Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Nästa år skulle Olof Palme ha fyllt 100 år. Samtidigt är hans idéer om ”gemensam säkerhet” mer aktuella än på länge. De innebär att länders trygghet ytterst inte kan byggas på militär överlägsenhet eller hot – den måste grundas i samarbete, nedrustning och ömsesidigt förtroende. Ingen stat kan i längden trygga sin egen säkerhet på andras bekostnad.
Men utvecklingen går nu bakåt. Den internationella rätten bryts sönder, och ekonomiska och politiska maktintressen tillåts väga tyngre än mänskliga rättigheter och folkrätten. En sådan värld blir inte säkrare – den blir mycket farligare. I detta allvarliga läge sviktar det politiska ledarskapet. Sveriges utrikespolitik blir alltmer passiv, med ett enögt fokus på egenintresset, närområdet och det militära försvaret. Vår röst har tystnat där vi tidigare talade klarspråk. Oförmågan att stå upp för folkrätten, oavsett vem som drabbas, blir förödande för vår gemensamma framtid.
Samtidigt monterar regeringen ned det internationella utvecklingssamarbetet. Resurser dras tillbaka från aktörer som bemöter den destruktiva utvecklingen och skapar förutsättningar för fred. Det handlar om multilaterala samarbetsorganisationer som lägger grunden för internationellt samarbete, humanitära organisationer som motverkar nöd och civilsamhällesorganisationer som försvarar rättigheter och skapar dialog i konfliktens frontlinjer.
Det är en illavarslande väg. Vår säkerhet kan inte byggas på egennytta och passivitet. Fred kräver politik. Den kräver mod. Och den kräver samarbete över gränser.
Vi ser inte heller några nya initiativ för att förhindra ett storkrig i Europa – inga försök att börja samla länder kring en ny framtida Helsingforsprocess med tydlig utgångspunkt i folkrätten och respekt för alla staters suveränitet och territoriella integritet. En sådan process handlar inte om att acceptera övergrepp, utan om att minska spänningarna och åter försöka skapa långsiktiga spelregler för fred och säkerhet i Europa. Det tas heller inga initiativ för att bryta den dödliga våldsspiralen i Mellanöstern, och det görs inga helhjärtade ansatser att hålla krigsförbrytare ansvariga.
Dessutom försvagas de institutioner som kan bära en annan utveckling. FN behöver reformeras för att spegla dagens värld, med bredare representation och större legitimitet. I en tid när maktbalansen förändras är ett starkt och representativt multilateralt system avgörande.
Sverige måste åter våga ta initiativ, tala klarspråk och prioritera en aktiv diplomati med respekt för internationell rätt. Regeringen måste prioritera FN, investera i konfliktförebyggande insatser och aktivt bidra till att försvara den regelbaserade världsordningen.
Vi behöver också prioritera stödet till civila fredsinsatser, demokrati- och rättighetsaktörer och lokalt utvecklingsarbete. Ytterst är biståndet en investering i vår gemensamma säkerhet: i demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa.
Politik är att vilja, och att våga. När gamla maktstrukturer faller samman öppnas också nya möjligheter. Som det progressiva toppmötet i Barcelona nyligen visade kan också nya allianser växa fram – mellan progressiva krafter i Europa och i det globala syd: allianser som sätter fred, rättvisa och demokrati före kortsiktiga maktintressen.
Men vägen mot en fredligare världsordning börjar inte i regeringskanslierna, utan hos människor. I folkrörelser, fackföreningar och civilsamhället. Hos alla som vägrar acceptera krigen, den starkes rätt och att världen inte kan förändras. På första maj påminns vi om att våra öden är sammanflätade. Att vår trygghet och vår framtid hänger ihop med andra människors, långt bortom Sveriges gränser. Freden byggs inte av några få. Den byggs av oss tillsammans.
Mandatperioden går mot sitt slut. Den har präglats av ineffektiv och dyr klimatpolitik som försämrat möjligheterna att nå klimatmålen. Nästa val blir ett ödesval för framtiden. Sverige måste visa ledarskap och öka takten i omställningen.
Den första goda nyheten är att folkviljan finns. Enligt en global forskningsstudie tycker 85 procent av svenskarna att regeringen behöver göra mer för att bekämpa klimatkrisen, och 72 procent kan tänka sig att betala en procent av sin inkomst för det.
Den andra goda nyheten är att när ledarskapet på nationell nivå fallerar fortsätter omställningen på lokal nivå. 48 svenska kommuner har åtagit sig målet att bli klimatneutrala till 2030.
Överallt i landet sker demokratiska initiativ som bidrar till att skapa en hållbar framtid för alla. Kommuner, medborgare och gräsrotsorganisationer engagerar sig varje dag för att bidra till omställningen.
Men trots att stödet är högt tenderar både politiker och medborgare att underskatta hur många andra som faktiskt vill se en starkare klimatpolitik. Enligt samma studie är en majoritet beredda att göra insatser för klimat och miljö, men man tror att enbart en minoritet vill det.
