Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Den natten sov Oksana Kovalenko inte en sekund. Hon befann sig i kriscentret på Europas största kärnkraftverk, och försökte förhindra att kriget skulle eskalera till en nukleär katastrof.

Den fullskaliga invasionen hade pågått i en dryg vecka, och en rysk militärkolonn närmade sig Zaporizjzjias kärnkraftverk i södra Ukraina. Kring midnatt mellan den tredje och fjärde mars 2022 inleddes intensiva strider på området.

Världen höll andan

Efter två timmars artilleribeskjutning bröt en eldsvåda ut i en byggnad intill själva kraftverket. Oksanas arbetsledare uppmanade de ryska anfallarna att sluta skjuta och släppa in brandförsvaret.

Soldaterna fortsatte, och branden kunde inte släckas förrän vid sextiden på morgonen. Under striderna trängde en kula in i väggen till reaktor nummer 4, och en granat träffade en transformator vid reaktor nummer 6.

Världen höll andan den natten. Skulle det land som redan upplevt olyckan i Tjernobyl 1986, bli platsen för ett nytt haveri med oöverskådliga följder?

Attacken mot Europas största kärnkraftverk oroade en hel värld. På bilden undersöker Internationella Atomenergiorganet IAEA:s inspektörer det artilleribeskjutna taket på en byggnad som innehåller kärnbränsle och radioaktivt avfall. Bild: IAEA.

För Oksana var hotet mycket mer direkt. Vid tretiden på natten bars en allvarligt sårad och blödande soldat in i rummet. Under morgontimmarna konstaterade det ukrainska nationalgardet att de inte längre kunde försvara anläggningen, och åkte därifrån.

Vid åttatiden på morgonen övertog ryska soldater kontrollen av kraftverket. Oksana och hennes kollegor oroade sig för att bli kidnappade eller fängslade, men kände samtidigt ansvar för att fortsätta undvika en katastrof.

Arbetslaget organiserade mycket av sitt vardagsliv i kraftverksbyggnaden. De åt där, sov där, rökte överallt fast de inte fick.

Oksana är förtroendevald i det ukrainska atomenergifacket Atomprofspilka, och engagerad i fackligt ungdomsarbete. Hon har numera också erfarenhet av att lämna rysk ockupation – två gånger.

Första gången när hon lämnade sin barndoms Krym efter den ryska annekteringen 2014. Och andra gången när hon hösten 2023 reste genom Ryssland hela vägen till den lettiska gränsen, för att ta sig in i Ukraina “bakvägen”.

Gränsöverskridande fackligt engagemang

Jag möter Oksana på en workshop i Warszawa, där Palmecentret samlat sina partnerorganisationer i Östeuropa för gemensamma diskussioner om hur verksamheten ska utvecklas inför den kommande programperioden.

Under fyra intensiva dagar lägger fackligt och politiskt engagerade från Belarus, Georgien, Moldavien, Ukraina och Sverige upp gemensamma planer. Hur ska man kunna stärka demokrati och mänskliga rättigheter, fred och dialog, jämlikhet och arbetares rättigheter, jämställdhet och en rättvis omställning i regionen?

– Att komma hit är lite som att ta en paus från kriget, och utbyta erfarenheter med andra. Fackföreningen är alltid grunden för rättigheterna på arbetsplatsen, men i ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt, säger Oksana.

”I ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt”

Järnvägarna avgörande

Med på workshopen är också Kateryna Izmailova, som är ordförande för ungdomskommittén i det ukrainska järnvägsarbetarfacket.

När det fullskaliga kriget började bodde hon i staden Irpin en bit nordväst om Kyiv, som blev känd när TV-stationer världen över kablade ut bilderna av hur stadens civilbefolkning flydde över en söndersprängd bro under beskjutning.

Kateryna flydde till Tyskland och bodde där i två månader. Men hon insåg att hon måste återvända. Hennes mamma tar nu hand om hennes äldre barn i Tyskland, och Kateryna åker dit så ofta hon kan.

Järnvägen är avgörande för att nå ut med allt ifrån nödhjälp till generatorer, filtar och varma kläder. Foto: Peter Gustavsson.

Hon spelar en nyckelroll i den fackliga hjälporganisationen Trade Union Lifelines arbete för att nå medlemmar som lever nära fronten med humanitär hjälp och stöd vid evakuering. De hjälps åt att skicka ut paket med nödhjälp till behövande, och en järnvägsvagn har byggts om till mobil klinik för att transportera sårade soldater och arbetare. Trade Union Lifeline stödjer även järnvägsanställda som tjänstgör som soldater med varma kläder, filtar och gasolbrännare.

– Vi är glada över all hjälp vi fått, inte minst från svenska fackföreningar och privatpersoner. Men behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år, säger Kateryna.

”Behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år”

I början av mars fick fackföreningen 60 ton med matpaket och hushållsartiklar till nödställda arbetare som finansierats av bland andra svenska SJ. Kateryna har jobbat hårt för att paketen snabbt ska kunna distribueras ut och göra nytta.

Kvinnor i facket, män vid fronten

Att de fackligt förtroendevalda jag möter i Warszawa är kvinnor är ingen slump. Män i vapenför ålder är förbjudna att lämna landet, eftersom de när som helst kan kallas in till militärtjänst.

– Fler än 10 000 järnvägsarbetare har mobiliserats till armén, berättar Kateryna. Fler än tusen av dem återvänt från fronten, med skador som gör vissa arbetsuppgifter svåra att utföra. Att hjälpa veteranerna hitta tillbaka in i arbetslivet är en viktig facklig uppgift.

Under kriget har många medlemmar i Katerynas fackförening förlorat sina hem, och ibland också sina arbetsplatser när järnvägsstationen de jobbade vid hamnat under rysk ockupation. En av hennes uppgifter som fackligt förtroendevald är att hjälpa medlemmar att få tag på mat, förnödenheter, tak över huvudet och ett nytt jobb.

Kateryna Izmailova och Lidiia Naryzhniak är ordförande och vice ordförande för järnvägsarbetarfackets ungdomskommitté. Foto: Peter Gustavsson.

Försök att undergräva fackliga rättigheter

Med på workshopen är också Lidiia Naryzhniak, som är nyvald vice ordförande i järnvägsarbetarnas ungdomskommitté. Lidiia beskriver hur en ny konflikt uppstått mellan fackförbunden och regeringen.

– Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem. Fackförbunden behöver ha större möjligheter att försvara arbetare, inte mindre, säger hon.

