Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Belarus: ”Civil resistance in the shadow of war”

When Belarusian masses took to the streets to demand change after the fraudulent elections in autumn 2020, Belarusian leader Aljaksandr Lukashenka decided to remain in power at any cost. Public demands were met with mass arrests and violent crack downs on civil society, independent media and political opponents, many of whom have been forced into exile.

While most others supported the peaceful Belarusian protest-movement, Putin used the momentum to gain influence over his increasingly isolated counterpart. Lukashenka – who in 2014 refused to acknowledge Russia’s, and the Russia-backed rebels’, claims on Ukraininan territory – has now taken side with Russia, letting Putin wage a full scale war against Ukraine from belarusian grounds.

Belarusian society has expressed solidarity with Ukraine in different ways. Belarusian railway workers have even sabotaged chains of supplies to Russian troops based in Belarus – actions reminiscent of those undertaken by Belarusian partisans against occupying German forces during WWII. Interestingly, while Belarusian security services have been searching down the “culprits”, partisan resistance belong to the narratives of national traits often acclaimed by Lukashenka himself.

In the midst of all this, Lukashenka’s own administration have been reaching out for renewed dialogue with the West, seemingly behind Putin’s back. Meanwhile, the crack down on opponents and ordinary citizens continues. Belarusian human rights organizations report new arrests and verdicts on cases related to the mass protests in 2020 every day.

What are the dynamics of the war in the Belarusian context and what is it doing to the already conflict-torn Belarusian society? Which means of resistance are still active in Belarus and how can we support the democratic movement in these difficult times?

 

Panel:

Andrei Yahorau, analyst at Center for European Transformation, Sviatlana Tsikhanouskaya’s adviser on development aid, member of the Coordination Committee of the EaP CSF Belarusian National Platform.

Inga Näslund, Program officer for Eastern Europe at Olof Palme International Center.

Moderator:

Jon Fridholm, Östgruppen.

When? 12 May 2022, at 12.00-13.00

Where? Hörsalen, Sveavägen 68, Stockholm.

Coffee/Tea and sandwiches will be served.

Language: English.

Free of charge.

Obligatory registration through Billetto – no later than May 10th.

 

Register here!


This event is organised by Swedish initiative for Democracy and Human Rights – Östgruppen and Olof Palme International Center.

 

Släpp de fängslade, fackliga ledarna i Belarus

21-23 april arresterades 21 fackliga ledare och aktivister i Belarus. Ytterligare ett steg i den illegitima regimen Lukasjenkas förtryck av landets demokratiska krafter. Organisationer som omfattas är Belarus Kongress för Demokratiska Fackföreningar (BKDP), Metallarbetarnas Fria Fackförening(SPM), Belarus fackförening för arbetare inom radioelektronikindustrin (REP).

Bland de arresterade finns ordföranden för BKDP  Alexander Jarosjuk, Sergei Antusevitj, Irina Bud-Gusaim, Mikolai Sjarach, Gennadij Fedynich, Jana Malash, Vitali Chichmarov, Michail Gromov, Vasili Beresnev, Dmitri Borodko, Alexander Jevdokimtjik, Miroslav Sobtjik. Den 80-årige ledaren för metallfacket, Aliaksandar Bukhvostov ligger på sjukhus med en hjärtattack efter att också ha blivit gripen.

Igor Komlik, Jelena Jeskova, Anna Dus, Mikolai Gerasimenko, Vadim Pajvin och Yuri Beljakov släpptes efter förhör, ytterligare några efter förhör och en dag i ett häkte, och omfattas av yppandeförbud. Bland dessa finns fackliga jurister och journalister.

Den 23 april frihetsberövades och förhördes också Liza Merljak, internationell sekreterare för BKDP. Hon släpptes efter förhör.

Den fackliga rörelsen har sedan 2020 haft en viktig roll i protesterna mot Lukasjenkas illegitima regim. Strejker, maskningsaktioner och demonstrationer vid de stora företagen och arbetsplatserna har visat på det starka stöd som finns för ett fritt och demokratiskt Belarus.

Under 2021 likviderade Lukasjenka de flesta existerande civilsamhällesorganisationerna i Belarus. Nu verkar det vara även fackföreningarnas tur. De fria fackföreningarna i Belarus har lyckats överleva trots många år av förtryck från regimen. Starka fackföreningar är en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle.

