Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Burma: Första maj firas i det dolda i år

Vilken är den viktigaste frågan eller utmaningen för arbetares organisering och fackföreningar i ditt land just nu?

Det finns stora brister med rättssäkerheten i Burma sedan militärkuppen i februari 2021. Det är en oerhört känslig situation för arbetare och den allmänna befolkningen när det kommer till yttrandefrihet. Många fackliga ledare har sparkats från sina jobb eller arresterats av militärjuntan på grund av deras protester och engagemang för arbetares rättigheter.

Mekanismen för att hantera klagomål i fabrikerna fungerar inte längre. Sedan kuppen har många arbetare dessutom förlorat sina jobb på grund av att fabriker har stängt ner och att investerare har lämnat landet.

Finns det några positiva exempel där det går i rätt riktning (och som kommer från arbetarrörelsen eller fackföreningar)? Någon slags seger?

Det är inte lätt att hitta positiva exemplen i rådande situation i Burma. Vid starten av militärkuppen var fackföreningar aktivt involverade i protesterna mot den. Men efter brutala nedslag av militärjuntan har fackföreningsrörelsen behövt gå under jorden, eller fortsatt med kampanjer på digitala plattformar.

Hur kommer du fira 1:a maj?

Under normala omständigheter firar vi första maj genom att organisera kampanjer, marschera och hålla tal i offentliga parker. Men på grund av militärkuppen och den känsliga situationen kommer vi fira första maj 2022 genom att publicera ett uttalande om arbetares situation, och sinsemellan fackföreningsmedlemmar och alliansen planerar vi att organisera en online-kampanj.

Michael Hauer, Palmecentrets regionchef för Asien och Latinamerika, kommenterar den rådande situationen i Burma:

– Situationen för Burmas industriarbetare är bedrövlig. Industriområden i städerna lyder fortfarande under så kallade krigslagar, där militären när som helst kan stoppa, visitera eller arrestera förbipasserande. Militärens metod blir också allt mer sofistikerade. Många vittnar om hur dom grundligt söker genom mobiltelefoner efter tecken på stöd för motståndet mot juntan. Vi hör också om arbetsgivare som säger upp all personal utan ersättning för att sedan ta dom tillbaka som ”dagarbetare” till en mindre lön. Fackliga aktivister som står upp för arbetarnas rättigheter blir systematiskt avskedade.

– Det blev tydligt bara veckor efter kuppen att fackföreningsrörelsen betraktades som ett hot av juntan när 16 fackliga organisationer förbjöds. Det var när en grupp kvinnliga industriarbetare anordnade den första demonstrationen som blev startskottet på den landsomfattande proteströrelsen som växte fram. Facklig verksamhet är i princip förbjuden idag eftersom juntan slår hårt ner på föreningsfrihet och organisationsrätt.


Stöd Burmas motkrafter!

Fackliga demokratikämpar utmanar Eswatinis kung

När regimen i Eswatini tog bort möjligheten att lämna in medborgarförslag till parlamentet, exploderade missnöjet. Ett upprop för demokrati skickades till parlamentsledamöter, vilket var aktioner som uppmuntrades av bland annat Eswatinis textilarbetarfack, ATUSWA. Men i respons mot de fredliga protesterna exploderade också polisvåldet.

Efter att en student dödats i maj 2021 anordnades stora demonstrationer mot polisens brutala metoder. Ett 70-tal människor dödades, 500 skadades och 800 greps av polis.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna av ATUSWA.

Wander Mkhonza håller tal
Wander Mkhonza håller tal. Foto: Elijah Chiwota (IndustriALL). 

Fackrörelsen som politisk opposition

Wander Mkhonza berättar att fackföreningarna i praktiken fungerar som opposition eftersom politiska partier är förbjudna, om än fortsatt verksamma. I november anordnade ATUSWA ett möte med strejkande arbetare när polisen utan förvarning dök upp och kastade tårgas på deltagarna.

– Folk sprang ut i panik sökandes efter syre, berättar Wander.

Polisen förklarade senare sitt agerande med att de trodde att det rörde sig om ett politiskt parti. De bad om att få information om möten i förväg, men agerade ändå på samma sätt vid nästa träff. Sedan dess har ATUSWA inte kunnat anordna fler massmöten.

En kung med all makt

Wander Mkhonza använder namnet Swaziland – inte Eswatini.

– Problemet är inte namnet, utan hur det kom till. I vår konstitution står fortfarande Swaziland och ingen person borde kunna vakna upp på morgonen och ändra det. Kungen ska inte vara större än nationen.

