Belarus-arkiv

Söndagen den 25 februari ”väljer” belaruserna nytt parlament. Trots att valet formellt kallas en valprocess, är det i själva verket en teaterföreställning där makten ligger koncentrerad hos diktatorn Lukasjenka.

Det belarusiska parlamentet består av två kamrar: överhuset, ”Republikens Råd”, bestående av 64 ledamöter som inte väljs av folket utan utses av de sju olika regionerna och representanthuset, underhuset, med 110 platser. Trots att det finns 130 kandidater till de 110 platserna i detta val, är det värt att notera att valet inte erbjuder en verklig valmöjlighet. I parlamentsvalet 2016 utsåg Lukasjenka ut två representanter från oppositionen som fick delta, men inte ens den möjligheten finns nu längre kvar. Inga genuina oppositionspartier tillåts delta; de har alla förbjudits och deras medlemmar tvingats i fängelse eller i exil. Den enda meningsfulla reaktionen är bojkott från dem som värnar om demokratiska principer, då valet endast syftar till att ge Lukasjenkas auktoritära regim någon form av legitimitet. Men Lukasjenka har även begränsat denna möjligheten då man kan straffas med böter om man väljer att inte delta i ”valet”.

Detta står i skarp kontrast till Belarus historiska ögonblick då landet antog sin första demokratiska konstitution i modern tid år 1994. Konstitutionen undertecknades bland annat av den dåvarande talman i parlamentet, Vjatjeslav Grib, en framstående socialdemokrat. År 1996 manipulerade Lukasjenka konstitutionen för att säkra total kontroll över makten, inklusive parlamentet och presidentämbetet. Sedan dess har diktatur varit styrande i landet.

Det belarusiska ”parlamentsvalet” år 2024 genomförs utan närvaro av internationella eller inhemska valobservatörer som av Lukasjenka förbjudits. Denna brist på övervakning understryker det pågående bristfälliga demokratiska tillståndet i landet. Nästa presidentval planeras år 2025, men utsikterna för en verklig demokratisk process ser lika dystra ut.

Samtidigt sitter över 1400 politiska fångar fängslade i Lukasjenkas fängelser. Det är tydligt att människorna i Belarus fortsatt saknar rättvisa, demokrati och frihet under Lukasjenkas auktoritära styre.

Mer om Supervalåret i SVT Nyheter. Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström medverkar.

I december 2020 skrev Ihar Lednik en artikel till tidningen Position (Pasitzia), publicerad av det belarusiska socialdemokratiska partiet (BSDP Hramada). Det var artikeln som senare skulle bli ursäkten till att han blev en politisk fånge.

Artikeln handlade om Budapestavtalet från 1994 – det avtal som garanterade säkerheten för Ukraina, Kazakstan och Belarus, i vilket de avstod från de kärnvapen som blivit placerade på det belarusiska territoriet i utbyte mot dessa säkerhetsgarantier. Den handlade om Belarus självständighet och om hur den var en förutsättning för Europas säkerhet.

BSDP har inte låtit sig skrämmas till tystnad

Under några år mellan 2016-2020 var det möjligt att delta i BSDP Hramada-anordnade aktiviteter i själva Belarus: jag hann vara med på flera partikongresser, några styrelsemöten, lokala partigruppsmöten, även seminarier och kurser. Men BSDP har nu blivit avregistrerade av de belarusiska myndigheterna. De kan därför inte längre verka legalt inom landet.

Partiet grundades 1991 och hade ett nära samarbete med den svenska socialdemokratin under dess uppbyggnad. Flera lokalavdelningar har haft vänföreningar i Sverige. Varje gång jag deltog i aktiviteter kom det fram medlemmar och bad mig hälsa till deras vänner i Sverige. Samma sak hände också när jag medverkat på möten inom den svenska socialdemokratin. Samarbetet började redan tidigt 90-tal.

Trots det hårda förtrycket kunder partiet fortsätta finnas, tack vare den formella registreringen som gav dem möjlighet att ha lokaler och ordna sammankomster. Givetvis inte utan övervakning – vid ett styrelsemöte där jag var med på en i övrigt tom konferensanläggning, satt den obligatoriska KGB-representanten i svart läderjacka lagom nära vid lunchen och kaffet.

