Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Belarusiska aktivisten Olga Karach: Vi använder svart humor för att överleva

I dag bor Olga Karach i Vilnius och driver därifrån sitt arbete med organisationen Nasj Dom (Vårt hem). Palmecentret fick chansen att träffa henne under ett besök till Stockholm.

Hur har det senaste året varit för dig?
Överväldigande och hoppfullt. Trots allt hemskt som skett har händelserna i Belarus fått folk att lyfta blicken, i synnerhet de belarusiska kvinnorna. Att leva i en diktatur är fruktansvärt, men att leva som kvinna i en patriarkal diktatur är något helt annat. De samhällsproblem kvinnor nu fått upp ögonen för kan diktatorn Lukasjenko inte sudda bort.

Hur arbetar Nasj dom idag?
Några av oss som jobbar med organisationen har behövt fly från Belarus, jag driver nu mitt arbete från Litauen. Men majoriteten av våra anställda befinner sig fortfarande i landet och försöker jobba under extremt hård press. Lukasjenko vill tysta civilsamhället men vi ska inte låta honom lyckas.

Hur fortsätter frihetskampen?
Folk är för rädda för att protestera öppet på gatorna nu. Vi visste att vi skulle bli bemötta med våld och trakasserier av staten men inte att det skulle vara på denna nivå, och så ihållande. Men aktivismen fortsätter på andra sätt, digitalt, i mindre rum. Belarusierna använder sin svarta humor för att överleva, vid varje middagsbord skämtas det om Lukasjenko.

 

 

Ett år av protester, men Julias hopp lever än

Det var under en resa till Sverige i november förra året som Julia Mickiewicz bestämde sig. Hon kunde inte återvända till Belarus. Hon bjöds in till Sverige av Palmecentret och ABF, och väl på plats kunde hon öppet diskutera sin situation. Som förbundssekreterare för ABF Belarus och aktiv i protesterna mot Lukasjenka blev situationen i landet ohållbar.

– Jag var tvungen att ringa min man och säga att jag inte skulle komma hem, och att jag inte visste när vi kunde ses igen. Risken för fängelse var för stor, därifrån hade jag inte kunnat fortsätta mitt arbete, säger Julia som nu bor och driver ABF Belarus i exil från Litauen.

Idag är det precis ett år sedan den där valdagen, då Alexandr Lukasjenka, även kallad Europas sista diktator, utropade sig till ”segrare” i det val han riggat. Enligt hans egna utsago hade han fått 80 procent av rösterna. Sedan 1994 har han suttit på presidentmakten, och nu rann folkets bägare över. Protesterna började i Minsk och spred sig sedan över hela landet. Oppositionspolitiker, fackliga aktivister, civilsamhällesengagerade. Men också vanliga människor, arbetare och studenter som fått nog. Alla stod enade bakom ett enkelt budskap: Lukasjenka är inte vår ledare.

– Det här året har varit extremt tufft, men också otroligt inspirerande. Jag är så imponerad av det belarusiska folket. Vi har stått enade, stöttat varandra och visat på den solidaritet jag innerst inne visste fanns där, säger Julia som åter igen är på besök i Sverige för att träffa sina svenska ABF-kollegor.

Men trots att kämpaglöden inte släckts hos det belarusiska folket har situationen förändrats i landet. Våldet, trakasserierna, gripandena och morden har blivit så många och omfattande att människor inte längre vågar sig ut på gatorna menar Julia. Över 600 personer sitter som politiska fångar. Nu drivs de flesta civilsamhällesorganisationer under jorden. ABF Belarus har ingen öppen verksamhet.

Men Julia har inte gett upp hoppet.

– Lukasjenka har på ett sätt redan förlorat, han kan inte vinna tillbaka de människor vars åsikter om honom nu ändrats. Det kommer aldrig bli som det var förr i Belarus. Det är den viktigaste delen av den här revolutionen.

