att bli en skenbar sådan. Förtryck och förföljelse tillhör i dag vardagen för oppositionella politiker och aktiva i civilsamhället, för akademiker och den fria pressen likaså. Erdogan och hans islamkonservativa parti AKP har under stora delar av 2000-talet regerat och haft en till en början reformvillig agenda. Men så småningom har grova inskränkningar på demokratiska fri- och rättigheter skett allt eftersom rättsväsende, media och andra betydande institutioner kontrollerats allt mer.

Efter den misslyckade statskuppen 2016 utpekar och fängslar den turkiska regeringen de flesta meningsmotståndare mot bakgrund av lösa anklagelser om att dessa skulle tillhöra Gülen-rörelsen eller PKK.

Inför valet 2023 försöker nu en bred opposition samlas kring en gemensam kandidat som kan utmana president Erdogan.


Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 29/9-2022.

Burma: Fackliga ledare måste gömma sig

Videon ovan är från ett tidigare tillfälle än intervjun. 

Hur är läget i ditt hemland och i din organisation?

I Burma blir det bara värre för varje dag. Det finns nu omkring tio tusen politiska fångar. Över en miljon människor har flytt sina hem. Ungefär en miljon människor har förlorat jobbet och bönderna kan inte odla på grund av strider och minor.

Alla viktigare fackliga ledare är eftersökta av militären. Några av dem har gripits, andra gömmer sig. Det finns fortfarande människor som vågar protestera öppet, men någon normal facklig verksamhet går inte att bedriva. Vårt kontor har utsatts för en räd och militären tog alla dokument.

Vilket slags stöd behöver ni från omvärlden?

Fackförbunden behöver stöd för att vi ska kunna fortsätta kämpa. De fackliga ledare som gömmer sig behöver säkra gömställen och mat. Det behövs stöd till transporter. Vi hoppas också att omvärlden skärper sanktionerna mot militärjuntan.

Hur är din egen personliga situation?

Jag lever nu i exil i Tyskland. Min familj, alltså min mamma, bror och syster, har tagit sig över gränsen till Thailand. Men de har inga pass eller andra dokument så de kan inte ta sig vidare.


Stöd Palmecentrets verksamhet!

Bli månadsgivare

 

 

Turkiet: ”Vi tvingas censurera oss själva”

Hur vill du beskriva situationen i Turkiet och för din organisation?

Situationen när det gäller mänskliga rättigheter har blivit väldigt svår. De som drabbas värst är personer som verkar för mänskliga rättigheter, journalister, oppositionspolitiker och de som arbetar för kurders rättigheter. Till det kommer att korruptionen växer och rättsväsendet inte längre fungerar.

Vår organisation arbetar för att ge kurdiska akademiker en röst. Vi har nyligen åtalats för något som stått i vår tidning, trots att den inte är politisk. Det dyker upp okända människor och ställer frågor när vi har aktiviteter.

Vi tillämpar självcensur. Innan vi till exempel går ut med ett pressmeddelande eller publicerar en rapport så skickar vi den till en jurist som går igenom innehållet. Vi kan bli anklagade för att sprida ”terroristpropaganda” och då kan myndigheterna stänga organisationen.

Vad för slags stöd behöver ni?

Vi får nu stöd från S-kvinnor i Västerbotten och från Palmecentret. Det stödet går både till aktiviteter och den personal vi behöver för att genomföra aktiviteterna. Vi skulle önska att svenskt bistånd blev mer långsiktigt och att vi kunde lita på att vi får resurser under längre tid.

Hur är din personliga situation, är du orolig?

Jag och min familj har aldrig varit trygga. Min äldste bror var journalist och blev skjuten. Min mamma har deltagit i protestaktioner och blev nyligen misshandlad så hon hamnade med på sjukhus. Jag är född in i det här. Men situationen har på senare tid blivit allt svårare.

Detta att president Erdogan ställer krav för att släppa in Sverige och Finland i Nato är det något man hör talas om även i Turkiet?

Erdogan nämner det hela tiden. Valet i Turkiet närmar sig och Erdogan vill visa att han har inflytande. Han njuter av det.

 


Stöd Palmecentrets verksamhet!

Bli månadsgivare

Gränsöverskridande bistånd krävs för att hindra humanitär katastrof i Burma

I skuggan av kriget i Ukraina har inbördeskriget i Burma blivit allt våldsammare. I sin jakt på aktivister och motståndsrörelsen har militärjuntan, som grep makten i en kupp i februari 2021, bränt ner hundratals byar, belägrat hela städer och attackerat hjälpkonvojer och humanitära hjälparbetare.

I hela landet är över 14 miljoner människor i behov av humanitär hjälp, enligt World Food Programme. Våldet från militären har sedan kuppen och fram till juni månad i år tvingat över 700 000 människor på flykt, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

De flesta av dessa flyktingar har fått söka skydd i närliggande samhällen, i bergen eller djunglerna, medan endast ett fåtal har lyckats ta sig till formella flyktingläger. Saw Htoo Klei leder organisationen Karen Office of Relief and Development (KORD) som arbetar i delstaten Karen, och han befarar att de humanitära behoven kommer att fortsätta växa.