BSDP-aktivisterna skämtade om det och berättade anekdoter om liknande tillfällen. De lät sig inte bli skrämda till tystnad. De arbetade vidare med politiska kampanjer – mest på internet, men så mycket de kunde också i verkliga livet.

De ställde upp med kandidater i de olika ”valen” i Belarus. Inte för att de hade förhoppning om att få in någon, med Lukasjenkaregimens totala kontroll över räkningen av rösterna, men för att det gav en möjlighet att få lite tid och plats i medierna att berätta om sitt partiprogram, sina förslag för ett bättre framtida Belarus.

Förtrycket hårdnar

BSDP Hramada finns nu i exil. Ytterligare ett tiotal medlemmar sitter i Lukasjenkas fängelser. Många har blivit tvingade till landsflykt. Att bli politisk fånge är normen för de som blir påkomna med ”felaktig” politisk åsikt. Belarus är i praktiken ockuperat av Ryssland.

Ihar Lednik blev gripen 2022 och dömd till tre års fängelse för den där artikeln i Position. Enligt domstolen innebar artikeln ”förtal av Lukasjenka”.

”Jag träffade Ihar på sjukvårdsenheten. Vi blev vänner. Han var en underbar person, mycket smart, intressant. Hans hälsotillstånd var redan då fruktansvärt. Ihar väntade och hoppades att han skulle bli förd till ett vanligt sjukhus, där han åtminstone skulle få någon form av vård.”

”Ihar hade en stomi, till vilken en speciell påse blev fäst så att han kunde gå på toaletten. Det som upprörde mig mest av allt var att kolonipersonalen inte tillät Ihar att duscha, även om sjukvårdsenheten hade en normal dusch med varmt vatten. Han var tvungen att konstant bråka med fångvaktarna varje gång han gick till duschen, det var en mardröm. ”

”Ihar fick inte handla i fängelseaffären. Han bad mig till och med säga till chefen för avdelningen (16:e avdelningen av straffkoloni #2, där personer med funktionsnedsättning hölls) att ta honom till affären, eftersom han redan hade slut på allt. Ihar uppträdde med värdighet, han var en riktig man. Samtidigt sa han till mig att han med största sannolikhet skulle dö där, i fängelse. Han sa att hans hälsotillstånd ständigt blev allt sämre, och om han inte fick kvalificerad medicinsk hjälp i tid, skulle han helt enkelt inte fysiskt överleva till det att han blivit släppt”.

Ihar dog för sin övertygelse om ett framtida, fritt och demokratiskt Belarus.

Officiell kommentar av Ihar Barysau, partiledare BSDP:

Ihar Lednik, medlem i BSDP, död i belarusiskt fängelse.
Idag, den 20 februari 2024, avled medlemmen av BSDP (Hramada) Ihar Lednik på ett fängelsesjukhus i Minsk-regionen, dit han fördes akut från fängelset i Babrujsk.
Ihar Lednik var också journalist och aktiv i försvaret för mänskliga rättigheter.

Han var bara 64 år gammal.

Han greps i april 2022 för en artikel som publicerats i partitidningen ”Position”.

Det var en artikel om Budapestmemorandumet som gav Ukraina m.fl. tidigare Sovjerepubliker säkerhetsgarantier 1991. Denna artikel ansåg regimen i Minsk vara ”förtal av Lukasjenka”.
Han blev dömd till tre års fängelse.
I fängelset försämrades hans hälsa.

Hans hjärta stannade på morgonen idag, den 20 februari.

Ihar Lednik var officiellt erkänd som politisk fånge av de belarusiska människorättsorganisationerna.

Om mindre än en vecka ska den belarusiska fackföreningsledaren Ala Tsvirko utvisas. Detta trots att alla fria fackföreningar numera är förbjudna i Belarus och att det bland landets över 1 500 registrerade politiska fångar finns 44 belarusiska fackföreningsrepresentanter. De har dömts till upp till 15 års fängelse för fabricerade anklagelser om ”extremism” och ”terrorism”. Ala Tsvirko riskerar att bli ytterligare en i denna dystra statistik.