Läs också: Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare

Ett år av protester i Belarus

Idag är det ett år sedan det illegitima val som inledde protestvågen i Belarus. Under året som gått har vi tillsammans med er visat vår solidaritet med det belarusiska folkets strävan efter demokrati, yttrandefrihet en fungerande rättsstat och på en mängd vis protesterat mot den brutala repression som regimen i landet riktat och fortsätter rikta mot det egna folket. Enbart de senaste dagarnas chockerande nyheter om regimens försök att kontrollera sina OS-idrottare samt mordet på aktivisten Vitaly Shishov visar på att Lukasjenkos maktapparat inte skyr några medel för att behålla makten.

Vi på Palmecentret har bildat opinion genom debattartiklar och genom att berätta om vad som skett via vittnesmål från våra partners på plats. Vi har också samlat in väl behövda medel som gått till de som kämpar för sina grundläggande rättigheter i Belarus, och haft utbyten med socialdemokratiska partiet BSDP Hramada och ABF Belarus.

Här kommer några av de vittnesmål från personer som fått stöd från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen under året som gått.

Mitt namn är Julia. Jag tvingades lämna Belarus på grund av förföljelsen kopplat till min aktivism. Jag talar för mig, medlemmarna i min organisation, och alla de vi kunde hjälpa tack vare stödet från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen. När våra medlemmar och ledamöter har arresterats har pengarna gjort att alla fått juridisk hjälp och advokater. Tack för att ni tror på vår kamp, vi ska vinna.

Vi heter Ksenija och Dmitrij. Vi vill tacka er för möjligheten att anlita en advokat och flytta från Belarus. Vi fick information att staten höll koll på oss och vår aktivism, och började få oroande samtal. Det var inte längre säkert för oss att stanna i landet och vi är tacksamma för att vi gavs förutsättningarna till att flytta.

Mitt namn är Nastja. Jag är en belarusisk civilaktivist och har behövt fly från landet för att skydda mig och mina barn. Härifrån försöker jag hjälpa andra belarusier att fly utomlands. I maj tog jag emot tre barn till en kvinna som flytt till Grekland för att de skulle kunna återförenas. Tack för ert stöd, för det har jag kunnat köpa mat, resehandlingar och flygbiljetter. Belarusiska barn har kunnat återförenas med sin mamma.

Mitt namn är Valentina. Jag är 68 år gammal. Tillsammans med andra pensionerade kvinnor blev jag arresterad på tåget, bara på grund av att jag läste en bok med ett röd-vitt omslag – samma färg som oppositionens flagga. Jag blev dömd, och tackar för stödet jag fick av den svenska arbetarrörelsen genom ABF Belarus. Ert stöd betyder oerhört mycket för oss vanliga belarusier som endast vill leva i ett fritt land.

Mitt namn är Vladimir, jag är 22 år gammal. Jag var bara ett litet barn när Lukasjenka blev president, jag har aldrig kunnat ana att en annan värld är möjlig. Men som medlem i ABF Belarus lärde jag mig vad en demokrati är. Trots att vi levde i en diktatur var ABF som en frizon för alla oss som längtade efter ett rättvist och demokratiskt samhälle. Nu har läget blivit sämre, och jag är ledsen över all orättvisa. I dessa mörka tider är ert stöd ett ljus i tunneln.

 

 

Ta ifrån Lukasjenka alla hans leksaker

I 27 år har han bitit sig fast vid makten, diktatorn. Han har ändrat lagarna, gjort sig av med sina motståndare – mördat, fängslat, drivit dem i landsflykt. Det senaste året, sedan ”presidentvalet” i augusti 2020, har han blivit allt mer ensam. Men han ger sig inte. Han betalar sina hjärntvättade hejdukar tiodubbla löner för att utföra övergrepp och förtrycka det egna folket.

Som i romanen ”1984” har han hittat på egna betydelser för ord som demokrat, i hans värld betyder istället ordet fascist och terrorist.

Tilltaget att tvinga Ryan Air-planet som var på väg från Aten till Vilnius att landa i Minsk, så att hans säkerhetstjänst kunde arrestera journalisten Raman Pratasevich och hans ryska flickvän, Sofia Sapega, blev troligen den sista spiken i kistan med föreställningen att Lukasjenka är en normal person som kan förmås ”kompromissa” eller ”förhandla”. Raman och Sofia har bägge tvingats spela in typiska ”gisslanfilmer” där de ”erkänner”.