Ett flertal projekt som startats av civilsamhället är igång runt om i landet för att öka medborgarnas inflytande över hur samhället ska utformas. I Allians för Rättvis Klimatomställnings Framtidsverkstäder får människor mötas, utbyta perspektiv och formulera visioner och förslag för en rättvis klimatomställning.
Klimatriksdagen har anordnat Klimatrådslag runt om landet, genom Elevborgarråd för klimatet fokuserar Klimatklubben på att göra barns och ungas röster hörda, och i projektet Klimatsamtal inom öppna förskolan arbetar Våra barns klimat för att integrera omställningen i föräldranära verksamheter.
Dessa projekt ger framtidstro på riktigt. Genom att människor möts, delar kunskap, tänker tillsammans, och formar de platser de bor på, skapar dessa initiativ demokratiska och inkluderande beslutsprocesser som bidrar till rättvisa och hållbara samhällen för alla. Projekten är också ett bevis på att det går att skapa en klimatpolitik som inte är partipolitisk och polariserande.
Vi vill se en omställning som lyssnar på denna stora majoritet, och som sätter välbefinnande för människor, planeten och framtida generationer i fokus.
Vi önskar oss att politiker utgår från människors verkliga behov, lyssnar på deras röster – och som visar ledarskap. Låt detta bli valet då klimatdebatten utgår från vetenskap och folkvilja, på riktigt. Vi har inte råd med fyra år till av bortkastad klimatpolitik. Inför valet i september efterfrågar vi ett starkt och inlyssnande klimatledarskap, i regeringen, riksdagen och i varje region och kommun.
Suzanne Standfast, generalsekreterare, Oxfam Sverige
Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Framtidsverkstädernas mål är att främja ett brett folkligt inflytande över omställningen och mobilisera fler människor att sätta tryck på sina politiker att agera för en snabb och rättvis klimatomställning.
I den senaste ansökningsprocessen till biståndsmyndigheten Sidas program för stöd till civilsamhället internationellt uteslöts plötsligt politiska folkrörelser från att vara samarbetspart i uppdraget. Det officiella skälet som angavs var att man inte kan vara en partinära organisation, helt eller delvis, och samtidigt vara en del av civilsamhällesstödet.
Det var ett helt nytt perspektiv som presenterades. Tvärtom har flera av de svenska partinära organisationerna i omgångar haft Sida-uppdrag inom ramen för regeringens civilsamhällesstrategi. Det har inte heller funnit någon exkludering av någon av de berörda organisationerna att ansöka utan man har antingen valt att göra det eller inte.
Om man bortser från de politiska motiven till beslutet visar detta också på ett revolutionerande skifte i synen på civilsamhällets struktur och uppbyggnad. Kunskapen om folkrörelsernas, och de politiska folkrörelsernas, avgörande betydelse för Sveriges utveckling och demokrati verkar ha fallit i glömska, eller aktivt förträngts.
Det svenska samhället, med sina starka demokratiska institutioner, höga sociala tillit och utbyggda välfärdsmodell, är i grunden en produkt av folkrörelsers envisa och långsiktiga arbete. I decennier innan allmän rösträtt, välfärdsstat eller ens partiväsende formellt var på plats, växte det fram ett myller av självorganiserade människor som tillsammans skapade det som vi i dag ser som kärnan i den svenska demokratin. De var nykterister, arbetare, bönder, frikyrkliga, kvinnor och ungdomar – människor som organiserade sig för att förändra sina liv och sitt samhälle.
De tidiga folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, den liberala frihetsrörelsen och arbetarrörelsen – utmanade inte enbart sociala och ekonomiska orättvisor, utan också själva maktfördelningen i samhället. De skapade rum för bildning, debatt och inflytande där människor lärde sig tala, argumentera, välja representanter och ta ansvar – kort sagt, där medborgarna lärde sig demokrati i praktiken långt innan den var lagstadgad.
Folkrörelsernas institutioner och verksamheter blev genom detta viktiga grundpelare för samhällets utveckling. I dessa miljöer utvecklades både en praktisk samhällskunskap och en moralisk kompass – en uppfattning om att samhällsutvecklingen är något människor själva kan och bör påverka.
De politiska folkrörelserna, främst arbetarrörelsen och den liberala rörelsen, men också delar av bonderörelsen, var de främsta drivkrafterna bakom det demokratiska genombrottet och i samhällsbygget av det moderna Sverige. Den frikyrkliga rörelsen kom senare också att organiseras i en mer tydlig politisk rörelse. Sammantaget representerade dessa rörelser olika samhällsgrupper och intressen, men man förenades i övertygelsen om att samhällsförändring sker bäst genom organisering, folkbildning och reformer.
De var breda och idéburna rörelser som skapade partier med rötter i lokalsamhället som var mer än maktmaskiner. De lade i stället grunden för en inkluderande demokrati, där politiskt deltagande inte begränsades till val vart fjärde år utan som var en del av människors vardag i föreningar, studiecirklar och lokala initiativ.
