Burma-arkiv

FN:s utredningskommission har inte fått tillgång till konfliktområdena i rakhaineprovinsen i norra delen av Myanmar (Burma), men har intervjuat rohingyer som har flytt landet.

Det som flyktingarna vittnar om är enligt FN bevis på folkmord. Kommissionen har dokumenterat massmord, förstörelse av byar och sexuellt våld. FN-kommissionen uppmanar att ärendet tas upp av internationella brottsmålsdomstolen.

– Hela det internationella samfundet måste visa beslutsamhet och mod genom att ställa sig bakom att ärendet förs över till den internationella brottsmålsdomstolen ICC, säger Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström.

Palmecentret arbetar sedan många år i Myanmar för att främja fred, rättvisa och demokrati. Palmecentrets partner Kaladan Press – en av få mediaorganisationer som drivs av rohingyer – har dokumenterat militärens våld. I februari 2018 lanserades en rapport där rohingyer som flytt folkmordet intervjuades.

Palmecentret, Amnesty, Svenska Burmakommittén och ett antal andra organisationer har skrivit ett öppet brev till utrikesminister Margot Wallström, för att uppmärksamma den allvarliga situationen i Burma.

• Arbeta för att få till stånd en resolution i FN:s säkerhetsråd som hänför situationen i Burma till den Internationella brottmålsdomstolen
• Verka för att den FN-tillsatta utredningskommissionens slutrapport som väntas i september 2018 beaktas av FN:s säkerhetsråd
• Insistera på att ett kommande återvändande av rohingyer sker på ett frivilligt och värdigt sätt och inte inleds förrän deras säkerhet kan garanteras samt att Burmas regering omedelbart vidtar åtgärder för att stävja våldet, förföljelsen och diskrimineringen av rohingyer vad gäller rörelsefrihet, medborgarskap och andra rättigheter
• Insistera på att Burmas regering beviljar fullt tillträde för humanitära hjälporganisationer till landets konfliktområden

Altsean utbildar kvinnliga aktivister från olika etniska grupper i jämställdhet, påverkansarbete och konfliktlösning. Det gör att kvinnorna bättre kan kräva sina rättigheter och bidra till en demokratisk utveckling, till exempel genom att ta en större del i beslutsfattande på olika nivåer i samhället.

Ett enormt tack till alla som bidragit till vår kampanj till förmån för rohingyer som flytt Burma. Vi har samlat in över 520 000 kronor. Vilken otrolig solidaritetshandling!

Insamlingen är nu avslutad och vi går istället över till att stötta organisationen Children on the edges arbete med att skapa trygga platser i flyktingområdena i Bangladesh. Dessutom kommer vi stödja Kaladan Press Network, som är en oberoende nyhetsbyrå för rohingyer.

Förhoppningarna har varit stora på riktig förändring. Man har särskilt hoppats på ökad demokratisering och respekt för mänskliga rättigheter, samt fred i konfliktdrabbade delstater som Rakhine state och Shan state. Men optimismen i och utanför Burma har börjat dala. Regeringen och Ang San Suu Kyi har fått särskild kritik för sin oförmåga att förbättra situationen för Burmas rohingyabefolkning i delstaten Rakhine.

FN:s flyktingorgan UNHCR, Amnesty och Human Rights Watch har slagit larm om att det pågår etnisk rensning av rohingya i Rakhine sedan våldet bröt ut igen i augusti. Vittnesmål och satellitbilder bekräftar hur militären gjort sig skyldig till systematiska utomrättsliga avrättningar, våldtäkter, tortyr och utbredd förstörelse av hus. Våldet har pekats ut som en form av kollektiv bestraffning och det rör sig därmed om både krigsbrott samt brott mot mänskligheten enligt Genèvekonventionen. Sedan 25 augusti beräknas 1,2 miljoner flytt över till Bangladesh, vilket utgör en tredjedel av alla rohingya i Burma.

En anledning till att situationen för rohingya inte har förbättrats skulle kunna vara att militären fortfarande har mycket makt i Burma. Till skillnad från renodlade demokratier är militären inte under det folkvalda styrets kontroll. Militären har dessutom tre viktiga ministerposter som berör försvaret, inrikesfrågor (home affairs) och gränser (border affairs). Reell förändring så som medborgarskap och ansvarsutkrävande för vad militären gör blir därmed extremt svårt.

