Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
År 2017 röstade Sverige för en konvention som ska förbjuda kärnvapen i FN. Senare samma år tilldelas avskaffandet av kärnvapen Nobels fredspris – då priset ges till ICAN.
Regeringen meddelade underligt nog förra sommaren att man tills vidare avstod från att skriva under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen (TPNW). Man hänvisade till den försenade utredningen som hade lagts fram tidigare under året. Margot Wallström hade då under hela sin tid som utrikesminister kämpat, med övertygelse, för en värld fri från kärnvapen. Hennes efterträdare på posten Ann Linde har sedan dess arrangerat andra delen av det toppmöte Wallström inledde i Stockholm, där man diskuterat ned- och avrustning tillsammans med andra länders utrikesministerium.
Den 21 september fick FN:s kärnvapenförbud sin 45:e ratificering, när Malta skrev under konventionen. Nu är det slutspurt – det saknas bara fem ratificeringar innan kärnvapenförbudet träder i kraft. Fortfarande saknas Sverige. Idag är det den årliga Internationella dagen för eliminerandet av kärnvapen, den fjärde sedan den svenska FN-delegationen under jubel röstade för konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Sverige röstade då för men modet sviker inför ett undertecknande.
Det finns en lång svensk tradition av ned- och avrustningsengagemang, och det är märkligt att just Sverige inte undertecknat detta förbud. Sverige har varit tidiga med att ansluta sig till liknade avtal, mot landminor, mot kemiska vapen och var tongivande inte minst i det arbete som ledde fram till att USA och Sovjet trappade ner anspänningarna under kalla kriget.
Det finns också starkt stöd för ett svenskt undertecknade hos det svenska folket, en överväldigande majoritet – drygt 80 procent – vill att Sverige skriver under enligt de opinionsundersökningar som Olof Palmes Internationella Center givit Sifo i uppdrag att utföra, varje år sedan 2017.
Och konstigt vore väl annars, med en stolt historia av kärnvapenmotstånd hos svenska socialdemokrater som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Maj Britt Theorin. Och vi är många fler inom socialdemokratin och fredsrörelsen som fortfarande väntar på ett tydligare ställningstagande. Risken för en global kärnvapenkatastrof nu i våra dagar är nämligen lika stor som under kalla kriget på 1950-talet. Detta menar experter från Bulletin of the Atomic Scientists, bland annat för att mer ”användbara” kärnvapen utvecklas och sänker tröskeln för kärnvapenkrig.
Ett faktum är också att endast en skarp detonation, oavsett om den sker avsiktligt eller av misstag, av ett vår tids kraftfulla moderna kärnvapen skulle orsaka ofattbar massdöd, lidande, förödelse och humanitär katastrof på bara ett par sekunder. Den skulle även kunna orsaka klimatförändringar som inom något år skulle innebära slutet för mänskligt liv på vår planet.
Vi kommer att fortsätta driva på för ett undertecknande av förbudet i vår kamp för en värld fri från kärnvapen. Så vi kräver, med mandat av svenska folket, att Sverige går samma väg som de många länder som redan skrivit under avtalet och att regeringen går samma väg som Göteborg, som nyligen utlyste staden till kärnvapenfri zon efter ett majoritetsbeslut i kommunfullmäktige. Politisk tid är i regel lång, men tiden för detta beslut kan inte tillåtas bli det. Imorgon kanske det är för sent.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Carina Ohlsson, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
Philip Botström, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth, ordförande och vice ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Emma Fastesson Lindgren, tf. förbundsordförande Socialdemokratiska studentförbundet
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-Socialdemokrater Sverige
Artikeln publicerades 25/9 2020 på Dagens Arena
Stoppa Bomberna!
Läs mer om kärnvapenhotet på Palmecentrets sida Stoppa Bomberna.
Svik inte Belarus!