Vi protesterar mot gripandena av fackliga aktivister och ledare i Belarus. Alla politiska fångar måste släppas!

 

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union


För mer information och för kommentar:

Inga Näslund, expert Östeuropa Olof Palmes Internationella Center
inga.naslund@palmcenter.se, tel 070-618 57 76

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
anna.sundstrom@palmecenter.se, tel 070-220 05 55

Faller Putin, faller Lukasjenka

Ett land som Putin inte ens behövde attackera, är Belarus. Så här i efterhand, kan man se mönstren och taktiken bakom.

Diktatorn Lukasjenka, som blev vald i det första och sista demokratiska presidentval som genomförts i landet, 1994, släppte efter litet på förtrycket under åren 2016-2019. Mycket på grund av en medveten charmkampanj från EU:s sida, som gav lån och annat stöd mot små förbättringar – lite mer frihet för civilsamhället, lite mer tolerans för protester och regimkritik.

Inget omstörtande, men fönstret mot Europa, sa många, ”stod på glänt”.

Gradvist närmande till Ryssland och ökad repression

När Putinryssland annekterade Krim 2014, var Lukasjenkas inställning avståndstagande. Han verkade försvara mindre länders integritet – läs: han ville ha kvar sitt eget kungadöme – och ställde sig på Ukrainas sida i konflikten. 2018 började han dock tala alltmer om ett närmande till Ryssland, och flera lagförslag med detta tema lades fram. Det fick många belaruser att protestera, demonstrationer anordnades till exempel. Man kan säga att detta var en generalrepetition för det som komma skulle.

Vad som sedan hände 2020, inför, under och efter presidentvalet i Belarus, är känt. Det belarusiska folket mobiliserade alla krafter för att utmana Lukasjenka i valet. Motdraget från diktatorns sida var att stänga igen det ”gläntade fönstret” med en smäll, sätta upp galler för det och sedan i princip också spika en stor lucka för.

Motkandidater, presumtiva och reella, fängslades. Ändå vann Svetlana Tsichanovskaja enligt alla bedömare, men det hade inte Lukasjenka för avsikt att acceptera. Protesterna mot det fejkade valresultatet som utbröt, ledde till ännu hårdare förtryck. Efter hösten 2020, då belaruserna gick man ur huse för att demonstrera mot diktaturen och kräva fria val, har civilsamhället förlamats av brutala arresteringar, långa fängelsestraff och upplösande av organisationer i en sällan skådad omfattning.

I nuläget är 1096 belaruser erkända som politiska fångar(källa: Vjasna) – men många fler sitter också i fängelse. ”Vi vet att fängelserna är fulla”, berättade en belarusier för mig för några dagar sedan – ”men domstolarna är numera inte öppna för allmänheten, lagarna följs inte, de gör som de vill. Det finns inget sätt att kolla vem som sitter i fängelse, eller hur de behandlas.”

Beroende av Moskvas stöd

Sedan valet har belarusierna fortsatt att protestera på alla upptänkliga fredliga sätt.  Strax efter krigsutbrottet genomfördes den folkomröstning, som Lukasjenka planerat, och som ingen i Belarus tog på allvar. Den handlade om en ny konstitution för landet, en konstitution som innebär att Belarus inte längre anser sig vara neutrala/alliansfria, att man tillåter placering av kärnvapen på belarusisk mark. En de facto union med Ryssland, som efter krigsutbrottet (tre dagar före folkomröstningen) ser ut som ett genomtänkt drag från Putins och Lukasjenkas sida.

Efter presidentvalet 2020, har pengarna från EU till Belarus upphört, och Lukasjenka är helt beroende av stöd från Moskva. Putin har helt enkelt köpt tillbaka Belarus.

Lukasjenkas märkliga beteende de senaste två åren får en förklaring. Flygkapningen av ett Ryan Air plan för att kidnappa en regimkritisk journalist och hans flickvän, som fick väst att stänga sina luftrum för det belarusiska flygbolaget Belavia. Lukasjenkas ”listiga” idé att flyga in mängder av flyktingar från Irak och Syrien och sedan släppa iväg dem över gränsen till Polen och Litauen, för att, som det verkade, ge igen för sanktioner och ställningstaganden för den belarusiska frihetsrörelsen.

