Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Sverige kan inte spela hockey-VM i Belarus

Tv-bilder som visar en hjärtlig kram mellan Belarus diktator Lukasjenko och ordförande för det internationella ishockeyförbundet René Fasel upprör. Den sänder också signaler om att det inom delar av idrottsrörelsen finns en likgiltighet inför att allt fler länder i världen styrs av auktoritära ledare.

Det internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel befann sig alltså i Belarus för att diskutera frågeställningar inför Ishockey VM, som är tänkt att senare i vår spelas i Belarus och Lettland. Att öppet och obehindrat omfamna en icke-demokratisk ledare medan ishockeyvärlden håller andan, skapar osäkerhet om vad ordföranden och diktatorn har för planer.

För vad finns egentligen att diskutera? Det måste väl i betraktas som självklart att i det läge som nu råder i Belarus kan inte ett VM spelas där. Och jag är glad över att Svenska Ishockeyförbundet delar den uppfattningen.

Men hur har det kunnat gå så långt? Varför har inte Ishockey VM i Belarus avblåst för länge sedan? Vi upprörs över bilderna från Washington som visar vad ett auktoritärt och oberäkneligt styre kan få för konsekvenser. Bara några dagar senare möts det internationella ishockeyförbundet och en av världens värsta diktatorer i ett kramkalas.

I november misshandlades den 31-årige konstnären och regimkritikern Raman Bandarenka till döds i Belarus huvudstad Minsk. Maskerade män överföll honom på gården i den bostadsrättsförening han bodde i. Videoklipp från händelsen visar att en av de maskerade personerna kan ha varit Dmitry Baskov, ordförande i Belarus ishockeyförbund. Han deltog inte själva misshandeln, men stod bredvid och tittade på. Redan där borde den internationella ishockeyvärlden ha sagt stopp – inget VM i Belarus!

Svenska Ishockeyförbundet behöver gå längre och tydligt deklarera att Sverige inte kommer att delta i ett VM i Belarus. Eller varför inte en samlad aktion från de fyra nordiska länderna som kvalificerat sig till VM. Om fyra nationer säger nej till Lukasjenkos VM så borde det inte längre finnas mycket att diskutera.

Genom historien har vi sett många bevis på auktoritära ledare som använt idrotten för att stärka sin makt. Och naiva idrottare och idrottsledare som låter sig utnyttjas. Frågan är förstås inte helt svart eller vit, och inte ens jag tror att Sverige i alla sammanhang ska utebli från idrottsarrangemang i odemokratiska stater.

Men när det gäller Belarus finns ingen tvekan.

Där har folket visat att man tröttnat på diktaturen och gett sig ut i jättelika fredliga demonstrationer, men som tyvärr för var dag bemöts allt mer brutalt. Allt fler fängslas, torteras och tvingas i exil. När det gäller Belarus måste man välja sida – demokrati eller diktatur.

Låt oss hoppas på att den internationella idrottsrörelsen väljer rätt.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center


Artikeln publicerades 16/1 – 2020 i Aftonbladet.

Trots faran fortsätter Liudmila kämpa för demokrati

Efter en stunds tvekan bestämmer hon sig för att hennes riktiga namn får stå i artikeln. Och hon tycker det känns okej att berätta att hon är ensamstående mamma till en femårig pojke.

– Det är väl bara normalt, säger Liudmila Volkava.

Men annars är det inte mycket i hennes liv som med svenska ögon kan ses som normalt. Eftersom hon är aktiv i protesterna mot diktatorn Lukasjenko är hon orolig för att när som helst bli gripen. Hon oroar sig även för att sonen kan tas om hand av myndigheterna.

-Till en början var protesterna så fredliga att jag kunde ha min son med mig ibland. Men eftersom vi nu bemöts mer brutalt stannar han hos mormor. Men han vill gärna följa med.

