Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Sverige och EU måste omedelbart agera mot militären i Burma.

Tiotusentals människor demonstrerar dagligen mot militärjuntan i Burma (även kallat Myanmar). Det råder inga tvivel om att befolkningen motsätter sig militärens brutala maktövertagande.
Nu måste omvärlden snabbt visa handlingskraft och vidta konkreta åtgärder som biter på militären. Riktade sanktioner mot militärens ekonomiska intressen skulle kunna vara avgörande.

De senaste veckorna har nyheter kablats ut från Burma som vi hoppades var förpassade till historien. Än en gång har militären gripit makten i landet och avsatt den folkvalda regeringen. Men som så många gånger tidigare har folket gått ut på gatorna med sin säkerhet som insats. De vägrar acceptera en återgång till diktatur.

Den 1 februari, samma dag som det nyvalda parlamentet i Burma skulle tillträda, genomförde militären sin statskupp. Ett års undantagstillstånd utlystes, de folkvalda politikerna avsattes och militären tog över styrningen av landet. Fler än 500 aktivister, journalister och politiker har hittills gripits, däribland landets civila ledare, fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Istället styrs landet av överbefälhavare Min Aung Hlaing. Samme man som FN-utredare pekar ut som ansvarig för brott mot mänskligheten och fördrivningen av folkgruppen rohingya.

Redan samma dag som militären grep makten började människor öppet visa sitt motstånd. Protesterna växte snabbt och nu sker dagliga massdemonstrationer i hela landet. Enbart den största staden Rangoon har enligt flera olika lokala medier fler än 100 000 människor slutit upp i de största folkliga demonstrationerna sedan de stora demonstrationerna mot diktaturen 1988.
Det finns en stor kraft och beslutsamhet i de demonstrationer som nu sker. I tio år har befolkningen fått känna på hur det är att leva i ett mer öppet samhälle. Ekonomin har vuxit och levnadsstandarden har ökat. För dagens unga är kontakt med omvärlden en självklarhet. Aung San Suu Kyi, som länge satt i husarrest, ställde upp och vann två val med stor majoritet. Hennes styre har varit en stor besvikelse för många, inte minst landets minoriteter, men det innebär inte att de vill återgå till militärdiktaturen. Framför allt för landets unga är det en otänkbarhet.

Protesterna har varit fredliga och välorganiserade men har trots det i flera fall mötts av våld från polisen. Tårgas, vattenkanoner och gummikulor har använts mot demonstranter och det finns även rapporter om att poliser skjutit skarpt. De senaste dagarna har soldater och stridsfordon synts på gatorna i städer runt om i landet. Tillslagen mot demonstranterna blir alltmer hårdhänta. Skakande scener har fångats på film när polis skjutit mot folkmassor. Regimens svar kan bli än mer brutalt. Militären har tidigare slagit ner protester utan pardon med tusentals döda som följd.

Omvärlden måste agera snabbt för att sätta press på militären. Konkreta åtgärder måste till. Den burmesiska militären har omfattande ekonomiska intressen. Den kontrollerar flera stora företag, något som ger stora intäkter utanför försvarsbudgeten. Genom att rikta in sig på dessa kan omvärlden sätta press på juntan.

Sverige och EU bör omedelbart införa riktade sanktioner mot den burmesiska militären och företag som ägs och kontrolleras av militären, något som även rekommenderas av FN:s särskilda utredningskommission för Burma. USA har tagit på sig ledartröjan och redan aviserat sanktioner mot tio personer som bär ansvar för statskuppen och tre företag som ägs av militären. Men EU har ännu inte presenterat några konkreta åtgärder som svar på militärkuppen. Sveriges regering måste driva på så att EU omedelbart agerar mot militären.

Tiden att agera är nu. Burma får inte glida tillbaka in i militärens järngrepp. Omvärlden måste stödja de demokratiska krafter i landet som står upp mot militären.

Abul Kalam, ordförande för Swedish Rohingya Association
Anders L Pettersson, executive director vid Civil Rights Defenders
Anna Sundström, generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Center
Eva Ekelund, policychef vid Act Svenska kyrkan
Kristina Jelmin, verksamhetschef för Svenska Burmakommittén
Lina Arvidsson, talesperson för Globala Partnerskap, LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer
Måns Molander, Nordenchef vid Human Rights Watch
Ulrika Strand, generalsekreterare vid Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Widoff, ordförande för MeSheWe

Artikeln publicerades 19/2 – 2020 i Sydsvenskan.

