Palestina: ”Där det finns liv, finns det hopp”

Jag kom hem från Palestina för två veckor sedan med blandade känslor. Jag är glad att jag åkte dit för att visa solidaritet, träffa partnerorganisationer och få höra deras berättelser ansikte till ansikte. Men väl på plats och efter resan byggdes frustrationen upp. Den har funnits där innan, men den växer och växer. Hur kan världen låta detta ske?

Vi är sex personer på resan. Det är jag från Palmecentret och övriga kommer från tre av våra medlemsorganisationer. Första dagen träffar vi alla organisationer som vi samarbetar med.

Våra partners möter oss med värme. De är glada över att vi har rest dit då de känner sig isolerade och som att det inte är någon som bryr sig om vad som händer i Palestina. De berättar om vad de får utstå, om hur bosättningarna breder ut sig på Västbanken, avsaknaden av både solidaritet från omvärlden och av förnödenheter. Om hur svårt det är att ta sig från en plats till en annan på grund av alla checkpoints (militärkontroller) och eftersom man sällan vet om en väg är öppen eller inte. Frustrationen är stor; det är inget krig, vi har ingen militär, det är en utplåning. Samtidigt finns det också hopp; where there is life, there is hope. Där det finns liv, finns det hopp.

Under de kommande dagarna träffar jag och min kollega i Palestina de starkaste kvinnorna jag någonsin mött. De är hjältar. De har förlorat allt. Inte bara materiella saker, utan familj, släkt och vänner har dödats. Ändå finns det hopp.

Vi lyssnar till berättelser från kvinnor som kommer från Jenin och Tulkarm i norra delen av Västbanken, där situationen är ohållbar. Vi sitter runt ett bord och var och en av kvinnorna delar med sig av hur situationen i deras område ser ut. Människor har tvingats fly, men har samtidigt ingenstans att fly till. Familjer är splittrade och folk lever under rädsla av att israeliska soldater ska sparka in deras dörrar och skjuta alla i huset.

”Det finns ingen tid att lägga på att sörja.”

Till sist är det en av de yngsta kvinnornas tur att dela med sig av sin historia. Hon börjar med att berätta att hennes pappa dödades under en attack. När hon yttrar det går det inte att hålla tillbaka tårarna längre. Det brister för henne, för mig och alla runt bordet. Det var första gången hon grät sedan han dödats. Det finns ingen tid att lägga på att sörja, man måste kämpa vidare och ta hand om de som fortfarande lever. För många är det svårt att få tak över huvudet, eftersom det är svårt att få jobb och de har därmed inga pengar. Det som sker är omänskligt.

När jag kommer hem tar det ett tag att smälta allt jag har sett och hört. Det är speciellt kvinnornas berättelser som jag hör om och om igen i mitt huvud. Det här måste stoppas. Vi måste stoppa det.

De har inte tappat hoppet. Vi ska inte heller göra det.