På Palmecentret har vi upplevt en första våg av högerregeringens nedskärningar. Det har bland annat inneburit att vi nu inte har samma möjligheter att stödja folkliga rörelser som bekämpar diktaturer.
Det anslag vi tidigare fått från Sida för att kunna informera om vår verksamhet och stimulera till ett ökat internationellt engagemang ströks bort helt, utan förvarning.
Regeringen avser att göra en större satsning på Ukraina. En sådan satsning behövs absolut. Men det ska inte vara fattiga och utsatta människor i utvecklingsländerna som betalar genom minskat bistånd.
Kriser kräver samarbete
För oss i arbetarrörelsen har det allt sedan stridsropet ljöd ”arbetare i alla länder, förenen eder” stått klart att om folket ska ha en chans mot storfinansen och diktatorerna krävs internationell samverkan.
Den insikten har genom decennierna präglat socialdemokratiska regeringar, som fört en aktiv utrikespolitik och stått upp för att vi ska avsätta en procent av våra samlade resurser till att bistå våra medmänniskor.
Även liberaler och kristdemokrater stod länge upp för enprocentmålet.
Pandemier, klimatkrisen, krig, kärnvapen, hotad biologisk mångfald, handelshinder, flyktingarna som riskerar livet på havet. Alla dessa händelser påverkar oss i Sverige och kan bara lösas genom internationellt samarbete.
Nationalistisk högerregering
Den demokratiska tillbakagången i världen, med allt fler auktoritära regimer, innebär att svenska löntagare allt oftare måste konkurrera med löntagare i länder där fackliga krav möts med batonger och tortyr.
Nationalismen som politisk idé borde höra hemma på historiens skräphög. Tyvärr ligger sådana tankar till grund för högerregeringen, som deklarerat att man i sin utrikespolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen.
På utrikesdepartementet pågår nu ett arbete med det som kallas en reformagenda för biståndet. Av biståndsministern har det beskrivits som en historisk förändring av biståndet.
Liten möjlighet att påverka
Våra folkvalda i Riksdagen får inte vara med och påverka processen. Vi inom biståndsorganisationerna har haft mycket begränsade möjligheter till dialog.
Regeringen har också sagt man vill koppla samman bistånd och handel. Att stärka fattiga länders möjligheter att exportera och att få rika länder att gå med på att dra ner på tullar och andra handelshinder är ju inte någon nyhet när man diskuterar global utveckling.
Men skulle det på något sätt handla om att binda utvecklingsländer att köpa varor från svenska företag finns forskning som visar att det blir dyrt och ineffektivt bistånd.
Arbetarrörelsen bedrev praktisk internationell solidaritet långt innan staten började med internationellt bistånd. När regeringen skär ner så måste vi åter trappa upp våra egna insatser.
Mer solidaritet behövs
Vi behöver utveckla vårt internationella politiska och fackliga samarbete. Det behövs fler fackliga organisationer som engagerar sig i det fackliga biståndet. Palmecentret finns till för alla som vill engagera sig och bidra.
Regeringen skär ner på biståndet och skrotar enprocentmålet när vi mer än någonsin är i behov av att vända utvecklingen i världen. Den samlade arbetarrörelsen måste högljutt försvara den internationella solidariteten och samarbetet.
Regeringen må svika fattiga och förtryckta men det gör inte vi.
”Att stå upp för nedrustning är inte att krama Putin”
I en krönika i Altinget går Claes Arvidsson hårt mot fredsrörelsen och Olof Palmes Internationella Center. Jag har svårt att förstå vad han egentligen vill åstadkomma med sin kritik. Vad får vi för värld om varje aktör som på något sätt agerar för fred och internationell samverkan stämplas som Putinkramare?
Vi kan inte ha en global ordning där den starkaste makten kan göra precis som den behagar. Världsordningen måste bygga på spelregler som gäller för alla stater. Att Ryssland genom sin invasion bryter mot FN-stadgan är det som gör det legitimt att stödja Ukraina, även militärt.
Vi är inte vapenexperter
Claes Arvidsson säger att det är bra att vi från Palmecentret har samlat in pengar och genomfört konkreta humanitära projekt i Ukraina, men insinuerar att vi borde köpt vapen för pengarna. Men det är väl knappast vapenhandel som Palmecentret har specialkunskaper om. Däremot är vi duktiga på att stödja folkrörelser som gör viktiga insatser i ett krigshärjat land.
Lite smickrande är det att Claes Arvidsson noga verkar ha följt det arbete som Palmecentret gjort för att åter lyfta fram begreppet gemensam säkerhet. Begreppet blev etablerat genom en internationell kommission, ledd av Olof Palme, som i början av 1980-talet lanserade tanken om att säkerhetspolitiken måste bygga på insikten att i ett kärnvapenkrig finns inga vinnare. Bara ömsesidig förintelse. Således har båda sidor ett gemensamt problem att hantera.
Då, i början av 1980-talet, ökade spänningarna mellan de båda militärallianserna. Ett fullskaligt krig skulle ha förvandlat Europa, Sovjetunionen och USA till radioaktiva grushögar. Men insikten växte om behovet av nedrustning och gemensam säkerhet. Reagan och Gorbatjov möttes för fredssamtal, som ledde till avspänning och en minskning av kärnvapenarsenalerna.