Dags för Sverige att ta ställning för FN:s kärnvapen­förbud!

I dag träder äntligen FN:s förbud mot kärnvapen, TPNW, i kraft. Efter år av internationellt organiserad kamp nåddes i oktober förra året äntligen den magiska gränsen om ratificering i 50 stater. Detta gör förbudet till internationell lag, vilket innebär förbud mot att utveckla, testa, producera, tillverka, äga eller lagra kärnvapen av alla slag. Detta är därför en stor dag för folkrätten och för internationellt samarbete.

För trots att förbudet endast gäller i de länder som ratificerat avtalet, och trots att de nio kärnvapenstaterna sparkat bakut så finns nu ett verktyg på plats för att framöver verka normerande. Det är ett stort kliv fram för fredsrörelsen i världen, men mycket återstår att göra – inte minst för oss i arbetarrörelsen i Sverige. Sverige är ett militärt alliansfritt land med ett stolt förflutet vad gäller kamp för kärnvapennedrustning, men nu lyser vi med vår frånvaro bland de 51 nationer som undertecknat avtalet.

Fastän det råder konsensus inom arbetarrörelsen om behovet av internationell stabilitet och en utveckling mot fred och nedrustning i världen, har den socialdemokratiskt ledda regeringen ännu inte valt att underteckna avtalet. I stället hänvisas alla som verkar för att Sverige ska skriva under TPNW till Stockholmsinitiativet, ett initiativ från 2019 med syfte att samla och verka för nedrustning på bred front för länder i alla delar av världen.

Kärnvapenfrågan är komplex. Det finns förstås ett behov av att bereda fler vägar framåt. Det är klokt att sammanlänka länder som skrivit under förbudet med till exempel länder som är medlemmar i NATO, för att gemensamt hitta en väg framåt. Vi välkomnar och står bakom alla insatser som har för avsikt att verka för begränsningar, avveckling eller förbud, men vi får inte nöja oss med att skynda långsamt.

Dessa två, Stockholmsinitiativet och TPNW, står inte emot varandra. Vi måste inte välja det ena eller det andra. Tvärtom har vi allt att vinna på att stå tydligt för svenska värderingar om fred och avspänning i världen, tillsammans med den svenska fredsrörelsen. Socialdemokratiskt ledda regeringar har en stolt tradition av att gå i bräschen för en säkerhetspolitik som inte spelar kärnvapenstater och auktoritära ledare i händerna och som värnar långsiktig stabilitet, säkerhet och miljö.

Vill vi fortsatt vara en ansedd humanitär stormakt behöver vi våga säga ifrån, också mot världens kärnvapennationer.

Det är dags för regeringen att ta ställning för TPNW och bidra med Sveriges goda internationella anseende till den nya normen för en fredligare planet, där kärnvapenhotet förpassats till historiens skräphög.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-s
Jesper Eneroth, Ordförande för S i Svenska kyrkan
Malin Malm, förbundsordförande S-studenter
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Sara Kukka Salam, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet


Artikeln publicerades 22/1 – 2020 i Arbetet.

Sverige kan inte spela hockey-VM i Belarus

Tv-bilder som visar en hjärtlig kram mellan Belarus diktator Lukasjenko och ordförande för det internationella ishockeyförbundet René Fasel upprör. Den sänder också signaler om att det inom delar av idrottsrörelsen finns en likgiltighet inför att allt fler länder i världen styrs av auktoritära ledare.

Det internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel befann sig alltså i Belarus för att diskutera frågeställningar inför Ishockey VM, som är tänkt att senare i vår spelas i Belarus och Lettland. Att öppet och obehindrat omfamna en icke-demokratisk ledare medan ishockeyvärlden håller andan, skapar osäkerhet om vad ordföranden och diktatorn har för planer.

För vad finns egentligen att diskutera? Det måste väl i betraktas som självklart att i det läge som nu råder i Belarus kan inte ett VM spelas där. Och jag är glad över att Svenska Ishockeyförbundet delar den uppfattningen.

Men hur har det kunnat gå så långt? Varför har inte Ishockey VM i Belarus avblåst för länge sedan? Vi upprörs över bilderna från Washington som visar vad ett auktoritärt och oberäkneligt styre kan få för konsekvenser. Bara några dagar senare möts det internationella ishockeyförbundet och en av världens värsta diktatorer i ett kramkalas.