I över en månad har gatorna i Belarus fyllts av människor som fått nog. Nog av Lukasjenka, nog av repression, nog av maktens dövhet inför folkets röst. Av människor som vill ha frihet och möjlighet att påverka sin egen och landets framtid.
Sedan slutet av 1990-talet har den svenska arbetarrörelsen samarbetat med demokratiska krafter i landet. Genom stöd till den fria fackföreningsrörelsen, genom folkbildningsinsatser, genom erfarenhetsutbyten med politiska systerpartier. Redan år 2000 manade vi omvärlden att reagera mot Alexander Lukasjenkas auktoritära regim i kampanjen StopLuka.nu. Omvärlden har reagerat med sanktioner, försökt att påverka genom både dialog och frysta relationer men diktatorns grepp om landet och folket har bara hårdnat. Oförtröttligt har vi och andra, både svenska och internationella civilsamhällesorganisationer arbetat vidare. I visshet om att människors längtan efter frihet till sist kommer att segra.
Den fredliga folkliga resning vi nu bevittnar är fantastisk. Den visar att förändring är möjlig. Och att längtan efter frihet är så stark att ingen diktator kan sova gott om natten. En ledare som barrikaderar sig mot sitt eget folk kan knappast överleva på sikt. V ibevittnar troligen början på slutet för Lukasjenka men vägen dit blir knappast enkel. Oavsett hur det slutar finns ett Belarus före och ett efter den nionde augusti 2020.
Med avsky har vi bevittnat övervåld och orättfärdiga arresteringar. Omvärldens fördömanden har varit tydliga. Men nu måste trycket på Lukasjenka öka. Genom riktade sanktioner, men det räcker inte. Sverige och EU bör utöka stödet till oppositionen, civilsamhället och den fria fackföreningsrörelsen. Stärk samarbetet med landets universitet, ge fler studenter möjlighet att studera i Europa. Främja kultursamarbete och ge människor möjlighet att resa visumfritt till EU. Vi måste visa det belarusiska folket vårt stöd – i både ord och handling.
Demokrati tar lång tid att vinna. Men ännu längre tid att bygga. Vårt stöd behövs idag, imorgon men också under lång tid framöver. Det belarusiska folkets resning visar att förändring är möjlig men också betydelsen av långsiktighet och tillförsikt i utvecklingssamarbetet. Demokratins frö har slagit rot i Belarus – det är omvärldens skyldighet att ge den förutsättningar att växa.
Debattinlägget publicerades 10/9 på Dagens Arena.
Sverige måste våga stå upp mot kärnvapen
”När jag tänker på Hiroshima är den första bilden som jag ser framför mig min fyra år gamla brorson som förvandlats till ett oigenkännligt, svärtat, svullet och smält köttstycke. Han fortsatte att be om vatten med svag röst tills döden befriade honom från lidandet. Bilden av denna lilla pojke har för mig kommit att representera alla oskyldiga barn i världen, hotade som de är just i detta ögonblick av kärnvapen. Genom ett enda ljussken ödelades mitt älskade Hiroshima, staden fylldes med högar av skelett och förkolnande kroppar. Av de 360 000 invånarna, mestadels civila – kvinnor, barn och gamla – föll de flesta offer för den urskillningslösa massakern. Det har nu gått 75 år sedan bomberna förintade Hiroshima och Nagasaki, och än i dag dör människor av strålningens långtidseffekter.”
Detta vittnesmål av Setsuko Thurlow, som var 13 år när atombomben tillintetgjorde hennes hemstad Hiroshima i dag för 75 år sedan, är ett av många atombombsöverlevares vittnesmål i kampen för att detta aldrig ska hända igen.
Ett halvår senare, i det nybildade FN:s första generalförsamlingsresolution, beslutade alla medlemsstater att upprätta en kommission som skulle ge förslag på hur kärnvapen ska elimineras. I dag har vi levt med hotet om atombombens fasor i 75 år, och styrkan i moderna vapen är många gånger starkare än de bomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. De nio kärnvapenstaterna visar inga tecken på att verka för en värld utan kärnvapen och spenderade under 2019 nästan 720 miljarder kronor på att modernisera, upprusta och underhålla sina massförstörelsevapen. Miljarder som hade kunnat användas för att stärka hälso- och sjukvård, utbildning och forskning.