De byggde också sina egna institutioner: studieförbund, fackföreningar, kooperativ, tidningar, ungdoms- och kvinnoförbund – och genom dessa blev demokratin vardag för ännu fler människor i hela landet. Tillsammans formade de den svenska demokratins särskilda karaktär: en folkförankrad, reforminriktad och socialt förankrad parlamentarism.
Deras samspel, och ofta också konflikter, kom att forma den politiska kultur som under lång tid präglade Sverige: förhandlingsvilja, respekt för institutioner och strävan efter breda lösningar. De gjorde politiken till ett gemensamt samhällsprojekt, inte ett nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Tillsammans bidrog man till att skapa det som ofta kallas ”den svenska modellen” – ett samhälle byggt på kompromisser och samarbete mellan stat, arbetsmarknadens parter och civilsamhället.
De bredare politiska folkrörelserna har fortfarande en unik och nödvändig roll i främjandet av demokratin. Både här hemma och i världen. Att de nu trängts undan i civilsamhällesstödet, genom att klassas att vara något väsensskilt från civilsamhället, är oroväckande. Inte bara för vårt eget lands utveckling utan det vittnar också om en okunskap om deras centrala roll i främjandet av demokrati, folkligt deltagande och civilsamhället internationellt.
De har varit och är en självklar och oskiljbar del av civilsamhället som vuxit fram ur människors organisering och som bär upp demokratin genom att omvandla engagemang, erfarenheter och idéer till politiskt inflytande. Oftast i nära samarbete med övriga delar av civilsamhället. Deras roll i biståndet går därför utöver att representera enbart en partiorganisation och stå för mer avgränsande partiorganisatoriska samarbeten.
Regeringen och Sida bör i stället ta vara på de politiska folkrörelsernas särskilda roll i det internationella civilsamhällestödet. En bred folklig och samhällelig organisering är antagligen den främsta kraft som vi har för att kunna vända demokratins kris och stå emot den alltmer auktoritära utvecklingen.
Debattartikeln är tidigare publicerad i Global Bar Magazine.
Palmecentret har 26 medlemsorganisationer som representerar en stor och viktig del av det svenska civilsamhället, arbetarrörelsen. Vi har tillsammans nyckelkompetenser som är centrala för främjandet av demokrati, mänskliga rättigheter och det civila samhället internationellt. Inte minst inom gräsrotsorganisering, folkbildning och facklig organisering. Vi har stora globala nätverk inom fackföreningsrörelsen, folkbildningen och med sociala rörelser som finns på plats även i de mest repressiva miljöerna runt om i världen.
Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.
Daniel Färm reser en fråga i sin ledare i AiP (25-01-14) som dock förtjänar att tas på allvar: vad händer med Europas säkerhet om USA:s kärnvapenparaply inte längre kan tas för givet? Det är en legitim fråga i en värld som i allt högre grad präglas av den starkes rätt och folkrättens upplösning. Men slutsatsen, att Europa därför bör utveckla en egen kärnvapenavskräckning, leder i fel riktning. Ur Olof Palmes Internationella Center perspektiv är detta inte bara ett strategiskt felaktigt vägval, utan ett som riskerar att undergräva både Europas säkerhet och nödvändiga globala ansträngningarna för fred och nedrustning.
Kärnvapenavskräckning bygger på hotet om total massförstörelse av civila samhällen. Att göra detta till en gemensam europeisk säkerhetsdoktrin innebär att acceptera, och normalisera, att vår säkerhet vilar på beredskapen att begå grova brott mot mänskligheten. Det är inte ett tekniskt eller psykologiskt problem, utan ett moraliskt och folkrättsligt. Historien visar inte heller att kärnvapen i sig skapar stabilitet, utan att världen gång på gång undvikit katastrof genom tillfälligheter, återhållsamhet och krishantering. Att fler aktörer skaffar kärnvapen ökar risken för misstag, eskalation och spridning, inte motsatsen.
Europa har varit en central aktör för icke-spridning, nedrustning och folkrätt. Att ta steg mot en egen europeisk kärnvapenkapacitet skulle kraftigt försvaga NPT-systemet och sända en tydlig signal till omvärlden: att kärnvapen är nödvändiga för säkerhet. Det är ett budskap som andra stater, i andra regioner, snabbt skulle ta fasta på. Resultatet blir inte ökad trygghet för Europa, utan ytterligare upprustning och en än farligare och mer instabil värld.