Nu kan man se Putinrysslands ”alternativa” verklighetssyn också bakom dessa aktiviteter.

En rysk ockupation i det tysta?

Jag har många gånger sedan 2020 fått frågan om inte Putin skulle kunna ”hjälpa till” med att få Lukasjenka på bättre tankar, kanske t om få honom att släppa de politiska fångarna? Den senaste tidens utveckling visar hur fåfäng den tanken var. Snarare så ser man ett mönster. När belarusiska journalister sa upp sig en masse i protest mot våldet efter det fejkade presidentvalet, skickade Putinryssland över villiga ersättare som såg till att de statliga TV-kanalerna fortsatte att fungera. Snarare verkar det som om händelserna i Belarus och hur de hanterades var synkroniserade med Putin, genomförda med hjälp av hans propagandamaskin. De övade sig i repression.

Redan under krigets prolog – när den ryska militären anlände i stora mängder för att genomföra en gemensam ”övning” med sina belarusiska kollegor – fick man känslan av att en flod höll på att skölja över landet. En oundviklig, putinrysk flod av militärfordon och soldater. En ockupation i det tysta.

Efter tre veckors anfallskrig i Ukraina har den ryska militären mer eller mindre tagit över de områden i Belarus som gränsar till landet. Staden Homels sjukhus är fyllda med sårade putinryska soldater, bårhusen fyllda med döda. Längs gränsen finns också ett antal fältsjukhus, dit rullande sjukhusbussar levererar skadade och döda från striderna, dag och natt. Man har börjat lasta de döda som ska fraktas hem till Ryssland nattetid, i skydd av mörkret, för att inte dra så mycket uppmärksamhet till sig. En uppskattning från sjukhusen i Homel säger att man skickat hem c:a 2.500 döda ryska soldater hittills.

I Baranavichy, där den ryska militären i Belarus är som mest koncentrerad, har det de senaste dagarna genomförts husrannsakningar och man har beslagtagit datorutrustning samt gripit folk och tagit in dem för förhör.

Det har också bekräftats av Ukraina, att de är tacksamma för den hjälp de fått av belarusiska järnvägsarbetare, som effektivt sinkat ryska transporter av utrustning till fronten. Ytterligare ett bevis för att de facto ockupationen av Belarus mötts av aktivt motstånd från belaruserna.

Belarus och Lukasjenkas öde styrs av resultatet av kriget i Ukraina

Under lördagen den 19 mars lämnade Belarus diplomater Ukraina. Truppförflyttningar noterades i Belarus av belarusiska trupper, till gränsområdet vid Brest, på gränsen till Polen. Putinryssland har också under dagen påstått att Ukraina planerar attacker på västdiplomater i Lvyv – en bisarr tanke. Tecknen tyder på att belarusiska och ryska trupper kommer att gå till anfall mot de områden i Ukraina som gränsar till Polen, för att stoppa vapen- och humanitära leveranser från väst.

Den stora frågan är vilka trupper det är som Belarus kommer att använda. Är det värnpliktiga soldater från en befolkning som de senaste två åren plågats av myndigheterna? Kommer de i så fall att villigt slåss mot ukrainare, som tvärtom stött frihetsrörelsen i Belarus? Eller är det Lukasjenkas siloviki, hans brutala översittarpolis, som hittills bara misshandlat och plågat fredliga demonstranter? I så fall kommer de att bli överraskade över de högt motiverade ukrainska försvararna.

I nuläget verkar Putinryssland slåss med det ”sista skrapet” av militära resurser, både vad gäller soldater och utrustning. En del tror inte att det konventionella kriget kan hålla på mer än ett par veckor till. Beroende på krigets utgång, avgörs också Belarus öde.

Om Putinryssland vinner, och införlivar Belarus, Ukraina och antagligen även Moldavien, kanske också Georgien – då uppfylls Putins dröm om ett nytt storryskt imperium. Troligen finns det då ingen plats för Lukasjenka – Putin har aldrig riktigt gillat honom, han uttalade ju 1999 att han skulle kunna ställa upp i det presidentval som Putin sedan vann, och få stöd nog att bli president i hela Ryssland.