När kriget började infördes undantagstillstånd, som förbjuder strejker och ger arbetsgivaren rätt att beordra omfattande övertid. Det har fackföreningarna accepterat. Men förståelsen är mindre för de förslag som lagts fram till omfattande förändringar av den ordinarie arbetslagstiftningen, som påstås “modernisera” ukrainsk arbetsmarknad.

”Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem”

I regeringens utkast föreslås tillsvidareavtal som norm ersättas av en omfattande flora av olika tillfälliga kontrakt. I stället för kollektivavtal, baseras villkoren på individuella avtal som i praktiken formuleras av arbetsgivaren, och reglerar allt från arbetstid och raster till semester och övertid.

Missnöjet med regeringens agerande är stort.

– Det är svagt av regeringen att utnyttja undantagstillståndet till att försvaga arbetares rättigheter, menar Oksana.

Katiia kopplar arbetet för att skydda arbetsrätten till solidariteten med dem som strider för att vid fronten.

– Vi bygger upp ett starkt stöd för våra killar och tjejer i armén. I det ingår att vi måste försvara deras arbetsvillkor, medan de har fullt upp med att försvara vårt land. Precis som våra soldater, så kan inte vi förlora vår kamp, säger hon.

Rättvis återuppbyggnad

Oksana tycker att regeringen i stället borde bjuda in till förhandlingar om att stärka arbetares villkor. Det kunde vara en viktig del i att göra återuppbyggnaden efter kriget mer rättvis.

– De som kommer tillbaka från fronten ska komma till bra arbeten där de har mer att säga till om. Då behöver vi också investera i nya jobb, genom att reparera vår skadade infrastruktur och bygga nya bostäder för att ersätta de som bombats och skjutits sönder, tycker hon.

Oksana är stolt över att hennes fackförbund förhandlat fram ett av de starkaste kollektivavtalen på ukrainsk arbetsmarknad, och hoppas på att kunna hjälpa fler att stärka sin ställning mot arbetsgivaren.

Kateryna menar att många ukrainare fortfarande har en postsovjetisk attityd, bland annat till fackföreningar och deras roll i samhället.

– Många är fortfarande oroade för att säga vad de tycker och tänker. I Europa (EU), som vi vill bli fullvärdiga medlemmar i, spelar fackföreningar en viktig roll för att utveckla samhället i förhandlingar med arbetsgivare och stat. Facket ska vara starkt som en klippa, och hjälpa arbetare att inte vara rädda för att säga vad de tycker på jobbet, säger hon.

Bohdan Ferens svarar inte på frågan förrän vi är på väg att skiljas åt:

– Nej, jag blir inte Ukrainas nästa president. Däremot kan jag lägga grunden så att nästa generation socialdemokrater, de som vi skolar just nu, en dag kan ta ledningen i landet.

En blygsam bakgrund och aktivt engagemang i samhällsfrågor

Ordföranden för Social Democratic Platform (SDP) är son till en lastbilschaufför och en städerska i Khmelnytskyj, en stad på en kvarts miljon invånare i västra Ukraina. Efter sina universitetsstudier började han jobba för en parlamentsledamot från Socialistpartiet.

– Det var en spännande tid, inte minst för att jag fick möjlighet att möta socialdemokrater och fackföreningsfolk från andra länder. Bland annat var jag i Karlstad och praktiserade hos IF Metall. Men även om den parlamentariker jag arbetade för identifierade sig starkt med europeisk socialdemokrati, så rymde hans parti starka motsättningar, berättar Bohdan Ferens.

Socialistpartiet var en av flera nya partibildningar som uppstod efter att kommunistpartiet förbjöds 1991. Under den orangea revolutionen 2004 var partiet en del av demokratirörelsen, men senare kollapsade det i spåren av ett smutsigt parlamentariskt spel.

År 2012 var Bohdan en av tre personer, alla under 30 år fyllda, som bildade en ny rörelse.

– Inte ett parti, är han snabb med att understryka.

Missnöje mot makthungriga politiker och korrupta oligarker

I Ukraina förknippas partier ofta med makthungriga individer och korrupta oligarker. SDP skulle bli något annat.

Då kunde man inte ta några genvägar, och man måste börja med ett tålmodigt organisationsarbete. Verksamheten fokuserade därför på att starta upp lokala föreningar, genomföra utbildningar och låta unga människor lära sig om socialdemokratiska perspektiv och politik.

Organisationen har nu drygt 2 000 medlemmar runt om i landet. Två tredjedelar av medlemskåren är kvinnor. I februari 2024 kunde organisationen samla 45 unga ledare, utvalda ur en grupp av 500 sökande, till en utbildning där man tog nästa steg till att bygga en starkare organisation.

Inom ramen för SDP finns också två organisationer som arbetar gentemot särskilda målgrupper – Progressive Teachers och Women’s Lobby.

– Vi försöker vara ett paraply för progressiva perspektiv. Ukraina saknar exempelvis ett grönt parti, förklarar Bohdan Ferens.

Efter invasionen tvingades vissa av medlemmarna att fly utomlands, och nu arbetar man med att organisera ukrainare i exil. Idag är avdelningen i Berlin, Bryssel och Warszawa några av organisationens mest livskraftiga.

Nya tillvägagångsätt – ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp

När jag möter Ivanna Khrapko berättar hon om hur hon engagerade sig i SDP tidigt, när en lokalavdelning dragit igång i hemstaden Tjernivtsi alldeles vid den rumänska gränsen. Med tiden tog arbetet i de statsanställdas fackförbund allt mer tid, bland annat genom förbundets samarbetsprojekt med det svenska fackförbundet ST.

I februari 2022 valdes Ivanna till ordförande för ungdomskommittén i landets största fackliga centralorganisation, FPU. Två veckor senare inleddes den fullskaliga invasionen.

När de ryska trupperna rullade mot Kyiv begav sig Ivanna tillbaka till Tjernivtsi. Men när frammarschen hejdats återvände hon till huvudstaden för att bygga upp Trade Union Lifeline. Arbetet handlar om att ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp.

– Det kan vara stöd till fackliga medlemmar som tvingats fly sina hem eller som sett dem förstöras av en missilattack. Eller om generatorer och powerbanks när elsystemet blivit utslaget. Lokala fackliga organisationer beskriver behoven, och vi kommunicerar dem med den internationella fackföreningsrörelsen och andra progressiva organisationer. Järnvägsarbetarna spelar en viktig roll för att se till att hjälpen kommer fram.

