Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Belarusiska aktivisten Olga Karach: Vi använder svart humor för att överleva

I dag bor Olga Karach i Vilnius och driver därifrån sitt arbete med organisationen Nasj Dom (Vårt hem). Palmecentret fick chansen att träffa henne under ett besök till Stockholm.

Hur har det senaste året varit för dig?
Överväldigande och hoppfullt. Trots allt hemskt som skett har händelserna i Belarus fått folk att lyfta blicken, i synnerhet de belarusiska kvinnorna. Att leva i en diktatur är fruktansvärt, men att leva som kvinna i en patriarkal diktatur är något helt annat. De samhällsproblem kvinnor nu fått upp ögonen för kan diktatorn Lukasjenko inte sudda bort.

Hur arbetar Nasj dom idag?
Några av oss som jobbar med organisationen har behövt fly från Belarus, jag driver nu mitt arbete från Litauen. Men majoriteten av våra anställda befinner sig fortfarande i landet och försöker jobba under extremt hård press. Lukasjenko vill tysta civilsamhället men vi ska inte låta honom lyckas.

Hur fortsätter frihetskampen?
Folk är för rädda för att protestera öppet på gatorna nu. Vi visste att vi skulle bli bemötta med våld och trakasserier av staten men inte att det skulle vara på denna nivå, och så ihållande. Men aktivismen fortsätter på andra sätt, digitalt, i mindre rum. Belarusierna använder sin svarta humor för att överleva, vid varje middagsbord skämtas det om Lukasjenko.

 

 

Ett år av protester, men Julias hopp lever än

Det var under en resa till Sverige i november förra året som Julia Mickiewicz bestämde sig. Hon kunde inte återvända till Belarus. Hon bjöds in till Sverige av Palmecentret och ABF, och väl på plats kunde hon öppet diskutera sin situation. Som förbundssekreterare för ABF Belarus och aktiv i protesterna mot Lukasjenka blev situationen i landet ohållbar.

– Jag var tvungen att ringa min man och säga att jag inte skulle komma hem, och att jag inte visste när vi kunde ses igen. Risken för fängelse var för stor, därifrån hade jag inte kunnat fortsätta mitt arbete, säger Julia som nu bor och driver ABF Belarus i exil från Litauen.

Idag är det precis ett år sedan den där valdagen, då Alexandr Lukasjenka, även kallad Europas sista diktator, utropade sig till ”segrare” i det val han riggat. Enligt hans egna utsago hade han fått 80 procent av rösterna. Sedan 1994 har han suttit på presidentmakten, och nu rann folkets bägare över. Protesterna började i Minsk och spred sig sedan över hela landet. Oppositionspolitiker, fackliga aktivister, civilsamhällesengagerade. Men också vanliga människor, arbetare och studenter som fått nog. Alla stod enade bakom ett enkelt budskap: Lukasjenka är inte vår ledare.

– Det här året har varit extremt tufft, men också otroligt inspirerande. Jag är så imponerad av det belarusiska folket. Vi har stått enade, stöttat varandra och visat på den solidaritet jag innerst inne visste fanns där, säger Julia som åter igen är på besök i Sverige för att träffa sina svenska ABF-kollegor.

Men trots att kämpaglöden inte släckts hos det belarusiska folket har situationen förändrats i landet. Våldet, trakasserierna, gripandena och morden har blivit så många och omfattande att människor inte längre vågar sig ut på gatorna menar Julia. Över 600 personer sitter som politiska fångar. Nu drivs de flesta civilsamhällesorganisationer under jorden. ABF Belarus har ingen öppen verksamhet.

Men Julia har inte gett upp hoppet.

– Lukasjenka har på ett sätt redan förlorat, han kan inte vinna tillbaka de människor vars åsikter om honom nu ändrats. Det kommer aldrig bli som det var förr i Belarus. Det är den viktigaste delen av den här revolutionen.

