Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Burmas textilarbetare låter sig inte tystas

”Minimilönen ska höjas!” ropar en kvinna i megafonen, och demonstrationståget svarar: ”Vår kamp, vår kamp!”. Klockan är 9 på morgonen men solljuset är redan skarpt och arbetarna kisar när tåget slingrar sig fram längs sidan av de hårt trafikerade gatorna i industrizonen Shwe Pyi Tar. Längs vägen står åskådare som avbrutit sin söndagsfika för att titta eller heja på de närmare 2000 arbetare som tågar förbi.

Demonstranter YCOWA

Arbetarna som demonstrerar kommer främst från textilfabrikerna i området, men också från livsmedelsindustrin. Demonstrationen är organiserad av Palmecentrets partnerorganisationer Freedom and Labour Action Group (FLAG) och Yaung Chi Oo Workers Association (YCOWA). Kraven är tydliga: de vill ha höjd minimilön, stopp för trakasserier av fackföreningar och ansvarsfullare företag.

– Arbetsgivarna måste följa lagen, i dag är det alldeles för slappt, de kan strunta i reglerna som finns utan större risk, säger Aye Sandar Win, 29, som är facklig ledare på en textilfabrik i området och organisatör YCOWA, som med hjälp av Palmecentret också stödjer burmesiska migrantarbetare i Thailand.

Aye Aye Sandar Win

Fabriker nyttjar pandemin för att avskeda

Före coronapandemin anställde textilindustrin i Burma omkring 380 000 arbetare, varav 90 procent kvinnor, i över 400 fabriker. Men sedan utbrottet av Covid-19 har tusentals fackligt anslutna textilarbetare sparkats från sina fabriker, ofta utan ersättning, enligt tidningen The Guardian.

Enligt det globala fackliga nätverket IndustriALL utnyttjar fabriker pandemin för att krossa lokala fackförbund på arbetsplatserna, genom att helt enkelt avskeda fackligt aktiva men skylla på minskade beställningar på grund av Covid-19.

Textilier står för en tiondel av Burmas export och när pandemin väl lagt sig väntas industrins omsättning växa med flera miljarder kronor.

Långa arbetsdagar, lite betalt

De senaste åren har den växande industrin lockat många fattiga människor från landsbygden in till Rangoons industriförorter, men det är en tuff verklighet de möter, berättar Kyaw Zin, programme manager på YCOWA.

– Osäkra anställningar och övertid är normen. Många jobbar 14 timmar om dagen, även om lagen bara tillåter 11 timmar (8 timmars arbetsdag plus max 3 timmar övertid, reds. anm.). Men trots övertiden räcker lönen sällan särskilt långt.

Minimilönen låg i början av 2020 på 4800 kyat, eller 32 kronor, om dagen. Arbetarna kräver nu att lönen höjs för att hänga med de ökande levnadskostnaderna.

– Det är framför allt mat och elektricitet som blivit dyrare. Ovanpå det betalar många höga hyror för sitt boende, säger Kyaw Zin.

Aye Aye, 29: Facket har gett mig självförtroende

I demonstrationståget går Aye Aye Soe, 29, med sin knutna näve i luften och skriker med i ramsorna för full hals. Hon har jobbat i fyra år på en textilfabrik som tillverkar kläder åt amerikanska och tyska klädföretag.

Aye Aye Soe

– Varje dag måste jag jobba övertid för att pengarna ska räcka, säger hon med hes röst.

– En bra månad tjänar jag 300 000 kyat (ca. 2000 kronor), men min hyra är på 120 000 kyat (ca 800 kr). Jag har också ansvar att försörja mina föräldrar, så det mesta av det som är kvar går till dem, säger hon.

Aye Aye Soe berättar att hon kom i kontakt med YCOWA för ungefär två år sedan. Genom dem fick hon lära sig vad lagen säger och vad arbetsrätt är för något.

– Det var häftigt att förstå hur det fungerar och vilka rättigheter jag har, och hur man ska prata med arbetsgivare och myndigheter. Det hjälpte mitt självförtroende att känna att jag har rätten på min sida, säger hon.

Nu har hon själv engagerat sig för att stärka organiseringen på sin fabrik. Det finns mycket att ta strid för där, berättar hon.