I november misshandlades den 31-årige konstnären och regimkritikern Raman Bandarenka till döds i Belarus huvudstad Minsk. Maskerade män överföll honom på gården i den bostadsrättsförening han bodde i. Videoklipp från händelsen visar att en av de maskerade personerna kan ha varit Dmitry Baskov, ordförande i Belarus ishockeyförbund. Han deltog inte själva misshandeln, men stod bredvid och tittade på. Redan där borde den internationella ishockeyvärlden ha sagt stopp – inget VM i Belarus!

Svenska Ishockeyförbundet behöver gå längre och tydligt deklarera att Sverige inte kommer att delta i ett VM i Belarus. Eller varför inte en samlad aktion från de fyra nordiska länderna som kvalificerat sig till VM. Om fyra nationer säger nej till Lukasjenkos VM så borde det inte längre finnas mycket att diskutera.

Genom historien har vi sett många bevis på auktoritära ledare som använt idrotten för att stärka sin makt. Och naiva idrottare och idrottsledare som låter sig utnyttjas. Frågan är förstås inte helt svart eller vit, och inte ens jag tror att Sverige i alla sammanhang ska utebli från idrottsarrangemang i odemokratiska stater.

Men när det gäller Belarus finns ingen tvekan.

Där har folket visat att man tröttnat på diktaturen och gett sig ut i jättelika fredliga demonstrationer, men som tyvärr för var dag bemöts allt mer brutalt. Allt fler fängslas, torteras och tvingas i exil. När det gäller Belarus måste man välja sida – demokrati eller diktatur.

Låt oss hoppas på att den internationella idrottsrörelsen väljer rätt.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center


Artikeln publicerades 16/1 – 2020 i Aftonbladet.

Våga stå upp mot förtrycket i Hongkong

Nu åtalas mediemogulen Jimmy Lai, ägare till en frispråkig tidning i Hongkong. Han greps i somras när över hundra poliser vällde in på redaktionen. Några dagar före åtalet greps 16 demokratiaktivister, tre av dem misstänkta för brott mot säkerhetslagen. Och i veckan innan fängslades den kanske mest kände demokratiaktivisten, Joshua Wong, tillsammans med ytterligare två personer.

Vi nås nära nog dagligen av nyheter om gripanden i Hongkong av personer som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Farhågorna att den säkerhetslag som infördes i juni skulle användas för att kväsa demokratirörelsen har besannats. Omvärldens tystnad är oroväckande.

Även Hongkongs arbetarrörelse drabbas. Tidigt i höstas greps Lee Cheuk-yan från HKCTU, Hongkongs motsvarighet till LO. Han släpptes fri mot borgen och inväntar en rättegång som förmodligen inleds i februari. Hongkongs parlament är nu tomt på oppositionella ledamöter. I november klassades fyra parlamentariker som säkerhetsrisker och kastades ut från parlamentet, övriga oppositionella parlamentariker bestämde sig då för att lämna parlamentet.

Snart avgår Donald Trump och stora delar av världen drar en lättnadens suck, då han under sina fyra år vid makten varit det tydligaste uttrycket för den typ av auktoritära ledare som vi under senare år sett allt fler av. Politiska ledare som väljs genom demokratiska val för att sedan angripa demokratins grundvalar. Trump har haft en hård ton mot Kina, även när det gällt situationen i Hongkong. Att han samtidigt varit bästa vän med bland andra Mohammed bin Salman i Saudiarabien visar att det knappast är demokrati och mänskliga rättigheter som Trump velat värna. Snarare handlar det om hans inhemska nationalistiska agenda.

Men Trumps ständiga attacker mot Kina har haft det goda med sig att den kinesiska repressionen hamnat i fokus. Andra mer seriösa aktörer måste ta vid och tydligt ta ställning mot förtrycket i Kina och svara på angreppen mot demokratin i Hongkong. Det är dags för en tydligare hållning från EU. Handelsintressen får inte innebära tystnad på det politiska området.

EU måste kräva att Kina står fast vid löftet om ett land två system, och därmed fortsätter respektera ett demokratiskt styre i Hongkong. Från EU:s sida behöver man ha en beredskap att sätta handling bakom orden.

Det är inte en slump att Hongkongs fackliga centralorganisation har sänt ett stöduttalande till fackföreningsrörelsen i Belarus. Båda organisationerna har drabbats hårt av den globala trenden med ökande angrepp mot civilsamhällets organisationer och begränsningar av demokratiska rättigheter. Allt fler auktoritära ledare utnyttjar pandemin som en förevändning att minska det demokratiska utrymmet.

