Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Sverige måste öppna stödet till Unrwa igen

DEBATT. Sverige bör omedelbart häva sin frysning av biståndsmedel till FN:s organ för de palestinska flyktingarna, Unrwa. Organisationen är helt avgörande för att det ska vara möjligt att ge hjälp åt de miljoner palestinier som drabbats av Israels krigföring på Gazaremsan efter Hamas terrorattack den 7 oktober.

Det handlar om liv och död för hundratusentals människor.

Civilbefolkningens lidande kan inte ha undgått någon. Från luften, havet och land har Gaza bombarderats i snart fem månader. 30 000 palestinier har hittills dödats och 70 000 skadats enligt FN:s rapportering. Sjukvården är slagen i spillror och nödhjälp hindras och beskjuts. Civilbefolkningen tvingas fly gång på gång. Ingen plats är säker.

Det nu pågående kriget har också föregåtts av en över 16 år lång blockad och Gaza har återkommande drabbats av krig. Ett eldupphör måste till och hjälpen måste få nå fram.

Det är under dessa enorma humanitära lidanden som Sverige och andra viktiga givare fryser sitt stöd.

Unrwa varnar nu för att dess livsviktiga hjälp bara kan fortsätta några veckor till om frysningen fortsätter. Det skulle innebära att matpaket, medicin och annan nödhjälp inte skulle nå fram till de behövande. Den pågående hungersnöden riskerar övergå i fullskalig svält.

Alla stora humanitära organisationer har varit tydliga med att de inte klarar att hjälpa befolkningen i Gaza utan att kunna dra nytta av Unrwas infrastruktur.

Också utrikesminister Tobias Billström konstaterade i riksdagens utrikespolitiska debatt den 14 februari att Unrwa är unik i sin roll. Organisationen har tusentals anställda i området och de faciliteter som är nödvändiga för att bidra till att husera internflyktingar och distribuera nödhjälp.

Det finns i dag inte några alternativ till Unrwa.

Den svenska frysningen kommer efter att Israel pekat ut ett dussin av totalt 13 000 anställda på Gazaremsan som medverkande i Hamas avskyvärda terrorattack. Det är allvarliga anklagelser som måste följas upp.

Vi menar dock att det är både oansvarigt och oproportionerligt att dra in stödet i detta katastrofala läge.

Unrwas ledning har dessutom agerat resolut på de israeliska anklagelserna. De lät genast säga upp de utpekades kontrakt och inleda utredningar. FN utreder också hur Unrwa kan stärka sin kontroll av sina anställda så att man kan förhindra att något liknande, om det visar sig stämma, händer igen.

Det är också viktigt att känna till att Unrwa årligen lämnar listor med alla sina anställda till både Israel och den palestinska myndigheten.

De som nu utpekas har stått med i dessa. Ändå har Israel aldrig varnat för några av personerna på dessa listor förrän nu.

När det kommer till Israels bevis för sina anklagelser har ett fåtal amerikanska medier, men inte Unrwa och FN, fått ta del av vissa uppgifter.

Nyhetsbolaget Sky News menar att de israeliska uppgifterna är otillräckliga för att stödja de israeliska anklagelserna. Enligt amerikanska medier tvivlar nu också amerikanska underrättelsetjänster på de israeliska uppgifterna. De konstaterar att Israel inte är objektivt i sin presentation av sin underrättelseanalys.

Frysningsbesluten ska alltså ha fattats utan någon bevisning som underlag. Att Sverige bidrar till att försvåra situationen för civilbefolkningen på Gazaremsan samtidigt som Israel utreds för folkmord i ICJ är synnerligen anmärkningsvärt. Sverige riskerar i samband med detta att bli medskyldigt till de folkrättsbrott som Israel begår.

Unrwa bildades för att ge stöd och skydd till de palestinier som blev flyktingar i samband med staten Israels bildande. Eftersom Unrwa är en påminnelse om att flyktingfrågan är olöst är Israel kritiskt till organisationen.

Just nu är Israel framgångsrikt i sin kampanj att misskreditera FN-organet. Man måste dock fråga sig vad som skulle hända om man lade ner Unrwa.

Vad tror man sig åstadkomma genom att ta bort utbildning för den cirka halv miljon skolbarn som går i organisationens skolor? Eller tar bort sjukvård, yrkesutbildning eller stöd till företagande för de palestinska flyktingarna?

Det brutala krig som nu pågår visar en gång för alla att omvärlden måste arbeta för en lösning snarare än minska sitt engagemang.

Frysningen av vårt bistånd och vår nödhjälp i denna kritiska period riskerar inte bara att drastiskt försämra situationen för civilbefolkningen på marken. Det skadar också Sveriges trovärdighet och därmed vår möjlighet att medverka till en hållbar fred i denna långvariga konflikt.

Vi har också ett egenintresse. Sverige är beroende av att folkrätten respekteras – rätt går före makt. Om vi vill ha världens stöd för att lag och folkrätt ska gälla i Europa måste vi stå upp för dessa värden för alla länder och folk.

Att återuppta stödet till Unrwa är en fråga om liv och anständighet.

 

Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare för FN och svensk utrikesminister
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center


Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 2/3-2024. 

Vad har ni emot oss som jobbar för fred?

Regeringen stoppar stödet till fredsorganisationer som IKFF, Kristna fredsrörelsen och Svenska freds. Det handlar knappast om pengarna utan om något annat.