Sedan Ryssland, med Lukasjenkos stöd, inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina har repressionen i Belarus nått nya nivåer. Den slår brett och är långt ifrån begränsad till framträdande regimkritiker. I dag finns ingen fungerande rättsordning och vittnesmålen om tortyr och annan omänsklig behandling är omfattande. Människor döms till fängelse för att ha gillat ”fel” post på Facebook.

Ändå bedömer Migrationsverket att det är säkert för Ala Tsvirko att återvända. Hennes fackliga engagemang är enligt beslutet inte politiskt och det finns inte skäl att tro att hon skulle ha särskilt skyddsbehov. Om det belarusiska rättsväsendet skulle ha haft sådana avsikter borde hon därtill ha gripits direkt. Det är slutsatser som helt saknar förankring i verkligheten. Allt öppet motstånd är sedan länge kväst men gripanden i spåren av de landsomfattande protesterna 2020 fortsätter på närmast daglig basis. Straffen blir dessutom allt strängare.

Fallet är inte en isolerad incident

Ett knappt tiotal belarusier – några enstaka procent av alla sökande – har beviljats asyl i Sverige under de senaste två åren. Vi har inte insyn i alla avslag, belarusier som riskerar att avvisas vill av säkerhetsskäl oftast inte träda fram i offentligheten. Vi har dock fått kännedom om fler felbedömningar från Migrationsverkets sida. Fallet Ala Tsvirko är dessvärre inte en isolerad incident.

I andra länder som Polen och Litauen förstår man situationen betydligt bättre och utfärdar uppehållstillstånd i en helt annan omfattning. Att antalet skyddssökande belarusier i Sverige är förhållandevis få tycks ironiskt nog ha blivit till något av ett problem. Den landinformation från UD som Migrationsverket hänvisar till i sin bedömning kring Ala Tsvirko är från 2019 – långt före massarresteringarna tog fart, de oberoende fackföreningarna började likvideras och deras ledare och medlemmar stämplades som terrorister.

Skydd är i Sveriges intresse

ILO, FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, har på grund av förtrycket mot fackligt aktiva belarusier fattat ett unikt beslut om sanktioner mot Belarus. Sverige röstade för resolutionen som bland annat innebär att länderna inte ska återförvisa fackliga aktivister som riskerar förföljelse.

En demokratisk utveckling i Belarus är en viktig nyckel till långsiktig fred och säkerhet i regionen. Det borde därför ligga i Sveriges intresse att erbjuda skydd till dem som riskerat sin personliga säkerhet för demokratins skull. Om Sverige även fortsatt ska vara ett föregångsland när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter måste vi visa att vi menar allvar. Att omedelbart häva beslutet om att utvisa Ala Tsvirko vore en naturlig början.” Övriga utvisningsärenden bör därtill frysas och granskas på nytt, utifrån korrekt landinformation.

Migrationsverket bör då använda sig av de tillförlitliga resurser som står till förfogande: rapporter från FN:s specielle rapportör för Belarus, från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och från det belarusiska människorättscentret Vjasna. Undertecknade ställer sig också till förfogande med vår samlade sakkunskap.

Undertecknare:

Susanna Gideonsson
Ordförande LO
Therese Svanström
Ordförande TCO
Göran Arrius
Ordförande Saco
Malin Fagerberg Wikström
Ordförande Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Viktoria Valkovich
Ordförande Sveriges belarusier
Marie Nilsson
Ordförande IF Metall
Heike Ekers
Ordförande Akademikerförbundet SSR
Martin Linder
Ordförande Unionen
Anna Sundström
Generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Maria Nyberg
Generalsekreterare, Union to union

Debattartikeln publicerades i Altinget den 5/10-2023.

Den belarusiska oppositionsledaren och tidigare presidentkandidaten Sviatlana Tsikhanouskaya har utsetts till 2023 års Anna Lindh-pristagare.

Lena Hjelm-Wallén, ordförande i Anna Lindhs Minnesfond som delar ut priset, motiverar:

– Sviatlana Tsikhanouskaya tog ett ojämförligt stort ansvar när hon, med fara för sin egen säkerhet, efter det förfuskade presidentvalet i Belarus 2020, ledde de folkliga protesterna för demokrati efter att hennes man fängslats.

