Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
I mars i år anlände Muhammed till Serbien från Egypten, med förhoppning om att hitta stabilt arbete och skapa ett anständigt liv för sig själv. Vad han i stället möttes av var brutna löften och osäkra arbetsförhållanden och hot om utvisning. Allt för att han sa ifrån.
– Jag bad inte om mycket, bara skälig lön för hederligt arbete, berättar han.
Under senare år har Serbien sett en tydlig ökning av antalet utländska arbetare. Många hamnar i sektorer där inhemska förhållanden aldrig var helt ordnade: låga löner, brist på kontraktsskydd och informellt arbete. Tillväxten av utländsk arbetskraft är inte en fristående trend – den är sammanflätad med en längre tids försummelse av arbetstagares rättigheter. Och migrantarbetare är en kategori av arbetstagare som hittills till stor del har flugit under radarn.
Tara Rukeci, aktivist och forskare från staden Zrenjanin, har dokumenterat Muhammeds och många andra migrantarbetares erfarenheter. Vilket har fått stöd av en av Palmecentrets samarbetsorganisationer. Sammantaget vittnar hennes arbete om en strukturell orättvisa.
Arbetet har också gjort henne utsatt, då hon har kommit att bli en måltavla för högerextrema grupper i landet.
Tara har dokumenterat flera fall bland arbetare från Egypten. Exempelvis Islam, en ung pappa, som föll från en byggnadsställning i Novi Banovci. Han hade ingen säkerhetssele och ingen skyddsutrustning. Han lades in på sjukhus, skickades sedan till ett tillfälligt boende och lämnades helt ensam.
– Ingen kom och hjälpte mig. Jag var sängliggande och i smärta i flera dagar, berättade han för Tara.
– Min familj där hemma visste inte vad som skedde. Jag ville bara åka hem.
Eller Ali, en fembarnspappa och tidigare förman i Egypten som trodde att han skulle hitta stabilitet i Serbien. I stället bemöttes han av hot när han bad om utlovad dokumentation.
– Jag bad inte om lyx, bara stabilitet, berättar han. Men när vi efterfrågade arbetstillstånd sa de att vi skulle skickas hem.
Ali och Muhammed har hjälpt till att organisera en fredlig protest utanför Egyptens ambassad i Belgrad, för att få juridiskt stöd och erkännande.
Islam, Ali och Muhammeds berättelser är inte isolerade händelser. Många migrantarbetare i Serbien rapporterar att de får betalt i kontanter utan transparent bokföring, nekas tillgång till sjukvård, är inhysta i trånga, överfulla rum under dåliga förhållanden och att de lämnas i en juridisk limbo utan ordentliga tillstånd.
– Vi pratar om människor som bygger bostäder åt andra, medan de själva inte har ett hem. De ber inte om välgörenhet, de efterfrågar rättvisa, säger Tara.
Situationen för migrantarbetare speglar även den försummade och svåra situationen för inhemska arbetare i Serbien. Samma svaga tillsyn, informella kontrakt och svårighet att göra sin röst hörd plågar lokal arbetskraft, vilket har tillåtit migrantarbetare att bli en systematisk blind fläck.
Den här berättelsen är en uppmaning till institutioner, fackföreningar och samhället i Serbien. Utländska och inhemska arbetare bör ha lika rättigheter enligt lagen, trygga arbetsvillkor och kunna yttra sig utan rädsla och risk för repressalier. Framsteg för arbetstagares rättigheter är inte meningsfulla om enbart vissa skyddas medan andra lämnas sårbara.
***
Palmecentret samarbetar med flera organisationer i Serbien som på olika sätt verkar för att stärka arbetares rättigheter och motverka exploatering av marginaliserade grupper. Bland annat stödjer vi initiativ för dokumentation, opinionsbildning och informationskampanjer gällande migrantarbetares situation.