Konstitutionen från självständigheten från 1968 garanterar politiska rättigheter och politisk pluralism. Men 1973 förbjöd kungen politiska partier och organisering och sedan dess är det svårt för fackföreningar att verka.

– Arbetares frihet är inte på något sätt garanterad, säger Wander Mkhonza som själv tidigare arbetade i en textilfabrik.

2003 gick han med i och blev senare vice ordförande för det socialdemokratiska partiet PUDEMO, sedan 2008 terroriststämplat av regimen. Idag satsar han främst sin kraft på fackföreningsrörelsen och där ser han en dubbel utmaning: Regeringen motsätter sig fackens existens och arbetsgivarna respekterar inte rätten till organisering och kollektivförhandlingar.

Bara att få ATUSWA registrerad av den statliga instansen Arbetskommissionen innebar tre års kamp. Konflikter tas till domstol av arbetsgivarna och även om ATUSWA nästan alltid vinner, blir det långdragna och därmed kostsamma processer.

Arbetsgivarna är väl medvetna om att det suger ut fackföreningens ekonomiska resurser, säger Wander.

Fackligt engagemang straffas

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda, antingen av taiwaneser eller sydafrikaner. Wander Mkhonza vittnar om arbetsvillkoren inom den eswatinska textilindustrin. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Som textilarbetare var Wander Mkhonza med om just det senare.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Ändå ökar ATUSWA:s medlemsantal ständigt. Den viktigaste frågan är minimilöner. Kravet är motsvarande knappt 10 kr i timmen eller drygt 1800 kr i månaden (45 timmars arbetsvecka), 700 kronor mer än dagens genomsnittslön. ATUSWA har bara kollektivavtal med det största sydafrikanska företaget.

– Där är arbetsförhållandena bättre och arbetarna tjänar mer per timme. Med dem sitter vi ned och löser konflikter. Det är ett bra exempel, men det intresserar ingen.

Wander Mkhonza har arresterats två gånger och år 2018 tappade han hörseln i en vecka efter att ha attackerades av säkerhetspersonalen vid Montigny investment, ett textilföretag ägt av finansministern.

– Vi är ständigt bevakade. Visst är jag rädd, ibland hör jag hur någon knackar på dörren till mitt hem. Men jag vet också vad arbetarna går igenom, för jag har varit där med dem. Jag vet att utan kamp kommer situationen inte att förbättras.

Palmecentret stödjer fackföreningsrörelsen i Eswatini

Fackförbundet ATUSWA (The Amalgamated Trade Union of Swaziland) har 4000 medlemmar, de flesta inom textilindustrin. 65 procent är kvinnor. ATUSWA är anslutet till TUCOSWA (Trade Union Congress of Swaziland), som får stöd av Palmecentret tillsammans med svenska LO. I projektet genomförs utbildningar, seminarier och studiecirklar i syfte att öka kunskap om och stärka det gemensamma arbetet för de anslutna fackföreningarnas medlemmars rätt till goda arbetsvillkor, rimlig ersättning och jämställdhet i arbetslivet.

 

Sociala orättvisor enar i nationalismens ridå

Asmira Malkočević och Vedrana Dautović arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet.

Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira och Vedrana drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen på unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.

Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa.

Asmira och Vedrana har pratat med Agora Centers förtroendevalda ungdomar:

– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojić.

Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort.

I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket.

– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukić.

– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdić.

På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.

– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdić. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.

Oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.

– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremović.

Berina Avdić avslutar med att säga:

– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.


Artikeln publicerades först i Aktuellt i Politiken.

De tar striden för migrantarbetarna

En av tio filippinska medborgare jobbar utomlands och skickar hem pengar, remitteringar, som globalt beräknas uppgå till tre gånger biståndet i storlek. En hård tillvaro där arbetsgivarens goda vilja reglerar livsvillkoren. Organisationen Center for Migrant Advocacy arbetar med stöd av Palmecentret med att hjälpa utsatta migrantarbetare. Klockan är 11 på kvällen lokal tid i Qatars huvudstad Doha när jag når den 44- åriga migrantarbetaren Marites Garcia över telefon. Arbetsdagen hos familjen hon bor och jobbar hos är just avslutad. Klockan sju börjar hon igen och jobbar fram till elva på kvällen. Inga lediga dagar.

– Det händer att jag får en timme över när det minsta barnet sover. Och ibland låter frun i huset mig gå till kyrkan, berättar hon.

