Debatt-arkiv

Med bara några dagar kvar till valdagen är det lätt att tröttna på högljudda budskap, ilskna debatter och storslagna löften. Inte minst nu, när läget är så osäkert och svenskarnas oro växer. Samtidigt måste man komma ihåg att valen vi gör är viktiga. Alla som har rösträtt väljer vem som ska styra framtiden och det betyder att besluten som fattas där i valbåset faktiskt spelar roll.

Nu, som aldrig förr, behövs politisk handling som är grundad i djup insikt om vår tids stora problem: världens energi-, hunger-, demokrati- och fattigdomskriser känner inga gränser.

”Den 11 september måste vi alla tänka på vårt globala ansvar”

När FN:s generalsekreterare António Guterres säger att inget land är immunt mot klimathotet, då vet vi att han har rätt: att halva mänskligheten hotas av torka, översvämningar, extrem värme och skogsbränder, med stora flyktingströmmar som följd, är inget någon kan glömma i valbåset.

Den 11 september måste vi alla tänka på vårt globala ansvar, ja, det är något vi ser närmast som en plikt: antingen bestämmer vi oss för en politik med ”gemensamma åtgärder” för en bättre och rättvisare värld eller så leder besluten till att vi riskerar att begå ett ”gemensamt självmord”, för att låna FN-chefens allvarsord.

Samtidigt är frågan hur svenska väljare ska orka bry sig om orättvisorna i världen när energikrisen gör att allt fler är rädda för att de ska frysa i vinter? När matpriserna stiger och allt fler upptäcker hur lite som är kvar i plånboken vid slutet av månaden?

Globala utmaningar kräver samarbete

Kriget, kriserna och konflikterna har i sommar klivit in i allas vardagsrum och parkerat sig vid köksborden. Men ändå måste man orka komma ihåg att vi är en del av världen, vi i Sverige kan inte vända våra medmänniskor ryggen. Ta bara det faktum att den största delen av dagens klimatutsläpp, som vår konsumtion orsakar, sker utomlands och mycket av det vi köper är tillverkat av människor som arbetar och lever under usla villkor.

Enligt Parisavtalet ska de rika länderna, som Sverige, gå före och leverera stöd till fattiga länder. För att klara denna utmaning måste vi samarbeta.

Varje dag jobbar Union to Union och Palmecentret tillsammans med fackföreningar i låg- och medelinkomstländer, med medlemmar, vänner och kollegor, för att skapa gemensamma förutsättningar för en rimligare värld. Detta gör vi helt enkelt för att det inte går att vända utvecklingen om inte människor kan försörja sig, ha mat på bordet och låta barnen gå i skolan.

Bistånd är en investering i vår gemensamma framtid

När varje dag är en kamp på liv och död finns inget utrymme för något annat än akut överlevnad. Men med trygga arbetsvillkor och vettiga löner är det möjligt att få kraft att också engagera sig för allas klimatsmarta och hållbara framtid.

Kanske låter det naivt men det är det inte, vi på Union to Union och Palmecentret vet att facklig organisering fungerar. Det här utvecklingssamarbetet för demokrati och mänskliga rättigheter är en viktig del av vårt svenska bistånd och biståndets storlek och omfattning är beroende av politisk vilja. Där en del ser slöseri med skattemedel, ser vi en investering i framtiden för både rika och fattiga.

När vi står där i valbåset ska vi också skicka en tacksamhetens tanke till alla dem som gått före oss: som vågade, kämpade och gjorde stora uppoffringar för ett bättre liv, anständiga villkor och för att skapa hopp. Vi kunde då, vi kan också nu.

När vi stoppar valsedlarna i kuverten gör vi det utifrån vårt globala ansvar. Och vi önskar att du gör samma sak.

Utspelen följer på varandra i valrörelsens slutspurt – så här får just DU det bättre om du röstar på oss! Mycket handlar förstås om hur vi ska möta en kommande lågkonjunktur, och svenskarnas ekonomiska oro är en realitet. Samtidigt är det förbluffande lätt att tappa perspektiv i en valrörelse. Som att Sverige, i en global jämförelse, är ett oerhört rikt land med marginaler och reserver för både denna och kommande kriser. För många andra länder i världen är det annorlunda. Där har pandemin lett till ökad hunger och fattigdom och slungat jämställdheten tillbaka flera decennier. Klimatkrisen tvingar människor på flykt i detta nu och antalet konflikter i världen ökar.

‍Inget land kan på egen hand bygga en trygg framtid i en ojämlik värld med utbredd fattigdom. Problemen vi står inför kan bara tacklas tillsammans, över nationsgränser. Rika länder har ett särskilt ansvar att bidra. Därför ger Sverige sedan flera decennier tillbaka en procent av vår bruttonationalinkomst (BNI) i bistånd.

Det finns partier i Sveriges riksdag som går till val på att skära i biståndet med så mycket som 30-50 procent och alltså ta pengar från de som har allra minst. Sådana sänkningar får katastrofala och direkta följder. Några exempel på vad som skulle hända om biståndet kapas med 30 procent är att 760 000 människor som lever på svältgränsen inte skulle få mat, 2 miljoner barn inte kunna gå till skolan och 2 miljoner människor inte få tillgång till rent vatten.

Internationellt bistånd kan ses som en solidaritetshandling, men det är också en investering i en tryggare värld. Att minska satsningar på barns utbildning, tillgång till rent vatten, kvinnors rättigheter och klimatet leder till fler kriser och konflikter. I vår sammanlänkade värld blir de kriserna och konflikterna också våra – det är både pandemin och kriget i Ukraina sorgliga påminnelser om.