Bara ett misstag bort
Men nu ökar krigshotet, kärnvapenmakterna rustar upp och vi ser fler väpnade konflikter. Risken ökar för krig som skulle betyda slutet för den mänskliga civilisationen. Det ryska ledarskapet hotar öppet med att ta till kärnvapen.
En kärnvapenkonflikt kan utlösas oavsiktligt när automatiserade system varnar för vad de tror är ett angrepp. FN:s generalsekreterare har uttryckt det som att mänskligheten bara är ett misstag bort från nukleär förintelse.
Därför är behovet nu större än på länge av en aktiv fredsrörelse, internationellt samarbete och förståelse för behovet av gemensam säkerhet. Inte för att ursäkta Putins invasion, utan för att skapa hopp för mänskligheten; det finns alternativ till krig och inskränkt nationalism.
”Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.”
Sammantaget 92 stater har tagit ställning och skrivit under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Dessa länder går före och sänder en tydlig signal till kärnvapenstaterna att det nu är dags att helt skrota kärnvapnen. Den norska Nobelkommittén uppmärksammade kampen för att förbjuda kärnvapnen genom att tilldela 2017 års fredspris till organisationen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN).
Måste ta steget
Mänskligheten måste vara mogen att ta steget att avskaffa vapen som är ett hot mot vår existens. Som om det inte räckte med klimatkris och hotet mot den biologiska mångfalden. Det är inte naivt, utan tvärtom att ta ansvar för vår gemensamma överlevnad.
Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Det förpliktigar också som medlem i Nato. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.
Regeringen offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar
I över femtio år har vi haft parlamentarisk enighet i Sverige om att vi har råd att avsätta en hundradel av landets inkomster (BNI) till bistånd till människor som lever i fattigdom och förtryck. En krona av hundra. I år beslutade dock regeringen att enprocentmålet skulle skrotas och att biståndspolitiken ska läggas om. Det kommer att påverka miljontals människor som lever i stor utsatthet på grund av krig, förtryck, våld och extrem fattigdom. Inte minst barn och unga.
Regeringen har börjat med att skära ner biståndsbudgeten till en fast summa om 56 miljarder kronor per år under de närmaste tre åren. En nivå som inte tar hänsyn till vår ekonomiska tillväxt eller de ökade behoven i världen. Det innebär att vi ger mindre bistånd i förhållande till vår ekonomi än vad vi gjort på flera decennier. Samtidigt har regeringen aviserat en historiskt stor omläggning av biståndet. Det ska i högre grad fokusera på Sveriges närområde och Ukraina. Behoven i Ukraina är betydande. Men att låta barn och unga som lever i fattigdom och konflikt stå för notan är oetiskt.
”Behoven i Ukraina är betydande, men att låta barn och unga som lever i fattigdom och konflikt stå för notan är oetiskt”
Regeringens nedskärningar har också mött stark kritik från forskare, civilsamhället, oppositionen, och internationella aktörer. Många har påpekat att dessa kommer att få allvarliga konsekvenser för de barn som lever i utsatthet liksom försvåra arbetet att nå de globala målen för en hållbar utveckling. Särskilt allvarligt är situationen för barn i Mellanöstern och Afrika, där Sverige har ett långvarigt utvecklingssamarbete. Dessa regioner är hårt drabbade av konflikter, våld, fattigdom och brist på demokrati. Många barn lever här under svåra förhållanden utan tillgång till grundläggande rättigheter som utbildning, hälso- och sjukvård, rent vatten och sanitet. Många är också utsatta för övergrepp, diskriminering, tvångsarbete och rekrytering till väpnade grupper.
Sveriges bistånd gör skillnad för dessa barn genom att stödja organisationer som arbetar för att skydda dem från våld, ge dem möjlighet att gå i skola och främja deras deltagande i samhället. Regeringens nedskärningar hotar nu dessa framsteg och riskerar att försätta många barn i ännu större utsatthet.
Sverige måste därför snarast återgå till enprocentmålet och visa solidaritet med världens mest utsatta. Det är inte bara en moralisk skyldighet, utan också en nödvändig strategi för att bidra till en mer fredlig, rättvis och hållbar framtid. En framtid som också påverkar oss i Sverige då ökad fattigdom och förtryck inte bara orsakar stort mänskligt lidande, utan också leder till konflikter, flyktingströmmar och ökad miljöförstöring. Biståndet är en nödvändig investering i vår gemensamma framtid.
Mänskligheten står idag inför sina största utmaningar någonsin. Sveriges utveckling och säkerhet är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Vi ska vara med och ta ansvar för vår gemensamma framtid utifrån vår förmåga, inte ett land som offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar.
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Tomas Aronson Ylipää, Förbundssekreterare Unga Örnars Riksförbund
Christian Kaddik, Internationell ledare Unga Örnars Riksförbund
I en tid av extrem osäkerhet för samtiden och framtiden blir de internationella överenskommelserna än viktigare. Världens länder har antagit Agenda 2030 som en färdplan för att en hållbar global utveckling. Men vilken agenda har den svenska regeringen? Vi 38 organisationer i civilsamhället efterlyser tydliga besked från regeringen inför årets avgörande FN-möten.
I en orolig värld, med konflikter, ökande hunger, bristande jämställdhet, demokrati- och klimatkris, är de internationella överenskommelserna det vi har att hålla oss i. Världens länder kom 2015 överens om Agenda 2030, som pekar ut gemensamma mål och prioriteringar i alla länders arbete för en hållbar utveckling fram till år 2030. Dess styrka ligger i att den visar hur olika delar av samhällsutvecklingen hänger samman, något som är avgörande i denna tid av flera parallella och överlappande kriser.
