Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Sverige måste skriva under FN:s kärnvapenförbud

De som överlevde kärnvapenattackerna och minns vad som skedde är nu över 80 år gamla. Snart finns ingen kvar som kan berätta utifrån egna erfarenheter. Det är upp till oss som är aktiva i dag att inte förtränga hotet från framtida kärnvapenkrig, och engagera oss för att eliminera det. Det är hög tid för Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

Klimatkrisen är ett tydligt exempel där problem förträngts och åtgärder uteblivit. Och än i dag finns de som fortsätter att förneka. Risken för en global pandemi har spelats ner, och när den nu har drabbat ser vi att den globala samverkan som borde funnits för att effektivt bekämpa smittan inte fanns på plats.

Vi kan inte inta samma förnekande attityd till risken för ett kärnvapenkrig, som faktiskt kan leda till att hela mänskligheten utplånas. Världens politiska ledare har alltför länge förnekat eller förminskat detta hot mot vår existens.

Sannolikheten för ett storskaligt kärnvapenkrig ökar, liksom risken för en mer begränsad konflikt där kärnvapen används, men som ändå kan resultera i många miljoner döda och påverkan på hela jordens klimat.

Kärnvapenförbud är vägen framåt

Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning. Kärnvapenmakterna moderniserar sina kärnvapen, och spenderar mer pengar på sina kärnvapenarsenaler. Det är USA och Ryssland som innehar den helt övervägande delen av kärnvapnen. Samtidigt har antalet stater som innehar kärnvapen ökat. Storbritannien har beslutat att öka antalet kärnvapenstridsspetsar med 40 procent och det kommer oroande rapporter om kinesisk kärnvapenupprustning.

I allt högre utsträckning räknar kärnvapenmakterna in kärnvapnen i sin militärstrategiska planering. Och med stigande spänningar mellan supermakterna ökar sannolikheten att de faktiskt kommer till användning. Det kan ske genom ett misstag, ett falskt alarm, där ett upptrissat läge inte tillåter att man avvaktar med en motattack.

Det vi nu behöver är en global folklig mobilisering, som lyfter upp kärnvapenhotet från den skugga det hamnat i, till en fråga som lägger sig högst upp på den internationella dagordningen. Det främsta ljuset i mörkret är FN:s kärnvapenförbud som beslutades 2017, samma år som organisationen ICAN fick Nobels fredspris för sitt arbete för ett globalt förbud mot kärnvapen.

Dags att gå i Palmes fotspår

FN:s kärnvapenförbud trädde i kraft i januari i år, då fler än 50 nationer ratificerat det. Redan 1985 lyfte Olof Palme i ett tal inför FN behovet av en internationell konvention mot användningen av kärnvapen, som ett steg på vägen mot en total avrustning. Han skulle förstås ha uppskattat att se att hans förslag tre decennier senare förvandlats till verklighet.

Ändå har Sverige valt att inte skriva under konventionen, vilket är högst beklagligt. Med tanke på den stolta tradition Sverige har när det gäller fred- och nedrustning borde vi istället vara en ledande kraft i den växande rörelse som kräver en värld utan kärnvapen.

Vi behöver även finna vägar till samtal som kan minska risken för en kärnvapenkatastrof och minimera andra globala hot mot mänskligheten. Samtal och förhandlingar som måste ske mellan nationer som i övrigt må ha ett konfliktfyllt förhållande. År 1982 lade en internationell kommission under ledning av Olof Palme fram en rapport där begreppet gemensam säkerhet etablerades. Det Palmekommissionen kom fram till var att i ett kärnvapenkrig finns inga segrare, bara ömsesidig förintelse. Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning.

En ny kommission för gemensam säkerhet har bildats

Nu har en ny internationell kommission skapats, som utifrån begreppet gemensam säkerhet analyserar hur världen ska ta sig an kärnvapenhotet och andra hot mot mänskligheten. Initiativet går under namnet Common Security 2022. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenteras en rapport om hur vi ska nå gemensam mänsklig säkerhet i vår tid. En förändring måste till om Hiroshima och Nagasaki inte bara ska vara de första utan även de sista städerna som läggs i ruiner av en kärnvapenattack.

Anna Sundström
Olof Palmes Internationella Center
Pierre Schori
Olof Palmes Minnesfond


Debattartikeln publicerades i Dagens Arena 5/9 2021

Nu är det inte läge att kapa biståndet till Palestina

Lättnaden över nyheten om vapenvila mellan Hamas, och andra terrororganisationer på Gazaremsan, och Israel blandas med frustration över den moderata partiledningens cynism och populism. Mitt under den senaste tidens våldsupptrappning meddelar Moderaterna att de vill minska det svenska biståndet till Palestina. Det är en farlig väg att gå och minst sagt häpnadsväckande.

