Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Sydafrika: Fattigdom och desperation gjorde protester till kravaller

Sydafrikas regeringsparti ANC har länge tampats med interna stridigheter och utbredd korruption. Sedan sittande president Cyril Ramaphosa tillträdde 2018 har ett intensivt arbete trappats upp för att få bukt med problemen. En av huvudfigurerna för kampen mot korruptionen är ex-presidenten Zuma som i en långdragen rättsprocess står åtalad för bland annat penningtvätt, korruption och utpressning. Efter att Zuma vägrat infinna sig i rätten för målet dömdes han för domstolstrots. Ett fängelsestraff på 15 månader.

Domen är en stor seger för den sydafrikanska rättsapparaten och ett tecken på de framsteg som gjorts i arbetet mot korruptionen. Men domen möttes inte bara av jubel och hurrarop. I delar av landet utbröt i stället tumult. En liten men högljudd grupp av Zuma-anhängare protesterade mot domen – och snabbt urartade protesterna till upplopp och kravaller.

Varför blir resultatet av ett demokratiskt framsteg upplopp och plundringar? Thoko Matshe är Palmecentrets landkoordinator för Södra Afrika. Hon menar att det finns ett flertal analyser för vilka orsakerna till våldet och plundringarna är.

– Arbetslösheten i Sydafrika ligger på 32%. Ojämlikheten och fattigdomen är strukturella och systematiska problem. Och allt har blivit värre under covid. Människor är desperata, fattiga och hungriga.

Samtidigt gläds hon över den otroliga respons och styrka det sydafrikanska civilsamhället visat på under krisen. Människor har vaktat butiker och gallerior i sina städer för att hindra plundringarna.

– Åter igen har sydafrikanerna visat att de står starka och enade, säger Thoko.

Nu återstår ett stort arbete med återuppbyggande och skadehantering. Men det stora jobbet ligger i att fortsätta bygga upp förtroendet för rättsapparaten, politikerna och det demokratiska systemet. Palmecentret arbetar med både det sydafrikanska civilsamhället och de politiska partierna med politikutveckling och interndemokrati.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Sydafrika här.

Palmecentrets streamingtips för sommaren

Kamrat Dov / Dokumentär, Draken Film – Möt den obotlige idealisten och optimisten Dov Khenin som under årtionden kämpat för en mer jämlik och rättvis politik i israeliska Knesset.

The Boy Who Harnessed the Wind / Spelfilm, Netflix – Med inspiration från en vetenskapsbok bygger 13-årige William Kamkwamba en vindturbin som ska rädda hans malawiska hemby från svält. Baserad på en sann berättelse.

Taiwan – i Kinas skugga / Dokumentär, SVT Play – För Kina är Taiwan en provins som tillhör fastlandet. Men de 24 miljoner invånarna betraktar sin ö som en självständig stat. Fransk dokumentär från 2020.

Seaspiracy / Dokumentär, Netflix – En filmskapare som älskar havet vill dokumentera de skador människan åsamkar djuren som lever där – och upptäcker omfattande korruption.

Iraks förlorade generation / Dokumentär, SVT Play – Efter kriget mot IS lämnades hundratusentals barn att klara sig mer eller mindre själva i Irak. De får inte gå i skolan eller få hjälp med mat. Vilken framtid växer de upp till?

Global podd / Podcast, Global Bar Magazine – Vad händer ute i världen? David Isaksson och Ylva Bergman bjuder in till fördjupande samtal om aktuella händelser från omvärlden. Missa inte avsnitt 64 som gästas av Anna Sundström!

Common Security 2022

Efter ett kärnvapenkrig finns inga segrare, bara ömsesidig förintelse. Därför hjälper det inte med fler och kraftigare vapen. Säkerhet kan bara nås gemensamt. Det var slutsatsen i den rapport som en kommission ledd av Olof Palme lade fram 1982.

I dag när spänningen mellan supermakterna ökar, nedrustningsavtal sägs upp och massförstörelsevapnen blir allt mer avancerade är det dags att åter lyfta begreppet Gemensam säkerhet.

En ny global kommission har satts samman. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenterar de en rapport om hur vi ska säkra vår gemensamma framtid. Kommissionen kommer att analysera nya utmaningar för den gemensamma säkerheten; klimatförändringar, obalanserad globalisering, uppsagda nedrustningsavtal, konsekvenserna av Covid-19-pandemin och den globala tillbakagången för demokratin.

Initiativet drivs av Olof Palmes Internationella Center, International Trade Union Confederation (ITUC) och International Peace Bureau (IPB)

Läs mer på projektets hemsida – Common Security 2022

”Netanyahu gör allt för att stanna vid makten”

Efter att ha suttit i det israeliska parlamentet Knesset i 14 år valde det socialdemokratiska politikern Zehava Galon från partiet Meretz att lämna politiken för att starta tankesmedjan och organisationen för mänskliga rättigheter Zulat. Nu jobbar hon stenhårt för att skapa broar från civilsamhället till politiken, och få de israeliska politikerna att börja prata mänskliga rättigheter – för alla invånare.

– Ingen pratar om mänskliga rättigheter här i Israel, man tänker att det är något som man håller på med i typ Sverige. Men vi måste börja prata om vårt eget ansvar! I Israel lever arabiska medborgare som andra klassens invånare. Mänskliga rättigheter råder inte för alla.

Våldsamheterna ett resultat av diskriminerande politik

När vi pratar är våldsamheterna i Gaza och Östra Jerusalem inne på sin andra vecka. Över 200 personer har dött i Gaza som ett resultat av israeliska flygattacker. Ett 60-tal av dem barn. Samtidigt har våldsamheter också brutit ut i mixade områden i Israel där både judar och israeliska araber bor, något som inte skett i denna utsträckning tidigare. Grannar attackerar varandra. Oron för att ett inbördeskrig ska bryta ut sprider sig.

Zehava Galon ser våldsamheterna som ett resultat av den diskriminerande politik och retorik som den israeliska högern med Netanyahu i spetsen drivit i decennier.

– Netanyahu har kallat de israeliska araberna för svikare och förrädare. De har aldrig fått erkännandet att de är legitima medborgare i det här landet. De utsätts för övervåld, trakasserier. De har fått nog.

Netanyahu riskerar fängelse

Premiärminister Netanyahu står i Israel åtalad för tre olika fall av korruption, mutbrott och för att ha missbrukat sin ställning. Rättegången har skjutits fram flera gånger på grund av pandemin, men om han döms riskerar han fängelsestraff. Enligt Galon gör Netanyahu nu allt för att undvika sitt fängelsestraff.

– Han vet exakt vad han håller på med. Han var den som startade den här situationen. Det enda han bryr sig om är att stanna vid makten. Och till sin hjälp har han ett enormt PR-maskineri som har lyckats övertyga israelerna om att Hamas har medel att förstöra Israel.