I nära hundra år har Sverige stöttat svenska folkets engagemang och organisering för fred. Det var i en riksdagsmotion år 1929 som det första stödet beviljades med motiveringen; ”Ingen medborgare bör lämnas oberörd av upplysningen för fred. Likasåväl som det hittills inom olika länder bedrivits ett aktivt arbete för försvaret, bör ett omfattande arbete för freden försiggå.”

Men nu är den svenska traditionen över och ett 95-årigt statligt stöd till svenska fredsorganisationer går i graven.

Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder.

Det kan knappast vara pengarna det handlar om. Det framstår därför tyvärr som att det är just de svenska fredsorganisationerna man vill försvaga. Eller kanske fredsarbetet i största allmänhet. Även FN:s fond för fredsbyggande arbete får sitt bidrag halverat av regeringen.

Företrädare för regeringen och försvarsmakten försäkrar gång på gång att det sista de vill är att Sverige ska dras in i krig. De vill bevara freden. Vad kan då vara bättre än att ha starka fredsorganisationer med på tåget?

Organisationer som tidigare har drivit på Sverige att ansluta sig till konventionerna som förbjuder personminor och klustervapen och verkat för att ett demokratikriterium införs vid vapenexport.

Anser regeringen att det var dåliga beslut?

Få av världens konflikter efter andra världskriget har haft militära lösningar. Det är förhandling och klassiskt fredsbyggande arbete som har fått slut på vidriga, destruktiva krig.

”Sverige är fredsskadat” får vi höra gång på gång av de som verkar ha glömt bort Sveriges ihärdiga och vid flera tillfällen framgångsrika insatser i konflikter sedan slutet av 40-talet. Då har vapnen varit just diplomati, medling och fredsförhandling.

Även den nuvarande regeringen har uttalat en ambition att lösa internationella tvister på fredlig väg. I reformagendan för ett nytt bistånd betonas också vikten av kvinnors deltagande i fredsprocesser.

Hur går det ihop med indragen finansiering till organisationer som arbetar med just det?

Starka fredsorganisationer utgör inget hot i ett samhälle med en fri och spänstig debatt kring försvarsfrågor. Om fredsarbete och fredsbyggande börjar ses som fula ord är vi som demokratiskt samhälle illa ute.

Fred är mer än frånvaron av krig vilket alla som sysslar med frågan mycket väl vet om. Fred förutsätter ett samhälle där alla individer kan känna sig säkra. Ett samhälle utan våld och förtryck, där ordet är fritt och demokratin livskraftig. Det brukar kallas mänsklig säkerhet till skillnad från staters dito.

Fred är också en grundförutsättning för utveckling av hållbara samhällen. De globala målen i Agenda 2030 som regeringen har förbundit sig till, pekar ut fred som ett absolut grundkrav för att dessa ska kunna uppnås.

Stödet till svensk fredsrörelse har omfamnats av samtliga regeringar oavsett politisk färg fram tills nu. Kan vi hoppas på att dagens regeringsföreträdare i ljuset av detta tänker om och ändrar vad som framstår som ett historielöst beslut?

Att beröva fredsorganisationerna deras stöd äventyrar det demokratiska samtalet och deras granskande roll riskerar att försvagas.

Vi kräver att regeringen snarast ser till att den svenska fredsrörelsen får en stabil och långsiktig ekonomisk grund att stå på. Något annat är inte värdigt ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige.

Underskrifter:

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Henrik Fröjmark, policychef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare Artikel2 (fd Emmaus Stockholm)
Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM (Individuell Människohjälp)
Rikard Rudolfsson, ordförande Jordens vänner
m.fl.

Artikeln publicerades i Aftonbladet den 4/2-2024.

”Svik inte dem som drabbas hårdast av klimatkrisen, regeringen!”

Sverige åker nu till FN:s klimatmöte under parollen ”brådska och möjligheter”. Samtidigt har regeringen slagit av på takten i den egna omställningen och signalerar minskat stöd för de mest utsatta i klimatbiståndet. Med sådan politik för klimatbiståndet sviker Sverige de som drabbas hårdast av klimatkrisen.

Två knäckfrågor kommer att prägla förhandlingarna på det kommande klimattoppmötet: takten för den globala utsläppsminskningen och rika länders ekonomiska stöd till klimatarbetet i så kallade utvecklingsländer. Båda är helt avgörande för utsatta människor i områden där klimatförändringarna redan slår hårt.

För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt. Global utfasning av fossila bränslen är ett måste för att klara Parisavtalets mål. Omställningen behöver ske i hela världen, och resursstarka länder som Sverige måste visa ledarskap, såväl på hemmaplan som i det internationella samarbetet.

”För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt.”

Men för de mest utsatta och resurssvaga länderna är det inte den egna utsläppsminskningen som brådskar mest. De är sällan de stora utsläpparna – vare sig i dag eller historiskt, eller sett till konsumtion eller produktion. I stället står de inför den akuta, svåra och kostsamma uppgiften att anpassa sig till nya levnadsvillkor. De måste hantera torka, brist på rent färskvatten, översvämningar, nya sjukdomar, bristande sanitet och förstörda skördar. Inte sällan drabbas kvinnor hårdast, eftersom det ofta är de som måste se till att familjen har vatten, mat och håller sig frisk. Extrema väderförhållanden tvingar människor på flykt och skördar liv.