Det verkliga alternativet till kärnvapeneskalation är inte passivitet, utan ett målmedvetet arbete för gemensam säkerhet. Det innebär att säkerhet inte byggs ensidigt mot någon annan, utan genom:
Detta var kärnan i Olof Palmes säkerhetspolitiska tänkande – och den är mer relevant än på länge i en tid av internationell blockpolitik och auktoritär upprustning. Att USA:s roll inte längre kan tas för given är en stor utmaning för den europeiska säkerhetsordningen. Men svaret bör inte vara att Europa själva kliver in i kärnvapenlogiken. Europas ansvar är i stället att:
Att bygga upp en ny, trovärdig europeisk kärnvapenavskräckning skulle avslutningsvis ta många år och kräva omfattande doktrinella, industriella och politiska beslut, samtidigt som dagens säkerhetsutmaningar är akuta. Resurser skulle under lång tid bindas i ett projekt som varken är snabbt eller säkert, och där de i stället skulle kunna göra betydligt större nytta för Europas faktiska försvar genom stärkt konventionell förmåga – luftförsvar, ammunition, cyberförsvar och skydd av kritisk infrastruktur. Därtill riskerar ett europeiskt kärnvapenparaply att bli djupt politiskt splittrande, i ett Europa där hotbilder, säkerhetspolitiska traditioner och opinioner skiljer sig kraftigt åt. Ett sådant vägval riskerar därför att försvaga, snarare än stärka, Europas gemensamma säkerhet.
Kärnvapen är, som Färm själv skriver, en styggelse. Just därför bör Europas svar på dagens hot inte vara att göra dem till vår egen säkerhetspolitiska grund. Och vad händer den dagen Frankrike eller Tyskland leds av Trumps ideologiska bundsförvanter, AfD och Le Pen?
Oscar Ernerot
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
I Amsterdam har det årliga eventet ”Afrikadag” just gått av stapeln. Ett årligt forum med närmare 1 000 deltagare som samlar medborgare, politiker och civilsamhälle från både Europa och Afrika för att utforska jämlikare partnerskap och samarbeten mellan kontinenterna.
I samband med mötet släpptes rapporten Beyond Rhetoric: Crafting a Win-Win EU-Africa Partnership av Foundation of European Progressive Studies (FEPS). En rapport som Palmecentret har varit med och tagit initiativ till och finansierat.
Rapporten visar att ojämlikheten mellan Afrika och Europa består och växer, och den är en nödvändig – och stundtals obekväm – påminnelse om att mycket av det vi kallar partnerskap fortfarande präglas av obalans.
Det är lätt att falla för de stora orden: ”ömsesidig nytta”, ”gemensam utveckling”, ”grön omställning”. Men vad betyder de i praktiken när Europas gröna framtid drivs av råvaror som säljs billigt från Afrika, medan afrikanska möjligheter till regionala värdekedjor och grön industri ofta förbises? Och när råvaror utvinns under några av världens värsta arbetsvillkor och driver på våldsamma konflikter och miljöförstöring.
Rapporten lyfter i stället att en verkligt rättvis relation kräver att EU inte bara tillgodoser sina behov av metaller och mineraler – utan aktivt bidrar till grön industrialisering, lokal förädling, kapacitetsuppbyggnad och institutionell utveckling i Afrika, i partnerskap och inte genom ensidiga krav.
Att EU investerar i råvaruutvinning utan att stödja vidare förädling är inte bara exploaterande, utan strategiskt kortsynt. Ett sådant mönster cementerar en beroendeställning där Afrika förblir råvarubas i stället för industripartner – något som EU, om man menar allvar med rättvisa, måste förändra.
Även Global Gateway, EU:s stora investeringsprogram, behöver reformeras. Rapporten pekar på bristande lokalt ägarskap, svaga sociala villkor och att satsningar alltför ofta gynnar europeiska företag snarare än afrikanska samhällen. Ett hållbart partnerskap bygger på transparens och samarbete, inte på att investeringar främst möjliggör snabb utförsel av råvaror.
Men rapporten stannar inte vid ekonomin. Den understryker att demokrati, mänskliga rättigheter och lokal delaktighet måste vara gemensamma och ömsesidigt utformade grundpelare i partnerskapet. Det räcker inte med investeringar om de inte är förankrade i lokalsamhällen, saknar konfliktkänslighet eller om de förstärker ojämlika maktstrukturer. Då är det inte utveckling – utan en fortsättning på koloniala mönster.
Här bör Sverige höja sin röst. Vi har historiskt velat vara en solidarisk och progressiv aktör internationellt. Men i dag drar Sverige sig tillbaka. Regeringen kapar biståndet till Afrika och flyttar fokus från global rättvisa till snäva nationella prioriteringar – samtidigt som EU:s relation med Afrika står inför avgörande vägval.
Vår gemensamma gröna omställning måste präglas av rättvisa – och Sverige måste vara berett att möta ojämlikhet med handling, inte retorik. I slutänden handlar det om värdighet, rättvisa och respekt – för Afrika, för Europa och för de principer vi säger oss försvara. Det är så ett verkligt win-win-partnerskap ser ut.
Oscar Ernerot
Generalsekreterare för Palmecentret
Senele Dhlomo
Palmecentrets projektledare i Zimbabwe
Debattartikeln publicerades först i Global Bar Magazine den 1/12-2025.
Klimatkrisen kräver en ny samhällsmodellVi har i dag ett ekonomiskt system på kollisionskurs med planeten och som samtidigt misslyckas med att leverera det människor verkligen behöver. Enligt ny forskning har redan sju av nio planetära gränser passerats. Samtidigt lever 44 procent av världens befolkning i dag i relativ fattigdom.