The Olof Palme International Center stands in solidarity with trade unions in their efforts to defend workers’ rights. The Palmecenter therefore joins our member organisations, the Swedish Trade Union Confederation (LO) and Runö Folk High School, in supporting the Serbian trade union confederation, the Independent Trade Union of Serbia (CATUS), in its demands for dialogue and negotiations with the Serbian government on wages, arbitrary dismissals, collective agreements, and other long-neglected issues.
These demands include immediate action to initiate constructive dialogue on minimum wages and wage policies in the public sector, as well as ensuring the timely payment of wages and compensation for past delays. The state must act as a guarantor of workers’ rights and restore lost purchasing power to prevent further escalation of the conflict and to ensure stability and legal certainty in Serbia.
We urge the Government of Serbia to meet these demands within the timeframe specified by CATUS, as the persistent lack of respect for existing laws has severely weakened the position of workers. It is essential that collective agreements are introduced and upheld in all sectors, and that public-sector wages are raised to a level that ensures a dignified standard of living. These demands are legitimate, well-founded, and vital for safeguarding workers’ rights and ensuring socially sustainable development in the country.
See link for the full statement from LO, Runö, and the Palme Center.
Inför Palmedagen 2025: Klimatkrisen kräver en ny samhällsmodellVi har i dag ett ekonomiskt system på kollisionskurs med planeten och som samtidigt misslyckas med att leverera det människor verkligen behöver. Enligt ny forskning har redan sju av nio planetära gränser passerats. Samtidigt lever 44 procent av världens befolkning i dag i relativ fattigdom.
Klyftorna växer snabbt och de mål vi gemensamt satt för ett gott liv för alla och en levbar planet, Agenda 2030 samt klimat- och miljömålen, ser alltmer avlägsna ut.
Det här är vår framtids dubbla kris: ekologiskt nödläge och social otrygghet. Vi behöver snabbt hitta vägar att bromsa klimat- och miljöförstörelsen som samtidigt tryggar tillvaron för människor. Politiska lösningar som förenar omställning och jämlikhet, och hur en hållbar välfärd ska kunna byggas inom planetens gränser. Vi behöver snabbt hitta vägar att bromsa klimat- och miljöförstörelsen som samtidigt tryggar tillvaron för människor
86 procent av svenskarna anser att regeringen bör göra mer för att hantera klimathotet. 62 procent vill att vår ekonomi ska prioritera hälsa och välmående för människor och natur, snarare än att enbart fokusera på tillväxt och ökat materiellt välstånd i landet.
Det är också fullt möjligt att nå målen vi redan har lovat att jobba mot, både vad gäller klimatmålen och Agenda 2030. Forskningen visar att mänskligheten kan uppnå god livskvalitet för alla med bara en tredjedel av de resurser vi använder i dag – om vi fördelar och använder dem klokt.
Nya utmaningar kräver nya lösningar – och visioner. Forskare som Johan Rockström har länge varnat för att små steg inte räcker för att möta nödläget och efterlyser ett politiskt ledarskap som förenar klimat- och miljömål med social rättvisa – en väg som är både hållbar och demokratisk.
Det räcker inte heller att tala om hållbarhet i allmänna ordalag. Vi behöver i stället börja styra mot mål som är förenliga med vad vi vet från forskningen – och med global rättvisa. En politik som styr ekonomin mot människors välmående, jämlikhet och ekologisk balans, i stället för kortsiktig tillväxt.
Länder som Finland och Skottland, liksom städer som Amsterdam och Tomelilla, har redan börjat styra mer mot välmåendeekonomi genom att låta social trygghet och ekologiska gränser tydligare sätta ramarna för politiska beslut.
För att lyckas behöver vi formulera den berättelse som saknas i dagens debatt: att en rättvis grön omställning inte är ett hot mot välfärden utan dess förutsättning.