Ett livs kamp för rättvisa

I hela sitt yrkesverksamma liv har Zehava Galon verkat för mänskliga rättigheter, social rättvisa och fred. En kamp som blir allt svårare med en splittrad och försvagad politisk vänster. Men glöden och förändringsviljan sinar inte.

– Vi måste fortsätta kämpa! Det finns ingen tid för förtvivlan. Motståndet får inte klinga av, tystna. Det är inget alternativ att ge upp.

Läs mer om Zulat här.

UTTALANDE | De civila måste skyddas i Israel och Palestina

Just nu utspelar sig våldsamma scener i Israel och Palestina. Vi ser med sorg och förtvivlan hur bostadshus bombas i Gaza och hur människor i Israel söker skydd undan raketbeskjutningar. Våldet eskalerar så fort att när vi skriver om antalet dödsoffer i Gaza har siffran redan blivit inaktuell. Samtidigt är det vår skyldighet att berätta om dödsoffren. I skrivande stund, har 119 människor dödats i Gaza de senaste dagarna, varav 27 barn. I Israel har åtta människor dödats, varav ett barn. Såväl Israels flygattacker mot civila i Gaza liksom Hamas urskillningslösa raketbeskjutning mot civila i Israel måste upphöra. Den internationella humanitära rätten får inte stanna vid ett teoretiskt ramverk, den måste respekteras av alla parter så att civilbefolkningen skyddas.

Den humanitära rätten talar också om proportionalitet. Det är både Israels rätt och skyldighet att skydda sin befolkning, exempelvis från raketbeskjutning från väpnade grupper i Gaza. Men åtgärderna måste vara proportionerliga. Att så många människor dödas, varav merparten civila och flera dessutom barn, kan inte försvaras folkrättsligt.

Låt inte våldet eskalera ytterligare
Vi hör rapporter om hur israelisk militär mobiliserar vid den israeliska sidan av stängslet mot Gaza för en möjlig markoffensiv. En ytterligare upptrappning av våldet kommer bara att leda till ännu fler förlorade människoliv och än större förödelse. Gazas civilbefolkning är redan krigstraumatiserad efter upprepade krig de senaste åren. Inte heller Hamas visar några tecken på att dämpa våldet. Deras raketbeskjutningar sprider skräck i israeliska samhällen och skapar långvariga trauman hos både barn och vuxna.
Nu krävs ett gemensamt och starkt engagemang från det internationella samfundet, inte minst FN, EU och USA, för att omedelbart få stopp på det upptrappade våldet. Men det handlar inte enbart om den akuta situationen. Det våld som vi också ser sprider sig på Västbanken och i Israel visar att det är det så kallade status quo som har lett fram till denna eskalering. Det är ojämlikhet, diskriminering, uppvigling och maktmissbruk som har invaggat vissa i en falsk känsla av säkerhet och lett andra till förtvivlan.

Tungt ansvar vilar på världssamfundet
Ansvaret faller tungt på världssamfundet som inte agerat tillräckligt kraftfullt mot den olagliga israeliska bosättningspolitiken, mot diskrimineringen och fördrivningen av palestinska familjer. Problematiken är välkänd sedan länge och såväl människorättsorganisationer som EU:s och FN:s representanter på plats har länge varnat för konsekvenserna.

Ett tydligt exempel är situationen i Sheikh Jarrah, ett bostadsområde i östra Jerusalem där palestinska familjer har fördrivits från sina hem och där ännu fler nu hotas av samma öde. Enligt israelisk lag kan israeler kräva tillbaka egendomar i östra Jerusalem om de kan bevisa ägarskap från tiden före kriget 1948. Men de palestinier som på motsvarande sätt kan bevisa ägande av fastigheter i västra Jerusalem, eller i andra delar av Israel, saknar samma juridiska möjlighet. Enligt FN-organet OCHA har minst 218 palestinska hushåll i östra Jerusalem, inklusive familjerna i Sheikh Jarrah, fått vräkningsordrar. Detta innebär att 970 personer, inklusive 424 barn, riskerar att fördrivas från sina hem i strid med internationell rätt.

I det palestinska samhället växer frustrationen också gentemot det egna ledarskapet. Det inställda palestinska valet skapar uppgivenhet och Palestinska myndighetens (PA) legitimitet bland den egna befolkningen sjunker stadigt. PA:s maktutrymme är begränsat, i praktiken styrs det mesta av ockupationsmakten, men det finns inget försvar för de kränkningar av mänskliga rättigheter som PA och de facto-styret Hamas i Gaza utsätter sin egen befolkning för.
Både israeler och palestinier har rätt att leva i säkerhet och med lika rättigheter. För att detta ska bli möjligt krävs politiska ledare som väljer dialog och rättvisa framför våldsupptrappning. Det krävs också ett världssamfund som tar sitt ansvar för att folkrätten efterlevs – och att ansvar utkrävs när den kränks.

Vi kräver därför att Sveriges regering, EU och FN verkar för att:
– Både Israel och Hamas upphör med raketattacker, flyganfall och oproportionerligt våld, samt agerar för att våldet upphör.
– Båda sidor tar sitt ansvar för att skydda civilbefolkningen.
– Israel upphör med fördrivningen av palestinska familjer från sina hem på ockuperat område.
– Israel omedelbart upphör med utbyggnaden av illegala bosättningar på ockuperat palestinskt territorium.
– En rättvis fred förhandlas fram, med utgångspunkt i en tvåstatslösning för Israel och Palestina, utifrån 1967 års internationellt erkända gränser.
– Omvärlden sätter tryck mot både PA och Hamas att dels respektera palestiniers grundläggande mänskliga rättigheter, dels respektera palestiniers rätt att delta i fria och demokratiska val. I genomförandet av val krävs även Israels samarbete, exempelvis genom att säkra tillträde för valobservatörer från EU.
– Stödja och skydda den Internationella brottmålsdomstolens (ICC) utredning, för att ansvar ska kunna utkrävas från de israeler och palestinier som begått olagliga handlingar.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palme International Center
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Lena Ingelstam, generalsekreterare Diakonia
Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM Individuell Människohjälp
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect

Agera för Palestina! 4 saker du kan göra

Palmecentret listar 4 saker du kan göra för att visa solidaritet med Palestina.

1. Synliggör palestiniernas verklighet
Uppmärksamma vänner och bekanta på vad som händer, dela inlägg, artiklar och information i sociala medier. Få din omvärld att se!

2. Hör av dig till en riksdagsledamot
Sverige är ett av få europeiska länder som erkänt Palestina som stat, men vi kan göra väldigt mycket mer, exempelvis stoppa handel med varor från bosättarområden. Hör av dig till en politiker i riksdagen och be dem reagera och agera.