Faktum är att om vi inte lyckas vända den globala trenden så är allas vår frihet i fara. Så låt 2021 bli ett år då vi tar strid för demokrati och rättvisa i Hongkong, och i resten av världen.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center


Artikeln publicerades 15/12 – 2020 i Dagens Arena

Håll löftet att Västsahara ska få sin folkomröstning

Fredagen den 13 november attackerade marockanska soldater civila västsaharier i Guerguerat, vid den sydvästra delen av Västsahara nära gränsen till Mauretanien. Västsaharierna protesterade fredligt mot den passage som Marocko olagligt byggt genom buffertzonen där varken Marockos eller Polisario Fronts väpnade styrkor får befinna sig enligt eldupphöravtalet som signerades 1991. Passagen bryter mot vapenvilans regler och bidrar dessutom till att transportera stölder av Västsaharas rika naturtillgångar.

Den marockanska attacken är den senaste i en lång rad av provokationer och upprepad råvaruplundring från Marockos sida som möjliggjorts av årtionden av ointresse och flathet från FN:s och omvärldens sida. Västsahariernas representation, Polisario Front, förklarade att eldupphör-avtalet inte längre gäller på grund av Marockos brott och har nu under den senaste veckan beskjutit marockanska positioner längs den 270 mil långa mur, som Marocko byggt och som delar Västsahara i två delar, en ockuperad och en befriad.

Vi inom det svenska civilsamhället tar avstånd från alla våldshandlingar och bevittnar med bestörtning hur regionen riskerar att kastas in i en väpnad konflikt som inte minst skulle drabba den västsahariska civilbefolkningen hårt.

Sverige kan göra en viktig insats för att ge de unga västsaharierna nytt hopp genom att kräva att FN skyndsamt genomför den utlovade folkomröstningen.

1991 trädde eldupphöravtalet mellan Marocko och Polisario Front i kraft. Efter det 16 år långa kriget, sedan Marocko ockuperade Västsahara 1975, skulle västsaharierna, i likhet med andra afrikanska kolonier, äntligen genom en folkomröstning få välja sin framtid, självständighet eller integration med Marocko. Avkoloniseringsprocessen skulle ledas av FN-styrkan Minurso under sex månader. Både Marocko och Polisario Front undertecknade denna settlement agreement, FN:s resolution 690.

Dessa sex månader har blivit till 29 år och ingen folkomröstning har genomförts. Marocko vägrar släppa det råvarurika Västsahara. FN och omvärlden tiger still. Stormakterna med vetorätt, med USA och Frankrike i spetsen och med goda relationer till Marocko, styr hanteringen i FN:s säkerhetsråd.

Samtidigt lever uppåt 200 000 västsaharier sedan 40 år tillbaka i flyktingläger i den algeriska öknen i väntan på att få återgå till ett fritt Västsahara. Vi uppmanar Sverige och FN att inse allvaret. Vi manar till aktion innan en storskalig väpnad konflikt i nordvästra Afrika är ett faktum.

Vi kräver att Sveriges regering framför följande till FN:

1. Att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs, där västsaharierna får besluta om de vill ha en självständig stat eller tillhöra Marocko

2. Att sanktioner införs mot marockanska ledare om de fortsätter förhindra en västsaharisk folkomröstning om självbestämmande

3. Att FN ingriper mot de övergrepp och mänskliga rättighetsbrott som nu i ännu högre grad sker mot skyddslösa västsaharier i ockuperat område samt mot de politiska fångarna i marockanska fängelser

4. Att det särskilda sändebudet för Västsahara snarast tillsätts

Av Sveriges regering kräver vi dessutom:

1. Ett tydligt ställningstagande mot Marockos ockupation.

2. Att riksdagens beslut från 2012 att erkänna den västsahariska staten SADR. Saharawi Arab Democratic Republic, verkställs.

3. Att Sverige i EU kräver ett stopp för alla avtal med Marocko som också omfattar Västsahara.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center
Benjamin Ladraa, Solidarity Rising
Gabi Björsson, Emmaus Stockholm
Gerardo Lizano, Praktisk Solidaritet, Emmaus/Gävle Biståndsgrupp
Jan Strömdahl, Svenska Västsaharakommittén
Kristin Ivarsson, Björkåfrihet
Louise Lindfors, Afrikagrupperna
Ole von Uexkull, Right Livelihood-stiftelsen
Sonja Gardefjord, Kommittén för Västsaharas Kvinnor
PRO


Artikeln publicerades 30/11 – 2020 i ETC

FN viktigare än någonsin

För 75 år sedan bildades FN med syfte att främja internationellt samarbete, fred och frihet. Man enades om att internationellt samarbete och mänskliga rättigheter var vägen framåt. Sedan dess har detta internationella samfund på många sätt varit en garant för utveckling och främjande av fred och demokrati.

