Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Olivskörden har börjat på Västbanken. För tusentals palestinska familjer är oliverna en avgörande inkomstkälla. Men träden är också något mer. De binder familjer till mark som brukats i generationer och de har blivit en symbol för palestinsk identitet och uthållighet.
I dag är skörden förknippad med livsfara. Palmecentrets lokala samarbetspartners vädjar om stöd till de bönder och arbetare som terroriseras och misshandlas när de försöker nå sina odlingar. Bosättare stjäl skörden, förstör träden och hindrar människor från att komma till sin mark. Attackerna sker i många fall med israeliska säkerhetsstyrkors medverkan eller passiva stöd. Under en enda vecka i september dokumenterade FN-organet OCHA 51 attacker med person- eller egendomsskador, och minst 800 förstörda eller skadade oliv-, frukt- och palmträd.
Angreppen drabbar också bostäder, betesmarker, vatten och vägar. Sedan januari 2023 har över 6 400 palestinier fördrivits till följd av bosättarattacker och de begränsningar av rörelsefriheten som följt. Under årets första åtta månader dokumenterade OCHA över 1 600 attacker med person- eller egendomsskador, i genomsnitt 6,7 om dagen. Attackerna har också spridit sig. Redan under årets första åtta månader hade 275 palestinska samhällen drabbats, nästan lika många som under hela 2025.Läget är akut, också på en annan nivå. Osloavtalet har fungerat som Västbankens regelbok trots att fredsprocessen sedan länge kört fast. Det ligger till grund för det palestinska självstyret och reglerar fördelningen av makt, territorium och säkerhetsansvar mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Nu hänger avtalet på en skör tråd. Inför valet den 27 oktober har regeringens ytterhögerpartier redan krävt att det ska rivas upp och den Palestinska myndigheten avvecklas. Finansminister Bezalel Smotrich har uppmanat att Israel ska gå i krig på Västbanken och ”göra där vad vi gjorde i Gaza.”.
Gaza visar vad som står på spel. Bland annat Amnesty, International Association of Genocide Scholars och FN:s oberoende undersökningskommission har bedömt att den israeliska regeringen har begått folkmord i Gaza. Israel avvisar anklagelsen och internationella domstolen ICJ har ännu inte avgjort målet i sak. Men skyldigheten att förebygga folkmord innebär att stater inte får vänta på facit.
Skyldigheten att agera uppstår när en stat känner till, eller borde känna till, en allvarlig risk för folkmord. Då är den bunden att använda de medel som rimligen står till dess förfogande för att försöka förhindra det. FN:s undersökningskommission har dessutom uttryckt oro för att det folkmordsuppsåt den bedömt funnits i Gaza kan sträcka sig till Västbanken och östra Jerusalem.
Det är därför inte tillräckligt att Sverige enbart fördömer bosättningarna och säger sig stödja en tvåstatslösning. Den israeliska regeringen vet att dessa fördömanden är tandlösa. Sverige kan heller inte vänta på ett EU som inte förmår enas om tillräckliga åtgärder. Ett flertal andra länder har redan gått före. Både Nederländerna och Spanien har infört nationella förbud mot import av varor från israeliska bosättningar, medan Frankrike har aviserat liknande nationella åtgärder.
Den svenska regeringen måste nu:
Våra palestinska samarbetspartners vädjar till omvärlden att agera. Sverige och Europa kan ännu förhindra att Västbanken går samma katastrofala väg som Gaza. Frågan är om vi är beredda att använda de verktyg vi har innan det är för sent.
Margot Wallström, Ordförande Olof Palmes Internationella Center
Malin Ragnegård, Förbundsordförande Kommunal
Marie Nilsson, Förbundsordförande IF Metall
Linda Palmetzhofer, Förbundsordförande Handelsanställdas förbund
Gabriella Lavecchia, Förbundsordförande Seko
Heike Erkers, Förbundsordförande Akademikerförbundet SSR
Annika Strandhäll, Förbundsordförande S-kvinnor
Sam Nissander, Tillförordnad förbundssekreterare Unga örnars riksförbund
Emmeli Wulfstrand, Förbundsordförande Verdandi
Sara Kukka-Salam, Förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Diana Ghafour, Förbundsordförande HBTQ+S
Oscar Ernerot, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Altinget den 20/10-2026.