– Fabriken blandar fasta arbetare med daglönare som lätt kan sparkas och utnyttjas. Om du blir gravid riskerar du att få sparken utan kompensation. Fabriken trakasserar oss också och försöker få oss att sluta engagera oss. De uppmanar andra arbetare att inte prata med oss.

Facket skapar ett sammanhang

Efter att demonstrationen genomförts samlas några av aktivisterna på det lokala YCOWA-kontoret. När alla loggar in på det trådlösa nätverket börjar en mobilorkester spela med notifikationer i olika toner från alla meddelanden som strömmar in. Så gott som alla aktivister jobbar själva på någon fabrik i området. De jobbar vanligtvis sex dagar i veckan, men ser det ändå som självklart att lägga sin enda lediga dag på att demonstrera.

Aye Sandar Win tycker att det är ett bra tillfälle för arbetare från olika fabriker att träffas och dela erfarenheter.

– Det är sällsynt med demonstrationer där arbetare från olika fabriker och fack deltar. Vanligtvis rör vi oss i våra egna kretsar, men när vi samlas som idag är vi starka. Dels får regeringen ögonen på oss när vi är många, dels får vi umgås och höra hur det ser ut på andra arbetsplatser, säger hon.

Kyaw Zin säger att fackföreningsrörelsen i Burma fortfarande är svag och behöver allt stöd den kan få.

– Lagstiftningen är ett hinder, den är både svag och otydlig. Många arbetare kommer dessutom från landsbygden och har låg eller ingen kunskap om arbetsrätt eller vad en fackförening är för något. Många är också rädda för att engagera sig eftersom det innebär risk för trakasserier eller att man får sparken.

FAKTA
Burma fick en lagstadgad minimilön år 2015. Lönenivån bestäms vartannat år av regeringen i samråd med arbetsgivare och fackliga organisationer. I början av 2020 låg den på 4800 kyat (32 kronor) om dagen. Planen var att bestämma en ny lönenivå under våren 2020, men på grund av Covid-19 har förhandlingarna skjutits fram. Fackliga organisationer har krävt att minimilönen sätts till 7700 kyat om dagen.

 

 

”När jag började hade vi ingen frihet alls”

– Apartheidtiden lärde mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden. Det är vad jag delar med mig av idag.

Hushållsarbetare – personer som mot betalning bland annat städar hem, lagar mat och tar hand om barn – är globalt sett en dåligt erkänd yrkeskategori. Många saknar formellt arbetskontrakt och därmed tillgång till välfärd.

– I de flesta länder har hushållsarbetare varken pensionsfonder eller tillgång till hälsovård, sjuklön eller föräldraförsäkring. Många ser sig därför tvungna att jobba långt efter 70 år, säger Myrtle Witbooi, själv 73 år, på telefon från Kapstaden.

Började med en månadslön på två dollar

Hon är ordförande för den internationella federationen för hushållsarbetare (IDWF) och för det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu). Själv började Myrtle arbeta hos en familj på 60-talet till en månadslön av två dollar.

Det fanns inga lagar som reglerade hushållsarbete, minns hon. Vi hade ingen frihet och arbetade sju dagar i veckan. Vi kunde inte vara ute efter klockan sex.

När en nedsättande artikel publicerades i en dagstidning skickade hon in ett svar.

– Journalisten som skrivit artikeln hörde av sig och sa ”om du har allt det här i ditt huvud, varför gör du inte något med det? Det födde känslan av att kunna mobilisera och organisera.

Facket var vägen in

Myrtle Witbooi började kontakta hushållsarbetare. 1982 blev hon fackligt engagerad på heltid. Men det var inte lätt att få gehör till en början.

– Att arbeta för arbetsrättslagar under apartheid var som att knacka på en dörr som de hade kastat bort nycklarna till.

Kampen för frihet och stödet till ANC var därför del av den fackliga kampen när Myrtle Witbooi var med och skapade ett nationellt förbund för hushållsarbetare. I gengäld lovade ANC att förbättra deras situation när de kom till makten – ett löfte de inte höll.

Fick igenom höjning av minimilönen 

Efter starka påtryckningar fick Sadsawu tillslut igenom en höjning av minimilönen från 110 (60 kr) till 800 rand (430 kr), 45 timmars arbetstid och lediga söndagar.