Den här gången varade den väpnade konflikten i elva dagar och krävde 244 människors liv. Tolv israeler varav två barn och 232 palestinier, varav 65 barn. Över tjugo mediehus och organisationer har fått sina kontor förstörda. Just när Gaza är sönderslaget av krig och behoven är som störst, passar Moderaterna på att deklarera att biståndet till Palestina ska minska.

De humanitära behoven är enorma och samtidigt kommer våldet återkomma så länge det politiska läget inte förbättras. Ytterligare civila kommer dö, familjer trasas sönder och nya trauman kommer uppstå för de barn som redan lider och tappar tro på framtiden och demokratin. För långsiktig stabilitet och fred krävs demokrati och framtidstro genom enträget arbete med att förbättra människors levnadsvillkor vilket är vad svenskt bistånd haft och har som huvuduppgift.

Det svenska biståndet till Palestina stödjer de krafter som arbetar för demokrati, yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, ansvarsutkrävande och mot extremism. Moderaterna har rätt i att demokratin är hotad. Desto större anledning att stödja det palestinska civilsamhället.

I våldscyklerna är det extremisterna som håller i taktpinnen och det är vår uppgift att stötta de demokratiska och fredsinriktade krafter som till slut är bärare av en hållbar politisk lösning på konflikten. Det palestinska civilsamhällets organisationer spelar också en viktig roll i att bevaka och rapportera om situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i de områden som kontrolleras av Hamas och den palestinska myndigheten.

Bistånd är inte en konsultbeställning. Högerns annonserade neddragningar av finansiering i hopp om snabba lösningar är orealistiskt, kontraproduktivt och farligt. Att den svenska högern med Moderater och Sverigedemokrater i spetsen har för avsikt att minska biståndet är heller inget nytt.

Trots att stödet för svenskt bistånd idag är stort bland befolkningen görs populistiska försök att ställa behov mot varandra för att kunna lämna världens fattiga med notan för skattesänkningar i Sverige. Detta trots att världsutvecklingen i allmänhet och demokratiutvecklingen i synnerhet går åt fel håll med ett minskat demokratiskt utrymme för civilsamhället. Då behöver den internationella solidariteten och samarbetet stärkas. Är målet fred och stabilisering är demokratibistånd vägen framåt.

Länge har dessutom udden riktats mot just Palestina. Det finns inga ambitioner hos det högerkonservativa blocket att skapa en drägligare tillvaro för dessa människor. Man har valt sida och riskerar med sin politik att stärka extremisterna och omöjliggöra en långsiktig lösning både politiskt och socialt.

Att kapa stödet skulle inte pressa ickedemokratiska aktörer, utan istället främst drabba barn och unga. Svenskt bistånd ger hopp om ett värdigt liv och bidrar till framtidstro för människor som vuxit upp i en flera decennier lång konflikt. Har Sverige ambitioner att verka för långsiktigt freds- och demokratibygge behöver vi också vara realistiska. Det kostar pengar, men det räddar liv. Det främjar demokratin och bereder väg för den långsiktiga lösning som är den enda möjliga: två stater i fred, säkerhet och samexistens.


Debattartikeln publicerades 27 maj 2021 i Piteå-Tidning

”Alla svenska partier måste ta ansvar för att få slut på Israels ockupation av Palestina”

Området Sheik Jarrah i det ockuperade östra Jerusalem, har i dagarna fått stå symbol för den folkrättsvidriga ockupationen av Palestina som pågått allt för länge. Den israeliska staten tillåter bosättare att stjäla land och hem från palestinier medan världen tyst tittar på.

Enligt FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) dokumenterades förra året minst 771 fall av våldsamt agerande av israeliska bosättare som resulterade i att 133 palestinier skadades främst i östra Jerusalem, Hebron, Nablus och Ramallah. Under de tre första månaderna av 2021 dokumenterades ytterligare drygt 210 fall.

De senaste dagarna har många av oss skakats av tvångsevakueringarna av palestinier boende i stadsdelen Sheik Jarrah efter att israelisk domstol hävdat att området skulle ha utgjort judisk mark före 1948. Även det har resulterat i hundratals skadade.

Igår miste dessutom 21 personer sitt liv, bland dem 9 barn, som en konsekvens av israeliska bombattacker i Gaza. Våldet från alla parter måste upphöra omedelbart.

Det är när brott möts med straffrihet som en ockupation kan fortgå i över sju decennier och försätter miljontals palestinier på flykt. Såväl de israeliska bosättningarna som våldet bosättarna och den israeliska militären utövar mot palestinier är ett brott mot internationell rätt.