– Sedan dess har hon oförtröttligt fortsatt kampen. Sviatlana Tsikhanouskaya är en symbol för ett fritt och demokratiskt Belarus. För detta får hon Anna Lindhs pris 2023.

– Priset offentliggörs idag den 9 augusti på den Internationella dagen för solidaritet med Belarus, tre år efter det förfuskade presidentvalet i Belarus 9 augusti 2020.

Direkt efter det förfuskade valet blev Sviatlana Tsikhanouskaya en av ledarna för de enorma folkliga protesterna i Belarus, där folket krävde frihet, demokrati, respekt för rättsstatens principer och fred. Regimen svar blev brutalt. Tsikhanouskaya tvingades till exil i Litauen, människor fängslades och torterades och idag finns mer än 1500 politiska fångar i Belarus.

Tsikhanouskaya fortsatte sin kamp genom att resa världen runt och uppmana regeringar och internationella organisationer som FN, OSSE och EU att ta tydlig ställning för ett demokratiskt Belarus.

Inga Näslund, Palmecentrets Östeuropaexpert, kommenterar utnämningen:

– Sviatlana Tsikhanouskaya är Belarus rättmätiga ledare som skulle ha varit landets president om valresultatet inte manipulerats av Lukasjenkaregimen. I exil leder hon kampen för ett demokratiskt Belarus.

– Idag är det också precis tre år sedan presidentvalet i Belarus – startskottet för de stora demonstrationer och protester som följde. Även om diktaturregimen fängslat tusentals belaruser för att de visat sitt stöd för demokrati och frihet, och hundratusentals drivits i landsflykt, så är folket fortfarande emot diktaturen.

– Det är endast genom hårt förtryck, och stöd från Moskva, som diktatorn kan sitta kvar vid makten.

Prisceremoni

Priset kommer att delas ut vid en minnesceremoni i Katarina kyrka i Stockholm den 11 september, 20 år efter Anna Lindhs bortgång. I kyrkan kommer Anna Lindhs liv och politiska arbete i Sverige och världen att belysas genom olika samtal med bland andra Göran Persson, Carl Bildt, Margot Wallström med flera.

Ann Linde, fd utrikesminister och styrelseledamot i Anna Lindhs minnesfond, kommer att föra ett samtal med Sviatlana Tsikhanouskaya om dagens situation i Belarus och vad som kan göras för att stödja de demokratiska krafterna. Ceremonin är öppen för allmänheten.

Så kom då beslutet i Belarus som alla väntat på, och som innebär slutet för all förekomst av laglig opposition i landet.

Minimigränsen för att skapa ett politiskt parti kommer att höjas till 5 000 personer.

Då ska man veta att det handlar om 5000 personer som ska rapporteras in till Justitieministeriet med namn, adresser och födelsedata. Någon kallade de här listorna för ”arkebuseringslistor” och inget av de oppositionspartier som fortfarande har registrering tänker i nuläget lämna in några listor över sina medlemmar.

Det kommer nu att tillåtas att politiska partier finansieras av den republikanska eller lokala budgeten.

Detta förenklar ju för makten att bilda och driva nya regimvänliga alternativ.

Endast medborgare i Republiken Belarus som är permanent bosatta i landet och som har fyllt 18 år kan vara medlemmar i ett politiskt parti.

Så blir man av med alla de som tvingats lämna landet pga förföljelser. Det finns andra lagförslag som diskuteras om att ta ifrån sådana personer deras egendom och deras medborgarskap.

Politiska partier kan likvideras.

De kan likvideras ”i händelse av krigspropaganda, terrorism, extremism, annan verksamhet som är förbjuden enligt lag, verksamhet som skadar statliga och (eller) allmänna intressen”. Även på grund av mottagande av medel och annan egendom från utländska källor.

Det finns exempel från domstol där högläsning på belarusiska ansetts vara ”extremism”. För att inte tala om att klä sig i rött och vitt, symbolen för det fria Belarus.

Universella huvudmål och mål har fastställts för alla partier.