3. Håll dig uppdaterad
Bjud in en expert från Palmecentret till din lokala förening, klubb eller organisation. Låt oss berätta om situationen i landet och hur våra partners arbetar för en hållbar fredslösning.

4. Swisha en gåva
Palmecentret samarbetar med ett 15-tal palestinska organisationer för ett långsiktigt fredsbyggande. Vi når främst kvinnor, ungdomar och arbetare och stöttar dem i byggandet av deras samhälle. Swisha till 123 240 60 72 – märk med ”Palestina”.

 

De ställer de albanska politikerna till svars

I söndags gick en av Europas yngsta demokratier till val – Albanien. Valresultatet är inte helt färdigställt men det mesta pekar på att sittande premiärminister Edi Rama sitter kvar på makten. För bara ett par decennier sen var landet en brutal diktatur, nu är siktet inställt på ett medlemskap i EU. Men att landet fortfarande inte står stadigt i de demokratiska grunderna är tydligt. Medborgarna har låg tilltro till sina politiska företrädare – bara 38 % tror att deras röst kan förändra landets riktning.

En organisation som haft en aktiv roll i valarbetet är Palmecentrets partner Përballja e Ofertave Politike (POP). POP är ett ideellt och partipolitiskt obundet demokratiinitaitv som verkar för en ökad dialog mellan medborgarna och politikerna.

Vi får i slutspurten av sista valkampanjsveckan tag i Esmeralda Hoxha och Mirela Arqimandriti som båda jobbar på POP.

– Vi vill vara en plattform där medborgarna får komma till tals mot sina folkvalda. Det handlar mycket om transparens. Politikerna måste tvingas att stå till svars för sina beslut, säger Esmeralda.

Valarbetet har de behövt arrangera “Covid-safe” med mycket kampanjande online och små möten. Men ut når de ändå. En av de stora utmaningarna är däremot att få de folkvalda politikerna att faktiskt ställa upp på medborgarmötena.

– Vissa politiker vägrar systematiskt att delta. Men när de till slut låter sig övertalas brukar de bli positivt överraskade. Alla ska bemötas värdigt på våra möten, säger Mirela.

Mycket pekar på att det blir den sittande socialdemokratiska regeringen som sitter kvar på makten, men fortfarande är vägen lång mot en fullvärdig demokrati och ett medlemskap i EU. Sedan 2014 har landet verkat för inträde, men bristen på demokratiska reformer och den utbredda korruptionen gör att beslutet skjuts fram.

Palmecentret fortsätter i Albanien stödja civilsamhällesorganisationer, likt POP, och utvecklar även interndemokratiska processer för det socialdemokratiska partiet – för ett öppet och demokratiskt Albanien. Läs mer om vårt arbete här. 

Sjung med och bidra till den internationella solidariteten!

Stefan Löfvén, Ingvar Carlsson, Ann Linde och Annika Strandhäll är bara några av de namn som är med och sjunger på Socialdemokraternas Jubileumskörs skiva ”På rätt sida av historien” där klassiska arbetarsånger fått nya versioner. Nu är det klart att skivans royaltyintänkter går till Palmecentrets arbete för internationell solidaritet och rättvisa!

Skivan släpptes i början av 2019. Initiativtagare var Jesper Eneroth, S-ledare i kyrkomötet och en stor vän av att arbetarrörelsen ska vara stolt över sin historia. På skivan finns bland annat Internationalen, Arbetets söner, Arbetets kvinnor, Vi bygger landet och Bella Ciao.

– Det är jätteroligt att Jesper bestämt sig för att alla intäkter går till Palmecentrets solidaritetfond. Vi använder pengarna till de drygt 200 projekt som vi bedriver runt om i världen, säger generalsekreterare Anna Sundström.

Spela låtarna på ditt årsmöte, kongress, föreningsträff eller varför inte bara hemma i vardagsrummet. Varje lyssning bidrar till vår gemensamma kamp för en bättre och mer solidarisk värld.

Lyssna här!

Bild: SSU

Tre frågor till Inga Näslund, Palmecentrets Belarusexpert

Inga, du har nära kontakt med Palmecentrets partners i Belarus – vad säger de nu efter åtta månader av protester? Lever hoppet kvar?

Givetvis är det tungt när förtrycket ökar mer och mer, många grips och det är lätt att misströsta. Men förvånansvärt nog ger de inte upp – snarare ökar viljan att trotsa regimen. De har inget att förlora nu – det är allt eller intet. Vad de säger: Zjuvje Belarus! (Leve Belarus!)

Vad är det våra partners behöver från oss i omvärlden?

Att vi inte glömmer. Att vi fortsätter att uppmärksamma förtrycket och våldet, både i stort och de offer som enskilda personer gör – särskilt de politiska fångarna. I nuläget finns det ingen lag och rätt i Belarus, bara maktens totala godtycke. Sedan vill de ha mer sanktioner och bojkotter också. Det finns ingen anledning för svenska företag att skicka pengar rakt in i regimens fickor, vilket man gör om man köper råvaror och varor från Belarus.

Vad är dina tankar om framtiden för Belarus folk?

Jag är övertygad om att Lukasjenka inte kan sitta kvar om omvärlden är enig. Det krävs förstås att även Ryssland upphör med sitt stöd – i själva verket är det Putin som bestämmer, utan rysk backning fungerar inte regimen i Belarus.

Finländsk säkerhetspolitik i 2000-talets värld

Riktlinjerna i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik har under många mandatperioders tid dragits  upp i regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelser, samt riksdagens svar på dessa. Själv  har jag varit en del av denna process i ett tjugotal år, antingen som utrikesminister med ansvar för  beredningen eller som medlem i riksdagens utrikesutskott. De två senaste gångerna har jag  dessutom suttit i den parlamentariska tillsynsgruppen – senast som dess ordförande.

I allmänhet har frågor gällande så kallad hård eller militär säkerhet väckt störst uppmärksamhet –  både i redogörelserna och, i kanske ännu högre utsträckning, debatten kring dem. Vid sidan om har  däremot så kallad säkerhet i vid bemärkelse, samt de hot som förknippas med denna, med rätta fått  allt större uppmärksamhet. Dessa hot har inte uppstått till följd av militär konflikt och kan därför  inte heller lösas med militära medel. Däremot kan de – i takt med att klimatförändringen fortsätter,  ojämlikheten växer och migrationen ökar – själva utgöra källor till konflikt. Terrorhotet kan ursprungligen delvis bottna i militärt våld men inte heller det är ett hot som i första hand bör bekämpas med militära medel.

I det här sammanhanget kommer jag i första hand att behandla hot relaterade till den militära  maktpolitiken. Det betyder inte att jag inte anser frågorna om säkerhet i vidare bemärkelse vara  minst lika viktiga. Det ena behöver inte utesluta det andra.

De utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelserna har alltid tagits fram, om inte enhälligt så i ett  brett samförstånd där meningsskiljaktigheterna har begränsats till mindre frågor. Samförståndet har  delvis varit äkta, delvis en följd av kompromisser – inte minst gällande försvarsfinansieringen.  Denna vilja att både söka och nå enighet i våra grundläggande säkerhetsfrågor har varit och är  betydelsefull för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Det är, som har konstaterats i  redogörelserna, i sig en fråga om vår gemensamma säkerhet. Det är viktigt att det inte finns sådana  skiljelinjer inom landet som kan orsaka interna säkerhetsproblem, eller utnyttjas av utomstående  aktörer för att skada vår yttre säkerhet. Det gäller sociala, etniska, religiösa och minoritetsrelaterade motsättningar – men även ideologiska.

Nato – en politisk vattendelare

Ytterligare en potentiell skiljelinje är frågan om den militära alliansfriheten, det vill säga om ett finskt Natomedlemskap. Det finska folket är delat men under de trettio år som folkopinionen har mätts regelbundet har en stor och klar majoritet motsatt sig ett medlemskap. Inte ens förändringar i världspolitiken har haft någon större inverkan; folk har reagerat på nyheterna, men dragit olika slutsatser. Opinionsfördelningen har förblivit häpnadsväckande stabil.

I genomsnitt har opinionen stabilt legat på 60% emot ett Natomedlemskap och 25% för, med en  cirka fem procents marginal i båda riktningarna. Opinionsundersökningarna avslöjar däremot inte  med vilken intensitet de tillfrågade stöder eller motsätter sig ett medlemskap. Även om  världshändelserna inte verkar ha någon större inverkan på fördelningen är det alltså möjligt att de  påverkar åsikternas intensitet, i den ena eller andra riktningen. Min gissning är att det kan ha skett  en polarisering i åsiktsfördelningen, även om den i så fall inte har påverkat behandlingen av de  utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelserna avsevärt.

Politiskt är fördelningen tydlig på så sätt att både Samlingspartiet och Svenska folkpartiet (SFP) har fattat partikongressbeslut till stöd för ett Natomedlemskap. De övriga partierna motsätter sig ett medlemskap men betonar, kanske med skillnad för Vänsterförbundet, ändå vikten av att hålla fast vid möjligheten – det som vilseledande kallas för Nato-optionen.

Inom partierna är meningsskiljaktigheterna större. Både inom Samlingspartiets och SFP:s  medlemskår finns betydande minoriteter som inte delar partiledningens syn och motsätter sig ett  finländskt Natomedlemskap. På motsvarande sätt finns det Natoförespråkare inom alla andra  partier – om än inte i samma utsträckning. Bland dem finns även ett antal framträdande tidigare  riksdagsledamöter från SDP.

Tack vare den starka folkopinionen har däremot varken Samlingspartiet eller SFP velat göra Natomedlemskap till en valfråga. Sådana frågor vinner inga val. Det senaste mer allvarliga försöket  skedde under Alexander Stubbs tid som utrikesminister. Under ett besök på USA:s ambassad ska Stubbs specialmedarbetare rentav ha lovat att Samlingspartiet skulle ta Finland in i Nato redan under kommande mandatperiod. Även partiets nuvarande ordförande Petteri Orpo har, i linje med  pressen inom partiet, visionerat om ett finskt Natomedlemskap ”inom en snar framtid”. En  återkomst till regeringen ”inom en snar framtid” lär de planerna knappast innebära.

Ett annat hinder för Natomedlemskap är att Nato sannolikt inte skulle ta emot en ansökan från ett  land där folkopinionen inte är för ett medlemskap. Det tydligaste, mest obestridliga, sättet att  fastställa en sådan opinion är genom en folkomröstning. En sådan kommer också att krävas i  Finland, ifall frågan om medlemskap blir aktuell. Frågan om Natomedlemskap kan inte vara  svårare att överlämna till folket än frågan om EU-medlemskap eller vem som bör tillförtros  regeringsmakten. Risken för hybridpåverkning från ett eller annat håll är visserligen uppenbar men vi kan inte heller överge demokratins grundvalar så fort den utsätts för oönskade  påtryckningsförsök.

Tills vidare får Natoförespråkarna ändå nöja sig med att Natomedlemskap förblir en möjlighet i  den finländska säkerhetspolitiken. Samtidigt arbetar de målmedvetet för att stärka Finlands ställning som partnerland, till den grad att det påminner så mycket om ett medlemskap som möjligt. Med stöd av flera medieaktörer och vissa tjänstemän på utrikesministeriet och inom försvarsmakten för de på så sätt vårt land närmare Nato.

”För anhängarna av en fortsatt alliansfrihet är frågan säkerhetspolitisk, inte ideologisk.”

Om ett Natomedlemskap är att betrakta som ett ideologiskt ställningstagande för värderingarna om demokrati, rättsstaten och mänskliga rättigheter är det givetvis inget jag har några invändningar emot.  Samtidigt bör man hålla i minne att Natos tolerans för medlemsstater som brutit mot dessa värden har varit hög – inte minst nu, då Polen, Ungern och Turkiet öppet agerar mot dem.

I det här avseendet är utvecklingen i USA den mest oroväckande, eftersom det är den kraft som  upprätthåller Nato – det transatlantiska samarbetet är det som berättigar alliansens existens. Förenta staternas minskade lojalitet till efterkrigstidens multilaterala organisationer och regelverk, som de  själva var centrala i skapandet av, var tydlig redan innan Donald Trumps presidentperiod. Även om  Joe Biden säkert kommer att betona USA:s lojalitet till Nato lär inte heller hans presidentperiod  innebära en återgång till ställningarna för femtio år sedan.

Henry Kissinger lär redan för flera årtionden sedan ha upprört norrmännen, genom att vid något  tillfälle anmärka ”who cares about Northern Norway – just a few reindeer”. Oavsett om och var han sade detta, vilket är både osäkert och osannolikt, ligger det åtminstone klart i linje med tidigare föraktfulla uttalanden om mindre stater. Uttalanden som, bland andra orsaker, har ökat osäkerheten  och misstankarna kring hur USA skulle tolka och förverkliga sina Natoförpliktelser i en trängd  situation.

Det finns även anledning att ifrågasätta hur hållbar bilden av en transatlantisk värdegemenskap  verkligen är. Skillnaden och bitvis även motsättningarna i värderingar har blivit övertydliga under  Trumps presidentperiod, men har funnits redan innan och kommer att finnas även framöver. Värdegemenskapens upplösning beror inte bara på Trump: även i Europa finns likasinnade som  vill bygga USA-relationerna på en helt annat värdegrund än tidigare.