När 122 stater i FN i New York sommaren 2017 röstade igenom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen utbrast den då 85-åriga Setsuko Thurlow som befann sig i FN-skrapan: ”Jag har väntat på denna dag i sju decennier. Jag är översvallande glad att den här dagen äntligen har kommit. Detta är början på slutet för kärnvapen!”. Känslan var att historia hade skapats genom detta FN-avtal som slutligen placerar kärnvapen på samma rättsliga grund som övriga massförstörelsevapen och förpassar dem till historiens skamvrå.
Sverige har ännu varken signerat eller ratificerat kärnvapenkonventionen. Det är första gången i historien som Sverige inte skyndsamt ansluter sig till ett multilateralt nedrustningsavtal, och när FN:s konvention om förbud mot kärnvapen når 50 ratificeringar kan det bli första gången Sverige inte är statspart när ett nedrustningsavtal träder i kraft.
Sveriges regering säger sig vara ledande i kärnvapennedrustningen men är i själva verket en del av problemet genom att inte våga ta ställning mot kärnvapenstaterna. Vi vill att Sverige ska våga stå upp för nedrustning och sina ambitioner om en kärnvapenfri värld, även när det blir obekvämt. Vem bestämmer egentligen över svensk säkerhetspolitik?
“Vi lovade våra älskade att deras död inte skulle vara i onödan. Ungefär 250 000 människor har omkommit enbart i Hiroshima – många vars dröm var total avrustning av kärnvapen under deras livstid.”
Låt oss vara en del av Setsuko Thurlows löfte och se till att Sverige är en del av lösningen. Det är vi skyldiga kommande generationer. Låt inte de som dog i Hiroshima och Nagasaki ha dött förgäves. Låt inte fyraåriga Eijis lidande och död försvinna i historien. Skriv under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och var på rätt sida av historien.
I dag minns vi den humanitära katastrofen efter atombombningen av Hiroshima, kl 08.15 den 6 augusti 1945.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Åsa Lindström, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Elin Liss, tf generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds och Skiljedomsföreningen
Isadora Wronski, chef Greenpeace Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet
Thomas Jonter, ordförande svenska Pugwash
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Susanne Gerstenberg, för styrgruppen i Kvinnor för Fred
Klara Knapp, ordförande Latinamerikagrupperna
Staffan Wikell, ordförande Jurister mot Kärnvapen
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
Ann Stödberg, ordförande i Operation 1325
Tove Lönneborg, ordförande Fältbiologerna
Beatrice Fihn, generalsekreterare International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
Gunilla Hallonsten, chef avdelningen för kyrkoliv, Svenska kyrkan
Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen
Max Tegmark, professor, MIT & ordförande i Future of Life Institute
Artikeln publicerades i Aftonbladet 6/8 2020
Grovt sett kan man dela in de auktoritära ledarna i två grupper. Dels de som härskar i länder som sedan lång tid varit odemokratiska. Till exempel Xi Jinping, under vars styre Kina blivit allt mer auktoritärt och där kontrollen över Hongkong skärpts. Dels en grupp av ledare till vilka man kan räkna Trump, Bolsonaro, Orbán, Erdogan och Duterte, som segrat i förhållandevis demokratiska val, men som väl vid makten genast driver samhället i en mindre demokratisk riktning.
För den senare gruppen pekar flera forskare på nyliberalismen som en fundamental faktor. Klyftorna har ökat, tryggheten och välfärden minskat. Samtidigt har arbetarrörelsen försvagats. Färre röstar på socialdemokratiska och andra partier till vänster. Antalet medlemmar i fackföreningarna har sjunkit. Arbetarrörelsen har inte förmått att tydligt formulera ett politiskt alternativ. I detta vakuum har främlingsfientliga, nationalistiska och auktoritära rörelser kunna växa sig starka.
