Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
En ny våg av förtryck sveper just nu över Belarus inför presidentvalet i februari. Nyligen klassades ABF:s systerorganisation som en extremistisk organisation av regimen. En fredlig och demokratisk folkbildningsorganisation vars verksamhet bygger på tron om att fri folkbildning är centralt för samhällets utveckling och individens frigörelse. Vi kräver nu att regeringen uppmärksammar utvecklingen och ökar stödet till den demokratiska oppositionen.
Finska för nybörjare, Skriv- och läsutveckling, Privatekonomi och Akrylmåleri. Dessa är några av många olika studiecirklar som just nu genomförs på olika platser runt om i Sverige. Det är demokrati i praktisk mening där utgångspunkten är att alla har samma värde och lika rätt att delta i lärandeprocesser. Studiecirklar uppmuntrar till en öppen diskussion, där samtal och erfarenhetsutbyte innebär att alla deltagarna får öva i att argumentera, lyssna och resonera. Viktiga färdigheter i en fungerande demokrati.
Men skulle samma aktiviteter genomföras 50 mil bort från Sverige, i Belarus, skulle det klassas som extremistisk verksamhet.
Det kommer inte många nyheter från Belarus just nu. Uppmärksamheten efter de omfattande protesterna som följde efter valet 2020 har avtagit. Nyhetsflödet domineras nu av andra kriser och konflikter. I skuggan av detta har situationen i Belarus inte blivit mindre allvarlig, snarare tvärtom.
Ett parlamentsval har nyligen genomförts. Det var ett val utan riktiga oppositionspartier, utan valobservatörer och med tusentals fängslade oppositionella. I år firar Lukasjenko 30 år vid makten. Ett dystert jubileum tillägnat en despot, i ett land där grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska principer kränks systematiskt. Till våren stundar ett presidentval. Den enda valbara kandidaten? Aleksandr Lukasjenko.
Det har gått fyra år sedan nyhetsflödet under en kort period fylldes av protesterna i Belarus med bilder av fredliga demonstrationer i rött och vitt. Att blott bära dessa färger idag kan leda till gripanden.
Under dessa år har regimen inte visat några tecken på att lätta på förtrycket. Snarare har situationen förvärrats och repressionen ökat. Tusentals politiska fångar är fängslade och många oppositionella är drivna i exil. Människorättsorganisationer har tvingats stänga ned och oberoende medier har tystats.
Nu ser vi ytterligare en upptrappning av våld och massarresteringar, där regimen med hårda och brutala tag försöker kuva den fortsatta frihetskampen. Ett aktuellt exempel på detta förtryck är klassningen av ABF:s systerorganisation i landet, ABF Belarus, som en extremistisk organisation. En folkbildningsorganisation, sedan 2021 verksam i exil och vars idéer och syften, likt ABF, bygger på tron om att fri och frivillig folkbildning är centralt för samhällets utveckling och individens frigörelse. Genom demokratiskt lärande skapas en bildad och kritiskt tänkande befolkning vilket är avgörande för demokratiutveckling. Och med det skapas ett stort hot mot en diktatur. Nu är ABF Belarus medlemmar i fara och flera har tvingats fly.
Det belarusiska folkets kamp är lång och svår, men den påminner oss om att demokrati och mänskliga rättigheter aldrig får tas för givet, och hur viktigt det är att inte vända ryggen till när dessa rättigheter inskränks. Som en demokratiaktivist i exil med rädsla för att återvända nyligen beskrev det: ”Att sluta föresvävar inte oss. För varje arrestering de gör desto viktigare blir det att fortsatt kämpa för förändring”
ABF och Olof Palmes Internationella Center följer utvecklingen i landet och stöttar kampen för frihet och demokrati. Genom folkbildning och samarbete med demokratiska krafter i Belarus stöttar vi dem som dagligen riskerar sina liv och sin frihet för att möjliggöra en bättre framtid.
Regeringen behöver uppmärksamma att en ny våg av regressioner just nu sker i Belarus. Vi kräver att de tillsammans med andra länder ytterligare ökar trycket på regimen, samt ökar stödet till den demokratiska oppositionen och civilsamhället i Belarus.
Av de 130 belarusier som förra året sökte asyl i Sverige fick också 98 procent avslag på sin ansökan. Aktiva i civilsamhället utvisas systematiskt. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har beskrivit fängelseförhållandena i Belarus som en grym, omänsklig och förnedrande behandling, och att tortyr är vanligt förekommande. Sveriges uttalade stöd för den demokratiska oppositionen i Belarus klingar falskt när dessa utvisningar får fortgå.
Helén Pettersson, förbundsordförande ABF
Annica Dahl, förbundssekreterare ABF
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Oscar Ernerot, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Susan Schurman, ordförande International Federation of Workers’ Education Associations (IFWEA)
Saliem Patel, generalsekreterare IFWEA
Publicerad i Dagens ETC den 23/10-2024.
Nu behövs vår hjälp snabbt. Var med och stötta de personer i ABF Belarus som är i fara eller har tvingats fly. De behöver advokathjälp, mat, kläder och någonstans att bo.
Trollfabriker, attacker mot politiska möten, hat, hot och misstroendespridning. Demokratin i världen är på tillbakagång, och Sverige är inget undantag.