FN:s senaste rapport visar en oroande tillbakagång för flera av de 17 målen, och att de pågående kriserna har bidragit till ökad fattigdom, ökad global uppvärmning och förlust av biologisk mångfald, samt försämrad tillgång till hälsovård och utbildning, och ett ökat antal människor som lever i konfliktsituationer. Det vilar ett enormt ansvar på oss alla just nu. Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen och den sista som kan rädda klimatet, har FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-moon sagt. Det förpliktigar.
Tyst om Globala målen
Ändå har det varit tyst om de Globala målen från den nya regeringen. De nämns till exempel varken i regerings- eller utrikesdeklarationen, trots kriserna i världen som vi beskriver ovan. 2023 markerar halvtid för agendan och det sker stora internationella FN-möten där arbetet ska redovisas, utvärderas och där nya åtaganden behöver göras. Dessutom ska EU för första gången rapportera om unionens genomförande av agendan på FN:s högnivåmöte. Budskapet från FN är att världens länder måste accelerera arbetet med att nå de Globala målen. Vi undrar hur regeringens plan ser ut?
Civilsamhället har vid flera tillfällen gjort åtaganden om att arbeta för agendan, bland annat i avsiktsförklaringen som skrevs under av drygt 100 organisationer och överlämnades till dåvarande civilminister Ardalan Shekarabi. Inspirationen kom från generaldirektörer för ett 60-tal statliga myndigheter som tidigare gjort samma sak. Ett tjugotal av Sveriges storföretag har gjort ett gemensamt åtagande om att arbeta utifrån Agenda 2030. Många, många fler företag ställer om, gör investeringar och driver på för lagstiftning om företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö. Men allas vårt arbete blir bara effektivt om det finns ett tydligt och visionärt politiskt ledarskap som pekar ut riktningen.
Visa att Agenda 2030 är en prioritering
Vi vill därför att regeringen, med Ulf Kristersson i spetsen, tydligt visar att Agenda 2030 är en prioritering för hela regeringen genom att:
Bekräfta att agendan är samtliga ministrars färdplan.
Föra en samstämmig politik där långsiktiga effekter för global hållbar utveckling prioriteras när det uppstår konflikter mellan politikområden.
Skapa en handlingsplan med tydliga mål för arbetet, så att det är möjligt att följa upp och granska den förda politiken.
Fortsätta och förbättra den återkommande rapporteringen till riksdagen, enligt det riksdagsbeslut som bland annat Moderaterna var drivande i att få till 2020.
Regeringen måste kalla till möte
Det behövs också organiserad samverkan där olika aktörer ges möjlighet att mötas och bidra med sin expertis utifrån sina olika roller, och ge arbetet den nödvändiga skjuts som behövs nu när vi nått halvtid. Agenda 2030 är ingen partipolitisk överenskommelse utan den globala färdplanen för hållbar utveckling som världens länder enats om.
Vi förväntar oss nu att regeringen kallar till ett möte med oss olika aktörer, och att det blir startskottet för ett kontinuerligt samråd om hur vi tillsammans kan accelerera våra insatser för att nå de Globala målen till 2030.
38 organisationer inom CONCORD Sverige:
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm) Martina Hibell, generalsekreterare Barnfonden Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia Daniel Grahn, generalsekreterare Erikshjälpen Ulrika Urey, kanslichef, Fair Action Amira Malik Miller, policyansvarig, Fairtrade Sverige Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden Malin Flemström, vd, The Hunger Project Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) Johanna Davén, generalsekreterare IOGT-NTO Movement Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna Dr. Judith McCallum, Executive Director, Life & Peace Institute Noura Berrouba, ordförande, LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center Jan Strömdahl, ordförande Svenska Västsaharakommittén Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige Ulrika Grandin, verksamhetschef, UN Women Sverige Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union
m.fl.
Regeringen bortser från rättviseperspektivet i sitt klimatarbete
Stora delar av civilsamhället, samt röster inom näringslivet och forskningen har kritiserat den nya regeringen för åtgärder som ökar utsläppen och avsaknaden av helhetsgrepp för att få fart på omställningen.
För regeringen är det inte viktigt att minska utsläppen till 2030 utan de fokuserar på att nå målen till 2045. Men om utsläppen inte minskar kraftfullt under den period som klimathandlingsplanen omfattar, blir temperaturmålet 1,5 grader omöjligt att nå. Enligt samlad forskning kräver det omfattande åtgärder under de närmaste åren.
Oron handlar också om regeringens ointresse för de sociala aspekterna av omställningen. Enligt vår och även FN:s forskarpanel IPCC:s mening är rättvisa lösningar avgörande för att få demokratisk uppslutning bakom de kraftfulla åtgärder som behövs.
Behovet av rättvisa
Något som är tydligt när regeringens klimatarbete nu summeras är att jämlikhets- och demokratiperspektiven saknas. Civilsamhället och miljörörelsen är gravt underrepresenterade. Regeringen vill bara tala om hur näringslivet ska ges förutsättningar för innovationer, gröna investeringar och stärkt konkurrenskraft.
Inte heller tidigare regeringar har i tillräckligt uppmärksammat rättvisefrågorna i omställningen, men vi ser att avståndet mellan civilsamhället, miljörörelsen och nuvarande regering nu växer sig större.