En rättvis omställning betyder i praktiken att löntagare, glesbygd, låginkomsttagare och unga inte lämnas att bära kostnaderna. Det betyder satsningar på gröna jobb, starka socialförsäkringar, kollektivtrafik och energieffektivisering som sänker människors kostnader och samtidigt minskar utsläpp och användningen av resurser.
Det betyder också att rikare länder som har goda möjligheter att ställa om gör det snabbare, och stöttar låginkomstländer i att göra sin omställning.
Inför COP30 samlar Palmecentret under årets Palmedag aktörer från forskningen, fackföreningar, civilsamhälle och politiken kring just detta: En ny ekosocial samhällsmodell där välfärd och grön omställning är två sidor av samma mynt.
Utgångspunkten är enkel men krävande – en välfärdsstat som levererar trygghet och frihet, inom planetens gränser.
Praktisk politik för att uppnå detta handlar om att sätta upp mätbara mål för välmående i budgetarbetet, driva klimat- och miljöpolitik som också minskar ojämlikheten, skapa omställningsfonder som gör det tryggt att byta jobb och bransch, samt styra investeringar till det som gynnar både människor och ekosystem.
Sverige och andra länder behöver därför:
De nordiska länderna har bäst förutsättningar att gå först: starka välfärdssystem, hög tillit och erfarenhet av samverkan mellan marknad, stat och folkrörelser. Här kan nästa samhällsmodell ta form – en ekosocial modell där välfärd, klimat och rättvisa är sammanlänkade.
Det är dags att Sverige och Norden visar vägen mot en politik som börjar mäta och styra mot det som verkligen räknas: Människors sociala trygghet och planetens hälsa. Alla, oavsett politisk färg, behöver nu våga tänka nytt för att hantera vår tids största utmaningar.
Artikeln har tidigare publicerats i Altinget.
Nordmakedonien: Facklig frigörelse – på kvinnors villkorBiståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
På mindre än ett år samlade Glasen Sindikat 300 medlemmar, tecknade ett kollektivavtal och löste flera arbetskonflikter. Detta i ett land där fackföreningar länge förknippats med korruption och partipolitik, och där oberoende röster utestängs från dialog med staten.
Bakom framgången ligger det långsiktiga arbete som Palmecentrets partner Glasen Tekstilec bedrivit sedan 2017 med att informera arbetare om sina rättigheter, erbjuda juridiskt stöd, bygga förtroende och utmana maktstrukturer. Föreningen har fått stöd både ekonomiskt och strategiskt genom samarbetet med Palmecentret och Handels i Gävle, och de har genom åren hanterat över 400 rättsfall.
Fackföreningen är kvinnoledd och genomsyras av jämställdhet – ett tydligt exempel på hur kvinnors organisering kan förändra arbetsvillkor och stärka demokratin.
Trots försök från regeringen att exkludera Glasen Tekstilec från nationella dialoger har organisationen byggt starka nätverk internationellt, fått stöd från ILO och skapat uppmärksamhet i medier. De har också prioriterat samarbeten med lokala myndigheter där förändring visat sig möjlig.
Glasen Sindikat representerar en ny generation facklig organisering – förankrad hos gräsrötterna och ledd av kvinnor som själva vet hur det är att arbeta under tuffa villkor. Med deras röst blir arbetare inte bara hörda – de får också verklig makt att påverka sina liv.
Eswatini: Facklig kamp banar väg för ny arbetslagBiståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Lagen ger rätt till vila, rimliga arbetstider och betald semester. Kvinnor får samtidigt rätt att amma på arbetstid och tre månaders mödraledighet. Palmecentrets och LO:s partnerorganisation, den fackliga centralorganisationen Trade Union Congress of ESwatini (TUCOSWA) har spelat en nyckelroll i arbetet med att få fram den nya lagstiftningen.