I Hostomel norr om Kyiv finns de utblåsta ruinerna från den ryska attacken mot huvudstaden i februari-mars 2022 kvar alldeles intill ny- och återuppbyggda hus.

Facklig representation i krig – en utmaning

Ivanna känner en frustration över situationen för många fackliga medlemmar som kallats in till armén, och har andra behov än vad en fackförening kan tillgodose.

– Jag kan liksom inte köpa en stridsvagn. Våra stadgar förbjuder oss att köpa krigsmateriel, hur svårt det än är vid frontlinjen. Här måste de europeiska staterna helt enkelt steppa upp och se till att vi kan fortsätta bygga vidare på vår demokrati, säger Ivanna.

På sistone har Ivanna återknutit kontakten med SDP. Under början av 2024 har de genomfört gemensamma webbinarier med unga fackliga ledare, om hur man kan skydda fackliga rättigheter och former för facklig-politisk samverkan.

– Vi har pratat om varför fackföreningar behöver socialdemokratin och varför socialdemokratin behöver fackföreningar. Jag drömmer om ett fungerande arbetarparti i Ukraina, berättar hon.

Samtidigt som man diskuterar vad man kan lära från andra europeiska länder, så spökar det sovjetiska förflutna fortfarande i många ukrainares bild av vad en fackförening är.

– Det handlar inte om presenter och godis, utan om dina rättigheter på arbetsplatsen. Vi jobbar mycket med att förändra attityderna hos unga arbetare, säger Ivanna.

På Maidan i centrala Kyiv placeras flaggor ut för att hedra dem som gett sitt liv för Ukrainas försvar.

Det politiska landskapet förändrat under krigets skugga

Ukrainas politiska landskap har förändrats mycket i krigets spår. Ett antal partier som kallade sig för vänster har förbjudits på grund av kopplingar till Moskva.

Bohdan Ferens funderar på vart deras röster kommer ta vägen. Men också på hur man formulerar budskap om social rättvisa i ett samhälle traumatiserat av krig, där den samhällsinstitution som har starkast stöd är militären.

– När kriget och undantagstillståndet är över kommer det bli hela havet stormar. En avgörande fråga blir hur socialdemokratiska idéer kan konkurrera med högermilitaristiska känslor, säger Bohdan.

Intresset för SDP växer, både inom och utanför landet. Vårt samtal är Bohdan Ferens femte intervju för dagen. Men samtidigt känner sig samtidigt orolig över att det finns ännu mer som kan göras.

– Det räcker inte med att ordna ett eller annat seminarium. Om vi pratar om att skapa ett verkligt oberoende socialdemokratiskt parti i Ukraina så behövs andra resurser, som ett litet team av heltidsanställda, en partiexpedition och regionala kontor.

Bohdan berättar om ett möte han nyligen hade med en portugisisk socialist. Portugisen berättade om det stöd man fått från andra länder under militärjuntans tid, och vad det betydde för demokratins slutgiltiga seger.

– Vi har kämpat för ett erkännande under många år, för att den europeiska socialdemokratiska familjen ska se Ukraina som viktigt. Sedan förändrades allt med kriget. Men frågan kvarstår om våra partners hjälper oss tillräckligt för att ge ukrainare en chans till en rättvis återuppbyggnad.

Det ska till mycket för att Volodymyr Zelenskyjs efterträdare som president ska bli en socialdemokrat. Men Bohdan Ferens, Ivanna Khrapko och andra kämpar för en jämlik och demokratisk framtid. Mitt under ett krig som handlar om just det.

Att Ukrainas folk ska ha rätten att bestämma sin egen framtid.

Thailand har under flera decennier pendlat mellan bräcklig demokrati och militärstyre. För närvarande råder ett mellanting. Parlamentets representanthus, med 500 ledamöter, utses genom allmänna val, men de 250 ledamöterna i senaten utses av armén. Den grundlag som antogs 2017 ger både militären och kungahuset ett starkt inflytande. 

En svag arbetarrörelse

Thailand har en nedtryckt arbetarrörelse och en låg facklig organisationsgrad. Trots detta är Kunthida Rungruengkiat, ledare för Progressive movement Foundation, hoppfull.  

– Min bild är att den finns ett växande stöd för en demokratisering och för en välfärd som kommer alla till del. Vi får ett starkt gehör för vårt arbete.  

Kunthida Rungruengkiat nämner att den samlade demokratiska oppositionen fått stort genomslag i media, vilket fått många människor att engagera sig. Däribland försöker många få stopp på korruption och mygel inom statsapparaten. Efter valet 2023 var det många som övervakade valmyndigheterna och kontrollerade att det inte förekom valfusk.  

Progressive movement Foundation är en självständig rörelse som både driver ett socialt arbete och försöker påverka politiken. Rörelsen är närstående det socialdemokratiska ”Move Forward Party”, men Kunthida Rungruengkiat understryker att hon inte företräder partiet. 

Sociala insatser och folkbildning

Progressive Movement Foundations gör sociala insatser inom bland annat barnomsorg, utbildning och vattenrening. Framför allt är man engagerad inom den offentliga sektorn och bistår med kurser, konsultationer och chattgrupper. Tanken är att påverka och förbättra välfärden i lokalsamhället. Verksamheten är spridd till flera delar av Thailand, men basen finns runt större städer som Bangkok och Chang Mai och i regioner med många industrier. Rörelsen är svagare i fattiga jordbruksområden, som i den nordöstra delen av landet. 

I valet 2023 fick Move Forward Party 38 procent av rösterna och 151 ledamöter i representanthuset. Tillsammans med sju andra samarbetspartier räckte det för att få stöd av en majoritet av ledamöterna representanthuset. Problemet var att det också krävs ett stöd från senaten för att få bilda regering och den kontrolleras av armén. Trots det goda valresultatet fanns inget annat val för ”Move Forward Party” än att bli oppositionsparti.  

Kunthida Rungruengkiat säger att hon har särskilt goda kontakter med ”arbetarfalangen” inom Move Forward Party där flera har en facklig bakgrund. Bara två procent av landets löntagare är idag fackligt anslutna. Samtidigt finns hyfsat framgångsrika fackliga organisationer inom vissa branscher, som inom textil- och bilindustri.  