Marites Garcia tar hand om fyra barn som är sex år och yngre. En annan hushållsarbetare lagar mat och städar. Marites egna söner på Filippinerna är 25, 21 och 11 år men med dem pratar hon sällan. När hon slutar jobba har de sedan länge lagt sig. Ändå beklagar hon inte situationen.


Marites Garcia med barnen hon tar hand om i Qatar.

– Jag har tur som blir så väl behandlad av min arbetsgivare, säger hon.

Hotad, avklädd och misshandlad på jobbet

För Marites Garcia har betydligt värre erfarenheter. När hon först reste ut till Saudiarabiens huvudstad Riyadh år 2016 lånade familjen ut henne till olika släktingar. Arbetsbördan var enorm. Marites fråntogs sina telefoner och i det sista hemmet blev hon hotad, avklädd och misshandlad. Kokhett vatten kastades mot henne. Hon sov i vardagsrummet och lönen såg hon inte till på flera månader.

– De behandlade mig som ett djur, säger hon.

Marites Garcia skickade genom vänner desperata hjälpmeddelanden till den filippinska ambassadens migrantarbetssektion och lyckades lämna familjen. Väl tillbaka i Filippinerna – helt utan pengar – hjälpte organisationen Center for Migrant Advocacy (CMA) henne att starta en juridisk process för att få ut obetalade månadslöner.  CMA har lång erfarenhet av att ge stöd till utsatta migrantarbetare. Organisationen startades 2004 och deras fokus är kvinnor med jobb i arbetsmiljöer som ofta är oreglerade och där inspektörer inte kan göra kontroller.

10 miljoner filippinska migrantarbetare

– Vi arbetar nära filippinska myndigheter och olika föreningar av filippinska migrantarbetare, berättar Ellene Sana, chef för CMA och dess medgrundare.

Det var under Ferdinand Marcos administration på 1980-talet som den filippinska regeringen började skapa en mer systemisk arbetsexportpolitik. Det skedde av främst för att dämpa social oro orsakad av massiv inhemsk arbetslöshet och för att få in utländsk valuta från pengaöverföringar. Idag arbetar över tio av landets 108 miljoner invånare utomlands, vilket gör Filippinerna till ett av de största exportländerna för arbetskraft.

CMA ägnar mycket kraft åt att utbilda och informera i frågor som rör kvinnliga arbetskraftsmigranters situation, tillgång till rättsväsende, etik vid anställningsförfarandena och om den roll som lokala myndigheter kan spela. De bedriver också påverkansarbete gentemot den filippinska regeringen för att de i högre grad ska ta hänsyn till migrantarbetare så att de till exempel kan rösta.

Och behoven av stöd har bara ökat, särskilt som pandemin drastiskt förvärrat situationen för många migrantarbetare. Vissa har förlorat jobb och behöver assistans för att ta sig hem och för till exempel hushållsarbetare har arbetsbördan ökat när alla ständigt är hemma.

CMA stöttar hemvändande migrantarbetare

Även de filippinska familjer som är kvar hemma påverkas förstås. För migranten måste i princip alltid resa själv.

– Regeringen har förhållit sig strikt till det. Att familjen är kvar innebär en garanti för att remitteringar* fortsätter att komma in i landet, säger Ellene Sana.

CMA är en ny samarbetsorganisation till Palmecentret. Tack vare stödet kan CMA hålla utbildningar i mänskliga rättigheter, och stötta hemvändande migrantarbetares återintegrering i landet.

– Stödet vid hemkomsten saknas ofta, också från filippinska myndigheter. De inbjuder människor att resa men bistår dem inte när de kommer tillbaka, säger Ellene Sana.

Vad säger då CMA till de som funderar på att åka som migrantarbetare?

– Vi avråder aldrig någon kategoriskt eftersom vi inte kan erbjuda något alternativ. Men vi säger att om du måste åka så finns det sätt att minska riskerna. Vi ger information, men måste också respektera människors fria val, säger Ellene Sana.

I kontakt med regering och myndigheter lyfter CMA ofta frågan om vikten av att arbeta för att förbättra människors möjligheter att försörja sig i hemlandet.

– Arbetsmigration kan aldrig vara en permanent utvecklingsstrategi, säger Ellene Sana.

Migrantarbetaren Marites Garcia fick aldrig tillbaka några pengar på grund av ett dokument på arabiska som hon hade uppmanats att skriva på av den saudiska samarbetsagenturen. Annars skulle hon enligt dem inte få resa hem, trots de traumatiska upplevelserna i Saudiarabien. När jag frågar Marites Garcia om betydelsen av de pengar hon skickat hem från Qatar börjar hon gråta.