120 organisationer: Vapenvilan i Gaza existerar endast på papperGaza, 9 oktober 2026. Ett år efter att överenskommelsen av vapenvila i Gaza slöts konstaterar över 100 humanitära organisationer, människorättsorganisationer och andra civilsamhällesorganisationer att vapenvilan bara existerar på papperet. Israeliska styrkor fortsätter att dagligen döda och skada palestinier, samtidigt som restriktioner för införsel av nödhjälp, utrustning och utrustning och material för att återuppbygga Gaza hindrar familjer från att återhämta sig.
Dödandet och lidandet i Gaza kan inte normaliseras under överenskommelsen om vapenvila, varnar över 100 humanitära och människorättsorganisationer som arbetar i Palestina.
“Palestinska organisationer arbetar för att möta de enorma behov som finns under israelisk ockupation med förstörda kontor, personal som behövt fly och krympande budgetar. Lokala och nationella organisationer är räddningspersonal och kommer att stanna kvar, men vi måste skyddas. Regeringar måste agera för att få ett slut på Israels attacker och restriktioner på vårt arbete och givare måste ge direkt och flexibel finansiering för att möta behoven.” – Mohsen Abu Ramadan, styrelsemedlem i Palestinska NGO Network
Under det senaste året har israeliska attacker, skjutningar och militära insatser dödat mer än 1400 palestinier, inklusive minst 324 barn. Familjer och räddningspersonal har dragit hundratals kroppar från spillrorna, ofta för hand, eftersom israeliska myndigheter begränsar inträdet av maskinerna som behövs för att ta fram dem. Många fler är fortfarande begravda och kan inte nås.
Den israeliska militären har också flyttat den så kallade ”Gula Linjen” längre in i Gaza, bortom den överenskomna linjen för tillbakadragande, vilket innebär att palestinier trängs in i allt mindre och överbefolkade områden.
“En vapenvila är meningslös om barn fortfarande dödas och om familjer fortfarande inte kan återuppbygga sina liv. Sedan vapenvilan offentliggjordes har ett barn dödats nästan varje dag. Familjer är fast i en förödande cykel av förlust och lidande, utan möjlighet att återhämta sig. Regeringar som backade denna överenskommelse måste använda sitt inflytande för att stoppa dödande och säkerställa att barn har tillgång till mat, sjukvård, skydd och utbildning. Gazas barn har rätt till trygghet och en framtid. Regeringar har makten att säkra båda och de måste bruka den.” – Inger Ashing, högsta chef för Save the Children
Nya satellitbilder visar omfattningen av förstörelsen och förödelsen orsakad av israeliska styrkor, där hela kvarter ligger i spillror, hem har raserats och jordbruksmark har fullständigt förstörts. Mer än 80 procent av byggnaderna i Gaza har skadats, inklusive två tredjedelar som har förstörts.
Vintern närmar sig och hundratusentals familjer som lever i tält, provisoriska skydd eller skadade hem står inför en fjärde vinter där de exponeras för kyla, vind och översvämning. Nästan ett av fyra hushåll i Gaza försörjs av en kvinna, och dessa familjer är mycket mer troliga att leva i osäkra eller otillräckliga skydd.
För många finns det helt enkelt ingen trygg plats att finna. Familjer lever i krigsskadade byggnader som riskerar kollaps. I september dödades 21 människor, inklusive 12 barn, när en skadad byggnad kollapsade i Gaza City.
”Det är skamligt att, ett helt år efter att vapenvilan trädde i kraft, så lite har förbättrats för palestinier i Gaza. Familjer tvingas fortfarande att göra omöjliga val, val mellan att söka skydd i skadade och farliga byggnader eller leva i tält där de står inför outhärdliga temperaturer. Israeliska restriktioner förhindrar fortfarande material och utrustning som behövs från att komma in i Gaza, material och utrustning som är det enda sättet för samhällen att börja återuppbygga sina liv. När vintern nu närmar sig måste alla regeringar ta konkreta steg för att säkerställa att flödet av nödhjälp ökar utan hinder, så att palestinier till slut kan börja den enorma uppgiften av återhämtning och återuppbyggnad.” – Jan Egeland, Generalsekreterare för Norska Flyktingrådet.