Fackligt engagemang under hot av arbetsgivare

En orsak till den låga anslutningsgraden är att många arbetsgivare hotar och avskedar fackligt aktiva. Vid två svenska företag i Thailand har det tidigare varit strejker och hårda konflikter med arbetsgivaren. Det handlar om Mölnlycke Health Care och Electrolux. Vid Mölnlycke Health Cares fabrik utanför Bangkok finns fortfarande en fackklubb kvar, men vid Electrolux fabrik i provinsen Rayong slogs den fackliga verksamheten sönder efter att 122 fackliga företrädare avskedades för tio år sedan. 

Kunthida Rungruengkiat berättar om flera likande dragkamper om anställdas arbetsvillkor. En uppmärksammad konflikt som nyligen fick sitt slut utspelade sig på underklädersföretaget Victoria’s Secrets leverantörsfabrik. Arbetare strejkade och demonstrerade mot uteblivna löneutbetalningar. När protesterna växte beslöt arbetsgivaren att stänga hela fabriken och avskeda samtliga 1 388 anställda. 

– Historien fick stor publicitet och många blev upprörda. Det har bidragit till att öka medvetenheten om fackliga rättigheter. 

Orättvis behandling av bärplockare

En annan fråga som engagerat Progressive Movement Foundation och Kunthida Rungruengkiat är förhållandena för de omkring 5000 thailändska bärplockare som varje år reser till Sverige för att plocka blåbär, lingon och hjortron. Förre säsongen kom många bärplockare tillbaka till Thailand med minimala inkomster eller till och med skulder.  

Bärplockarna är anställda av thailändska bemanningsföretag som hyrt ut arbetskraften till svenska bärföretag. Efter förra säsongen kritiserade 153 bärplockare bemanningsföretaget Star Royal Services för att man inte betalat ut den utlovade lönen. Kritiken ledde till att bemanningsföretaget stämde bärplockarna för förtal och att plockarna i sin tur stämde företaget. 

Brottsärenden behandlades i en regional domstol, men ärendet lades ner. Det betyder emellertid inte att fallet är avslutat. Nu ska lönetvisten även behandlas av Thailands motsvarighet till Arbetsdomstolen. 

Kunthida Rungruengkiat berättar att Move Forward Party också lyft frågan om villkoren för thailändska bärplockare i parlamentet. Under session diskuterades frågan. Kunthida Rungruengkiat var på plats och lyssnade till både arbetare och företrädare de thailändska bemanningsföretagen.  

– Ett av bemanningsföretagen erkände öppet att man använde dubbla kontrakt, vilket innebär att arbetarna inte får lön enligt kollektivavtal utan bara en ersättning grundat på hur många kilon bär de plockar. Det slår mot plockare som plockar bär till ett värde som understiger nivån i kollektivavtalet. De får inte ut den ersättning som de har rätt till. 

 En komplex situation

Samtidigt understryker Kunthida Rungruengkiat att frågan om de thailändska bärplockarna är komplex. De flesta är fattiga bönder som letar efter möjligheter att tjäna pengar. 

– Om villkoren blev bättre skulle de inte ha något emot att arbeta med bärplockning i Sverige.

Stöd från Palmecentret

För att stötta de som utnyttjats har Olof Palmes Internationella Center genom Solidaritetsfonden stöttat bärplockare i det juridiska efterspelet i Thailand.

UPPDATERING

I februari 2024 ägde en unik dom rum, då ägaren till ett thailändskt bemanningsföretag dömdes att betala övertidsersättning i en domstol i Thailand. Det var första gången det skett!

Läs mer om det i Dagens Arena

Över ett decennium har passerat sedan antagandet av FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter. Ändå visar studier att en majoritet av företag fortfarande inte tar aktivt ansvar för negativ påverkan på mänskliga rättigheter och miljö i sina globala värdekedjor. 

Nya direktiv från EU

Det är bland annat därför som EU-kommissionen år 2020 inledde ett arbete med att ta fram ett direktiv som reglerar företags ansvar och introducerar harmoniserade regler inom EU. Direktivet, Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD), har förhandlats sedan dess, med alla möjligheter att introducera förändringar och hitta kompromisser. I december nåddes till slut en överenskommelse mellan medlemsländernas regeringar och Europaparlamentet. Den slutgiltiga omröstningen för att godkänna lagtexten, vanligtvis en ren formalitet, skulle ske i februari i år.

Sverige: Enda landet som bekräftat sin motsättning

Men en omröstning har ännu inte hållits eftersom några länder i sista stund börjat vackla. Sverige är dock det enda landet som tidigare meddelat att man tänker rösta nej. Detta samtidigt som regeringen utmålar Sverige som ett föregångsland för hållbart företagande.

För oss, undertecknande organisationer, fackförbund och akademiker, är detta både djupt olyckligt och förvånande. Inte minst då det i Sverige och övriga Europa finns ett starkt stöd för direktivet från en bred grupp intressenter, däribland stora och små företag och flera näringslivs- och civilsamhällesorganisationer. Dessutom visar undersökningar att över 80 procent av befolkningen i EU vill se tydliga krav när det gäller företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö.

Utöver stödet från företag och civilsamhälle, publicerade flera FN-organ nyligen ett gemensamt brev för att uppmana EU:s regeringar att anta direktivet. Även svenska myndigheter, såsom Statskontoret och Institutet för mänskliga rättigheter, har påpekat bristen i svensk lagstiftning och därmed behovet av den här typen av direktiv.

I stället för att agera utifrån detta breda stöd, har Sverige valt att motarbeta en unik chans att introducera gemensamma spelregler för att hantera några av vår tids viktigaste utmaningar. När ett reviderat förslag nu ligger på bordet är det dags att regeringen visar kompromissvilja och handlingskraft. Det finns fortfarande en chans att få till ett direktiv som kommer spela stor roll för mänskliga rättigheter, miljö och sund konkurrens mellan ansvarsfulla företag. Vi uppmanar regeringen att ta den och rösta ja till direktivet.