Med det menar jag inte att Ryssland eller Kina skulle vara mer godtagbara som samarbetspartners. Skillnaden är att dessa auktoritära länder historiskt sett aldrig har betraktats som partners som delat  den europeiska värdegrunden. Det innebär naturligtvis inte att det inte finns en växande grupp människor i dessa länder som förenas kring värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat. Dessa människor förtjänar vår respekt och vårt stöd.

Jag menar inte heller att USA inte är och förblir en viktig samarbetspartner för Europa. Vi har  fortfarande många gemensamma intressen och värderingar. Däremot kan vi inte blåögt förvänta oss  att de amerikanska och europeiska intressena och värderingarna alltid är desamma.

Säkerhetspolitik utarbetas över tid och måste därför beakta möjliga framtida förändringar. Inte  heller de som förespråkar fortsatt alliansfrihet har därför velat utesluta ett Natomedlemskap för all framtid. Det handlar inte om att spendera tiden i Natos väntrum fram tills dess, det handlar om att  säkra alla suveräna staters rätt att välja den bästa och mest passande säkerhetslösningen för sig  själva.

Ett medlemskap i en krigsallians är däremot inte bara ett anmälningsärende. En medlemsansökan kan givetvis lämnas in när som helst, men Nato har ingen skyldighet att godkänna den enbart på  grund av något optionsavtal. Trots det cirkulerar rykten om att eventuella ansökningar från Finland  och Sverige vid behov skulle tas till så kallad fast track-behandling. Detta kan ses som en sorts  lockbete till Natoförespråkarna i dessa länder. Om en finländsk ansökan lämnades in nu skulle den – förutsatt att folket gett sitt godkännande i en folkomröstning – sannolikt godkännas snabbt. I en  annan, ännu mer spänd internationell situation, är det däremot inte lika självklart att så är fallet.

Det illustreras väl av ordspråket om att det lönar sig att ansluta sig till Nato då vädret är fint.  Däremot finns det anledning att fundera på vilket skydd Nato kan erbjuda vid dåligt väder. Ett kärnvapenparaply  till skydd? Själv skulle jag aldrig vara redo att erbjuda det finska  folket – eller något annat folk – ett skydd som bygger på hot med massförstörelsevapen.

Här är det skäl att lyfta fram FN:s konvention gällande kärnvapen. I allmänhet har Finlands aktivitet i det internationella arbetet för rättvisa och fred varit lovvärt. I förhandlingarna om ett förbud mot  kärnvapen var vi däremot inte ens med vid förhandlingsbordet. Avtalet trädde i kraft i januari 2021,  efter att Honduras på FN:s 75-årsdag i oktober blivit det femtionde landet att ratificera avtalet. Det  hade varit fint om Finland hade anslutit sig till gruppen länder som undertecknat och ratificerat  avtalet inom en tidsram som hade gjort vår ratificering till den femtionde och sista som krävdes för  att avtalet skulle träda i kraft.

Innan kärnvapenmakterna ansluter sig till avtalet kommer konventionen inte innebära att några kärnvapen försvinner från världen. Som riksdagens utrikesutskott redan under förra mandatperiodenkonstaterade – tvärtemot vad tjänstemän även på Utrikesministeriet i Finland försökt påstå –  försvagar avtalet ändå inte icke-spridningsavtalet (NPT). Tvärtom. Avtalets ikraftträdande ökar  dessutom pressen på kärnvapenmakterna att återvända till förhandlingarna om  kärnvapennedrustning, för att bryta den pågående upprustningscykeln.

En bidragande orsak till att högern i Finland och Sverige, samt vissa tjänstemän, motsätter sig  avtalet är istället att det kan visa sig vara ett hinder på vägen mot Natomedlemskap. I Sverige, där  en stor majoritet likt i Finland stöder avtalet, avskräckte amerikanska varningar socialdemokraterna  tills vidare från att ratificera avtalet. Detta trots att Sverige ännu vid FN:s generalförsamling år 2017röstade för ett avtal. Natoanhängarna kunde med fördel läsa det öppna brev som 56 tidigare stats-,  utrikes- och försvarsministrar i Nato- och USA-allierade länder publicerat till stöd för  konventionen. Bland undertecknarna finns även två tidigare generalsekreterare för Nato.

EU, Nato och behovet av ett nationellt försvar

Det viktigaste målet för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är, enligt regeringen Marins  regeringsprogram, att undvika inblandning i en militär konflikt. I en eventuell krigssituation skulle  ett Natomedlemskap ofrånkomligen innebära just detta, också om konflikten bröt ut långt utanför  Finlands gränser. Det har varit intressant att följa med hur de krafter som förespråkar ett finskt  Natomedlemskap också har betonat att en konflikt i närområdet oundvikligen skulle innebära ett  finskt deltagande. Vissa inlägg har präglats av en ren oro för att Finland, till följd av vår  återhållsamma inställning, inte skulle ha möjlighet att delta i en sådan konflikt.

Naturligtvis kan Finland inte ställa sig utanför om säkerheten hotas i närområdet eller Europa – det  konstateras även i den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen. Internationellt har Finland  betonat artikel 42:7 i Lissabonfördraget, som fastställer att ”om en medlemsstat skulle utsättas för  ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den  medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta  nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters  säkerhets- och försvarspolitik”.

Någon plikt, i likhet med Natos artikel 5, är det inte fråga om – det existerar inte något  regelverk eller några konkreta förberedelser för biståndet. I slutändan är beslutet i medlemsstaternas egna händer. Utöver Finland har i stort sett inga EU-länder heller varit villiga att  specificera artikelns innehåll och skyldigheter. I allmänhet har de medlemsstater som även hör till  Nato inte visat något som helst intresse för EU som ett militärt försvarssamarbete, sannolikt av  rädsla för att en sådan utveckling skulle undergräva Natos ställning. Inte heller EU-länderna utanför Nato har däremot visat något intresse för en försvarsallians på EU-nivå.

Artikel 42:7 har trots det åberopats en gång: år 2015, då Frankrike bad om understöd efter  terrordåden i Paris och Finland var det första land som svarade upp. I praktiken innebar det att  Finland utökade sitt deltagande i FN:s UNIFIL-operation i Libanon, i syfte att frigöra franska  trupper för andra uppgifter. Sedan dess har vi även genomfört lagförändringar som gjort det möjligt  för Finland att, på våra egna villkor, erbjuda och ta emot militär hjälp i olika krissituationer. Dessa  lagförändringar motiverades ändå i första hand av en vilja att svara upp mot behoven i det nordiska,  i synnerhet finsk-svenska, bilaterala samarbetet – inte av Natos partnerskapssamarbete eller EU:s  solidaritetsklausul.