Brinner för arbetares rättigheter och feminism

Liudmila började engagera sig för mänskliga rättigheter och hbtq-personers rättigheter. För två år sedan gick hon med i Socialdemokratiska partiet.

-Jag gillar vänsterpolitik; icke-diskriminering, feminism och att stå upp för arbetares rättigheter. Det som socialdemokraterna står för.

Protesterna i Belarus tog fart i augusti, då Lukasjenko, utropade sig till segrare i valet, som få utom han själv ansåg han hade vunnit. Valfusket möttes av jättelika folkliga protester, men även lokala protestaktioner i bostadsområdena. Gradvis har demokratiaktivisterna bemötts allt hårdare av regimen.

Som ett exempel kan nämnas fotografen som tagit bilden på Liudmila. Hon får tillbringa julhelgen i fängelse, efter att ha dömts till tio dagars fängelse, bara för att hon gjort sitt jobb som fotograf.

Inga planer på att sluta

-Nu protesterar människor på olika sätt. En del går till manifestationerna. Andra hänger upp den förbjudna rödvita flaggan, och åter andra använder sociala media. Vintern och kylan gör det svårare att samla lika många människor, men i vår tror jag protesterna kommer att växa igen, säger Liudmila Volkava.

Hon arbetar med IT på ett litet företag. Hennes chefer har förståelse för hennes aktivism. Vilket är tur eftersom Liudmila inte har några planer på att trappa ner.

-Vi lever som i ett stort fängelse. Om vi ger upp kommer regimen att döda oss alla, säger Liudmila Volkava.

-Jag hoppas verkligen att världen inte slutar bry sig om Belarus, och jag vill passa på att önska alla i Sverige som stött oss en God Jul och ett Gott Nytt år.


Runt om i världen kämpar demokratiaktivister och motkrafter mot auktoritära ledare och förtryck. Friheten är i fara. Ditt stöd gör skillnad, swisha ett bidrag till 123 240 60 72 eller bli månadsgivare.

 

 

Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare

– Fängelsetiden är en form av tortyr. Ljuset är på hela tiden och det finns ingen riktig toalett. Deras idé är var att ingen därefter skulle våga protestera, men tvärtom så har människor här i Belarus blivit än mer övertygade om hur viktigt det är med demokrati och frihet.

Julia Mickiewicz är förbundssekreterare för ABF i Belarus. Hösten 2020 dömdes hon till 15 dagars fängelse för deltagande i ”olagliga massmöten”. Trots det har varken hon eller någon annan av de som suttit fängslade några planer på att ge upp:

– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel – vi skapade ett kvinnligt systerskap och vi har fortfarande kontakt med varandra, efter att vi släppts. Vi är helt enkelt trötta på att vara rädda!

20 år med Lukasjenka

Under mer än 20 år har Belarus styrts av Lukasjenkas regim. Till skillnad från grannländerna Polen och Ukraina finns ingen tidigare erfarenhet av att protesterat mot makten. Och rädslan var stor. Men så började något hända. Stegen var små, men med tiden blev de många.

– I början var många vilsna, de var inte vana vid att göra saker själva. Men med tiden blev våra studiecirklar allt mer populära. Människor har lärt sig engelska och polska, pratat filosofi, arbetat med hantverk. Vi har skapat en säker plats baserad på värderingar om solidaritet, demokrati och tolerans och jämställdhet. Alla ska känna sig välkomna, alla delar kunskap med varandra och alla har något att bidra med. På så sätt bryter vi igenom rädslan, fortsätter Julia Mickiewicz.

Kamp för jämställdhet

En annan viktig del har varit arbetet för jämställdhet och ömsesidig respekt mellan män och kvinnor.

– Belarus är ett väldigt patriarkalt samhälle. Lukasjenka respekterar inte kvinnor. Därför blev det en chock för honom att vi var så eniga mot honom. Och den slutliga förnedringen för honom var nog när en kvinna vann presidentvalet. Han hade nog aldrig tänk sig att hon, som var en stand-in för sin man, skulle kunna bli ett hot mot honom.