Klyftorna växer snabbt och de mål vi gemensamt satt för ett gott liv för alla och en levbar planet, Agenda 2030 samt klimat- och miljömålen, ser alltmer avlägsna ut.
Det här är vår framtids dubbla kris: ekologiskt nödläge och social otrygghet. Vi behöver snabbt hitta vägar att bromsa klimat- och miljöförstörelsen som samtidigt tryggar tillvaron för människor. Politiska lösningar som förenar omställning och jämlikhet, och hur en hållbar välfärd ska kunna byggas inom planetens gränser. Vi behöver snabbt hitta vägar att bromsa klimat- och miljöförstörelsen som samtidigt tryggar tillvaron för människor
86 procent av svenskarna anser att regeringen bör göra mer för att hantera klimathotet. 62 procent vill att vår ekonomi ska prioritera hälsa och välmående för människor och natur, snarare än att enbart fokusera på tillväxt och ökat materiellt välstånd i landet.
Det är också fullt möjligt att nå målen vi redan har lovat att jobba mot, både vad gäller klimatmålen och Agenda 2030. Forskningen visar att mänskligheten kan uppnå god livskvalitet för alla med bara en tredjedel av de resurser vi använder i dag – om vi fördelar och använder dem klokt.
Nya utmaningar kräver nya lösningar – och visioner. Forskare som Johan Rockström har länge varnat för att små steg inte räcker för att möta nödläget och efterlyser ett politiskt ledarskap som förenar klimat- och miljömål med social rättvisa – en väg som är både hållbar och demokratisk.
Det räcker inte heller att tala om hållbarhet i allmänna ordalag. Vi behöver i stället börja styra mot mål som är förenliga med vad vi vet från forskningen – och med global rättvisa. En politik som styr ekonomin mot människors välmående, jämlikhet och ekologisk balans, i stället för kortsiktig tillväxt.
Länder som Finland och Skottland, liksom städer som Amsterdam och Tomelilla, har redan börjat styra mer mot välmåendeekonomi genom att låta social trygghet och ekologiska gränser tydligare sätta ramarna för politiska beslut.
För att lyckas behöver vi formulera den berättelse som saknas i dagens debatt: att en rättvis grön omställning inte är ett hot mot välfärden utan dess förutsättning.
En rättvis omställning betyder i praktiken att löntagare, glesbygd, låginkomsttagare och unga inte lämnas att bära kostnaderna. Det betyder satsningar på gröna jobb, starka socialförsäkringar, kollektivtrafik och energieffektivisering som sänker människors kostnader och samtidigt minskar utsläpp och användningen av resurser.
Det betyder också att rikare länder som har goda möjligheter att ställa om gör det snabbare, och stöttar låginkomstländer i att göra sin omställning.
Inför COP30 samlar Palmecentret under årets Palmedag aktörer från forskningen, fackföreningar, civilsamhälle och politiken kring just detta: En ny ekosocial samhällsmodell där välfärd och grön omställning är två sidor av samma mynt.
Utgångspunkten är enkel men krävande – en välfärdsstat som levererar trygghet och frihet, inom planetens gränser.
Praktisk politik för att uppnå detta handlar om att sätta upp mätbara mål för välmående i budgetarbetet, driva klimat- och miljöpolitik som också minskar ojämlikheten, skapa omställningsfonder som gör det tryggt att byta jobb och bransch, samt styra investeringar till det som gynnar både människor och ekosystem.
Sverige och andra länder behöver därför:
De nordiska länderna har bäst förutsättningar att gå först: starka välfärdssystem, hög tillit och erfarenhet av samverkan mellan marknad, stat och folkrörelser. Här kan nästa samhällsmodell ta form – en ekosocial modell där välfärd, klimat och rättvisa är sammanlänkade.
Det är dags att Sverige och Norden visar vägen mot en politik som börjar mäta och styra mot det som verkligen räknas: Människors sociala trygghet och planetens hälsa. Alla, oavsett politisk färg, behöver nu våga tänka nytt för att hantera vår tids största utmaningar.
Artikeln har tidigare publicerats i Altinget.
Nedrustning och skyddet av vår livsmiljö handlar om vår överlevnadVarje bomb som faller spränger inte bara sönder städer och människor – den förgiftar mark, vatten och luft. Den lämnar efter sig en tyst katastrof som fortsätter långt efter att bomberna tystnat.
I Ukraina orsakar kriget efter Rysslands fullskaliga invasionskrig en ekologisk förstörelse som kommer att drabba generationer. Rapporten An Environmental Compact for Ukraine, framtagen på uppdrag av Ukrainas regering och ledd av Palmecentrets ordförande Margot Wallström, dokumenterar de enorma miljöskadorna: kemikalier som sprids, jordar som förgiftas, infrastruktur som förstörs.
Hot mot planeten
Bombningarna i Gaza skapar samtidigt tiotals miljoner ton avfall och restprodukter, förstörda vatten- och avloppssystem vilket har lett till allvarliga mark- och vattenföroreningar. Gaza riskerar att bli obeboeligt – inte bara av det urskillningslösa dödandet, utan också av en förstörd livsmiljö.