Rapporter från dem som suttit i Lukasjenkas fängelser berättar om tortyr och övergrepp. Den 21 maj meddelades att Vitald Asjurak, medlem av Belarus Folkfront, en av de äldsta organisationerna i landet som deltagit i kampen för demokrati och frihet, hade avlidit i fängelset i Sjklou. Den officiella dösdsorsaken var ”hjärtstopp”. När de anhöriga till slut fick se hans kropp, var huvudet dolt av lindor ”för de hade råkat tappa den”. I fängelset i Sjklou bär alla politiska fångar särskilda gula märken.

Sjklou ligger drygt 100 mil från Stockholm. Tortyr av fångar pågår där, samtidigt som ni läser detta.

Lukasjenkas flygplanskapning har omedelbart lett till omgång 4 av sanktioner från EU:s sida, och Strobritannien, USA, med flera länder har också fattat beslut om sanktioner. Nu måste världssamfundet förstå att det är allvar. Lukasjenka håller 9 miljoner medborgare som gisslan – och han hotar även oss i Belarus grannländer. Diktatorn måste bort, förtrycket upphöra. Alla politiska fångar måste släppas och fria, rättvisa val hållas. Belarus folk måste få bestämma sitt eget öde.

Någon invänder och säger att sanktioner drabbar befolkningen. Jag har inte hört en enda belarus oroa sig för detta – de är redan drabbade. Ta ifrån Lukasjenka alla hans leksaker, stoppa alla investeringar från väst, blockera honom och hans hejdukar från att resa, frys deras gömda tillgångar i banker och fastigheter i väst.

Leve ett fritt och demokratiskt Belarus!

Tre frågor till Inga Näslund, Palmecentrets Belarusexpert

Inga, du har nära kontakt med Palmecentrets partners i Belarus – vad säger de nu efter åtta månader av protester? Lever hoppet kvar?

Givetvis är det tungt när förtrycket ökar mer och mer, många grips och det är lätt att misströsta. Men förvånansvärt nog ger de inte upp – snarare ökar viljan att trotsa regimen. De har inget att förlora nu – det är allt eller intet. Vad de säger: Zjuvje Belarus! (Leve Belarus!)

Vad är det våra partners behöver från oss i omvärlden?

Att vi inte glömmer. Att vi fortsätter att uppmärksamma förtrycket och våldet, både i stort och de offer som enskilda personer gör – särskilt de politiska fångarna. I nuläget finns det ingen lag och rätt i Belarus, bara maktens totala godtycke. Sedan vill de ha mer sanktioner och bojkotter också. Det finns ingen anledning för svenska företag att skicka pengar rakt in i regimens fickor, vilket man gör om man köper råvaror och varor från Belarus.

Vad är dina tankar om framtiden för Belarus folk?

Jag är övertygad om att Lukasjenka inte kan sitta kvar om omvärlden är enig. Det krävs förstås att även Ryssland upphör med sitt stöd – i själva verket är det Putin som bestämmer, utan rysk backning fungerar inte regimen i Belarus.

Den fortsatta vägen till demokrati i Belarus – Inför frihetsdagen

Den 25 mars infaller den så kallade Frihetsdagen i Belarus, en historisk minnesdag som blivit ett av demokratirörelsens viktigaste återkommande tillfällen att träffas och manifestera sin frihetslängtan.

Höstens omfattande demonstrationer i Belarus möttes med stor brutalitet från regimens sida. Under de senaste  månaderna har intensiteten i protesterna minskat, men det utbredda missnöjet med Lukasjenkas styre kvarstår.

Kommer Frihetsdagen att innebära en ny stor demonstrationsvåg i Belarus? Hur ser demokratirörelsens förutsättningar för en ny kraftsamling ut, och hur kan omvärlden bidra till en positiv förändring? Hur stark är protestviljan på stora företag, där strejkinitiativen avlöste varandra i höstas, men inte ledde ända fram till en generalstrejk? Hur ser planerna ut för Svjatlana Tsichanouskaja och det koordinerande råd som utmanat den sittande diktaturregimen?