Vi är djupt oroade för vad som håller på att ske och uppmanar nu regeringen att tillsätta en utredning om vad som krävs för att stärka och försvara vår demokrati.
I dag den 15 september är den internationella dagen för demokrati. För första gången på två årtionden finns det fler diktaturer i världen än liberala demokratier, och den demokratiska utvecklingen är bekymmersam även i Europa.
Enligt den demokratifrämjande organisationen IDEA nåddes den högsta graden av demokrati i Europa 2012, och sedan dess har situationen försämrats årligen.
Sverige ligger fortfarande högt i demokratirankningar, men enligt IDEA:s senaste mätning har Sverige fallit i ranking inom kategorin deltagande, som bland annat handlar om civilsamhället. Andra orosmoln som IDEA pekar på är att pressfriheten i Sverige har minskat, genom att journalister trakasseras på nätet.
När TV4 avslöjade att Sverigedemokraterna bedrev anonyma konton på sociala medier, så kallade trollfabriker, från sitt riksdagskansli utsattes journalisterna för hot och det rådde förhöjd säkerhet kring tv-kanalens lokaler.
Ett annat exempel på journalisters utsatthet är när SVT:s globala klimatkorrespondent nyligen klev av sin roll och angav att mängden hat, hot och drev som hon fått ta emot som klimatkorrespondent hade spelat roll för beslutet.
Vi civilsamhällesorganisationer ser behovet av en oberoende och granskande journalistkår, och många av oss har likt journalister märkt av ett allt hårdare debattklimat på nätet.
Det har bland annat fått organisationer att lämna plattformar på sociala medier med hänvisning till ökande mängd desinformation, hat och hot.
Civilsamhället är ett fundament för aktiva samhällsmedborgare, deltagande och inkludering, och bidrar ofta till samhällsförbättrande åtgärder. Det är också en avgörande del av en fungerande demokrati, inte minst för att ständigt främja en levande debatt och granska ansvariga beslutsfattare.
Förutom en ökad utsatthet för hat och hot hör vi även medlemmar vittna om arbetsplatser som ifrågasätter deras föreningsengagemang. Detta i kombination med den ökade hotbilden gör att allt fler uttrycker att de inte vågar längre vara så aktiva, vilket är oerhört allvarligt.
Därtill har många organisationer inom civilsamhället, som studieförbund och konsumentorganisationer, fått kraftiga nedskärningar i statliga stöd vilket påverkar viktig verksamhet som staten inte kan utföra eller brister i.
Vi är mycket bekymrade över den här utvecklingen i vårt land. Hat, hot och misstänkliggörande blir ett allt allvarligare problem i det svenska samhället, och det är en metod som tyvärr får människor att tystna.
Vi uppmanar regering och riksdag att:
Vi uppmanar samtidigt alla invånare i Sverige att agera med kraft mot desinformation, hot och hat. Vi behöver gemensamt agera för att värna den svenska demokratin.
Oscar Ernerot,generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen
Louise Olsson, förste vice ordförande LO
Ulrica Schenström, VD Fores
Göran Arrius, ordförande Saco
Therese Svanström, ordförande för TCO
Petter Skogar, VD Fremia
Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna
Elias Fjellander, förbundsordförande RFSL Ungdom
Åsa Lindestam, ordförande Pensionärernas Riksorganisation PRO
Magnus Gissler, generalsekreterare Nordens fackliga samorganisation
Anna Ekström, ordförande Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation
Anna Wigenmark, generalsekreterare Ordfront
Lisa Pelling, chef tankesmedjan Arena idé
Suzanne Standfast, generalsekreterare Oxfam Sverige
Helén Petterson, förbundsordförande ABF
Lena Ingelstam, generalsekreterare Forum – idéburna organisationer med social inriktning
Artikeln publicerades i Aftonbladet den 15/9-2024.
Ge Sverige en tydlig röst i utrikespolitikenVi hälsar dig välkommen som utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M). Det är en värld med stora utmaningar som du ställs inför. Som vi ser det blir en av dina viktigaste uppgifter att ge Sverige en tydlig röst på den globala arenan. Att driva en utrikespolitik som enbart fokuserar på närområdet och svenska intressen håller inte längre.
Sverige har en stolt historia där vi aktivt stått upp för fattiga och aktivt arbetat för fred. Den politiken har ibland föraktfullt utmålats som att Sverige velat vara ett världssamvete. Men som världen ser ut i dag – med allt fler krig, klimatkris, snabb tillbakagång av demokratin och fler människor som går hungriga – borde många politiska ledare plågas av dåligt samvete.
Den 22 september samlas världens ledare i New York för toppmötet ”Summit of the future”. Det är ett initiativ från FN:s generalsekreterare med syftet att få fart på det internationella samarbetet kring de ödesfrågor som mänskligheten står inför. Samtidigt sker också en avstämning kring hur långt världssamfundet kommit med Agenda 2030 och de globala utvecklingsmålen.
Tyvärr vet vi att avstämningen kommer att visa på att arbetet inte alls är i fas. Någonstans i en alltmer skakig och konfliktfylld värld har de gemensamma åtagandena försvunnit. I dag nämner inte den svenska regeringen ens de globala målen i utrikesdeklarationen. Vi hoppas att du som ny utrikesminister tänker ändra på det.