När Ryssland nu senast presenterat ett test av den kärnkraftsdrivna roboten Burevestnik – ett kärnkraftsdrivet vapen som kan lastas med kärnvapen – suddas gränsen ut mellan krigets risker och vår livsmiljös sammanbrott. Denna typ av vapen utgör inte bara ett hot mot freden, utan mot planeten. Teoretiskt har denna typ av vapen obegränsad räckvidd, och varje haveri skulle kunna sprida radioaktiv förorening över enorma områden, för att inte tala om de katastrofala följderna vid en faktisk användning i krig.
Den militära sektorn står i dag också för 5,5 procent av världens samlade utsläpp – mer än civilflyget och sjöfarten tillsammans. Ändå undantas dessa utsläpp från internationell klimatrapportering. Vi vet inte hur mycket krigsmaskineriet sammantaget förstör vår planets klimat.
Måste ses i ett samverkande perspektiv
Under förra året spenderades över 29,1 biljoner kronor på militära utgifter globalt. Det är enorm kostnad när vi samtidigt har akuta behov att genomföra en sällan skådad kraftsamling att möta klimatkrisen. Om vi misslyckas väntas inte bara katastrofer, folkförflyttningar, ekologisk massdöd och svält. Fler konflikter och krig kommer följa i dess spår.
Detta är inte hållbart. Vi måste bygga mänsklig säkerhet med hänsyn till vår livsmiljö, och inte på hotet om ömsesidig förstörelse. Vi vet också att konflikter, klimatkris och ojämlikhet måste ses ur ett samverkande perspektiv. För att bryta spiralen krävs ett nytt ledarskap och att vi tydligt tar steg för ökad mänsklig och gemensam säkerhet:
Under Alva Myrdals, Olof Palmes och Anna Lindhs var Sverige en tydlig röst för nedrustning, miljö och fred. Den traditionen får vi inte överge. Att stå upp för nedrustning och klimatomställning är inte naivt, det är en realistisk politik för överlevnad. När världen nu samlas under FN:s nedrustningsvecka är budskapet tydligt: Verklig säkerhet förutsätter att vi förebygger konflikter och försvarar vår livsmiljö.
Vår uppmaning till regeringen, låt inte Sveriges röst förbli tyst. Det är hög tid att visa ledarskap i vår tids ödesfrågor.
Oscar Ernerot, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Danielle Barsoum Malki, policyrådgivare Fred & Dialog, Olof Palmes Internationella Center
”Vill vi ha fred måste vi också rusta för fred”Säkerhetsläget i världen blir allt allvarligare. Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskriget, kärnvapenhotet mer aktuellt än på decennier och militärutgifterna slår nya rekord. Det är en farlig utveckling – men den är inte oundviklig. För att möta den behöver dock regeringen ändra sin defensiva utrikes- och säkerhetspolitik.
För även om vi nu åter behöver ökad militär beredskap för att skydda oss mot aggressiva despoter måste vi bredda vår säkerhetspolitiska verktygslåda.
Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina, samt att stora delar av västvärlden vänder bort blicken från den israeliska regeringens grova folkrättsbrott i Gaza, har haft ödesdigra konsekvenser för folkrätten och för världens säkerhet. Donald Trump har återvalts på en agenda som åter för världen in i en tid där den starkes rätt ska gälla och internationella institutioner bekämpas. I grunden ligger en högerauktoritär utveckling och en eskalerande demokratikris med stora konsekvenser för motsättningarna inom och mellan länder.
Vi riskerar nu att se slutet på den period som efter andra världskrigets fasor såg uppbyggnaden av den regelbaserade världsordningen. Tiden då bildandet av FN och FN-stadgan stärkte folkrätten och aggressionskrigen förbjöds. Då förklaringen om de mänskliga rättigheterna lade grunden för de internationella domstolarna samt konventionerna om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.
Men samtidigt som folkrätten urholkas och konflikterna ökar skär regeringen kraftigt ner det förebyggande biståndet och fredsarbetet. Detta i ett läge där världen står inför en rad existentiella hot. Militära lösningar dominerar ensidigt dagordningen och har blivit det enda svaret på internationella säkerhetshot. Men dessa skapar inte varaktig säkerhet. I stället riskerar de tvärtom att förvärra utvecklingen och de globala kriser vi står inför.
Klimatförändringar, hunger, extrem ojämlikhet och auktoritär nationalism kan inte bombas bort, och kommer finnas kvar dagen då fredsavtal kan slutas. Det måste mötas med ett aktivt förebyggande och långsiktigt främjande av demokratiska, hållbara och fredliga samhällen. Det som i sin tur också skapar möjligheter till ökad säkerhet och en mer fredlig värld.
Även om vi nu åter behöver öka vår militära beredskap för att möta utvecklingen i Europa måste vi också arbeta än mer målmedvetet mot ett paradigmskifte. Mot en internationell samverkan som bygger på en insikt av behovet av gemensam säkerhet, och som kan vara baserad på dialog och samexistens.