Ett digitalt studiosamtal med medverkan av Volha Kavalkova, representant för Belarus oppositions koordineringsråds presidium, Lana Willebrand, Union to Union – LOs, TCOs och SACos gemensamma biståndsorganisation, Dmitri Vasserman, företrädare för Sveriges belarusier och Belarus folkambassad i Sverige, Harry Hummel, chef för CSP, ordförande i Nederländernas Helsingforskommitte, Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter och Tobias Ljungvall, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, samtalsledare.

Språk: svenska och tolkning belarusiska-svenska; Harry Hummel talar engelska.

Här hittar du eventet!

Belarus: Frige BSDP:s ordförande Ihar Barysau

Vi fördömer gripandet av BSDP:s ordförande Ihar Barysau

Tidigare idag greps ordföranden i Belarus socialdemokratiska parti (BSDP Hramada) av okända män i svarta masker. Gripandet skedde när Ihar tillsammans med fru och barn var på väg hem i bil. Ihar befinner sig nu i fängelset på Akrestinagatan.

I den kommande veckan, den 25 mars, infaller Frihetsdagen i Belarus – till minne av utropandet av den första belarusiska fria republiken 1918. BSDP har under flera år anordnat aktiviteter den 25 mars, och i år lämnade man den 9 mars in en ansökan till Minsk stad om att anordna en sådan aktivitet igen – tillsammans med två andra oppositionsorganisationer.

Oppositionen i Belarus har varit beredda på en våg av gripanden inför den 25 mars, enligt regimens sedvanliga taktik.

BSDP Hramada är ett av Belarus äldsta politiska partier och svenska socialdemokrater har haft kontakt och utbyte med partiet ända sedan partiet återstartades 1991. Ihar Barysau har varit ordförande sedan 2018, och har en bakgrund i partiets ungdomsförbund. Ihar är utbildad journalist.

I dagsläget har över 33.000 belaruser gripits sedan maj 2020. 288 är just nu fängslade med statusen politiska fångar. Varje dag sker slumpvisa gripanden och man kan dömas till fängelse exempelvis för att ha dekorerat fönstret i barnens rum med röda hjärtan. (Rött och vitt är symbolfärger för ett fritt Belarus.) Lag råder inte i nuläget i Belarus.

Olof Palmes Internationella Center
Socialdemokraterna

Sverige kan inte spela hockey-VM i Belarus

Tv-bilder som visar en hjärtlig kram mellan Belarus diktator Lukasjenko och ordförande för det internationella ishockeyförbundet René Fasel upprör. Den sänder också signaler om att det inom delar av idrottsrörelsen finns en likgiltighet inför att allt fler länder i världen styrs av auktoritära ledare.

Det internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel befann sig alltså i Belarus för att diskutera frågeställningar inför Ishockey VM, som är tänkt att senare i vår spelas i Belarus och Lettland. Att öppet och obehindrat omfamna en icke-demokratisk ledare medan ishockeyvärlden håller andan, skapar osäkerhet om vad ordföranden och diktatorn har för planer.

För vad finns egentligen att diskutera? Det måste väl i betraktas som självklart att i det läge som nu råder i Belarus kan inte ett VM spelas där. Och jag är glad över att Svenska Ishockeyförbundet delar den uppfattningen.

Men hur har det kunnat gå så långt? Varför har inte Ishockey VM i Belarus avblåst för länge sedan? Vi upprörs över bilderna från Washington som visar vad ett auktoritärt och oberäkneligt styre kan få för konsekvenser. Bara några dagar senare möts det internationella ishockeyförbundet och en av världens värsta diktatorer i ett kramkalas.

I november misshandlades den 31-årige konstnären och regimkritikern Raman Bandarenka till döds i Belarus huvudstad Minsk. Maskerade män överföll honom på gården i den bostadsrättsförening han bodde i. Videoklipp från händelsen visar att en av de maskerade personerna kan ha varit Dmitry Baskov, ordförande i Belarus ishockeyförbund. Han deltog inte själva misshandeln, men stod bredvid och tittade på. Redan där borde den internationella ishockeyvärlden ha sagt stopp – inget VM i Belarus!

Svenska Ishockeyförbundet behöver gå längre och tydligt deklarera att Sverige inte kommer att delta i ett VM i Belarus. Eller varför inte en samlad aktion från de fyra nordiska länderna som kvalificerat sig till VM. Om fyra nationer säger nej till Lukasjenkos VM så borde det inte längre finnas mycket att diskutera.