– Många av de här människorna är jordbrukare, och när de går miste om en skörd är det hela årets försörjning som försvinner. Burmas armé flygbombar i alla områden, folk är skräckslagna och vet inte när eller var bomberna ska slå ner. Då finns det inga möjligheter att investera pengar eller tid i jordbruket.

Brist på resurser och svåråtkomliga områden

I delstaten Karenni, norr om Karen, jobbar Nei Neh Plo för Coordination Team for Emergency Relief – en organisation som upprättats av Karenni National Progressive Party för att organisera humanitära insatser i delstaten där närmare 90 000 människor är på flykt.

– De är i behov av allt från mat och mediciner till tak över huvudet, filtar och myggnät, säger han.

Deras största utmaning just nu är bristen på resurser.

– Vi har många volontärer och organisationer på marken som kan nå de här flyktingarna, men vi saknar resurser för att möta behoven, säger Nei Neh Plo.

När det gäller större internationella hjälporganisationer som är baserade i Yangon har de ofta svårt att nå dessa konfliktdrabbade områden. Den brittiska biståndsorganisationen UK Aid har i flera rapporter konstaterat att tillträde för de här internationella organisationerna är ”nästan helt inskränkt” när det gäller sydöstra Burma. För att nå dit behoven är som störst krävs insatser över nationsgränser. UK Aid rekommenderar därför biståndsgivare att prioritera gränsöverskridande stöd till lokala organisationer, som beskrivs som ”de enda som kan nå de fördrivna människor och samhällen i kris i och runtomkring de aktiva konfliktområdena.”

Palmecentret stödjer gräsrotsaktörer

Palmecentret är en av få svenska organisationer som stödjer lokala gräsrotsaktörer som arbetar med att leverera utvecklingsstöd och inom ramen för triple nexus en mindre del humanitär hjälp över gränsen in i konfliktdrabbade områden i sydöstra Burma.

– Gränsöverskridande stöd har alltid varit en del av Palmecentrets program för att nå målgrupper som annars vore omöjliga att nå. I och med kuppen har gränsöverskridande stöd ökat i betydelse och ett konkret exempel på hur Palmecentrets anpassningsbara styrning har gett resultat. Palmecentret försöker även anpassa våra villkor utifrån en föränderlig kontext för att tillmötesgå våra partners behov, säger Michael Hauer, Asienchef för Palmecentret

Men inte sällan krockar internationella organisationer och utländska givares byråkrati med förutsättningarna för lokala aktörer. Genom sina lokala nätverk lyckades KORD nå över 60 000 människor i nöd i delstaten Karen under 2021. Man har även kunnat förse omkring 10 000 demokratiaktivister på flykt med mathjälp. Det är ett svårt arbete, med stora risker, men organisationen har över 30 års erfarenhet av biståndsinsatser. Genom åren har de utvecklat robusta system för att kartlägga behov och rapportera om insatserna, anpassat till de unika förutsättningarna som råder i ett aktivt konfliktområde.

– Våra insatser kan inte designas från något huvudkontor i storstäderna. Det händer att internationella givare kontaktar oss och vill hjälpa, men sen visar det sig att deras riktlinjer och krav blir omöjliga för oss att följa, säger KORD:s chef Saw Htoo Klei.

Komplexa kriser kräver flexibilitet

Paul Sein Twa, grundare av Karen Environmental and Social Action Network (KESAN), anser att den farliga och svåra situationen på marken i de konfliktdrabbade områdena kräver att givare kan kompromissa med sin byråkrati.

– Procedurerna de vill att vi ska följa kräver ofta alldeles för mycket tid och resurser i fält. Men situationen förändras snabbt i konflikten. Det kan öppnas en lucka på kanske en vecka då vi har chans att åka in till ett område och leverera hjälp, och då har vi inte tid att först gå igenom en lång byråkratisk process. Det är viktigt att givarna förstår behovet av speciallösningar.

Detta är beskrivningar som återkommer i rapporterna från UK Aid, som konstaterar att ”mer innovativa mekanismer för finansiering behövs för att främja lokalt ledda insatser i en situation av starka, och troligtvis fortsatta, barriärer för direkt internationellt tillträde.”

Nei Neh Plo från delstaten Karenni instämmer:

– Det internationella samfundet måste tänka ett varv till och vara öppna för nya lösningar.

 

Fakta: humanitära behov i Burma

Drivna på flykt inom landet sedan kuppen 1 februari 2021 t.o.m. 6 juni 2022: 704 400

Flyktingar till grannländer: 40 100

Totalt antal internflyktingar i Burma (inkl. från tidigare konflikter): 1 051 000

Källa: UNHCR


Visa ditt stöd!

Stöd Palmecentrets arbete i världen. Swisha till: 123 240 60 72.