– Vi krävde också a-kassa ett år senare, men det ansågs kosta för mycket. Då kedjade vi fast oss vid grindarna till parlamentet och vägrade lämna.

Nästa dag fick Myrtle Witbooi hålla tal i parlamentet.

– När jag tittade ut över de som hade kämpat för frihet med mig glömde jag mitt manuskript. Jag talade från hjärtat om deras löften och om de lagar vi så mycket behövde. Där och då insåg jag min kraft som människa.

Myrtle är idag en internationell facklig ledare

Idag leder Myrtle Witbooi det fackliga arbetet för hushållsarbetares arbetsvillkor. Den internationella federationen IDWF, som bland annat får bidrag av Palmecentret, arbetar för att stärka fackliga ledare och stödja kampanjarbete, inte minst gällande konventionerna 189 och 190. IDWF arbetar också för migranter – en särskilt utsatt grupp hushållsarbetare.

ILOs konvention 189 antogs 2011 och innebar ett avgörande steg för erkännande. Konventionen definierar och skyddar hushållsarbetares rättigheter och har hittills ratificerats av 30 länder, däribland Sydafrika (2013) och Sverige (2019).

Stora framsteg – men kampen fortsätter

Sydafrika har enligt Myrtle bra lagar för hushållsarbetare, även om det krävs ständiga påminnelser för att se till att de efterföljs. Det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu) arbetar idag intensivt för att hushållsarbetare ska garanteras samma minimilön som andra arbetare. I våras fastställdes den till 3500 rand (1900 kr) – men bara 75% av den summan för hushållsarbetare.

Den andra kampen är kompensation för skador på jobbet.

– En av de största kampanjerna i södra Afrika är att få ministern att skriva under en ny lagstiftning. Vi behöver den verkligen. Många skadar sig, till exempel när de putsar fönster.

Sexuellt våld ett vanligt problem

Ett annat stort problem för hushållsarbetare – i Sydafrika och globalt – är sexuella övergrepp. Sadsawu driver för närvarande två rättsfall i den här kategorin. Men många vågar inte tala öppet om händelserna utan är rädda för att gå till jobbet.

– Därför är konvention 190 så viktig, säger Myrtle.

Den berör våld och trakasserier på arbetsplatser och antogs förra året. Men hittills har bara två länder ratificerat. Myrtle Witbooi tror att svårigheterna att bedriva kampanjarbete under pandemin spelar in.

En fjärdedel av hushållsarbetarna arbetslösa i och med pandemin

Covid har också haft en mer direkt effekt – uppemot en fjärdedel av landets en miljon hushållsarbetare har enligt Myrtle förlorat sina jobb. Men bara 19 000 av de drabbade har kunnat få ut pengar från den solidaritetsfond som inrättats. För det krävs inskrivning i a-kassan – och registrering online.

– Vägen framåt är utbildning för att få dem att förstå teknologin. Men det är en enorm uppgift så parallellt hjälper vi till att registrera.

Sadsawu organiserar 40 000 arbetare och håller vanligtvis utbildningar varannan torsdag och söndag. Då får hushållsarbetarna också lära sig om bland annat rättigheter och konventioner.

– Arbetsrättslagar ger makt men förändrar inte mycket om hushållsarbetare inte förstår dem. De behöver veta att de är del av ekonomin och känna att de kontrollerar sina liv. Därför lägger vi så mycket fokus på utbildning.

Myrtle Witboois egen drivkraft kommer ur erfarenheterna som hushållsarbetare under apartheidåren.

– Jag tvingades lära mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden och diskriminering. Det har gjort mig till den jag är och det är vad jag delar med mig av till andra. Vi är starka kvinnor.

Kvinnor, ungdomar, arbetare och migranter är i fokus för Palmecentrets insatser i Sydafrika. Ett land där den ekonomiska ojämlikheten är en av de största i världen. Läs mer här.
Stödet hjälpte Željko i en svår tid

Željko är ensamstående pappa efter en skilsmässa. Men han såg ändå ljust på tillvaron eftersom han i hård konkurrens lyckats få ett fast jobb på en metallindustri.

– Jag kunde försörja barnen på egen hand och räknade med att kunna vara kvar på företaget till min pension, säger Željko Lemić.

