19 mars fängslades Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och flera andra borgmästarkollegor som representerar det socialdemokratiska partiet CHP – vårt systerparti. De anklagas för korruption och terrorism, men fängslandena framstår allt tydligare som en del i ett grymt politiskt spel.
Folkets reaktion har varit omfattande och flera massprotester har genomförts runtom i hela Turkiet. Regeringen har svarat med ökad repression. Massgripanden, tortyr, sexuella trakasserier och misshandel har rapporterats av Palmecentrets partners och andra människorättsorganisationer. Särskilt utsatta är unga aktivister som saknar tidigare politisk erfarenhet, och kvinnor. Amnesty Turkiet har nu begärt en oberoende utredning kring dessa uppgifter.
Civilsamhällsorganisationer, däribland Palmecentrets samarbetspartners, dokumenterar dessa brott och erbjuder juridiskt stöd till de drabbade. Men civilsamhällets möjligheter att agera begränsas av en allt hårdare lagstiftning och minskat internationellt stöd, samtidigt som landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.
Gripandet av İmamoğlu är ett tydligt tecken på den djupa politiska kris som Turkiet befinner sig i. Protesterna som inleddes som en reaktion mot gripandet har snabbt utvecklats till en bredare rörelse med det största oppositionspartiet CHP i spetsen. Att oppositionen samlas mot utvecklingen inger hopp. Men för många känns det som landet nu står vid en avgrund och ett vägskäl.
Vi åkte därför nyligen till Ankara, med en delegation från det europeiska socialdemokratiska partiet, PES, för att uttrycka vårt starka stöd till CHP och de fängslade partiföreträdarna. Partiledaren Özgür Özel som tog emot oss var tacksam över alla internationella ansträngningar som görs för att sätta strålkastarljuset på det som nu sker i Turkiet. När omvärlden skakar i sina grundvalar är det lätt att den illavarslande utvecklingen i Turkiet förvinner från dagordningen och faller i glömska.
Och det ser dessvärre ut som att historien upprepar sig, 2016 fängslades den kurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtaş. Han hade då lyckats nå en växande väljarskara. Trots upprepade domar från Europadomstolen om att han bör friges sitter han fortfarande efter nio år fängslad. Fängslandet av Demirtaş följdes sedan av en systematisk nedmontering av det socialdemokratiska prokurdiska partiet HDP. Vid lokalvalen 2019 vann de makten i 65 av landets kommuner. 48 av dem kom sedan att tvångsförvaltas av staten.
Nu riktas samma metoder mot det största oppositionspartiet CHP och dess populäre ledare İmamoğlu som nyligen utsetts till partiets presidentkandidat i det kommande presidentvalet. Han har lyckats samla en bred väljarskara och är ett tydligt hot mot president Erdoğans makt.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 90 procent av de nationella medierna ligger under statlig kontroll. Enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet är Turkiet en valautokrati. Det innebär att det fortfarande hålls val men att grundläggande demokratiska friheter som yttrandefrihet, pressfrihet och rättsstatens oberoende är kraftigt undergrävda.
Landet ligger på 149:e plats av 180 på Reportrar utan gränsers 2024 års pressfrihetsindex. En av de nyligen fängslade journalisterna är svenske Joakim Medin som försökte resa in i landet för att bevaka protesterna. Han anklagas för att ha förolämpat presidenten Erdoğan och för terrorism. En vanlig anklagelse för att gripa och tysta kritiska röster och journalister.
Civilsamhället och universiteten i landet möter samma behandling. Länge har de varnat för en alltmer tilltagande auktorisering. Men trots att Turkiet under längre tid visat upp denna negativa utveckling säger många i landet att Turkiet nu står vid ett avgörande vägskäl: återgång till demokrati, eller mot en fullständig autokrati. Folkmassornas protester och oppositionens beslutsamhet att fortsätta ta upp kampen mot regeringen inger dock hopp.
Men de behöver hjälp, nu mer än någonsin. Det finns fortfarande en optimism och framåtanda hos CHP, ett självförtroende som vilar i det breda stödet i samhället, inte minst bland ungdomar. Men de klarar det inte ensamma. Det behövs internationell solidaritet.
Vi står inför en ny tid. Vilken väg Turkiet väljer att gå kommer också att prägla utvecklingen i Europa och vårt närområde. Stora högerauktoritära strömningar i världen och krig visar hur snabbt instabilitet kan spridas. Som Natomedlem är Turkiets demokratiska utveckling nödvändig. Är det något vi lärt oss genom historien är det att auktoritära regimer och grannar varken för med sig fred eller stabilitet. Tvärtom.
Men det behöver inte bli så, det turkiska folket och dess demokratiska opposition har inte förlorat slaget. Långt ifrån. Det är den progressiva rörelsen i landet som är garanten för ett demokratiskt Turkiet, men de behöver vårt stöd. Därför måste Sverige och EU i alla de viktiga samarbeten vi har med Turkiet fortsätta att lyfta vikten av demokrati och yttrandefrihet. Sverige och EU måste också fortsätta att ge aktivt stöd till de demokratiska krafterna i landet som vågar försvara yttrandefrihet, jämställdhet och rättssäkerhet.
Vi socialdemokrater kommer fortsätta att stå vid våra turkiska systerpartiers sida i deras kamp så länge som det kommer att behövas.
Oscar Ernerot generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paula Carvalho Olovsson internationell sekreterare Socialdemokraterna
Dousa blandar ihop korten om biståndet
SLUTREPLIK. Biståndsminister Benjamin Dousa blandar bort korten när han säger att vi är kritiska till handel. Det är vi inte.