Vilket bör inskrivas i stadgarna, tillsammans med andra mål och mål som är specifika för varje politiskt parti. Detta är ”att säkerställa okränkbarheten av den konstitutionella ordningen och civil harmoni, deltagande i regeringen genom deras företrädare, bistånd till, genomförande av samt skydd av medborgarnas rättigheter, friheter och intressen, etc.”. Praktiskt, staten kan styra partiernas mål och stadgar.

Nuvarande politiska partier måste omregistrera sig inom 6 månader.

Detta innebär att de 5-6 politiska partier som har haft officiell registrering sedan 90-talet, däribland den svenska socialdemokratins systerparti BSDP, kommer att upphöra som lagligt parti.

BSDP:s nuvarande partiledare, Ihar Barysau, som befinner sig i exil i Belgien, suckar när vi ber honom om en kommentar.

– Vi har väntat på detta, det var bara en tidsfråga. De belarusiska partierna, även BSDP, kommer att fortsätta att verka och kritisera regimen i exil. När Belarus blir ett fritt och demokratiskt land, kommer vi tillbaka.

Gör mer demokrati!

21-23 april arresterades 21 fackliga ledare och aktivister i Belarus. Ytterligare ett steg i den illegitima regimen Lukasjenkas förtryck av landets demokratiska krafter. Organisationer som omfattas är Belarus Kongress för Demokratiska Fackföreningar (BKDP), Metallarbetarnas Fria Fackförening(SPM), Belarus fackförening för arbetare inom radioelektronikindustrin (REP).

Bland de arresterade finns ordföranden för BKDP Alexander Jarosjuk, Sergei Antusevitj, Irina Bud-Gusaim, Mikolai Sjarach, Gennadij Fedynich, Jana Malash, Vitali Chichmarov, Michail Gromov, Vasili Beresnev, Dmitri Borodko, Alexander Jevdokimtjik, Miroslav Sobtjik. Den 80-årige ledaren för metallfacket, Aliaksandar Bukhvostov ligger på sjukhus med en hjärtattack efter att också ha blivit gripen.

Igor Komlik, Jelena Jeskova, Anna Dus, Mikolai Gerasimenko, Vadim Pajvin och Yuri Beljakov släpptes efter förhör, ytterligare några efter förhör och en dag i ett häkte, och omfattas av yppandeförbud. Bland dessa finns fackliga jurister och journalister.

Den 23 april frihetsberövades och förhördes också Liza Merljak, internationell sekreterare för BKDP. Hon släpptes efter förhör.

Den fackliga rörelsen har sedan 2020 haft en viktig roll i protesterna mot Lukasjenkas illegitima regim. Strejker, maskningsaktioner och demonstrationer vid de stora företagen och arbetsplatserna har visat på det starka stöd som finns för ett fritt och demokratiskt Belarus.

Under 2021 likviderade Lukasjenka de flesta existerande civilsamhällesorganisationerna i Belarus. Nu verkar det vara även fackföreningarnas tur. De fria fackföreningarna i Belarus har lyckats överleva trots många år av förtryck från regimen. Starka fackföreningar är en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle.

Vi protesterar mot gripandena av fackliga aktivister och ledare i Belarus. Alla politiska fångar måste släppas!

Inga Näslund, expert Östeuropa Olof Palmes Internationella Center
inga.naslund@palmcenter.se, tel 070-618 57 76

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
anna.sundstrom@palmecenter.se, tel 070-220 05 55

Ett land som Putin inte ens behövde attackera, är Belarus. Så här i efterhand, kan man se mönstren och taktiken bakom.

Diktatorn Lukasjenka, som blev vald i det första och sista demokratiska presidentval som genomförts i landet, 1994, släppte efter litet på förtrycket under åren 2016-2019. Mycket på grund av en medveten charmkampanj från EU:s sida, som gav lån och annat stöd mot små förbättringar – lite mer frihet för civilsamhället, lite mer tolerans för protester och regimkritik.