Stöd till klimatanpassning är helt avgörande för miljontals människor. Bristande anpassning försämrar motståndskraften hos människor, samhällen och naturen och leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster — som i den mån de alls kan repareras eller ersättas, tar enorma resurser i anspråk. Hur den nya fonden för skador och förluster ska fyllas är en annan viktig fråga under Cop 28.

”Bristande anpassning leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster”

Sverige har tidigare varit ett föredöme globalt och riktat en stor del av sitt klimatbistånd till anpassningsåtgärder. Men nu signalerar regeringen en ändring i biståndspolitiken – handel och bistånd ska kopplas ihop och större fokus ska läggas på utsläppsminskning i länder med stora utsläpp. Så ser också den globala trenden ut, och har gjort så länge: Givare satsar mer på energiomställning och andra insatser som leder till teknikutveckling och ekonomisk avkastning — med möjligheter för näringsliv och privata investeringar — än på klimatanpassning.

Det är alltså utsläppsminskning, och inte klimatanpassning, som får huvuddelen av rika länders knappa klimatfinansiering. Enligt nya beräkningar från FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning än den som nu är tillgänglig.

”Enligt FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning”

Målet med svenskt bistånd, som riksdagen har fastställt, är att stärka människor i fattigdom och förtryck. Biståndet är en unik och knapp resurs avsedd för just detta. Svenskt klimatbistånd bör därför i hög grad rikta in sig på klimatanpassning för de mest utsatta länderna som drabbas värst av klimatkrisen. Utsläppsminskningen – som på sikt är lika avgörande för de hårdast drabbade – måste fortfarande ha högsta prioritet både i nationell politik och i de internationella förhandlingarna. Men om Sveriges klimatbistånd skulle riktas om mot länder med stora utsläpp och sektorer med kommersiell potential skulle vi svika de mest utsatta och urholka biståndets mål. 

Det stämmer att det är bråttom och att det finns möjligheter i den globala omställningen. Brådskan måste genomsyra all klimatpolitik, men möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd.

”Möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd”

För att visa ledarskap för en globalt rättvis klimatomställning behöver regeringen:

1. Presentera kraftfulla åtgärder i Sveriges nationella klimathandlingsplan som leder till snabba utsläppsminskningar, såväl de territoriella som de konsumtionsbaserade utsläppen.

2. Sätta en tydlig inriktning för biståndet som fokuserar på behoven för de länder och grupper som är mest utsatta för klimatkrisen och som har minst medel att själva hantera den. Vara ett föredöme globalt genom att alltid rikta minst hälften av det svenska klimatbiståndet till klimatanpassningsåtgärder.

3. Arbeta aktivt för fler finansieringskällor till fonden för skador och förluster, medel som är additionella till biståndet.

Underskrifter:

Eva Ekelund, Ställföreträdande chef, Act Svenska kyrkan
Jennifer Videmo, Generalsekreterare, Action Aid Sverige
Louise Lindfors, Generalsekreterare, Afrikagrupperna
Martina Hibell, Generalsekreterare, Barnfonden
Ulrika Urey, Generalsekreterare, Fairtrade Sverige
Tobias Linghag, Verksamhetsledare, Framtidsjorden
Martin Nihlgård, Generalsekreterare, Individuell Människohjälp (IM)
Amir Bouzenzana, Tf generalsekreterare, Islamic Relief Sverige
Nastaran Zargari, Tf kanslichef, Jordens Vänner
Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare, Kvinna till kvinna
Josephine Sundqvist, Generalsekreterare, Läkarmissionen
Anna Sundström, Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Suzanne Standfast, Generalsekreterare, Oxfam Sverige
Mariann Eriksson, Generalsekreterare, Plan International Sverige
Niclas Lindgren, Direktor, PMU
Alexandra Klang, Verksamhetsledare, Svalorna Indien-Bangladesh
Linn Thullberg, Ordförande, Svalorna Latinamerika
Charlotta Norrby, Generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Alice Blondel, Director, Swedwatch
Charlotta Szczepanowski, Generalsekreterare, Vi-skogen
Johanna Eliasson, Ordförande, Vänsterns Internationella Forum
Anna Nilsdotter, Generalsekreterare, WaterAid
Anna Tibblin, Generalsekreterare, We Effect


Debattartikeln publicerades i Aktuell Hållbarhet den 29/11/2023.

Vakna upp Migrationsverket, Belarus är en hårdför diktatur

Om mindre än en vecka ska den belarusiska fackföreningsledaren Ala Tsvirko utvisas. Detta trots att alla fria fackföreningar numera är förbjudna i Belarus och att det bland landets över 1 500 registrerade politiska fångar finns 44 belarusiska fackföreningsrepresentanter. De har dömts till upp till 15 års fängelse för fabricerade anklagelser om ”extremism” och ”terrorism”. Ala Tsvirko riskerar att bli ytterligare en i denna dystra statistik.

Sedan Ryssland, med Lukasjenkos stöd, inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina har repressionen i Belarus nått nya nivåer. Den slår brett och är långt ifrån begränsad till framträdande regimkritiker. I dag finns ingen fungerande rättsordning och vittnesmålen om tortyr och annan omänsklig behandling är omfattande. Människor döms till fängelse för att ha gillat ”fel” post på Facebook.