TUCOSWA organiserar 19 medlemsförbund och arbetar för att utrota diskriminering och exploatering på arbetsmarknaden. Sedan 2022 har de drivit på för en modernisering av arbetsrätten, bland annat genom att kräva avskaffandet av bemanningsföretag och osäkra visstidsanställningar. Förbundet har också deltagit i trepartssamtal med regering och arbetsgivare, och med stöd från Palmecentret stärkt sin kapacitet i att mobilisera medlemmar och påverka lagstiftning.
Den nya lagen är ett viktigt steg för ökad jämlikhet och rättvisa arbetsvillkor i landet. Det visar vad facklig enighet, långsiktigt påverkansarbete och internationell solidaritet kan åstadkomma – även i tuffa politiska sammanhang.
Så drabbas civilsamhället i Zimbabwe av indraget stödBiståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Gapwuz, som främjar lantarbetares rättigheter i Zimbabwe, är en av alla Palmecentrets samarbetspartners vars framtid nu är mycket osäker. De delar med sig av vad det innebär för deras verksamhet:
”Stödet från Palmecentret har försett oss med viktiga resurser och träningsmöjligheter. Program för påverkansarbete, tolkning av arbetslagstiftning och kollektivförhandling har etablerat en stark grund för att förespråka lantarbetares rättigheter.”
”Förlusten av stöd från Palmecentret hotar viktiga aktiviteter, såsom utbildning i socialförsäkring och tvistlösningsmekanismer, vilket undergräver vår förmåga att förespråka arbetstagares rättigheter. Detta kan lämna många utsatta individer utan det stöd de desperat behöver.”
”Indragen finansiering påverkar inte bara GAPWUZ utan äventyrar även försörjningen och framtiden för 48 730 lantarbetare i Zimbabwe.”
Ytterligare en organisation som drabbas är Savanna Trust, som använder teater som ett sätt att skapa dialog och väcka medvetenhet om frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. Ett arbete som inte är lätt i Zimbabwe där det civila samhällets möjligheter att verka är begränsade. Människors rätt att organisera sig kränks gång på gång. Därför är teater ett kraftfullt verktyg för att informera och mobilisera bland många grupper som annars är svåra att nå ut till.
”Detta partnerskap är inte bara värdefullt utan också livsviktigt. I Zimbabwes krympande utrymme för civilsamhället, där samhällspolitiskt engagemang ofta är känsligt, har detta partnerskap gett Savanna Trust ekonomisk stabilitet, tekniskt stöd och den solidaritet som behövs för att genomföra transformativt arbete i svåråtkomliga och traditionellt stängda samhällen”, skriver organisationen på Facebook om betydelsen av stödet från Palmecentret.
Masakhaneni Projects Trust arbetar med att organisera fredskommittéer på lokal nivå. Deras insatser har främjat sammanhållning och tolerans, även vid politiska spänningar. Exempelvis bidrog MPT:s fredsbyggande insatser till att det rapporterade valrelaterade våldet minskade med en tredjedel, från 70 fall 2022 till 45 fall 2023.
Partnerskapet med Palmecentret har bland annat inneburit stöd för inkludering av kvinnor, unga och andra marginaliserade grupper i lokalt beslutsfattande rum – röster som länge varit exkluderade.
”Tillsammans har vi gjort verkliga framsteg när det gäller att bygga demokratiska, fredliga och motståndskraftiga samhällen – framsteg som inte får tillåtas att upplösas”, skriver Paul Themba Nyathi, chef för organisationen.
Han delar att förlorat stöd från Palmecentret bland annat skulle sätta stopp för nyckelaktiviteter och försvaga de framsteg som gjorts i konfliktbenägna områden. Även påverkansinitiativ för ansvarsutkrävande skulle tvingas avstanna.
”Utan detta stöd skulle MPT ställas inför en mycket reell risk att läggas ned”, fortsätter han.
”Förlusten av en sådan organisation skulle innebära att en betrodd röst för social rättvisa, mänskliga rättigheter och inkluderande samhällsstyrning i Zimbabwe tystas. Det skulle markera slutet för en viktig institution som konsekvent har förespråkat marginaliserade medborgares egenmakt och byggandet av fredliga, inkluderande samhällen”.