Vi är oroade över regeringens låga ambitioner på den globala arenan. Biståndet har dragits ned och redan 2028 kommer det att ha minskat med en tredjedel. I det omvärldsläge vi befinner oss, måste Sverige ändra kurs och visa ledarskap.
Miljontals människor får betala med sina liv när Donald Trump monterar ned världens största biståndsgivare USAID.
Listan är smärtsamt lång över verksamhet som drabbas: i Kongo stoppas vård av tiotusentals undernärda barn, i Etiopien matstöd till en miljon människor. I Bangladesh står 600 000 kvinnor och barn utan tillgång till kritisk mödravård. Det globala humanitära biståndet, som USA stått till 42 procent för, slungas ut i ett kaos.
Om detta nämndes inte med ett ord i utrikesdeklarationen.
Nedläggningen är en katastrof av ofattbara proportioner, men USA är inte ensamt om att dra ned på biståndet. Samma utveckling ser vi i Europa och inte minst i Sverige, där regeringens nedskärningar lämnat hundratals organisationer som kämpar för demokrati, jämställdhet och fattigdomsminskning åt sitt öde.
Att rika länder överger människor i nöd och som kämpar mot auktoritära regimer är en tragedi i sig – men det får också geopolitiska konsekvenser.
Hundratals diplomater har redan varnat USA:s utrikesminister Marco Rubio för att nedmonteringen av USAID skapar ett vakuum för Ryssland och Kina att fylla. Sverige bidrar till utvecklingen när vi minskar vår närvaro i flera biståndsländer.
”Sanningen är att regeringen tog av sig ledartröjan för längesen”
Det är sorgligt att se att regeringen överger vår långa tradition av att vara en stark röst globalt och i stället fortsätter sin inslagna bana, med nedskärningar i biståndet som dessutom ska sätta svenska intressen i centrum.
Dessutom är det ostrategiskt; att satsa på bistånd är att investera i demokrati, jämställdhet, fred – och en regelbaserad världsordning.
Dousa försäkrar att nedläggningen av USAID inte har ”mattat av” Sveriges internationella engagemang. Men sanningen är att regeringen tog av sig ledartröjan för längesen.
När USA nu vänder världen ryggen, måste Sverige göra om och göra rätt. Återgå till enprocentsnivån för biståndet – och driva på för att även EU ökar ambitionerna.
Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes internationella center Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv Anders Berg, tf generalsekreterare, IM Leo Rudberg, ordförande, Jordens vänner Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna fredsrörelsen Martin Johansson, ordförande, Latinamerikagrupperna Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen Paul Carlsson, ordförande, Praktisk Solidaritet Isabella Holmquist, styrelseordförande, Svalorna Indien Bangladesh Kajsa Johansson, biträdande generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén Kerstin Bergeå, ordförande Svenska freds- och skiljedomsföreningen
Vår minister tittar bort när Trump skapar kaos
När Trump skapar kaos behöver Sverige kliva fram som en stark röst för den regelbaserade världsordningen och driva på för en ambitiös biståndspolitik både på hemmaplan och i EU.
Ändå var onsdagens utrikesdeklaration med sitt fokus på närområdet uppseendeväckande världsfrånvänd. Till exempel nämnde inte utrikesministern det oroväckande beslutet om USAID:s framtid.
Det svenska biståndet var ett av de politikområden som Tidöpartierna först började reformera efter regeringsskiftet. Med en biståndspolitik som fokuserar på närområde, handel och svenska intressen har Sverige slagit in på en farlig väg.
Nu när världens största biståndsgivare USA skapar kaos med sin biståndspolitik som ska gå i linje med USA:s intressen, är det läge för både självrannsakan och kursändring.
Som ny president frös Donald Trump omedelbart allt amerikanskt bistånd i 90 dagar. Tusentals anställda på USAID har sagts upp och framtiden för världens största biståndsgivare ser mörk ut.
Nedmonteringen av USAID kommer att orsaka både mänskligt lidande och rita om hela den politiska kartan.
De frysta biståndsmedlen får direkta konsekvenser för människors liv. Det handlar bland annat om sjukhus som omedelbart stängs i ett flyktingläger på gränsen mellan Thailand och Myanmar, om stoppade projekt mot undernäring i Nepal och om hiv-behandlingar i Uganda som avbryts. Att det kommer att kosta människoliv är inte svårt att räkna ut.
Dessutom har den amerikanska anti-abortpolicyn the global gag rule återinförts vilket innebär att amerikanskt bistånd inte får gå till aktörer som på något sätt arbetar med abort. Policyn förhindrar också arbete som handlar om tillgång till preventivmedel och hiv-prevention.
Att USA dessutom lämnat WHO kommer att få omedelbar effekt på miljontals barns överlevnad när bland annat livsviktiga vaccinationer uteblir och utbrott som mpox eller ebola blir svårare att stoppa.
Om detta hör vi inget i onsdagens utrikesdeklaration. I stället lyfter utrikesminister Maria Malmer Stenergard fram USA som en viktig partner för Sverige: ”Sveriges och USA:s bilaterala relationer är mycket goda och stärks genom att vi är allierade i Nato. USA är en partner av särskild vikt för Sverige och för Europa – handelsmässigt, säkerhetsmässigt och politiskt”.
Nedmonteringen av USAID medför också en överhängande risk för att maktbalansen i Europa förskjuts. USAID har bland annat finansierat oberoende europeiska medier och organisationer som granskar auktoritära regimer.