I dag lever allt fler av världens befolkning i auktoritära stater eller totalitära diktaturer. Sverige måste därför bli en än mer aktiv aktör för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är direkt kontraproduktivt att försvåra för de svenska biståndsorganisationer som ger stöd åt människor som kämpar för sina demokratiska rättigheter. Utveckla gärna i stället den demokratisatsningen som den tidigare regeringen startade.
Vi ser också fler väpnade konflikter. Alltmer resurser läggs på vapen i stället för på människor. Historiskt sett har Sverige varit en av de mest aktiva rösterna för nedrustning och även som Nato-medlemmar kan vi fortsätta vara drivande. Kärnvapnen hotar hela mänsklighetens fortlevnad och när vi nu ser att kärnvapenmakterna moderniserar sina arsenaler måste vi agera. Det säkerhetsläge vi befinner oss i efter Rysslands invasion av Ukraina tvingar oss och flera andra länder att rusta oss militärt. Men det får inte hindra de långsiktiga ambitionerna att verka för fred och helt få bort kärnvapnen från vår jord.
Klimatkrisen är en ödesfråga för mänskligheten och hör nära ihop med utrikespolitiken. Här borde du agera på ett sätt som ger dina kolleger i regeringen dåligt samvete. Den svenska klimatpolitiken har havererat. Ska Sverige vara en tuff global aktör i klimatfrågan, och det måste vi, så behöver vi åter få en inhemsk klimatpolitik värd namnet.
Det kommer också finnas stora förväntningar på dig som kvinnlig utrikesminister. Få andra svenska utrikespolitiska initiativ har under senare år fått så stort genomslag internationellt som den feministiska utrikespolitiken.
I grunden måste avslutningsvis det internationella samarbetet utgå från en regelbaserad världsordning; att det finns gemensamma spelregler som alla stater respekterar. Över hela världen upplever man det som ett hyckleri när USA och stora delar av Västeuropa ger ett helhjärtat stöd till Ukraina, men samtidigt i praktiken tolererar Israels ockupation av Palestina, samt visar likgiltighet inför det fruktansvärda lidande som nu drabbar civilbefolkningen där.
Den svenska regeringen har inte på något meningsfullt sätt uttryckt medlidande med människorna i Gaza eller försökt ställa Israel till svars. Det gör oss inte till en trovärdig global aktör när vi ska tala för gemensamma regler och humanitär rätt. Vi hoppas att du ändrar på det och både visar medkänsla, står upp för alla människors lika värde samt kräver att alla stater ska följa den internationella rätten.
Sverige kan bidra till en annan värld. Ge oss en tydlig röst Maria Malmer Stenergard!
Margot Wallström
ordförande Olof Palmes internationella center och tidigare svensk utrikesminister (S)
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Expressen 12 september 2024.
Ni kan bättre, regeringen!Att Sverige ska föra en politik som på alla områden bidrar till genomförandet av Agenda 2030 är beslutat både i Sveriges riksdag och av EU. Riksdagen har sagt att all svensk politik – nationell och internationell – ska bidra till en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Det innebär bland annat att de Globala målen aldrig kan vara en angelägenhet för enbart en minister eller ett departement.
Därför har vi i rapporten Barometer 2024, som presenteras idag, granskat deklarationer, strategier, regleringsbrev, budgetar och regeringens officiella kommunikation inom 24 politikområden, bland andra miljö och klimat, jämställdhet, fred och säkerhet och internationell handel. Bara på ett enda område har regeringen fört en politik som tydligt bidragit positivt.
Inom övriga områden har politiken antingen bidragit direkt negativt eller utgjorts av en kombination av beslut som både främjar och hämmar global utveckling. Sammantaget är det en försämring jämfört med senaste granskningen (2020), inte minst på miljö- och klimatområdet och när det gäller finansiering av de Globala målen.
En förutsättning för att tackla de globala utmaningarna är att skapa synergier mellan olika politikområden. Regeringsföreträdare lyfter till exempel vikten av relationen mellan bistånd och handel. Men för att följa riksdagsbeslutet om att ”ingen ska lämnas utanför” måste de människor som lever i störst fattigdom och utsatthet prioriteras genomgående. Det gäller även när det uppstår målkonflikter med svenska handels- eller migrationspolitiska intressen.
Vi befinner oss i något som liknar en perfekt storm av sammanlänkade kriser. Klimatkrisen med torka och översvämningar leder till hunger och fattigdom. Tillbakagången för demokratin och jämställdhet globalt, att allt fler människor lever under förtryck, leder till krig och konflikter som tvingar människor på flykt. Det behövs krafttag av sällan skådat slag för att vända utvecklingen. Och vi behöver mer än någonsin göra detta i ett gränsöverskridande samarbete. Sverige kan bidra på många sätt, bland annat på FN:s toppmöte i september där världens länder måste ta sats för att accelerera arbetet framåt.
Trots att vi är en liten nation har Sverige länge spelat en viktig roll genom att leda och driva på en hållbar och rättvis global utveckling. Ett positivt exempel från vår granskning är hur Sverige använder sin röst för att lyfta kvinnors och flickors sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter globalt. Goda exempel tenderar att sprida sig och plockas upp av fler.