Idag, 75 år senare, står världen inför stora och svåra globala utmaningar. Samtidigt vänder sig allt fler politiska ledare bort från internationell samverkan. Det är dags att sluta stoppa huvudet i sanden. Ska vi lyckas mota brinnande klimatkris och växande ekonomiska klyftor måste FN:s medlemsländer höja sina ambitioner och intensifiera FN-samarbetet för fred, klimaträttvisa och minskad ojämlikhet.

Höj ambitionerna för en rättvis omställning

Klimatkrisen är en jämlikhetskris. Fattiga länder och människor drabbas hårdast. Samtidigt påvisas det gång på gång att de rikaste länderna och den rikaste eliten står för de största utsläppen. FN måste ges möjlighet att påskynda den gröna omställningen.

Det är inte rimligt att klimatnotan landar någon annanstans än hos dem som tjänar på dagens ohållbara exploatering och sliter mest på våra begränsade naturresurser. Vi behöver syna de som tjänar pengar på bekostnad av vår planet och dess befolkning. Kriminalisera miljöbrott och tvinga fram en omställning värd namnet där teknisk utveckling och ambition lönar sig och kräv fler stater på ansvar för sin miljöpåverkan.

Dubbla det globala biståndet och minska de ekonomiska klyftorna

I spåren av Corona-pandemin passar auktoritära och nationalistiska ledare runt om i världen på att inskränka demokratiska rättigheter. Arbetare i den informella sektorn berövas möjligheten att utföra sitt arbete och står helt utan försörjning och sociala rättigheter. Fackliga kämpar sägs upp på lösa grunder och protestaktioner kvävs. Till följd av väpnade konflikter och klimatförändringar har hungern i världen ökat de senaste fem åren och covid-19 har ytterligare förvärrat situationen för miljontals människor. Allt fler länder minskar sitt bistånd i en tid då det behövs mer än någonsin. Sverige bör fortsatt vara en humanitär stormakt som går i bräschen för demokrati, jämlikhet och rätten till en dräglig tillvaro för alla. Men ska ekvationen gå ihop krävs det att fler länder tar ett större ansvar. Det ekonomiska stödet till FN:s olika hjälporganisationer måste öka, såväl som det bistånd i syfte att stötta och bygga upp demokratiska strukturer med folklig förankring.

Få fler länder att hjälpa människor på flykt

De flesta av världens länder har förbundit sig till FN:s flyktingkonvention men väljer i praktiken att inte följa den. Det är ohållbart och borde inte vara möjligt. Den uppskattade migrationen till följd av klimatförändringar beräknas enligt FN:s egen klimatpanel bli 250 miljoner människor år 2050. Vi riskerar, om vi inte tar klimathotet på allvar att hamna i historiens värsta humanitära kris. Asylrätten bör värnas och klimatflyktingar bör ges rätt att hävda den. Men ska vi som värld klara av att erbjuda klimatflyktingar skydd och en dräglig tillvaro behöver också fler stater ta ansvar. FN bör ta på sig ledartröjan och proaktivt initiera detta arbete redan nu.

Vi kan inte låta pandemin bli ett verktyg för en ledande elit att dra ifrån ytterligare, varken politiskt eller ekonomiskt. Det finns resurser nog att utrota fattigdom och intensifiera arbetet för demokrati men i vägen står en ovilja vi inte kan acceptera. Insikten om hur livshotande klimatkrisen och de växande klyftorna är kräver att vi agerar mer kraftfullt för att undvika migrationskris, ökad ojämlikhet och en förstörd planet. FN och det internationella samarbetet är och ska vara motorn i lösningen av de utmaningar vi står inför. Problemen är globala. Konsekvenserna är globala. Därför måste lösningen också vara global.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Tajma Sisic, internationell ledare SSU

Artikeln publicerades 24/10 i Dagens Arena

 

Sätt världen i rörelse

Vill du inspireras, hitta sätt att engagera dig internationellt och sätta världen i rörelse? Läs mer här.

 

Skriv under kärnvapenförbudet!

År 2017 röstade Sverige för en konvention som ska förbjuda kärnvapen i FN. Senare samma år tilldelas avskaffandet av kärnvapen Nobels fredspris – då priset ges till ICAN.