Undertecknande organisationer:

Olof Palmes Internationella Center
Swedwatch
Fairtrade Sverige
Naturskyddsföreningen
ForumCiv
Oxfam Sverige
Act Svenska Kyrkan
Union to Union
Diakonia
Amnesty Sverige
ActionAid Sverige
Plan International Sverige
Fonden för mänskliga rättigheter
Kristna Fredsrörelsen
Svenska FN-förbundet
IM, Individuell Människohjälp
PMU
Right Livelihood
Operation 1325
Kvinna till Kvinna
Barnfonden
Afrikagrupperna
IOGT-NTO Movement
Östgruppen
Svenska Västsaharakommittén
Jordens Vänner
Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
Latinamerikagrupperna
WaterAid Sverige
Fair Action
Erikshjälpen
Läkarmissionen
Ekobanken medlemsbank
Organisationen Fair Trade Återförsäljarna
Vänsterns Internationella Forum
KFUM Sverige
Praktisk Solidaritet
Svalorna Latinamerika
Svalorna Indien Bangladesh
Framtidsjorden

Fackförbund: 

IF Metall
Finansförbundet
Vårdförbundet
Byggnads
SACO
Handels
Vision
Akademikerförbundet SSR
Fackförbundet ST

Akademiker: 

Lin Lerpold, docent, Handelshögskolan i Stockholm
Cecilia Solér, Docent i marknadsföring vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet
Örjan Sjöberg, professor, Handelshögskolan i Stockholm
Deniz Kellecioglu, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Frans Prenkert, professor, Handelshögskolan vid  Örebro universitet
Shruti Kashyap, universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Irene Molina, professor, Uppsala universitet
Emilene Leite, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Vojtech Klézl, Universitetslektor, Handelshögskolan vid Örebro universitet
Lars-Gunnar Mattsson, professor em., Handelshögskolan i Stockholm
Karen da Costa, Universitetslektor vid Göteborgs Universitet
Håkan Rodhe, universitetslektor, Lunds universitet
Beatrice Crona, Professor, Stockholms Resilienscenter, Stockholms Universitet och Global Economic Dynamics & the Biosphere Academy Programme, Kungliga Vetenskapsakademin
Andréas Litsegård, universitetslektor vid Göteborgs universitet
Erik Andersson, docent, Göteborgs universitet
Eric Boyd, senior lecturer, Göteborgs Universitet
Duncan Levinsohn, universitetslektor, Handelshögskolan vid Jönköping University
Mikela Lundahl Hero, universitetslektor vid Göteborgs universitet

Andra experter:

Parul Sharma, människorättsjurist och hållbarhetsexpert
Theo Jaekel, människorättsjurist

– Idag är ingen bra dag. Jag blev väckt klockan fyra på morgonen av en raketattack. Målet var en byggnad nära min lägenhet, så flyglarmet var väldigt högljutt under morgonen.

Det berättar Ivanna Khrapko som är ledare för ett fackligt ungdomsnätverk i Ukraina. Sedan det ryska invasionskriget startade i februari 2022 har hon arbetat med att mobilisera såväl nödhjälp som normal facklig verksamhet.

– Du vänjer dig vid att leva i dessa förhållanden. Och när du har en aktiv position och vill göra något har du inte tid att gråta.

Riskfyllt att vara på resande fot

Behoven nu i vinter handlar till stor del om att samla in och ge ut varma kläder, filtar och powerbanks till behövande.

Men det blickas också framåt. Ungdomsnätverket organiserar fortsatt fackliga möten med medlemmar. Samma vecka som Palmecentret pratar med Ivanna i december 2023 ska ett regionalt ungdomsforum organiseras. Fokus ligger då på återuppbyggnad efter kriget.

Men trots att Kiev kanske är den plats i Ukraina som har bäst skydd för närvarande, vågar många medlemmar inte att resa dit för träffar och utbildningar. Det är en risk att vara på resande fot, då exempelvis järnvägar kan vara en måltavla.

– Nästa år kommer vi resa direkt till medlemmarna i deras specifika regioner, säger Ivanna.

Många tvingas lämna landet av ekonomiska skäl

Vanliga fackliga frågor står också i fokus för nätverket, trots pågående krig. Som exempelvis en kommande lönereform och risk för uppsägningar för statsanställda. Det är brännande ämnen eftersom facket förlorar många medlemmar på grund av att människor inte längre har råd att stanna kvar i Ukraina, utan i stället tvingas lämna landet.

”Ibland är det emotionella stödet ännu viktigare”

Men solidariteten från omvärlden fortsätter att vara viktigt för att orka hålla igång arbetet under svåra omständigheter.

– Det är jätteviktigt med support i form av pengar, men ibland är det emotionella stödet ännu viktigare, att veta att vi står tillsammans, säger Ivanna.

***

Under krigets första år följde Palmecentret Ivanna och ungdomsnätverkets arbete med återkommande artiklar.

Läs här!

Fortsätt att stödja folkrörelserna i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.

Ge en gåva!

Demonstrera mot det fullskaliga ryska invasionskriget på tvåårsdagen sedan invasionen!

Lördag den 24 februari kl. 15:00. På Sergels torg i Stockholm.

Mer information

Under hösten var Mung Sie Tat åter igen i Sverige. Han var på besök här också i början av året. Under den tid som gått sedan dess har han blivit ännu mer bekymrad.

När de nya säkerhetslagarna infördes 2020 i Hongkong ändrades villkoren för det civila samhället i ett slag. Det blev i princip omöjligt för oberoende organisationer och medier att verka fritt. Många personer fängslades och anklagades för uppvigling och för att underminera staten. Bland de fängslade fanns ett 50-tal personer från demokratirörelsen, men också flera ledande fackliga företrädare och journalister.

Under 2022 beslöt ledningen för den oberoende fackliga rörelsen HKCTU att lägga ner organisationen. Då hade de centrala personerna i ledningen antingen flytt landet eller fängslats. En av dem som flydde till England var Mung Sie Tat. Där har han varit med och byggt upp organisationen Hong Kong Labour Rights Monitor (HKLRM). Nu reser han runt och träffar fackliga företrädare för att skapa opinion mot repressionen i Hongkong.

Du är tillbaka i Sverige efter drygt ett halvår. Samtidigt har repressionen i Hongkong ökat ännu mer och du är utpekad. Berätta vad som har hänt.

– Styret i Hongkong gör allt för att skrämma och tysta kritiker. Jag är en av åtta aktivister som idag är efterlyst. På offentliga platser i Hongkong finns affischer uppsatta med våra porträtt. Polisen erbjuder en miljon Hongkong-dollar (1,4 miljoner svenska kronor) till den som kan komma med information som leder till att någon av oss grips. Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund. Övriga är MR-aktivister, advokater och oberoende politiska kommentatorer.

Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund.

Vad exakt handlar anklagelserna mot dig om?