Vårt bidrag är rapportens 90 rekommendationer, både för enskilda politikområden och till hjälp för ett kraftfullt och effektivt genomförande av hela samstämmighetspolitiken.
Regeringens samtliga ministrar är bundna av beslut i EU och riksdagen att bidra till en hållbar och rättvis utveckling. När kommer regeringens plan för hur det ska gå till?
Debattartikeln publicerades i Altinget den 13/6-2024.
Utan kärnvapengarantier blir DCA ett existentiellt hotVi lever i en alltmer orolig värld. Ryssland invasion av Ukraina och det skoningslösa kriget i Gaza skrämmer oss och ökar de globala spänningarna. De globala militärutgifterna ökar i rasande takt. Kärnvapenstaterna utökar och förnyar sina arsenaler. Allt fler länder överger demokratin och går i auktoritär riktning.
De försämrade säkerhetsläget fick Sverige och Finland att överge sin långa tradition av militär alliansfrihet, och man är idag medlemmar av Nato. Nu är både Sverige och Finland på väg att sluta avtal med USA om att tillåta amerikansk militär och lagring av vapen i respektive land. Men medan Finland har en lag som förbjuder att kärnvapen förs in på finskt territorium så saknas liknande lagstiftning i Sverige.
DCA (Defense cooperation agreement) är inte en del av Nato-samarbetet utan ett separat avtal med USA. Det ger dem möjlighet att upprätta militärbaser på 17 platser i Sverige. På de amerikanska baserna ska amerikansk militär, civilanställda och anhöriga kunna leva vid sidan av de regelverk som annars gäller i Sverige. Amerikansk militärpolis ska kunna ingripa även i samhällen i närheten av basen.
USA ges även möjlighet att lagra militär utrustning i Sverige. På det området finns avtalets största risk, då det inte i texten hänvisas till något uttryckligt förbud mot att föra in kärnvapen i Sverige.
I Finland finns, som nämnts, en lag som förbjuder att kärnladdningar förs in i landet. Även Danmark är på väg mot ett DCA-avtal och Norge har sedan tidigare ett avtal med USA. I båda dessa texter görs tydliga hänvisningar till policys som förbjuder införsel av kärnvapen i fredstid. I det svenska avtalet finns bara vaga hänvisningar till svensk suveränitet. Vi kan inte se att Sverige har något att vinna på att ha ett upplägg som skiljer sig från det våra grannländer har.
Det är sparsamt med offentlig debatt kring DCA-avtalet. Vi menar att svenska folket har rätt att få veta att Sverige inom kort kan ta beslut om ett långtgående försvarsavtal som innebär att kärnvapen kan komma att lagras på svenskt territorium. Riksdagen borde därför inte fatta beslut om DCA-avtalet innan ett tydligt förbehåll finns inskrivet i avtalet mot införsel av kärnvapen i Sverige. Sverige bör annars snarast lagstifta mot detta som Finland gjort.
I en värld där Sverige snart kan ha både Putin som styr i öster och Trump i väster, krävs att vi är tydliga och säger ifrån att vi inte önskar bli en måltavla i en möjlig kärnvapenkonflikt, och därför inte tillåter kärnvapen på vårt territorium. Det handlar om vår säkerhet och överlevnad. Likaså är det viktigt att Sverige på det globala planet fortsätter arbeta och utmärka sig som en kraft som motverkar spridningen av kärnvapen.
I arbetarrörelsen ska vi fortsätta att vara stolta över att över att vi genom historien tydligt stått upp och arbetat för fred och nedrustning. Säkerhetsläget tvingar nu Sverige och andra länder att lägga mer resurser på militära ändamål. Men detta får inte skymma sikten för de existentiella hot Sverige och världen står inför, och det långsiktiga målet att helt få bort massförstörelsevapnen.
Vi får inte utsätta vårt Sverige för ökad risk att dras in i en kärnvapenkonflikt eller bidra till ökad spridning av kärnvapen. Därför ska vi inte skapa osäkerhet kring Sveriges inställning till kärnvapen på svensk mark.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, fd. generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Dagens ETC den 31/5-2024.
Sverige måste öppna stödet till Unrwa igenDEBATT. Sverige bör omedelbart häva sin frysning av biståndsmedel till FN:s organ för de palestinska flyktingarna, Unrwa. Organisationen är helt avgörande för att det ska vara möjligt att ge hjälp åt de miljoner palestinier som drabbats av Israels krigföring på Gazaremsan efter Hamas terrorattack den 7 oktober.
Det handlar om liv och död för hundratusentals människor.
Civilbefolkningens lidande kan inte ha undgått någon. Från luften, havet och land har Gaza bombarderats i snart fem månader. 30 000 palestinier har hittills dödats och 70 000 skadats enligt FN:s rapportering. Sjukvården är slagen i spillror och nödhjälp hindras och beskjuts. Civilbefolkningen tvingas fly gång på gång. Ingen plats är säker.
Det nu pågående kriget har också föregåtts av en över 16 år lång blockad och Gaza har återkommande drabbats av krig. Ett eldupphör måste till och hjälpen måste få nå fram.