Svenskt bistånd går till de människor som lever i störst fattigdom och utsatthet. Det betyder att de som berörs av och är i störst behov av den här budgetposten är människor utan egen röst i Sverige. Det gör biståndet extra sårbart för minskningar och felanvändning varje gång det saknas pengar någon annanstans. I årets valrörelse har vi sett flera exempel på att biståndsbudgeten ses som en smidig handkassa för oförutsedda utgifter. Just för att de som berörs av föreslagna nedskärningar inte får höras i debatten är det principiella åtagandet om minst en procent av BNI så viktigt.

Våra politiker behöver förstå att vi är många som inte accepterar att Sverige sviker dessa människor i en tid då demokratin och mänskliga rättigheter är starkt hotade på många platser i världen. Sverige tappar sitt förtroende i omvärlden om vi vänder världen ryggen för att rädda vårt eget skinn. Nu behövs biståndet mer än någonsin och vi, om något land, har råd.

Initiativtagarna till uppropet Rädda biståndet och medlemmar i plattformen CONCORD Sverige.

Hans Wallmark försöker i sin replik på mitt debattinlägg försvara Moderaternas förslag att använda pengar destinerade till världens fattiga som en elprisregulator. Vidare skriver han att biståndet ska syfta till att understödja en ”tillväxtorienterad politik” och att svensk biståndspolitik i decennier ”låst fast unga nationer i ett skadligt beroende”. Den moderata retoriken känns igen, men grundar sig i en gammal bild av svenskt bistånd och en övertro på marknaden.

Det är valrörelse. De politiska partiernas utspel avlöser varandra. I sin iver att positionera sig och sitt högerkonservativa regeringsunderlag äventyras nu principer för biståndet som varit vägledande för Sverige i decennier. Man borde kunna förvänta sig mer av ett parti som Moderaterna.

Wallmarks retorik om att Moderaterna vill genomföra en reformering av biståndet visar att det nu står klart att en högerkonservativ regering kommer göra om svenskt bistånd i grunden. Detta trots att svenskt bistånd rankas i topp och att FN:s generalsekreterare António Guterres vädjar till länder som Sverige att inte minska utvecklingsbiståndet. Det är svårsmält att Moderaterna går fram med dessa förslag i en tid då behovet av såväl nödhjälp som uppbyggnad av stabila samhällen och robusta demokratier sällan varit viktigare.

Det föreligger inte någon konflikt mellan europeiska elpriser och världens fattiga. Moderaternas krypskytte mot svenskt bistånd handlar om att skapa misstro hos svenska folket. Faktum kvarstår, Moderaterna vill sänka biståndet med 30 procent, slopa BNI-uppräkningen och fokusera på humanitärt bistånd för att ha råd med fortsatta skattesänkningar. Det är beklagligt och väldigt kortsiktigt.

Slutrepliken publicerades i OmVärlden 24/8-2022.

Det var allvarsamma ord som FN:s generalsekreterare António Guterres yttrade när han för några dagar sedan talade i New York om hotet från kärnvapnen: ”Mänskligheten är ett enda litet misstag från att förintas i ett kärnvapenkrig.”

Den varningen finns extra anledning att ta till sig just i dag när det är precis 77 år sedan den första atombomben fälldes över Hiroshima. Vi har alla sett skräckbilder som visar förödelsen efter bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki, och sagt att det få aldrig ske igen.

Men för varje dag så ökar nu risken att detta som vi hoppats skulle höra till historien åter kan upprepas. Vi har kriget i Ukraina, och Putins hot om att ta till kärnvapen. Vi ser ökade spänningar mellan USA och Kina. Och vi ser kärnvapenmakterna som i stället för att avrusta är i full gång med att modernisera sina kärnvapenarsenaler.

Ökade motsättningar ökar risken för att kärnvapen kommer till användning och i ett spänt läge kan ett falsklarm få någon att trycka på avfyrningsknappen. Det kan ske, men det får inte ske.

Ledarna i kärnvapenstaterna måste känna trycket underifrån när människor i hela världen går samman och kräver ett slut på hot, avskräckning och ökade militära kostnader. För 40 år sedan demonstrerade 100 000 människor på Göteborgs gator, för freden och för att förhindra att fler kärnvapen placerades ut i Europa. Liknande demonstrationer borde hållas igen, över hela världen.

Doktrinen om att kärnvapen avskräcker motståndaren från att ta till vapen har visat sig vara helt fel. Putin låter sig inte på något sätt avskräckas av att andra länder har kärnvapen. Tvärtom gör de ryska kärnvapnen att de länder som ställer upp på Ukrainas sida måste visa viss försiktighet för att inte provocera fram en kärnvapenattack från Putin.

Doktrinen om avskräckning måste ersättas med begreppet gemensam säkerhet, som etablerades av en internationell kommission under ledning av Olof Palme. I och med att ett fullskaligt kärnvapenkrig leder till att båda sidor förintas måste man i stället gemensamt arbeta för att förhindra krig och öka säkerheten.

Sverige har historiskt spelat en framträdande roll i internationella nedrustningsförhandlingar, och gör så än i dag. Just nu pågår den så kallade översynskonferensen av icke-spridningsavtalet i FN-högkvarteret i New York. Det var där António Guterres höll sitt allvarsamma tal. Icke-spridningsavtalet syftar till att förhindra att fler länder skaffa sig kärnvapen och i förlängningen till nedrustning.

Den socialdemokratiska regeringen är drivande i förhandlingarna, bland annat genom Stockholmsinitiativet, som samlar ett antal icke-kärnvapenstater, bland andra Japan, Spanien, Norge, Finland, Argentina och Etiopien. De har gått samman med syftet att öka engagemanget i nedrustningsfrågorna.