Läs också: Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare

Ett år av protester i Belarus

Idag är det ett år sedan det illegitima val som inledde protestvågen i Belarus. Under året som gått har vi tillsammans med er visat vår solidaritet med det belarusiska folkets strävan efter demokrati, yttrandefrihet en fungerande rättsstat och på en mängd vis protesterat mot den brutala repression som regimen i landet riktat och fortsätter rikta mot det egna folket. Enbart de senaste dagarnas chockerande nyheter om regimens försök att kontrollera sina OS-idrottare samt mordet på aktivisten Vitaly Shishov visar på att Lukasjenkos maktapparat inte skyr några medel för att behålla makten.

Vi på Palmecentret har bildat opinion genom debattartiklar och genom att berätta om vad som skett via vittnesmål från våra partners på plats. Vi har också samlat in väl behövda medel som gått till de som kämpar för sina grundläggande rättigheter i Belarus, och haft utbyten med socialdemokratiska partiet BSDP Hramada och ABF Belarus.

Här kommer några av de vittnesmål från personer som fått stöd från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen under året som gått.

Mitt namn är Julia. Jag tvingades lämna Belarus på grund av förföljelsen kopplat till min aktivism. Jag talar för mig, medlemmarna i min organisation, och alla de vi kunde hjälpa tack vare stödet från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen. När våra medlemmar och ledamöter har arresterats har pengarna gjort att alla fått juridisk hjälp och advokater. Tack för att ni tror på vår kamp, vi ska vinna.

Vi heter Ksenija och Dmitrij. Vi vill tacka er för möjligheten att anlita en advokat och flytta från Belarus. Vi fick information att staten höll koll på oss och vår aktivism, och började få oroande samtal. Det var inte längre säkert för oss att stanna i landet och vi är tacksamma för att vi gavs förutsättningarna till att flytta.

Mitt namn är Nastja. Jag är en belarusisk civilaktivist och har behövt fly från landet för att skydda mig och mina barn. Härifrån försöker jag hjälpa andra belarusier att fly utomlands. I maj tog jag emot tre barn till en kvinna som flytt till Grekland för att de skulle kunna återförenas. Tack för ert stöd, för det har jag kunnat köpa mat, resehandlingar och flygbiljetter. Belarusiska barn har kunnat återförenas med sin mamma.

Mitt namn är Valentina. Jag är 68 år gammal. Tillsammans med andra pensionerade kvinnor blev jag arresterad på tåget, bara på grund av att jag läste en bok med ett röd-vitt omslag – samma färg som oppositionens flagga. Jag blev dömd, och tackar för stödet jag fick av den svenska arbetarrörelsen genom ABF Belarus. Ert stöd betyder oerhört mycket för oss vanliga belarusier som endast vill leva i ett fritt land.

Mitt namn är Vladimir, jag är 22 år gammal. Jag var bara ett litet barn när Lukasjenka blev president, jag har aldrig kunnat ana att en annan värld är möjlig. Men som medlem i ABF Belarus lärde jag mig vad en demokrati är. Trots att vi levde i en diktatur var ABF som en frizon för alla oss som längtade efter ett rättvist och demokratiskt samhälle. Nu har läget blivit sämre, och jag är ledsen över all orättvisa. I dessa mörka tider är ert stöd ett ljus i tunneln.

 

 

Turkiet: Eren Keskin är Erdogans måltavla

Under de senaste åren har ett auktoritärt förtryck lagt sig som ett lock över Turkiet. Det har blivit mörkt, syret har börjat ta slut och allt fler oppositionella röster har tystnat.

President Recep Tayyip Erdoğan gick först till angrepp mot det regimkritiska kurdiska civilsamhället. Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 attackerades också övriga regimkritiker. Massfängslanden av oppositionella har följts av organisationsförbud, systematiska kränkningar av fri- och rättigheter, samt en ström av politiska flyktingar bort från landet.

Men människorättsjuristen Eren Keskin vägrar hålla tyst. Hon är en berömd profil i Turkiets människorättsrörelse sedan 30 år och hon vägrar lämna landet – trots hotet om många år i fängelse.