Under de senaste fem åren har det ändå skett större och mer konkreta framsteg i utvecklingen och  förstärkningen av det europeiska försvarssamarbetet än under de fyrtio åren innan dess. Ett exempel är det så kallade permanent strukturerade samarbetet, inom ramarna för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Finland deltar aktivt i arbetet för att stärka unionens utrikes- och försvarspolitiska instrument. Det bör vi fortsätta med.

Med det sagt bör man ändå minnas att det europeiska försvarssamarbetet inte syftar till att ersätta  Nato, något de flesta europeiska Natomedlemsländer fortfarande motsätter sig. Syftet är inte heller  att upprätthålla någon typ av territorialförsvar, snarast är det frågan om att stärka EU:s  krishanteringsförmåga och beredskap. Grunden till det är den växande insikten att unionen måste  vara redo att svara på krissituationer där Natos resurser av en eller annan orsak (USA? Turkiet?)  inte är tillgängliga.

Det finns alltså skäl att överväga vilket mervärde Natos försvarsgaranti och artikel 5 i praktiken  skulle innebära för Finlands säkerhet. I den ena vågskålen finns frågan om ett Natomedlemskap  kunde ha en förebyggande effekt ifall ett tredje land – i det här fallet Ryssland – skulle stå redo att  anfalla Finland. I den andra vågskålen finns de spänningar, kostnader och problem som ett Natomedlemskap riskerar orsaka utöver det att det garanterar en finsk delaktighet i en eventuell storkonflikt.

Med dessa frågor i åtanke upplever jag det konkreta understöd som Nato, i enlighet med  skyldigheterna i artikel 5, kunde erbjuda vid ett militärt anfall som klart underordnat. Visserligen  skulle det vara värdefull hjälp – men i vilket skede och till vilket pris? Skulle Finland redan innan  dess vara ockuperat eller en måltavla för kärnvapen?

Erfarenheterna från vinterkriget är värda att hålla i minnet. Under kriget erbjöd England och  Frankrike sitt understöd, i form av 40 000 man som skulle ta sig till Finland via Norge och Sverige  för att kämpa mot Sovjetunionen. Huvudsyftet var i själva verket att ta över de svenska malmfälten  i Norrbotten, för att stoppa de tyska järntransporterna. Endast en bråkdel av styrkorna skulle i  slutändan ha nått den finska östgränsen, där de sannolikt inte hade haft någon större betydelse för  krigsutfallet.

Med det sagt visade England och Frankrikes avsikter ändå sig vara till nytta för Finland. Oron de  väckte i Sovjetunionen – om än snarare genom bombhotet mot oljefälten i Kaukasus än en eventuell insats på den finska fronten – bidrog delvis till att Stalin övergav Kuusinens skuggregering och nöjde sig med en mindre insats i Finland.

Lärdomen är att stormakterna i första hand alltid värnar sina egna intressen, också inom Natosamarbetet. Även om deras mål vid krigsslutet skulle vara ett fritt och självständigt Finland bör man fråga sig hur mycket av Finland det skulle finnas kvar att befria efter ett sådant krig. I alla scenarion klart mindre och, vid ett eventuellt kärnvapenkrig, knappast något alls.

Som suverän stat håller vi fast vid vår rätt att förbli militärt alliansfria och ansöka om ett eventuellt  Natomedlemskap om och när vi så önskar. Bevarandet av denna möjlighet finns inskriven både i  den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen och i regeringsprogrammet. Lika självklart är  däremot att vår säkerhetspolitik, varken nu eller inom en överskådlig framtid, kan byggas kring  denna möjlighet. Vårt försvar bör även i fortsättningen bygga på nationell enighet, en egen  värnpliktsarmé och möjligheten att mobilisera en omfattande militär reserv. Denna möjlighet finns  idag inte i något annat större europeiskt land.

Denna typ av nationellt försvar kräver givetvis också modern militärutrustning. Huruvida 64 dyra  amerikanska stridsflygplan är den bästa användningen av redan knappa resurser kan man däremot  ifrågasätta. Anskaffningen skulle vara lättare att begripa om det samtidigt innebar en förstärkning av försvarskunnandet och -samarbetet på europeisk nivå.

Syftet med det finska Natopartnerskapet är alltså inte ett framtida medlemskap, eller deltagande i  alliansens operativa planering. Däremot erbjuder partnerskapet oss värdefull utbildning, kunskap och erfarenhet som på ett effektivt sätt stärker kompetensen och trovärdigheten i vårt eget nationella försvar. Därutöver underlättar det samarbetet i situationer där vi, helst på FN-mandat, deltar i gemensamma krisoperationer med Nato.

Då är väl frågan om Natosamarbetet har stannat på detta spår? I själva verket har det tagits både  längre och djupare än det ursprungligen tänktes och beslutades, främst genom den ökade  internationella övningsverksamheten. Då situationen förändrades efter invasionen av Krim och  krisen i Ukraina 2014 fattade republikens president tillsammans med det utrikes- och  säkerhetspolitiska ministerutskottet beslutet att Finland inte heller framöver skulle utebli från  sådana Natoövningar som vi tidigare deltagit i. Däremot skulle vi inte delta i sådana övningar som,  till följd av den förändrade situationen, fått en ny natur och kunde upplevas bidra till spänningarna.

I efterhand är det tydligt att detta ofta har förbigåtts. Inte så mycket till följd av informerade, eller  åtminstone öppet beredda, politiska beslut – utan snarare genom att beslutsfattare har serverats  bristfällig information om övningsplanerna. I riksdagens utrikesutskott har vi lärt oss att inte nöja  oss med den lapp med förkortningar som redogör för den nationella övningsplanen (efter att det  utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet redan har godkänt den). Med rätt frågor är det lätt  att få större klarhet, eftersom de nog besvaras sanningsenligt – om än med samma nyanser.

I stora drag har informationsgången ändå fungerat i riksdagen. Ett olyckligt undantag var då  utrikesministeriet dröjde två år med att informera utrikes- och försvarsutskotten om ett  samarbetsarrangemang med Nato. Saken uppdagades tydligen först då de föredragande  tjänstemännen fruktade att informationen skulle nå utskotten och offentligheten på annan väg.

Det så kallade värdlandsavtalet, det vill säga det samförståndsavtal (memorandum of  understanding) som undertecknades med Nato år 2014, är inget bindande avtal godkänt av  riksdagen. Det är ett dokument, som presenterades för riksdagens utskott innan det signerades, där  riktlinjerna dras upp för situationer då Natotrupper verkar på finsk mark – i samband med övningar eller i annat syfte. Avtalet ger inte Nato rätt att placera trupper eller utrustning i landet utan Finlands uttryckliga tillstånd. Det är alltså inte fråga om något ”transitavtal” för utländska trupper, så som det ofta har demoniserats.