Samma restriktioner är förödande för grundläggande tjänster. Inte ett enda av Gazas 36 sjukhus är fullt fungerande, medan mediciner, utrustning och bränsle fortsätter vara en kritisk bristvara. Nyfödda barn i inkubatorer, patienter som kräver syre eller intensivvård, äldre människor och människor med funktionsnedsättningar och livsförändrande skador är bland dem som står inför akuta risker eftersom specialistbehandlingar, rehabilitering och assistansservice är kraftigt begränsad.
Mer än 18 500 patienter, inklusive 4 500 barn, behöver fortfarande medicinsk evakuering, och över 1 000 har dött medan de väntat.
Samtidigt står 1,4 miljoner människor inför hunger på krisnivå eller värre fram till slutet av året, medan bristen på rent vatten och förstörda vatten- och sanitetssystem fortsätter bidra till spridningen av sjukdomar som hade kunnat förhindrats.
Ett år senare är mönstret tydligt. Familjer fortsätter att dödas. Barn dör fortfarande av sjukdomar som hade kunnat förhindrats. I Gaza finns fortfarande fullt av oexploderad ammunition. Hem ligger i spillror som inte kan rensas och nödhjälp kan inte nå de människor som så desperat behöver det. Detta är inte vad vapenvilan utlovade. Detta speglar samma förhållanden som två gånger ledde FN:s Undersökningskommission till att, september 2025 och igen i juni 2026, fastslå att Israel har begått folkmord. Det internationella samfundets ansvar tar inte slut med en överenskommelse på papper.
“Ansvarsutkrävande kan inte sopas under spillrorna. Återhämtningen och framtiden för Gaza kan inte separeras från ett ramverk grundat i internationell lag, rättvisa och offers rättigheter. Det ihållande misslyckande att hålla Israel ansvarigt och att pressa Israel att följa Internationella domstolens bindande beslut fortsätter att elda på de omfattande övergrepp som utförs på massiv skala gentemot palestinier.” – Agnes Callmard, generalsekreterare Amnesty International
Undertecknare:
Plats: Katasalen 1tr, ABF Stockholm, Sveavägen 4, Katasalen
Tid: 11 juni kl. 18.00
Arrangeras av ABF Stockholm och ABF:s förbundsexpedition. Läs mer här!
Hur påverkas människor och rörelser som verkar under ockupation, konflikt och politisk repression? Vad händer med det långsiktiga internationella solidaritetsarbetet när biståndet skärs ned – både globalt och i Sverige? Och vilken roll kan folkrörelser, partier, fackföreningar och civilsamhälle spela framåt?
Välkommen till ett samtal om den internationella solidaritetens framtid och det folkliga engagemangets betydelse – med särskilt fokus på Palestina och erfarenheter från människorätts- och demokratirörelser på plats.
Democracy and Workers’ Rights Centre (DWRC) är en av de palestinska organisationer som nu drabbas av regeringens riktade nedskärningar i Palmecentrets internationella verksamhet.
Moderator:
Sykurs ger hopp i Gaza
Symaskinen gav Huda Al-Lahman en liten inkomst. Men den blev kvar i ruinerna av det som en gång var hennes hem när familjen flydde undan de israeliska bomberna.
Tack vare ditt bidrag, Palmecentret och vår fackliga samarbetsorganisation i Gaza har en strimma av hopp tänts för Huda. Hon har gått en kurs i hur man kan använda gammalt tyg för att skapa nya kläder. Ett av flera små humanitära projekt som Palmecentret stödjer i Gaza. Palmecentrets samarbetsorganisationer i Palestina har till stor del ställt om från långsiktiga projekt till akut nödhjälp.