Stödet får tågen i Ukraina att rullaÄnda sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Palmecentret haft kontakt med en grupp fackligt aktiva unga kvinnor inom det statliga järnvägsbolaget. De har klivit fram och tagit ansvar i en svår tid.
Den insamling som Palmecentret startade direkt efter invasionen, och som drog in flera miljoner kronor, gick bland annat till nödhjälpspaket som tack vara järnvägen kunde distribueras ut till behövande. Pengarna användes även till att köpa in elgeneratorer så att järnvägsvagnar kunde byggas om till rullande sjuktransporter för sårade soldater och civila. Men pengarna kom sedan i ökad utsträckning att användas för att bygga upp den fackliga ungdomsverksamheten.
Kateryna Izamailova nämner som exempel ett sommarläger för unga inom järnvägsbolaget som hölls, med stöd från Palmecentret. Det fungerande dels som en avkopplande paus för ungdomar i en pressad situation, men innebar också en möjlighet att prata ihop sig om gemensamma mål och aktiviteter för de 50 000 medlemmarna i ungdomskommittén.
I Sverige kan det kanske vara svårt att förstå varför det är viktig med facklig organisering mitt under brinnande krig. Kateryna framhåller att för att kunna vinna kriget måste det finnas ett fungerande samhälle bakom fronten. Järnvägarna har en nyckelfunktion eftersom det på grund av kriget inte finns någon flygtrafik och inte alla äger en bil.
– Många tvekar att ta anställning vid järnvägen eftersom det kan vara farligt. Flera anställda har dödats och skadats när tågen attackerats. Därför måste det vara en attraktiv arbetsplats med en bra arbetsmiljö och där de anställda upplever att man blir lyssnad på. Vi försöker nu få soldater som återvänder från fronten att ta jobb vid järnvägen.
– Till exempel så drev vi förra året igenom att alla anställda som föder barn får ett ekonomiskt engångsbidrag från järnvägsbolaget. Tidigare fanns det stödet i vissa regioner och i andra inte. Men nu har alla fått rätt till bidraget.
Palmecentret har även gått in med stöd till några andra organisationer. Bland annat har facket på ett privat postbolag fått stöd för att hålla i gång sin och företagets verksamhet. Även posten är hårt drabbad av kriget och flera postkontor har bombats.
Sårade belarusier som slagits på Ukrainas sida i kriget har fått särskilt stöd. Ofta behöver sårade soldater få hjälp av familjen när de är på sjukhus, för att få en bra omvårdnad. Men eftersom belarusiska soldater inte har någon släkt Ukraina har de särskilda behov av hjälp.
Biståndsministern stoppar Palmecentrets internationella samarbeten inom civilsamhället – för demokrati, mänskliga rättigheter, social rättvisa och fred – i över 30 länder.
Det politiska beslutet är svårt att se som annat än en direkt attack mot arbetarrörelsen och får stora konsekvenser för vårt internationella solidaritetsarbete. Det drabbar främst våra 100 samarbetspartners runt om i världen. Många av dessa är redan mycket utsatta och under hård press.
Det handlar exempelvis om järnvägsarbetare i Ukraina, vars stöd på sikt riskeras.
Hjälp oss att möta regeringens attack och kunna fortsätta stötta våra modiga samarbetspartners i civilsamhället. Din solidaritet behövs!
1976 blåste en intern strid upp i det brittiska företaget Lukas Aerospace. Ledningen ville fokusera på företagets militära produktion och säga upp personal. De anställda kontrade med en gemensam facklig plan som både skulle rädda jobben och ta företaget i en ny riktning. I stället för att tillverka missiler ville de framställa saker som gjorde social nytta, som medicinsk utrustning och värmepumpar och solceller, så att arbetare skulle ha råd att värma upp sina hem.