Ändå bedömer Migrationsverket att det är säkert för Ala Tsvirko att återvända. Hennes fackliga engagemang är enligt beslutet inte politiskt och det finns inte skäl att tro att hon skulle ha särskilt skyddsbehov. Om det belarusiska rättsväsendet skulle ha haft sådana avsikter borde hon därtill ha gripits direkt. Det är slutsatser som helt saknar förankring i verkligheten. Allt öppet motstånd är sedan länge kväst men gripanden i spåren av de landsomfattande protesterna 2020 fortsätter på närmast daglig basis. Straffen blir dessutom allt strängare.

Fallet är inte en isolerad incident

Ett knappt tiotal belarusier – några enstaka procent av alla sökande – har beviljats asyl i Sverige under de senaste två åren. Vi har inte insyn i alla avslag, belarusier som riskerar att avvisas vill av säkerhetsskäl oftast inte träda fram i offentligheten. Vi har dock fått kännedom om fler felbedömningar från Migrationsverkets sida. Fallet Ala Tsvirko är dessvärre inte en isolerad incident.

I andra länder som Polen och Litauen förstår man situationen betydligt bättre och utfärdar uppehållstillstånd i en helt annan omfattning. Att antalet skyddssökande belarusier i Sverige är förhållandevis få tycks ironiskt nog ha blivit till något av ett problem. Den landinformation från UD som Migrationsverket hänvisar till i sin bedömning kring Ala Tsvirko är från 2019 – långt före massarresteringarna tog fart, de oberoende fackföreningarna började likvideras och deras ledare och medlemmar stämplades som terrorister.

Skydd är i Sveriges intresse

ILO, FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, har på grund av förtrycket mot fackligt aktiva belarusier fattat ett unikt beslut om sanktioner mot Belarus. Sverige röstade för resolutionen som bland annat innebär att länderna inte ska återförvisa fackliga aktivister som riskerar förföljelse.

En demokratisk utveckling i Belarus är en viktig nyckel till långsiktig fred och säkerhet i regionen. Det borde därför ligga i Sveriges intresse att erbjuda skydd till dem som riskerat sin personliga säkerhet för demokratins skull. Om Sverige även fortsatt ska vara ett föregångsland när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter måste vi visa att vi menar allvar. Att omedelbart häva beslutet om att utvisa Ala Tsvirko vore en naturlig början.”  Övriga utvisningsärenden bör därtill frysas och granskas på nytt, utifrån korrekt landinformation.

Migrationsverket bör då använda sig av de tillförlitliga resurser som står till förfogande: rapporter från FN:s specielle rapportör för Belarus, från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och från det belarusiska människorättscentret Vjasna. Undertecknade ställer sig också till förfogande med vår samlade sakkunskap.

 

Undertecknare:

Susanna Gideonsson
Ordförande LO
Therese Svanström
Ordförande TCO
Göran Arrius
Ordförande Saco
Malin Fagerberg Wikström
Ordförande Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Viktoria Valkovich
Ordförande Sveriges belarusier
Marie Nilsson
Ordförande IF Metall
Heike Ekers
Ordförande Akademikerförbundet SSR
Martin Linder
Ordförande Unionen
Anna Sundström
Generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Maria Nyberg
Generalsekreterare, Union to union


Debattartikeln publicerades i Altinget den 5/10-2023.

”Regeringen sviker fattiga och förtryckta”

På Palmecentret har vi upplevt en första våg av högerregeringens nedskärningar. Det har bland annat inneburit att vi nu inte har samma möjligheter att stödja folkliga rörelser som bekämpar diktaturer.

Det anslag vi tidigare fått från Sida för att kunna informera om vår verksamhet och stimulera till ett ökat internationellt engagemang ströks bort helt, utan förvarning.

Regeringen avser att göra en större satsning på Ukraina. En sådan satsning behövs absolut. Men det ska inte vara fattiga och utsatta människor i utvecklingsländerna som betalar genom minskat bistånd.

Kriser kräver samarbete

För oss i arbetarrörelsen har det allt sedan stridsropet ljöd ”arbetare i alla länder, förenen eder” stått klart att om folket ska ha en chans mot storfinansen och diktatorerna krävs internationell samverkan.

Den insikten har genom decennierna präglat socialdemokratiska regeringar, som fört en aktiv utrikespolitik och stått upp för att vi ska avsätta en procent av våra samlade resurser till att bistå våra medmänniskor.

Även liberaler och kristdemokrater stod länge upp för enprocentmålet.

Pandemier, klimatkrisen, krig, kärnvapen, hotad biologisk mångfald, handelshinder, flyktingarna som riskerar livet på havet. Alla dessa händelser påverkar oss i Sverige och kan bara lösas genom internationellt samarbete.

Nationalistisk högerregering

Den demokratiska tillbakagången i världen, med allt fler auktoritära regimer, innebär att svenska löntagare allt oftare måste konkurrera med löntagare i länder där fackliga krav möts med batonger och tortyr.

Nationalismen som politisk idé borde höra hemma på historiens skräphög. Tyvärr ligger sådana tankar till grund för högerregeringen, som deklarerat att man i sin utrikespolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen.