Om Putin förlorar kriget, kommer sanktionerna att sänka honom som president. Faller Putin, faller Lukasjenka – för utan Putins pengar, kan han inte hålla sin regim på fötter. Då finns en möjlighet till frihet och demokrati också för Belarus folk.


Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 22/3-2022.

Liudmila är ständigt orolig för polisrazzia

– I början av året gjorde polisen en razzia i mitt hem. De tog datorn, telefonen, anteckningsböcker och böcker, berättar Liudmila.

Polisrazzian gjorde att hon drabbades av posttraumatiskt stressyndrom och äter mediciner för att lindra symtomen.

– Det fungerar bra på jobbet. Men hemma har jag hela tiden känslan av att polisen kan komma när som helst, säger Liudmila.

Polisen tog även sonens saker

Polisen nöjde sig inte med att bara ta Liudmilas saker utan även den sexårige sonens tillhörigheter. Han frågar sin mamma när han ska få tillbaka sina anteckningsböcker.

Det är oklart vad myndigheterna egentligen anklagar Liudmila för att ha gjort. Fallet är ännu inte avslutat. Med hjälp av en advokat försöker Liudmila förstå vad hon är anklagade för och hur hon ska ta sig ur situationen.

Ludimila och sonen Belarus

Liudmila med hennes son

– Hur ska jag som ensamstående mamma kunna sitta i fängelse, frågar hon sig.

För farligt att protestera

För ett år sedan berättade Liudmila om sitt politiska engagemang, som fått henne att gå med i ett socialdemokratiskt parti. Hon sitter fortfarande i partiets styrelse.

– Men jag kan inte påstå att jag är så aktiv. Det har blivit allt för farligt med politiska aktiviteter.

Vill men kan inte lämna landet

Liudmila säger att hon i dag har fler vänner i Warszawa än i Belarus. Hon skulle också gärna lämna landet, men barnets pappa tillåter inte att hon tar sonen med sig. Så hon tänker stanna kvar.

När Palmecentret talade med Liudmila för ett år sedan krävdes mycket jobb för att hitta en fotograf som vågade ställa upp och ta bilder. När vi väl fann en person blev det bråttom eftersom hon var dömd att sitta i fängelse över julhelgen. När vi kontaktar henne igen och hör om hon kan ta nya bilder säger hon att hon flytt landet.

Därför får det denna gång bli Liudmilas egna sommarbilder som illustrerar artikeln. Hon är noga med att det inte kan vara bilder där med oppositionens röd-vita symboler syns, vilket är vad diktatorn Lukasjenko hatar mer än något annat. Och vi låter bli att nämna hennes efternamn.

Hoppet lever fortfarande

Trots att läget försämrats vågar Liudmila att situationen i Belarus kommer att bli bättre.

– Diktaturen kommer att äta upp sig själv. Den tar dör på sig själv, bit för bit, dag för dag, säger Liudmila.


Belarus folk behöver vårt fortsatta stöd för att nästa år kunna fira julen tillsammans. Stöd Liudmila och hennes kamrater genom att köpa årets jul-gåvokort.

Köp ett gåvokort

Julia Mickewicz firar jul i exil

– En vanlig jul i Belarus ser nog ungefär ut som i resten av Europa. Man träffar sin familj, går på marknad, ger presenter till barnen – men inget är som vanligt längre, säger Julia Mickewicz som numera bor i Litauen och därifrån driver ABF Belarus.

Lukasjenka har förbjudit julens färger. Eller i Belarus är de inte sedda som juliga färger utan färger för motstånd, opposition och frihet. Rött och vitt signalerar att du är en motståndare mot förtrycket och diktaturen. De signalerna vill diktatorn inte se på stadens gator.

Gripen för fel färg på naglarna

Julia har för vår intervju målat sina naglar i rött och vitt och visar stolt upp dem på skärmen.

– Om jag hade gått runt med dessa naglar i Minsk hade jag blivit gripen. Kanske hade jag fått böter, eller i värsta fall fängelse. Lukasjenka kallar det för fiendens färger, han vägrar att ens benämna oss som en opposition.

Det kan låta komiskt säger Julia och ler uppgivet, men det är på riktigt farligt att bära färgerna. Lukasjenka har helt och fullt tappat greppet om verkligheten.