– Tidigare skickade jag hela lönen till familjen men nu går pengarna bara till barnen, säger hon.

Sedan en tid har hon nämligen fått veta att hennes man har flyttat ihop med en annan kvinna. Marites har på grund av pandemin själv inte kunnat återvända till Filippinerna sedan hon började arbeta i Qatar för två år och tre månader sedan.

– Jag behöver jobbet och har tur som har det så bra. När jag har betalat mina söners studier färdigt tänker jag spara för att starta en affärsverksamhet på Filippinerna. Och till ett eget hus. Det har jag aldrig haft.

*Remitteringar  
Remitteringar är pengar som migranter skickar till sina familjer i hemlandet. Den sammanlagda summan av de remitteringar som skickas globalt uppskattas vara tre gånger större än det internationella biståndet och utländska investeringar tillsammans. År 2018 skickade 200 miljoner migrantarbetare hem 689 miljarder US-dollar i remitteringar. Runt 77 procent av den summan går till utvecklingsländer. Källa: FNs webbplats.
Burma: Khaing Zar tar kampen mot juntan

Khaing Zar var bara 29 år gammal när hon valdes till ordförande för Burmas industrifack (IWFM). Som ung textilarbetare i landet hade hon tidigt fått upp ögonen för ojämlikheten, styrkan i organisering och makten i att vara många.

– I tonåren arbetade jag som sömmerska sju dagar i veckan, från klockan åtta på morgonen till tio på kvällen – med en pendlingstid på tre timmar. Varje kväll kom jag hem halv tolv. Lönen låg på 10 dollar i månaden. Livet bestod av arbete, och arbetet var hårt, säger Khaing Zar som är på besök i Stockholm för att bland annat träffa fackliga samarbetsparten IF Metall.

Demokrativågen krossades

Bara några år senare hade hon som fackligt aktiv avancerat till ordförandeposten i ett av Burmas största fack. Över landet sköljde en demokrativåg. 2015 hade Aun San Suu Kyi och hennes parti NSD vunnit landets första demokratiska val och ekonomin var på tillväxt. Men framtidshoppet skulle inte vara länge. 2017 slog den burmesiska militären ned mot den muslimska minoriteten rohingya, och med statlig inblandning mördades runt 25 000 rohingyer, och ytterligare 700 000 fördrevs till Bangladesh. Den fragila demokratin bröt sedan samman med militärkuppen i februari 2021 som slängde landet tillbaka till en auktoritär militärstat.

Mitt i detta stod Khaing Zar. I över åtta år hade facket arbetat för förbättrade arbetsvillkor och gjort stora framsteg. Över en natt kastades de tillbaka till ruta noll.

– Allt vi arbetat för togs ifrån oss. Nu är lönerna så låga att arbetare i fabrikerna inte kan leva på sin inkomst. Priserna på varor har ökat, och människor förlorar sina jobb. Situationen är, minst sagt, otroligt svår, säger Khaing Zar.

Facken aktiva i protesterna

Khaing Zar och IMWF tog tidigt en aktiv roll i protesterna mot militärregimen. Facket organiserar sina medlemmar att delta i demonstrationerna och tar ut arbetarna i strejker. Men juntan har slagit tillbaka hårt. Flera fackliga ledare har arresterats, en har mördats och alltmer måste de fackligt aktiva hålla sig gömda och arbeta i det dolda. De burmeser deltagit i protesterna gömmer sig. Men Khaing Zar fortsätter kämpa i det öppna.

– Jag oroar mig mest för min familjs säkerhet, men jag har bestämt mig. Jag måste fortsätta höras och synas i min roll som facklig ledare. Om inte jag står upp och tar kampen, hur ska jag kunna be andra att göra det?

Stödet är avgörande

Stödet från omvärlden har varit avgörande för kampen, menar Zar. Det är när omvärlden vänder bort blicken som situationen på riktigt blir hopplös. Men hennes målsättning förblir glasklar. Regimen ska bort, det är den enda lösningen och vägen framåt. Burmas folk ska återfå sin frihet.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Burma här.

Studio Solidaritet: Khaing Zar och det fackliga motståndet i Burma

Det har snart gått åtta månader sedan den burmesiska militären rullade in i Burmas huvudstad Naypyidaw för att ta över makten och slå tillbaka den begynnande demokratiseringsprocessen i landet. Kuppen möttes av enorma folkliga protester och demonstrationer, som slogs tillbaka med våld och hot. Sedan februari har över 1000 personer mördats och tusentals gripits, fängslats och trakasserats.