Europeiska skattebetalares bistånd till att bygga upp hem och skolor för palestinier på palestinsk mark förstörs eller konfiskeras systematiskt av israeliska myndigheter. Det är oacceptabelt och måste omedelbart kompenseras av Israel.

Det är ett faktum att Benjamin Netanyahu och den israeliska högern saknar vilja att verka för en fredlig lösning grundat på två stater. Det är också häpnadsväckande att ockupationen har fått fortgå utan agerande från det internationella samfundet.

I Europaparlamentet har extremhögern, högern och många gånger den liberala gruppen tillsammans utgjort hinder för att ens ta upp frågan om Israels folkrättsbrott i parlamentet. Nästa vecka kommer frågan återigen vara på bordet.

Det är dags för alla svenska partier att ta sitt ansvar för att få slut på ockupationen utan konstanta undanflykter. Det finns ett flertal saker alla svenska partier i riksdagen och i Europaparlamentet skulle kunna driva gemensamt:

1) Erkänn Palestina enligt 1967 års gränser. För alla som verkligen tror på en tvåstatslösning borde ett erkännande av Palestina vara en självklarhet. Så länge Palestina inte erkänns på samma sätt som Israel kommer framgång vara svårt att uppnås i framtida fredsförhandlingarna. Sverige gick i bräschen och erkände redan 2014 men vi behöver fortsätta trycka på för att fler stater ska välja att göra detsamma.

2) Stoppa handel med varor från bosättarområden och företag som bidrar till att upprätthålla ockupationen. Bosättningar är ett brott mot internationell rätt och borde inte stödjas av någon. Dessutom utgör expansionen av bosättningar ett stort hinder för en ordnad tvåstatslösning.

3) Se över EU:s och Israels associationsavtal. Enligt artikel två i associationsavtalet utgör respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i både de interna och externa relationerna en avgörande del av avtalet. Israels brott mot mänskliga rättigheter kan vara ett avtalsbrott.

4) Stödja internationella brottmålsdomstolen i dess utredning av krigsbrott. Internationella brottmålsdomstolen inledde tidigare i år en förundersökning om möjliga krigsbrott som begåtts på ockuperat territorium. Sedan dess har både domstolen och chefsåklagaren utsatts för politiska påtryckningar av israeliska myndigheter som dessutom vägrar samarbeta. Det är viktigt att rättsstatens principer respekteras och domstolen får utöva sitt arbete på ett oberoende och opartiskt sätt. Brott får inte fortsätta mötas av straffrihet.

 

Olof Palmes ord “Politik är att vilja något” är viktigare än någonsin. ”Att vilja förändring, därför att förändringen ger löften om förbättring”.

För alla oss som tror att en tvåstatslösning är vägen fram, där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet, borde ovanstående krav vara en självklarhet.

Evin Incir, Europaparlamentariker (S)
Anna Sundström, Generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Tajma Sisic, Internationell ledare, SSU

Debattartikeln publicerades 11/5 i OmVärlden.

Global jämställdhet är viktigare än någonsin

Kriser förstärker orättvisor

Våra just nu tre största globala kriser – klimatförändringarna, demokratins kräftgång och coronapandemin – trycker tillbaka jämställdheten, kastar miljontals kvinnor ut i arbetslöshet, hunger och både ekonomisk och social utsatthet. Ändå får alltför ofta det aktiva jämställdhetsarbetet stå tillbaka i tider av kris.

I mars 2019, ett år innan världen kastades in en pandemi, rapporterade Världsbanken att världen tog snabba kliv mot jämställdhet tack vare ett decennium då lagar stiftats för att på papperet ge kvinnor och män samma juridiska rättigheter. Kvinnor kan visserligen fortfarande endast åtnjuta tre fjärdedelar av de rättigheter som män men om den progressiva takten fortsatte skulle världen nå jämställdhet i lagar och regleringar år 2073.

Sedan kom pandemin och med den ett bakslag för jämställdheten som av FN kallats för en skuggpandemi. Vanligen drabbar ekonomisk kris män hårdare än kvinnor men i coronapandemins spår är det precis tvärtom. Skolstängningar tvingar kvinnor tillbaka till hemmen för att ta hand om barnen, den ekonomiska krisen slår hårdare mot kvinnodominerade sektorer och dessutom ökar våldet i hemmen. Jämställheten har fått sig en rejäl törn och traditionella könsroller har både synliggjorts och förvärrats.