Men på grund den ekonomiska kris som följt i coronapandemins spår bestämde sig företaget att lägga ner. Den 1 april fick Željko och hans arbetskamrater veta att det inte längre hade något jobb. För Željkos del innebar det att han ställdes helt utan inkomst.

Men han och kamraterna i den fackförening som får stöd från Palmecentret och LO-distriktet i Västsverige gick samman och kämpade sig till tre månadslöner i ersättning från företaget. Och de fortsätter stödja varandra.

– Det känns viktigt att man inte är ensam i en svår tid, säger Željko Lemić.

Željko försöker nu försörja sig på tillfälliga jobb, och hjälper till där det behövs. Inkomsten räcker för de mest nödvändiga dagliga behoven. Men inte till att skapa en trygg framtid. Han söker hela tiden efter ett nytt jobb.

– Så länge jag har mina tio fingrar att arbeta med så kommer barnen inte att behöva gå hungriga, säger Željko Lemić.

Text och bild: Jelena Ranković


Hjälp Olof Palmes Internationella Center att fortsätta stödja våra fackliga partners runt om i världen. Visa på Gränslös Solidaritet genom att swisha en gåva till 123 240 60 72.

Fackligt aktiva i Zimbabwe i behov av stöd

– Jag vet aldrig hur lång tid det ska ta. Jag blir stoppad av polis och militär vid vägspärrarna. Ena dagen säger de att mina papper är i ordning, nästa dag säger de att det saknas något tillstånd från regeringen, berättar Japhet Moyo.

Japhet Moyo

För alla som nu inte får gå till jobbet är läget mycket kritiskt. Den helt övervägande delen arbetar i den informella sektorn. När man sätts i karantän blir man helt enkelt utan inkomst. Vilket bland annat drabbar de hembiträden som organisera inom Zimbabwe Congress of Trade Unions (ZCTU).

Vissa anställda måste gå till arbetet. Det gäller till exempel anställda inom hälsovården, gruvdrift och energisektorn. Företagen ska testa personalen och vidta åtgärder för att förhindra smittspridning. Men vad spelar det för roll när man till och från arbetet trängs ihop på överfulla lastbilsflak och bussar.

– Arbetsresorna har blivit en mardröm för arbetarna, säger Japhet Moyo.

Hot och hat i skuggan av corona

Officiellt har Zimbabwe nästan inga coronafall alls. Men de som arbetar inom sjukvården berättar en annan historia. För de som läggs in väntar sjukvård med brist på allt, inklusive mediciner. Anställda får använda vad de hittar som skyddsutrustning, till exempel handdukar.

Facket försöker påverka genom den trepartsdialog som instiftats mellan regering, fack och arbetsgivare. Men det är svårt att få gehör. I det här läget när man har svårt att vara ute på arbetsplatserna satsar man mycket på att informera via sociala media, för att nå de som har tillgång till nätet. I annat fall blir det helt och hållet regeringens propaganda som hörs.

Regeringen utnyttjar pandemin för att klämma dit facket och oppositionen. Att vara fackligt aktiv i Zimbabwe kan vara farligt. Japhet Moyo har gripits flera gånger. Han har fått brev med pistolkulor levererat hem till sig och sms om att hans dotter ska våldtas.

– Jag vet inte var hoten kommer ifrån, men utgår från att det är från staten. Just nu får vi mycket hotfulla kommentarer i sociala media.

Långt samarbete med Palmecentret och svenska arbetarrörelsen

Olof Palmes Internationella Center har under många år stöttat ZCTU. Från och med i år går även LO och TCO in i ett projekt för att stärka den zimbabwiska organisationen. Behoven är förstås enorma.

– För oss i facket blir det tufft när många medlemmar inte har några arbeten och inte har råd att betala medlemsavgiften. För Zimbabwe som sådant blir det ännu värre. Regeringen har inte satt något slutdatum för karantänen och corona används som en ursäkt för att trampa ner friheten, säger Japhet Moyo.


Hjälp Olof Palmes Internationella Center att fortsätta stödja facket i Zimbabwe. Visa på Gränslös Solidaritet genom att swisha en gåva till 123 240 60 72.

Bild: EPA/AARON UFUMELI

Facklig seger ger kvinnor hopp

–  I många länder ses inte hushållsanställda som arbetstagare och om du finns i den informella sektorn omfattas du inte av ländernas lagstiftning, säger Sofia Johansson, internationell ombudsman på Kommunal.