Fackföreningsrörelsen i Burma stod tidigt i frontlinjen för en ny ung demokratirörelse som vägrar en tillbakagång till militärdiktatur. Palmecentret och IF Metall är stolta över att till Stockholm välkomna Khaing Zar, ordförande för Industrial Worker’s Federation of Myanmar (IWFM).

Ta detta unika tillfälle att möta och stödja Khaing Zar och den burmesiska fackföreningsrörelsen på ett lunchsamtal på ABF-huset på Sveavägen 41 den 29/9 kl.12.00 – 13.00. Du kan såklart också se samtalet live på Facebook!

På ABF bjuder vi på lunchmacka och möjlighet till dialog om mänskliga- och fackliga rättigheter i Burma.

Panelen:
Khaing Zar, ordförande Industrial Worker’s Federation of Myanmar
Paula Rasmussen, Olof Palmes Internationella Center
Oscar Ernerot, Internationell chef LO

Moderator:

Eric Sundström, LO

När?
Onsdag 29 september 12.00 – 13.00
Var? ABF-huset Sveavägen 41

Lunchsamtal som sändes på ABF-huset i Stockholm 29/9 kl.12.00 – eller live på Facebook!

Fri entré till ABF, anmäl dig här!

Du kan även se samtalet på Palmecentrets, LO:s och IF Metalls Facebooksidor.

Tre vinster för arbetares rättigheter

1. Full lön till albanska oljearbetare

Till följd av coronakrisen sänkte oljebolaget Albetrol arbetarnas löner med 60 procent. Med stöd från Center for Labour Rights vann oljearbetarnas fackförening tvisten mot arbetsgivaren som tvingades betala ut full lön.

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

Nedstängningar inom industrin har försatt tusentals fabriksarbetare i djup fattigdom. Med en sammanslutning av fackföreningar lyckades påverka lokala myndigheter att införa ett bidrag till fabriksarbetarna motsvarande 40 procent av deras lön för de dagar fabrikerna stod stängda.

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Jeepney- och bussförare tjänar mer ju fler resenärer de har. Under pandemin har de behövt halvera antalet resenärer på sina bussar. Men tack vare stöd från det filippinska transportarbetarfacket NTCU har ett avtal omvandlats till en lag som säkrar inkomsten för förarna under pandemin.


Läs om fler positiva effekter Palmecentrets partners bidragit till 2020 i vår verksamhetsberättelse!

Global kamp för en jämställd värld

Vi kan aldrig kan uppnå demokrati om halva befolkningen försummas. Att utsättas för hot, hat, kränkningar eller att inte ses på som en kapabel politisk aktör får direkta demokratiska konsekvenser. Ändå är det verkligheten för många kvinnor världen över.  Vi på Olof Palmes Internationella Center arbetar med jämställdhet som mål i alla delar av vår verksamhet och verkar aktivt med att stärka kvinnor ekonomiskt, politiskt och socialt. Jämställdhet är ett av fem prioriterade politiska områden men det genomsyrar även de andra fyra:

Demokrati och mänskliga rättigheter

Delaktighet och inflytande för kvinnor i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Kvinnor är underrepresenterade hela världen, både inom politik och civilsamhälle vilket leder till missade perspektiv och sämre resultat. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Palmecentret verkar i alla våra projekt för att skapa jämställda förutsättningar för alla medborgare att delta på lika villkor för att forma samhället de lever i, oavsett om man verkar inom politiken, civilsamhället eller facket. Bara genom ökad jämställd representation når vi slutmålet om ett samhälle där halva makten är kvinnornas och alla tillåts delta och verka i det demokratiska samtalet på lika villkor.

Läs mer om vårt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.

Jämlikhet och arbetares rättigheter

Majoriteten av världens fattiga är kvinnor. Kvinnor utför mindre del av det betalda arbetet än män., kvinnors arbete undervärderas systematiskt och de som har ett formellt arbete får i regel sämre betalt.  Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension, något som drabbar kvinnor hårdast. Vid kris gör ojämlikheten kvinnor mer sårbara. Världens resurser måste fördelas mer jämlikt, och för att skapa rättvisa krävs politiska reformer och starka fackföreningar som driver kvinnliga löntagares intressen. Att verka för arbetares rättigheter är att verka för kvinnors rättigheter. Att verka för jämlikhet är att verka för jämställdhet. Därför genomsyrar jämställdhetsarbetet alla Palmecentrets internationella projekt, oavsett aktör eller övergripande målsättning.