En tredjedel av alla flickor och kvinnor världen över har blivit slagna eller sexuellt utnyttjade någon gång i livet. En förvärrad ekonomisk situation är förödande för världens kvinnor.
Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension. Detta drabbar kvinnor hårdast. En tredjedel av alla flickor och kvinnor världen över har blivit slagna eller sexuellt utnyttjade någon gång i livet. En förvärrad ekonomisk situation är förödande för världens kvinnor.

Kvinnor drabbas när demokratin försvagas

Hand i hand med en växande nationalism stärker repressiva ledare just nu sin makt i många av världens länder vilket resulterat i en demokratisk tillbakagång i ett stort antal länder världen över. Nationalismen har många fiender, men avståndstagandet från feminister och kvinnorättsförsvarare förenar. ​Kvinnans roll är först och främst att föda nationens barn och stötta nationens försvarare – mannen. ​Med en växande nationalism och allt fler auktoritära ledare minskar inte bara det demokratiska utrymmet. Kvinnors rättigheter trycks tillbaka, jämställdheten minskar och kvinnors delaktighet i samhället minskar.

Traditionella könsroller förvägrar kvinnor delaktighet samtidigt som inflytande i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Då endast 25 procent av världens parlamentariker är kvinnor, det i huvudsak män som fattar besluten om hur coronapandemin ska hanteras. Enligt UNIFEM är detta förklaringen till att mindre än en femtedel av åtgärderna i stimulanspaketen är särskilt riktade mot kvinnor.

Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner är inte bara ett demokratiskt problem, det leder till förlorade möjligheter och sämre utveckling för hela samhället. Dessutom minskar våra chanser att nå klimatmålen. Kvinnors livsstil generellt orsakar mindre klimatpåverkan och kvinnor drabbas i högre utsträckning än män av klimatförändringarnas effekter samtidigt som jämställdhet gynnar länders förmåga att tackla klimatomställningen. Ändå saknas ofta ett tydligt jämställdhetsperspektiv i klimatdebatten.

Dags för en ny säkerhetspolitik

Som en direkt konsekvens av klimatförändringarna växer spänningar, ökar antalet konflikter och människor på flykt men vårt svar kan inte vara murar mot omvärlden och mer resurser till militär och försvar. Det är både kortsiktigt och naivt. I stället måste vi nu fånga möjligheten att i grunden utmana den alltjämt rådande traditionella och stereotypt manliga synen på säkerhet. Vi behöver ett tankeskifte till en säkerhetspolitik som sätter människors säkerhet, trygghet och rättigheter i fokus.

När kris är det nya normala måste arbetet för jämställdhet ges förnyad prioritet. Genom att verka för en jämställd miljö- och klimatomställning sätter vi samtidigt freden och den gemensamma säkerheten i fokus. Alla vinner på jämställdhet!

Artikeln publicerades maj 2021 på Folkhemmet Opinion

Moderaterna trummar ut budskap om att strypa biståndet

För första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från 2019.

För första gången sedan FN:s utvecklingsprogram UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index gick utvecklingen på många håll bakåt under 2020. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.

Också i Sverige fortsätter röster höjas för att minska biståndet och villkora det med krav som de facto underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck. I sann Donald Trump-anda trummar Moderaterna ut budskap om att strypa biståndet och påståenden om att sätta ”Sverige först”, som om Sverige är en isolerad ö och inte påverkas av den globala utvecklingen.

När Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att använda bistånd som påtryckningsmedel i migrationspolitiken var det på den moderata gruppen i Europaparlamentets (EPP) initiativ. I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder och för de människor som behöver stödet allra mest, sätts kortsiktiga intressen först och biståndet riktas till de länder som hörsammar krav på gränspoliser.

Vi socialdemokrater står upp för det svenska biståndet som sätter fattigdomsbekämpning först. Vi är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen, det har vi definitivt råd med och problemen globalt kräver det. Vår säkerhet, handel och utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning.  Därför ska biståndet också fortsatt användas till att utrota fattigdomen, stärka jämställdheten och minska orättvisorna i världen.

Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden.

Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet, speciellt kvinnor och flickor. Behovet av internationell solidaritet, samverkan och en feministisk biståndspolitik har därför aldrig varit större än just nu.

När utmaningarna hopar sig är det lätt att det känns hopplöst. Men det är viktigare än någonsin att vi kraftsamlar för att vända utvecklingen. Vi vet att det går. Vi har ju gjort det förut – tillsammans.

Att minska fattigdomen och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom har varit målet för det svenska biståndet sedan starten på 1960-talet. Genom ett generöst bistånd har vi bidragit till just detta.