Nu har Ungerns premiärminister Victor Orbán tackat Trump på plattformen X för att stödet dras in. Med färre trovärdiga medier skapas ett vakuum i kampen mot desinformation från auktoritära och antidemokratiska regimer.
Vi riskerar att få ett paradigmskifte där vi går mot en antidemokratisk världsordning som knappast gynnar små länder som Sverige
Det är smart att satsa på bistånd och därmed stödja kampen för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, en hållbar utveckling och global hälsa. Därför är det beklämmande att se att biståndsbudgetar även i EU och i flera länder i Europa nu minskar.
Till och med tidigare generösa givarländer som Tyskland och Frankrike skär ner.
När stora biståndsgivare som USA och EU drar sig undan lämnas nämligen fältet fritt för ett utökat samarbete med Kina och Ryssland där intresset för mänskliga rättigheter är ljumt och där framför allt Kina med sitt fokus på infrastruktur framstår som en attraktiv samarbetspartner.
Vi riskerar alltså få ett paradigmskifte där vi går mot en antidemokratisk världsordning som knappast gynnar små länder som Sverige.
Att då som Sverige, eller för den delen USA, närmast enögt fokusera på nationell säkerhet och egna intressen, får långtgående konsekvenser för liv, hälsa och rättigheter för de mest utsatta.
Sveriges långa tradition av att avsätta en procent av BNI till bistånd skrotades omedelbart av Tidöpartierna och vi har fått ett fokus på handel och svenska intressen.
Jämställdhet, humanitärt arbete, fred, forskning är några av de områden som drabbats särskilt hårt när resurserna både minskas och omfördelas.
Världen hänger ihop och de globala utmaningarna går inte att begränsa med stärkta nationella gränser.
Med minskat bistånd kommer vi att se en ökning av ofrivillig migration, ökad fattigdom och sämre humanitär beredskap. Klimatförändringar, antibiotikaresistens och pandemiberedskap är andra exempel på frågor som kräver globala lösningar och där bistånd är en viktig pusselbit.
Utrikesministern säger att Sverige ska slå vakt om den demokratiska världens sammanhållning, men den djupare analysen av konsekvenserna när världens största biståndsgivare vänder världen ryggen saknas.
När USA lämnar scenen måste EU ta ledarskapet för global utveckling och vara en stark röst för mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och global hälsa. Det är inte bara moraliskt riktigt, utan också strategiskt nödvändigt.
Sverige kan inte längre stå vid sidan av och titta på när allt fler länder ägnar sig åt kontraproduktiv biståndspolitik.
Vi har haft en stolt tradition av att vara en stark och viktig röst för demokrati och mänskliga rättigheter globalt. Historiskt har det gett oss en särställning med globalt inflytande. I tider av oro, kan det visa sig vara det smartaste vi kan göra.
Vi uppmanar därför regeringen att:
Bryta den nedåtgående spiralen och snarast börja arbetet med att återställa biståndsnivån till en procent av BNI.
Använda Sveriges röst för att säkerställa att EU ökar biståndsanslagen för att fylla det tomrum som uppstår när den amerikanska biståndspolitiken görs om. Bistånd är inte välgörenhet utan en strategisk investering i global stabilitet och säkerhet.
Undertecknades av 16 organisationer, bl.a:
Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forumciv Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF) Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna fredsrörelsen Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen
Vågar utrikesministern stå upp mot auktoritära ledare?
Vi lever i en orolig och farlig tid. De förhoppningar som fanns att världen skulle lyckas skapa en världsordning byggd på demokrati, samarbete och gemensamma spelregler har kommit på skam. Såväl Ryssland, Kina och USA ignorerar i dag internationella överenskommelser och är öppet aggressiva gentemot andra länder.
Den starkes rätt gäller
Vi är på väg mot en världsordning som inte utgår från avtal, folkrätt och FN-stadgan, utan den starkes rätt. Den som har mest pengar, den största armén och de kraftigaste vapnen tar vad han vill ha.
Vi hoppas att denna negativa och mycket farliga utveckling kommer att vara tydligt beskriven i den utrikesdeklaration som utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) läser upp för riksdagen. Och ännu viktigare, att utrikesministern deklarerar att Sverige kraftigt motsätter sig världsordningens förfall och tänker aktivt verka för att driva utvecklingen i motsatt riktning.
Sverige ska inte lägga sig platt när auktoritära ledare hotar och talar maktspråk utan tvärtom stå upp för internationellt samarbete, demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige måste åter kliva fram på den globala arenan. Regeringens utrikespolitiska fokusering på närområdet är inte hållbar sett till den globala utvecklingen. Det finns inget litet hörn där Sverige kan stänga in sig och hoppas på att det som sker i världen i övrigt inte drabbar oss.
Inga kärnvapen på svenskt territorium
Årets utrikesdeklaration behöver också innehålla tydliga skrivningar som visar på att Sverige åter går på offensiven för fred och global nedrustning. Världsläget har drastiskt försämrats och utvecklingen går fort. Att världen nu lägger alltmer pengar på vapen och mindre på människor är en utveckling som måste hejdas. Att tydligt deklarera att regeringen inte accepterar kärnvapen på svenskt territorium vore en viktig markering.
Det finns inget litet hörn där Sverige kan stänga in sig och hoppas på att det som sker i världen i övrigt inte drabbar oss.
Det minskade intresset för internationell samverkan går hand i hand med demokratins tillbakagång globalt. I land efter land går utvecklingen i mer auktoritär riktning. I dag räknas bara omkring 16 procent av världens länder som fullvärdiga demokratier. Också i Europa hotas demokratin av en växande extremhöger med tydliga antidemokratiska tendenser. Ett annat oroande globalt fenomen är den snabbt växande ojämlikheten, som bland annat tar sig uttryck i att superrika miljardärer använder sin ekonomiska makt i politiska syften.