– Jag känner stor tro för mitt arbete och kan inte tänka mig göra något annat. Och vi har förlorat så många människor. Jag känner att vi är skyldiga våra döda något.

Eren Keskin har sedan 1990-talet engagerat sig i minoritetsfrågor och erbjudit avgiftsfri juridisk assistans till kvinnor som utsatts för sexuell tortyr av statliga styrkor. Hon är medordförande för IHD, som är Turkiets mest kända människorättsförening och en av Palmecentrets samarbetsorganisationer. Under årens lopp har hon mottagit en mängd internationella utmärkelser, däribland Anna Lindh-priset 2018.

I februari i år dömdes Eren Keskin till sex års fängelse för ”medlemskap i en väpnad terroristorganisation”. Den befängda anklagelsen bygger på att hon 2014–2015 agerade tillfällig chefredaktör för den prokurdiska och regimkritiska dagstidningen Özgür Gündem, som då hotades av nedstängning – och idag mycket riktigt har förbjudits.

– Det turkiska systemet har röda linjer som inte får överskridas: Kurdistanfrågan, det armeniska folkmordet och Cypernfrågan. Just för att jag tänker annorlunda än staten om dessa frågor har jag ständigt dömts. För närvarande har jag 143 stämningar mot mig och kan dömas till 26 år och nio månader i fängelse. Jag kan när som helst sättas i fängelse.

Eren Keskin anklagas även för att ha ”vanärat” nationen och ”förnedrat” president Erdoğan i flera artiklar hon skrivit. Även sådana anklagelser har idag satt många regimkritiker bakom galler.

Många har börjat likna dagens Turkiet med hur landet såg ut på 1990-talet, en tid som präglades av mycket omfattande våld och statliga övergrepp. Människorättsföreningen IHD klarade sig med nöd och näppe igenom de åren, till priset av åtskilliga mördade medlemmar. IHD:s analys av dagens starkt auktoritära utveckling är att den statliga synen på oliktänkande har förblivit den samma.

– Fysiska attacker var mycket mer intensiva på 90-talet, på grund av sociala medier kan de inte använda dessa metoder lika mycket idag. Men den här gången är det en stor press på yttrandefriheten. Alla arresteras och den som tänker annorlunda sätts i fängelse eller lever under rättslig kontroll, säger Eren Keskin.

På sista tiden har Erdogans regim också börjat dra tillbaka Turkiet från tidigare respekterade värdegrunder. I mars i år övergav man Istanbulkonventionen, Europarådets dokument för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, med argumentet att den hade en skadlig ”HBTQ-agenda”.

– Efter det ökade antalet mördade kvinnor till följd av mäns våld. Det uppfattades som att våld mot kvinnor inte längre var ett stort brott. Enligt min åsikt är anledningen till tillbakadragandet att politiska islamister och rasistiska nationalister stördes av kvinnans frigörelse. Eftersom Erdogan bara kan få röster från dem just nu, erbjöd han dem att dra sig ur konventionen, resonerar Eren Keskin.

Frågan är hur människorättsförsvarare som Eren Keskin orkar fortsätta jobba i en sådan här kontext. Trots sådana här reaktionära bakslag, förtryck och attacker? Det är en fråga hon ofta får från utländska observatörer av Turkiet.

– När jag dömdes till fängelse 1995 sa många att jag borde åka utomlands. Men jag och vissa människor i samma situation valde att stanna och gick i fängelse, och lagen förändrades till följd av kampen. Det är därför jag vill stanna här och fortsätta. Jag älskar vad vi gör och detta är mitt sätt att leva nu. Jag tror det är därifrån energin kommer.

Tre vinster för arbetares rättigheter

1. Full lön till albanska oljearbetare

Till följd av coronakrisen sänkte oljebolaget Albetrol arbetarnas löner med 60 procent. Med stöd från Center for Labour Rights vann oljearbetarnas fackförening tvisten mot arbetsgivaren som tvingades betala ut full lön.