För att lyfta behovet av rättvisa i omställningen bildades Allians för Rättvis klimatomställning (ARK) med över 40 organisationer som representerar över en miljon människor. Nyligen ordnade ett flertal av organisationerna ett rådslag som enades om 37 viktiga krav med fyra övergripande budskap.
Öka Takten:
Sverige behöver skärpa klimatmålen och räkna med alla utsläpp för att hålla sig inom det lilla utsläppsutrymme som finns kvar. Samtidigt behöver inbindningen av kol i skog och mark öka.
Styr mot målen:
Staten behöver samordna sitt arbete och visa ledarskap med lagstiftning, gröna investeringar, hållbara ägardirektiv till statliga bolag, samt regler som påskyndar näringslivets omställning och stoppar klimatskadliga subventioner. Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.
Skapa rättvisa, nationellt och internationellt:
Omställningen måste bli en motkraft till de växande orättvisor som klimatkrisen blottar. Ökad ekonomisk jämlikhet bör ingå i mål för minskade konsumtionsutsläpp. Alla åtgärder bör främja jämställdhet, samt barn och ungas delaktighet. Rätten till bostad, försörjning och hälsa, samt motverkande av segregation och rasistiska strukturer behöver ingå i omställningen. Samernas rätt att råda över sina marker måste respekteras, samtidigt som lösningarna främjar landsbygden. Internationellt behövs ökat stöd till de mest utsatta länderna och till civilsamhällets arbete med utsatta målgrupper globalt. Sverige bör verka för ökat hållbarhetsansvar för storföretagen, och för att alla handelsavtal styrs av bindande hållbarhetskrav.
”Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.”
Trygga arbetstagarna i omställningen. Trygghet i omställningen är nödvändig för att den ska lyckas. En nationell jobbplan behövs med grön kompetensutveckling, jobb inom hållbar välfärd och cirkulär ekonomi. Den sociala tryggheten behöver förstärkas. Nya samhällsmål öppnar för att korta arbetstiden där anställda samtidigt ges tillräcklig arbetstid för sin försörjning.
Detta är vårt budskap till regeringens klimatpolitiska handlingsplan. Vi kommer att mobilisera folkligt stöd för en snabb omställning som samtidigt leder till ett bättre, mer jämlikt, inkluderande och hälsosammare samhälle. De visionerna behöver vägleda klimatpolitiken framöver.
Lena Bergström, pastor, Equmeniakyrkan Erika Bjureby, Sverigechef, Greenpeace Pia Björstrand, talesperson, Klimataktion Emily Feijen, generalsekreterare, Artister för miljön Bo Forsberg, ordförande, Kristen Humanism Olivia Forsberg, verksamhetsledare, Momentum Fryshuset Ewa Larsson, ordförande, Gröna Kvinnor Marie Linder, ordförande, Hyresgästföreningen Tobias Linghag, verksamhetschef, Framtidsjorden Tonia Moya, verksamhetschef, Green Cross Sweden Janine O’Keeffe, samordnare, Nätverket KlimatSverige Linda Palmetzhofer, ordförande, Handelsanställdas förbund Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes internationella Center Torbjörn Vennström, ordförande, Klimatriksdagen. Nastaran Zargari, ordförande, Jordens Vänner
Replik: Målet är fred i Mellanöstern – varför förstöra debatten?
Olof Palmes Internationella Center har tagit fram ett digitalt studiematerial om Palestina. Materialet riktar sig speciellt mot ungdomar som vill öka sin förståelse om ungas situation i Palestina och bättra på kunskapen om konflikten i Mellanöstern.
Detta studiematerial har granskats med förstoringsglas av Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner. I en debattartikel i Dagens ETC går han till hårt angrepp mot hur fakta har använts i materialet och menar att Palmecentret lierat sig med krafter som hyllar terrordåd mot civila.
Kritiken mot materialet hade i någon mån gått att förstå om Kristofer Åberg faktiskt hade visat på svagheter och faktafel. Men tvärtom har han fel på punkt efter punkt.
Låt oss för att förtydliga lyfta fram två exempel:
• Om hur kriget 1948 skildras i materialet skriver Åberg: ”Man lyfter bara fram israeliska krigshandlingar i samband med att kriget 1948 bröt ut – detta trots att Israel välkomnade FN:s beslut och att det var den arabiska sidan som valde krig.” I studiematerialet står det: ”Sionisterna välkomnade delningsplanen medan araberna förkastade den”. Vidare sägs att: ”När staten Israel utropades den 14 maj 1948 gick de angränsande arabstaterna till attack och ett regelrätt krig utbröt”. Och de exempel på krigshandlingar som lyfts fram är en från vardera sidan.
• Angående BDS (bojkott, desinvestering och sanktioner) skriver Åberg: ”Man uttrycker sig också i positiva ordalag om BDS – en kampanj som motarbetar hela Israels existens.” I studiematerialet står det att: ”Många organisationer, däribland Palmecentret, anser det fel att handla med produkter från illegala bosättningar, men har inte tagit ställning för att bojkotta varor och tjänster från företag som verkar inom staten Israels gränser.”
Om utrymmet tillät skulle vi kunna fortsättastycke för stycke att visa på felaktigheter i Kristofer Åbergs artikel. Men vi tror inte att Kristofer Åberg egentligen är ute efter att korrigera faktafel. Utan att det bakomliggande syftet är ett annat, som vi som socialdemokrater har svårt att förstå.