För att skiftet ska vara möjligt behöver den globala demokratikrisen brytas och en stark folkrätt med effektiva internationella institutioner säkerställas. Oavsett om rättsordningen kränks i Ukraina, i Palestina eller på alla andra platser måste Sverige och omvärlden tydligt agera. När internationella institutioner och domstolar attackeras behöver vi omedelbart höja rösten och samlat gå till motattack, oavsett vem det är som angriper dessa. Vi behöver förbehållslöst försvara och slå vakt om en värld där lag går före styrka och vapenmakt.
Det handlar också om vår egen säkerhet, och det duger inte att som regeringen tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott. Utan folkrätten utvecklas ett farligt och laglöst tillstånd där människor och mindre stater kommer stå helt värnlösa. Olof Palmes ord att ”folkrätten är vår första försvarslinje” gäller fortfarande i högsta grad.
Det krävs också förnyade internationella ansträngningar för nedrustning. Sverige har en lång tradition av att driva på för nedrustning och fred. Idag har vår röst tystnat. Genom regeringens utrikesdeklaration är det tydligt att utrikespolitiska värden som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, dialog och nedrustning tonas ned. Kärnvapen diskuteras inte längre som ett existentiellt hot, utan mer som att vara säkerhetsskapande. Det är en illavarslande utveckling. Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.
Säkerhet, demokrati, hälsa och klimat hänger ihop. Varje krona investerad i detta sparar upp till 16 gånger insatsen i framtida militära insatser och katastrofhantering enligt statistik från FN. Vårt utvecklingssamarbete med omvärlden har därför en unik roll i att förebygga och bemöta de förhållanden som leder till väpnande konflikter och krig – genom att främja demokrati, rättsstatens principer, kvinnors deltagande, dialog och fredlig konfliktlösning.
Bistånd är inget oviktigt sidospår utan tvärtom en nödvändig investering i vår framtida säkerhet. Att återgå till enprocentsmålet är därför inte bara moraliskt rätt, det är strategiskt smart. Många av de hot som världen idag står inför, som klimatkrisen och demokratikrisen, kommer dessutom att ytterligare öka konfliktnivåerna under kommande decennier.
Det finns ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och det finns vare sig fred eller utveckling utan internationell rätt. Vi måste därför arbeta inom alla dessa tre områden för att nå en mer säker värld.
Att som regeringen kraftigt dra ner på det svenska utvecklingssamarbetet, tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott samt driva en defensiv och enögd utrikespolitik, som enbart fokuserar på närområdet och svenska intressen, håller inte.
För vill vi ha fred, måste vi också rusta för fred.
Margot Wallström
ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades först i Svenska Dagbladet.
Gaza: Att tiga är att möjliggöra
Den israeliska regeringens krigföring är ett flagrant brott mot internationell rätt, och en invasion riskerar att leda till ytterligare massdöd och tvångsfördrivning. Enligt uppgifter är målet att militärt ”erövra hela Gazaremsan”. Samtidigt har över 55 000 palestinier redan dödats, majoriteten kvinnor och barn.
Israel upprätthåller en total blockad som systematiskt hindrar tillgång till mat, vatten, medicin och förnödenheter. FN:s generalsekreterare har varnat för att civilbefolkningen i Gaza svälter, medan Amnesty International kallar belägringen grym, omänsklig och ett folkmord. Human Rights Watch har dokumenterat en lång rad systematiska krigsförbrytelser, däribland medvetna attacker mot sjukhus, tvångsevakuerade patienter och dödande av sjukvårdspersonal.
Det här är inte självförsvar – det är kollektiv bestraffning.
Det är inte en ”krigszon” – det är en isolerad, sönderbombad enklav där civilbefolkningen gång på gång tvingas fly från plats till plats utan någonstans att ta vägen.
Och det är inte ett ”krig mellan två jämbördiga parter” – det är en militär stormakt som systematiskt förintar ett ockuperat och blockerat område. Det har aldrig funnits ett krig i historien där 80 % av landet har förstörts, 100 % av befolkningen fördrivits och där över 40% av de döda är barn och kvinnor.
Vi står bakom en omedelbar återgång till vapenvila med frisläppande av gisslan, ett stopp för alla vapenleveranser till Israel, internationellt skydd för civilbefolkningen och humanitärt tillträde till Gaza. Vi kräver ansvar för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet, inklusive Sverige och EU, måste sluta ge politiskt skydd åt den israeliska regeringens agerande. Det är dags för den svenska regeringen att kraftfullt stå upp för folkrätten.
Att blunda är att medverka. Att vara tyst är att möjliggöra. Detta måste få ett slut, NU!
Turkiet vid ett avgörande vägskäl19 mars fängslades Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och flera andra borgmästarkollegor som representerar det socialdemokratiska partiet CHP – vårt systerparti. De anklagas för korruption och terrorism, men fängslandena framstår allt tydligare som en del i ett grymt politiskt spel.