Just det var problemet i Mexiko. Saken ställdes på sin spets när en 80-årig kvinna som jobbat som hushållsarbetare i 50 år lämnade in en talan till domstol om att få rätt att få del av socialförsäkringssystemet. Hon fick avslag; enligt lagen har det inte varit obligatoriskt att skriva in hushållsarbetare i systemet.

Kvinnan överklagade till Högsta domstolen och fick stöd av hushållsarbetarfacket Sinactraho.

– Vi gick ihop med andra organisationer och gjorde offentliga uttalanden där vi uppmanade domstolen att döma till hushållsarbetarens fördel, säger Norma Palacios från Sinactraho.

I december 2018 dömde Högsta Domstolen att det var diskriminering att arbetsgivare inte var skyldiga att registrera hushållsarbetare till socialförsäkringssystem. Domstolen gav regeringen tre år att ta fram ett system som gör anslutningen obligatorisk.

Att bli inskriven i sjukförsäkringen innebär att de mexikanska hushållsarbetarna kommer att ha tillgång till bland annat sjukvård, försäkringar vid arbetsskada, pension och arbetslöshetsförsäkring. Och barnomsorg, något som inte minst är viktigt för arbetande mödrar som kanske varit tvungna att lämna sina barn ensamma eller med sina äldre syskon.

Även om det finns frågor kvar att lösa konstaterar Norma Palacios att det här innebär verklig förändring.

– Nu gäller det att fortsätta att kämpa på som fackförening och visa att vi hushållsarbetare är organiserade och kräver vår rätt.

Svår situation för migrantarbetare i Hongkong

Även i Hongkong har hushållsarbetarna kämpat sig till en framgång. Hushållsarbetarfack i Asien samarbetar i den fackliga federationen FADWU som har sitt säte i Hongkong. Det kanske största problemet för hushållsarbetare här är bemanningsbolag som tar ut olagligt höga avgifter vilket till exempel kan leda till att arbetarna fastnar i skulder. Skulder som gör det svårt att lämna en anställning, även om man till exempel inte får ut sin lön eller utsätts för övergrepp.

– Det är många personer och företag som gör stora vinster på hushållsarbetarna, säger Fish Ip, koordinator på IDWF och räknar upp bland andra familjerna som får pengar från förmedlare för att sända sina döttrar utomlands, byöverhuvudena, skolorna där flickorna lärs upp, banker, korrupta tjänstemän och Hongkongs regering som åtnjuter billig arbetskraft.

Arbetet för att få till stånd förändringar har pågått länge genom att bland annat publicera rapporter, lyfta fram enskilda fall och protestera utanför bemanningsbolagen.

– Det var inte förrän fallet med Erwiana fick stor publicitet som regeringen till slut pressades att ta tag i problemet med bemanningsbolagens höga avgifter. Efter att ha jobbat en månad hos en arbetsgivare som misshandlade henne sökte Erwiana hjälp hos bemanningsbolaget men hon uppmanades att stanna kvar eftersom hon fortfarande var skyldig bolaget pengar på förmedlingsavgiften, säger Fish Ip.

Erwiana Sulistyaningsih var migrantarbetare från Indonesien. Hennes arbetsgivare skickade till slut hem henne, med bara flygbiljetten och ingen lön, och hotade hennes familj om hon avslöjade hur hon behandlats. Erwiana Sulistyaningsih anmälde dock sin före detta arbetsgivare och denne dömdes till fängelse i Hongkong.

Det här ledde till att regeringen tog fram en uppförandekod. Även om det inte innebär några nya regler är det nu tydligare vad bemanningsbolagen behöver uppfylla för att få förnyad licens att fortsätta att verka.

Hushållsarbetarna i Hongkong har dock fortfarande en utsatt position. I slutet av december publicerade hushållsarbetarfacket FADWU en rapport om de svårigheter som möter den som vill stämma sin arbetsgivare för att till exempel få ut lön.

– Rättssystemet i Hong Kong sviker migrantarbetare som jobbar som hushållsarbetare. De har ett underläge gentemot sina arbetsgivare i en förhandlingsprocess. De känner inte till Hongkongs lagar, de kanske inte talar kantonesiska eller engelska, och de lider av brist på information om hur processen går till och saknar stöd för att driva sina krav, sa Phobusk Gasing, ordförande för FADWU, när rapporten presenterades.