Minsk gator ekar tomma

Protesterna har pågått sedan augusti 2020 då Lukasjenka utsåg sig själv till vinnare i ett fullkomligt riggat val. Människor som aldrig tidigare protesterat mot diktaturen gick ut på gator och torg, hundratusentals människor varje vecka visade sitt motstånd och krävde förändring. Nu är Minsk gator tomma igen.

– Folk vågar inte protestera längre. Då och då hålls små hemliga aktioner men det är poliser överallt, många också civilt klädda. Att bara samlas några människor i grupp kan vara tillräckligt misstänksamt, säger Julia.

En jul i exil

I år kommer Julia fira jul i Vilnius tillsammans med en annan belarusisk vän i exil, aktivisten Olga som hon för första gången träffade i fängelset. Det är vår nya tradition säger Julia, som hoppas att hennes man kommer kunna hälsa på henne över nyår, han bor numera i Ryssland.


Belarus folk behöver vårt fortsatta stöd för att nästa år kunna fira julen tillsammans och i alla dess färger. Stöd Julia och hennes kamrater genom att köpa årets jul-gåvokort.

Köp ett gåvokort

Black Friday i Belarus

Den svarta fredagen i Belarus

– Den 23 juli 2021 kallar vi i Belarus för den ”svarta fredagen”, säger Julia Mickiewicz, en av de ledande belarusiska demokratiaktivisterna och förbundssekreterare för ABF Belarus.

Det var det avgörandet datumet då regimen i ett bräde beslutade att 200 centrala civilsamhällesorganisationer skulle betraktas som olagliga. Efter den svarta fredagen har motståndet gått under jorden. Som demokratiaktivist i Belarus kan du inte längre demonstrera öppet på gator och torg – risken är för stor. I dag sitter 884 personer i fängelse som politiska fångar. Otaliga aktivister har lämnat landet. Men de flesta har tystats och pressats tillbaka.

– I Belarus finns inga fria dagar. Sedan den svarta fredagen kan motståndet inte längre visa sig. Deras koppling till begreppet Black Friday står i skarp konstrast till vår högtid för konsumtion, säger Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Center.

Belarus frihetskämpar behöver mer stöd

De eventuella pengar du sparar genom att köpa rabatterade varor under Black Friday i år kan du skänka till Palmecentrets arbete för att stötta Belarus demokratikämpar. De motkrafter vi arbetar med riskerar sin frihet för att fortsätta verka för ett demokratiskt samhälle, och de behöver stöd för rättegångskostnader, strejkkassor, fortsatt organisering och kamp i exil. Även små bidrag gör skillnad.

Swisha till 123 240 60 72 – märk betalningen med Black Friday.

QR-kod

Belarusiska aktivisten Olga Karach: Vi använder svart humor för att överleva

I dag bor Olga Karach i Vilnius och driver därifrån sitt arbete med organisationen Nasj Dom (Vårt hem). Palmecentret fick chansen att träffa henne under ett besök till Stockholm.

Hur har det senaste året varit för dig?
Överväldigande och hoppfullt. Trots allt hemskt som skett har händelserna i Belarus fått folk att lyfta blicken, i synnerhet de belarusiska kvinnorna. Att leva i en diktatur är fruktansvärt, men att leva som kvinna i en patriarkal diktatur är något helt annat. De samhällsproblem kvinnor nu fått upp ögonen för kan diktatorn Lukasjenko inte sudda bort.

Hur arbetar Nasj dom idag?
Några av oss som jobbar med organisationen har behövt fly från Belarus, jag driver nu mitt arbete från Litauen. Men majoriteten av våra anställda befinner sig fortfarande i landet och försöker jobba under extremt hård press. Lukasjenko vill tysta civilsamhället men vi ska inte låta honom lyckas.

Hur fortsätter frihetskampen?
Folk är för rädda för att protestera öppet på gatorna nu. Vi visste att vi skulle bli bemötta med våld och trakasserier av staten men inte att det skulle vara på denna nivå, och så ihållande. Men aktivismen fortsätter på andra sätt, digitalt, i mindre rum. Belarusierna använder sin svarta humor för att överleva, vid varje middagsbord skämtas det om Lukasjenko.