Gradvist närmande till Ryssland och ökad repression

När Putinryssland annekterade Krim 2014, var Lukasjenkas inställning avståndstagande. Han verkade försvara mindre länders integritet – läs: han ville ha kvar sitt eget kungadöme – och ställde sig på Ukrainas sida i konflikten. 2018 började han dock tala alltmer om ett närmande till Ryssland, och flera lagförslag med detta tema lades fram. Det fick många belaruser att protestera, demonstrationer anordnades till exempel. Man kan säga att detta var en generalrepetition för det som komma skulle.

Vad som sedan hände 2020, inför, under och efter presidentvalet i Belarus, är känt. Det belarusiska folket mobiliserade alla krafter för att utmana Lukasjenka i valet. Motdraget från diktatorns sida var att stänga igen det ”gläntade fönstret” med en smäll, sätta upp galler för det och sedan i princip också spika en stor lucka för.

Motkandidater, presumtiva och reella, fängslades. Ändå vann Svetlana Tsichanovskaja enligt alla bedömare, men det hade inte Lukasjenka för avsikt att acceptera. Protesterna mot det fejkade valresultatet som utbröt, ledde till ännu hårdare förtryck. Efter hösten 2020, då belaruserna gick man ur huse för att demonstrera mot diktaturen och kräva fria val, har civilsamhället förlamats av brutala arresteringar, långa fängelsestraff och upplösande av organisationer i en sällan skådad omfattning.

I nuläget är 1096 belaruser erkända som politiska fångar(källa: Vjasna) – men många fler sitter också i fängelse. ”Vi vet att fängelserna är fulla”, berättade en belarusier för mig för några dagar sedan – ”men domstolarna är numera inte öppna för allmänheten, lagarna följs inte, de gör som de vill. Det finns inget sätt att kolla vem som sitter i fängelse, eller hur de behandlas.”

Beroende av Moskvas stöd

Sedan valet har belarusierna fortsatt att protestera på alla upptänkliga fredliga sätt. Strax efter krigsutbrottet genomfördes den folkomröstning, som Lukasjenka planerat, och som ingen i Belarus tog på allvar. Den handlade om en ny konstitution för landet, en konstitution som innebär att Belarus inte längre anser sig vara neutrala/alliansfria, att man tillåter placering av kärnvapen på belarusisk mark. En de facto union med Ryssland, som efter krigsutbrottet (tre dagar före folkomröstningen) ser ut som ett genomtänkt drag från Putins och Lukasjenkas sida.

Efter presidentvalet 2020, har pengarna från EU till Belarus upphört, och Lukasjenka är helt beroende av stöd från Moskva. Putin har helt enkelt köpt tillbaka Belarus.

Lukasjenkas märkliga beteende de senaste två åren får en förklaring. Flygkapningen av ett Ryan Air plan för att kidnappa en regimkritisk journalist och hans flickvän, som fick väst att stänga sina luftrum för det belarusiska flygbolaget Belavia. Lukasjenkas ”listiga” idé att flyga in mängder av flyktingar från Irak och Syrien och sedan släppa iväg dem över gränsen till Polen och Litauen, för att, som det verkade, ge igen för sanktioner och ställningstaganden för den belarusiska frihetsrörelsen.

Nu kan man se Putinrysslands ”alternativa” verklighetssyn också bakom dessa aktiviteter.

En rysk ockupation i det tysta?

Jag har många gånger sedan 2020 fått frågan om inte Putin skulle kunna ”hjälpa till” med att få Lukasjenka på bättre tankar, kanske t om få honom att släppa de politiska fångarna? Den senaste tidens utveckling visar hur fåfäng den tanken var. Snarare så ser man ett mönster. När belarusiska journalister sa upp sig en masse i protest mot våldet efter det fejkade presidentvalet, skickade Putinryssland över villiga ersättare som såg till att de statliga TV-kanalerna fortsatte att fungera. Snarare verkar det som om händelserna i Belarus och hur de hanterades var synkroniserade med Putin, genomförda med hjälp av hans propagandamaskin. De övade sig i repression.

Redan under krigets prolog – när den ryska militären anlände i stora mängder för att genomföra en gemensam ”övning” med sina belarusiska kollegor – fick man känslan av att en flod höll på att skölja över landet. En oundviklig, putinrysk flod av militärfordon och soldater. En ockupation i det tysta.