De senaste decennierna har miljontals människor tagit sig ur fattigdom, barnadödligheten har minskat kraftigt, fler människor har tillgång till sjukvård och de allra flesta barn går i skolan. När nu utvecklingen vänds tillbaka måste världssamfundets ansträngningar öka liksom den rika världens vilja att ta ansvar för den globala utvecklingen.

Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli alltmer beroende av varandra.

Genom en aktiv utrikespolitik som ger fortsatt prioritet åt internationell samverkan och ett generöst bistånd bidrar vi till en bättre och tryggare värld. Det är bra också för Sverige. Globalt samarbete för minskad fattigdom och ojämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.

Annika Strandhäll (S)biståndspolitisk talesperson och riksdagsledamot
Evin Incir (S), Europaparlamentariker
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center

Sverige och EU måste omedelbart agera mot militären i Burma.

Tiotusentals människor demonstrerar dagligen mot militärjuntan i Burma (även kallat Myanmar). Det råder inga tvivel om att befolkningen motsätter sig militärens brutala maktövertagande.
Nu måste omvärlden snabbt visa handlingskraft och vidta konkreta åtgärder som biter på militären. Riktade sanktioner mot militärens ekonomiska intressen skulle kunna vara avgörande.

De senaste veckorna har nyheter kablats ut från Burma som vi hoppades var förpassade till historien. Än en gång har militären gripit makten i landet och avsatt den folkvalda regeringen. Men som så många gånger tidigare har folket gått ut på gatorna med sin säkerhet som insats. De vägrar acceptera en återgång till diktatur.

Den 1 februari, samma dag som det nyvalda parlamentet i Burma skulle tillträda, genomförde militären sin statskupp. Ett års undantagstillstånd utlystes, de folkvalda politikerna avsattes och militären tog över styrningen av landet. Fler än 500 aktivister, journalister och politiker har hittills gripits, däribland landets civila ledare, fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Istället styrs landet av överbefälhavare Min Aung Hlaing. Samme man som FN-utredare pekar ut som ansvarig för brott mot mänskligheten och fördrivningen av folkgruppen rohingya.

Redan samma dag som militären grep makten började människor öppet visa sitt motstånd. Protesterna växte snabbt och nu sker dagliga massdemonstrationer i hela landet. Enbart den största staden Rangoon har enligt flera olika lokala medier fler än 100 000 människor slutit upp i de största folkliga demonstrationerna sedan de stora demonstrationerna mot diktaturen 1988.

Det finns en stor kraft och beslutsamhet i de demonstrationer som nu sker. I tio år har befolkningen fått känna på hur det är att leva i ett mer öppet samhälle. Ekonomin har vuxit och levnadsstandarden har ökat. För dagens unga är kontakt med omvärlden en självklarhet. Aung San Suu Kyi, som länge satt i husarrest, ställde upp och vann två val med stor majoritet. Hennes styre har varit en stor besvikelse för många, inte minst landets minoriteter, men det innebär inte att de vill återgå till militärdiktaturen. Framför allt för landets unga är det en otänkbarhet.

Protesterna har varit fredliga och välorganiserade men har trots det i flera fall mötts av våld från polisen. Tårgas, vattenkanoner och gummikulor har använts mot demonstranter och det finns även rapporter om att poliser skjutit skarpt. De senaste dagarna har soldater och stridsfordon synts på gatorna i städer runt om i landet. Tillslagen mot demonstranterna blir alltmer hårdhänta. Skakande scener har fångats på film när polis skjutit mot folkmassor. Regimens svar kan bli än mer brutalt. Militären har tidigare slagit ner protester utan pardon med tusentals döda som följd.

Omvärlden måste agera snabbt för att sätta press på militären. Konkreta åtgärder måste till. Den burmesiska militären har omfattande ekonomiska intressen. Den kontrollerar flera stora företag, något som ger stora intäkter utanför försvarsbudgeten. Genom att rikta in sig på dessa kan omvärlden sätta press på juntan.

Sverige och EU bör omedelbart införa riktade sanktioner mot den burmesiska militären och företag som ägs och kontrolleras av militären, något som även rekommenderas av FN:s särskilda utredningskommission för Burma. USA har tagit på sig ledartröjan och redan aviserat sanktioner mot tio personer som bär ansvar för statskuppen och tre företag som ägs av militären. Men EU har ännu inte presenterat några konkreta åtgärder som svar på militärkuppen. Sveriges regering måste driva på så att EU omedelbart agerar mot militären.

Tiden att agera är nu. Burma får inte glida tillbaka in i militärens järngrepp. Omvärlden måste stödja de demokratiska krafter i landet som står upp mot militären.