Med det sagt borde denna typ av missuppfattningar redan tidigt ha bekämpats med en bättre, mer  omfattande och mer aktivt transparent beredning. Det finns också orsak att ytterligare specificera  hur och av vem beslutet om att tillåta utländska soldater på finsk mark bör fattas. Det slutliga beslutet bör alltid fattas av riksdagen.

Min uppfattning, efter att ha granskat dokumentet i efterhand, är dessutom att de vidsträckta  rättigheter som Natotrupper har garanteras på finsk mark sannolikt baseras på en  grundlagslagstiftning som inte har antagits i Finland. Den antagna lagstiftningen om lämnande och  begärande av militärt bistånd fyller inte denna lucka.

Samförståndsavtalet som sådant är inte oförenligt med Finlands alliansfria position. Problemet är  snarare hur det har fördjupat det finska Natosamarbetet, utan ett uttryckligt beslut av riksdagen och de politiskt ansvariga.

Det finsk-svenska samarbetets särställning

Det mest stabila, närmast enhälligt understödda, samarbetet inom försvarspolitiken är det mellan  Finland och Sverige – Nordens två militärt alliansfria länder. I Finlands utrikes- och  säkerhetspolitiska redogörelser finns i stort sett inga begränsningar för hur långt samarbetet kan gå.

Detta kan förhoppningsvis ses som en indikation på att den djupa besvikelsen gentemot Sverige  efter vinterkriget äntligen kan lämnas åt historieböckerna. För många finländare kan misstanken  ändå krypa fram på småtimmarna: ”Kan man verkligen lita på svenskarna?”. Som historiker är mitt  svar självklart: ja. Sverige har aldrig svikit sina löften och åtaganden gentemot Finland, i motsats  till många finländares önskningar och förväntningar.

Sådan var situationen även år 1939. Sverige deltog visserligen inte i vinterkriget, men förblev inte  heller neutralt. Istället förklarade sig landet vara ”icke-krigförande”, vilket möjliggjorde rekrytering och utrustning av svenska frivilligstyrkor. Dessutom erbjöd Sverige ett betydande ekonomiskt stöd,  allt medan en tredjedel av landets jaktplansflotta deltog i luftförsvaret av norra Finland. Sverige var  också det enda land som försåg Finland med vapen under vinterkriget och det svenska stödet kan  rentav ha varit avgörande för Finlands motståndskraft, även om det har varit svårt för besvikna  finländare att erkänna. Till och med Sveriges beslut att neka de engelska och franska trupperna  transittillstånd i februari 1940 kan i själva verket ha räddat Finland från ett längre krig – med  samma utfall men mycket större lidande.

Den finländska misstron bottnar däremot också i senare händelser. År 1991 fick förtroendet sig en  ny törn, då Sverige beslutade ansöka om EG-medlemskap. Beslutet tillkännagavs som en del av ett  ekonomiskt stödpaket, i syfte att lugna marknadens oro över landets ekonomiska situation. Det i sig kan inte ha kommit som någon större överraskning för Finland. Däremot såg inte den svenska  regeringen till att informera den finska statsledningen, innan denna hörde om saken på nyheterna.  Både Ingvar Carlsson och Mauno Koivisto har senare uttryckt sin ånger och besvikelse över att  detta tilläts ske.

Detta bidrog till att jag som utrikesminister, vid mina första möten med totalt fem svenska  utrikesministrar, kom överens om att inte överraska varandra i säkerhetspolitiken – utan att i god tid  konsultera varandra i frågor som påverkar det andra landet, även om det slutliga beslutet givetvis är  upp till länderna själva.

Denna praxis har fortsatt sedan dess men även om försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige  har fördjupats är målet fortfarande inte en bilateral försvarsallians. Till skillnad från Sverige har  Finland däremot valt att hålla fast vid möjligheten, om den uppenbarar sig inom fem, femton eller  femtio år. En sådan allians kunde ändå inte byggas enbart på militärt samarbete, den skulle i så fall  vara tvungen att ta ställning till bredare gemensamma linjedragningar i säkerhetspolitiken.

Ett praktiskt samarbete, till exempel i form av gemensamma övningar, anskaffningar,  försvarsplanering och informationsutbyte, är ett kostnadseffektivt sätt att öka kapaciteten inom och  förtroendet inför båda ländernas försvar. Då samarbetet fördjupas ytterligare kommer det sannolikt i något skede att behövas en överenskommelse gällande användningen av gemensamma resurser i en  krissituation. Inte heller det är ändå liktydigt med en försvarsallians.

Det bilaterala samarbetet mellan Finland och Sverige kräver öppenhet gällande dess syfte. För tio år sedan publicerade den svenska journalisten Mikael Holmström en grundligt efterforskad och  omsorgsfullt skriven bok om Sveriges säkerhetspolitik: Den dolda alliansen. I boken menar  Holmström att Sveriges linje under kalla kriget – ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” – aldrig var mer än ett opium för det egna folket. Holmström har ansetts ha sina egna motiv för att  överbetona Sveriges band till Nato och USA men det förminskar inte vikten av de frågor som  behandlas i boken.

Sveriges avledningsmanöver till officiell linje riktades uttryckligen till det egna folket (inklusive  riksdagsledamöterna), snarare än till utomstående makter. Tack vare effektivt spionage hade dessa enligt Holmström en mer realistisk och korrekt bild av den svenska militära och politiska ledningens verkliga uppfattning av  situationen, hur den även i praktiken var beredd på en eventuell krissituation.

Genom denna politik och dess grundpelare – som alliansfrihet, en tidigare omfattande beredskap och samarbete med USA och Nato bakom kulisserna – trodde, eller åtminstone hoppades, Sverige  kunna fungera som en motkraft till ett nytt storkrig. Samtidigt var det också en säkerhetsåtgärd.  Ingen av ledarna, varken politiska eller militära, verkar ha haft några illusioner om att linjen skulle  ha hållit Sverige utanför ett eventuellt krig. Vid ett krigsutbrott förväntades inte den formella  neutraliteten vara i mer än någon vecka, innan Sverige gick in på västmakternas sida i kriget mot  Sovjetunionen.

Detta påminner om hur Finland sommaren 1941 var förberett på att den officiella neutraliteten inte  skulle hålla mer än ett par dagar – en realistisk förväntning i och med den stora tyska armé som  placerats i Finland och det faktum att Tyskland, enligt tidigare överenskommelse, redan i  inledningen av operation Barbarossa använt sig av finskt territorialvatten och flygplatser för att  attackera Sovjetunionen.