Det är under dessa enorma humanitära lidanden som Sverige och andra viktiga givare fryser sitt stöd.
Unrwa varnar nu för att dess livsviktiga hjälp bara kan fortsätta några veckor till om frysningen fortsätter. Det skulle innebära att matpaket, medicin och annan nödhjälp inte skulle nå fram till de behövande. Den pågående hungersnöden riskerar övergå i fullskalig svält.
Alla stora humanitära organisationer har varit tydliga med att de inte klarar att hjälpa befolkningen i Gaza utan att kunna dra nytta av Unrwas infrastruktur.
Också utrikesminister Tobias Billström konstaterade i riksdagens utrikespolitiska debatt den 14 februari att Unrwa är unik i sin roll. Organisationen har tusentals anställda i området och de faciliteter som är nödvändiga för att bidra till att husera internflyktingar och distribuera nödhjälp.
Det finns i dag inte några alternativ till Unrwa.
Den svenska frysningen kommer efter att Israel pekat ut ett dussin av totalt 13 000 anställda på Gazaremsan som medverkande i Hamas avskyvärda terrorattack. Det är allvarliga anklagelser som måste följas upp.
Vi menar dock att det är både oansvarigt och oproportionerligt att dra in stödet i detta katastrofala läge.
Unrwas ledning har dessutom agerat resolut på de israeliska anklagelserna. De lät genast säga upp de utpekades kontrakt och inleda utredningar. FN utreder också hur Unrwa kan stärka sin kontroll av sina anställda så att man kan förhindra att något liknande, om det visar sig stämma, händer igen.
Det är också viktigt att känna till att Unrwa årligen lämnar listor med alla sina anställda till både Israel och den palestinska myndigheten.
De som nu utpekas har stått med i dessa. Ändå har Israel aldrig varnat för några av personerna på dessa listor förrän nu.
När det kommer till Israels bevis för sina anklagelser har ett fåtal amerikanska medier, men inte Unrwa och FN, fått ta del av vissa uppgifter.
Nyhetsbolaget Sky News menar att de israeliska uppgifterna är otillräckliga för att stödja de israeliska anklagelserna. Enligt amerikanska medier tvivlar nu också amerikanska underrättelsetjänster på de israeliska uppgifterna. De konstaterar att Israel inte är objektivt i sin presentation av sin underrättelseanalys.
Frysningsbesluten ska alltså ha fattats utan någon bevisning som underlag. Att Sverige bidrar till att försvåra situationen för civilbefolkningen på Gazaremsan samtidigt som Israel utreds för folkmord i ICJ är synnerligen anmärkningsvärt. Sverige riskerar i samband med detta att bli medskyldigt till de folkrättsbrott som Israel begår.
Unrwa bildades för att ge stöd och skydd till de palestinier som blev flyktingar i samband med staten Israels bildande. Eftersom Unrwa är en påminnelse om att flyktingfrågan är olöst är Israel kritiskt till organisationen.
Just nu är Israel framgångsrikt i sin kampanj att misskreditera FN-organet. Man måste dock fråga sig vad som skulle hända om man lade ner Unrwa.
Vad tror man sig åstadkomma genom att ta bort utbildning för den cirka halv miljon skolbarn som går i organisationens skolor? Eller tar bort sjukvård, yrkesutbildning eller stöd till företagande för de palestinska flyktingarna?
Det brutala krig som nu pågår visar en gång för alla att omvärlden måste arbeta för en lösning snarare än minska sitt engagemang.
Frysningen av vårt bistånd och vår nödhjälp i denna kritiska period riskerar inte bara att drastiskt försämra situationen för civilbefolkningen på marken. Det skadar också Sveriges trovärdighet och därmed vår möjlighet att medverka till en hållbar fred i denna långvariga konflikt.
Vi har också ett egenintresse. Sverige är beroende av att folkrätten respekteras – rätt går före makt. Om vi vill ha världens stöd för att lag och folkrätt ska gälla i Europa måste vi stå upp för dessa värden för alla länder och folk.
Att återuppta stödet till Unrwa är en fråga om liv och anständighet.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare för FN och svensk utrikesminister
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 2/3-2024.
Vad har ni emot oss som jobbar för fred?Regeringen stoppar stödet till fredsorganisationer som IKFF, Kristna fredsrörelsen och Svenska freds. Det handlar knappast om pengarna utan om något annat.
I nära hundra år har Sverige stöttat svenska folkets engagemang och organisering för fred. Det var i en riksdagsmotion år 1929 som det första stödet beviljades med motiveringen; ”Ingen medborgare bör lämnas oberörd av upplysningen för fred. Likasåväl som det hittills inom olika länder bedrivits ett aktivt arbete för försvaret, bör ett omfattande arbete för freden försiggå.”
Men nu är den svenska traditionen över och ett 95-årigt statligt stöd till svenska fredsorganisationer går i graven.
Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder.
Det kan knappast vara pengarna det handlar om. Det framstår därför tyvärr som att det är just de svenska fredsorganisationerna man vill försvaga. Eller kanske fredsarbetet i största allmänhet. Även FN:s fond för fredsbyggande arbete får sitt bidrag halverat av regeringen.