Auktoritära och nationalistiska ledare fokuserar på sig själva och den egna nationen. De saknar intresse för de gemensamma utmaningar som mänskligheten står inför. I dag har också nedrustningsförhandlingarna avstannat och i stället moderniserar kärnvapenstaterna sina arsenaler, vilket hotar hela mänsklighetens existens. Ett av Trumps första beslut var att USA återigen lämnar Parisavtalet, ett medvetet sabotage mot det globala klimatarbetet.
Kraftsamla för demokratin
I dag är det också allt färre som nämner Agenda 2030 och de globala målen som världens ledare gemensamt kommit överens om för att skapa en hållbar utveckling för hela mänskligheten. Inte heller regeringen nämnde de globala målen i förra årets utrikesdeklaration som också var historiskt kortfattad när det gällde FN:s viktiga roll för freden och en hållbar utveckling globalt.
Vi skulle avslutningsvis vilja höra utrikesministern säga att regeringen kommer kraftsamla för demokratin i världen. Att en bredd av aktörer ska arbeta tillsammans för att motverka den allvarliga utvecklingen, och att varenda svensk ambassad ska få i uppdrag att aktivt verka för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.
Demokratins utveckling är en nyckelfråga för hela den globala utvecklingen. Sveriges modiga samarbetsparter som dagligen kämpar för demokrati runt om i världen ska kunna räkna med fortsatt svenskt stöd när de utsätts för en historiskt stark press. Det förutsätter dock att Sveriges internationella utvecklingssamarbete åter börjar ses som ett prioriterat område av regeringen, och att man slutar skära ner i biståndsbudgeten.
Den 1 februari är det fyra år sedan militärkuppen genomfördes i Myanmar. Sedan dess har militärjuntan brutalt och systematiskt förtryckt sin egen befolkning. Trots detta växer motståndet och demokratirörelsen fortsätter målmedvetet sin kamp. Militärens ställning har idag försvagats i så hög grad att tiden nu är inne för omvärlden att växla upp pressen på juntan, liksom sitt stöd till de demokratiska krafterna i landet.
Militärens grymheter har enligt FN lett till att tusentals civila dödats och nära 27 400 fängslats, Över 3,5 miljoner människor är idag på flykt inom landets gränser, en ökning med 1.5 miljoner jämfört med föregående år. Juntan genomför löpande riktade bombningar, massavrättningar och tvångsförflyttningar av civilbefolkningen, samtidigt som ekonomin har kollapsat. Livsmedelosäkerhet och massarbetslöshet påverkar stora delar av befolkningens vardag.
Trots förtrycket och den svåra situationen har demokratirörelsen fortsatt sin kamp genom fredliga protester, tysta strejker och symboliska aktioner. Samtidigt har den väpnade kampen intensifierats. Enligt Special Advisory Council for Myanmar (SAC-M) har militärjuntan idag endast kontroll över 14% av landets yta. Om man ser till befolkningsmängd har de enligt SAC-M inte kontroll över 67% av landets befolkning. Det är ett resultat av samordnade militära insatser från motståndsrörelsen. Etniska minoritetsgrupper har koordinerat militära insatser som gjort dem mer strategiska och de har häpnadsväckande snabbt förändrat verkligheten på marken.
Ställ militären inför rätta
Trycket på regimen måste öka och militärens ledare ställas inför rätta för sina folkrättsbrott. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) bör ges uttalat stöd att utreda och lagföra ansvariga för mord, tortyr och fördrivning. ICC:s chefsåklagare har nyligen bett om en arresteringsorder för militärjuntans ledare Ming Aung Hlaing för brott mot mänskligheten, och han har betonat att det finns “rimliga skäl att tro” att han är ansvarig för dessa brott.
Demokratirörelsen i Myanmar behöver ett ökat stöd. Sverige, EU, FN och andra regionala aktörer kan bidra med mer resurser och genom ett ökat samarbete med demokratiska krafter, liksom att ge dem en röst i internationella forum.
Den senaste utvecklingen erbjuder en öppning som vi inte har sett på fyra år och det är därför viktigt att omvärlden nu kliver in och spelar en större roll för att säkerställa fred och att landets demokrati återinförs.
För att stödja folkets kamp för frihet och rättvisa måste Sverige, omvärlden och det internationella samfundet:
1. Ta avstånd från militärjuntans planerade val både före, under och efter valet.
2. Öka den internationella pressen på regimen och hålla juntans ledare ansvariga för sina folkrättsbrott.
3. Öka stödet till lokala demokratirörelsens organisationer och deras centrala arbete med att bygga upp demokratiska system, administrationer och demokratiska partier.
Vi vill se att Sverige och den svenska regeringen ökar stödet till de civilsamhället och de oppositionella burmesiska partierna. Att de får stöd i en demokratisk utveckling både inom de olika delstaterna, de egna partierna och i förhandlingar mellan olika aktörer.
Människorna i Myanmar förtjänar en framtid där demokrati, fred och rättvisa råder. Det är dags för omvärlden att agera – inte med tomma löften, utan med konkret handling.