Dessa förklaringar ger dock inget svar till varför Aung San Suu Kyi har försökt att tona ner våldet mot rohingya i stället för att använda sin position till att fördöma och skuldbelägga militären. Jag pratade med en vän om rohingya och hon påminde mig om narrativet kring rohingya som immigranter från Bangladesh och den vikt som fästs vid etnicitet i Burma. Medborgarskap baseras enligt medborgarskapslagen från 1982 på tillhörighet till en av Burmas åtta ”etniska” grupper, där rohingya exkluderades. De faktorerna har bidragit till avhumaniseringen av rohingya. Hon konstaterade att det handlar inte så mycket om att Aung San Suu Kyi inte har möjlighet att sätta press på militären, utan det är bristande engagemang.

Det är tydligt att situationen för rohingya är komplex, den kommer inte att lösas inom en snar framtid. Det handlar om att säkra rohingyas rättigheter, åtgärda fattigdomen i en delstat rik på olja och gas, samt åtgärder för försoning, upprättelse och tillit efter decennier av våldsam konflikt. Den förstörelse som skett kommer ta väldigt lång tid att åtgärda och trauman ännu längre. Palmecentret driver nu en insamling till förmån för Children on the Edge som skapar trygga platser för rohingyabarn som tvingats fly och för den oberoende nyhetsbyrån Kaladan Network för rohingyer. Två viktiga steg mot bearbetning av trauman och ansvarsutkrävande. Vill du stödja det arbetet kan du göra det genom att swisha, sms:a och föra över pengar via banken:

Text: Sofia Hvittfeldt, volontär hos Palmecentrets partnerorganisation Students’ and Youth Congress of Burma

– 70 procent av dem här i Bangladesh är kvinnor och barn. Var männen är vet vi inte. Vi har inte haft tid att spekulera.

John arbetar för organisationen Children on the Edge. Han uppskattar att Olof Palmes internationella center och många av dess medlemsorganisationer har engagerat sig och samlat in pengar tillsammans med Aftonbladets ledarsida. Det kommer att göra stor skillnad.

– Genom att vi kommit i kontakt med Palmecentret under denna kris kan vi nu ytterligare säkra våra ”trygga platser” för barn. Vi kan också jobba kvar på plats i Bangladesh ännu längre än vad vi ursprungligen hade planerat, säger John.

Barnen får vara barn

Med sina så kallade ”trygga platser” ger de barnen en skolliknande miljö med lek, pyssel och bra mat. På de här ”trygga platserna” finns alltid vuxna som är där bara för att vara med barnen.

– Det finns nu 45 stycken i lägren och 18 stycken på andra platser där rohingyer befinner sig. Där kan de ”bara vara barn” och känna sig trygga. Vi vill bygga fler och fortsätta att driva de som finns, och på sikt göra om flera till permanenta skolor, förklarar John.

Rohingyerna har flytt över gränsen sedan de apartheidliknande förhållandena tilltog kring 2012. Förra året flydde ungefär 70 000 personer till Bangladesh. Då var det ofta hela familjer som flydde och de hade med sig tillhörigheter från Burma. De slog sig ner i övergivna hus i städerna eller hittade tillfälliga boplatser på landsbygden. Nu är det annorlunda.

– De har lämnat allt bakom sig. Nu handlar det bara om överlevnad. Man ser det i deras ögon, säger John.

Bangladesh regering tillåter inte att hjälp till rohingyerna ges utanför de stora läger som byggts upp. John berättar om det skärpta läget:

– Bangladesh erkänner inte rohingya som flyktingar, vilket gör att de i praktiken är statslösa. De är för rädda för att återvända och de allra flesta man pratar med vill heller inte någonsin återvända till Burma.

-Militären bestämmer vilka som kan gå in i lägren och vilka som kan gå ut. De stora hjälporganisationerna kommer med nödhjälp, men det blir kaotiskt när varken organisationerna eller de som flytt har någon erfarenhet av de här platserna.

Kartläggning av behov

John och hans kollegor på Children on the Edge försöker nu få en överblick av situationen och hur de bäst kan vara till hjälp på sikt:

– Nu försöker vi kartlägga vilka behov som kommer att finnas framöver. Vart är det mest troligt att de förflyttar sig? Vi håller på att utveckla en 180-dagarsplan baserad på vår lokalkunskap.

John menar att det är för tidigt att börja fråga om individuella upplevelser:

– Ingen som flytt har börjat processa vad de varit med om, allt handlar fortfarande om ren överlevnad. Man ser flera tusen kvinnor som står längs med vägarna och hoppas på att kunna få något från bilarna som passerar. Vi tror att barnens historier om vad de upplevt kommer fram så småningom i form av teckningar och målningar de gör på de ”trygga platserna”.

Children on the Edge arbetar flexibelt och strategiskt. John säger att de flesta stora hjälporganisationerna lämnar landet efter tre månader.

– Vi fokuserar lika mycket på hur situationen kan komma att se ut nästa år. Redan nu planerar vi för hur vi kan förvalta FN:s resurser på otillgängliga platser och fortsätta driva våra ”trygga platser” för barn.