Folkets reaktion har varit omfattande och flera massprotester har genomförts runtom i hela Turkiet. Regeringen har svarat med ökad repression. Massgripanden, tortyr, sexuella trakasserier och misshandel har rapporterats av Palmecentrets partners och andra människorättsorganisationer. Särskilt utsatta är unga aktivister som saknar tidigare politisk erfarenhet, och kvinnor. Amnesty Turkiet har nu begärt en oberoende utredning kring dessa uppgifter.
Civilsamhällsorganisationer, däribland Palmecentrets samarbetspartners, dokumenterar dessa brott och erbjuder juridiskt stöd till de drabbade. Men civilsamhällets möjligheter att agera begränsas av en allt hårdare lagstiftning och minskat internationellt stöd, samtidigt som landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.
Gripandet av İmamoğlu är ett tydligt tecken på den djupa politiska kris som Turkiet befinner sig i. Protesterna som inleddes som en reaktion mot gripandet har snabbt utvecklats till en bredare rörelse med det största oppositionspartiet CHP i spetsen. Att oppositionen samlas mot utvecklingen inger hopp. Men för många känns det som landet nu står vid en avgrund och ett vägskäl.
Vi åkte därför nyligen till Ankara, med en delegation från det europeiska socialdemokratiska partiet, PES, för att uttrycka vårt starka stöd till CHP och de fängslade partiföreträdarna. Partiledaren Özgür Özel som tog emot oss var tacksam över alla internationella ansträngningar som görs för att sätta strålkastarljuset på det som nu sker i Turkiet. När omvärlden skakar i sina grundvalar är det lätt att den illavarslande utvecklingen i Turkiet förvinner från dagordningen och faller i glömska.
Och det ser dessvärre ut som att historien upprepar sig, 2016 fängslades den kurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtaş. Han hade då lyckats nå en växande väljarskara. Trots upprepade domar från Europadomstolen om att han bör friges sitter han fortfarande efter nio år fängslad. Fängslandet av Demirtaş följdes sedan av en systematisk nedmontering av det socialdemokratiska prokurdiska partiet HDP. Vid lokalvalen 2019 vann de makten i 65 av landets kommuner. 48 av dem kom sedan att tvångsförvaltas av staten.
Nu riktas samma metoder mot det största oppositionspartiet CHP och dess populäre ledare İmamoğlu som nyligen utsetts till partiets presidentkandidat i det kommande presidentvalet. Han har lyckats samla en bred väljarskara och är ett tydligt hot mot president Erdoğans makt.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 90 procent av de nationella medierna ligger under statlig kontroll. Enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet är Turkiet en valautokrati. Det innebär att det fortfarande hålls val men att grundläggande demokratiska friheter som yttrandefrihet, pressfrihet och rättsstatens oberoende är kraftigt undergrävda.
Landet ligger på 149:e plats av 180 på Reportrar utan gränsers 2024 års pressfrihetsindex. En av de nyligen fängslade journalisterna är svenske Joakim Medin som försökte resa in i landet för att bevaka protesterna. Han anklagas för att ha förolämpat presidenten Erdoğan och för terrorism. En vanlig anklagelse för att gripa och tysta kritiska röster och journalister.
Civilsamhället och universiteten i landet möter samma behandling. Länge har de varnat för en alltmer tilltagande auktorisering. Men trots att Turkiet under längre tid visat upp denna negativa utveckling säger många i landet att Turkiet nu står vid ett avgörande vägskäl: återgång till demokrati, eller mot en fullständig autokrati. Folkmassornas protester och oppositionens beslutsamhet att fortsätta ta upp kampen mot regeringen inger dock hopp.
Men de behöver hjälp, nu mer än någonsin. Det finns fortfarande en optimism och framåtanda hos CHP, ett självförtroende som vilar i det breda stödet i samhället, inte minst bland ungdomar. Men de klarar det inte ensamma. Det behövs internationell solidaritet.
Vi står inför en ny tid. Vilken väg Turkiet väljer att gå kommer också att prägla utvecklingen i Europa och vårt närområde. Stora högerauktoritära strömningar i världen och krig visar hur snabbt instabilitet kan spridas. Som Natomedlem är Turkiets demokratiska utveckling nödvändig. Är det något vi lärt oss genom historien är det att auktoritära regimer och grannar varken för med sig fred eller stabilitet. Tvärtom.
Men det behöver inte bli så, det turkiska folket och dess demokratiska opposition har inte förlorat slaget. Långt ifrån. Det är den progressiva rörelsen i landet som är garanten för ett demokratiskt Turkiet, men de behöver vårt stöd. Därför måste Sverige och EU i alla de viktiga samarbeten vi har med Turkiet fortsätta att lyfta vikten av demokrati och yttrandefrihet. Sverige och EU måste också fortsätta att ge aktivt stöd till de demokratiska krafterna i landet som vågar försvara yttrandefrihet, jämställdhet och rättssäkerhet.
Vi socialdemokrater kommer fortsätta att stå vid våra turkiska systerpartiers sida i deras kamp så länge som det kommer att behövas.
Orginal artikeln publicerades i AiP.
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paula Carvalho Olovsson
internationell sekreterare Socialdemokraterna