Läs mer om vårt arbete för jämlikhet och arbetares rättigheter.

Rättvis klimatomställning

Klimatförändringarna drabbar idag kvinnor i utvecklingsländer hårdast. Detta trots att det påvisas gång på gång att de största klimatbovarna är bemedlade män. Arbete som i större utsträckning idag utförs av kvinnor, – som att odla mat, hämta vatten och ved, är redan idag svårt drabbade av klimatförändringarna. Klimatnotan landar på grupper och delar av världen som står för en betydligt mindre klimatpåverkan.
Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner påverkar också våra chanser att nå klimatmålen. Länder med större jämställdhet är mer framgångsrika i att driva politik för en hållbar utveckling. Därför är jämställdhetsarbete en grund i alla Palmecentrets projekt för rättvis klimatomställning.

Läs mer om vårt arbete för rättvis klimatomställning.

Fred och dialog

När kvinnor deltar i fredsförhandlingar blir freden mer hållbar. Flickor och kvinnor är särskilt utsatta i krig och konflikt och riskerar att utsättas både av väpnade grupper och innanför hemmets fyra väggar. I fredsförhandlingar är det viktigt att kvinnors erfarenheter lyfts, annars riskerar framtida fredsavtal och samhällen att missa konsekvenserna av sexuellt våld, våld i hemmet, tvångsäktenskap och andra kvinnliga erfarenheter. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar därför vårt samarbete med civilsamhällesorganisationer och progressiva politiska rörelser i konfliktområden verkar för långsiktig fred.

Läs mer om vårt arbete för fred och dialog.  

Burmas textilarbetare låter sig inte tystas

”Minimilönen ska höjas!” ropar en kvinna i megafonen, och demonstrationståget svarar: ”Vår kamp, vår kamp!”. Klockan är 9 på morgonen men solljuset är redan skarpt och arbetarna kisar när tåget slingrar sig fram längs sidan av de hårt trafikerade gatorna i industrizonen Shwe Pyi Tar. Längs vägen står åskådare som avbrutit sin söndagsfika för att titta eller heja på de närmare 2000 arbetare som tågar förbi.

Demonstranter

Arbetarna som demonstrerar kommer främst från textilfabrikerna i området, men också från livsmedelsindustrin. Demonstrationen är organiserad av Palmecentrets fackliga partnerorganisationer. Kraven är tydliga: de vill ha höjd minimilön, stopp för trakasserier av fackföreningar och ansvarsfullare företag.

– Arbetsgivarna måste följa lagen, i dag är det alldeles för slappt, de kan strunta i reglerna som finns utan större risk, säger en 29-årig kvinna som är facklig ledare på en textilfabrik i området.

Fabriker nyttjar pandemin för att avskeda

Före coronapandemin anställde textilindustrin i Burma omkring 380 000 arbetare, varav 90 procent kvinnor, i över 400 fabriker. Men sedan utbrottet av Covid-19 har tusentals fackligt anslutna textilarbetare sparkats från sina fabriker, ofta utan ersättning, enligt tidningen The Guardian.

Enligt det globala fackliga nätverket IndustriALL utnyttjar fabriker pandemin för att krossa lokala fackförbund på arbetsplatserna, genom att helt enkelt avskeda fackligt aktiva men skylla på minskade beställningar på grund av Covid-19.

Textilier står för en tiondel av Burmas export och när pandemin väl lagt sig väntas industrins omsättning växa med flera miljarder kronor.

Långa arbetsdagar, lite betalt

De senaste åren har den växande industrin lockat många fattiga människor från landsbygden in till Rangoons industriförorter, men det är en tuff verklighet de möter, berättar programchefen på fackförbundet.

– Osäkra anställningar och övertid är normen. Många jobbar 14 timmar om dagen, även om lagen bara tillåter 11 timmar (8 timmars arbetsdag plus max 3 timmar övertid, reds. anm.). Men trots övertiden räcker lönen sällan särskilt långt.

Minimilönen låg i början av 2020 på 4800 kyat, eller 32 kronor, om dagen. Arbetarna kräver nu att lönen höjs för att hänga med de ökande levnadskostnaderna.

– Det är framför allt mat och elektricitet som blivit dyrare. Ovanpå det betalar många höga hyror för sitt boende, säger programchefen.

”Facket har gett mig självförtroende”

I demonstrationståget går en ung kvinna med sin knutna näve i luften och skriker med i ramsorna för full hals. Hon har jobbat i fyra år på en textilfabrik som tillverkar kläder åt amerikanska och tyska klädföretag.