På utrikesdepartementet pågår nu ett arbete med det som kallas en reformagenda för biståndet. Av biståndsministern har det beskrivits som en historisk förändring av biståndet.

Liten möjlighet att påverka

Våra folkvalda i Riksdagen får inte vara med och påverka processen. Vi inom biståndsorganisationerna har haft mycket begränsade möjligheter till dialog.

Regeringen har också sagt man vill koppla samman bistånd och handel. Att stärka fattiga länders möjligheter att exportera och att få rika länder att gå med på att dra ner på tullar och andra handelshinder är ju inte någon nyhet när man diskuterar global utveckling.

Men skulle det på något sätt handla om att binda utvecklingsländer att köpa varor från svenska företag finns forskning som visar att det blir dyrt och ineffektivt bistånd.

Arbetarrörelsen bedrev praktisk internationell solidaritet långt innan staten började med internationellt bistånd. När regeringen skär ner så måste vi åter trappa upp våra egna insatser.

Mer solidaritet behövs

Vi behöver utveckla vårt internationella politiska och fackliga samarbete. Det behövs fler fackliga organisationer som engagerar sig i det fackliga biståndet. Palmecentret finns till för alla som vill engagera sig och bidra.

Regeringen skär ner på biståndet och skrotar enprocentmålet när vi mer än någonsin är i behov av att vända utvecklingen i världen. Den samlade arbetarrörelsen måste högljutt försvara den internationella solidariteten och samarbetet.

Regeringen må svika fattiga och förtryckta men det gör inte vi.


Debattartikeln publicerades först i Arbetet den 11/9/2023.

”Att stå upp för nedrustning är inte att krama Putin”

I en krönika i Altinget går Claes Arvidsson hårt mot fredsrörelsen och Olof Palmes Internationella Center. Jag har svårt att förstå vad han egentligen vill åstadkomma med sin kritik. Vad får vi för värld om varje aktör som på något sätt agerar för fred och internationell samverkan stämplas som Putinkramare?

Vi kan inte ha en global ordning där den starkaste makten kan göra precis som den behagar. Världsordningen måste bygga på spelregler som gäller för alla stater. Att Ryssland genom sin invasion bryter mot FN-stadgan är det som gör det legitimt att stödja Ukraina, även militärt.

Vi är inte vapenexperter

Claes Arvidsson säger att det är bra att vi från Palmecentret har samlat in pengar och genomfört konkreta humanitära projekt i Ukraina, men insinuerar att vi borde köpt vapen för pengarna. Men det är väl knappast vapenhandel som Palmecentret har specialkunskaper om. Däremot är vi duktiga på att stödja folkrörelser som gör viktiga insatser i ett krigshärjat land.

Lite smickrande är det att Claes Arvidsson noga verkar ha följt det arbete som Palmecentret gjort för att åter lyfta fram begreppet gemensam säkerhet. Begreppet blev etablerat genom en internationell kommission, ledd av Olof Palme, som i början av 1980-talet lanserade tanken om att säkerhetspolitiken måste bygga på insikten att i ett kärnvapenkrig finns inga vinnare. Bara ömsesidig förintelse. Således har båda sidor ett gemensamt problem att hantera.

Då, i början av 1980-talet, ökade spänningarna mellan de båda militärallianserna. Ett fullskaligt krig skulle ha förvandlat Europa, Sovjetunionen och USA till radioaktiva grushögar. Men insikten växte om behovet av nedrustning och gemensam säkerhet. Reagan och Gorbatjov möttes för fredssamtal, som ledde till avspänning och en minskning av kärnvapenarsenalerna.

Bara ett misstag bort

Men nu ökar krigshotet, kärnvapenmakterna rustar upp och vi ser fler väpnade konflikter. Risken ökar för krig som skulle betyda slutet för den mänskliga civilisationen. Det ryska ledarskapet hotar öppet med att ta till kärnvapen.

En kärnvapenkonflikt kan utlösas oavsiktligt när automatiserade system varnar för vad de tror är ett angrepp. FN:s generalsekreterare har uttryckt det som att mänskligheten bara är ett misstag bort från nukleär förintelse.

Därför är behovet nu större än på länge av en aktiv fredsrörelse, internationellt samarbete och förståelse för behovet av gemensam säkerhet. Inte för att ursäkta Putins invasion, utan för att skapa hopp för mänskligheten; det finns alternativ till krig och inskränkt nationalism.

”Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.”

Sammantaget 92 stater har tagit ställning och skrivit under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Dessa länder går före och sänder en tydlig signal till kärnvapenstaterna att det nu är dags att helt skrota kärnvapnen. Den norska Nobelkommittén uppmärksammade kampen för att förbjuda kärnvapnen genom att tilldela 2017 års fredspris till organisationen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN).

Måste ta steget

Mänskligheten måste vara mogen att ta steget att avskaffa vapen som är ett hot mot vår existens. Som om det inte räckte med klimatkris och hotet mot den biologiska mångfalden. Det är inte naivt, utan tvärtom att ta ansvar för vår gemensamma överlevnad.

Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Det förpliktigar också som medlem i Nato. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.


Debattartikeln publicerades i Altinget den 16/8-2023.