”Lukasplanen” och fackets organisering för att få använda sina yrkeskunskaper på ett sätt som bidrar till det allmänna bästa – till fred, klimatnytta och jämlikhet – gör sig påmind på Earth Day i år.
Den infaller i en tid då satsningar på militär och vapen upptar en rekordstor del av våra gemensamma resurser. Och där summan som läggs på militär upprustning överträffar det som läggs på klimatomställningen många gånger om. För den som vill ha säkerhet för alla är detta en bakvänd logik.
Inte minst när man tänker på att militärindustrin bidrar till det pågående angreppet på jordens livsuppehållande system. Militären står för cirka en tjugondel av världens totala klimatutsläpp – mer än civilflyget. Lägg till det skador på lokal natur, då giftiga ämnen släpps ut vid övningar och vapentester och hamnar i människors och djurs kroppar. I vissa fall är storskalig miljöförstörelse – ekocid – rentav en central del av den militära strategin, som i Rysslands krig i Ukraina. Även Israels armé har ekocid som taktik, då den bulldozrar åkrar, fäller olivträd och fyller brunnar med betong för att göra Gaza omöjligt att leva i för palestinier.
Självklart ska vi satsa på vår gemensamma säkerhet. Och själva förutsättningen för att kunna leva tryggt är att vi har en fungerande planet, som kan förse oss med mat, vatten och ett hem som står kvar. Som kan stötta vår hälsa och bära upp våra ekonomier. Allt detta riskerar vi att förlora om vi inte agerar kraftfullt, här och nu.
Slutsatsen är tydlig: mänsklig säkerhet behöver bli politikens främsta mål. Det innebär satsningar på en rättvis grön omställning, både här hemma och i världen. Arbetare ska få stöd i att ställa om till nya gröna jobb och uppgifter. Rikare länder som orsakat klimatkrisen behöver betala den klimatfinansiering de är skyldiga de mest drabbade länderna, så att de kan skydda sina invånare.
Det kräver också att det multilaterala systemet för internationellt samarbete, fred och säkerhet stärks och utvecklas. Och att satsningar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter prioriteras.
Pengar finns men behöver omfördelas, från de superrika och klimatskadliga industrier till det som skapar säkerhet och välmående för alla. Lyckas vi med det minskar vi också grogrunden för auktoritära rörelser och ledare som vill starta krig.
Även om vi behöver både militär beredskap och förebyggande upprustning för att skydda oss mot despoter, så behöver den stora riktningen vara det som de fackliga kämpade för i Lukasplanen: en demokratisk övergång från att producera sådant som skadar människor och planet till sådant som hjälper oss att blomstra.
Vi behöver helt enkelt rusta för fred snarare än krig.
Filippinsk facklig styrka – av svensk modell
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Artikeln publicerade först i Aktuellt i Politiken
Demokratiska republiken Kongo: Offer för en orättvis omställningDen gröna omställningen har ökat den globala efterfrågan på mineraler från globala syd. Mineraler som kobolt och coltan används exempelvis till produktionen av solpaneler och batterier till elbilar – likväl som till våra datorer och mobiltelefoner. En betydande del av dessa mineraler kommer i dagsläget från gruvindustrin i Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa).
Utvinningen av mineraler i landet sker dock under mardrömslika förhållanden som orsakar skada för arbetare, miljön och hela samhällen. Handeln med dessa naturresurser är också en starkt bidragande orsak till den pågående konflikten i östra delarna av Kongo som har eskalerat de senaste veckorna. Hundratusentals människor är på flykt från sina hem och den humanitära situationen är kritisk.