Kristofer Åbergs läsning av studiematerialet är ytterst selektiv och bortser helt från den förståelse och försvar för Israels existens som finns där. Kritiken måste därmed antas syfta till att tysta kritiken mot ockupationen och snedvrida debatten till att handla om ”för eller emot Israel”, vilket tyvärr enbart tjänar den israeliska extremhögerns agenda.
Det finns inga tvivel om att den israeliska ockupationen av Palestina strider mot folkrätten. Var och en som besöker Västbanken eller Gaza kan inte låta bli att bli djupt omskakad över hur ockupationen påverkar varje liten del av vardagen och den förnedrande behandling som palestinier hela tiden utsätts för.
För oss socialdemokrater, med den tradition av internationell solidaritet som vår rörelse utgår från, är det självklart att denna ockupation måste upphöra och konflikten i Mellanöstern få en fredlig upplösning.
Som vi säger i studiematerialet finns för svensk arbetarrörelse ingen tvekan. Den står stadigt i sitt synsätt att både israeler och palestinier förtjänar att få leva i fred, sida vid sida, i två fria, livskraftiga och demokratiska stater. Med folkrätten som grund, och en historia av solidaritet med människorna i regionen fortsätter kampen för en rättvis och hållbar fred.
Anna Sundström Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Hans Josefsson Huvudförfattare till studiematerialet
För ett år sedan, så väntade vi på kriget – väntade, anade, men ville inte riktigt tro att det skulle hända. Ville tro på fred och skiljedom, på att konflikter skulle kunna lösas i ett förhandlingsrum och inte på slagfältet.
Naivt, så här i efterhand. Särskilt om man följt Ryssland under Putin sedan han tog över makten. Han tog över efter 90-talets vilda år av förhoppningar om ett demokratiskt Ryssland, som saboterades av den pengahungriga sovjetiska nomenklaturan, den politiska överklassen som fördelade jobben mellan sig, och sedan när det blev möjligt landets naturtillgångar och produktionsmedel.
Putin röjde upp, tog tillbaka rikedomarna och delade ut egna förläningar. Från första början har hans styre präglats av ond bråd död och brutal likgiltighet för människoliv. När vi i dag förfasar oss över ”köttkvarnen” vid östfronten i Ukraina, mer än tusen ryska soldater dör där just nu per dag, så ska vi komma ihåg att det började med Kursk (ubåten som sjönk och som Putin ägnade en axelryckning) och Groznyj, de många som dog vid terrorattackerna i Beslan och på Dubrovkateatern i Moskva, anfallet på Georgien, ockupationen av Krym och invasionen i Donbas 2014.
Här följer Putin en gammal rysk tradition, människoliv har aldrig varit något värda i Ryssland. När ryssarna dör i tusental på slagfältet rycker man på axlarna och säger lakoniskt ”Vi är många.” Till och med när barn dör, finns det ett uttryck som säger ungefär ”men brudarna kan föda fler barn..”
I början av kriget skrev jag en artikel om Putin som innehöll en liknelse med Hitler. Nu är liknelsen vedertagen, inte minst efter den där hemska dagen då mördandet och tortyren under ockupationen av Kyjivförorten Bucha. Samma beteende från de ryska truppernas sida har sedan dokumenterats, om och om igen, på alla de orter som befriats från ockupanterna. Gravar, tortyrlokaler, traumatiserade ukrainare, berättar samma sak om och om igen, om den brutalitet som ryssarna visar. Om de ansträngningar man gör att utplåna det ukrainska. Ingen ska längre tala språket, läsa litteraturen, berätta den ukrainska historien. Målet är att Ukraina ska underkasta sig och bli en del av Ryssland. Om det så kräver folkmord.
Samma dag i april som skildringarna från Bucha präglade nyheterna, publicerade den statliga nyhetsbyrån Ria Novosti en artikel om den ”Ryska världen”. Artikeln menade att Ukraina var inget land, inte egentligen. Ukrainarna var inte ett folk. Ukrainska var inte ett språk. Ryssland hade rätt att ta vad som är ”deras”.
Ingen ska inbilla sig att ambitionen stannar vid Ukraina, lika litet som Hitler nöjde sig med Sudetenland, Österrike. Tjeckoslovakien och Polen. Putin och hans anhang i Moskva har stora ambitioner, och talar öppet i sin propaganda-tv om den ryska världen som ska sträcka sig från Portugal till Stilla havet. Det kan verka vara satir och en bisarrt skruvad världsbild, men de menar allvar. De ser sig överlägsna den europeiska demokratiska traditionen och kallar oss för dekadenta satanister. Metropoliten Kirill, den Moskvaortodoxa kyrkans ledare, har sagt att kriget handlar om rätten att förbjuda Pridedemonstrationer. Det skulle man kunna skratta åt men det är ett skrämmande exempel på hur den ryska propagandan utnyttjar en i deras ögon svag, försumbar grupp, för att få med sig det ryska folket i ett kulturkrig som utspelar sig i verkliga livet.
”Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris. Är vi alldeles säkra på det?” Så sjöng Imperiet.
Ja, vi vill förstås ha fred. Men inte till priset av ukrainare som blir ryska slavar. Inte till priset av att ryssarna får andrum att bygga upp sina stridskrafter och försöka igen. Hotet är reellt mot övriga ryska grannländer, som Ryssland inte heller egentligen accepterar som självständiga.
Men kärnvapnen då? Som rullas ut som hot med jämna mellanrum. Eller de inte särskilt subtila hoten mot ukrainska kärnkraftverk, med mera.