Underskrifter
Oscar Ernerot, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center Olle Thorell, Riksdagsledamot (S) Utrikesutskottet Veronica Sällemark, Handläggare Asien Olof Palmes Internationella Center Christopher Lindvall., Internationell Sekreterare SSU Arian Twana, Förbundsstyrelseledamot SSU samt projektaktiv i Asien
21 biståndsorganisationer: Det Svantesson säger stämmer inte
De senaste åren har en sak gjorts tydlig – freden är inget av naturen givet tillstånd och demokratin är vare sig statisk eller evig. Just nu pågår fler väpnade konflikter i världen än under någon annan tid efter andra världskriget. Och även där krig inte råder utmanas freden.
Världen är tätt sammanflätad av ekonomiska, kulturella och sociala system. Krig, hunger, klimatrelaterade kriser, ekonomiska katastrofer och auktoritära strömningar sprider sig utan hänsyn till nationella gränser. Det har aldrig varit viktigare än nu att se arbetet för att bygga demokrati, för mänskliga rättigheter, för fred och för frihet som en försvars- och säkerhetspolitisk prioritering.
Svantessons uttalande stämmer inte
Men i intervjuer under veckan har finansminister Elisabeth Svantesson gett nedskärningar i biståndet som exempel på hur Sveriges militära upprustning hittills kunnat finansieras ”utan att försämra andra delar av samhället”. Hon menar också att ”medborgarna tycker det är bra”. Det stämmer inte.
Svenska folket verkar, till skillnad från regeringen, se den nära kopplingen mellan en säker, human värld och Sveriges egen trygghet och säkerhet.
Sidas senaste årliga opinionsmätning visar motsatsen. Den visar att stödet för bistånd är mycket starkt bland svenska folket och andelen som vill att biståndet ska öka är den högsta på 23 år. Svenska folket verkar, till skillnad från regeringen, se den nära kopplingen mellan en säker, human värld och Sveriges egen trygghet och säkerhet. Och de försämringar i samhället Svantesson inte kan se, de ser vi i andra länder i form av färre flickor som får gå i skolan, minskade resurser till arbetet mot könsstympningar, sämre tillgång till rent vatten och bland de människor i fattigdom som inte längre får möjlighet att göra sin röst hörd.
Inte hållbart
Sedan Tidö-partierna tog över makten har anslagen för fredsinsatser redan minskat med 63 procent. Att ta resurser från arbetet som syftar till att krig, hunger och tyranni inte ska uppstå för att finansiera vår förmåga till upprustning är inte hållbart. Det är inte bara en kortsiktig och dyr strategi, den är också ett ineffektivt sätt att skapa säkerhet, enligt forskningen. Det är dags att regeringen förstår det som svenska folket redan vet – att biståndet är en långsiktig investering i vår trygghet och vår framtid.
Underskrivet av:
Oscar Ernerot, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center Mattias Brunander, Generalsekreterare, Diakonia Klas Sellström, Verksamhetsledare, Svalorna Latinamerika Louise Lindfors, Generalsekreterare, Afrikagrupperna Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen Kerstin Bergeå, Ordförande, Svenska Freds Anna Tibblin, Generalsekreterare, We Effect Anna Kakuli, Tf generalsekreterare, Union to Union
Regeringens utrikespolitik riskerar att göra världen mindre demokratisk
I ett tal på Utrikespolitiska institutet och i en artikel på DN debatt argumenterar utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) för att Sveriges utrikespolitik bör fokusera mer på nationella intressen.
Utrikespolitiken bör främja demokrati
I dessa tider av stora säkerhetsrisker, är det lätt att hålla med om att Sverige har varit tvungen att släppa den militära alliansfriheten för att samarbeta med dem som delar våra värderingar. Det är dock vanligt med missförstånd kring vår neutralitet, och det finns många exempel på konflikter och frågor i världen där vi tidigare har tagit tydlig ställning i enlighet med våra värderingar.
Självklart ska svenska politiker driva en politik som gynnar Sverige bäst. Vår övertygelse är att fred och säkerhet främst byggs genom tillitsskapande utbyte nationer emellan och genom att systematiskt verka för normbildning på områden som utgör grunden för människors livsvillkor: jämställdhet, klimatåtaganden, jämlikhet och demokrati.
En demokratisk, fredlig värld som möter klimathotet tillsammans främjar också nationella intressen.
Det handlar inte bara om moral, eller solidaritet som vi brukar benämna det, utan också om ett rationellt val. För det är viktigt att notera att en utrikespolitik som främjar demokrati och mänskliga rättigheter inte står i motsats till svenska intressen. Tvärtom kan det bidra till en mer stabil och förutsägbar internationell miljö, vilket gynnar oss både ekonomiskt och säkerhetspolitiskt. En demokratisk, fredlig värld som möter klimathotet tillsammans främjar också nationella intressen.
Sätt inte svenska intressen först
Enligt V-dem institutet vid Göteborgs universitet har den globala demokratin på kort tid backat flera decennier i utveckling. Autokratiska regimer har blivit djärvare och rättsstatliga principer undermineras i många länder. Att driva en utrikespolitik som fokuserar på snäva nationella intressen kan leda till att Sverige bidrar till denna negativa utveckling.
Sverige har en lång tradition av att stödja internationella insatser för demokrati och mänskliga rättigheter. Exempelvis genom åtaganden i den internationella arbetstagarorganisationen, ILO, där ratificerade konventioner styr arbetsmarknadsförhållanden globalt, eller det senaste åtagandet vid arbetskonferensen som partner i Global coalition for social justice.
En koalition som ska driva frågan om social rättvisa i världen gynnas knappast av en biståndspolitik som enbart sätter svenska intressen främst. Regeringen har övergett det så kallade enprocentsmålet och den feministiska utrikespolitiken, vilket både innebär ett avsteg från de värderingar som vårt samhälle bygger på, och minskar utrymmet att bistå människor runt om i världen som kämpar för sina grundläggande rättigheter.