– För en tid sedan pratade jag vid ett möte i Frankrike organiserat av den franska fackföreningsrörelsen CFDT. Efter mitt inlägg fanns deltagare som ropade ”Liberate Hongkong, revolution of our time”, det vill säga demokratirörelsens välkända slagord. Jag lade ut det hela på Facebook och det använder myndigheterna i Hongkong som bevis för att jag skulle vilja ha ett oberoende Hongkong, en åsikt som inte tolereras. Det är uppenbart att de i detalj bevakat vad jag gör.

De styrande i Hongkong verkar bli alltmer paranoida. Finns fler exempel på det?

– Ja, många. Det har varit mycket rabalder om några barnböcker och en film som bygger på böckerna. Historien är att det kommer vargar till en by och att fåren går samman för att försvara sig. Myndigheterna förbjöd både böckerna och filmen. Det blev till och med olagligt att ha boken hemma. I myndigheternas ögon fanns ett dolt budskap om relationen mellan Fastlandskina och Hongkong. Ett annat exempel är sången ”Glory to Hongkong”. Den användes av demokratirörelsen, men texten är ganska harmlös. Myndigheterna uppfattar emellertid sången som ett hot och har försökt få den förbjuden i domstol. Men det visade sig inte vara fullt så enkelt. Domstolarna brukar följa makten, men i detta fall ansåg de att anklagelserna vara lite väl vaga.

Är det möjligt för dig att behålla kontakten med personer i Hongkong?

– Nej, den senaste utvecklingen har gjort att det blivit väldigt svårt. Risken är att jag utsätter personer där för fara. Det är till och med känsligt att ha kontakt med släktingar. Mina fastrar och mostrar har blivit kallade till polisförhör bara för att de är släkt med mig.

Mina fastrar och mostrar har blivit kallade till polisförhör bara för att de är släkt med mig.

Hur är läget idag när det gäller fängslade fackligt aktiva?

– Totalt är 12 fackliga företrädare fängslade eller häktade i väntan på rättegång. Bland de fängslade finns Lee Cheuk-yan, tidigare generalsekreterare för HKCTU och Carol Ng, tidigare ordförande i HKCTU.

En annan ledande facklig företrädare, Elizabeth Tang hörde till dem som flydde till England. I våras reste hon tillbaka till Hongkong för att besöka sin man i Lee Cheuk-yan i fängelset, men hon blev själv gripen. Vad hände?

– När hon kom ut på gården utanför fängelset Stanley var polis och säkerhetstjänst på plats. De arresterade henne och hon anklagades för att fått ekonomiskt stöd från utlandet, något som inte är tillåtet enligt de nya säkerhetslagarna. Ett bevis, enligt polisen, var att hon suttit med i ledningen för Asian Monitor Reseource Center (AMRC), en oberoende NGO som bevakar fackliga frågor och villkor i arbetslivet i Asien. Myndigheterna påstår att AMRC drivit projekt som fått stöd utifrån. Företrädare för AMRC har svarat att de inte tagit emot något ekonomiskt stöd efter att säkerhetslagarna trädde i kraft. AMRC har för övrigt lämnat Hongkong och flyttat sitt kontor till Seoul i Sydkorea. Tang blev emellertid frisläppt mot borgen på 200 000 Hongkong-dollar (280 000 svenska kronor). Men hennes pass, ID-kort och kreditkort har beslagtagits och hon får inte lämna Hongkong. Polisen har också gripit och förhört hennes advokat och syster.

Du har många gånger beskrivit hur de nya säkerhetslagarna används för att kväsa all opposition. Men du har också nämnt att myndigheterna i Hongkong använder sig av andra lagar för att legitimera repressionen. Vilka lagar tänker du på?

– Styret i Hongkong stödjer sitt agerande på en gammal brittiska koloniallag. Britterna var rädda för vänsterinriktade och kommunistiska fackföreningar och antog en lag under 1950-talet som innebar att fackliga organisationer inte fick engagera sig i ”politiska” frågor och inte heller finansiera ”politisk” verksamhet. Lagen föll i glömska, men avskaffades aldrig. Nu används den igen för att tysta de få lokala fackföreningar som fortfarande finns kvar. De måste ligga lågt för att överleva.

Nu har du varit med och byggt upp exilorganisationen Hong Kong Labour Rights Monitor (HKLRM). Vad är strategin?

– Framför allt försöker vi påverka fackliga organisationer. Målet är att få den globala fackliga rörelsen att ställa krav på fackliga rättigheter i Hongkong. Jag ägnar en stor del av min tid åt att resa runt och prata med fackföreningar i andra länder. Men jag undviker att åka till länder som har nära band till Kina och där det finns risk för att jag skulle bli gripen och utlämnad.

Vilka länder handlar det om?

– Framför allt Thailand, Malaysia, Kambodja och i viss mån även Indonesien. I Thailand greps den svenske medborgaren, författaren och förläggaren Gui Minhai 2015. Under en tid var han försvunnen. Sedan uppdagades det att han hade förts till Kina. Samma sak skulle fackliga aktivister från Hongkong kunna råka ut för. Ja, ett annat land med nära kontakt med Kina som det är omöjligt att resa till är förstås också Burma.

Människor har inte slutat demonstrera för att de har ändrat uppfattning, utan för att de är rädda.

Hongkong fortsätter att utvecklas i mer repressiv riktning, men hur skulle du beskriva utrymmet för oberoende opposition i Hongkong jämfört med Fastlandskina?

– Förhållandena i Hongkong har blivit mer lika villkoren i Fastlandskina, men samtidigt finns tydliga skillnader. Under en lång period existerade en akademisk, journalistisk och politisk frihet i Hongkong. Det var någonting som medborgarna vande sig vid och som de uppskattade. När myndigheterna började begränsa friheterna uppstod därför en stark proteströrelse. De demonstrationer som genomfördes i Hongkong var de största i regionen sedan protesterna på Himmelska Fridens Torg 1989. Sedan blev repressionen hårdare och demokratirörelsen och andra oberoende politiska och fackliga organisationer slogs sönder. Men under ytan finns människors inställning kvar. Människor har inte slutat demonstrera för att de ändrat uppfattning, utan för för att de är rädda.

– Det finns en annan faktor som gör att Hongkong intar särställning. Till stora delar utgör Hongkong en självständig ekonomisk och finansiell enhet inom Kina. Det är något som Kina tjänar på. Genom Hongkong kommer kapital och investeringar till Fastlandskina. Det innebär att regeringen i Peking tvingas till en dubbel inställning. Å ena sidan vill man kontrollera Hongkong. Å andra sidan vill man låta Hongkong behålla ett visst ekonomiskt oberoende. Problemet, ut mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression. Det är en lärdom som man kan dra både från utvecklingen i Hongkong, men också från utvecklingen i Kina i stort.