Företrädare för regeringen och försvarsmakten försäkrar gång på gång att det sista de vill är att Sverige ska dras in i krig. De vill bevara freden. Vad kan då vara bättre än att ha starka fredsorganisationer med på tåget?
Organisationer som tidigare har drivit på Sverige att ansluta sig till konventionerna som förbjuder personminor och klustervapen och verkat för att ett demokratikriterium införs vid vapenexport.
Anser regeringen att det var dåliga beslut?
Få av världens konflikter efter andra världskriget har haft militära lösningar. Det är förhandling och klassiskt fredsbyggande arbete som har fått slut på vidriga, destruktiva krig.
”Sverige är fredsskadat” får vi höra gång på gång av de som verkar ha glömt bort Sveriges ihärdiga och vid flera tillfällen framgångsrika insatser i konflikter sedan slutet av 40-talet. Då har vapnen varit just diplomati, medling och fredsförhandling.
Även den nuvarande regeringen har uttalat en ambition att lösa internationella tvister på fredlig väg. I reformagendan för ett nytt bistånd betonas också vikten av kvinnors deltagande i fredsprocesser.
Hur går det ihop med indragen finansiering till organisationer som arbetar med just det?
Starka fredsorganisationer utgör inget hot i ett samhälle med en fri och spänstig debatt kring försvarsfrågor. Om fredsarbete och fredsbyggande börjar ses som fula ord är vi som demokratiskt samhälle illa ute.
Fred är mer än frånvaron av krig vilket alla som sysslar med frågan mycket väl vet om. Fred förutsätter ett samhälle där alla individer kan känna sig säkra. Ett samhälle utan våld och förtryck, där ordet är fritt och demokratin livskraftig. Det brukar kallas mänsklig säkerhet till skillnad från staters dito.
Fred är också en grundförutsättning för utveckling av hållbara samhällen. De globala målen i Agenda 2030 som regeringen har förbundit sig till, pekar ut fred som ett absolut grundkrav för att dessa ska kunna uppnås.
Stödet till svensk fredsrörelse har omfamnats av samtliga regeringar oavsett politisk färg fram tills nu. Kan vi hoppas på att dagens regeringsföreträdare i ljuset av detta tänker om och ändrar vad som framstår som ett historielöst beslut?
Att beröva fredsorganisationerna deras stöd äventyrar det demokratiska samtalet och deras granskande roll riskerar att försvagas.
Vi kräver att regeringen snarast ser till att den svenska fredsrörelsen får en stabil och långsiktig ekonomisk grund att stå på. Något annat är inte värdigt ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige.
Sverige åker nu till FN:s klimatmöte under parollen ”brådska och möjligheter”. Samtidigt har regeringen slagit av på takten i den egna omställningen och signalerar minskat stöd för de mest utsatta i klimatbiståndet. Med sådan politik för klimatbiståndet sviker Sverige de som drabbas hårdast av klimatkrisen.
Två knäckfrågor kommer att prägla förhandlingarna på det kommande klimattoppmötet: takten för den globala utsläppsminskningen och rika länders ekonomiska stöd till klimatarbetet i så kallade utvecklingsländer. Båda är helt avgörande för utsatta människor i områden där klimatförändringarna redan slår hårt.
För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt. Global utfasning av fossila bränslen är ett måste för att klara Parisavtalets mål. Omställningen behöver ske i hela världen, och resursstarka länder som Sverige måste visa ledarskap, såväl på hemmaplan som i det internationella samarbetet.
Men för de mest utsatta och resurssvaga länderna är det inte den egna utsläppsminskningen som brådskar mest. De är sällan de stora utsläpparna – vare sig i dag eller historiskt, eller sett till konsumtion eller produktion. I stället står de inför den akuta, svåra och kostsamma uppgiften att anpassa sig till nya levnadsvillkor. De måste hantera torka, brist på rent färskvatten, översvämningar, nya sjukdomar, bristande sanitet och förstörda skördar. Inte sällan drabbas kvinnor hårdast, eftersom det ofta är de som måste se till att familjen har vatten, mat och håller sig frisk. Extrema väderförhållanden tvingar människor på flykt och skördar liv.
Stöd till klimatanpassning är helt avgörande för miljontals människor. Bristande anpassning försämrar motståndskraften hos människor, samhällen och naturen och leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster — som i den mån de alls kan repareras eller ersättas, tar enorma resurser i anspråk. Hur den nya fonden för skador och förluster ska fyllas är en annan viktig fråga under Cop 28.
Sverige har tidigare varit ett föredöme globalt och riktat en stor del av sitt klimatbistånd till anpassningsåtgärder. Men nu signalerar regeringen en ändring i biståndspolitiken – handel och bistånd ska kopplas ihop och större fokus ska läggas på utsläppsminskning i länder med stora utsläpp. Så ser också den globala trenden ut, och har gjort så länge: Givare satsar mer på energiomställning och andra insatser som leder till teknikutveckling och ekonomisk avkastning — med möjligheter för näringsliv och privata investeringar — än på klimatanpassning.
Det är alltså utsläppsminskning, och inte klimatanpassning, som får huvuddelen av rika länders knappa klimatfinansiering. Enligt nya beräkningar från FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning än den som nu är tillgänglig.