När människor började protestera slog regimen tillbaka med våld. Och ännu mer våld.

– Många chockades över det som hänt.  Men våldet fick också många att engagera sig. För första gången gav sig vanliga människor ut på gatorna – fabriksarbetare, äldre kvinnor, lärare, tusentals människor som aldrig tidigare deltagit i en demonstration.  Dessutom så är vi ett litet land och vid det här laget finns det nog inte en enda familj som inte har någon medlem som misshandlats eller fängslats, konstaterar Julia Mickiewicz.

Greps på väg till ett möte

Själv fördes Julia bort när hon var på väg in för ett möte på ABF:s kontor. På polisstationen var det kaosartat och hon fick känslan av att de som förhörde henne hela tiden behövde rapportera till en person som satt i ett annat rum. Julia flyttas sedan till ett fängelse utanför huvudstaden Minsk där hon delade cell med en filosof, en poet och en kvinnlig barägare.

– Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare. Vi ordnade seminarier och tiden i fängelset blev som en enda studiecirkel och alla de drygt tjugo kvinnor som suttit där tillsammans med oss fick ett certifikat på att de varit med om kursen.  Idag är Belarus är som enda stor studiecirkel. Människor börjar ta ansvar för sina egna liv och de gör det utan ledare – i det som nu sker är vi alla ledare.

Hopp om ljusare framtid

Hur länge protesterna kommer att fortsätta och vad som i slutänden kommer att krävas för att Belarus ska bli ett demokratiskt land, vet varken Julia eller någon annan. Men hon är säker på att protesterna inte kommer att upphöra:

– Folk har den styrka som krävs för att fortsätta. Belarus kan aldrig gå tillbaka och bli det land det var innan protesterna började. Människor vill leva ett annat sorts land, ett demokratiskt land.

Fakta protesterna i Belarus

Belarus (tidigare Vitryssland) styrs sedan 1994 av president Alexander Lukasjenka och landet kallas ofta för Europas sista diktatur. Inför presidentvalet 2020 hade flera ledande oppositionskandidater fängslats, däribland Svetlana Tichanovskajas man. Hon bestämde sig då själv för att ställa upp och blev den samlade oppositionens kandidat. När det officiella valresultatet kom blev fusket uppenbart. Lukasjenka hade ”fått” 80 procent av rösterna, trots det övertygande stödet för oppositionen.Människor gav sig ut på gatorna för att protestera och när polisen svarade med fängslanden och ett brutalt våld ledde det bara till att protesterna ökade än mer. EU och Sverige har inte erkänt valresultat, utan ser Svetlana Tichanovskaja som den rättmätige presidenten i Belarus.

 

Globala Torget: Belarus just nu!

Det Belarusiska folket har rest sig mot förtrycket. Diktatorn Lukashenka har hittills svarat med chockgranater, fängslanden och tvångsutvisningar av politiska ledare. Presidentvalets vinnare Svetlana Tichanouskaya, i exil i Litauen, är redo att ta över makten och arrangera nya val. Men än finns det inga tecken på att Lukashenka tänker vika ner sig. Vad händer just nu? Hur kommer det att gå?

Alesia Rudnik från Sveriges belarusier arbetar nu i Coordination Council in Warsaw och deltar i seminariet på videolänk. I studion finns Inga Näslund, Belarushandläggare på Palmcentret. Martin Ängeby, generalsekreterare för Silc, modererar diskussionen.

 

Palmecentret i Belarus

Det har gått mer än 20 år sedan Sovjetunionens sammanbrott men Belarus är fortfarande en auktoritär stat. Oppositionella förföljs, oberoende fackföreningar och demokratiaktivister trakasseras. Palmecentret har kontakt med progressiva krafter som kämpar för ett demokratiskt samhälle. Läs mer här.

