fbpx
Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Publicerad 2024-04-03
Av Anna Sundström, generalsekreterare
Alla krönikor

Freden förblir vårt ansvar

"Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden", skriver Anna Sundström i Aktuellt i Politiken.

Frasen”vill du ha fred, rusta för krig” har genom århundraden använts för att legitimera avskräckningens enkla logik. Men under 1980-talet utmanade en internationell kommission, ledd av Olof Palme, denna förenklade sanning genom idén om att den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse. Kalla krigets ständigt närvarande hot om krig och kärnvapenkapprustning drev fram insikten om att ena partens säkerhet inte kan bygga på den andres osäkerhet.

Lösningen måste vara att sätta den gemensamma säkerheten i fokus, att vända misstro och upprustning till samarbete för nedrustning. Lite förenklat; vill du ha fred måste du rusta för fred.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har under decennier baserats på folkrätten och främjandet av fredlig samexistens. Vi har haft en lång tradition av att gå i täten för nedrustning, medling och fredsbevarande insatser som kompletterats med ett aktivt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i Nato får inte förändra detta. Freden måste förbli vårt yttersta ansvar.

Vi lever dessutom i en tid då de gemensamma globala utmaningarna kräver betydligt mer samarbete och dialog för att vi ska kunna möta ökande internationella spänningar, hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, liksom klimatförändringarnas och kärnvapnens existentiella hot mot vår överlevnad. Samtidigt ökar misstron mellan länder som då väljer militär avskräckning i stället för samarbete. De militära utgifter slog under 2022 nya rekord då 2 240 miljarder USD spenderades på upprustningen globalt, 2023 väntas bli ett nytt rekordår.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska diskussionen alltför ensidigt kommit att handla om Nato-medlemskap och ett förstärkt militärt försvar. För att bygga hållbar fred och säkerhet räcker det inte långt.

”Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter.”

När nu Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av vår BNP på militärt försvar bör vi avsätta minst lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut.

Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter. Det gör vi genom att aktivt bidra till en demokratisk och hållbar utveckling samt nödvändiga insatser för att motverka den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är enögd, kortsiktig och kontraproduktiv.

Palmekommissionen varnade redan på 1980-talet för att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom var stora hot mot säkerheten, och betonade att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar skenande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulism, nationalism och främlingsfientlighet.

Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. I en allt mindre demokratisk värld riskerar folkrätten och freden bli en omöjlighet. Det ser vi inte minst i Ryssland och i det efterföljande resultatet i vårt närområde.

Vi måste bedriva ett än mer aktivt utvecklingssamarbete. Att som Tidöregeringen sänka ambitionen, rikta udden mot civilsamhället och slopa stödet till organisationer som verkar för fred är en farlig väg.

Samtidigt har dagens konflikter ändrat karaktär. Invasionskrig är trots kriget i Ukraina ovanliga och inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, allt vanligare. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet.

Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.

Mänskligheten står inför fler existentiella hot än någonsin tidigare. Hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier gör freden och överlevnaden till vår tids viktigaste politiska frågor.

En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, hantera klimatförändringarnas effekter och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter. Vi måste forma en världsordning som ger ökad säkerhet för alla. Säkerhet kan inte långsiktigt bygga på ökad militarisering och hotet om massförstörelse.

Sverige har varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.

Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden. Ska fler namn läggas till raden måste vi fortsatt bära med oss den insikt som också utgör kärnan i Olof Palmes politiska arv; ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet, arbetar vi också för att trygga vår egen framtid.”


Publicerad i Aktuellt i Politiken den 27/3-2024.