Målet med svenskt bistånd, som riksdagen har fastställt, är att stärka människor i fattigdom och förtryck. Biståndet är en unik och knapp resurs avsedd för just detta. Svenskt klimatbistånd bör därför i hög grad rikta in sig på klimatanpassning för de mest utsatta länderna som drabbas värst av klimatkrisen. Utsläppsminskningen – som på sikt är lika avgörande för de hårdast drabbade – måste fortfarande ha högsta prioritet både i nationell politik och i de internationella förhandlingarna. Men om Sveriges klimatbistånd skulle riktas om mot länder med stora utsläpp och sektorer med kommersiell potential skulle vi svika de mest utsatta och urholka biståndets mål.
Det stämmer att det är bråttom och att det finns möjligheter i den globala omställningen. Brådskan måste genomsyra all klimatpolitik, men möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd.
För att visa ledarskap för en globalt rättvis klimatomställning behöver regeringen:
1. Presentera kraftfulla åtgärder i Sveriges nationella klimathandlingsplan som leder till snabba utsläppsminskningar, såväl de territoriella som de konsumtionsbaserade utsläppen.
2. Sätta en tydlig inriktning för biståndet som fokuserar på behoven för de länder och grupper som är mest utsatta för klimatkrisen och som har minst medel att själva hantera den. Vara ett föredöme globalt genom att alltid rikta minst hälften av det svenska klimatbiståndet till klimatanpassningsåtgärder.
3. Arbeta aktivt för fler finansieringskällor till fonden för skador och förluster, medel som är additionella till biståndet.
Eva Ekelund, Ställföreträdande chef, Act Svenska kyrkan
Jennifer Videmo, Generalsekreterare, Action Aid Sverige
Louise Lindfors, Generalsekreterare, Afrikagrupperna
Martina Hibell, Generalsekreterare, Barnfonden
Ulrika Urey, Generalsekreterare, Fairtrade Sverige
Tobias Linghag, Verksamhetsledare, Framtidsjorden
Martin Nihlgård, Generalsekreterare, Individuell Människohjälp (IM)
Amir Bouzenzana, Tf generalsekreterare, Islamic Relief Sverige
Nastaran Zargari, Tf kanslichef, Jordens Vänner
Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare, Kvinna till kvinna
Josephine Sundqvist, Generalsekreterare, Läkarmissionen
Anna Sundström, Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Suzanne Standfast, Generalsekreterare, Oxfam Sverige
Mariann Eriksson, Generalsekreterare, Plan International Sverige
Niclas Lindgren, Direktor, PMU
Alexandra Klang, Verksamhetsledare, Svalorna Indien-Bangladesh
Linn Thullberg, Ordförande, Svalorna Latinamerika
Charlotta Norrby, Generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Alice Blondel, Director, Swedwatch
Charlotta Szczepanowski, Generalsekreterare, Vi-skogen
Johanna Eliasson, Ordförande, Vänsterns Internationella Forum
Anna Nilsdotter, Generalsekreterare, WaterAid
Anna Tibblin, Generalsekreterare, We Effect
Debattartikeln publicerades i Aktuell Hållbarhet den 29/11/2023.
Vakna upp Migrationsverket, Belarus är en hårdför diktaturOm mindre än en vecka ska den belarusiska fackföreningsledaren Ala Tsvirko utvisas. Detta trots att alla fria fackföreningar numera är förbjudna i Belarus och att det bland landets över 1 500 registrerade politiska fångar finns 44 belarusiska fackföreningsrepresentanter. De har dömts till upp till 15 års fängelse för fabricerade anklagelser om ”extremism” och ”terrorism”. Ala Tsvirko riskerar att bli ytterligare en i denna dystra statistik.
Sedan Ryssland, med Lukasjenkos stöd, inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina har repressionen i Belarus nått nya nivåer. Den slår brett och är långt ifrån begränsad till framträdande regimkritiker. I dag finns ingen fungerande rättsordning och vittnesmålen om tortyr och annan omänsklig behandling är omfattande. Människor döms till fängelse för att ha gillat ”fel” post på Facebook.
Ändå bedömer Migrationsverket att det är säkert för Ala Tsvirko att återvända. Hennes fackliga engagemang är enligt beslutet inte politiskt och det finns inte skäl att tro att hon skulle ha särskilt skyddsbehov. Om det belarusiska rättsväsendet skulle ha haft sådana avsikter borde hon därtill ha gripits direkt. Det är slutsatser som helt saknar förankring i verkligheten. Allt öppet motstånd är sedan länge kväst men gripanden i spåren av de landsomfattande protesterna 2020 fortsätter på närmast daglig basis. Straffen blir dessutom allt strängare.
Ett knappt tiotal belarusier – några enstaka procent av alla sökande – har beviljats asyl i Sverige under de senaste två åren. Vi har inte insyn i alla avslag, belarusier som riskerar att avvisas vill av säkerhetsskäl oftast inte träda fram i offentligheten. Vi har dock fått kännedom om fler felbedömningar från Migrationsverkets sida. Fallet Ala Tsvirko är dessvärre inte en isolerad incident.