Efter tre veckors anfallskrig i Ukraina har den ryska militären mer eller mindre tagit över de områden i Belarus som gränsar till landet. Staden Homels sjukhus är fyllda med sårade putinryska soldater, bårhusen fyllda med döda. Längs gränsen finns också ett antal fältsjukhus, dit rullande sjukhusbussar levererar skadade och döda från striderna, dag och natt. Man har börjat lasta de döda som ska fraktas hem till Ryssland nattetid, i skydd av mörkret, för att inte dra så mycket uppmärksamhet till sig. En uppskattning från sjukhusen i Homel säger att man skickat hem c:a 2.500 döda ryska soldater hittills.

I Baranavichy, där den ryska militären i Belarus är som mest koncentrerad, har det de senaste dagarna genomförts husrannsakningar och man har beslagtagit datorutrustning samt gripit folk och tagit in dem för förhör.

Det har också bekräftats av Ukraina, att de är tacksamma för den hjälp de fått av belarusiska järnvägsarbetare, som effektivt sinkat ryska transporter av utrustning till fronten. Ytterligare ett bevis för att de facto ockupationen av Belarus mötts av aktivt motstånd från belaruserna.

Belarus och Lukasjenkas öde styrs av resultatet av kriget i Ukraina

Under lördagen den 19 mars lämnade Belarus diplomater Ukraina. Truppförflyttningar noterades i Belarus av belarusiska trupper, till gränsområdet vid Brest, på gränsen till Polen. Putinryssland har också under dagen påstått att Ukraina planerar attacker på västdiplomater i Lvyv – en bisarr tanke. Tecknen tyder på att belarusiska och ryska trupper kommer att gå till anfall mot de områden i Ukraina som gränsar till Polen, för att stoppa vapen- och humanitära leveranser från väst.

Den stora frågan är vilka trupper det är som Belarus kommer att använda. Är det värnpliktiga soldater från en befolkning som de senaste två åren plågats av myndigheterna? Kommer de i så fall att villigt slåss mot ukrainare, som tvärtom stött frihetsrörelsen i Belarus? Eller är det Lukasjenkas siloviki, hans brutala översittarpolis, som hittills bara misshandlat och plågat fredliga demonstranter? I så fall kommer de att bli överraskade över de högt motiverade ukrainska försvararna.

I nuläget verkar Putinryssland slåss med det ”sista skrapet” av militära resurser, både vad gäller soldater och utrustning. En del tror inte att det konventionella kriget kan hålla på mer än ett par veckor till. Beroende på krigets utgång, avgörs också Belarus öde.

Om Putinryssland vinner, och införlivar Belarus, Ukraina och antagligen även Moldavien, kanske också Georgien – då uppfylls Putins dröm om ett nytt storryskt imperium. Troligen finns det då ingen plats för Lukasjenka – Putin har aldrig riktigt gillat honom, han uttalade ju 1999 att han skulle kunna ställa upp i det presidentval som Putin sedan vann, och få stöd nog att bli president i hela Ryssland.

Om Putin förlorar kriget, kommer sanktionerna att sänka honom som president. Faller Putin, faller Lukasjenka – för utan Putins pengar, kan han inte hålla sin regim på fötter. Då finns en möjlighet till frihet och demokrati också för Belarus folk.

– En vanlig jul i Belarus ser nog ungefär ut som i resten av Europa. Man träffar sin familj, går på marknad, ger presenter till barnen – men inget är som vanligt längre, säger Julia Mickewicz som numera bor i Litauen och därifrån driver ABF Belarus.

Lukasjenka har förbjudit julens färger. Eller i Belarus är de inte sedda som juliga färger utan färger för motstånd, opposition och frihet. Rött och vitt signalerar att du är en motståndare mot förtrycket och diktaturen. De signalerna vill diktatorn inte se på stadens gator.

Gripen för fel färg på naglarna

Julia har för vår intervju målat sina naglar i rött och vitt och visar stolt upp dem på skärmen.

– Om jag hade gått runt med dessa naglar i Minsk hade jag blivit gripen. Kanske hade jag fått böter, eller i värsta fall fängelse. Lukasjenka kallar det för fiendens färger, han vägrar att ens benämna oss som en opposition.