– Det är framför allt barnen som behöver kläder och vi lärde oss hur man kan göra barnkläder från begagnade vuxenkläder. Vi lärde oss också att sticka så vi kunde riva upp gamla yllekläder och sticka nya, berättar Huda Al-Lahman.
Alla som deltog i kursen fick ett syskrin i present. För Huda som nu bor med familjen i ett tält innebär syskrinet att hon kan hjälpa sina närmaste och grannarna med sömnad.
Sykursen innebar också ett välkommet avbrott i en svår livssituation. En anledning att ta sig bort från tältet som hon delar med nio andra personer.
– Man glömde kriget för en stund. Kursen gav mig också nya vänner, berättar hon.
I och med vapenvilan så har livsmedelssituationen förbättrats något i Gaza. Israel använde hungern som vapen i sin krigföring och hjälpleveranser stoppades. Huda berättar att familjen nu äter nödproviant och konserver.
– Men i och med att vi svultit skulle vi behöva riktig näringsrik mat. Men det är svårt att få tag på, och finns det så har vi oftast inte råd. De pengar vi fick med oss när vi flydde har tagit slut.
Huda hoppas att kunskaperna från sykursen ska innebära att hon i framtiden återigen ska kunna få lite inkomster.
– Jag vill tacka alla som bidragit till projektet. Men jag hoppas ni vill ge mer. Vi kvinnor i Gaza måste få jobb och inkomster. Nu finns det inga pengar alls, säger Huda Al-Lahman.
Den 29 november är en internationell solidaritetsdag med det palestinska folket – och din solidaritet har betydelse! Det är ditt stöd som möjliggör vårt arbete i Palestina.
Läs barnens namn: Aktion för GazaFörra året samlades vi för att läsa namnen på de barn som dödats i Palestina och Israel sedan 7 oktober 2023. Då hade vi omkring 50 israeliska barns namn och 11 500 palestinska barns namn på våra listor. När vi samlas i år har antalet döda barn i Gaza överstigit 20 000.
I Gaza pågår en av vår tids värsta humanitära katastrofer. Detta till följd av den israeliska regeringens krigföring och blockad i strid med folkrätten. Matförråden är tomma, människor svälter, sjukdomar sprids och sjukhus förvandlas till bårhus. Det har gjort Gaza till världens farligaste plats för barn. En vapenvila är ett viktigt första steg, men situationen är bräcklig och om inte Israel häver sin olagliga blockad kommer lidandet att fortsätta.
Det är inte bara Sveriges moraliska skyldighet att agera, utan även en juridisk skyldighet enligt folkrätten. Vi kräver att Sveriges regering agerar för:
Arrangörer: Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen | Amnesty Sverige | Palestinagrupperna | Judar för israelisk-palestinsk fred (JIPF) | Olof Palmes Internationella Center | Oxfam Sverige | Act Svenska Kyrkan | Barnrättsbyrån | Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet | Kvinna till Kvinna | Clowner utan gränser | Kristna Fredsrörelsen | RFSU | ABF | Diakonia | Vårdförbundet | Human Rights Watch | ForumCiv | Ordfront | Vision | Individuell Människohjälp Sweden | Akademikerförbundet SSR | War Child
Barn svälter ihjäl i Gaza. Svälten är inte en naturkatastrof. Det är ett resultat av medvetna politiska beslut fattade av Israels högernationalistiska regering med Netanyahu i spetsen.
FN:s generalsekreterare António Guterres uttrycker sin förtvivlan över det internationella samfundets likgiltighet. Vi delar den. Därför samlas vi för att visa att vi ser, att vi bryr oss och att vi kräver handling.
Vi kräver ett omedelbart slut på folkmordet i Gaza och att humanitärt stöd släpps in till civilbefolkningen! Vi vägrar att stå passiva när barn svälter ihjäl!
Kom med och stå upp för den internationella rätten, för fred och för människovärdet.
NÄR: Torsdag den 28 augusti kl 17.00
VAR: Norra Bantorget i Stockholm
ARRANGÖRER: Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, Olof Palmes Internationella Center, S-kvinnor, SSU, S-studenter, LO, HBTQ+S, ABF.
Biståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
DWRC arbetar för en demokratisk facklig rörelse i Palestina och har med stöd från Palmecentret fortsatt sin verksamhet även i Gaza, ett område där de flesta arbetsplatser raserats och människor ständigt tvingas fly.
I en verklighet där överlevnad är främsta prioritet har de kunnat dela ut hundratals matpaket till arbetare och deras anhöriga. Samtidigt lyckades de förra året erbjuda barn mellan fem och sju år undervisning med hjälp av 26 engagerade lärare och volontärer, och arrangerade ett sommarläger för över 100 barn. I slutet av 2024 samlade man över 40 representanter från fackförbund och civilsamhället och bildade en gemensam kriskommitté för att stötta arbetare och deras familjer i det akuta läget.
Att lyckas organisera människor och skapa framtidstro i en så extrem situation visar på den fackliga rörelsens kraft och betydelse – även när allt annat faller samman.
Sommarläger för barn i Gaza. ”Det tillåter dem att le, lära sig och leka – och för en stund glömma de dagliga svårigheter som inget barn någonsin ska behöva möta”, skriver organisationen på Instagram. Foto: DWRC
–Föreställ dig hur det är att se ett 30-tal soldater tränga in i ditt hem. Tänk dig att de riktar sina vapen mot dig och din familj och stänger in er i ett rum så ni måste be om tillstånd för att gå på toaletten. Tänk dig att ni släpps ut först efter många timmar och tvingas lämna huset utan att få ta något med er förutom kläderna ni bär.
–Så var det för oss. Soldaterna sa till oss att vi alla är terrorister. Men det är vi inte. Vi har inte gjort något. Vi är civila. Vi vill leva i fred. Vårt mål är fred.
Så uttrycker Hanan Saleh, flerbarnsmamma och engelskalärare från Jenin, sin förtvivlan. Hon är sedan några månader tillbaka internflykting, provisoriskt inhyst med man och tre barn, varav en funktionshindrad, i ett studentrum. I februari fördrevs hennes familj tillsammans med drygt 20 000 andra från Jenin, och lika många från Tulkarm och andra platser på norra Västbanken.
Denna lärare som har en doktorsexamen i engelska är först samlad när vi ses i Ramallah. Men när hon kommer in på detaljerna om hur hon och familjen tvingades bort från sitt hem stockar sig rösten. Hon och hennes man hade slitit hårt och tagit lån för att bygga det trevåningshus som de tvingades bort från. Hon vet inte om huset står kvar och tror i alla händelser inte att den israeliska ockupationsmyndigheten låter henne komma tillbaka. Men lånen är kvar och måste amorteras. Några försäkringar som täcker förstörelse under militära operationer kan inte palestinier på ockuperat område teckna.
Flyktinglägret i Jenin, som vuxit upp som en stadsdel nära stadskärnan, har av israelisk militär förklarats för en stängd militär zon. Hanan Saleh visar mig en smygtagen film som delas på mobilerna och som visar hur en bulldozer från den israeliska armén kör sönder byggnader i lägret för att röja upp breda gator för militärfordonen.
Över en portal vid infarten till lägret stod tidigare inskriptionen ”Vänthall före återvändandet”. Det syftar på att invånarna var överlevare eller ättlingar till de palestinier som flydde eller fördrevs när Israel bildades 1948. Frågan om återvändande lever vidare, vilket understryks av en FN-resolution från 1948 som föreskriver deras rätt till återvändande eller kompensation. (En vida spridd uppfattning inom världssamfundet är att detta återvändande kan ske till en internationellt erkänd och suverän palestinsk stat, inte till själva Israel, dit endast ett fåtal flyktingar från 1948 tros få rätt att återvända – om det någon gång blir fred).
– Vattenledningar, elnät och internet förstördes av den israeliska militären. Detta är den tredje fördrivning som vi palestinier varit med om efter nakba (katastrofen 1948) och 1967, fortsätter Hanan Saleh.