 

 

Ett år av protester, men Julias hopp lever än

Det var under en resa till Sverige i november förra året som Julia Mickiewicz bestämde sig. Hon kunde inte återvända till Belarus. Hon bjöds in till Sverige av Palmecentret och ABF, och väl på plats kunde hon öppet diskutera sin situation. Som förbundssekreterare för ABF Belarus och aktiv i protesterna mot Lukasjenka blev situationen i landet ohållbar.

– Jag var tvungen att ringa min man och säga att jag inte skulle komma hem, och att jag inte visste när vi kunde ses igen. Risken för fängelse var för stor, därifrån hade jag inte kunnat fortsätta mitt arbete, säger Julia som nu bor och driver ABF Belarus i exil från Litauen.

Idag är det precis ett år sedan den där valdagen, då Alexandr Lukasjenka, även kallad Europas sista diktator, utropade sig till ”segrare” i det val han riggat. Enligt hans egna utsago hade han fått 80 procent av rösterna. Sedan 1994 har han suttit på presidentmakten, och nu rann folkets bägare över. Protesterna började i Minsk och spred sig sedan över hela landet. Oppositionspolitiker, fackliga aktivister, civilsamhällesengagerade. Men också vanliga människor, arbetare och studenter som fått nog. Alla stod enade bakom ett enkelt budskap: Lukasjenka är inte vår ledare.

– Det här året har varit extremt tufft, men också otroligt inspirerande. Jag är så imponerad av det belarusiska folket. Vi har stått enade, stöttat varandra och visat på den solidaritet jag innerst inne visste fanns där, säger Julia som åter igen är på besök i Sverige för att träffa sina svenska ABF-kollegor.

Men trots att kämpaglöden inte släckts hos det belarusiska folket har situationen förändrats i landet. Våldet, trakasserierna, gripandena och morden har blivit så många och omfattande att människor inte längre vågar sig ut på gatorna menar Julia. Över 600 personer sitter som politiska fångar. Nu drivs de flesta civilsamhällesorganisationer under jorden. ABF Belarus har ingen öppen verksamhet.

Men Julia har inte gett upp hoppet.

– Lukasjenka har på ett sätt redan förlorat, han kan inte vinna tillbaka de människor vars åsikter om honom nu ändrats. Det kommer aldrig bli som det var förr i Belarus. Det är den viktigaste delen av den här revolutionen.

Läs också: Julia i Belarus: Fängelsetiden gjorde vår solidaritet starkare

Ett år av protester i Belarus

Idag är det ett år sedan det illegitima val som inledde protestvågen i Belarus. Under året som gått har vi tillsammans med er visat vår solidaritet med det belarusiska folkets strävan efter demokrati, yttrandefrihet en fungerande rättsstat och på en mängd vis protesterat mot den brutala repression som regimen i landet riktat och fortsätter rikta mot det egna folket. Enbart de senaste dagarnas chockerande nyheter om regimens försök att kontrollera sina OS-idrottare samt mordet på aktivisten Vitaly Shishov visar på att Lukasjenkos maktapparat inte skyr några medel för att behålla makten.

Vi på Palmecentret har bildat opinion genom debattartiklar och genom att berätta om vad som skett via vittnesmål från våra partners på plats. Vi har också samlat in väl behövda medel som gått till de som kämpar för sina grundläggande rättigheter i Belarus, och haft utbyten med socialdemokratiska partiet BSDP Hramada och ABF Belarus.

Här kommer några av de vittnesmål från personer som fått stöd från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen under året som gått.

Mitt namn är Julia. Jag tvingades lämna Belarus på grund av förföljelsen kopplat till min aktivism. Jag talar för mig, medlemmarna i min organisation, och alla de vi kunde hjälpa tack vare stödet från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen. När våra medlemmar och ledamöter har arresterats har pengarna gjort att alla fått juridisk hjälp och advokater. Tack för att ni tror på vår kamp, vi ska vinna.

Vi heter Ksenija och Dmitrij. Vi vill tacka er för möjligheten att anlita en advokat och flytta från Belarus. Vi fick information att staten höll koll på oss och vår aktivism, och började få oroande samtal. Det var inte längre säkert för oss att stanna i landet och vi är tacksamma för att vi gavs förutsättningarna till att flytta.