Vi kan inte låta dem skrämma oss till underkastelse. Då kommer den ryska terroriststaten snart med nya utpressningskrav. Ryssland är inte den stormakt de trodde sig vara (eller ville att vi skulle tro att de var). Deras armé står på korrupta lerfötter. Deras land är ett fängelse, som hade öppna portar några år på 90-talet, men som stängts igen för att inte invånarna ska fly. (Det gör de som kan ändå.)
Freden kommer. Ryssland kommer att tvingas lämna ukrainskt territorium, och DÅ är det dags att förhandla – om krigsskadestånd, om straff för krigsförbrytelser.
Och vi måste hålla ut och stödja Ukraina hela vägen.
Mindre bistånd till Palestina kräver mer politisk viljaVi bevittnar med bestörtning ett eskalerande våld i både Israel och Palestina. Våldet sker i en tid när den nya israeliska regeringen har fattat en rad beslut som slår hårt mot palestinierna och riskerar att underminera den israeliska demokratin: israelisk suveränitet ska gälla på Västbanken, vilket i praktiken innebär en annektering.
Bosättningarna ska fortsätta växa och incitamenten för israeler att flytta dit utökas. Ministern för nationell säkerhet har fått mandat att ge israeliska säkerhetsstyrkor ytterligare immunitet för våldshandlingar, medan våldet från bosättare tar sig alltmer brutala former utan att förövarna lagförs. Israeliska människorättsorganisationer riskerar att tystas genom en rad åtgärder. Exempelvis beskattning av anslag från ”utländska statliga enheter” med syfte att försvaga organisationerna ekonomiskt och begränsa deras verksamhet.
Biståndet gör skillnad
Samtidigt som omvärldens stöd till dem som kämpar för mänskliga rättigheter i Israel och Palestina är viktigare än någonsin, väljer Sveriges regering att kraftigt dra ned på biståndet till Palestina.
Att stora delar av det bistånd som är tänkt att främja områden som mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling nu uteblir får naturligtvis konsekvenser, inte minst för den palestinska civilbefolkningen. Då behöver regeringen stärka andra vägar för att ta sitt ansvar för att skydda folkrätten och främja utveckling i Palestina. Detta är principer som i decennier har värnats av svenska regeringar oavsett politisk färg.
Nu behövs en stark svensk röst mer än någonsin.
Lindrar symptomen
När vi tillsammans besökte Israel och Palestina i slutet av förra året såg vi vilken skillnad svenskt bistånd gör i människors liv.
Vi mötte palestinska civilsamhällesorganisationer som med hjälp av biståndet kan fostra framtida demokratiska ledare och utkräva ansvar från de egna makthavarna.
Vi fick också se hur svenskt bistånd bidrar till ökad jämställdhet och kvinnors ekonomiska egenmakt när vi besökte kvinnoledda jordbrukskooperativ på Västbanken. Samtidigt var det tydligt att biståndet främst lindrar symptomen av ockupationen och inte löser grundorsakerna.
Vi träffade också israeliska politiker och civilsamhällesrepresentanter som uttryckte stor oro för den negativa demokratiska utvecklingen i Israel. Utvecklingen gör fredlig dialog allt svårare.
Ockupationen hindrar utvecklingen
Den israeliska ockupationen utgör det främsta hindret för palestinsk utveckling. Biståndet är nödvändigt för att övervaka brott mot folkrätten, men måste också följas upp med att hålla den israeliska ockupationsmakten ansvarig. Samtidigt behöver Sverige fortsätta verka för att reformera det, om än kringskurna, palestinska självstyret och stå fast vid ambitionen att bidra till en tvåstatslösning där israeler och palestinier kan leva tryggt, demokratiskt och rättvist sida vid sida.
Därför uppmanar vi Sveriges regering att:
Ge ett starkt politiskt och ekonomiskt stöd till palestinska och israeliska människorättsorganisationer.
Använda EU-ordförandeskapet för att tillsammans med andra EU-länder, ställa krav på att folkrätten respekteras av alla parter och att Israel, i egenskap av ockupationsmakt, hålls ansvarigt för sina skyldigheter under internationell humanitär rätt. Den skyldigheten innebär att sörja för civilbefolkningens välmående och säkerhet.
Uppmana Palestinska myndigheten att hålla val, trots hindren för att genomföra val i östra Jerusalem.
Anna Johansson, Generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, Generalsekreterare Vi-skogen och We effect
Erik Lysén, chef Act Svenska Kyrkan
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare Kvinna till Kvinna och ordförande för biståndsnätverket Concord Sverige.
Vi lever i en mycket en svår tid. Kriget i Ukraina och dess globala ekonomiska konsekvenser i form av stigande mat- och bränslepriser har, i kombination med effekterna av klimatkrisen och utarmningen av biologisk mångfald, kraftigt ökat antalet människor som hungrar och lever i fattigdom. Samtidigt lever fler människor än tidigare på flykt; demokratin och de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång och flickor och kvinnor betalar det högsta priset när utvecklingsframsteg rullas tillbaka.
Inför denna extremt utmanande situation gör svenska biståndsorganisationer ett livsviktigt jobb. Vi stödjer sårbara människor med insatser för bland annat fattigdomsminskning, humanitär hjälp, miljöarbete och mänskliga rättigheter. Vi gör detta med finansiering från hundratusentals svenskar som bidrar till vår verksamhet – och med bidrag från den svenska biståndsbudgeten. Med några dagars varsel över julhelgerna, riskerar nu förutsättningarna för att kunna utföra det arbetet att förändras.