Regeringen offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar

I över femtio år har vi haft parlamentarisk enighet i Sverige om att vi har råd att avsätta en hundradel av landets inkomster (BNI) till bistånd till människor som lever i fattigdom och förtryck. En krona av hundra. I år beslutade dock regeringen att enprocentmålet skulle skrotas och att biståndspolitiken ska läggas om. Det kommer att påverka miljontals människor som lever i stor utsatthet på grund av krig, förtryck, våld och extrem fattigdom. Inte minst barn och unga.

Regeringen har börjat med att skära ner biståndsbudgeten till en fast summa om 56 miljarder kronor per år under de närmaste tre åren. En nivå som inte tar hänsyn till vår ekonomiska tillväxt eller de ökade behoven i världen. Det innebär att vi ger mindre bistånd i förhållande till vår ekonomi än vad vi gjort på flera decennier. Samtidigt har regeringen aviserat en historiskt stor omläggning av biståndet. Det ska i högre grad fokusera på Sveriges närområde och Ukraina. Behoven i Ukraina är betydande. Men att låta barn och unga som lever i fattigdom och konflikt stå för notan är oetiskt.

”Behoven i Ukraina är betydande, men att låta barn och unga som lever i fattigdom och konflikt stå för notan är oetiskt”

Regeringens nedskärningar har också mött stark kritik från forskare, civilsamhället, oppositionen, och internationella aktörer. Många har påpekat att dessa kommer att få allvarliga konsekvenser för de barn som lever i utsatthet liksom försvåra arbetet att nå de globala målen för en hållbar utveckling. Särskilt allvarligt är situationen för barn i Mellanöstern och Afrika, där Sverige har ett långvarigt utvecklingssamarbete. Dessa regioner är hårt drabbade av konflikter, våld, fattigdom och brist på demokrati. Många barn lever här under svåra förhållanden utan tillgång till grundläggande rättigheter som utbildning, hälso- och sjukvård, rent vatten och sanitet. Många är också utsatta för övergrepp, diskriminering, tvångsarbete och rekrytering till väpnade grupper.

Sveriges bistånd gör skillnad för dessa barn genom att stödja organisationer som arbetar för att skydda dem från våld, ge dem möjlighet att gå i skola och främja deras deltagande i samhället. Regeringens nedskärningar hotar nu dessa framsteg och riskerar att försätta många barn i ännu större utsatthet.

Sverige måste därför snarast återgå till enprocentmålet och visa solidaritet med världens mest utsatta. Det är inte bara en moralisk skyldighet, utan också en nödvändig strategi för att bidra till en mer fredlig, rättvis och hållbar framtid. En framtid som också påverkar oss i Sverige då ökad fattigdom och förtryck inte bara orsakar stort mänskligt lidande, utan också leder till konflikter, flyktingströmmar och ökad miljöförstöring. Biståndet är en nödvändig investering i vår gemensamma framtid.

Mänskligheten står idag inför sina största utmaningar någonsin. Sveriges utveckling och säkerhet är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Vi ska vara med och ta ansvar för vår gemensamma framtid utifrån vår förmåga, inte ett land som offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar.

Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Tomas Aronson Ylipää, Förbundssekreterare Unga Örnars Riksförbund

Christian Kaddik, Internationell ledare Unga Örnars Riksförbund


Debattartikel publicerades i Dala-demokraten den 14/8-2023.

Det här är din viktigaste agenda, Ulf Kristersson

I en tid av extrem osäkerhet för samtiden och framtiden blir de internationella överenskommelserna än viktigare. Världens länder har antagit Agenda 2030 som en färdplan för att en hållbar global utveckling. Men vilken agenda har den svenska regeringen? Vi 38 organisationer i civilsamhället efterlyser tydliga besked från regeringen inför årets avgörande FN-möten.

I en orolig värld, med konflikter, ökande hunger, bristande jämställdhet, demokrati- och klimatkris, är de internationella överenskommelserna det vi har att hålla oss i. Världens länder kom 2015 överens om Agenda 2030, som pekar ut gemensamma mål och prioriteringar i alla länders arbete för en hållbar utveckling fram till år 2030. Dess styrka ligger i att den visar hur olika delar av samhällsutvecklingen hänger samman, något som är avgörande i denna tid av flera parallella och överlappande kriser.

FN:s senaste rapport visar en oroande tillbakagång för flera av de 17 målen, och att de pågående kriserna har bidragit till ökad fattigdom, ökad global uppvärmning och förlust av biologisk mångfald, samt försämrad tillgång till hälsovård och utbildning, och ett ökat antal människor som lever i konfliktsituationer. Det vilar ett enormt ansvar på oss alla just nu. Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen och den sista som kan rädda klimatet, har FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-moon sagt. Det förpliktigar.

Tyst om Globala målen

Ändå har det varit tyst om de Globala målen från den nya regeringen. De nämns till exempel varken i regerings- eller utrikesdeklarationen, trots kriserna i världen som vi beskriver ovan. 2023 markerar halvtid för agendan och det sker stora internationella FN-möten där arbetet ska redovisas, utvärderas och där nya åtaganden behöver göras. Dessutom ska EU för första gången rapportera om unionens genomförande av agendan på FN:s högnivåmöte. Budskapet från FN är att världens länder måste accelerera arbetet med att nå de Globala målen. Vi undrar hur regeringens plan ser ut?