Problemet, ur mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression.

Få saker tyder på att det kommer ske någon snabb politisk vändning i Kina och Hongkong (som är en del av Kina). Vad kan vi hoppas på?

– Det är förstås lätt att bli frustrerad och det är svårt för alla som varit tvungna att gå i exil. Just nu är det också lätt att bli pessimistisk. Men kanske inte om man analyserar utvecklingen i längre perioder. På sikt tror jag att diktaturen får svårt att överleva. Inte bara på grund av människors opposition, utan också för att diktaturen göder korruption. I det perspektivet är det också avgörande att grupper som HKLRM fortsätter att verka. Det kan låta som ett slitet uttryck, men på sikt kan droppen urholka stenen.

En intervju med Mung Sie Tat publicerades i Dagens Arena i samband med hans tidigare besök i Sverige. Se här.

Vad betyder folkbildning för internationell solidaritet och samarbete över gränser?

I samarbetet mellan ABF och den internationella organisationen IFWEA anordnas varje år den stora ungdomsutbildningen Youth Globalisation Awareness Programme (YGAP). Utbildningen arrangeras under två veckor i Kapstaden, där IFWEA har sitt sekretariat. Yngre personer aktiva inom arbetarrörelsen från hela världen samlas för att bygga global dialog och solidaritet, samt få fördjupande kunskaper om internationellt arbete.

– Att få umgås med och lära känna alla dessa engagerade och passionerade människor från olika delar av världen var verkligen en fantastisk upplevelse. Det stärkte min tro på vår förmåga att skapa verklig förändring genom samarbete.

Det berättar James Svanberg från Handelsanställdas förbund som var en av årets deltagare.

– Det stack ut för mig – hur lika vi alla är trots alla sociala skillnader. Det fick mig att uppskatta vad vi gemensamt kan uppnå på en global nivå. Men på ett personligt plan var det häpnadsväckande att uppleva hur lik du kan vara människor som bor tusentals mil ifrån dig, berättar Nina Tatiana Langit från Filippinerna som också deltog i årets utbildning.

Nina är idag anställd på IFWEA. Tidigare har hon arbetat på den filippinska folkbildningsorganisationen LEARN, som också är en samarbetspartner till Palmecentret och som utbildar arbetarrörelsen i allt från kollektivavtal och förhandlingsteknik till jämställdhet.

Nina Tatiana Langit. Foto: Linnéa Wennberg/ABF.

Även Özce Deda från Turkiet har liknande reflektioner.

– Att träffa och samarbeta med individer från olika bakgrunder och kulturer gav ett unikt perspektiv på globala frågor och kraften i internationellt samarbete. Det var första gången jag träffade människor från Bolivia, Pakistan och Filippinerna, säger hon.

Ösze jobbar på Palmecentrets partnerorganisation Zero Discrimination – en organisation som arbetar mot den utbredda diskrimineringen av romer i Turkiet.

Utbildning som bygger relationer

YGAP riktar sig till unga utbildningsledare, fackliga och ungdomsledare som är engagerade i att bygga en demokratisk arbetarrörelse. Genom utbildningen knyter deltagare kontakter inom rörelsen.

– Jag har ett nytt nätverk av personer med liknande yrkesroller i andra delar av världen, vilket kan resultera i internationella samarbeten, säger Linnea Jacobs. Hon arbetar som projektledare på ABF Stockholm och deltog även hon i årets utbildningsprogram.

Under utbildningen får deltagarna bland annat göra en mini-praktik hos lokala organisationer i Sydafrika. En sådan organisation är VPUU (Violence Prevention through Urban Upgrading) som arbetar med att förebygga våldsbrott och bygga trygga och inkluderande samhällen.

– Under dessa dagar hade jag möjligheten att få inblick i hur VPUU skapar bättre förutsättningar i de mest utsatta områdena, i tät samverkan och dialog med de bosatta, berättar Linnea.

– Dessa besök påminde mig om varför jag valde att engagera mig i arbetarrörelsen från början – kampen för en mer rättvis framtid, säger James Svanberg.

Fr.v. James Svanberg och Sergio Gerardo Manjon Cervantes under en redovisning. Foto: Linnéa Wennberg/ABF.

Stärkt internationellt engagemang

Utbildningen har också inspirerat till fortsatt internationellt engagemang och samarbete.

– Jag kommer även att sprida medvetenhet om de viktiga ämnena vi diskuterade under kursen. Både inom min fackförening och inom det Socialdemokratiska partiet, där målet är att bli en aktiv del av lösningen på globala utmaningar, säger James Svanberg.

– Engagemanget för mångfald och samarbete kommer att vara kärnan i mitt förhållningssätt till demokratisk organisering och internationell solidaritet, säger Ösze Deda.

***

IFWEA grundades efter andra världskriget. Organisationen har i mer än 70 år varit en plattform för arbetare globalt att dela resurser och kunskap i fackligt arbete och samhällsorganisering. Det är sprungit ur en idé om att vuxnas rätt till livslångt lärande är en hörnsten för demokrati – för medborgares aktiva politiska deltagande och för utveckling av demokratiska arbetarorganisationer. ABF stödjer sedan 2015 IFWEA genom Palmecentret, men var också med och grundade organisationen.

Läs mer om ABF:s samarbete med IFWEA.

Förra årets Global Rights Index visade en fortsatt nedåtgående trend för arbetares rättigheter i världen. Enligt rapporten gör 87 procent av länder inskränkningar på strejkrätten, i 77 procent av länder hindras arbetares organisering och våldet mot fackliga ledare ökar.

Palmecentret stöttar partners i flera av de tio värsta länderna att arbeta i 2022, bland annat Eswatini och Burma/Myanmar:

Eswatini: Fackligt engagemang straffas

Sedan 2021 har våld och repression ökat i Eswatini när demokratiprotester brutalt slogs ned. Minst 72 demonstranter dödades och hundratals skadades. Yttrandefrihet och rätten att organisera sig har kraftigt inskränkts.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna till landets textilarbetarfack ATUSWA.

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Och anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Det senare var Wander Mkhonza själv med om.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Berättelsen är ifrån 2022. Läs den i sin helhet.

Den internationella fackliga samorganisationen ITUC uppmärksammande särskilt situationen i Eswatini tidigare i april i år: Läs mer.