Trots att antalet människor i akut behov av bistånd ökar, sänker Sverige sina ambitioner. Redan i våras drog den dåvarande S-regeringen ned biståndet till övriga delar av världen för att finansiera mottagandet av ukrainska flyktingar i Sverige. Nu har den nya SD-stödda regeringskoalitionen övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet, inklusive det som går via civilsamhället.
Sveriges bistånd rankas som ett av de mest effektiva i världen. För att utveckla den höga kvalitet som regeringen säger sig eftersträva krävs tydliga ramar, förutsägbarhet och långsiktighet. Den nya regeringen har ännu inte levererat något av detta. De uppger att de vill reformera biståndet och göra det mer effektivt. Men regleringsbrevet skapar i stället stor osäkerhet om vad som gäller.
Biståndsministern frångår därmed också den form för dialog – de ”gemensamma åtagandena” – mellan regering, myndigheter och civilsamhälle som den förra alliansregeringen införde och som fungerat utmärkt sedan dess för att värna kvalitet och effektivitet i biståndet, och säkerställa förutsägbarhet och förankring i forskning och beprövad erfarenhet inför större förändringar.
Civilsamhället representerar en stor bredd av olika organisationer som i över hundra år utvecklat erfarenheter, expertis och kompetens som utförare av det svenska biståndet. Vår strävan har alltid varit att lära och förbättra vårt arbete. På onsdagen träffar civilsamhället biståndsminister Johan Forssell för första gången. Det är ett kort möte med många organisationer. Vi kommer då att framföra att om Sverige ska kunna fortsätta leverera effektivt bistånd i världsklass så krävs följande av regeringen:
Svenska biståndsorganisationer genomför bistånd som går till människorätts- och miljöförsvarare och civilsamhällsorganisationer som utkräver ansvar av auktoritära regimer, står upp för kvinnors, barns och urfolks rättigheter, samt bidrar till miljöarbete och miljoner människors skolgång, försörjning och sjukvård. Det räddar och förbättrar liv. Stora förändringar i biståndets inriktning och budget måste därför ske på ett ansvarsfullt sätt, så att dessa människor drabbas så lite som möjligt.
När regeringen tar fram en reformagenda måste den bygga på etablerad kunskap och forskning om vad som leder till resultat och utgå från redan gjorda internationella och nationella åtaganden, inklusive principerna i Gemensamma Åtaganden. Vi har i det sammanhanget erfarenheter och kunskap som den nya regeringen behöver.
Vi uppmanar därför regeringen att på allvar inleda en dialog med oss för att klargöra de frågetecken som uppstått på grund av regleringsbrevet och för att vi konstruktivt ska kunna bidra till regeringens ambition om ett effektivt, långsiktigt och transparent bistånd. Vi kommer sannolikt ha både samstämmiga och skiljaktiga ståndpunkter om vad som leder fram till en sådan målsättning, men det viktiga är att vi möts och samtalar, för att på sätt öka den samlade kunskapen och ge fler perspektiv på regeringens reformagenda. Vi ser fram emot fördjupade samtal under kommande månader.
Erik Lysén
chef för Act Svenska kyrkan
Anna Tibblin
generalsekreterare, We Effect Maria Nyberg
generalsekreterare, Union to Union Anna Stenvinkel
generalsekreterare, ForumCiv Martin Nihlgård
generalsekreterare, Individuell Människohjälp Mattias Brunander
tf generalsekreterare, Diakonia Cecilia Tengroth
generalsekreterare, Svenska FN-förbundet Petra Tötterman Andorff
generalsekreterare, Kvinna till Kvinna Louise Lindfors
generalsekreterare, Afrikagrupperna Anders Pettersson
Executive Director, Civil Rights Defenders Ingela Holmertz
generalsekreterare, RFSU Karin Lexén
generalsekreterare, Naturskyddsföreningen Niclas Lindgren
direktor, PMU Anna Sundström
generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center Andreas Stefansson
generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén Mariann Eriksson
generalsekreterare, Plan International Gustaf Lind
generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF
Det har snart gått ett halvt sekel sedan Marocko invaderade och ockuperade en stor del av Västsahara. I början på 90-talet, efter det 16 år långa kriget mellan ockupantmakten och Västsaharas befrielserörelse Polisario, skulle västsaharierna – i likhet med andra afrikanska kolonier – slutligen få välja sin egen framtid: självständighet eller integration med Marocko. Den överenskomna folkomröstningen har fortfarande inte genomförts. I snart fem decennier har västsaharier levt på flykt under extrema förhållanden i den algeriska delen av Saharaöknen och under Marockos förtryckarmakt. I snart sextio år har Västsahara funnits med på FN:s lista över områden att avkolonisera, men förnekats rätten till självbestämmande.
”Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt.”
Ett stycke historia fyller fortfarande sin funktion – få människor känner till Marockos ockupation i Västsahara. Ännu färre vet att det sedan två år tillbaka återigen pågår en väpnad konflikt mellan parterna. I november 2020 bröt Marocko den 29-åriga vapenvilan genom att inleda en militärinsats i den FN-kontrollerade buffertzonen. Polisario svarade med att beskjuta den 220 mil långa befästa mur som delar landet.