Men Sverige behöver ta ytterligare ett steg och även ansluta sig till FN:s konvention om ett kärnvapenförbud, som bland annat Österrike och Irland anslutit sig till. Att Sverige som framtida NATO-land står upp för ett totalförbud av kärnvapen skulle skicka en stark signal till kärnvapenmakterna.

Det går inte att bortse från att NATO bygger sin militära strategi på kärnvapen. Men det fråntar inte Sverige möjligheten att agera. NATO-länderna har slutit upp bakom Icke-spridningsavtalet, vilket innebär att man faktiskt åtagit sig att verka för nedrustning av kärnvapenarsenalerna (även om vi idag inte ser att det åtagandet omsätts i praktisk handling).

Det finns alltså ingen egentlig grund till den avvisande hållning som, särskilt USA, visat inför FN:s kärnvapenförbud. Sverige kan vara med och bygga broar mellan alla goda krafter som har som långsiktigt mål att skrota kärnvapnen.

Snart har vi val i Sverige. Ofta tenderar valkampanjer att fokusera på kortsiktiga plånboksfrågor. Men som väljare har du makt att också påverka framtiden för dina barn och barnbarn. Vilka är de partier som tar klimatomställningen på allvar. Vilka partier arbetar för nedrustning; för att Hiroshimadagen blir en dag då vi minns en av de största tragedierna i mänskligheten historia, men slipper frukta att historien ska återupprepa sig.

Kina blir allt aggressivare och hotar dagligen den fungerande demokratin Taiwan. Vid sidan av Rysslands invasion av Ukraina är konflikten mellan Kina och Taiwan idag en av de tydligaste konflikter där diktatur står mot demokrati. Alla världens demokratier måste på det sätt man förmår bidra till att en av Asiens mest utvecklade demokratier kan bestå. Sverige har en viktig roll och måste på ett tydligare och aktivare sätt försvara den taiwanesiska demokratin.

Utvecklingen i Kina under president Xi Jinping är mycket negativ. Här är några exempel:

Kina är en diktatur som inte bara förtrycker sin egen befolkning utan även i takt med sin allt större ekonomiska styrka påverkar och hotar länder som inte anpassar sig eller som öppet kritiserar Kinas brott mot mänskliga rättigheter. Kinas kommunistparti styr landet med järnhand och ingen fri press finns, ingen opposition tillåts och personer som på något sätt uttrycker kritik tystas och försvinner.

Kina kunde ha valt en demokratisk väg 1989.

Miljoner människor över hela Kina krävde yttrandefrihet och politiska reformer men kommunistpartiets ledning mötte istället kraven med massakern på Himmelska Fridens Torg. Över hela Kina slogs demokratirörelsen ned och åtskilliga tusentals människor sköts ihjäl av militären. Bara i Peking finns det uppskattningar som säger att närmare 10 000 människor mördades. Ingen vet med säkerhet omfattningen men skoningslöst slogs förhoppningarna om demokrati ned.

I Taiwan däremot, som då också var en diktatur, växte en demokratirörelse fram som ledde till att demokrati infördes. Diktaturen föll och Taiwan utvecklades successivt till att bli en livskraftig och fungerande demokrati. Några exempel:

Taiwan med sina nästan 24 miljoner invånare har smakat på demokratin och är stolta över den positiva utveckling landet har genomgått. För en stor majoritet av befolkningen är en återgång till diktatur en omöjlighet.

Taiwans och Kinas historia är komplicerad och konflikten kräver mycket fingertoppskänsla för att lösas.

Men några saker står klart. Demokratin i Taiwan står i skarp kontrast mot diktaturen i Kina. Ett alltmer aggressivt Kina hotar Taiwan militärt och budskapet är att Taiwan är en del av Folkrepubliken Kina och ska införlivas i Kinas diktatur. Under devisen ”Ett land – två system” försöker man måla upp en bild av att Taiwan ska få bibehålla sin demokrati. Men vi såg alla vad det löftet var värt för Hongkong. Det är hög tid att tala klarspråk – konflikten mellan Kina och Taiwan handlar om att 24 miljoner taiwaneser ska tvingas in i en diktatur.

Världens länder måste entydigt hävda att relationen mellan Kina och Taiwan ska lösas på fredlig väg och på ett sätt som överensstämmer med viljan hos Taiwans befolkning. Taiwans strävan att utveckla sin demokrati är värt allt stöd. Sverige kan på olika sätt göra betydligt mer än idag för att bidra till demokrati och taiwanesernas rätt att själva bestämma sin framtid.

Många olika delar i det svenska samhället kan bidra. Civilsamhället kan på olika sätt öka sin kunskap om Taiwan och utveckla samarbeten med liknande rörelser i Taiwan. Studieförbunden kan erbjuda studiecirklar och föreläsningar om Taiwan. Taiwan är ett vackert och spännande land och reseorganisationer borde undersöka möjligheten av kunskaps- och turistresor. Kommuner och regioner kan undersöka möjligheterna av att finna vänorter. Högskolor och universitet kan utveckla nya samarbeten, och med tanke på Taiwans världsledande roll inom halvledarindustrin är möjligheterna stora. Kulturområdet kan göra mer för att spegla Taiwans spännande utveckling – film, teater och bokutgivning är några exempel på områden där nyfikna aktörer kan bidra till vår kunskap. I dagsläget finns bara en skrift utgiven på svenska om Taiwan.

Sveriges regering har ett extra ansvar.

Det finns i Sveriges riksdag ett mycket stort stöd för att Sverige kan och måste göra mer för att utveckla relationerna med Taiwan. Denna breda samsyn måste nu resultera i ett tydligare stöd för Taiwans demokrati och mot Kinas diktatur.

När demokratin hotas så flagrant är det viktigt att försvara den – både i ord och handling.