I andra länder som Polen och Litauen förstår man situationen betydligt bättre och utfärdar uppehållstillstånd i en helt annan omfattning. Att antalet skyddssökande belarusier i Sverige är förhållandevis få tycks ironiskt nog ha blivit till något av ett problem. Den landinformation från UD som Migrationsverket hänvisar till i sin bedömning kring Ala Tsvirko är från 2019 – långt före massarresteringarna tog fart, de oberoende fackföreningarna började likvideras och deras ledare och medlemmar stämplades som terrorister.
ILO, FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, har på grund av förtrycket mot fackligt aktiva belarusier fattat ett unikt beslut om sanktioner mot Belarus. Sverige röstade för resolutionen som bland annat innebär att länderna inte ska återförvisa fackliga aktivister som riskerar förföljelse.
En demokratisk utveckling i Belarus är en viktig nyckel till långsiktig fred och säkerhet i regionen. Det borde därför ligga i Sveriges intresse att erbjuda skydd till dem som riskerat sin personliga säkerhet för demokratins skull. Om Sverige även fortsatt ska vara ett föregångsland när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter måste vi visa att vi menar allvar. Att omedelbart häva beslutet om att utvisa Ala Tsvirko vore en naturlig början.” Övriga utvisningsärenden bör därtill frysas och granskas på nytt, utifrån korrekt landinformation.
Migrationsverket bör då använda sig av de tillförlitliga resurser som står till förfogande: rapporter från FN:s specielle rapportör för Belarus, från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och från det belarusiska människorättscentret Vjasna. Undertecknade ställer sig också till förfogande med vår samlade sakkunskap.
Susanna Gideonsson
Ordförande LO
Therese Svanström
Ordförande TCO
Göran Arrius
Ordförande Saco
Malin Fagerberg Wikström
Ordförande Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Viktoria Valkovich
Ordförande Sveriges belarusier
Marie Nilsson
Ordförande IF Metall
Heike Ekers
Ordförande Akademikerförbundet SSR
Martin Linder
Ordförande Unionen
Anna Sundström
Generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Maria Nyberg
Generalsekreterare, Union to union
På Palmecentret har vi upplevt en första våg av högerregeringens nedskärningar. Det har bland annat inneburit att vi nu inte har samma möjligheter att stödja folkliga rörelser som bekämpar diktaturer.
Det anslag vi tidigare fått från Sida för att kunna informera om vår verksamhet och stimulera till ett ökat internationellt engagemang ströks bort helt, utan förvarning.
Regeringen avser att göra en större satsning på Ukraina. En sådan satsning behövs absolut. Men det ska inte vara fattiga och utsatta människor i utvecklingsländerna som betalar genom minskat bistånd.
För oss i arbetarrörelsen har det allt sedan stridsropet ljöd ”arbetare i alla länder, förenen eder” stått klart att om folket ska ha en chans mot storfinansen och diktatorerna krävs internationell samverkan.
Den insikten har genom decennierna präglat socialdemokratiska regeringar, som fört en aktiv utrikespolitik och stått upp för att vi ska avsätta en procent av våra samlade resurser till att bistå våra medmänniskor.
Även liberaler och kristdemokrater stod länge upp för enprocentmålet.
Pandemier, klimatkrisen, krig, kärnvapen, hotad biologisk mångfald, handelshinder, flyktingarna som riskerar livet på havet. Alla dessa händelser påverkar oss i Sverige och kan bara lösas genom internationellt samarbete.
Den demokratiska tillbakagången i världen, med allt fler auktoritära regimer, innebär att svenska löntagare allt oftare måste konkurrera med löntagare i länder där fackliga krav möts med batonger och tortyr.
Nationalismen som politisk idé borde höra hemma på historiens skräphög. Tyvärr ligger sådana tankar till grund för högerregeringen, som deklarerat att man i sin utrikespolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen.
På utrikesdepartementet pågår nu ett arbete med det som kallas en reformagenda för biståndet. Av biståndsministern har det beskrivits som en historisk förändring av biståndet.
Våra folkvalda i Riksdagen får inte vara med och påverka processen. Vi inom biståndsorganisationerna har haft mycket begränsade möjligheter till dialog.
Regeringen har också sagt man vill koppla samman bistånd och handel. Att stärka fattiga länders möjligheter att exportera och att få rika länder att gå med på att dra ner på tullar och andra handelshinder är ju inte någon nyhet när man diskuterar global utveckling.
Men skulle det på något sätt handla om att binda utvecklingsländer att köpa varor från svenska företag finns forskning som visar att det blir dyrt och ineffektivt bistånd.
Arbetarrörelsen bedrev praktisk internationell solidaritet långt innan staten började med internationellt bistånd. När regeringen skär ner så måste vi åter trappa upp våra egna insatser.
Vi behöver utveckla vårt internationella politiska och fackliga samarbete. Det behövs fler fackliga organisationer som engagerar sig i det fackliga biståndet. Palmecentret finns till för alla som vill engagera sig och bidra.
Regeringen skär ner på biståndet och skrotar enprocentmålet när vi mer än någonsin är i behov av att vända utvecklingen i världen. Den samlade arbetarrörelsen måste högljutt försvara den internationella solidariteten och samarbetet.
Regeringen må svika fattiga och förtryckta men det gör inte vi.