Regeringen meddelade underligt nog förra sommaren att man tills vidare avstod från att skriva under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen (TPNW). Man hänvisade till den försenade utredningen som hade lagts fram tidigare under året. Margot Wallström hade då under hela sin tid som utrikesminister kämpat, med övertygelse, för en värld fri från kärnvapen. Hennes efterträdare på posten Ann Linde har sedan dess arrangerat andra delen av det toppmöte Wallström inledde i Stockholm, där man diskuterat ned- och avrustning tillsammans med andra länders utrikesministerium.

Den 21 september fick FN:s kärnvapenförbud sin 45:e ratificering, när Malta skrev under konventionen. Nu är det slutspurt – det saknas bara fem ratificeringar innan kärnvapenförbudet träder i kraft. Fortfarande saknas Sverige. Idag är det den årliga Internationella dagen för eliminerandet av kärnvapen, den fjärde sedan den svenska FN-delegationen under jubel röstade för konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Sverige röstade då för men modet sviker inför ett undertecknande.

Dags att följa den svenska traditionen

Det finns en lång svensk tradition av ned- och avrustningsengagemang, och det är märkligt att just Sverige inte undertecknat detta förbud. Sverige har varit tidiga med att ansluta sig till liknade avtal, mot landminor, mot kemiska vapen och var tongivande inte minst i det arbete som ledde fram till att USA och Sovjet trappade ner anspänningarna under kalla kriget.

Det finns också starkt stöd för ett svenskt undertecknade hos det svenska folket, en överväldigande majoritet – drygt 80 procent – vill att Sverige skriver under enligt de opinionsundersökningar som Olof Palmes Internationella Center givit Sifo i uppdrag att utföra, varje år sedan 2017.

Och konstigt vore väl annars, med en stolt historia av kärnvapenmotstånd hos svenska socialdemokrater som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Maj Britt Theorin. Och vi är många fler inom socialdemokratin och fredsrörelsen som fortfarande väntar på ett tydligare ställningstagande. Risken för en global kärnvapenkatastrof nu i våra dagar är nämligen lika stor som under kalla kriget på 1950-talet. Detta menar experter från Bulletin of the Atomic Scientists, bland annat för att mer ”användbara” kärnvapen utvecklas och sänker tröskeln för kärnvapenkrig.

Vi kan inte vänta

Ett faktum är också att endast en skarp detonation, oavsett om den sker avsiktligt eller av misstag, av ett vår tids kraftfulla moderna kärnvapen skulle orsaka ofattbar massdöd, lidande, förödelse och humanitär katastrof på bara ett par sekunder. Den skulle även kunna orsaka klimatförändringar som inom något år skulle innebära slutet för mänskligt liv på vår planet.

Vi kommer att fortsätta driva på för ett undertecknande av förbudet i vår kamp för en värld fri från kärnvapen. Så vi kräver, med mandat av svenska folket, att Sverige går samma väg som de många länder som redan skrivit under avtalet och att regeringen går samma väg som Göteborg, som nyligen utlyste staden till kärnvapenfri zon efter ett majoritetsbeslut i kommunfullmäktige. Politisk tid är i regel lång, men tiden för detta beslut kan inte tillåtas bli det. Imorgon kanske det är för sent.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Carina Ohlsson, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

Philip Botström, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth, ordförande och vice ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Emma Fastesson Lindgren, tf. förbundsordförande Socialdemokratiska studentförbundet

Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-Socialdemokrater Sverige

Artikeln publicerades 25/9 2020 på Dagens Arena

 

Stoppa Bomberna!

Läs mer om kärnvapenhotet på Palmecentrets sida Stoppa Bomberna.

 

Svik inte Belarus!

I över en månad har gatorna i Belarus fyllts av människor som fått nog. Nog av Lukasjenka, nog av repression, nog av maktens dövhet inför folkets röst. Av människor som vill ha frihet och möjlighet att påverka sin egen och landets framtid.

Sedan slutet av 1990-talet har den svenska arbetarrörelsen samarbetat med demokratiska krafter i landet. Genom stöd till den fria fackföreningsrörelsen, genom folkbildningsinsatser, genom erfarenhetsutbyten med politiska systerpartier. Redan år 2000 manade vi omvärlden att reagera mot Alexander Lukasjenkas auktoritära regim i kampanjen StopLuka.nu. Omvärlden har reagerat med sanktioner, försökt att påverka genom både dialog och frysta relationer men diktatorns grepp om landet och folket har bara hårdnat. Oförtröttligt har vi och andra, både svenska och internationella civilsamhällesorganisationer arbetat vidare. I visshet om att människors längtan efter frihet till sist kommer att segra.