Abul Kalam, ordförande för Swedish Rohingya Association
Anders L Pettersson, executive director vid Civil Rights Defenders
Anna Sundström, generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Center
Eva Ekelund, policychef vid Act Svenska kyrkan
Kristina Jelmin, verksamhetschef för Svenska Burmakommittén
Lina Arvidsson, talesperson för Globala Partnerskap, LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer
Måns Molander, Nordenchef vid Human Rights Watch
Ulrika Strand, generalsekreterare vid Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Widoff, ordförande för MeSheWe

Artikeln publicerades 19/2 – 2020 i Sydsvenskan.

Dags för Sverige att ta ställning för FN:s kärnvapen­förbud!

I dag träder äntligen FN:s förbud mot kärnvapen, TPNW, i kraft. Efter år av internationellt organiserad kamp nåddes i oktober förra året äntligen den magiska gränsen om ratificering i 50 stater. Detta gör förbudet till internationell lag, vilket innebär förbud mot att utveckla, testa, producera, tillverka, äga eller lagra kärnvapen av alla slag. Detta är därför en stor dag för folkrätten och för internationellt samarbete.

För trots att förbudet endast gäller i de länder som ratificerat avtalet, och trots att de nio kärnvapenstaterna sparkat bakut så finns nu ett verktyg på plats för att framöver verka normerande. Det är ett stort kliv fram för fredsrörelsen i världen, men mycket återstår att göra – inte minst för oss i arbetarrörelsen i Sverige. Sverige är ett militärt alliansfritt land med ett stolt förflutet vad gäller kamp för kärnvapennedrustning, men nu lyser vi med vår frånvaro bland de 51 nationer som undertecknat avtalet.

Fastän det råder konsensus inom arbetarrörelsen om behovet av internationell stabilitet och en utveckling mot fred och nedrustning i världen, har den socialdemokratiskt ledda regeringen ännu inte valt att underteckna avtalet. I stället hänvisas alla som verkar för att Sverige ska skriva under TPNW till Stockholmsinitiativet, ett initiativ från 2019 med syfte att samla och verka för nedrustning på bred front för länder i alla delar av världen.

Kärnvapenfrågan är komplex. Det finns förstås ett behov av att bereda fler vägar framåt. Det är klokt att sammanlänka länder som skrivit under förbudet med till exempel länder som är medlemmar i NATO, för att gemensamt hitta en väg framåt. Vi välkomnar och står bakom alla insatser som har för avsikt att verka för begränsningar, avveckling eller förbud, men vi får inte nöja oss med att skynda långsamt.

Dessa två, Stockholmsinitiativet och TPNW, står inte emot varandra. Vi måste inte välja det ena eller det andra. Tvärtom har vi allt att vinna på att stå tydligt för svenska värderingar om fred och avspänning i världen, tillsammans med den svenska fredsrörelsen. Socialdemokratiskt ledda regeringar har en stolt tradition av att gå i bräschen för en säkerhetspolitik som inte spelar kärnvapenstater och auktoritära ledare i händerna och som värnar långsiktig stabilitet, säkerhet och miljö.

Vill vi fortsatt vara en ansedd humanitär stormakt behöver vi våga säga ifrån, också mot världens kärnvapennationer.

Det är dags för regeringen att ta ställning för TPNW och bidra med Sveriges goda internationella anseende till den nya normen för en fredligare planet, där kärnvapenhotet förpassats till historiens skräphög.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-s
Jesper Eneroth, Ordförande för S i Svenska kyrkan
Malin Malm, förbundsordförande S-studenter
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Sara Kukka Salam, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet


Artikeln publicerades 22/1 – 2020 i Arbetet.

Sverige kan inte spela hockey-VM i Belarus

Tv-bilder som visar en hjärtlig kram mellan Belarus diktator Lukasjenko och ordförande för det internationella ishockeyförbundet René Fasel upprör. Den sänder också signaler om att det inom delar av idrottsrörelsen finns en likgiltighet inför att allt fler länder i världen styrs av auktoritära ledare.

Det internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel befann sig alltså i Belarus för att diskutera frågeställningar inför Ishockey VM, som är tänkt att senare i vår spelas i Belarus och Lettland. Att öppet och obehindrat omfamna en icke-demokratisk ledare medan ishockeyvärlden håller andan, skapar osäkerhet om vad ordföranden och diktatorn har för planer.

För vad finns egentligen att diskutera? Det måste väl i betraktas som självklart att i det läge som nu råder i Belarus kan inte ett VM spelas där. Och jag är glad över att Svenska Ishockeyförbundet delar den uppfattningen.