Kalla krigets Sverige var givetvis inte berett på ett eventuellt Natoanfall mot Sovjetunionen, endast att Sovjetunionen skulle använda svenskt territorium vid en attack mot Nato. Uppfattningen att en  svensk krigstida neutralitet var omöjlig baserades dels på geopolitisk och militärstrategisk analys,  dels på ett val är värden: att Sverige var ett västerländskt land, som vid en konflikt hörde hemma  med västmakterna i kampen mot kommunismen.

Sådan var alltså situationen under kalla kriget. Sedan krigsslutet och Sovjetunionens sammanbrott  har följt en kort period av avspänningspolitik då Sverige, till skillnad från Finland, har ansett det  vara möjligt att överge stora delar av sin militära beredskap – både vad gäller utrustning och militärt manskap.

Idag ser vi återigen många likheter med kalla kriget. Den största skillnaden är ändå att ett  kärnvapenvärldskrig inte längre utgör ett lika direkt hot som tidigare. Så sent som på 1960-talet  genomförde även den finska försvarsmakten atombombssimuleringar, för att träna trupperna att  skydda sig mot kärnvapen. Idag genomförs sådana övningar inte längre i länder som inte själva har  kärnvapen – i alla fall inte offentligt. Detta eftersom det, med sunt förnuft, är omöjligt att tala om  ”vinnare” och ”förlorare” i ett fullskaligt kärnvapenkrig. På samma sätt har även tanken om en  begränsad eller ”taktisk användning” av kärnvapen marginaliserats, eftersom i stort sett alla  simuleringar där detta testats snabbt har eskalerat.

Beredskapsplanerna utgår i vilket fall som helst ifrån att ingen medvetet vill starta ett fullskaligt  världskrig mellan stormakterna och deras allierade. Kriser inleds istället ofta med någon form av regional konflikt som, utan uttrycklig avsikt, kan leda till eskalerande krigföring på fler fronter.

Det mest populära scenariot i Östersjöområdet är ett ryskt anfall mot Baltikum, eller en  överraskningsoperation mot Gotland eller Åland. Det förstnämnda med viss sannolikhet och det  senare snarast som en inledningsoperation i ett större krig. Så länge dessa områden inte framstår  som potentiella hot i ryska ögon är ändå ingendera väldigt sannolika.

Utgångspunkten för Sveriges beredskapsplaner verkar i alla fall vara ett svenskt deltagande i en  sådan konflikt, om inte genom en direkt militär operation i Baltikum så genom att göra sina hamnar  och flygplatser tillgängliga för Nato. Även det faktum att Sverige inte verkar vilja begränsa  villkoren för sina Nato-övningar tyder på samma sak. Till skillnad från Finland har Sverige till  exempel varit redo att tillåta amerikanska B-52-bombplan i sitt luftrum i samband med sådana  övningar. Landets specialförband håller utöver det hemliga övningar med amerikanska styrkor på  svensk mark.

Finland då? I sitt svar till regeringens redogörelse för fyra år sedan konstaterade riksdagen att ”ett  tydligt mål för vår utrikes- och säkerhetspolitik är att motverka en situation där Finland blir part i en militär konflikt”. I samma svar konstateras också att ”en eventuell konflikt i vår närmiljö skulle  påverka Finlands säkerhet direkt. Vi bör agera så att landet inte blir föremål för krigsoperationer vid en militär konflikt”.

Riksdagen instämmer även med redogörelsens linjedragning om att ”Finland ska bedriva en aktiv  stabilitetspolitik för att förebygga militära hot”. I samma kontext finns en formulering om att  Finland inte bör tillåta ”att vårt territorium används i fientligt syfte mot andra stater”. Denna  formulering förekommer både i Rinnes och Marins regeringsprogram, samt i den nya utrikes- och  säkerhetspolitiska redogörelsen.

Inom ramen för denna grundlinje står Finland redo att både erbjuda och ta emot hjälp från andra EU-länder vid en eventuell krissituation, i enlighet med Lissabonfördragets biståndsskyldighet. Detta har även  möjliggjorts genom ny lagstiftning. Exakt vad denna skyldighet innebär i praktiken är däremot fortfarande oklart. Beslutet om mottagandet eller erbjudandet om hjälp, samt dess karaktär och  omfattning, sker i slutändan på Finlands egna villkor. Som ett militärt alliansfritt land har vi inga  skyldigheter som, utan vårt eget medgivande, kan göra oss till en part i konflikter utanför det egna närområdet.

Den mest betydande linjedragningen i Finlands säkerhets- och försvarspolitik är ändå strävan efter närmast möjliga försvarssamarbete med det likaså militärt alliansfria Sverige. Då samarbetet fördjupas bör det även baseras på en gemensam vision och strategi gällande kriser och konflikter i  andra delar av världen, som påverkar våra två länder.

Hur detta kan säkerställas är svårt att svara på. Knappast är det möjligt att förbinda Sverige till vår  linje om att hålla båda länderna utanför militär konflikt så länge som möjligt. Någon fullständig  säkerhet är, trots vår goda vilja, givetvis inte möjlig. Det är också orsaken till att båda våra länder  har beredskap för en militär konflikt – inte bara i ett förebyggande syfte, utan också för att  säkerställa handlingskraften om försvaret av landets självständighet så kräver.

Det finns också en skillnad i Finland och Sveriges inställning till det internationella försvarssamarbetet. Finland är aktivt med i arbetet för att stärka EU:s säkerhets- och försvarspolitik, medan Sverige har varit klart mer avhållsamma. Det finns minst två skäl till detta. Dels att Sverige,  med sina stora försvarsindustriella intressen, inte vill underställa dessa den mer omfattande  europeiska försvarsindustrins intressen. Dels värderar Sverige det bilaterala samarbetet med USA  högre än det europeiska försvarssamarbetet.

Om och när Sverige inte längre är redo att ta till lika omfattande åtgärder som Finland för att  undvika inblandning i en militär konflikt bör utvecklingen av det bilaterala försvarssamarbetet ändå  inte avbrytas. Därför är det emellertid desto viktigare att tydligt fastställa Finlands utgångspunkt, att inte acceptera några som helst handlingar som ökar risken för finsk inblandning i en militär konflikt.

Detsamma gäller givetvis alla andra försvarssamarbeten och samförståndsavtal som Finland har  ingått. Trots att inget av dem är juridiskt bindande avtal är det viktigt att de inte ger upphov till  antaganden som sedan inte kan förverkligas. I det senaste avtalet mellan Finland, Sverige och Norge slår Norge fast att de kommer överföra sina trupper till Nato i en konfliktsituation. I samma  dokument hade det varit berättigat för Finland, som militärt alliansfritt land, att fastställa att  dokument endast gäller så länge Norge suveränt styr över sina militära resurser.

***

Texten är ett kapitel ur Erkki Tuomiojas nyutkomna bok Tulevaisuuden varjossa (I skuggan av framtiden). Översättning: Lukas Lundin