Den fredliga folkliga resning vi nu bevittnar är fantastisk. Den visar att förändring är möjlig. Och att längtan efter frihet är så stark att ingen diktator kan sova gott om natten. En ledare som barrikaderar sig mot sitt eget folk kan knappast överleva på sikt. V ibevittnar troligen början på slutet för Lukasjenka men vägen dit blir knappast enkel. Oavsett hur det slutar finns ett Belarus före och ett efter den nionde augusti 2020.

Med avsky har vi bevittnat övervåld och orättfärdiga arresteringar. Omvärldens fördömanden har varit tydliga. Men nu måste trycket på Lukasjenka öka. Genom riktade sanktioner, men det räcker inte. Sverige och EU bör utöka stödet till oppositionen, civilsamhället och den fria fackföreningsrörelsen. Stärk samarbetet med landets universitet, ge fler studenter möjlighet att studera i Europa. Främja kultursamarbete och ge människor möjlighet att resa visumfritt till EU. Vi måste visa det belarusiska folket vårt stöd – i både ord och handling.

Demokrati tar lång tid att vinna. Men ännu längre tid att bygga. Vårt stöd behövs idag, imorgon men också under lång tid framöver. Det belarusiska folkets resning visar att förändring är möjlig men också betydelsen av långsiktighet och tillförsikt i utvecklingssamarbetet. Demokratins frö har slagit rot i Belarus – det är omvärldens skyldighet att ge den förutsättningar att växa.

Debattinlägget publicerades 10/9 på Dagens Arena.

 

Stödet till världens mest utsatta behövs nu

Idag vet vi att covid-19 har utlöst den värsta ekonomiska krisen i modern tid, och att de som hade det sämst redan innan pandemin – drabbas hårdast. Av två miljarder arbetare i den informella ekonomin stod många, från en dag till en annan, utan levebröd när samhällen stängdes ner.

I Afrika söder om Sahara riskerar 426 barn att dö varje dag resten av året på grund av matbrist som förvärrats av pandemin. I ansträngda sjukvårdssystem blir vård till våldtagna flickor, mödravård och vaccin mot dödliga barnsjukdomar bortprioriterat.

Det här är krisåret då det enligt FN hade behövts fyra gånger mer internationellt bistånd i världen för att möta pandemins katastrofala konsekvenser för människor i fattigdom. Detta samtidigt som ekonomin går dåligt även i höginkomstländerna, vilket riskerar att leda till minskat internationellt stöd.

De ekonomiska behoven i Sverige är stora och de personliga tragedierna i pandemin många. Här finns samhällsproblem som kräver mer resurser. Dem måste vi klara av att ta oss an.

Samtidigt är en värld med större ojämlikhet, mer hunger och konflikter en osäkrare värld för oss alla. Internationellt bistånd är inte ensamt lösningen, många olika resurser kommer att krävas för en hållbar återhämtning. Men bistånd är ett avgörande bidrag till att långsiktigt bygga upp samhällen med fungerande institutioner, tillgång till mat, utbildning och sjukvård.

Det finns de som vill ta från det internationella biståndet för att täcka ökade kostnader i Sverige. Men vi som är ett av världens rikaste länder bör alltid kunna avsätta en hundradel av BNI till de som har det sämre. En minskning skulle dessutom bryta mot riksdagens åtagande om biståndets nivå. Om Sverige minskar sin insats är det stor risk att andra länder följer efter. Vi sätter i sådana fall en negativ trend som kommer att allvarligt hota världens möjligheter att bekämpa fattigdomen.

Ska vi inte göra tvärtom istället? Kan vi få blicka tillbaka på krisen och vara stolta över att vi orkade och förmådde hjälpa andra även när det blåste kallt? Att vi sa ”nu är det tufft för oss, men oändligt mycket svårare för andra”. Att vi visste att Sveriges internationella engagemang inspirerar och ökar hoppet om en hållbar framtid för alla efter coronakrisen.

Låt dina folkvalda som är tillbaka i riksdagen den här veckan veta att du är stolt över ett Sverige som inte lämnar de svagaste i sticket. Ett Sverige som fortsätter att vara en stark röst för en mer jämlik och hållbar värld.

Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare med 40 andra organisationer representerade av Concord.

