Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Foto: ILO/J. Aliling 2015
Publicerad 2021-12-29
Alla case

De tar striden för migrantarbetarna

Filippinska migrantarbetaren Marites Garcia jobbar 16 timmar per dygn i Qatar: ”Jag har haft tur med min arbetsgivare” 

En av tio filippinska medborgare jobbar utomlands och skickar hem pengar, remitteringar, som globalt beräknas uppgå till tre gånger biståndet i storlek. En hård tillvaro där arbetsgivarens goda vilja reglerar livsvillkoren. Organisationen Center for Migrant Advocacy arbetar med stöd av Palmecentret med att hjälpa utsatta migrantarbetare. Klockan är 11 på kvällen lokal tid i Qatars huvudstad Doha när jag når den 44- åriga migrantarbetaren Marites Garcia över telefon. Arbetsdagen hos familjen hon bor och jobbar hos är just avslutad. Klockan sju börjar hon igen och jobbar fram till elva på kvällen. Inga lediga dagar.

– Det händer att jag får en timme över när det minsta barnet sover. Och ibland låter frun i huset mig gå till kyrkan, berättar hon.

Marites Garcia tar hand om fyra barn som är sex år och yngre. En annan hushållsarbetare lagar mat och städar. Marites egna söner på Filippinerna är 25, 21 och 11 år men med dem pratar hon sällan. När hon slutar jobba har de sedan länge lagt sig. Ändå beklagar hon inte situationen.

Marites Garcia med barnen hon tar hand om i Qatar.

– Jag har tur som blir så väl behandlad av min arbetsgivare, säger hon.

Hotad, avklädd och misshandlad på jobbet

För Marites Garcia har betydligt värre erfarenheter. När hon först reste ut till Saudiarabiens huvudstad Riyadh år 2016 lånade familjen ut henne till olika släktingar. Arbetsbördan var enorm. Marites fråntogs sina telefoner och i det sista hemmet blev hon hotad, avklädd och misshandlad. Kokhett vatten kastades mot henne. Hon sov i vardagsrummet och lönen såg hon inte till på flera månader.

– De behandlade mig som ett djur, säger hon.

Marites Garcia skickade genom vänner desperata hjälpmeddelanden till den filippinska ambassadens migrantarbetssektion och lyckades lämna familjen. Väl tillbaka i Filippinerna – helt utan pengar – hjälpte organisationen Center for Migrant Advocacy (CMA) henne att starta en juridisk process för att få ut obetalade månadslöner.  CMA har lång erfarenhet av att ge stöd till utsatta migrantarbetare. Organisationen startades 2004 och deras fokus är kvinnor med jobb i arbetsmiljöer som ofta är oreglerade och där inspektörer inte kan göra kontroller.

10 miljoner filippinska migrantarbetare

– Vi arbetar nära filippinska myndigheter och olika föreningar av filippinska migrantarbetare, berättar Ellene Sana, chef för CMA och dess medgrundare.
Det var under Ferdinand Marcos administration på 1980-talet som den filippinska regeringen började skapa en mer systemisk arbetsexportpolitik. Det skedde av främst för att dämpa social oro orsakad av massiv inhemsk arbetslöshet och för att få in utländsk valuta från pengaöverföringar. Idag arbetar över tio av landets 108 miljoner invånare utomlands, vilket gör Filippinerna till ett av de största exportländerna för arbetskraft.

CMA ägnar mycket kraft åt att utbilda och informera i frågor som rör kvinnliga arbetskraftsmigranters situation, tillgång till rättsväsende, etik vid anställningsförfarandena och om den roll som lokala myndigheter kan spela. De bedriver också påverkansarbete gentemot den filippinska regeringen för att de i högre grad ska ta hänsyn till migrantarbetare så att de till exempel kan rösta.
Och behoven av stöd har bara ökat, särskilt som pandemin drastiskt förvärrat situationen för många migrantarbetare. Vissa har förlorat jobb och behöver assistans för att ta sig hem och för till exempel hushållsarbetare har arbetsbördan ökat när alla ständigt är hemma.

CMA stöttar hemvändande migrantarbetare

Även de filippinska familjer som är kvar hemma påverkas förstås. För migranten måste i princip alltid resa själv.

– Regeringen har förhållit sig strikt till det. Att familjen är kvar innebär en garanti för att remitteringar* fortsätter att komma in i landet, säger Ellene Sana.

CMA är en ny samarbetsorganisation till Palmecentret. Tack vare stödet kan CMA hålla utbildningar i mänskliga rättigheter, och stötta hemvändande migrantarbetares återintegrering i landet.

– Stödet vid hemkomsten saknas ofta, också från filippinska myndigheter. De inbjuder människor att resa men bistår dem inte när de kommer tillbaka, säger Ellene Sana.

Vad säger då CMA till de som funderar på att åka som migrantarbetare?

– Vi avråder aldrig någon kategoriskt eftersom vi inte kan erbjuda något alternativ. Men vi säger att om du måste åka så finns det sätt att minska riskerna. Vi ger information, men måste också respektera människors fria val, säger Ellene Sana.

I kontakt med regering och myndigheter lyfter CMA ofta frågan om vikten av att arbeta för att förbättra människors möjligheter att försörja sig i hemlandet.

– Arbetsmigration kan aldrig vara en permanent utvecklingsstrategi, säger Ellene Sana.

Migrantarbetaren Marites Garcia fick aldrig tillbaka några pengar på grund av ett dokument på arabiska som hon hade uppmanats att skriva på av den saudiska samarbetsagenturen. Annars skulle hon enligt dem inte få resa hem, trots de traumatiska upplevelserna i Saudiarabien. När jag frågar Marites Garcia om betydelsen av de pengar hon skickat hem från Qatar börjar hon gråta.

– Tidigare skickade jag hela lönen till familjen men nu går pengarna bara till barnen, säger hon.

Sedan en tid har hon nämligen fått veta att hennes man har flyttat ihop med en annan kvinna. Marites har på grund av pandemin själv inte kunnat återvända till Filippinerna sedan hon började arbeta i Qatar för två år och tre månader sedan.

– Jag behöver jobbet och har tur som har det så bra. När jag har betalat mina söners studier färdigt tänker jag spara för att starta en affärsverksamhet på Filippinerna. Och till ett eget hus. Det har jag aldrig haft.

*Remitteringar  
Remitteringar är pengar som migranter skickar till sina familjer i hemlandet. Den sammanlagda summan av de remitteringar som skickas globalt uppskattas vara tre gånger större än det internationella biståndet och utländska investeringar tillsammans. År 2018 skickade 200 miljoner migrantarbetare hem 689 miljarder US-dollar i remitteringar. Runt 77 procent av den summan går till utvecklingsländer. Källa: FNs webbplats