Migrantarbetare som vänder sig till det juridiska systemet med klagomål riskerar att bli av med sina jobb och bostad, vilket i slutänden gör att de kan övertygas att ta vad de erbjuds även om de egentligen inte är nöjda.

– Vi måste fortsätta att organisera fler hushållsarbetare och stärka deras organisation så att de kan hjälpa varandra, lära känna sina rättigheter och föra ut sina krav till allmänheten och till lagstiftarna, säger Fish Ip.

Text: Ylva Säfvelin, Aktuellt i Politiken
Bilder: Yee Ting Ma och Sinactraho

 

 

Palmecentret och LO: offensiven mot demokratikämpar måste upphöra

LO:s systerorganisation Hong Kong Confederation of Trade Unions generalsekreterare samt vice ordförande i Hongkongs socialdemokratiska parti, Lee Cheuk-yan, greps i morse av polis. Samtidigt grep man demokratiförespråkaren och mediemogulen Jimmy Lai och ett antal andra personer.

Cheuk-yan har sedan sin tid som student under protesterna på Tiananmentorget stridit för demokratiska och fackliga rättigheter, som politiker och fackföreningsledare.

Han var med och bildade den fria fackföreningsfederationen HKCTU 1990, tillsammans med sin fru Elizabeth Tang. Hon, som också är en välkänd demokratiaktivist, besökte i september förra året LO och Olof Palmes Internationella Center i Stockholm med anledning av de omfattande protester som startade i juni 2019 i Hongkong. Då hade ett stort antal demonstranter skadats av polisen och 1100 gripits. Tang kommenterade under sitt besök att:

”Frustrationen är stor och vi kräver en oberoende utredning av polisens agerande”.

I samband med demonstrationerna skickade LO ett brev till kinesiska ambassaden där Kina uppmanades att inte vidta våld mot demonstranter som utförde sina grundläggande mänskliga rättigheter till föreningsfrihet, församlingsfrihet och yttrandefrihet.

Istället så har nu sammanlagt 7 000 personer gripits sedan i juni förra året. Flera av dem riskerar upp till tio år i fängelse.

Corona-viruset har gjort att läget i Hongkong varit lite lugnare på sistone och att mediernas intresse varit ett annat men motståndet mot demokratin står stadigt, vilket morgonens arresteringar visar. Detta samma vecka som den svenska medborgaren Gui Minhai döms till fängelse i Kina.

Lee Cheuk-Yan har släppts mot borgen men väntar nu en rättegång 5 maj. HKCTU har publicerat ett uttalande där man kräver att församlingsfriheten ska respekteras och att Lee Cheuk-yan och de andra arresterade ska frias från alla brottsanklagelser.

Vi står fortsatt upp för våra vänner och för de fria progressiva rörelser som drabbas i Hongkong. För deras rätt att arbeta vidare och tillsammans med Hongkongs medborgare samlas och uttrycka sitt motstånd mot rådande odemokratiska ordning.

Vi uppmanar våra företrädare i Sverige och EU att göra detsamma och verka för ett formellt agerande och tydligt ställningstagande mot den odemokratiska utveckling vi nu ser ske i Hongkong.

 

För LO, Åsa Törnlund

För Olof Palmes Internationella Center, Anna Sundström

 

Sydafrikas lantarbetare kräver rättvisa

Petrus Volmoer och Janetta Kyster har kommit till staden Robertson eftersom de har akut behov av juridisk rådgivning. De har arbetat tio år på samma fruktfarm, och haft en bostad som tillhört farmen. Men när Janetta vågade säga ifrån efter att hon utsatts för sexuella trakasserier av en arbetsledare hamnade de i en svår situation. De tvingades till övertidsarbete och helgarbete. Och nu har de vräkts från farmen.

Palmecentrets samarbetsorganisation Trust for Community Outreach and Education (TCOE) driver ett litet kontor för juridisk rådgivning i Robertson. De som arbetar där är inte utbildade jurister, men har skaffat sig kunskap om lagar och regler på arbetsmarknaden. Ibland tvingas de driva fall till domstol, och följer då med som stödpersoner i domstolen.