Respektera mänskliga rättigheter
Vi delar inte regeringens åsikter om skatter och inkomstfördelning men förhoppningsvis delar vi oron och viljan att ta ansvar för demokratins utveckling. Demokrati och jämlikhet är tätt sammanlänkade. Nobelprisvinnande forskning, till exempel Acemoglu, Johnson och Robinson, visar också på att jämlika, demokratiska samhällen presterar bättre ekonomiskt än andra.
Stora inkomstklyftor leder till missnöje och populism, vilket rubbar tilliten till medmänniskor och samhället. Genom att främja jämlikhet och rättvisa arbetsvillkor globalt, kan Sverige bidra till att minska dessa klyftor och därmed stärka global demokrati och förutsättningar för fred.
Global handel är ett av Sveriges prioriterade intressen, enligt Malmer Stenergard. EU:s grundidé om att sammanfläta ekonomier för att på så sätt minska risken för väpnade konflikter håller än, och svensk ekonomi gynnas tydligt av handel med omvärlden. En viktig förutsättning är emellertid att handeln måste åtföljas av respekt för mänskliga rättigheter och krav på rimliga arbetsvillkor för dem som ingår i värdekedjorna.
Villkora inte biståndet
Svensk biståndspolitik har nyligen lagts om till att ha ett handelsperspektiv och att vi som givarland ska gynnas. Det finns dock flera argument för att bistånd inte bör villkoras på ett sådant sätt. Till exempel kan ett villkor om att köpa varor och tjänster från givarlandet leda till ineffektiv användning av resurser och högre kostnader. För att undvika handelskolonialism är det viktigt att mottagarländerna har ägarskap över projekten och att biståndet bidrar till att bygga lokal kapacitet.
I en tid då demokratin är under hot globalt bör Sverige i stället för att dra sig undan, intensifiera sitt utrikespolitiska ansvarstagande. På så sätt kan vi bidra till en mer fredlig och demokratisk värld vilket i slutändan också gynnar svenska intressen.
– Louise Olsson, förste vice ordförande LO,
– Oscar Ernerot, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.
Svenska folket vill känna stolthet över Sveriges internationella engagemang för fred, jämställdhet och demokrati, visar en undersökning. Regeringens omläggning av biståndet saknar stöd – inte ens var tionde tycker det är prioriterat att svensk export ska gynnas av biståndet.
2024 lider mot sitt slut. Det är svårt att inte känna hopplöshet och maktlöshet när krigen inte verkar ha något slut, demokratin går bakåt, klimatkrisens konsekvenser blir alltmer allvarliga och allt fler människor tvingas fly sina hem.
Under en period före pandemin gjordes stora framsteg – barnadödligheten gick ner kraftigt och hunger, fattigdom och barnarbete minskade. En anledning var att många länder gick samman och bidrog med resurser. I dag är läget ett annat. Rika länder, inte minst Sverige, drar ner på sitt bistånd. På FN:s klimattoppmöte i slutet av november kom världens länder med nöd och näppe fram till ett avtal om klimatfinansiering, på en nivå som är många gånger lägre än behovet. Världshälsoorganisationen WHO saknar nödvändiga pengar till förebyggande insatser som tillgång till vaccin och rent vatten.
Viktigt att känna stolthet
I Sverige finns det ett djupt engagemang för omvärlden, och en stark känsla av att vi ska dela med oss till dem som har mindre. Vår opinionsundersökning visar att en stor majoritet (74 procent) av svenska folket tycker att det är viktigt att kunna känna stolthet över Sveriges internationella engagemang för fred, jämställdhet, klimat och demokrati.
Svenska folket förväntar sig att vårt land ska vara en del av lösningen på världens gemensamma problem.
Tre av fyra personer vi möter i matbutiken, i busskön och på fotbollsläktaren bryr sig alltså om vad vi som land gör för världen.
Regeringen har under sin tid vid makten i stället minskat biståndet och avslutat långsiktigt stöd till människor i några av de värst drabbade länderna. Resurserna till jämställdhetsarbete och arbetet med FN:s Globala mål har minskat. Regeringen styr en allt större del av den krympande biståndsbudgeten till att minska migration till Sverige och gynna svenska företags exportmöjligheter.
Den omställning av svenskt bistånd som sker har inte stöd hos svenska folket. Endast åtta procent tycker att det är prioriterat att biståndet ska gynna svenska företags export, medan en majoritet av befolkningen (63 procent) vill att biståndet ska gå till de människor som är värst drabbade.
Den kraftsamling för världen som har gjorts förut kan göras igen. Svenska folket förväntar sig att vårt land ska vara en del av lösningen på världens gemensamma problem. Det borde regeringen lyssna på.
Underskrivet av:
Oscar Ernerot,generalsekreterare Olof Palmes internationella center Ulrika Grandin, generalsekreterare, UN women Sverige Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen Mattias Ingeson, generalsekreterare, Erikshjälpen Ulrika Urey, generalsekreterare Fairtrade Sverige Maria Nyberg, generalsekreterare, Union to union Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forumciv Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till kvinna Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Regeringens bristande ambition visar på en oförmåga att inse allvaret
I morgon den 23 november genomförs Palmedagen, arbetarrörelsens årliga internationella möte, i Malmö. Gäster är en lång rad beslutsfattare och experter från både Sverige och andra länder.