Genom historien har vi sett många bevis på auktoritära ledare som använt idrotten för att stärka sin makt. Och naiva idrottare och idrottsledare som låter sig utnyttjas. Frågan är förstås inte helt svart eller vit, och inte ens jag tror att Sverige i alla sammanhang ska utebli från idrottsarrangemang i odemokratiska stater.

Men när det gäller Belarus finns ingen tvekan.

Där har folket visat att man tröttnat på diktaturen och gett sig ut i jättelika fredliga demonstrationer, men som tyvärr för var dag bemöts allt mer brutalt. Allt fler fängslas, torteras och tvingas i exil. När det gäller Belarus måste man välja sida – demokrati eller diktatur.

Låt oss hoppas på att den internationella idrottsrörelsen väljer rätt.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center


Artikeln publicerades 16/1 – 2020 i Aftonbladet.

Trots faran fortsätter Liudmila kämpa för demokrati

Efter en stunds tvekan bestämmer hon sig för att hennes riktiga namn får stå i artikeln. Och hon tycker det känns okej att berätta att hon är ensamstående mamma till en femårig pojke.

– Det är väl bara normalt, säger Liudmila Volkava.

Men annars är det inte mycket i hennes liv som med svenska ögon kan ses som normalt. Eftersom hon är aktiv i protesterna mot diktatorn Lukasjenko är hon orolig för att när som helst bli gripen. Hon oroar sig även för att sonen kan tas om hand av myndigheterna.

-Till en början var protesterna så fredliga att jag kunde ha min son med mig ibland. Men eftersom vi nu bemöts mer brutalt stannar han hos mormor. Men han vill gärna följa med.

Brinner för arbetares rättigheter och feminism

Liudmila började engagera sig för mänskliga rättigheter och hbtq-personers rättigheter. För två år sedan gick hon med i Socialdemokratiska partiet.

-Jag gillar vänsterpolitik; icke-diskriminering, feminism och att stå upp för arbetares rättigheter. Det som socialdemokraterna står för.

Protesterna i Belarus tog fart i augusti, då Lukasjenko, utropade sig till segrare i valet, som få utom han själv ansåg han hade vunnit. Valfusket möttes av jättelika folkliga protester, men även lokala protestaktioner i bostadsområdena. Gradvis har demokratiaktivisterna bemötts allt hårdare av regimen.

Som ett exempel kan nämnas fotografen som tagit bilden på Liudmila. Hon får tillbringa julhelgen i fängelse, efter att ha dömts till tio dagars fängelse, bara för att hon gjort sitt jobb som fotograf.

Inga planer på att sluta

-Nu protesterar människor på olika sätt. En del går till manifestationerna. Andra hänger upp den förbjudna rödvita flaggan, och åter andra använder sociala media. Vintern och kylan gör det svårare att samla lika många människor, men i vår tror jag protesterna kommer att växa igen, säger Liudmila Volkava.

Hon arbetar med IT på ett litet företag. Hennes chefer har förståelse för hennes aktivism. Vilket är tur eftersom Liudmila inte har några planer på att trappa ner.

-Vi lever som i ett stort fängelse. Om vi ger upp kommer regimen att döda oss alla, säger Liudmila Volkava.

-Jag hoppas verkligen att världen inte slutar bry sig om Belarus, och jag vill passa på att önska alla i Sverige som stött oss en God Jul och ett Gott Nytt år.


Runt om i världen kämpar demokratiaktivister och motkrafter mot auktoritära ledare och förtryck. Friheten är i fara. Ditt stöd gör skillnad, swisha ett bidrag till 123 240 60 72 eller bli månadsgivare.

 

 

Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare

– Fängelsetiden är en form av tortyr. Ljuset är på hela tiden och det finns ingen riktig toalett. Deras idé är var att ingen därefter skulle våga protestera, men tvärtom så har människor här i Belarus blivit än mer övertygade om hur viktigt det är med demokrati och frihet.