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

Nedstängningar inom industrin har försatt tusentals fabriksarbetare i djup fattigdom. Med en sammanslutning av fackföreningar lyckades påverka lokala myndigheter att införa ett bidrag till fabriksarbetarna motsvarande 40 procent av deras lön för de dagar fabrikerna stod stängda.

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Jeepney- och bussförare tjänar mer ju fler resenärer de har. Under pandemin har de behövt halvera antalet resenärer på sina bussar. Men tack vare stöd från det filippinska transportarbetarfacket NTCU har ett avtal omvandlats till en lag som säkrar inkomsten för förarna under pandemin.


Läs om fler positiva effekter Palmecentrets partners bidragit till 2020 i vår verksamhetsberättelse!

Ett år av katastrof och kreativitet

Mycket av den utveckling som tagit världen flera decennier att åstadkomma, har på blott ett år raserats. Situationen är allvarlig. Covid 19 har i sig orsakat en hälsokris med miljontals döda och en vårdskuld som kommer få långtgående konsekvenser för global hälsa. Nedstängningar i samhällen som saknar sociala skyddsnät har haft enorma konsekvenser för människors liv, och kommer att ha i decennier framöver. I auktoritära stater har ledare utnyttjat pandemirestriktioner i eget intresse. Från till exempel Filippinerna får vi rapporter om att hungrande människor som trotsat utegångsförbud för att hitta mat skjutits till döds av polisen.

Thoko Matshe som arbetar för Palmecentret i Sydafrika berättar att pandemin lett till förödande konsekvenser för hela landet.

– Fattigdomen har ökat överallt. Många barn som inte fått gå i skolan är förlorade för samhället nu, de kommer inte komma tillbaka. Den mentala ohälsan kommer vi få hantera över lång tid framöver.

Tuff omställning i Sydafrika

För Palmecentrets partnerorganisationer innebar situationen i början att fokus fick flyttas från planerad verksamhet till att anpassa sig till en ny verklighet. I Sydafrika ställdes nästan alla planerade aktiviteter in.

– Många engagerade sig i stället i att hjälpa till att distribuera matpaket från regeringen, eller att arbeta med analys och ställningstagande kring hur viruset bör hanteras, berättar Thoko Matshe.

Thoko syftar bland annat på Palmecentrets partner Education and Training Unit, som med bland annat Palmecentrets stöd kunde spela en viktig roll i utformandet av nationella riktlinjer för smitthantering och förebyggande åtgärder mot Covid 19, som spridits på landets alla sjukhus.

Vilka svårigheter i omställningen stötte ni på? 
– Ojämlikheten i vårt samhälle blev så uppenbar med digitaliseringen. Så många människor har inte tillgång vare sig till internet eller en dator. Men vi var uppfinningsrika och hittade nya sätt att nå ut. Organisationerna som arbetar mot våld mot kvinnor till exempel, de nådde ut i byarna med hjälp av megafoner!

Nya samarbeten på Balkan

Men på andra håll har digitaliseringen haft positiva konsekvenser. I till exempel Serbien nådde vår fackliga partner SSSV betydligt fler människor under 2020 med sina utbildningar kring arbetstagares rättigheter.
På Balkan samordnade Palmecentret ett upprop där 60 organisationer från fem länder deltog.

– Våra partnerorganisationer såg i ett tidigt skede hur allvarlig pandemins konsekvenser blev för arbetare, och att vi behövde stå upp för arbetares rätt till skydd i den här situationen, berättar Emira Mešanović som arbetar vid Palmecentrets kontor i Belgrad.

– Sen blev det en snöbollseffekt. De flesta som fick höra talas om deklarationen ville vara med. Flera svenska medlemsorganisationer skrev också under, som en symbol för solidaritet.

Varför var det viktigt att göra det här? 
– När pandemin kom märkte vi hur viktigt det är att dela erfarenheter och kunskap mellan oss länderna på Balkan, och visa på att här sitter vi alla i samma båt. Det är nödvändigt att både agera lokalt och i solidaritet med andra länder.