Civilsamhället har vid flera tillfällen gjort åtaganden om att arbeta för agendan, bland annat i avsiktsförklaringen som skrevs under av drygt 100 organisationer och överlämnades till dåvarande civilminister Ardalan Shekarabi. Inspirationen kom från generaldirektörer för ett 60-tal statliga myndigheter som tidigare gjort samma sak. Ett tjugotal av Sveriges storföretag har gjort ett gemensamt åtagande om att arbeta utifrån Agenda 2030. Många, många fler företag ställer om, gör investeringar och driver på för lagstiftning om företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö. Men allas vårt arbete blir bara effektivt om det finns ett tydligt och visionärt politiskt ledarskap som pekar ut riktningen.

Visa att Agenda 2030 är en prioritering

Vi vill därför att regeringen, med Ulf Kristersson i spetsen, tydligt visar att Agenda 2030 är en prioritering för hela regeringen genom att:

Regeringen måste kalla till möte

Det behövs också organiserad samverkan där olika aktörer ges möjlighet att mötas och bidra med sin expertis utifrån sina olika roller, och ge arbetet den nödvändiga skjuts som behövs nu när vi nått halvtid. Agenda 2030 är ingen partipolitisk överenskommelse utan den globala färdplanen för hållbar utveckling som världens länder enats om.

Vi förväntar oss nu att regeringen kallar till ett möte med oss olika aktörer, och att det blir startskottet för ett kontinuerligt samråd om hur vi tillsammans kan accelerera våra insatser för att nå de Globala målen till 2030.

 

38 organisationer inom CONCORD Sverige:

Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
Martina Hibell, generalsekreterare Barnfonden
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Daniel Grahn, generalsekreterare Erikshjälpen
Ulrika Urey, kanslichef, Fair Action
Amira Malik Miller, policyansvarig, Fairtrade Sverige
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden
Malin Flemström, vd, The Hunger Project
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp
Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
Johanna Davén, generalsekreterare IOGT-NTO Movement
Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Dr. Judith McCallum, Executive Director, Life & Peace Institute
Noura Berrouba, ordförande, LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer
Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Jan Strömdahl, ordförande Svenska Västsaharakommittén
Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige
Ulrika Grandin, verksamhetschef, UN Women Sverige
Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union
m.fl.


Debattartikeln publicerades i Altinget den 19/6-2023.

Regeringen bortser från rättviseperspektivet i sitt klimatarbete

Stora delar av civilsamhället, samt röster inom näringslivet och forskningen har kritiserat den nya regeringen för åtgärder som ökar utsläppen och avsaknaden av helhetsgrepp för att få fart på omställningen.

För regeringen är det inte viktigt att minska utsläppen till 2030 utan de fokuserar på att nå målen till 2045. Men om utsläppen inte minskar kraftfullt under den period som klimathandlingsplanen omfattar, blir temperaturmålet 1,5 grader omöjligt att nå. Enligt samlad forskning kräver det omfattande åtgärder under de närmaste åren.

Oron handlar också om regeringens ointresse för de sociala aspekterna av omställningen. Enligt vår och även FN:s forskarpanel IPCC:s mening är rättvisa lösningar avgörande för att få demokratisk uppslutning bakom de kraftfulla åtgärder som behövs.

Behovet av rättvisa

Något som är tydligt när regeringens klimatarbete nu summeras är att jämlikhets- och demokratiperspektiven saknas. Civilsamhället och miljörörelsen är gravt underrepresenterade. Regeringen vill bara tala om hur näringslivet ska ges förutsättningar för innovationer, gröna investeringar och stärkt konkurrenskraft.

Inte heller tidigare regeringar har i tillräckligt uppmärksammat rättvisefrågorna i omställningen, men vi ser att avståndet mellan civilsamhället, miljörörelsen och nuvarande regering nu växer sig större.

För att lyfta behovet av rättvisa i omställningen bildades Allians för Rättvis klimatomställning (ARK) med över 40 organisationer som representerar över en miljon människor. Nyligen ordnade ett flertal av organisationerna ett rådslag som enades om 37 viktiga krav med fyra övergripande budskap.

Öka Takten:

Sverige behöver skärpa klimatmålen och räkna med alla utsläpp för att hålla sig inom det lilla utsläppsutrymme som finns kvar. Samtidigt behöver inbindningen av kol i skog och mark öka.

Styr mot målen:

Staten behöver samordna sitt arbete och visa ledarskap med lagstiftning, gröna investeringar, hållbara ägardirektiv till statliga bolag, samt regler som påskyndar näringslivets omställning och stoppar klimatskadliga subventioner. Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.

Skapa rättvisa, nationellt och internationellt:

Omställningen måste bli en motkraft till de växande orättvisor som klimatkrisen blottar. Ökad ekonomisk jämlikhet bör ingå i mål för minskade konsumtionsutsläpp. Alla åtgärder bör främja jämställdhet, samt barn och ungas delaktighet. Rätten till bostad, försörjning och hälsa, samt motverkande av segregation och rasistiska strukturer behöver ingå i omställningen. Samernas rätt att råda över sina marker måste respekteras, samtidigt som lösningarna främjar landsbygden. Internationellt behövs ökat stöd till de mest utsatta länderna och till civilsamhällets arbete med utsatta målgrupper globalt. Sverige bör verka för ökat hållbarhetsansvar för storföretagen, och för att alla handelsavtal styrs av bindande hållbarhetskrav.

”Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.”