 

Volha Kavalkova: Det belarusiska folket är inte rädda

– Jag hoppas kunna återvända till Belarus så snart som möjligt, säger Volha Kavalkova, när jag träffar henne på hotellet i Gamla Stan. Hon är i Stockholm för att träffa utrikesminister Ann Linde, riksdagsledamöter, press och representanter för svenska civilsamhället. Budskapet är tydligt; Alexander Lukasjenka är en illegitim ledare.

Volha Kavalkova är medlem i oppositionens koordinationsråd och ombud för Svjatlana Tsichanouskaja, som av den samlade oppositionen ses som valets verkliga vinnare.

I slutet av augusti greps Volha på en fabrik i Minsk i samband ett möte med de strejkande arbetarna. Många känner igen henne från bilden som kablades ut i samband med rättegången där Volha med ett leende i förhörburen formerar händerna till ett hjärta. Efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff för att ha arrangerat allmän sammankomst utan tillstånd tvingades hon att lämna landet och bor nu, som hon själv säger, ”ingenstans”.

– Vi som är på utsidan reser runt i Europa och framför den demokratiska oppositionens krav. Men de som verkligen behöver omvärldens stöd är de som fortfarande är kvar i landet. Den förföljelse de utsätts för visar att koordinationsrådet ses som ett verkligt hot av Lukasjenkas regim.

Hoten och fängslanden fortsätter

Koordinationsrådet bildades efter presidentvalet den 9 augusti, med syfte att inleda en dialog med regimen. Men dialog har Lukasjenko tydligt visat att han inte är intresserad av. Av de sju medlemmar som ingår i koordinationsrådets presidium har flera tvingats lämna landet medan andra har fängslats. När nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj utsattes hotades i sitt hem för någon vecka sedan kunde ett gripande förhindras tack vare rådigt ingripande från utländska ambassader i landet.

– Som politiker känner jag storinspiration av det gensvar vi fått, säger Kavalkova. Vi har 10 000-tals medlemmar. Alla kan vara med. Det finns ingen ideologisk strid inom rörelsen. Det är inte tid för det nu. Den ideologiska debatten får vi ta senare nu är fokus att göra oss av med diktaturen.

Tre politiska krav

Koordinationsrådets tre politiska krav har fått ett enormt gensvar och i en dryg månad har människor demonstrerat till stöd för kraven om att de politiska fångarna ska släppas, att den pågående repressionen måste upphöra och de ansvariga för övergreppen ställas till svars och att nya demokratiska val måste hållas.

Den 5:e november är Lukasjenkas mandatperiod formellt slut. Innan dess måste omvärlden förklara honom illegitim som landets ledare genom att erkänna Svjatlana Tsichanouskaja och koordinationsrådet som representanter för det belarusiska folket fram tills nya demokratiska val kan hållas. Litauen visar vägen men många länder tvekar. Vad är ni rädda för?, frågar Volha. Det belarusiska folket är inte rädda. Då borde ni inte vara det heller.

Svik inte Belarus!

I över en månad har gatorna i Belarus fyllts av människor som fått nog. Nog av Lukasjenka, nog av repression, nog av maktens dövhet inför folkets röst. Av människor som vill ha frihet och möjlighet att påverka sin egen och landets framtid.

Sedan slutet av 1990-talet har den svenska arbetarrörelsen samarbetat med demokratiska krafter i landet. Genom stöd till den fria fackföreningsrörelsen, genom folkbildningsinsatser, genom erfarenhetsutbyten med politiska systerpartier. Redan år 2000 manade vi omvärlden att reagera mot Alexander Lukasjenkas auktoritära regim i kampanjen StopLuka.nu. Omvärlden har reagerat med sanktioner, försökt att påverka genom både dialog och frysta relationer men diktatorns grepp om landet och folket har bara hårdnat. Oförtröttligt har vi och andra, både svenska och internationella civilsamhällesorganisationer arbetat vidare. I visshet om att människors längtan efter frihet till sist kommer att segra.