Till följd av det återupptagna kriget möter västsaharier i det ockuperade området ett intensifierat förtryck. Rapporter från Amnesty, Human Rights Watch, FN-organ och västsahariska organisationer beskriver hur den marockanska säkerhetstjänsten utsätter västsaharier för övergrepp, trakasserier och hot. Förföljelser, godtyckliga fängslanden och ofrivilliga försvinnanden förekommer tillsammans med onödigt och överdrivet våld för att skingra fredliga demonstrationer.
Kriget har även kraftigt försämrat levnadsvillkoren för de västsaharier som lever i självförvaltade flyktingläger i Algeriet. Neddragningar i det humanitära biståndet i samband med Covidpandemin och Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare förvärrat situationen. Majoriteten lever under fattigdomsgränsen, hälften av alla kvinnor och barn lider av anemi och närmare 60 procent står inför risken av osäker livsmedelsförsörjning, rapporterar UNHCR och FN:s livsmedelsprogram, WFP.
Situationen i flyktinglägren betecknas av EU-kommissionen som en bortglömd humanitär kris, vilket åsyftar bristande humanitärt stöd och frånvaron av internationell medierapportering.
Möjligheten att bevaka konflikten och de övergrepp som sker i ockuperade Västsahara är kraftigt beskuren för att inte säga obefintlig. Det gäller alla som inte är beroende eller köpta av den marockanska regimen, det vill säga oberoende observatörer, journalister, politiker och diplomater. I likhet med flera internationella organisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch, har även svenska organisationer som Emmaus och Kristna Fredsrörelsen nekats tillträde eller blivit utslängda och portade från Västsahara. Inte ens FN:s Generalsekreterares särskilda sändebud för Västsahara, Staffan de Mistura, har släppts in av ockupationsmakten. MINURSO, som har funnits på plats i Västsahara sedan 1991 för att organisera folkomröstningen, förblir FN:s enda fredsbevarande styrka som saknar ett mandat att övervaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.
Medieblockaden och tillslutenheten, som är del av Marockos strategiska krigföring, är utmanande men ger inte skäl att negligera Västsahara. Tvärtom är behovet av en allsidig och oberoende nyhetsrapportering om Västsahara större än någonsin. Tystnaden riskerar att inte bara gå i god som ett politiskt ställningstagande utan även kväva en långsiktig lösning som ter sig alltmer avlägsen i spåren av Marockos satsningar på den internationella arenan.
Några av Sveriges främsta experter i internationell rätt och folkrätt, däribland professorerna Ove Bring, Pål Wrange och Said Mahmoudi, har genom åren förespråkat att lösningen på västsaharakonflikten står att finna i folkrätten och rätten till självbestämmande. Både Internationella domstolen i Haag och FN har fastställt att Marocko inte har rätt till territoriet. Senast i september 2021 gjorde även EU:s domstol, för tredje gången, samma bedömning gällande EU:s handelsavtal med Marocko. För tio år sedan var Sverige på väg att agera till stöd för Västsaharas rättmätiga krav på självständighet; 2012 tog riksdagen det historiska beslutet att Sverige skulle erkänna den västsahariska republiken SADR, men riksdagsbeslutet har ännu inte infriats. I väntan på att fler stater liksom Afrikanska Unionen till fullo erkänner den västsahariska republiken kan Sverige ge Polisarios representation i Stockholm diplomatisk status.
Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt. För att rikta ljuset mot en långsiktig lösning och manifestera att rättvisa och mänskliga rättigheter även gäller för den västsahariska befolkningen uppmanar undertecknade Sveriges regering att:
Tydligt höja rösten om västsahariernas rätt till självbestämmande genom att verka för att den överenskomna folkomröstningen organiseras av FN och AU.
I väntan på ett bredare erkännande av SADR ge Polisario diplomatisk status i Sverige.
Verka för att det mycket slutna ockuperade området öppnas upp för bland annat. journalister, politiker och observatörer.
Verka för ett utökat mandat för FN-missionen MINURSO att bevaka brott mot mänskliga rättigheter.
Bestrida de europeiska handelsavtal som exploaterar Västsaharas naturresurser
Motverka en allvarlig kris i de västsahariska flyktinglägren genom ökat humanitärt bistånd till Västsahara.
Louise Lindfors, Generalsekreterare Afrikagrupperna,
Kristin Ivarsson, Generalsekreterare Björkåfrihet
Gabi Björsson, Ordförande Emmaus Stockholm
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paul Carlsson, ordförande Praktisk Solidaritet
Benjamin Ladraa, Solidarity Rising
Jan Strömdahl, Ordförande Svenska Västsaharakommittén
Den här webbsidan använder cookies så att vi kan ge dig bästa möjliga användarupplevelse. Cookieinformationen sparas i din webbläsare, och utför olika funktioner, som t.ex. att känna igen dig när du kommer tillbaka till sidan. Detta gör i sin tur att vi kan förstå vilka delar av sidan du använder mest och finner viktiga.
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies ska alltid vara påslagna så vi kan spara dina preferenser för cookie-inställningar.
Om du inaktiverar den här cookien kommer vi inte kunna spara dina preferenser. Det betyder att varje gång du besöker sidan kommer du att bli tillfrågad om cookies igen.
Cookies från tredje part
Den här webbsidan använder Google Analytics, Facebook för att samla anonym information så som antal besökare, och vilka sidor som är populärast.
Om du håller den här cookien påslagen hjälper det oss att förbättra webbsidan.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!