–Den svenska regeringen och EU måste se över biståndet till Burma. De delar av biståndet som går till humanitära insatser, för bland annat rohingya, liksom bistånd till civilsamhället och för att stödja fredsprocesser ska fortsätta. Men annat bistånd till Burma måste nu omprövas, säger Anna Sundström, generalsekreterare vid Palmecentret.

–Det är dags att återinföra sanktioner mot Burma. Sverige finns i FN:s säkerhetsråd och kan driva frågan där. Sverige kan även trycka på för att EU återupptar sanktionerna mot Burma.

EU hade tidigare omfattande sanktioner mot Burma. Men sedan 2013 finns endast kvar embargo mot vapen och internt förtryck.

Palmecentret påpekar också att världssamfundet måste ställa upp med de pengar som krävs för humanitära insatser till de rohingyer som nu tvingats på flykt.

Varje natt patrullerar Mon Mon Aung gatorna i stadsdelen Nga i North Okkalapa, en kommun i utkanten av Yangon. Hon är en av de första kvinnliga stadsdelsdirektörerna i Yangon-distriktet, och en av ytterst få i hela landet. Efter det senaste valet är 68 av Burmas 16 785 stadsdelsdirektörer kvinnor.

Organiserad grannsamverkan

Säkerhetsarbetet i stadsdelen påminner om en slags grannsamverkan. Frivilliga, oftast män, håller utkik över kvarteren om nätterna för att hantera bråk och andra oroligheter. Mon Mon Aung är ansvarig för att organisera och leda arbetet och gör själv två rundor varje natt då hon stämmer av med alla vakter vid deras utkiksposter och ser till att allt är lugnt.

– Det här var ett värstingområde tidigare. Taxiförare vågade inte plocka upp folk här ute. Nu har vi patrullerat så här i två månader och fått ner kriminaliteten avsevärt genom att konfrontera knarklangare och bråkstakar, säger Mon Mon Aung.

När hon ställde upp i valet hösten 2015, som den enda kvinnan bland fem kandidater, var det få i stadsdelen som trodde på henne.

– De attackerade mig för att jag är frånskild. Hur skulle jag klara av att styra utan en man? Andra ifrågasatte hur jag skulle underhålla vägarna i kvarteren när jag inte kan använda verktygen. ”Du kan inte ens bära en rissäck”, var det någon som sa. Jag svarade att jag i stället kan leda och organisera så att hundratals rissäckar blir burna, säger Mon Mon Aung.

När rösterna var räknade stod hon som segrare, med endast nio rösters marginal. Mon Mon Aung engagerade sig politiskt relativt nyligen. För ungefär fyra år sedan började hon intressera sig för kvinnofrågor. Hon gick på flera utbildningar och seminarier som anordnades av Burmese Women’s Union. Allteftersom hon lärde sig mer växte självförtroendet. Hon engagerade sig i dåvarande oppositionspartiet – i dag regeringspartiet – National League for Democracy och klättrade till posten som partiets viceordförande i stadsdelen.

Nattöppet kontor

Utöver de nattliga patrullerna har Mon Mon Aung öppnat upp sitt kontor för stadsdelens invånare. Dit kan de kan vända sig dygnet runt om de har problem. Ett par gånger i veckan kommer kvinnor som har misshandlats av sina män. Det är ingen självklarhet. På andra stadsdelskontor finns skyltar uppsatta med uppmaningen ”kom inte hit med äktenskapsproblem”, berättar Mon Mon Aung.

När kvinnor kommer in med berättelser om våld och övergrepp lyssnar personalen, skriver rapport och försöker ta kontakt med de inblandade för att bjuda in dem till medling.

– Om det inte är väldigt allvarligt försöker vi lösa det här, men i andra fall kopplar vi in polisen, säger Mon Mon Aung. Ofta har kvinnorna inte möjlighet att skiljas och vill inte ta ärendet till polisen, eftersom de är ekonomiskt beroende av sina män.

– I de fallen kan vi bara spara bevisen, för att ha om något skulle hända kvinnan, om han dödar henne eller så, säger Mon Mon Aung.

I början fick hon motta en hel del brev från invånare, både män och kvinnor, som ifrågasatte hur hon skulle kunna klara av jobbet. Med tiden har kritiken avtagit, och Mon Mon Aung säger att hon känner att hon lyckats övertyga de som inte röstade på henne.

– Jag hoppas att jag i min roll kan uppmuntra andra kvinnor att engagera sig i lokalsamhället och ta plats. De tror ofta att de bara klarar av hemmets sysslor, men vi är kapabla till så mycket mera.