Den fredliga folkliga resning vi nu bevittnar är fantastisk. Den visar att förändring är möjlig. Och att längtan efter frihet är så stark att ingen diktator kan sova gott om natten. En ledare som barrikaderar sig mot sitt eget folk kan knappast överleva på sikt. V ibevittnar troligen början på slutet för Lukasjenka men vägen dit blir knappast enkel. Oavsett hur det slutar finns ett Belarus före och ett efter den nionde augusti 2020.

Med avsky har vi bevittnat övervåld och orättfärdiga arresteringar. Omvärldens fördömanden har varit tydliga. Men nu måste trycket på Lukasjenka öka. Genom riktade sanktioner, men det räcker inte. Sverige och EU bör utöka stödet till oppositionen, civilsamhället och den fria fackföreningsrörelsen. Stärk samarbetet med landets universitet, ge fler studenter möjlighet att studera i Europa. Främja kultursamarbete och ge människor möjlighet att resa visumfritt till EU. Vi måste visa det belarusiska folket vårt stöd – i både ord och handling.

Demokrati tar lång tid att vinna. Men ännu längre tid att bygga. Vårt stöd behövs idag, imorgon men också under lång tid framöver. Det belarusiska folkets resning visar att förändring är möjlig men också betydelsen av långsiktighet och tillförsikt i utvecklingssamarbetet. Demokratins frö har slagit rot i Belarus – det är omvärldens skyldighet att ge den förutsättningar att växa.

Debattinlägget publicerades 10/9 på Dagens Arena.

 

Lina från ABF mötte hopp och oro i Belarus

– Jag kände inspiration, mötte stort hopp men också oro, säger Lina Jäderberg.

Lina Jäderberg arbetar som ombudsman i ABF Västra Hälsingland, som genom Palmecentret, och tillsammans med ABF Gästrikebygden och SSU-distriktet i Gävleborg, samarbetar med en organisation i Belarus som passande nog har namnet ABF. Förra helgen hade ABF i Belarus sitt femte årsmöte.

–Det var inspirerande att se hur ABF:arna i Belarus nu omsätter i praktiken det vi tillsammans pratat om under alla år. Vi har pratat om ledarskap, om mötesteknik och att man ska lyssna till andras åsikter och inte bara hävda sin ståndpunkt, säger Lina Jäderberg.

Hopp och framtidstro

– Alla i ABF Belarus var otroligt hoppfulla. För dem fanns inget annat än att Lukasjenko kommer att försvinna. Samtidigt fanns en oro, inte så mycket för vad regimen och Putin kan tänkas göra, utan för vilket samhälle som Belarus kan komma att bli i framtiden. Kommer det att bli ett demokratiskt land där alla får vara med och bestämma.

I Sverige består ABF av ett antal medlemsorganisationer, men i Belarus kan man bli individuell medlem i ABF. För de som råkat illa ut i kampen mot diktaturen kan stödet från andra medlemmar i organisationen vara livsviktigt. En kille som gripits av myndigheterna vittnade under årsmötet om hur ABF:are över hela landet gett sig ut och letat i listor över gripna för att ta reda på var han befann sig.

Starka möten och krafter

Lina Jäderberg reste med ytterligare en kollega från ABF. På flygplatsen blev de bryskt förhörda och allt bagage genomsöktes noga. Men väl inne i huvudstaden Minsk var allt lugnt och stilla till dessa att kravallpoliser började dyka upp, och snart kom också människor som demonstrerade.

–Det finns ingen egentlig organisation. Människor bara dyker upp. Men demonstrationerna är fredliga, människor sjunger, berättar Lina Jäderberg.

I demonstrationstågen eller på möten bryr sig ingen om corona. Dels är fallen få i Belarus, och dels anser människor att corona är sekundärt i jämförelse med diktaturen.

–För alla vi träffade berättade vi att stödet för belarusierna är starkt i omvärlden. ”Hela världen pratar om er”. Det blev väldigt emotionellt. Många började gråta när de fick höra det, säger Lina Jäderberg.