Burma: Fackliga ledare måste gömma sig

– Alla viktigare fackliga ledare är eftersökta av militären. Några av dem har gripits, andra gömmer sig. Det finns fortfarande människor som vågar protestera öppet, men någon normal facklig verksamhet går inte att bedriva.

Det berättar den fackliga ledaren Khaing Zar vid ett intervjutillfälle i höstas. Hon lever numera i exil i Tyskland då hon tvingades att lämna landet efter militärkuppen i februari 2021.

Kuppen väckte enorma protester och tusentals modiga människor gav sig ut på gatorna för att visa sin avsky. De flesta var unga kvinnliga textilarbetare.

Men militärregimen svarade med brutalt våld. Oberoende media förbjöds och en 16 arbetarorganisationer förklarades olagliga. Arbetare och fackliga aktivister arresterades och dödades för att ha deltagit i protester och strejker. I mars förra året hade minst 1600 människor dödats av säkerhetsstyrkor och fler än 12 500 personer fängslats.

Trots den allvarliga situationen har Sveriges regering valt att skära ner det svenska biståndet till Burma med 60 procent.

– Minskningen går stick i stäv med statsministerns regeringsförklaring där civilsamhälle och demokratiaktivister skulle vara prioriterade, kommenterade Michael Hauer, Palmecentrets Asien-chef, efter beskedet i vintras.

Läs mer om Khaing Zar och situationen i Burma.

Den 9 mars 2023 greps fackföreningsledaren Elizabeth Tang av civilklädd säkerhetspolis i Hongkong. Misstankarna mot henne handlar om brott mot den nationella säkerheten. Elizabeth är nu försatt på fri fot mot borgen medan hennes fall utreds av de lokala myndigheterna. 

Elizabeth har en flera decennier lång bakgrund av facklig organisering och kamp för fackliga rättigheter, i Hongkong och i världen. Sedan 2009 har hon engagerat sig för hushållsanställdas rättigheter vilket bidrog till att ILO 2011 antog den banbrytande konventionen 189 om hushållsarbetares rätt till anständiga jobb och villkor (decent work). Idag har konventionen ratificerats av 36 länder.  

2013 grundades International Domestic Workers Federation och Elizabeth valdes till organisationens första och hittills enda generalsekreterare. Under sina tio år som IDWFs ledare har 88 fackliga organisationer från 68 länder anslutit sig som medlemmar. Sammantaget representerar IDWF och deras medlemmar idag 670 000 hushållsanställda, varav de allra flesta kvinnor, runtom i världen.  

Vi står i solidaritet

IDWF har tillbakavisat alla anklagelser som har riktats mot deras generalsekreterare – en av världens mest framträdande kvinnliga fackföreningsledare. Olof Palmes Internationella Center står i solidaritet med Elizabeth Tang, IDWF och deras arbete för att försvara fackliga rättigheter.  

I februari gick vi ut med en uppmaning till myndigheterna i Hongkong att upprätthålla sina internationella åtaganden och frige de fackföreningsledare som har suttit fängslade sedan september 2021 under den nationella säkerhetslagen. 

Rätten att få yttra sig och att fritt få organisera sig i oberoende fackföreningar är universell och okränkbar. Det är en grundläggande mänsklig rättighet som måste försvaras.  

Anna Sundström,
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center  

I höstas greps 22-åriga Jina Masha Amini av Irans sedlighetspolis. De tyckte inte hennes slöja var tillräckligt täckande. Efter några dagars fångenskap var hon död. Mördad av en regim som gör allt för att stoppa kvinnors frihet.  

För att visa sitt ursinne har Irans kvinnor sedan dess protesterat mot den politik och de lagar som begränsar och inskränker deras liv och rättigheter sedan den islamiska regimen tog makten 1979. Under parollen ”Kvinna, liv, frihet” har protesterna spridit sig. Alla samhällsklasser visar nu sin vrede genom demonstrationer och strejker. Med i kampen finns Irans fria fackföreningar som fortsatt sitt fackliga arbete, trots mångårigt förtryck. Ett stort antal fackliga ledare sitter sedan länge i fängelse. Många har mördats.  

Regimen har inte lyckats slå ner de folkliga protesterna och blir nu allt mer desperat. Fredliga demonstrationer möts av brutalt våld från den iranska statens militär, Revolutionsgardet. Dödsoffren blir allt fler. Fängslade utsätts för våldtäkt och tortyr. Många har efter orättvisa och snabba rättegångar avrättats i vad som måste betraktas som statligt sanktionerade mord. Kampen för frihet, jämlikhet och jämställdhet är bokstavligen på blodigt allvar.  

Inom arbetarrörelsen vet vi att internationell solidaritet ger resultat, även om kampen ofta är lång och svår. Därför kommer vi aldrig att svikta i vårt solidaritetsarbete med det iranska folket.    

Men det räcker inte med ord. Nu krävs handling! 

• Avrättningarna i Iran måste stoppas och ansvar utkrävas för de avrättningar som hittills har skett. Alla som fallit offer för våldet måste få en oberoende utredning. Förövarna måste lagföras.   
• Det internationella samfundet måste, i ord och i handling, visa sitt stöd för kvinnornas kamp för mänskliga rättigheter, frihet, demokrati och jämställdhet. 
• Alla fängslade fackliga företrädare och andra politiska fångar måste omedelbart friges.  
• EU-sanktionerna mot regimens företrädare och deras anhöriga måste skärpas  
• Det statliga iranska Revolutionsgardet måste terrorstämplas. 
• Det internationella samfundet måste uttala ett tydligt stöd för demonstranterna och stödja det iranska folket med tillgång till internet och stärka skyddet för MR-aktivister som behöver en fristad.  
• De regimstyrda så kallade arbetarorganisationerna får inte tillåtas att representera Irans arbetstagare i ILO och andra internationella sammanhang. 

Underskrivet av Olof Palmes Internationella Center och våra medlemsorganisationer:

S-kvinnor
LO Sverige
Facket Kommunal
Transportarbetareförbundet
ABF
Socialdemokraterna
SSU
S-Studenter
HBT-Socialdemokrater
Socialdemokrater för tro och solidaritet
Hyresgästföreningen
Folkets hus och parker
Handelsanställdas förbund
Seko
Byggnads
IF Metall
Unga örnar
Livsmedelsarbetarförbundet
Fastighets
Hotell- och restaurangfacket
Elektrikerna
Pappers
Målarna
Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch
Musikerförbundet
Verdandi
Föreningen arbetarrörelsens folkhögskolor