TCOE stöder en lokal fackförening för lantarbetare i Västra Kapprovinsen. Deneco Dubé är vice ordförande organisationen. Han bekräftar att arbetsförhållanden för lantarbetarna många gånger är usla och att de utsätts för ovärdig behandling.

Nyligen upptäckte facket till och med en Fair Trade-märkt vingård där löner och arbetsförhållanden inte alls motsvarade de krav som ställs för den märkningen. Arbetare på gården som klagade fick köpa billigt vin, som de sedan anklagades för att ha stulit, så att de kunde avskedas. Sedan missförhållandena upptäcktes har gården slutat att använda Fair Trade-märkningen.

– Svenska konsumenter måste ställa frågor om hur vinet de dricker producerats, säger Deneco Dubé.

I området runt Robertson finns flera vingårdar, men inte en enda av dem ägs av en svart vinmakare.

– Vi har sagt till ägaren på en av de större gårdarna att inom tre år skulle vi vilja att hälften av cheferna är svarta eller färgade. Men får bara till svar att det saknas kompetens.

Bland lantarbetare och jordlösa som får stöd via TCOE finns det till och med de som menar att man internationellt borde driva kravet på en bojkott av sydafrikanska jordbruksvaror.

Text och bild: Björn Lindh

Chockerande verklighet i Nordmakedonien

Maja Ullberg ingick i en delegation från Handelsanställdas förbund avdelning 26 i Gävle som under hösten besökte Nordmakedonien för att möta de textilarbeterskor som de sedan något år tillbaka stödjer genom ett av Palmecentrets projekt.

Maja Ullberg är frisör och klubbordförande i Handels. För henne innebar resan till Nordmakedonien att hon för första gången reste ut för att se hur den fackliga solidariteten i fungerar i praktiken. Hon mötte kvinnor som arbetar under svåra förhållanden, som av rädsla för att förlora jobbet inte vågade framträdda öppet.

– Mötet med textilarbeterskorna skedde på en restaurang, där ägaren visat förståelse för deras situation. Vi fick sitta längts in i lokalen, och fick varken ta bilder eller anteckningar, berättar Maja Ullberg.

Kvinna födde barn på fabriken

Kvinnorna de mötte berättade att de tvingas betala tillbaka en del av sin lön till arbetsgivaren i kontanter, trots att lönen bara uppgår till den lagstadgade minimilönen. En kvinna berättade om hur hon efter semestern tvingades att betala tillbaka semesterersättningen till sin arbetsgivare. Ytterligare ett vittnesmål handlade om en kvinna som fött barn på fabriken, sedan hon vägrats ledighet inför förlossningen.

– Nu när jag själv varit ute och sett den här verkligheten förstår jag hur oerhört viktigt vårt stöd är, säger Maja Ullberg.

Stödet från Palmecentret och Handelsavdelningen går till organisationen Glasen Tekstilec. Grundare av organisationen är Kristina Ampeva, som själv fått sparken från en textilindustri efter att ha kritiserat arbetsförhållandena. Nu arbetar hon nära nog dygnet runt för att stödja andra kvinnor i samma situation.

Delegationen från Sverige besökte även en textilmässa där det var tillåtet att ta bilder och det gick att tala öppet med människor. Där träffade de representanter för den nya socialdemokratiska regeringen, som arbetar för att höja minimilönen och se till att arbetsmarknadslagstiftningen också följs i praktiken.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Nordmakedonien här.

Foto: Tanja Rantasha

Kultur sprider glädje i krisens Zimbabwe

Inflationen är 400 procent. Det saknas elektricitet, vatten, mediciner och bensin. Lärare och sjuksköterskor arbetar bara två dagar i veckan, eftersom de inte har råd att åka till jobbet fler dagar. Läkarna har strejkat i månader. De som vågar protestera behandlas hårdhänt. Fackliga protester slås ned brutalt och fackliga ledare grips.

Mitt i detta elände turnerar en teatergrupp runt på olika arbetsplatser i och nära huvudstaden Harare, för att spela och bjuda in till diskussion om känsliga frågor som till exempel sexuella trakasserier, könssjukdomar eller korruption. Men även bildande ämnen som exempelvis hur man sköter sin ekonomi. Man kan förstås ställa sig frågan vad teater kan göra för nytta mitt i krisen.