Den internationella hjälporganisationen Oxfam pekar i sin senaste rapport på att fem miljarder människor har fått se sin levnadsstandard sjunka under 2020-talet. Samtidigt äger den rikaste procenten mer än vad 95 procent av världens befolkning gör. I Sverige äger de fem rikaste personerna nu mer än vad fem miljoner svenskar gör tillsammans. Det är ett tydligt tecken på att det ekonomiska systemet inte längre fungerar.
Människor vänder sig till populistiska och auktoritära rörelser för att de har tappat tilltron till mer traditionella politiska partier, att de faktiskt ser samhällsutvecklingen och har en ambition att leverera rättvisa samhällen, som erbjuder medborgarna möjligheter i sina egna liv. Korruption och utbredd kriminalitet minskar också människors tilltro till samhället i stort. Det skapar en farlig grogrund för auktoritära rörelser.
Runt om i världen är demokratin på stark tillbakagång. Det behövs därför en global offensiv för demokrati och för jämlikhet. För ska utvecklingen kunna vändas behöver inte bara demokratin försvaras, den behöver också öka för alla de människor som känner att den politik som förs inte levererar rättvisa och trygga samhällen. Den svenska regeringens bristande ambition när det gäller att se denna utveckling, liksom dess nedmontering av det svenska biståndet, visar på en oförmåga att inse allvaret.
Militärt och ekonomiskt inflytelserika stater rör sig åt fel håll. Kina och Ryssland är diktaturer, och båda går i en alltmer auktoritär riktning. Även Indien rör sig åt det auktoritära hållet. Donald Trump valdes visserligen i ett demokratiskt val, men under sin förra presidentperiod var det tydligt att han liksom andra högerpopulister använde sin demokratiskt vunna makt till att angripa demokratin. Det finns ingen anledning att tro att han kommer att agera annorlunda denna gång.
Även i Europa växer hotet från auktoritära högerkrafter. Viktor Orbán i Ungern är ett annat exempel på en politisk ledare som har kommit till makten på demokratisk väg men nyttjat sin ställning till att underminera demokratin.
I de flesta europeiska länder finns idag växande auktoritära partier på den yttre högerkanten.
De systematiska attackerna på demokratin har dramatiska effekter på utvecklingen. Enligt forskare på institutet V-dem vid Göteborgs universitet har demokratin i världen stadigt gått tillbaka i snart 20 år. Idag lever 29 procent av världens befolkning i det som kallas liberala demokratier. Även Sverige sjunker i internationella demokratiindex.
Utvecklingen har inte bara betydelse för människors rättigheter och frihet, den har också allvarliga konsekvenser för freden och miljön. I demokratier löses konflikter på fredlig väg, och demokratiska länder startar inte krig mot varandra. Högerauktoritära ledare bryr sig inte heller om klimatkrisen förutom som ett politiskt medel att vända desillusionerade medborgare mot mer ansvarstagande politiska röster. Vi rör oss därför in i allt farligare tider, för freden och för mänsklighetens existens.
Det finns ingen enkel förklaring till demokratins tillbakagång. Sociala medier pekas ofta ut som en faktor till ett mer polariserat debattklimat, där högt tonläge, desinformation och enkla lösningar premieras. Men det räcker inte som förklaring. Blicken måste också riktas mot ökade ekonomiska klyftor och samhällen som inte längre upplevs leverera välfärd och gemenskap utan otrygghet och utanförskap.
Alla demokratiska krafter behöver nu ta ett tydligt kliv fram och börja samarbeta för att möta utvecklingen tillsammans. I Sverige har regeringen en central roll för att bidra till det, som ansvarig för landets styre. Statsminister Ulf Kristersson (M) behöver börja förhålla sig till den auktoritära utvecklingen. Idag bidrar Tidöregeringens politik istället till splittring i samhället, ökad ojämlikheten och en stegvis begränsning av civilsamhällets utrymme.
Regeringens politik för global utveckling och internationellt bistånd nedmonteras vidare i rask takt. Enprocentsmålet har övergetts och ett minskande bistånd finansierar i allt högre grad kostnader för svensk migration, samtidigt som biståndets syfte alltmer blir att främja svenska handelsintressen. Perspektivet vänds och biståndet ska nu gynna Sverige och inte främst fattiga och förtryckta i omvärlden. Det är häpnadsväckande kortsiktigt och enögt.
En demokratisk utveckling och stärkta mänskliga rättigheter i omvärlden gynnar Sverige i hög grad. Det är antagligen de främsta intressena Sverige har i en orolig värld. Inte minst för att säkra freden och klimatomställningen.
En del av det svenska biståndet används redan idag för demokratiutveckling i andra länder, men behöver nu göra det i än högre utsträckning. Den nedskärning av biståndet som regeringen gör är fel väg att gå. Många gånger handlar det om stöd till organisationer och människor som med risk för eget liv, eller med hot om fängelse och tortyr, kämpar för demokrati och rättvisa. De ska kunna räkna med Sveriges fortsatta stöd. För det är vår gemensamma kamp för framtiden.
ICLEI – Local Governments for Sustainability, ett internationellt nätverk som samlar över 2 500 städer och regioner från 125 länder som delar visionen om att städer och stadsregioner är drivkraften bakom en global hållbar utveckling.
”Visa att regeringen står upp för kvinnors och flickors rättigheter.”
Regeringen har lovat att vara en stark global röst för jämställdhet. Men halvvägs in i mandatperioden är det tydligt att jämställdhet i utrikespolitiken prioriteras ned.
Vi uppmanar utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) att vända utvecklingen och i handling visa att regeringen står upp för kvinnors och flickors rättigheter.