Inför FN-konferensen Stockholm+50 i juni har larmrapporterna om tillståndet i miljön duggat tätt. Förra veckan släppte Världsmeteorologiorganisationen WMO sin årsrapport ”State of the Global Climate 2021”. Enligt WMO nådde fyra indikatorer på klimatförändring globala rekordnivåer förra året: koncentrationen av växthusgaser i atmosfären, havsnivåhöjningen samt uppvärmningen och försurningen av haven. FN:s generalsekreterare António Guterres kallade rapporten ”en dyster klagosång över människans misslyckande med att ta itu med problemet”. Parollen för Stockholm+50, ”a healthy planet for the prosperity of all, our responsibility, our opportunity” känns avlägsen.

Förra året släpptes den första samlade rapporten från klimatpanelen IPCC och motsvarigheten för biologisk mångfald, IPBES. Den slår fast att förlusten av biologisk mångfald och klimatförändringarna innebär allvarliga hot mot mänskligheten, de måste adresseras tillsammans och det är bara möjligt genom att skydda ekosystemen. Det gör vi inte särskilt bra i dagsläget. Internationell styrning och lagstiftning på miljöområdet är fragmenterad, reaktiv och spridd över olika sektorer. Internationella domstolar betonar ofta bristen på samförstånd om principer inom miljörätten.

Att införa ekocid, storskalig miljöförstöring, som ett brott inom folkrätten skulle utgöra ett sådant principiellt skydd. Förslaget är inte nytt, frågan har diskuterats sedan den första internationella konferensen om miljöfrågor, Stockholmskonferensen 1972, där Olof Palme använde begreppet ecocide och kallade det ett ”illdåd, som kräver omedelbar internationell uppmärksamhet”. Sedan Stockholmskonferensen har internationellt samarbete varit en viktig del av utvecklingen av miljöpolicy, och över tusen avtal och konventioner har träffats på miljöområdet. Samtidigt har världens ekonomier sedan 1970-talet blivit i allt högre grad globala. Regelverken har inte hängt med i denna utveckling. Det är inte fler mål och avtal som behövs; det är implementeringen av dem.

Världens ekosystem är i akut behov av ett grundläggande lagskydd, och frågan om ekocid som ett folkrättsbrott har under det senaste året seglat upp som en reell möjlighet. Ett förslag på definition av ekocid har presenterats av en oberoende panel med internationell juridisk kompetens. Enligt definitionen avses med ekocid ”olagliga eller hänsynslösa handlingar som begås med insikt att det finns en påtaglig sannolikhet för allvarliga och antingen vidsträckta eller långsiktiga skador för miljön som orsakats av dessa handlingar.”

Engelskans ecocide är måhända mer slagkraftigt än försvenskningen ekocid. Man förstår genast kopplingen till genocide, folkmord, ett av brotten inom Romstadgan som reglerar Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Den omfattar de allvarligaste brotten, de som angår hela det internationella samfundet. Dessa så kallade brott mot freden är i dag fyra: krigsförbrytelser, aggressionsbrott, brott mot mänskligheten samt folkmord. Miljöförstöring var på agendan som ett av brotten då Romstadgan förhandlades på 90-talet, men det ströks i ett sent skede. Nu är det hög tid att lägga till ekocid som ett femte brott inom ICC, så att de som har makt att fatta beslut som påverkar hela mänskligheten kan hållas ansvariga.

Så länge vi accepterar storskalig miljöförstöring är ett hållbart samhälle en omöjlighet. Ett nytt folkrättsbrott är ingen liten sak, men den ekologiska krisen väntar inte. Trots all kunskap om hur allvarliga och akuta klimatförändringarna är, så subventioneras fortfarande fossil energi med omkring 11 miljoner dollar (109 miljoner kronor) per minut. Att ekocid blir ett internationellt brott innebär inte bara att världens natur får ett starkt lagskydd, utan även långsiktiga gemensamma spelregler för alla aktörer i den omställning vi är inne i. Det blir exempelvis obekvämt att fortsätta investera i och subventionera utvinning av fossila bränslen. Klimatförändringarna kan hejdas vid källan.

Det finns ett starkt folkligt stöd för tanken att kriminalisera storskalig miljöförstöring. Enligt en undersökning utförd 2018 på uppdrag av Greenpeace International instämmer 79 procent av de tillfrågade i påståendet ”brott mot naturen borde vara åtalbara likt brott mot mänskligheten”. Undersökningen omfattar nästan 24 000 personer från 21 länder. Gissningsvis är stödet ännu starkare nu är för fyra år sedan; intresset för förslaget har exploderat på sistone. I december blev Belgien det första EU-landet att besluta att erkänna ekocid som internationellt brott. Diskussioner pågår i ett flertal andra stater, bland annat Vanuatu, Finland, Bolivia, Bangladesh, Frankrike, Danmark och Island liksom EU-parlamentet. Inför klimatkonferensen COP26 uppmanade ICGN, ett nätverk av kapitalförvaltare vars medlemmar ansvarar för över hälften av världens kapital under förvaltning, regeringar att samarbeta för att kriminalisera ekocid. Regeringen har inför Stockholm+50 utsett gruppen unga till en särskilt viktig röst och den Youth Task Force som tillsatts har ekocidlagstiftning som sitt främsta krav. 26 svenska organisationer från civilsamhället, bland andra Olof Palmes internationella center, Svenska kyrkan och Diakonia, menar att kriminalisering av ekocid måste finnas med i rekommendationerna från konferensen.

I år fyller det internationella miljöarbetet ett halvt sekel. Vi kan vara stolta över det visionära initiativet att för 50 år sedan bjuda in världen till Sverige för att för första gången diskutera miljöfrågor. Nu måste vi göra det som vi talade om redan då; Stockholm+50 behöver bli en milstolpe i arbetet för en hållbar utveckling på samma sätt som konferensen 1972 blev. Frågan om att lagstifta på internationell nivå mot de värsta miljöbrotten behöver ta ett nytt stort kliv framåt i Stockholm.