Trygga arbetstagarna i omställningen. Trygghet i omställningen är nödvändig för att den ska lyckas. En nationell jobbplan behövs med grön kompetensutveckling, jobb inom hållbar välfärd och cirkulär ekonomi. Den sociala tryggheten behöver förstärkas. Nya samhällsmål öppnar för att korta arbetstiden där anställda samtidigt ges tillräcklig arbetstid för sin försörjning.

Detta är vårt budskap till regeringens klimatpolitiska handlingsplan. Vi kommer att mobilisera folkligt stöd för en snabb omställning som samtidigt leder till ett bättre, mer jämlikt, inkluderande och hälsosammare samhälle. De visionerna behöver vägleda klimatpolitiken framöver.

Lena Bergström, pastor, Equmeniakyrkan
Erika Bjureby, Sverigechef, Greenpeace
Pia Björstrand, talesperson, Klimataktion
Emily Feijen, generalsekreterare, Artister för miljön
Bo Forsberg, ordförande, Kristen Humanism
Olivia Forsberg, verksamhetsledare, Momentum Fryshuset
Ewa Larsson, ordförande, Gröna Kvinnor
Marie Linder, ordförande, Hyresgästföreningen
Tobias Linghag, verksamhetschef, Framtidsjorden
Tonia Moya, verksamhetschef, Green Cross Sweden
Janine O’Keeffe, samordnare, Nätverket KlimatSverige
Linda Palmetzhofer, ordförande, Handelsanställdas förbund
Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes internationella Center
Torbjörn Vennström, ordförande, Klimatriksdagen.
Nastaran Zargari, ordförande, Jordens Vänner


Artikeln publicerades i Göteborgs-posten den 16 /06-2023.

 

 

Replik: Målet är fred i Mellanöstern – varför förstöra debatten?

Olof Palmes Internationella Center har tagit fram ett digitalt studiematerial om Palestina. Materialet riktar sig speciellt mot ungdomar som vill öka sin förståelse om ungas ­situation i Palestina och bättra på kunskapen om ­konflikten i Mellanöstern.

Detta studiematerial har granskats med förstoringsglas av Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner. I en debattartikel i Dagens ETC går han till hårt angrepp mot hur fakta har använts i materialet och menar att Palmecentret lierat sig med krafter som hyllar terrordåd mot civila.

Kritiken mot materialet hade i någon mån gått att förstå om Kristofer Åberg faktiskt hade visat på svagheter och faktafel. Men tvärtom har han fel på punkt efter punkt.

Låt oss för att förtydliga lyfta fram två ­exempel:

Om hur kriget 1948 skildras i materialet skriver Åberg: ”Man lyfter bara fram israeliska krigshandlingar i samband med att kriget 1948 bröt ut – detta trots att Israel välkomnade FN:s beslut och att det var den arabiska sidan som valde krig.” I studiematerialet står det: ”Sionisterna välkomnade delningsplanen medan araberna förkastade den”. Vidare sägs att: ”När staten Israel utropades den 14 maj 1948 gick de angränsande arab­staterna till attack och ett regelrätt krig utbröt”. Och de exempel på krigshandlingar som lyfts fram är en från vardera sidan.

Angående BDS (bojkott, desinvestering och sanktioner) skriver Åberg: ”Man uttrycker sig också i positiva ordalag om BDS – en kampanj som motarbetar hela Israels existens.” I studiematerialet står det att: ”Många organisationer, däribland Palmecentret, anser det fel att handla med produkter från illegala bosättningar, men har inte tagit ställning för att bojkotta varor och tjänster från företag som verkar inom staten Israels gränser.”

Om utrymmet tillät skulle vi kunna fortsätta stycke för stycke att visa på felaktigheter i Kristofer Åbergs artikel. Men vi tror inte att Kristofer Åberg egentligen är ute efter att korrigera faktafel. Utan att det bakom­liggande syftet är ett annat, som vi som social­demokrater har svårt att förstå.

Kristofer Åbergs läsning av studiematerialet är ytterst selektiv och bortser helt från den förståelse och försvar för Israels existens som finns där. Kritiken måste därmed antas syfta till att tysta kritiken mot ockupationen och snedvrida debatten till att handla om ”för eller emot Israel”, vilket tyvärr enbart tjänar den israeliska extremhögerns agenda.

Det finns inga tvivel om att den israeliska ockupationen av Palestina strider mot folkrätten. Var och en som besöker Västbanken eller Gaza kan inte låta bli att bli djupt omskakad över hur ockupationen påverkar varje liten del av vardagen och den förnedrande behandling som palestinier hela tiden utsätts för.

För oss socialdemokrater, med den tradition av internationell solidaritet som vår rörelse utgår från, är det självklart att denna ockupation måste upp­höra och konflikten i Mellanöstern få en fredlig upplösning.

Som vi säger i studiematerialet finns för svensk arbetarrörelse ingen tvekan. Den står stadigt i sitt synsätt att både israeler och palestinier förtjänar att få leva i fred, sida vid sida, i två fria, livskraftiga och demokratiska stater. Med folkrätten som grund, och en historia av solidaritet med människorna i regionen fortsätter kampen för en rättvis och hållbar fred.

 

Anna Sundström
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Hans Josefsson
Huvudförfattare till studiematerialet


Debattartikel publicerades i Dagens ETC den 21/4-2023.