De auktoritära ledare som står för en högernationalistisk linje karaktäriseras av främlingsfientlighet och en politik för stängda gränser. Minoriteter, hbtq-personer eller feminister pekas ut som ett hot mot samhället. De är också negativt inställda till globalt samarbete. Tydliga exempel på det är hur Trump dragit sig ur Parisavtalet och mitt under brinnande pandemi avbrutit samarbetet med WHO.
I olika grad karaktäriseras de auktoritära ledarnas styre av att de angriper oberoende medier, försöker ta kontroll över läroplaner, universitet och kulturinstitutioner. De vill kontrollera forskning, och har en tendens att anse att det är oväsentligt om det de själva säger är sant eller inte. De strävar efter att kontrollera domstolsväsendet och har i många fall ändrat konstitutionen på ett sätt som gör det möjligt för dem att under lång tid hålla sig kvar vid makten.
Putin är den senaste i raden av de ledare som skrivit om konstitutionen för att garantera sin framtida maktposition. Ett annat exempel på hur man får domstolar och skolor att bli lojala mot makten är Turkiet där president Erdogan utnyttjade situationen efter försöket till statskupp 2016 för att direkt avsätta mer än 2 700 domare, dra in licensen för 21 000 lärare, samtidigt som mängder med journalister och statstjänstemän har blivit avskedade.
Auktoritära ledare, även de som kommit till makten genom val, vägrar att acceptera att det finns en legitim politisk opposition och stryper civilsamhällesorganisationers möjlighet att verka. Enligt den globala organisationens Civicus årliga granskning lever nu bara tre procent av jordens befolkning i länder med frihet för det civila samhället, i andra länder råder allt från mindre inskränkningar till totalt förbud för folkliga organisationer.
Coronapandemin har skapat ett guldläge för de auktoritära ledarna. Det finns gott om exempel på länder där restriktioner och inskränkningar av demokratiska rättigheter har gått längre än vad som motiveras av bekämpningen av viruset. I till exempel i Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Turkmenistan har myndigheterna till och med förbjudit användningen av ordet corona. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset
Samtidigt blottlägger coronakrisen de auktoritära ledarnas oförmåga, vilket skulle kunna leda till att till exempel både Trump och Bolsonaro förlorar makten.
Olof Palmes Internationella Center kommer den närmaste tiden lyfta fram de auktoritära ledarna och de rörelser som står bakom dem. Den nya faktarapporten Varning! Frihet i fara, visar på den oroande utveckling som måste brytas. Men än viktigare än att förfasas av en krympande global demokrati är att ge ökat stöd till motkrafterna; fackföreningar, demokratiaktivister, progressiva politiska partier, antirasistiska rörelser, miljögrupper etc. Där finns de, som ibland med risk för eget liv, tar striden för demokrati och rättvisa.
Här är det viktigt att alla de svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar med en global agenda fortsätter att stödja sina partners runt om i världen. Svensk arbetarrörelse, som varit närmast världsmästare på internationell solidaritet, behöver nu utöka sitt internationella engagemang. Den extra satsning som regeringen gör för att använda biståndsmedel för demokratiutveckling är viktig, och förtjänar ett brett stöd. Men regeringens ambitioner behöver understödjas av en höjd nivå på biståndet, för att ge ytterligare kraft åt insatserna.
Olof Palmes internationella gärning karaktäriserades av ett rakryggat förhållningsätt. Han vägrade till skillnad från många andra ledare under hans tid att kritisera förtryck och orättvisor på ett håll, men samtidigt blunda när mer närstående regimer förde samma politik. Denna rakryggade hållning behövs i dag mer än någonsin.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna
Artikeln publicerades i Dagens Arena 6/7 2020
Mänskliga rättigheter är inget smörgåsbordSverige är också känt för att vara en stor FN-vän. Vilket är extra viktigt i en tid då allt fler auktoritära politiska ledare drar bort från internationellt samarbete, sätter den egna nationens intressen först, samtidigt som man inskränker det demokratiska utrymmet. Coronapandemin är ett tydligt exempel på hur nödvändigt internationell samverkan är för att lösa globala utmaningar, och där Trumps beslut att bryta med WHO är ett talande exempel på hur en auktoritär ledare försvagar den globala kampen mot viruset.
FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna kan sägas vara själva grunden på vilken internationell samverkan vilar. Efter andra världskriget var vår värld sargad av förintelsen, delad av kolonialismen och plågad av krig och orättvisor. Som ett gemensamt löfte till framtida generationer att aldrig igen utsätta mänskligheten för en sådan ondska och oförrätt formades den första globala texten som slog fast alla människors lika värde oberoende av hudfärg, tro eller ursprung.
Det är rättigheter som är hyllade och normerande men också hotade av krafter som inte erkänner kvinnors och mäns lika rätt, som anser att homosexualitet är ett brott, att minoriteters rättigheter ska underordnas majoritetens. Som ifrågasätter kvinnors rätt till den egna kroppen, vill begränsa yttrandefriheten och inskränka rätten att söka skydd för den som är utsatt för krig eller förtryck.
I dag befinner sig omkring 80 miljoner människor i världen på flykt, omkring 40 procent av dem är barn. Fler än 70 procent av dem finns de i ett grannland, i huvudsak fattiga utvecklingsländer. Individens rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl och ländernas skyldighet att ta emot flyktingar som saknar skydd slås fast i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Där bör debatten om migrationspolitiken ta sin utgångspunkt. Mänskliga rättigheter är inget smörgåsbord! Man kan inte välja och vraka och bara ta det som passar.
Gränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighetFörsta maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag. Vanligtvis ger sig miljoner människor världen över ut på gator och torg för att manifestera och demonstrera mot orättvisor, för det jämlika samhället. Ilska och frustration blir till slagord och kampsång och är en nödvändig energiinjektion i den internationella frihetskampen. I år hindrar en global pandemi oss från att samlas men behovet av att mobilisera motkraften är större än någonsin. Vi befinner oss i en världsomspännande hälsokris som ger nästintill oöverblickbara socioekonomiska effekter.
I Sverige skyddas de flesta av de sociala trygghetssystem som den fackliga rörelsen kämpat för i över 100 år. Så ser det tyvärr inte ut i större delen av världen. De redan mest utsatta drabbas hårdast – både ekonomiskt och socialt. ILO, International Labour Organisation, varnar för runt 195 miljoner människor världen över kan komma att förlora sina jobb som ett resultat av Coronaviruset. Det är löntagare, vanligt folk som drabbas av virusets framfart runt om i världen. Men krisen påverkar också våra demokratiska fri och rättigheter.
I land efter land ser vi hur auktoritära ledare utnyttjar krisläget för att förtrycka oliktänkande, minska utrymmet för civilsamhället och för att kväva oppositionen. De organisationer runtom i världen Palmecentret stöder är fackliga kämpar och aktivister i över 20 länder behovet av stöd är stort. Vi når ut till de som nu allra mest behöver det. Hushållsarbetare, migrantarbetare, textilarbetare och andra hårt utsatta grupper som på löpande band blir av med sina jobb när världsekonomin knakar. De som arbetar utan skyddskläder, som saknar sjukförsäkring och som riskerar sitt arbete om de blir sjuka. Där det saknas sociala trygghetssystem och där de som blir av med jobbet riskerar att hamna på gatan.
Våra insatser är skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan bostad och gatan och mellan arbete eller fattigdom och svält. För där det inte finns demokratiska strukturer och trygghetssystem behövs lokal aktivism. När arbetsgivare försöker göra sig av med äldre, sjuka eller fackligt aktiva med viruset som ursäkt behövs kollegor som kan stå upp för det anständiga. Krisen har drabbat dem hårt.