Julia Mickiewicz är förbundssekreterare för ABF i Belarus. Hösten 2020 dömdes hon till 15 dagars fängelse för deltagande i ”olagliga massmöten”. Trots det har varken hon eller någon annan av de som suttit fängslade några planer på att ge upp:

– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel – vi skapade ett kvinnligt systerskap och vi har fortfarande kontakt med varandra, efter att vi släppts. Vi är helt enkelt trötta på att vara rädda!

20 år med Lukasjenka

Under mer än 20 år har Belarus styrts av Lukasjenkas regim. Till skillnad från grannländerna Polen och Ukraina finns ingen tidigare erfarenhet av att protesterat mot makten. Och rädslan var stor. Men så började något hända. Stegen var små, men med tiden blev de många.

– I början var många vilsna, de var inte vana vid att göra saker själva. Men med tiden blev våra studiecirklar allt mer populära. Människor har lärt sig engelska och polska, pratat filosofi, arbetat med hantverk. Vi har skapat en säker plats baserad på värderingar om solidaritet, demokrati och tolerans och jämställdhet. Alla ska känna sig välkomna, alla delar kunskap med varandra och alla har något att bidra med. På så sätt bryter vi igenom rädslan, fortsätter Julia Mickiewicz.

Kamp för jämställdhet

En annan viktig del har varit arbetet för jämställdhet och ömsesidig respekt mellan män och kvinnor.

– Belarus är ett väldigt patriarkalt samhälle. Lukasjenka respekterar inte kvinnor. Därför blev det en chock för honom att vi var så eniga mot honom. Och den slutliga förnedringen för honom var nog när en kvinna vann presidentvalet. Han hade nog aldrig tänk sig att hon, som var en stand-in för sin man, skulle kunna bli ett hot mot honom.

När människor började protestera slog regimen tillbaka med våld. Och ännu mer våld.

– Många chockades över det som hänt.  Men våldet fick också många att engagera sig. För första gången gav sig vanliga människor ut på gatorna – fabriksarbetare, äldre kvinnor, lärare, tusentals människor som aldrig tidigare deltagit i en demonstration.  Dessutom så är vi ett litet land och vid det här laget finns det nog inte en enda familj som inte har någon medlem som misshandlats eller fängslats, konstaterar Julia Mickiewicz.

Greps på väg till ett möte

Själv fördes Julia bort när hon var på väg in för ett möte på ABF:s kontor. På polisstationen var det kaosartat och hon fick känslan av att de som förhörde henne hela tiden behövde rapportera till en person som satt i ett annat rum. Julia flyttas sedan till ett fängelse utanför huvudstaden Minsk där hon delade cell med en filosof, en poet och en kvinnlig barägare.

– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Vi ordnade seminarier och tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel och alla de drygt tjugo kvinnor som suttit där tillsammans med oss fick ett certifikat på att de varit med om kursen.  Idag är Belarus är som enda stor studiecirkel. Människor börjar ta ansvar för sina egna liv och de gör det utan ledare – i det som nu sker är vi alla ledare.

Hopp om ljusare framtid

Hur länge protesterna kommer att fortsätta och vad som i slutänden kommer att krävas för att Belarus ska bli ett demokratiskt land, vet varken Julia eller någon annan. Men hon är säker på att protesterna inte kommer att upphöra:

– Folk har den styrka som krävs för att fortsätta. Belarus kan aldrig gå tillbaka och bli det land det var innan protesterna började. Människor vill leva ett annat sorts land, ett demokratiskt land.

Fakta protesterna i Belarus

Belarus (tidigare Vitryssland) styrs sedan 1994 av president Alexander Lukasjenka och landet kallas ofta för Europas sista diktatur. Inför presidentvalet 2020 hade flera ledande oppositionskandidater fängslats, däribland Svetlana Tichanovskajas man. Hon bestämde sig då själv för att ställa upp och blev den samlade oppositionens kandidat. När det officiella valresultatet kom blev fusket uppenbart. Lukasjenka hade ”fått” 80 procent av rösterna, trots det övertygande stödet för oppositionen.Människor gav sig ut på gatorna för att protestera och när polisen svarade med fängslanden och ett brutalt våld ledde det bara till att protesterna ökade än mer. EU och Sverige har inte erkänt valresultat, utan ser Svetlana Tichanovskaja som den rättmätige presidenten i Belarus.