Hon och familjen tvingades lämna hemmet utan att kunna ta med sig ens personliga tillhörigheter som id-kort, fotoalbum, examensbevis och mediciner.
–Min man som har hjärtproblem fick inte ta med sin medicin som han förvarade på övervåningen.
De blev också av med kontanter, motsvarande drygt 30 000 kronor. Det var pengar de sparat för att ge till en dotter inför hennes stundande bröllop.
–Israeliska soldater stal pengarna, säger Hanan Saleh.
–Soldaterna sprängde upp vår ytterdörr när de trängde in i vårt hus. Min yngste son Abdallah, som är elva, grät och undrade varför soldaterna gjorde så. Jag svarade att sådan är ockupationen. Nu längtar han hem. Han vill ha tillbaka sitt rum, fortsätter hon och orkar inte hålla tårarna borta.
Det var i februari, samtidigt som en kortvarig vapenvila inleddes i Gaza, som den israeliska armén påbörjade den operation som slutade med att 40 000 palestinier drevs bort från flyktinglägren på norra Västbanken. Den israeliska armén rubricerade offensiven som en antiterroroperation under namnet ”Järnmuren”. Innan dess hade Bezalel Smotrich, finansministern från extremhögern, efter en dödlig attack mot judiska israeler propagerat för att städerna Jenin och Nablus på Västbanken skulle förvandlas till grushögar precis som Jabalia, ett stort flyktingläger i Gaza. Varje palestinsk attack mot israeliska mål brukar Netanyahus regering ta som förevändning för att bygga ut bosättningarna ytterligare, de som enligt ett utslag i Internationella domstolen är olagliga.
Jenin har kallats för motståndets huvudstad i Palestina, medan den israeliska armén sett det som ett fäste för terrorism. Sammandrabbningarna mellan militanta, beväpnade unga män och den israeliska militären har varit många genom åren. Här växte militanta grupper fram med namn som Jenins brigader och Lejonkulan. Terrorklassade Islamiska jihad har varit starka här. Ungdomsarbetslösheten är hög.
I vintras, före den israeliska operationen, drabbade också militanta grupper samman med säkerhetsstyrkor från den palestinska myndigheten (PA). I Jenin ser många den palestinske presidenten Mahmoud Abbas som en underleverantör till Israel. I stadens flyktingläger sköts också den legendariska amerikansk-palestinska journalisten Shireen Abu Akleh till döds av israelisk militär 2022.
Under den andra, blodiga intifadan 2002 lades stora delar av lägret i Jenin i ruiner under en israelisk belägring. Strax efter att den hävts gick jag och några vänner in i lägret. Vi såg flerfamiljshus förvandlade till rasmassor. Barn klättrade omkring på högar av sönderslagen betong där det kunde ligga livsfarlig, icke detonerad ammunition kvar. De pojkar som klev omkring i bråten då återfinns kanske bland de unga män som har anslutit sig till väpnade grupper idag. Kanske några av dem finns bland dem som hålls fängslade av Israel utan att deras familjer vet var de finns eller hur de mår.
Hanan Salehs äldste son, en 24-årig sjukgymnast, är en av de frihetsberövade. Hon har inte hört något från honom sedan han greps.
–Min son har inte gjort något. De tog honom bara för att han är palestinier. Vi får inte besöka palestinska fångar som hålls i Israel, vare sig de unga eller gamla, säger hon.
Eftersom lägret i Jenin är förklarat som ett stängt militärt område får ingen utom israelisk militär gå in där.
–Den som närmar sig blir beskjuten, säger Hanan Saleh.
Det hände ett 20-tal diplomater, däribland från flera EU-länder, när de den 21 maj besökte omgivningarna till det tömda lägret i Jenin. Minst sju skott avfyrades i deras riktning. Den israeliska armén förklarade att diplomaterna hade avvikit från en fastslagen rutt, vilket de förnekade. Chefen för FN-organet Unrwa på Västbanken, Roland Friedrich, beskrev beskjutningen som en påminnelse om hur lättvindigt israeliska säkerhetsstyrkor på Västbanken öppnar eld, ofta med dödlig utgång. ”Det inger allvarlig oro för vilket regelverk militären tillämpar mot obeväpnade civila”, sade han.
Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 håller Israel inne månatliga utbetalningar av skatteintäkter som ska tillfalla PA. Därför har den palestinska myndigheten tvingats sänka offentliganställdas löner till 70 procent. Det gräver ytterligare hål i lärares och andras plånböcker. Vissa av PA:s utbetalningar täcks med hjälp av tillfälligt stöd från arabstater eller EU. Men Hanan Saleh säger sig inte ha fått något ekonomiskt stöd av PA eller dess guvernör i Jenin. Andra källor hävdar att PA har betalat ut motsvarande 20 kronor om dagen till 800 familjer, vilket är en droppe i havet. Unrwa har delat ut ”värdighetspaket” till fler med bland annat hygienartiklar och mat, samt filtar och madrasser.
När jag frågar palestinier vem som kan hjälpa de fördrivna, svarar de flesta ”bara Gud”. Många höjer tyst ett pekfinger, vilket symbolisera tron på monoteismen i den islamiska världen.
I Ramallah träffar jag också den unga Lina Jalameh, även hon fördriven från Jenin. Hon är nu inhyst i en liten by och kan inte ta sig till någon arbetsplats på grund av osäkra och dyra transporter. Hon visar bilder på det hus som hon och fästmannen skulle ha flyttat till när de gift sig. Men det är en dröm som gått upp i rök.
–Han hade en grönsaksaffär i lägret i Jenin. Hans försörjningsmöjligheter är också borta.
En bror till Lina Jalameh är efterlyst av den israeliska armén. För israelerna är han terrorist men systern kallar honom frihetskämpe.
–Den israeliska militären har i flera år hotat med att förstöra vårt hus om vi inte berättar var min bror finns.
Huset i Jenins östra del där Lina Jalamehs familj bodde har av byggnadsingenjörer dömts ut som farligt att bo i efter den israeliska militärens offensiv.
–Huset kan kollapsa när som helst, säger Lina.
Hon och familjen lever på humanitär hjälp från enskilda, utöver det lilla de kan få av Unrwa som kämpar med underskott efter det strypta biståndet från USA och Sverige.
Internflyktingar och aktiva i civilsamhället som jag möter på Västbanken visar inget förtroende för vare sig arabstaterna, EU eller FN. ”De talar gärna om mänskliga rättigheter. Men FN, som ska värna de svagaste, har inte en lyckats få in en droppe vatten till Gaza eller andra förnödenheter mitt under svält och massakrer. Kan ni föreställa er vilka sjukdomar som kommer att spridas där?” frågar någon förbittrad.
Många beskriver sin gnagande oro för att något liknande ska ske på Västbanken, en större etnisk rensning, det som Israels finansminister, den högerextreme Bezalel Smotrich förebådar. Nyligen beslöt Israels regering att expandera bosättningarna med ytterligare 22 kolonier, den största utbyggnaden på över 30 år, enligt den israeliska fredsgruppen Peace Now. Oron för en ”gazafiering” hänger över stora delar av Västbanken.
Manifestation: Vi drar den röda linjen för Gaza!
Vi samlas för en demonstration i centrala Stockholm för att tillsammans höja våra röster och stå upp för människorna i Gaza. Det är inte bara Sveriges moraliska skyldighet att agera, utan även en juridisk skyldighet enligt folkrätten.
Genom att vi klär oss i rött drar vi gemensamt en röd linje för att visa att gränsen sedan länge är passerad – och att vi nu kräver handling från Sveriges regering. Vi går tillsammans från Norra Bantorget till Gustav Adolfs Torg där vi samlas utanför Utrikesdepartementet för att läsa upp våra gemensamma krav.
Tid: Tisdag 17 juni, kl 17.00-18.30. Samling 17.00, avgång 17.15.
Plats: Samling Norra Bantorget. Demonstrationståg till Gustaf Adolfs torg. (Notera att plats kan ändras i dialog med polisen.)
Vad förväntas av dig? Klä dig i röda kläder, ta med dig familj och vänner.