Anna Sundström
generalsekreterare, Olof Palmes internationella center
Magnus Manhammar
riksdagsledamot (S)
Mikael Leyi
generalsekreterare, Solidar
Noura Berrouba
ordförande, Landsrådet Sveriges ungdomsorganisationer
Oscar Ernerot
internationell chef, LO
Pella Thiel
medgrundare, End Ecocide Sverige

I veckan står Sverige värd för FN-konferensen Stockholm+50 – ett svenskt initiativ för att öka takten i det globala miljö- och klimatarbetet. Men i stället för att visa ledarskap i en avgörande tid, har regeringen fattat en rad kortsiktiga beslut som missgynnar såväl klimatet och miljön som världens mest utsatta.

I internationell jämförelse har Sverige länge legat i täten inom både klimat- och miljöarbetet och i att leverera på globala åtaganden om bistånd och klimatfinansiering. Förra året fick till exempel den dåvarande regeringen igenom sitt initiativ att anordna FN-konferensen Stockholm+50 i syfte att öka takten i det globala miljö- och klimatarbetet, och under klimatmötet COP26 i Glasgow utlovade Sverige en fördubbling av sin klimatfinansiering till 2025. Under samma mandatperiod gjordes positiva satsningar på Sveriges egen miljöbudget och även på biologisk mångfald i det internationella biståndet. Ambitionen att Sverige ska vara ledande i klimatomställningen bekräftades av statsministern i höstens regeringsförklaring.

På senare tid har regeringen tvärt emot dessa utfästelser skurit ner dramatiskt på satsningar inom miljö- och klimatområdet. Till exempel stoppas över 2 miljarder av årets klimatfinansiering till låg- och medelinkomstländer – uppskattningsvis åtminstone 25 procent av det planerade klimatstödet. Löftet inför COP26 om en dubblering av svensk klimatfinansiering har alltså omvandlats till en kraftig nedskärning inför Stockholm+50. Det är inte att visa ledarskap.

Därutöver visar regeringens budget på en halvering av miljöanslaget i Sverige fram till 2025, jämfört med årets budget. Anslaget för skydd av värdefull natur beräknas minska med 300 miljoner kronor per år 2023 och 2024 och det för skötsel av skyddade områden halveras fram till 2024.

Nu mer än på länge krävs det ett tydligt ledarskap i flera frågor samtidigt. Många samhällen lever redan med konsekvenserna av klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald, och människor som lever i fattigdom drabbas oftast värst. Urfolk, kvinnor och barn är särskilt utsatta. I pandemins spår har fattigdom och hunger ökat för första gången på flera decennier. Jämställdhet är på tillbakagång i många länder och globalt minskar det demokratiska utrymmet för 15:e året i rad.

I detta redan svåra läge kom kriget i Ukraina – ett krig som både i sina orsaker och konsekvenser länkar till alla ovan nämnda kriser. Rysslands invasion av Ukraina finansieras av landets utvinning av olja och gas. I detta läge skulle ledarskap för klimatet och miljön, likväl som demokrati, jämställdhet och fred, vara att strypa användning och investering i fossila bränslen.

För oss är det självklart att Sverige ska ta emot de människor som tvingas fly undan krig och kris. Men att bekosta flyktingmottagandet genom att skära ner på biståndet med 9,2 miljarder svenska kronor är vare sig att visa ledarskap eller solidaritet. Det är att låta utsatta människor i andra delar av världen betala för krigets konsekvenser. Nedskärningarna slår hårt mot utvecklingssamarbetet inom många områden, inte minst miljö- och klimatsatsningar.

Att inte ta krafttag i miljö- och klimatfrågan nu kommer snabbt leda till ökade kriser. Redan i dag har dessa kriser påverkat mat- och vattensäkerhet för miljontals människor världen över. Värst drabbas de redan utsatta grupperna och länderna som oftast bidragit minst till artutrotningen och växthusgasutsläppen. Fler människor kommer tvingas lämna sina hem på grund av torka, konflikt och extremväder, vilket är tydligt i rapporterna från den internationella klimatpanelen IPCC. Regeringen missar helheten och de många samband som finns i en globaliserad värld.

Samtidigt lyfter regeringen Sveriges goda ekonomi och verkar inte ha problem att hitta pengar till satsningar på försvaret eller bensinkonsumtion. I vårbudgeten presenterades ett antal åtgärder som går rakt emot den ambitiösa klimat- och miljöpolitiken som Sverige som arrangör av Stockholm+50 signalerat att man vill driva. Skatten för dieselanvändning i jord- och skogsbruk sänks med totalt 800 miljoner kronor och alla bilägare föreslås få en tusenlapp var för att täcka ökade bensin- och dieselpriser. Subventioner som bromsar den förnybara energiomställning som är nödvändig om vi ska ha en chans att nå Parisavtalets 1,5-gradersmål. Det är att gå bakåt i stället för framåt i omställningen från fossila bränslen. Det är inte att visa ledarskap.

Regeringen har även valt att säga ja till gruvan i Gállok och lät således kortsiktiga ekonomiska intressen gå före samers rättigheter och miljön. Beslutet visade total brist på gehör gentemot civilsamhället, sametinget, berörda samebyar och FN-organ, som riktat skarp kritik mot Sveriges agerande kring urfolks rättigheter. Rättigheter som Sverige ofta sagt sig värna i internationella forum.