Sameer i Jerusalem: “Våldet är på en nivå jag inte sett förut”

Sameer Amro är ensam på Palmecentrets partnerorganisation Old City Youth Associations (OYCA) kontor i Jerusalem när vi når honom via WhatsApp. Gatorna är tomma, butikerna är stängda. De enda som syns ute på gatan är israelisk polis som patrullerar i området. Det har gått cirka två veckor sedan oroligheterna blossade upp i östra Jerusalem efter att israelisk domstol beslutat att tvångsevakuera närmare ett hundratal palestinier från deras bostäder i Sheik Jarrah.


Sameer i ett folktomt Jerusalem

– Det är strejk idag i Jerusalem. Vi går inte till jobbet för att med de medel vi har protestera mot våldet, ockupationen, tvångsevakueringarna, säger Sameer som jobbar som verksamhetsledare på OCYA.

Träffpunkt för unga i det trånga och konflikthärjade Jerusalem

I vanliga fall, innan corona och våldseskaleringen, möts palestinska ungdomar i OCYA:s lokaler som organiserar kulturevents, föreläsningar och fritidsaktiviteter. Organisationen fungerar som en träffpunkt för unga som ofta bor trångt i det överbefolkade östra Jerusalem. I lokalerna kan de mötas, lära sig om sina rättigheter och utbyta erfarenheter. Många av dem har tunga sådana, och har blivit utsatta för våld och trakasserier av israelisk militär, bosättare och polis.


Ungdomar dansar på OCYA

Men idag ekar lokalen tom. Sameer har skrivit till ungdomarna via organisationens Facebooksida och sagt att de inte ska komma dit. Skolorna är också stängda. Ute på gatorna är man som inte säker, speciellt inte som ung kille, menar Sameer.

Våldet är på en ny nivå

– Våldet är alltid närvarande här, men nu är det på en ny nivå. Människor blir misshandlade och trakasserade av både polis och bosättare utan någon som helst anledning. Det finns ingen rörelsefrihet.

Att omvärlden nu har sin blick riktade mot Palestina är bra, men mer krävs menar Sameer. Han tror att oroligheterna i Jerusalem nog kommer lägga sig om några dagar, men då är det viktigt att fokuset blir kvar.

– Omvärlden och EU måste sätta press på Israel för att få slut på ockupationen, även efter när det mest akuta våldet lagt sig.

Palmecentret stödjer Old City Youth Association och 12 andra organisationer i Palestina som verkar för långsiktigt fredsbyggande, ungas deltagande, kvinnors rättigheter och fackliga rättigheter. Stöd vårt arbete i Palestina – swisha 123 240 60 72. Läs mer om vårt arbete här.

Unga i Zimbabwe längtar efter frihet

Caroline Magenga arbetar på den ideella organisationen Patsime Trust som får stöd av Unga Örnar via Palmecentret. Med organisationen reser hon vanligtvis runt i landet, till skolor, föreningar och arbetsplatser, för att spela teater. Och för att prata om sociala och politiska utmaningar. Det är enligt henne en perfekt kombination.

– Med hjälp av teatern kan vi gestalta sociala, ekonomiska och politiska problem på ett sätt som alla kan relatera till, säger Caroline.

Teatern är också ett sätt att ingjuta hopp och engagemang. Caroline ser att frustrationen och hopplösheten är stor bland landets unga befolkning. Få har ett jobb att gå till, och de flesta hankar sig fram på småjobb som ger lite pengar för dagen. Många lider också av missbruksproblematik, stressen är så påtaglig.

– Unga människor i Zimbabwe har tappat förtroendet för politikerna. Vi har inget inflytande. Det finns i princip inga unga representerade i maktens korridorer, våra intressen prioriteras ständigt ner.

Ändå är Caroline försiktigt positiv. Hon tror att saker och ting kan förändras, men då måste också människor ändra sin inställning. Anpassa sig till ”det nya normala”.