Vi, den svenska arbetarrörelsen, kan fortsatt vara motkraften om vi alla hjälps åt.
För vårt ansvar tar inte slut vid Sveriges gränser. Vår rörelse är global.
Kärnan i socialdemokratin är solidariteten – insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra och ansvar för varandra. Det är coronakrisen ett tydligt exempel på.
Låt inte nationalistiska tankeströmningar skärma av oss från resten av världen. På årets första maj tvingas vi stanna inne, men vår kamp stannar inte upp. Vi fortsätter stötta våra kamrater världen över som kämpar för sina rättigheter, och som riskerar att förlora allt i krisens spår- Gränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighet. Nu är tiden att visa praktisk och gränslös solidaritet!
Artikeln publicerades 30/4 på Arbetet.
Kriminalisera storskalig miljöförstörelseGemensamt står vi inför mänsklighetens största utmaning. Klimatet och ekosystemen befinner sig under en oerhörd press med mänskligt lidande och oöverskådliga ekonomiska konsekvenser som följd. De våldsamma brändernas framfart, den utbredda och mångåriga torkan, de återkommande orkanernas massiva förödelse och översvämningarnas katastrofala följder. Det är vårt samhälles, vår demokratis och vårt ekonomiska systems akuta kris. Samtidigt ser vi hur ett antal stater och en samling storföretag aktivt motarbetar den omställning som är nödvändig. Därför kräver LO och Palmecentret att storskalig miljöförstörelse bör kriminaliseras.
Vi ser allt mer hur vissa stater och storföretag investerar ofantliga summor i desinformationskampanjer, driver på för ökad rovdrift och ytterligare exploatering av människa och natur. Utsläppen, miljöförstörelsen, ojämlikheten och lidandet fortsätter också att öka. Kostnaderna för sådant beteende är i dag minimala, både ekonomiskt och juridiskt. De är tvärtom direkt lönsamma och uppmuntras av ett system som designats för att tillvarata dessa intressen.
En genomgripande omställning av det ekonomiska systemet är nödvändig och behöver ske mycket snabbt. De offentliga systemen och de ekonomiska styrmedlen måste förändras i grunden så att det blir lätt att göra rätt för både konsument, arbetare, kommuner och företag. Alla de företag och individer som vill göra omställningen möjlig ska ha de bästa förutsättningarna att göra det. Offentliga investeringar, upphandlingsregler, skatter och subventioner måste tydligt riktas mot de branscher och verksamheter som bidrar positivt till omställningen med omsorg om arbetare och miljö. Den internationella fackliga rörelsen ställer sig helhjärtat bakom en sådan utveckling. Där finns de anständiga jobben, möjligheterna till ökad jämlikhet och ett gott liv.
Vi är också övertygade om nödvändigheten att öka de juridiska möjligheterna att utkräva ansvar. Straffriheten är i dag omfattande för miljöbrott och förstörelse av livsmiljöer. Det saknas globala verktyg med tillräcklig jurisdiktion för att hantera dessa frågor och med möjlighet att utkräva ansvar av individer i relation till konsekvenserna av deras handlingar och beslut. Det är snart fyrtio år sedan Olof Palme stod värd för världens första internationella miljökonferens. I sitt inledningsanförande poängterade han att ”i relation till mänsklig livsmiljö finns det ingen individuell framtid, inte för människor och inte heller för nationer. Vår framtid är gemensam. Vi måste dela den tillsammans. Vi bör forma den tillsammans.” Vi ställer oss därför bakom den växande världsopinion som kräver att storskalig miljöförstörelse bör kriminaliseras. Sverige bör gå i täten för att ekocid (från engelskans ecocide), ska läggas till Romstadgan som ett femte brott i fredstid. Och därmed på ett avgörande sätt bidra till ett nytt förhållningssätt till investeringar, exploatering och tillväxt.