– Kunskap är makt. När man får tillfälle att lära sig tala och diskutera så utvecklas man, och får större möjligheter att ställa makthavarna till svars, säger Jasen Mphepo, som är chef på Patsime, som är den organisation som får stöd av Palmecentret och ABF för att genomföra teaterprojektet.

Jasen Mphepo tillägger att kunskap som gör att man kan ta hand om sin hälsa hjälper människor att hålla sig friska och därmed kunna tjäna pengar. Teaterföreställningarna blir ett glädjefyllt avbrott i en annars besvärlig livssituation.

– Jag hoppas verkligen att ni från Sverige fortsätter att stödja den här verksamheten. Människor här känner sig hjälplösa, och teaterprojektet är ett sätt att utveckla kunskap och medvetenhet.

Palmecentret och dess medlemsorganisationer har en omfattande verksamhet i Zimbabwe, med i huvudsak till stöd till fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer.

Kommunal Öst stöttar kvinnors organisering

I byn där Mevlida bor finns ingen kollektivtrafik, inget TV-nät eller någon telefonlinje. Mevlida har tre mobiltelefoner med olika SIM-kort, men oftast måste hon åka till en grannby för att kunna lita på täckningen. Hon återvände hit, till Daljegošta i Bosnien och Hercegovina, med sin krigsskadade man för fem år sedan.

Under kriget isolerades byn, och den är än i dag avskild från resten av omgivningen. Enligt ett bosniskt talesätt befinner man sig ”varken på jorden eller i himlen” när man lever isolerat.

– Kvinnorna i de isolerade byarna är inte inkluderade i samhället. Jag och några grannkvinnor bestämde oss för att starta en förening. Vårt mål var framför allt att få kvinnorna här att börja samlas och umgås utanför hemmet, berättar Mevlida.

Genom projektet, som genomförs av organisationen Vive Žene, har Mevlidas förening träffat andra kvinnoföreningar i närområdet.

– Vi var alla isolerade i våra hem och uppdelade på etniska grunder, serbiska kvinnor och bosniakiska för sig. Nu umgås vi och samarbetar jättebra. För mig är det viktigt att kvinnorna här lämnar hemmet då och då och förstår vikten av sitt egna värde. Nu lär vi oss att producera och sälja varor, så som sylt och saft, och ger råd till varandra, berättar Mevlida.

– Detta är ett land förstört av krig. Många av de som återvände tvingades bo år i tält när de kom tillbaka. De som bor här har överlevt koncentrationsläger och lider av trauman från kriget. Livet i de isolerade byarna präglas av patriarkala strukturer och aggressivitet, förklarar Mima Dahić, som är koordinator för projektet.

Många av kvinnorna som lever i byarna ses inte som en del av familjens försörjning. De lever av småskaligt jordbruk och producerar varor typiska för regionen. Genom nätverksprojektet har de fått utbildning i ekonomi, produktion och försäljning. Många av kvinnorna var tidigare återförsäljare av råvaror, men producerar nu i stället slutprodukterna. Varje år arrangeras en marknad i Tuzla där produkterna säljs. Och den goda kvaliteten har lett till att fler vill ta del av varorna.

Mevlida berättar att en väninna och medlem i föreningen utsattes för våld i hemmet. Genom stöd från projektet kunde hon få bättre insikt om sin situation.

– Men vad hjälpte det när hon inte var ekonomiskt självständig och därför måste gå tillbaka till förövaren? Jag förstod då att vi inte hade löst någonting och därför började vi arbeta med att stärka kvinnorna ekonomiskt också.

– I många fall har detta ändrat dynamiken i familjerna. Kvinnorna har en egen inkomst och bidrar till familjens försörjning, vilket såklart leder till en form av frigörelse, säger Mima.

Text: Miriam Limås-Kollberg
Foto: Vedran Kurtes

Bli fadder för ett projekt
Vill du engagera din organisation i Palmecentrets verksamhet? Att bli projektfadder är ett enkelt sätt att bli aktiv. Organisationer närstående Palmecentret kan bli fadder för ett centralt drivet projekt. Det betyder att organisationen blir delaktiga i projektet men att inga krav ställs på genomförande. Läs mer här.

Se även: Bosnien och Hercegovina: Kvinnor på landsbygden organiserar sig