– Man kan i dagens läge inte förvänta sig att till exempel få ett jobb efter man har gått ut skolan. Då får man ta till andra metoder. Kanske starta upp ett eget företag?

Men tydligast av allt det är en sak, enligt Caroline. Att politikerna slutar basunera ut tomma löften om att förbättra ungas liv – utan att driva faktisk politik för det. Det är bara när löften om förbättringar också följs upp med riktig politik som saker och ting kan bli bättre. Och Caroline, och andra unga engagerade zimbabwier kommer inte vända bort blicken förrän det sker.


Arbetarrörelsen, folkrörelser och barnrättskämpar jobbar gemensamt för att stärka demokratin, öka barns inflytande och se till att barns rättigheter efterlevs. Genom Palmecentret stödjer Unga Örnar organisationer ute i världen som ger barn och unga möjligheter till delaktighet och inflytande. Tillsammans tar vi friheten i försvar.

Den 17-21 maj arrangerar Unga Örnar konferensen Jämlik Barndom där du kan lära dig mer om barns rättigheter, levnadsvillkor och förutsättningar. Vi erbjuder över 25 föreläsningar, panelsamtal och lunchsamtal. Läs mer om konferensen här.

 

I det fria samtalets försvar

– Regimens strategi är att utestänga alla nya krafter från politiken. Alla som är kritiska skräms till tystnad. Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva.

Tamara Tripić berättar ingående och engagerat om hur Serbien, 20 år efter Slobodan Miloševićs fall, inte längre sällar sig till gruppen demokratiska stater.

– Juridiken missbrukas, media kontrolleras, oppositionen stängs ute från parlamentet och kritiska röster tystas.

Som motreaktion till detta grundade Tripić forumet Democratic dialogue network. Sedan 2018 anordnar nätverket seminarier och möten i ett upplägg som syftar till att bygga allianser, öka delaktigheten och medborgarnas förtroende för politikerna. Initiativet som startade i Belgrad har sedan dess vuxit och når nu utanför huvudstaden.

Tripić berättar om hur Palmecentret i ett tidigt skede såg likheter mellan deras arbete och det klassiska folkrörelsearbetet som gjorts av den svenska arbetarrörelsen. Ett samarbete som burit frukt och som gjort att de nu når ut på serbiska landsbygden.

Politik med Orbán som förebild

Serbien leds idag av Aleksandar Vučić, som med järnhand styrt landet de senaste åtta åren. Nu har han hittat nya allianser. Målet är nu EU men inte nödvändigtvis för värderingarna kopplade till liberala demokratier. Från att ha tillhört en klassisk högerextremism menar Tripić att de iklätt sig fina kostymer och hittat nya förebilder i exempelvis Viktor Orbáns Ungern.

– Oppositionspartierna har systematiskt tryckts ner. Deras finansiering stryps och deras finansiärer hotas och förföljs, förklarar hon.

Lämnade politiken

Tripić var själv partipolitiskt aktiv tidigare, i det Serbiska demokratiska partiet. Men lämnade politiken då hon kände att systemet i grunden inte fungerade, och det fanns ingen väg till förbättring inom de rådande ramarna. Bristerna i de demokratiska och politiska strukturerna var så pass stora att det inte fanns annat alternativ än att börja om från början och utifrån det som allt bygger på; samtal och organisering.
De som deltar i samtalen är både politiker, intellektuella, aktivister och vanliga medborgare. Samtalsämnena kan vara till exempel yttrandefrihet, lag och rätt, lokala frågor eller miljön. Målet är att ingjuta hopp, mod och framtidstro. Friheten ska försvaras. Enligt Tamara Tripić är enda sättet att göra det på att göra jobbet från grunden.

Nu väntar fängelse för Lee Cheuk-yan

Lee Cheuk-yan är avslappnad och vid gott mod. Han pratar och får det att låta som om han berättar om sommarens semesterplaner Men i själva verket handlar det om hans fängelsestraff på ett och halvt år, som han snart ska börja avtjäna för att han som fackföreningsledare stått upp för friheten i Hongkong.