Burmese Women’s Union (BWU) är en multietnisk kvinnoorganisation som grundades 1995 för att främja kvinnors rättigheter i Burma och skapa samarbete över etniska gränser.

Projektet i artikeln drivs med stöd av S-kvinnor i Hallsberg sedan 2006 och stöds i dag även av ABF i Örebro. Inom projektet utbildar BWU bland annat nyckelaktörer i fredsprocessen, speciellt kvinnor, för att stärka kvinnors aktiva deltagande i den pågående fredsprocessen. BWU arrangerar även utbildningar för journalister i frågor som rör kvinnor.

I veckan som gick hade jag den stora äran att få möta Aung San Suu Kyi, som efter de demokratiska valen hösten 2015 i praktiken är Burmas ledare.

Aung San Suu Kyi har – trots att hon själv ogärna vill kallas ikon eller förebild – varit en inspiration för så många som kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Men hennes gloria har minst sagt hamnat på sned. Besvikelsen är stor på grund av flatheten mot de brott mot mänskliga rättigheter som begås i landet. Yttrandefriheten begränsas och förföljelserna mot rohingyas och andra minoriteter fortsätter.

När jag träffade Aung San Suu Kyi gav jag henne en bok med ett urval av Olof Palmes artiklar och tal, med hälsningen ”The organisation I represent work in the spirit of Olof Palme. A challenging but inspiring task. Yours is to work in your own spirit, even more challenging, but therefore even more important.”

Det här är det första halvårets sista nyhetsbrev. Jag önskar er alla en trevlig sommar!

I det första demokratiska valet i Burma på mer än 50 år vann det demokratiska partiet National League for Democracy, med frihetsikonen Aung San Suu Kyi som företrädare, en jordskredsseger.

Det var i november 2015 och förväntningarna på den nya, demokratiska, regeringen var skyhöga. Landet hade gradvis öppnats upp, tusentals politiska fångar hade släppts och mediacensuren hävts. Omvärlden svarade med att släppa de ekonomiska sanktionerna mot den före detta militärdiktaturen. Fredsförhandlingar med de etniska beväpnade motståndsarméerna hade inletts och flera vapenstilleståndsavtal var redan undertecknade.

Ingen kunde undgå att uppmärksamma den snabba förändringen som Burma genomgick. Plötsligt hade varenda människa i städerna mobiltelefon med internetuppkoppling. De gamla skruttiga taxibilarna som blivit reparerade säkert hundra gånger hade bytts ut mot moderna bilar från Tokyo. Det fanns bankomater i vartenda gatuhörn.

Vägar reparerades som aldrig förr, turister strömmade in från världens alla håll för att besöka de vackra pagoderna. Utländska företag etablerade sig i landet. Folket kunde öppet protestera mot förtryck. Nya dagstidningar ploppade upp som svampar i skogen. Det var som en saga.

Så vad hände sedan? Har förväntningarna på den nya regeringen ett och ett halvt år senare införlivats? Svaret är dessvärre nej. Burma styrs fortfarande av militären. Människors rätt att uttrycka sina åsikter fritt är fortfarande begränsade i lag och brotten mot mänskliga rättigheter fortgår.

I landets norra delar brinner fortfarande ett inbördeskrig. Den nya regeringen har inte lyckats med att skydda etniska och religiösa minoriteter. Den muslimska minoritetsbefolkningen rohingyas har utsatts för så allvarliga övergrepp att FN:s rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Yanghee Lee, har kallat det för brott mot mänskligheten.

Fler än 70 000 rohingyas har tvingats fly sina hem efter att militären satt eld på deras hus, våldtagit kvinnor och mördat barn. Trots det har regeringen vägrat att låta oberoende observatörer, journalister och till och med hjälporganisationer att ta sig in i området.

Yttrandefriheten begränsas allvarligt under en lag som förbjuder »förtal« och fler journalister och demokratiaktivister har arresterats under denna lag sedan Aung San Suu Kyi tillträdde än under den före detta regimen.

Den demokratiska delen av regeringen och Aung San Suu Kyi har begränsad makt att påverka utvecklingen. Enligt grundlagen står militären över det civila styret. En fjärdedel av parlamentsledamöterna är tillsatta av militären som också besitter tre av de viktigaste ministerposterna.

Men detta faktum kan inte ge hela förklaringen till Aung San Suu Kyis anmärkningsvärda agerande. Hennes bristande försvar av rohingyas är svårt att förklara och omöjligt att försvara.

Burmas folk har kämpat för demokrati och rättvisa under många år. Nu behöver landet fred, frihet — och hopp om en bättre framtid.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Barnen får vara barn

Kartläggning av behov

Organiserad grannsamverkan

Nattöppet kontor