Arbetarrörelsen visade under efterkrigstiden att en snabb och genomgripande samhällsomställning är möjlig. Med ansiktet vänt mot framtiden skyggade vi inte den nödvändiga förändringen. Om två år bjuder Sverige återigen in världen till en miljökonferens. Vi har då möjlighet att visa världen att det är möjligt att kombinera ett välfärdssamhälle, ökad jämlikhet och en radikal omställning. Tillsammans med de stater som hotas av utplåning med stigande havsnivåer bör Sverige gå i täten för att minska straffriheten och göra det kostsamt att förstöra människans livsbetingelser. Vi antar denna nödvändiga utmaning och uppmanar regering och riksdag att göra detsamma. Sverige har alla förutsättningar att återigen visa världen att vi är ett föregångsland.
Karl-Petter Thorwaldsson
ordförande för LO
Anna Sundström
generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Vi har redan sett tusentals bevis på människors förmåga till solidaritet i svåra tider. Nu drar vi alla vårt strå till stacken för att skydda de mest utsatta i samhället.
Samtidigt kan vi i Sverige också förlita oss på en välfärd som trots allt står stadigt; akutsjukvård, sjukförsäkringssystem för anställda, stöd till företag, myndigheter som håller oss informerade. Dessa resurser är inte alla förunnade. Vi vet av erfarenhet att de redan utsatta drabbas värst av katastrofer och kriser, i alla samhällen världen över.
Människor i flyktingläger kan inte isolera sig. För fattiga i tättbefolkade kåkstäder med begränsad tillgång till vatten är social distansering och att tvätta händerna en omöjlighet. I redan auktoritära länder koncentreras makten än mer när begränsningar av sammankomster används för att ytterligare minska grundläggande friheter. Miljontals människor världen över riskerar att förlora sin försörjning.
Det arbete som vi svenska organisationer gör riktar sig till just dessa människor. Och precis som lokala krafter i kommuner, föreningar, församlingar, fackförbund och företag i Sverige spelar en stor roll för utsatta grupper, så är det samma typer av lokala aktörer i fattigare länder som tar stort samhällsansvar. Internationellt bistånd handlar alltid om hjälp till självhjälp.
Tillsammans stödjer vi, 38 svenska organisationer, arbete som tusentals organisationer gör i länder i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och östra Europa. Det är de som kommer att vara med och stoppa coronaviruset från att rasera tidigare framsteg med att bekämpa fattigdom.
Det är de som kommer att arbeta för demokrati och jämställdhet som begränsas ytterligare i coronakrisen. Det är de som kommer att bidra till lösningar, även i den ytterst allvarliga situation som hotar om coronaviruset sprids okontrollerat i regioner med extrem fattigdom.
Det finns mycket att lära av tidigare arbete med att förebygga kriser och skydda från smitta. Under de massiva insatser som gjordes för att hantera Ebolaepidemin i Västafrika såg man att flickor som tas ur skolan löper större risk att utsättas för sexuellt våld och att bli gravida.
Mödrahälsovård riskerar att nedprioriteras när krisen kräver de knappa sjukvårdsresurser som finns. Isolering sätter barn som lever i svåra sociala miljöer i en än mer utsatt situation. Kvinnor som lever med våldsamma män får inte längre något andrum. Ebolakrisen lärde oss hur viktigt arbete för kvinnors och flickors rättigheter är under en epidemi.
Hur vi tar oss igenom krisen är beroende av hur mycket medmänsklighet vi förmår visa varandra i en svår tid – också på global nivå. Och på vår förmåga att ha ett långsiktigt perspektiv samtidigt som vi hanterar en akut kris.
De inskränkningar av mötesfrihet och rörlighet som nu införs måste vara tillfälliga, och de försök till mer maktkoncentration som vi ser i auktoritära länder måste utmanas. Världen efter coronapandemin kommer till stor del att definieras av hur väl de mänskliga rättigheterna skyddas nu.