-Det är varmt, massa myggor och dålig mat. Men man får tid att läsa och reflektera över livet, säger Lee Cheuk-yan när han beskriver den fängelsetillvaro som väntar.

Lee Cheuk-yan är generalsekreterare i den fackliga centralorganisationen HKCTU, och har en lång historia av facklig och politisk kamp bakom sig. Fram till 2016 satt han i den lagstiftande församlingen, ungefär motsvarande ett parlament. Han har sin politiska hemvist i Arbetarpartiet.

Den fängelsedom han nu fått gäller bland annat han deltagit i ”olagliga protester” mot den lag som gör det möjligt att utlämnas personer från Hongkong till Kina för att dömas i domstol där. I myndigheternas ögon har Lee Cheuk-yan begått fler brott. Ytterligare rättegångar väntar, och fängelsestraffet kan bli ännu längre.

Konsekvenserna av den nya säkerhetslagen syns redan

Friheten och demokratin i Hongkong stryps undan för undan. Den första juli började den nya säkerhetslagen gälla, vilken innebär att nästan vad som helst kan bedömas som ett hot mot den nationella säkerheten och därmed är olagligt. Nyligen infördes ny lagstiftning som innebar att det blir färre platser i den lagstiftande församlingen som tillsätts genom direkta val, och alla kandidater ska granskas så att bara ”patrioter” tar plats i församlingen.

Även HKCTU:s ordförande Carol Ng väntar på rättegång, efter att hon begått ”brottet” att uppmana parlamentariker att rösta mot budgeten. Så frågan är förstås om förföljelsen gör det möjligt att bedriva facklig verksamhet i Hongkong.

-Vi har möjlighet att bedriva viss facklig verksamhet ute på arbetsplatserna. Men till exempel statligt anställda är rädda att uppfattas som att de inte är lojala mot regimen, och att de därmed kan förlora jobbet, säger Lee Cheuk-yan.

Unga kanaliserar sin ilska genom facken

Andelen av arbetskraften som är fackligt ansluten i Hongkong är låg, men de senaste åren har en yngre generation börjat upptäcka facket, som ett sätt att skapa en organisation kring en spretig proteströrelse byggd på ilska och en känsla av hopplöshet. Det är anställda i it-företag, hotell, turistguider, statsanställda med flera som börjat organisera sig. Flera nya fackliga organisationer har bildats.

-Vi säger till dem att de gärna får vara politiska, men de måste utgå från arbetsplatserna, säger Lee Cheuk-yan.

Attacken mot demokratin i Hongkong, liksom gripanden av demokratiaktivister, ägare till mediaföretag och fackliga ledare har väckt starka reaktioner i omvärlden och många har förklarat sig beredda att stötta både demokratirörelse och facket. Men Lee Cheuk-yan är försiktig när han uttalar sig om det internationella stödet.

-Visst behövs internationell solidaritet, men den nya säkerhetslagen nämner specifikt att det kan ses som ett brott att ta emot stöd från utlandet, säger Lee Cheuk-yan.

Palmecentret fortsätter höja rösten för Hongkong

Från Palmecentrets sida är det dock ingen tvekan om att man tänker fortsätta agera kring utvecklingen i Hongkong.

-Vi gör vad vi kan för att stötta och för att påminna Sverige och världen om hur friheten inskränks i Hongkong, och hur de människor som vågar stå emot blir behandlade, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret.

Pandemin har lett till att fler i Hongkong går arbetslösa och missnöjet växer. Men några stora protestaktioner förekommer för närvarande inte. Enligt Lee Cheuk-yan ser vardagslivet på ytan helt normalt ut. Hongkongborna trängs på gatorna och det är fullt på badstränderna.

-Men inuti bär människor på en ilska som man inte får uttrycka, säger Lee Chuk-yan.