Sverige måste våga stå upp mot kärnvapen

”När jag tänker på Hiroshima är den första bilden som jag ser framför mig min fyra år gamla brorson som förvandlats till ett oigenkännligt, svärtat, svullet och smält köttstycke. Han fortsatte att be om vatten med svag röst tills döden befriade honom från lidandet. Bilden av denna lilla pojke har för mig kommit att representera alla oskyldiga barn i världen, hotade som de är just i detta ögonblick av kärnvapen. Genom ett enda ljussken ödelades mitt älskade Hiroshima, staden fylldes med högar av skelett och förkolnande kroppar. Av de 360 000 invånarna, mestadels civila – kvinnor, barn och gamla – föll de flesta offer för den urskillningslösa massakern. Det har nu gått 75 år sedan bomberna förintade Hiroshima och Nagasaki, och än i dag dör människor av strålningens långtidseffekter.”

Detta vittnesmål av Setsuko Thurlow, som var 13 år när atombomben tillintetgjorde hennes hemstad Hiroshima i dag för 75 år sedan, är ett av många atombombsöverlevares vittnesmål i kampen för att detta aldrig ska hända igen.

Ett halvår senare, i det nybildade FN:s första generalförsamlingsresolution, beslutade alla medlemsstater att upprätta en kommission som skulle ge förslag på hur kärnvapen ska elimineras. I dag har vi levt med hotet om atombombens fasor i 75 år, och styrkan i moderna vapen är många gånger starkare än de bomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. De nio kärnvapenstaterna visar inga tecken på att verka för en värld utan kärnvapen och spenderade under 2019 nästan 720 miljarder kronor på att modernisera, upprusta och underhålla sina massförstörelsevapen. Miljarder som hade kunnat användas för att stärka hälso- och sjukvård, utbildning och forskning.

När 122 stater i FN i New York sommaren 2017 röstade igenom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen utbrast den då 85-åriga Setsuko Thurlow som befann sig i FN-skrapan: ”Jag har väntat på denna dag i sju decennier. Jag är översvallande glad att den här dagen äntligen har kommit. Detta är början på slutet för kärnvapen!”. Känslan var att historia hade skapats genom detta FN-avtal som slutligen placerar kärnvapen på samma rättsliga grund som övriga massförstörelsevapen och förpassar dem till historiens skamvrå.

Sverige har ännu varken signerat eller ratificerat kärnvapenkonventionen. Det är första gången i historien som Sverige inte skyndsamt ansluter sig till ett multilateralt nedrustningsavtal, och när FN:s konvention om förbud mot kärnvapen når 50 ratificeringar kan det bli första gången Sverige inte är statspart när ett nedrustningsavtal träder i kraft.

Sveriges regering säger sig vara ledande i kärnvapennedrustningen men är i själva verket en del av problemet genom att inte våga ta ställning mot kärnvapenstaterna. Vi vill att Sverige ska våga stå upp för nedrustning och sina ambitioner om en kärnvapenfri värld, även när det blir obekvämt. Vem bestämmer egentligen över svensk säkerhetspolitik?

“Vi lovade våra älskade att deras död inte skulle vara i onödan. Ungefär 250 000 människor har omkommit enbart i Hiroshima – många vars dröm var total avrustning av kärnvapen under deras livstid.”

Låt oss vara en del av Setsuko Thurlows löfte och se till att Sverige är en del av lösningen. Det är vi skyldiga kommande generationer. Låt inte de som dog i Hiroshima och Nagasaki ha dött förgäves. Låt inte fyraåriga Eijis lidande och död försvinna i historien. Skriv under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och var på rätt sida av historien.

I dag minns vi den humanitära katastrofen efter atombombningen av Hiroshima, kl 08.15 den 6 augusti 1945.


Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Åsa Lindström, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Elin Liss, tf generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds och Skiljedomsföreningen
Isadora Wronski, chef Greenpeace Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet
Thomas Jonter, ordförande svenska Pugwash
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Susanne Gerstenberg, för styrgruppen i Kvinnor för Fred
Klara Knapp, ordförande Latinamerikagrupperna
Staffan Wikell, ordförande Jurister mot Kärnvapen
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
Ann Stödberg, ordförande i Operation 1325
Tove Lönneborg, ordförande Fältbiologerna
Beatrice Fihn, generalsekreterare International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
Gunilla Hallonsten, chef avdelningen för kyrkoliv, Svenska kyrkan
Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen
Max Tegmark, professor, MIT & ordförande i Future of Life Institute


Artikeln publicerades i Aftonbladet 6/8 2020 


Risken för kärnvapenkrig är större än på decennier. Men katastrofen kan undvikas. Läs mer på Palmecentrets sida Stoppa Bomberna.