Att visa ledarskap i det globala miljö- och klimatarbetet innebär handling. Vi uppmanar regeringen att öka takten i den egna omställningen och leva upp till utlovat stöd till andras. För att Sverige med trovärdighet ska kunna stå värd för Stockholm+50 måste regeringen:

1. Dra tillbaka beslutet om nedskärningar i biståndet och hålla löftet om att minst fördubbla svensk klimatfinansiering till 2025, samt stå fast vid satsningen på biologisk mångfald i biståndet.

2. Fasa ut miljö- och klimatskadliga subventioner och slopa tusenlappen till alla bilägare. Erbjud i stället ekonomiskt sårbara grupper och sektorer stöd för att göra klimatsmarta val.

3. Prioritera en ambitiös miljöpolitik där miljöbudgeten ligger på minst 2022 års nivå.

4. Stå upp för urfolks rättigheter och miljön, både nationellt och internationellt – dra tillbaka Gállok-beslutet.

5. Vara en stark och konsekvent röst för klimat, miljö, jämställdhet och demokrati!

Jennifer Vidmo, generalsekreterare, Actionaid
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Alex Brekke, generalsekreterare, Amazon Watch Sverige
Lena Ingelstam, generalsekreterare, Diakonia
Sonja Markovic, ordförande, Framtidsjorden
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Klara Knapp, ordförande, Latinamerikagrupperna
Josephine Sundqvist, generalsekreterare, Läkarmissionen
Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Mariann Eriksson, generalsekreterare, Plan International Sverige
Niclas Lindgren, director, PMU
Lotta Sundelin, verksamhetsledare, Svalorna Indien Bangladesh
Gabriella Irsten, ansvarig för frågor om hållbar fred och säkerhet, Svenska freds- och skiljedomsföreningen
Charlotta Norrby, generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Alice Blondel, director, Swedwatch
Anna Tibblin, generalsekreterare, Vi-skogen och We Effect
Gustaf Lind, generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF

Under de senaste åren har demokratin försvagats på global nivå. Denna utveckling drabbar inte bara invånarna i de länder där regimerna blir allt mer auktoritära. Det får även negativa konsekvenser för svenska löntagare.

Nu mer än någonsin måste vi göra allt vi kan för att försvara den hotade demokratin. Det finns få långsiktiga investeringar som är så viktiga som de i en mer demokratisk värld.

Ny rapport granskar effekter på hemmaplan

Bara under 2021 genomfördes den största ökningen av militärkupper på 20 år. Men trenden under senare år har snarare varit att länder gradvis tar steg i allt mer auktoritär riktning. Ofta handlar det om ledare som kommit till makten genom fria val och som sedan utnyttjar sin position för att angripa fria media, civilsamhällesorganisationer och demokratiska institutioner.

I rapporten Demokrati på reträtt – varför ska vi bry oss? visar vi hur demokratins globala tillbakagång drabbar oss i Sverige. Optimismen som följde efter murens fall och vid det inledande skedet av den arabiska våren har sedan mitten av 00-talet förbytts i pessimism.

Detta påverkar oss på flera sätt. En mer odemokratisk värld är en farligare värld. Exemplet med hur Putins Ryssland för ett folkrättsvidrigt erövringskrig mot Ukraina visar vilka risker som finns förknippade med auktoritära ledare som besitter stora militära resurser, i det här fallet även kärnvapen. Om nuvarande utveckling får fortsätta kommer spänningarna bara fortsätta öka. Det ökar risken för krig med stort mänskligt lidande och ytterligare människors som tvingas fly som konsekvens.

Demokratin avgörande för klimatet

Den hotande demokratin är också det kanske största hindret för att vi människors tillsammans ska lyckas möta klimathotet. Många klimataktivister har en skeptisk eller uppgiven syn på demokratins förutsättningar att stävja klimatförändringarna.

Men fakta talar sitt tydliga språk. Demokratin kanske inte lyckas perfekt alla gånger, men alla andra alternativ är sämre. När auktoritära ledare tar över offras klimatambitioner och civilsamhällesorganisationer pressas tillbaka. Klimatet känner ingen nationsgränser.

Frågan om demokrati är också förknippad med den om social sammanhållning, jobb och arbetsvillkor.

Fria fackföreningar har alltid funnits i auktoritära staters och rörelsers kikarsikten. Den årliga rapport som den globala fackliga samarbetsorganisationen ITUC tar fram om övergrepp mot fackliga rättigheter visar på en dyster utveckling.

Internationellt arbete är ett skydd för oss i Sverige

I dagens globaliserade värld tvingas svenska löntagare att konkurrera med länder där löneanspråk slås ner med batonger. Om vi inte kan acceptera detta måste vi göra allt vi kan för att vända utvecklingen. Vi har från Sverige länge försökt sprida den svenska modellen, argumenterat för att fria och ansvarstagande parter är de som bäst klarar av att både ge ekonomisk utveckling och trygghet för löntagarna, exempelvis inom ramen för The Global Deal.

Vi måste ställa krav på starka globala institutioner som håller samman världen såväl socialt som politiskt. En värld där de grundläggande mänskliga rättigheter och gemensamma spelregler respekteras av alla stater är en grundförutsättning för att vända utvecklingen och gå mot en säkrare och mer demokratisk värld.

Men det går lite heller att nog betona vikten av det praktiska solidaritetsarbete som redan i dag bedrivs, exempelvis inom ramen för Palmecentrets verksamhet och inom de fackliga organisationerna. Demokrati måste byggas underifrån. Här finns också möjligheten för var och en att engagera sig. Det faktiska stödet från människa till människa, från fackförening till fackförening, är omistligt. Det gör nytta i det korta loppet, och bygger värdefulla relationer för framtiden.