Men hur har det kunnat gå så långt? Varför har inte Ishockey VM i Belarus avblåst för länge sedan? Vi upprörs över bilderna från Washington som visar vad ett auktoritärt och oberäkneligt styre kan få för konsekvenser. Bara några dagar senare möts det internationella ishockeyförbundet och en av världens värsta diktatorer i ett kramkalas.

I november misshandlades den 31-årige konstnären och regimkritikern Raman Bandarenka till döds i Belarus huvudstad Minsk. Maskerade män överföll honom på gården i den bostadsrättsförening han bodde i. Videoklipp från händelsen visar att en av de maskerade personerna kan ha varit Dmitry Baskov, ordförande i Belarus ishockeyförbund. Han deltog inte själva misshandeln, men stod bredvid och tittade på. Redan där borde den internationella ishockeyvärlden ha sagt stopp – inget VM i Belarus!

Svenska Ishockeyförbundet behöver gå längre och tydligt deklarera att Sverige inte kommer att delta i ett VM i Belarus. Eller varför inte en samlad aktion från de fyra nordiska länderna som kvalificerat sig till VM. Om fyra nationer säger nej till Lukasjenkos VM så borde det inte längre finnas mycket att diskutera.

Genom historien har vi sett många bevis på auktoritära ledare som använt idrotten för att stärka sin makt. Och naiva idrottare och idrottsledare som låter sig utnyttjas. Frågan är förstås inte helt svart eller vit, och inte ens jag tror att Sverige i alla sammanhang ska utebli från idrottsarrangemang i odemokratiska stater.

Men när det gäller Belarus finns ingen tvekan.

Där har folket visat att man tröttnat på diktaturen och gett sig ut i jättelika fredliga demonstrationer, men som tyvärr för var dag bemöts allt mer brutalt. Allt fler fängslas, torteras och tvingas i exil. När det gäller Belarus måste man välja sida – demokrati eller diktatur.

Låt oss hoppas på att den internationella idrottsrörelsen väljer rätt.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center


Artikeln publicerades 16/1 – 2020 i Aftonbladet.

Våga stå upp mot förtrycket i Hongkong

Nu åtalas mediemogulen Jimmy Lai, ägare till en frispråkig tidning i Hongkong. Han greps i somras när över hundra poliser vällde in på redaktionen. Några dagar före åtalet greps 16 demokratiaktivister, tre av dem misstänkta för brott mot säkerhetslagen. Och i veckan innan fängslades den kanske mest kände demokratiaktivisten, Joshua Wong, tillsammans med ytterligare två personer.

Vi nås nära nog dagligen av nyheter om gripanden i Hongkong av personer som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Farhågorna att den säkerhetslag som infördes i juni skulle användas för att kväsa demokratirörelsen har besannats. Omvärldens tystnad är oroväckande.

Även Hongkongs arbetarrörelse drabbas. Tidigt i höstas greps Lee Cheuk-yan från HKCTU, Hongkongs motsvarighet till LO. Han släpptes fri mot borgen och inväntar en rättegång som förmodligen inleds i februari. Hongkongs parlament är nu tomt på oppositionella ledamöter. I november klassades fyra parlamentariker som säkerhetsrisker och kastades ut från parlamentet, övriga oppositionella parlamentariker bestämde sig då för att lämna parlamentet.

Snart avgår Donald Trump och stora delar av världen drar en lättnadens suck, då han under sina fyra år vid makten varit det tydligaste uttrycket för den typ av auktoritära ledare som vi under senare år sett allt fler av. Politiska ledare som väljs genom demokratiska val för att sedan angripa demokratins grundvalar. Trump har haft en hård ton mot Kina, även när det gällt situationen i Hongkong. Att han samtidigt varit bästa vän med bland andra Mohammed bin Salman i Saudiarabien visar att det knappast är demokrati och mänskliga rättigheter som Trump velat värna. Snarare handlar det om hans inhemska nationalistiska agenda.

Men Trumps ständiga attacker mot Kina har haft det goda med sig att den kinesiska repressionen hamnat i fokus. Andra mer seriösa aktörer måste ta vid och tydligt ta ställning mot förtrycket i Kina och svara på angreppen mot demokratin i Hongkong. Det är dags för en tydligare hållning från EU. Handelsintressen får inte innebära tystnad på det politiska området.

EU måste kräva att Kina står fast vid löftet om ett land två system, och därmed fortsätter respektera ett demokratiskt styre i Hongkong. Från EU:s sida behöver man ha en beredskap att sätta handling bakom orden.

Det är inte en slump att Hongkongs fackliga centralorganisation har sänt ett stöduttalande till fackföreningsrörelsen i Belarus. Båda organisationerna har drabbats hårt av den globala trenden med ökande angrepp mot civilsamhällets organisationer och begränsningar av demokratiska rättigheter. Allt fler auktoritära ledare utnyttjar pandemin som en förevändning att minska det demokratiska utrymmet.

