Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023

Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.

Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.

Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?

Kanske måste min text ändå börja med konflikten? Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.

Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

Ja, det är nog ändå om människorna texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.

Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.

Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.

Texten publicerades i Dagens Arena den 24/12-2023.