Vi tror på Sveriges förmåga att möta krisen här och samtidigt inte glömma bort människor med sämre förutsättningar – i och utanför Sverige. Internationellt samarbete är vägen till en värld post corona där vi kan vara stolta över hur vi tillsammans mötte krisen utan att låta de mest utsatta ta den värsta smällen.
Artikeln är samordnad av plattformen Concord Sverige:
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mariann Eriksson, generalsekreterare Plan International Sverige
Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen
Hanna Dahlström, kanslichef FIAN Sverige
Anna Stenvinkel, generalsekreterare Forum Syd
Khalil Zeidan, ordföranden Nordisk Hjälp
Erik Lysén, chef, Act Svenska kyrkan
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM
Elin Liss, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Frida Dunger Johnsson, verksamhetsledare Emmaus Stockholm
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Malin Flemström, tf vd The Hunger Project
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect och Vi-skogen
Ingela Holmertz, generalsekreterare ActionAid Sverige
Stina Götbrink, generalsekreterare Hand in Hand
Martin Uggla, ordförande Östgruppen
Gerardo Lizano, kansliansvarig Praktisk Solidaritet
Niclas Lindgren, direktor PMU
Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige
Peter Brune, generalsekreterare War Child Sweden
Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna
Klas Sellström, verksamhetsledare Svalorna Latinamerika
Anders Malmstigen, generalsekreterare Svenska missionsrådet
Anna Ernestam, generalsekreterare SOS Barnbyar
Deidre Palacios, förbundsordförande RFSL
Johan Romare, tf generalsekreterare Diakonia
Mohamed Ibrahim, generalsekreterare Islamic Relief Sverige
Rosaline Marbinah, ordförande LSU – Sveriges ungdomsorganisationer
Annika Schabbauer, kanslichef Operation 1325
Judy McCallum, Executive Director Life & Peace Institute
Sofia Östmark, kanslichef Union to Union
Alice Blondel, kanslichef Swedwatch
Lars Arrhenius generalsekreterare Läkarmissionen
Ole von Uexkull, Executive Director, Right Livelihood-stiftelsen
Ulrika Strand, generalsekreterare Fonden för mänskliga rättigheter
Andreas Stefansson, generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén
Carolina Ehrnrooth, verksamhetsledare Svalorna Indien Bangladesh
Anna Widoff, vice ordförande Svenska Västsaharakommittén
Svenska folket är för ett kärnvapenförbudEn överväldigande majoritet av svenska folket är fortfarande för att Sverige ska skriva under FN:s avtal om ett förbud mot kärnvapen. Olof Palmes Internationella Center har för tredje året i rad kartlagt svenska folkets åsikt i frågan om huruvida Sverige bör underteckna förbudet. Hela 78 procent anser att Sverige ska skriva under visar Sifos opinionsundersökning. Detta trots att regeringen meddelat att man inte skriver under.
– Ett ställningstagande som avvek från Sveriges långa tradition av att ta tydlig ställning i ned- och avrustningsfrågor och som strider mot svenska folkets vilja, säger Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center.
Trots att samtliga borgerliga partier tagit kraftig ställning mot kärnvapenförbudet, att flera röster som motsatt sig att skriva under förekommit i debatten sedan dess och att den av regeringen tillsatta utredningen landade i rekommendationen att Sverige skulle avvakta ett undertecknande i början av året är fortsatt stödet hos svenska folket mycket starkt. Närmare 4 av 5 svenskar vill nämligen att Sverige ska skriva under kärnvapenförbudet.
Risken för kärnvapenkrig är större än på decennier. Men katastrofen kan undvikas. Under kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA väckte kapprustningen sådan skräck att länderna lyckades enas om nedrustning. Nu måste vi måste göra det igen.
Palmecentret lanserar denna vecka sajten https://www.stoppabomberna.nu för att fler ska kunna ta en informerad ställning i kärnvapenfrågor och engagera sig.
*Årets Sifo-undersökning i sin helhet finns här.