– Varje dag måste jag jobba övertid för att pengarna ska räcka, säger hon med hes röst.

– En bra månad tjänar jag 300 000 kyat (ca. 2000 kronor), men min hyra är på 120 000 kyat (ca 800 kr). Jag har också ansvar att försörja mina föräldrar, så det mesta av det som är kvar går till dem, säger hon.

Kvinnan berättar att hon kom i kontakt med fackförbundet för ungefär två år sedan. Genom dem fick hon lära sig vad lagen säger och vad arbetsrätt är för något.

– Det var häftigt att förstå hur det fungerar och vilka rättigheter jag har, och hur man ska prata med arbetsgivare och myndigheter. Det hjälpte mitt självförtroende att känna att jag har rätten på min sida, säger hon.

Nu har hon själv engagerat sig för att stärka organiseringen på sin fabrik. Det finns mycket att ta strid för där, berättar hon.

– Fabriken blandar fasta arbetare med daglönare som lätt kan sparkas och utnyttjas. Om du blir gravid riskerar du att få sparken utan kompensation. Fabriken trakasserar oss också och försöker få oss att sluta engagera oss. De uppmanar andra arbetare att inte prata med oss.

Facket skapar ett sammanhang

Efter att demonstrationen genomförts samlas några av aktivisterna på det lokala fackliga kontoret. När alla loggar in på det trådlösa nätverket börjar en mobilorkester spela med notifikationer i olika toner från alla meddelanden som strömmar in. Så gott som alla aktivister jobbar själva på någon fabrik i området. De jobbar vanligtvis sex dagar i veckan, men ser det ändå som självklart att lägga sin enda lediga dag på att demonstrera.

En medlem tycker att det är ett bra tillfälle för arbetare från olika fabriker att träffas och dela erfarenheter.

– Det är sällsynt med demonstrationer där arbetare från olika fabriker och fack deltar. Vanligtvis rör vi oss i våra egna kretsar, men när vi samlas som idag är vi starka. Dels får regeringen ögonen på oss när vi är många, dels får vi umgås och höra hur det ser ut på andra arbetsplatser, säger hon.

En medlem säger att fackföreningsrörelsen i Burma fortfarande är svag och behöver allt stöd den kan få.

– Lagstiftningen är ett hinder, den är både svag och otydlig. Många arbetare kommer dessutom från landsbygden och har låg eller ingen kunskap om arbetsrätt eller vad en fackförening är för något. Många är också rädda för att engagera sig eftersom det innebär risk för trakasserier eller att man får sparken.

FAKTA
Burma fick en lagstadgad minimilön år 2015. Lönenivån bestäms vartannat år av regeringen i samråd med arbetsgivare och fackliga organisationer. I början av 2020 låg den på 4800 kyat (32 kronor) om dagen. Planen var att bestämma en ny lönenivå under våren 2020, men på grund av Covid-19 har förhandlingarna skjutits fram. Fackliga organisationer har krävt att minimilönen sätts till 7700 kyat om dagen.

 

 

”När jag började hade vi ingen frihet alls”

– Apartheidtiden lärde mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden. Det är vad jag delar med mig av idag.

Hushållsarbetare – personer som mot betalning bland annat städar hem, lagar mat och tar hand om barn – är globalt sett en dåligt erkänd yrkeskategori. Många saknar formellt arbetskontrakt och därmed tillgång till välfärd.

– I de flesta länder har hushållsarbetare varken pensionsfonder eller tillgång till hälsovård, sjuklön eller föräldraförsäkring. Många ser sig därför tvungna att jobba långt efter 70 år, säger Myrtle Witbooi, själv 73 år, på telefon från Kapstaden.

Började med en månadslön på två dollar

Hon är ordförande för den internationella federationen för hushållsarbetare (IDWF) och för det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu). Själv började Myrtle arbeta hos en familj på 60-talet till en månadslön av två dollar.

Det fanns inga lagar som reglerade hushållsarbete, minns hon. Vi hade ingen frihet och arbetade sju dagar i veckan. Vi kunde inte vara ute efter klockan sex.

När en nedsättande artikel publicerades i en dagstidning skickade hon in ett svar.

– Journalisten som skrivit artikeln hörde av sig och sa ”om du har allt det här i ditt huvud, varför gör du inte något med det? Det födde känslan av att kunna mobilisera och organisera.

Facket var vägen in

Myrtle Witbooi började kontakta hushållsarbetare. 1982 blev hon fackligt engagerad på heltid. Men det var inte lätt att få gehör till en början.