Hjälp Palmecentret att fortsätt stödja frihetskämparna i Belarus. Swisha en gåva till 123 240 60 72

Läs mer om vårt arbete i Belarus här.
Studio Solidaritet: Belarus – diktatur i fritt fall?

Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen har under 25 års tid arbetat med progressiva motkrafter från både politiken och civilsamhället i Belarus och har en unik inblick i den rådande situationen.

I 26 år har Belarus president Alexander Lukasjenko styrt Europas sista diktatur och systematiskt förtryckt all politisk opposition och aktivitet inom civilsamhället – nu har folket fått nog efter ytterligare ett riggat val och kräver att Lukasjenko ska avgå!

Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström leder ett samtal mellan utrikesminister Ann Linde, som varit tydlig med Sveriges position i frågan och den socialdemokratiska partiledaren Ihar Barysau, som utgör en del av oppositionen i Belarus.

 

Motkraften Volga i Belarus: ”Känner en blandning av rädsla och eufori”

Hur ser situationen ut just nu i Belarus?
Det är en blandning av eufori och rädsla. Människor blir just nu avskedade från sina jobb för att de uttrycker sitt missnöje över valresultatet, arbetare i strejk blir hotade och varje dag hör vi om nya dödsfall inifrån fängelset där aktivister misshandlas. Samtidigt är känslan fantastisk, äntligen enas nationen mot Lukasjenkos makt.

Vad är målet med protesterna? 
Vi inom socialdemokraterna kräver nya transparenta val på både regional och lokal nivå, och att presidentposten ska gå till Svetlana Tihanovskaya. Vårt främsta mål är att Belarus blir en republik med ett parlament. Det finns ingen anti-rysk eller pro-EU agenda – det enda vi vill är att leva i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Vad är nästa steg? 
Vi fortsätter protestera tills vi når vårt mål. Ett koordinerande råd har instiftats, det är respekterade medlemmar från olika sektorer i samhället som har som syfte att ta fram säkra och stabila mekanismer för ett maktskifte. Men ingen vet ännu vad som kommer hända eftersom makten fortfarande ligger i diktatorns händer.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Belarus här.

Frihet i fara: insamling för Belarus demokratikämpar!

Situationen för demokratin i Belarus är allvarlig. Sedan 1994 sitter Alexander Lukasjenko på makten i landet. Av många kallas han Europas sista diktator. I förra veckan riggade val tog Lukasjenko hem segern igen med 80% av rösterna.

Efter valresultatet offentliggjordes har tusentals demonstranter intagit Minsks gator för fredliga protester. De har av polis blivit bemötta med övervåld, tårgas och arresteringar.

Lukasjenkos tid vid makten måste få ett slut. De mänskliga rättigheterna måste respekteras. Våldet måste upphöra. Tillsammans med våra parters i Belarus kämpar vi på Palmecentret för demokrati och frihet. 

Hur många fria och demokratiska val har du röstat i? Räkna ihop dem och skänk 10 kronor för varje val, eller swisha 100 kr för frihetskampen. För belarusierna är detta fortfarande en strävan som motarbetas med våld och förtryck. DU kan hjälpa till i förändringen!

Palmecentret stöttar progressiva och demokratiska krafter inom både politiken och civilsamhället i Belarus. Med hjälp av ditt stöd kan de fortsätta sin kamp för ett fritt Belarus.

Swisha ditt stöd till 123 240 60 72 – märk gåvan med ”Belarus”.
Plusgiro: 570-2

Partidistriktet i Kalmar Län  har valt att skänka 10 kr per medlem till Palmecentrets insamling för Belarus demokratikämpar – de uppmanar nu alla socialdemokratiska partidistrikt att ta efter! Tack Kalmar!

Stort tack till Nynäshamns, Melleruds och Ales Arbetarekommun för att ni antagit utmaningen!