När delstater i USA inför abortförbud, Ryssland kriminaliserar ”propaganda” för andra normer än kärnfamiljen, Italien avskriver föräldraskap mellan samkönade par och allt fler kvinnor och flickor drabbas av sexuellt våld i väpnade konflikter i Gaza, Libanon, Sudan och Ukraina, är det inte läge att slå sig till ro.
Det är bra att regeringen kontinuerligt lyfter fram kvinnors, flickors och hbtqi-personers rättigheter i internationella sammanhang.
Maria Malmer Stenergard talade i slutet av september i sitt anförande i FN:s generalförsamling om att den globala oppositionen mot jämställdhet kraftsamlar och att vi alla måste stå upp mot den. Vi håller med.
På firandet av FN-dagen i Stockholm upprepade ministern att jämställdhet är ett kärnvärde i Sveriges utrikespolitik.
Men sådana utfästelser kräver mer än bara prat. Fakta visar att regeringen har tagit bort uppdrag om jämställdhet från olika myndigheter, Sveriges globala ambassadör för jämställdhet har avskaffats, det kvinnliga medlingsnätverket för fred har lagts ner och jämställdhetstjänster på Sida har tagits bort.
Regeringen har också skurit ned på stödet till olika FN-organisationer, inte minst de som arbetar för jämställdhet och reproduktiv hälsa. Nyligen visade regeringens egen rapport om hälsobiståndet att Sveriges stöd till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter har minskat.
I många länder motarbetas kvinnors rättigheter, lagar som skyddar mot våld luckras upp och tillgången till säker abort och preventivmedel begränsas.
Samtidigt som välfinansierade och inflytelserika aktörer som arbetar emot kvinnors, flickors och hbtqi-personers rättigheter växer, den så kallade anti-genusrörelsen, tystnar röster runt om i världen för jämställdhet. Därför är Sveriges politiska och ekonomiska stöd till jämställdhet viktigare än någonsin.
Till skillnad från anti-genusrörelsen är kvinnorättsrörelser extremt underfinansierade. Sverige behöver kliva fram och öka anslagen till jämställdhet generellt och kvinnorättsorganisationer specifikt.
Sveriges utrikesminister har en viktig roll i att driva på för jämställdhet i EU:s globala politik liksom i EU:s nästa budget som snart förhandlas fram.
För att vara en trovärdig aktör behöver jämställdhet genomsyra hela utrikespolitiken.
Precis som Maria Malmer Stenergard konstaterade i riksdagen nyligen är det viktigt att alla enheter på utrikesdepartementet arbetar med jämställdhet inom sina arbetsområden. Idag har bara en av nio myndigheter under utrikesdepartementet i uppdrag att integrera jämställdhet och det finns ingen handlingsplan för jämställdhetsarbetet.
Jämställdhetsarbete kräver instruktioner och uppdrag i regleringsbrev, specialiserade tjänster och ett tydligt ledarskap.
För att stärka Sveriges globala politik för jämställdhet uppmanar vi Maria Malmer Stenergard och regeringen att:
– Driva på i FN och EU för alla kvinnors och flickors rättigheter, inklusive de mest omstridda frågorna som könsrelaterat våld, säker abort, sexualundervisning och hbtqi-rättigheter.
– Bygga strategiska partnerskap med länder och civilsamhällesorganisationerför att skapa en starkare global majoritet för jämställdhet och förändra normer. Satsa på diplomatiskt arbete gentemot låg- och medelinkomstländer som idag inte stödjer jämställdhetsarbetet tillräckligt aktivt.
– Finansiera de aktörer som gör störst skillnadför att främja kvinnors och flickors rättigheter. En stark kvinnorörelse är enligt forskning en förutsättning för att jämställdheten ska stärkas i ett samhälle, men just kvinnorättsorganisationer är särskilt hotade och kroniskt underfinansierade.
– Ta fram en gemensam handlingsplan för jämställdhet inom UD:s tre ansvarsområden säkerhet, handel och utveckling och återinför den globala jämställdhetsambassadören.
– Ge plats åt flickor och kvinnor i alla åldrar i processer och beslut som berör dem, på alla nivåer. Det är avgörande för en relevant och effektiv utrikespolitik att ta deras analyser och rekommendationer i beaktande.
Vi står redo att bidra med vår expertis och våra nätverk. Vi ser hur våra partners runt om i världen kämpar i motvind. Vi vet att Sveriges stöd kan göra skillnad. Vi hoppas Maria Malmer Stenergard vill träffa oss i höst för att prata mer om hur det kan ske.
SKRIBENTERNA
Oscar Ernerot, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Shahab Ahmadian, ordförande för organisationen Män Mattias Brunander, generalsekreterare för Diakonia Eva Ekelund, ställföreträdande chef för Act, Svenska kyrkans internationella bistånds- och utvecklingsverksamhet Mariann Eriksson, generalsekreterare för Plan international Sverige Ulrika Grandin, generalsekreterare för UN Women Sverige Malpuri Groth, operativ chef och ansvarig för Sveriges kvinnoorganisationers internationella samarbeten Ingela Holmertz, generalsekreterare för RFSU Louise Lindfors, generalsekreterare för Afrikagrupperna Malin Nilsson, generalsekreterare för Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet Malin Pihlström, kanslichef för Operation 1325 Klas Sellström, verksamhetsledare för Svalorna Latinamerika Anna Tibblin, generalsekreterare för We effect Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare för Kvinna till kvinna Jennifer Vidmo, generalsekreterare för Actionaid Sverige Prudence Woodford Berger, ordförande för PRO global
ENG