Faktum är att om vi inte lyckas vända den globala trenden så är allas vår frihet i fara. Så låt 2021 bli ett år då vi tar strid för demokrati och rättvisa i Hongkong, och i resten av världen.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center


Artikeln publicerades 15/12 – 2020 i Dagens Arena

Håll löftet att Västsahara ska få sin folkomröstning

Fredagen den 13 november attackerade marockanska soldater civila västsaharier i Guerguerat, vid den sydvästra delen av Västsahara nära gränsen till Mauretanien. Västsaharierna protesterade fredligt mot den passage som Marocko olagligt byggt genom buffertzonen där varken Marockos eller Polisario Fronts väpnade styrkor får befinna sig enligt eldupphöravtalet som signerades 1991. Passagen bryter mot vapenvilans regler och bidrar dessutom till att transportera stölder av Västsaharas rika naturtillgångar.

Den marockanska attacken är den senaste i en lång rad av provokationer och upprepad råvaruplundring från Marockos sida som möjliggjorts av årtionden av ointresse och flathet från FN:s och omvärldens sida. Västsahariernas representation, Polisario Front, förklarade att eldupphör-avtalet inte längre gäller på grund av Marockos brott och har nu under den senaste veckan beskjutit marockanska positioner längs den 270 mil långa mur, som Marocko byggt och som delar Västsahara i två delar, en ockuperad och en befriad.

Vi inom det svenska civilsamhället tar avstånd från alla våldshandlingar och bevittnar med bestörtning hur regionen riskerar att kastas in i en väpnad konflikt som inte minst skulle drabba den västsahariska civilbefolkningen hårt.

Sverige kan göra en viktig insats för att ge de unga västsaharierna nytt hopp genom att kräva att FN skyndsamt genomför den utlovade folkomröstningen.

1991 trädde eldupphöravtalet mellan Marocko och Polisario Front i kraft. Efter det 16 år långa kriget, sedan Marocko ockuperade Västsahara 1975, skulle västsaharierna, i likhet med andra afrikanska kolonier, äntligen genom en folkomröstning få välja sin framtid, självständighet eller integration med Marocko. Avkoloniseringsprocessen skulle ledas av FN-styrkan Minurso under sex månader. Både Marocko och Polisario Front undertecknade denna settlement agreement, FN:s resolution 690.

Dessa sex månader har blivit till 29 år och ingen folkomröstning har genomförts. Marocko vägrar släppa det råvarurika Västsahara. FN och omvärlden tiger still. Stormakterna med vetorätt, med USA och Frankrike i spetsen och med goda relationer till Marocko, styr hanteringen i FN:s säkerhetsråd.

Samtidigt lever uppåt 200 000 västsaharier sedan 40 år tillbaka i flyktingläger i den algeriska öknen i väntan på att få återgå till ett fritt Västsahara. Vi uppmanar Sverige och FN att inse allvaret. Vi manar till aktion innan en storskalig väpnad konflikt i nordvästra Afrika är ett faktum.

Vi kräver att Sveriges regering framför följande till FN:

1. Att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs, där västsaharierna får besluta om de vill ha en självständig stat eller tillhöra Marocko

2. Att sanktioner införs mot marockanska ledare om de fortsätter förhindra en västsaharisk folkomröstning om självbestämmande

3. Att FN ingriper mot de övergrepp och mänskliga rättighetsbrott som nu i ännu högre grad sker mot skyddslösa västsaharier i ockuperat område samt mot de politiska fångarna i marockanska fängelser

4. Att det särskilda sändebudet för Västsahara snarast tillsätts

Av Sveriges regering kräver vi dessutom:

1. Ett tydligt ställningstagande mot Marockos ockupation.

2. Att riksdagens beslut från 2012 att erkänna den västsahariska staten SADR. Saharawi Arab Democratic Republic, verkställs.

3. Att Sverige i EU kräver ett stopp för alla avtal med Marocko som också omfattar Västsahara.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center
Benjamin Ladraa, Solidarity Rising
Gabi Björsson, Emmaus Stockholm
Gerardo Lizano, Praktisk Solidaritet, Emmaus/Gävle Biståndsgrupp
Jan Strömdahl, Svenska Västsaharakommittén
Kristin Ivarsson, Björkåfrihet
Louise Lindfors, Afrikagrupperna
Ole von Uexkull, Right Livelihood-stiftelsen
Sonja Gardefjord, Kommittén för Västsaharas Kvinnor
PRO


Artikeln publicerades 30/11 – 2020 i ETC