Mitt namn är Nastja. Jag är en belarusisk civilaktivist och har behövt fly från landet för att skydda mig och mina barn. Härifrån försöker jag hjälpa andra belarusier att fly utomlands. I maj tog jag emot tre barn till en kvinna som flytt till Grekland för att de skulle kunna återförenas. Tack för ert stöd, för det har jag kunnat köpa mat, resehandlingar och flygbiljetter. Belarusiska barn har kunnat återförenas med sin mamma.

Mitt namn är Valentina. Jag är 68 år gammal. Tillsammans med andra pensionerade kvinnor blev jag arresterad på tåget, bara på grund av att jag läste en bok med ett röd-vitt omslag – samma färg som oppositionens flagga. Jag blev dömd, och tackar för stödet jag fick av den svenska arbetarrörelsen genom ABF Belarus. Ert stöd betyder oerhört mycket för oss vanliga belarusier som endast vill leva i ett fritt land.

Mitt namn är Vladimir, jag är 22 år gammal. Jag var bara ett litet barn när Lukasjenka blev president, jag har aldrig kunnat ana att en annan värld är möjlig. Men som medlem i ABF Belarus lärde jag mig vad en demokrati är. Trots att vi levde i en diktatur var ABF som en frizon för alla oss som längtade efter ett rättvist och demokratiskt samhälle. Nu har läget blivit sämre, och jag är ledsen över all orättvisa. I dessa mörka tider är ert stöd ett ljus i tunneln.

 

 

Ta ifrån Lukasjenka alla hans leksaker

I 27 år har han bitit sig fast vid makten, diktatorn. Han har ändrat lagarna, gjort sig av med sina motståndare – mördat, fängslat, drivit dem i landsflykt. Det senaste året, sedan ”presidentvalet” i augusti 2020, har han blivit allt mer ensam. Men han ger sig inte. Han betalar sina hjärntvättade hejdukar tiodubbla löner för att utföra övergrepp och förtrycka det egna folket.

Som i romanen ”1984” har han hittat på egna betydelser för ord som demokrat, i hans värld betyder istället ordet fascist och terrorist.

Tilltaget att tvinga Ryan Air-planet som var på väg från Aten till Vilnius att landa i Minsk, så att hans säkerhetstjänst kunde arrestera journalisten Raman Pratasevich och hans ryska flickvän, Sofia Sapega, blev troligen den sista spiken i kistan med föreställningen att Lukasjenka är en normal person som kan förmås ”kompromissa” eller ”förhandla”. Raman och Sofia har bägge tvingats spela in typiska ”gisslanfilmer” där de ”erkänner”.

Rapporter från dem som suttit i Lukasjenkas fängelser berättar om tortyr och övergrepp. Den 21 maj meddelades att Vitald Asjurak, medlem av Belarus Folkfront, en av de äldsta organisationerna i landet som deltagit i kampen för demokrati och frihet, hade avlidit i fängelset i Sjklou. Den officiella dösdsorsaken var ”hjärtstopp”. När de anhöriga till slut fick se hans kropp, var huvudet dolt av lindor ”för de hade råkat tappa den”. I fängelset i Sjklou bär alla politiska fångar särskilda gula märken.

Sjklou ligger drygt 100 mil från Stockholm. Tortyr av fångar pågår där, samtidigt som ni läser detta.

Lukasjenkas flygplanskapning har omedelbart lett till omgång 4 av sanktioner från EU:s sida, och Strobritannien, USA, med flera länder har också fattat beslut om sanktioner. Nu måste världssamfundet förstå att det är allvar. Lukasjenka håller 9 miljoner medborgare som gisslan – och han hotar även oss i Belarus grannländer. Diktatorn måste bort, förtrycket upphöra. Alla politiska fångar måste släppas och fria, rättvisa val hållas. Belarus folk måste få bestämma sitt eget öde.

Någon invänder och säger att sanktioner drabbar befolkningen. Jag har inte hört en enda belarus oroa sig för detta – de är redan drabbade. Ta ifrån Lukasjenka alla hans leksaker, stoppa alla investeringar från väst, blockera honom och hans hejdukar från att resa, frys deras gömda tillgångar i banker och fastigheter i väst.

Leve ett fritt och demokratiskt Belarus!