– Att arbeta för arbetsrättslagar under apartheid var som att knacka på en dörr som de hade kastat bort nycklarna till.

Kampen för frihet och stödet till ANC var därför del av den fackliga kampen när Myrtle Witbooi var med och skapade ett nationellt förbund för hushållsarbetare. I gengäld lovade ANC att förbättra deras situation när de kom till makten – ett löfte de inte höll.

Fick igenom höjning av minimilönen 

Efter starka påtryckningar fick Sadsawu tillslut igenom en höjning av minimilönen från 110 (60 kr) till 800 rand (430 kr), 45 timmars arbetstid och lediga söndagar.

– Vi krävde också a-kassa ett år senare, men det ansågs kosta för mycket. Då kedjade vi fast oss vid grindarna till parlamentet och vägrade lämna.

Nästa dag fick Myrtle Witbooi hålla tal i parlamentet.

– När jag tittade ut över de som hade kämpat för frihet med mig glömde jag mitt manuskript. Jag talade från hjärtat om deras löften och om de lagar vi så mycket behövde. Där och då insåg jag min kraft som människa.

Myrtle är idag en internationell facklig ledare

Idag leder Myrtle Witbooi det fackliga arbetet för hushållsarbetares arbetsvillkor. Den internationella federationen IDWF, som bland annat får bidrag av Palmecentret, arbetar för att stärka fackliga ledare och stödja kampanjarbete, inte minst gällande konventionerna 189 och 190. IDWF arbetar också för migranter – en särskilt utsatt grupp hushållsarbetare.

ILOs konvention 189 antogs 2011 och innebar ett avgörande steg för erkännande. Konventionen definierar och skyddar hushållsarbetares rättigheter och har hittills ratificerats av 30 länder, däribland Sydafrika (2013) och Sverige (2019).

Stora framsteg – men kampen fortsätter

Sydafrika har enligt Myrtle bra lagar för hushållsarbetare, även om det krävs ständiga påminnelser för att se till att de efterföljs. Det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu) arbetar idag intensivt för att hushållsarbetare ska garanteras samma minimilön som andra arbetare. I våras fastställdes den till 3500 rand (1900 kr) – men bara 75% av den summan för hushållsarbetare.

Den andra kampen är kompensation för skador på jobbet.

– En av de största kampanjerna i södra Afrika är att få ministern att skriva under en ny lagstiftning. Vi behöver den verkligen. Många skadar sig, till exempel när de putsar fönster.

Sexuellt våld ett vanligt problem

Ett annat stort problem för hushållsarbetare – i Sydafrika och globalt – är sexuella övergrepp. Sadsawu driver för närvarande två rättsfall i den här kategorin. Men många vågar inte tala öppet om händelserna utan är rädda för att gå till jobbet.

– Därför är konvention 190 så viktig, säger Myrtle.

Den berör våld och trakasserier på arbetsplatser och antogs förra året. Men hittills har bara två länder ratificerat. Myrtle Witbooi tror att svårigheterna att bedriva kampanjarbete under pandemin spelar in.

En fjärdedel av hushållsarbetarna arbetslösa i och med pandemin

Covid har också haft en mer direkt effekt – uppemot en fjärdedel av landets en miljon hushållsarbetare har enligt Myrtle förlorat sina jobb. Men bara 19 000 av de drabbade har kunnat få ut pengar från den solidaritetsfond som inrättats. För det krävs inskrivning i a-kassan – och registrering online.

– Vägen framåt är utbildning för att få dem att förstå teknologin. Men det är en enorm uppgift så parallellt hjälper vi till att registrera.

Sadsawu organiserar 40 000 arbetare och håller vanligtvis utbildningar varannan torsdag och söndag. Då får hushållsarbetarna också lära sig om bland annat rättigheter och konventioner.

– Arbetsrättslagar ger makt men förändrar inte mycket om hushållsarbetare inte förstår dem. De behöver veta att de är del av ekonomin och känna att de kontrollerar sina liv. Därför lägger vi så mycket fokus på utbildning.

Myrtle Witboois egen drivkraft kommer ur erfarenheterna som hushållsarbetare under apartheidåren.

– Jag tvingades lära mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden och diskriminering. Det har gjort mig till den jag är och det är vad jag delar med mig av till andra. Vi är starka kvinnor.

Kvinnor, ungdomar, arbetare och migranter är i fokus för Palmecentrets insatser i Sydafrika. Ett land där den ekonomiska ojämlikheten är en av de största i världen. Läs mer här.