Fel att skära i biståndet

Sveriges regering gör mycket bra för att värna den globala demokratin. Men ska det arbetet vara trovärdigt måste politiska deklarationer följas av faktiska resurser ute i verkligheten. De belarusiska fackföreningsaktivister som protesterar mot Putins krig utgör den verkliga frontlinjen. Vi får inte överge dem.

Därför är det så problematiskt att regeringen finansierar flyktingmottagandet från Ukraina genom att kraftigt skära ner på utvecklingsbiståndet, bland annat just de biståndssatsningar som syftar till att stötta de krafter runt om i världen som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige måste kunna garantera att vi är ett långsiktigt och trovärdigt stöd till de som i många fall riskerar allt för en demokrati vi alla tjänar på.

Demokrati är inget naturtillstånd. Det finns starka krafter som tjänar såväl ekonomiskt som politiskt på en mer auktoritär ordning. Samtidigt är det uppenbart att svenska folket och svenska löntagare tillhör dem som förlorar när demokratin pressas tillbaka. Låt oss se till så att kommande årtionden präglas av nederlag och tillbakagång för tyrannerna. Det är både vår plikt som världsmedborgare och vårt egenintresse som löntagare.

Regeringen gör just nu den största nedskärningen någonsin av Sveriges internationella bistånd; 9,2 miljarder kronor, när biståndet får bära hela kostnaden för mottagandet av flyktingar från Ukraina. Inget annat EU-land har gjort i närheten av lika stora och snabba nedskärningar av det internationella biståndet. Detta svek mot världens fattiga och förtryckta, och mot Sveriges internationella klimatåtaganden, måste rättas till omedelbart.

För oss är det självklart att Sverige ska ta emot de människor som tvingas fly undan krig. Men regeringens beslut ställer utsatta grupper mot varandra. Till exempel lamslår nedskärningarna viktigt arbete som över 2 000 organisationer och nätverk i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och Östeuropa gör för hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Många av dem är verksamma i mycket svåra politiska miljöer där civilsamhällets utrymme redan är kraftigt begränsat och där miljö- och människorättsförsvarare ofta arbetar med livet som insats. Snabba och oförutsedda minskningar av stöd och avbrutna samarbeten gör Sverige till en minst sagt opålitlig samarbetspartner för dessa redan utsatta lokala aktörer.

En av de minst uppmärksammade – men mest uppseendeväckande – konsekvenserna av vårbudgeten är regeringens brutna löften om klimatfinansiering och hållbar utveckling. Det området nedprioriteras mer än de flesta områden i biståndsbudgeten, trots tidigare löften om kraftigt ökad internationell klimatfinansiering. Stödet till de globala klimatfonderna minskas sammanlagt med en miljard kronor, nästan en halvering. Andra budgetanslag, som det för hållbar utveckling som också inkluderar jämställdhet samt anslaget för demokrati och mänskliga rättigheter, är också bland de mest drabbade. Kort sagt: regeringen sviker allra mest de områden de själva säger sig prioritera.

FN varnade nyligen för att ofattbara 1,7 miljarder barn och vuxna riskerar att lida brist på mat i den globala hungerkatastrof som sker framför våra ögon. Fattigdom och ojämlikhet har förstärkts av klimatkrisen, och vi ser en allvarlig tillbakagång för demokrati och jämställdhet i spåren av covid 19-pandemin. En konsekvens av kriget i Ukraina är extrema priser på mat och energi. Det för med sig enormt mänskligt lidande, i Ukraina med närområde, men också i Afrika, Mellanöstern och globalt. Världen hänger ihop. Internationellt bistånd behövs för att förebygga allt värre konflikter och katastrofer, nu och i framtiden.

Vi, undertecknande organisationer, förväntar oss att Sveriges regering står för grundläggande medmänskliga värderingar. Sverige måste vara bättre än så här. Om vi inte står upp för våra värderingar i tider av kris – vad är de då värda?

När Sverige på toppmöte i Glasgow lovar klimatfinansiering till de mest utsatta länderna – då ska den levereras.

När statsministern i sin regeringsförklaring lyfter fram miljö- och klimatbiståndet – då ska det betyda något.

När regeringen har jämställdhet och demokrati som grundläggande utgångspunkter för Sveriges agerande i världen – då måste det finnas mening och vilja bakom orden.

När finansministern säger att svensk ekonomi står väl rustad att ta emot flyktingar undan kriget i Ukraina och budgetöverskottet på 139 miljarder kronor är större än väntat – då har Sverige råd med både solidariteten med flyktingar och vårt internationella bistånd.

Sverige har däremot inte råd att skära ner det internationella biståndet och svika människor och organisationer över hela världen som behöver vårt stöd mer än någonsin. Diktatorer världen över gnuggar just nu händerna när Sverige monterar ner sitt stöd till miljöförsvarare, demokratirörelser, kvinnorättsförsvarare och hbtqi-organisationer.

Det är ett alltigenom dåligt beslut att ta pengar från världens fattiga och förtryckta och i stället göra Sverige till den med råge största mottagaren av svenskt bistånd. Eftersom budgeten inte formellt ändrats utan beslutet fattats genom regleringsbrev till Sida, kan regeringen vilket ögonblick som helst ta tillbaka det här djupt orättfärdiga beslutet. Gör det nu!

Det Socialdemokratiska partiet har nu tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato och Sverige kommer därmed att söka om medlemskap.

Rysslands olagliga invasion av Ukraina och det förändrade säkerhetsläge som det övergreppet medfört har tvingat fram en olyckligt snabb process.

Det Sverige där socialdemokratin varit den viktigaste politiska kraften har genom historien kombinerat sin roll som alliansfri stat med att vara en röst i världen som stått upp för demokrati, mänskliga rättigheter och en mer rättvis världsordning.

Sverige har också varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.