Palmecentrets partnerorganisation CODELT är en icke-statlig organisation som arbetar för en rättvis förvaltning av naturresurser i Kongo-Kinshasa. Deras mål är att bidra till en rättvis klimatomställning genom att stärka rättsstatens principer och lokalsamhällets inflytande över hur resurser används. De identifierar fyra stora problem med gruvindustrin i landet:
1. Omänskliga arbetsförhållanden.
CODELT skriver att gruvindustrin i Kongo kännetecknas av ”omänskliga, förkrossande och förnedrande förhållanden”. Gruvarbetare saknar ofta tillgång till tillräcklig skyddsutrustning och redskap vilket har lett till skador, dödsfall och hälsoproblem. Dessutom är barnarbete vanligt.
2. Miljöförstörelse.
För det andra leder gruvbrytningen till avskogning och förorening av luft och vatten vilket skadar de lokala ekosystemen. Omfattande skogsområden har skövlats i landet för att ny malm ska kunna brytas och infrastruktur etableras. Det skadar även den globala klimatkampen eftersom Kongos regnskogar är kritiska för att hålla upphettningen nere.
3. Kontroll av land.
Gruvbolagens förvärv av stora landområden har resulterat i en massiv fördrivning av den lokala befolkningen och kompensationen är otillräcklig för att ersätta människors försörjning. Jordbruk har upphört på flera platser till följd av omfattande konkurrens från gruvindustrin. Detta har gjort lokalbefolkningen beroende av import för att klara livsmedelsförsörjningen.
4. Fattigdom.
I de regioner där kobolt utvinns leder gruvdriften till energifattigdom för befolkningen, det vill säga att människor inte har tillräcklig tillgång till elektricitet för att täcka sina behov. De tvingas ofta förlita sig på ved som bränsle, vilket är en av de huvudsakliga orsakerna till avskogning i Kongo.
CODELT skriver att det är motsägelsefullt att de regioner som förser världen med kritiska mineraler för den gröna omställningen själva saknar tillgång till förnybar energi.
Efterfrågan på mineraler drivs bland annat av EU:s och Kinas ambitioner att komma ifrån fossilberoendet. Omkring 80 procent av Kongos mineralexport går till Kina, och kinesiska gruvföretag dominerar i exempelvis koboltutvinningen. För EU:s del är man inte särskilt involverad i direkt koboltbrytning. Det mesta av batteritillverkningen sker i Kina, men dessa komponenter hamnar sedan ofta i Europa. EU är också en av de största köparna av eldrivna batterier som en del i unionens omställning.
Men en grön omställning i rikare länder kan inte ske på bekostnad av människor och miljön i andra delar av världen.
För att klimatomställningen ska gynna snarare än skada Kongo krävs bland annat att gruvarbetares villkor förbättras och deras rättigheter respekteras, att lokalsamhällen får stöd i att exempelvis skydda viktiga ekosystem, och att arbetare, fackförbund och lokala samhällen inkluderas i beslutsprocesser.
En rättvis klimatomställning förutsätter också att länder och företag i det globala nord axlar sitt ansvar.
CODELT förespråkar exempelvis tre åtgärder:
I januari intog den väpnade rebellgruppen M23 staden Goma i den mineralrika Kivuregionen i östra delarna av Kongo. Rwanda anklagas för att militärt backa M23 av bland annat FN-experter, som pekar på att M23-rebeller används för att smuggla ut mineraler från Kongo till Rwanda för att sedan exporteras till den globala marknaden.
Den humanitära situationen i östra Kongo just nu är mycket svår. Nära 3000 människor har dödats sedan slutet av januari och hundratusentals människor är på flykt sedan situationen eskalerat. FN uppger att sjukhus är överbelamrade med hundratals skadade, att vägar är blockerade och att flygplatser inte kan användas för evakuering eller humanitär hjälp. Attacker på sjukhus och användning av sexuellt våld har också rapporterats.
– Vi måste betala vad det kostar. Vi måste börja hjälpa människor också i de här länderna. Se till att de har vettiga villkor, får uppleva respekt för mänskliga rättigheter och slippa bli våldtagen eller dödad i landet där man bor, säger Margot Wallström, Palmecentrets ordförande, som deltog i programmet.