Det kan låta komiskt säger Julia och ler uppgivet, men det är på riktigt farligt att bära färgerna. Lukasjenka har helt och fullt tappat greppet om verkligheten.

Minsk gator ekar tomma

Protesterna har pågått sedan augusti 2020 då Lukasjenka utsåg sig själv till vinnare i ett fullkomligt riggat val. Människor som aldrig tidigare protesterat mot diktaturen gick ut på gator och torg, hundratusentals människor varje vecka visade sitt motstånd och krävde förändring. Nu är Minsk gator tomma igen.

– Folk vågar inte protestera längre. Då och då hålls små hemliga aktioner men det är poliser överallt, många också civilt klädda. Att bara samlas några människor i grupp kan vara tillräckligt misstänksamt, säger Julia.

En jul i exil

I år kommer Julia fira jul i Vilnius tillsammans med en annan belarusisk vän i exil, aktivisten Olga som hon för första gången träffade i fängelset. Det är vår nya tradition säger Julia, som hoppas att hennes man kommer kunna hälsa på henne över nyår, han bor numera i Ryssland.

Belarus folk behöver vårt fortsatta stöd för att nästa år kunna fira julen tillsammans och i alla dess färger. Stöd Julia och hennes kamrater genom att köpa årets jul-gåvokort.

Den svarta fredagen i Belarus

– Den 23 juli 2021 kallar vi i Belarus för den ”svarta fredagen”, säger Julia Mickiewicz, en av de ledande belarusiska demokratiaktivisterna och förbundssekreterare för ABF Belarus.

Det var det avgörandet datumet då regimen i ett bräde beslutade att 200 centrala civilsamhällesorganisationer skulle betraktas som olagliga. Efter den svarta fredagen har motståndet gått under jorden. Som demokratiaktivist i Belarus kan du inte längre demonstrera öppet på gator och torg – risken är för stor. I dag sitter 884 personer i fängelse som politiska fångar. Otaliga aktivister har lämnat landet. Men de flesta har tystats och pressats tillbaka.

– I Belarus finns inga fria dagar. Sedan den svarta fredagen kan motståndet inte längre visa sig. Deras koppling till begreppet Black Friday står i skarp konstrast till vår högtid för konsumtion, säger Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Center.

Belarus frihetskämpar behöver mer stöd

De eventuella pengar du sparar genom att köpa rabatterade varor under Black Friday i år kan du skänka till Palmecentrets arbete för att stötta Belarus demokratikämpar. De motkrafter vi arbetar med riskerar sin frihet för att fortsätta verka för ett demokratiskt samhälle, och de behöver stöd för rättegångskostnader, strejkkassor, fortsatt organisering och kamp i exil. Även små bidrag gör skillnad.

I dag bor Olga Karach i Vilnius och driver därifrån sitt arbete med organisationen Nasj Dom (Vårt hem). Palmecentret fick chansen att träffa henne under ett besök till Stockholm.

Hur har det senaste året varit för dig?
Överväldigande och hoppfullt. Trots allt hemskt som skett har händelserna i Belarus fått folk att lyfta blicken, i synnerhet de belarusiska kvinnorna. Att leva i en diktatur är fruktansvärt, men att leva som kvinna i en patriarkal diktatur är något helt annat. De samhällsproblem kvinnor nu fått upp ögonen för kan diktatorn Lukasjenko inte sudda bort.

Hur arbetar Nasj dom idag?
Några av oss som jobbar med organisationen har behövt fly från Belarus, jag driver nu mitt arbete från Litauen. Men majoriteten av våra anställda befinner sig fortfarande i landet och försöker jobba under extremt hård press. Lukasjenko vill tysta civilsamhället men vi ska inte låta honom lyckas.

Hur fortsätter frihetskampen?
Folk är för rädda för att protestera öppet på gatorna nu. Vi visste att vi skulle bli bemötta med våld och trakasserier av staten men inte att det skulle vara på denna nivå, och så ihållande. Men aktivismen fortsätter på andra sätt, digitalt, i mindre rum. Belarusierna använder sin svarta humor för att överleva, vid varje middagsbord skämtas det om Lukasjenko.