Till det kommer att vi från Sverige under decennier avsatt en hundradel av våra samlade resurser till utvecklingsbistånd, och därigenom bidragit till förbättrade levnadsförhållanden för miljontals människor.

Nu vill det till att det Sverige, som inte längre kommer att vara alliansfritt, fortsätter att spela en aktiv och positiv roll i världen.

Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för det som är rätt och riktigt.

Inte heller ska vi minska ner på de resurser vi avsätter för global utveckling och för klimatet. Tvärtom är det dags att ta ett steg framåt och ännu tydligare stå upp för en fredlig och hållbar värld.

Beslutet att gå med i Nato har fattats i en snabb och forcerad process. Genom en debatt som alltför snävt fokuserat på försvarsförmåga och försvarsgarantier.

För beslutets långsiktiga legitimitet måste regeringen inte bara tydligt ta avstånd från Natos kärnvapendoktrin utan också säkerställa Sveriges fortsatt ledande roll för nedrusning och fred.

Annars finns snart inga nya namn att lägga till raden av svenska fredshjältar.

Stöd oss

”Den 11 september måste vi alla tänka på vårt globala ansvar”

Globala utmaningar kräver samarbete

Bistånd är en investering i vår gemensamma framtid

Det är hög tid att tala klarspråk – konflikten mellan Kina och Taiwan handlar om att 24 miljoner taiwaneser ska tvingas in i en diktatur.

Utvecklingen i Kina under president Xi Jinping är mycket negativ. Här är några exempel:

Kina kunde ha valt en demokratisk väg 1989.

Taiwans och Kinas historia är komplicerad och konflikten kräver mycket fingertoppskänsla för att lösas.

Sverige kan göra betydligt mer än idag för att bidra till demokrati och taiwanesernas rätt att själva bestämma sin framtid.

Sveriges regering har ett extra ansvar.

”På senare tid har regeringen tvärt emot dessa utfästelser skurit ner dramatiskt på satsningar inom miljö- och klimatområdet.”

”I detta läge skulle ledarskap för klimatet och miljön, likväl som demokrati, jämställdhet och fred, vara att strypa användning och investering i fossila bränslen.”

”I vårbudgeten presenterades ett antal åtgärder som går rakt emot den ambitiösa klimat- och miljöpolitiken som Sverige som arrangör av Stockholm+50 signalerat att man vill driva.”

”Att visa ledarskap i det globala miljö- och klimatarbetet innebär handling.”

Ny rapport granskar effekter på hemmaplan

Demokratin avgörande för klimatet

Internationellt arbete är ett skydd för oss i Sverige

Fel att skära i biståndet

Vi, undertecknande organisationer, förväntar oss att Sveriges regering står för grundläggande medmänskliga värderingar. Sverige måste vara bättre än så här. Om vi inte står upp för våra värderingar i tider av kris – vad är de då värda?

Avsätt två procent av bruttonationalinkomsten för utvecklingsbistånd.

Bygg säkerhetspolitiken utifrån begreppet gemensam säkerhet.

Kampen för en kärnvapenfri värld måste gå vidare.

Socialdemokraternas förbehåll mot kärnvapen och utländska militära baser på svenskt territorium är bra men räcker inte. Lagstiftning krävs.

Sverige måste också behålla initiativet i en rad andra nedrustningsfrågor som till exempel förbud mot autonoma vapensystem och förhindra en militarisering av yttre rymden.

Nyhetsbrev

Stöd oss

”Den 11 september måste vi alla tänka på vårt globala ansvar”

Globala utmaningar kräver samarbete

Bistånd är en investering i vår gemensamma framtid

Det är hög tid att tala klarspråk – konflikten mellan Kina och Taiwan handlar om att 24 miljoner taiwaneser ska tvingas in i en diktatur.

Utvecklingen i Kina under president Xi Jinping är mycket negativ. Här är några exempel:

Kina kunde ha valt en demokratisk väg 1989.

Taiwans och Kinas historia är komplicerad och konflikten kräver mycket fingertoppskänsla för att lösas.

Sverige kan göra betydligt mer än idag för att bidra till demokrati och taiwanesernas rätt att själva bestämma sin framtid.

Sveriges regering har ett extra ansvar.

”På senare tid har regeringen tvärt emot dessa utfästelser skurit ner dramatiskt på satsningar inom miljö- och klimatområdet.”

”I detta läge skulle ledarskap för klimatet och miljön, likväl som demokrati, jämställdhet och fred, vara att strypa användning och investering i fossila bränslen.”

”I vårbudgeten presenterades ett antal åtgärder som går rakt emot den ambitiösa klimat- och miljöpolitiken som Sverige som arrangör av Stockholm+50 signalerat att man vill driva.”

”Att visa ledarskap i det globala miljö- och klimatarbetet innebär handling.”

Ny rapport granskar effekter på hemmaplan

Demokratin avgörande för klimatet

Internationellt arbete är ett skydd för oss i Sverige

Fel att skära i biståndet

Vi, undertecknande organisationer, förväntar oss att Sveriges regering står för grundläggande medmänskliga värderingar. Sverige måste vara bättre än så här. Om vi inte står upp för våra värderingar i tider av kris – vad är de då värda?

Avsätt två procent av bruttonationalinkomsten för utvecklingsbistånd.

Bygg säkerhetspolitiken utifrån begreppet gemensam säkerhet.

Kampen för en kärnvapenfri värld måste gå vidare.

Socialdemokraternas förbehåll mot kärnvapen och utländska militära baser på svenskt territorium är bra men räcker inte. Lagstiftning krävs.

Sverige måste också behålla initiativet i en rad andra nedrustningsfrågor som till exempel förbud mot autonoma vapensystem och förhindra en militarisering av yttre rymden.