Liknande manifestationer med budskapet ”Vi drar den röda linjen” sker just nu runt om i världen. Bland annat drog Nederländerna en röd linje där 100 000 människor samlades den 18 maj.
Manifestationen går ut på att visa att vi är många som står upp för folkrätten och som visar solidaritet med Gazas folk. Vi enas om ett gemensamt budskap genom att klä oss i rött för att tillsammans dra en röd linje för att visa att gränsen sedan länge är passerad. Vi ber er därför vänligen att lämna egna skyltar, flaggor och banderoller hemma denna gång. Det kommer att finnas plakat med manifestationens gemensamma krav på plats.
Tillsammans visar vi att vi är många som kräver att Sverige och omvärlden agerar för Gaza – nu!
Samtidigt som Gaza svälts och bombas av Israel, tvångsförflyttas palestinier på Västbanken av israeliska styrkor. Över 40 000 människor har tvingats fly sina hem i flyktingläger i bland annat Jenin och Tulkarm sedan januari i år. Bostäder bulldozrars, förstörs i flygattacker och med kontrollerade detonationer.
Stötta civilsamhället i Palestina och våra samarbetspartners på plats, som bland annat arbetar med stötta människor som fördrivits. Ge en gåva och läs mer här.
Jag kom hem från Palestina för två veckor sedan med blandade känslor. Jag är glad att jag åkte dit för att visa solidaritet, träffa partnerorganisationer och få höra deras berättelser ansikte till ansikte. Men väl på plats och efter resan byggdes frustrationen upp. Den har funnits där innan, men den växer och växer. Hur kan världen låta detta ske?
Vi är sex personer på resan. Det är jag från Palmecentret och övriga kommer från tre av våra medlemsorganisationer. Första dagen träffar vi alla organisationer som vi samarbetar med.
Våra partners möter oss med värme. De är glada över att vi har rest dit då de känner sig isolerade och som att det inte är någon som bryr sig om vad som händer i Palestina. De berättar om vad de får utstå, om hur bosättningarna breder ut sig på Västbanken, avsaknaden av både solidaritet från omvärlden och av förnödenheter. Om hur svårt det är att ta sig från en plats till en annan på grund av alla checkpoints (militärkontroller) och eftersom man sällan vet om en väg är öppen eller inte. Frustrationen är stor; det är inget krig, vi har ingen militär, det är en utplåning. Samtidigt finns det också hopp; where there is life, there is hope. Där det finns liv finns det hopp.
Under de kommande dagarna träffar jag och min kollega i Palestina de starkaste kvinnorna jag någonsin mött. De är hjältar. De har förlorat allt. Inte bara materiella saker, utan familj, släkt och vänner har dödats. Ändå finns det hopp.
Vi lyssnar till berättelser från kvinnor som kommer från Jenin och Tulkarm i norra delen av Västbanken, där situationen är ohållbar. Vi sitter runt ett bord och var och en av kvinnorna delar med sig av hur situationen i deras område ser ut. Människor har tvingats fly, men har samtidigt ingenstans att fly till. Familjer är splittrade och folk lever under rädsla av att israeliska soldater ska sparka in deras dörrar och skjuta alla i huset.
Till sist är det en av de yngsta kvinnornas tur att dela med sig av sin historia. Hon börjar med att berätta att hennes pappa dödades under en attack. När hon yttrar det går det inte att hålla tillbaka tårarna längre. Det brister för henne, för mig och alla runt bordet. Det var första gången hon grät sedan han dödats. Det finns ingen tid att lägga på att sörja, man måste kämpa vidare och ta hand om de som fortfarande lever. För många är det svårt att få tak över huvudet, eftersom det är svårt att få jobb och de har därmed inga pengar. Det som sker är omänskligt.
När jag kommer hem tar det ett tag att smälta allt jag har sett och hört. Det är speciellt kvinnornas berättelser som jag hör om och om igen i mitt huvud. Det här måste stoppas. Vi måste stoppa det.
De har inte tappat hoppet. Vi ska inte heller göra det.
