Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Den 24 februari är det fyra år sedan Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina. Detta fruktansvärda krig i Europas centrum har berört oss alla, och det råder en stark enighet i kravet att Ryssland omedelbart ska lämna Ukraina. På fyraårsdagen av Rysslands fullskaliga invasionskrig bjuder flertalet organisationer in till demonstration till stöd för den ukrainska befolkningen.
Politiker och företrädare från olika delar av civilsamhället kommer att tala under demonstrationen, och deras röster varvas med ukrainska röster i både sång och tal.
Företrädare för Sveriges regering
Magdalena Andersson (partiledare för S och f.d. Sveriges statsminister)
Björn Ulvaeus (låtskrivare)
Svitlana Zalishchuk (Ukrainas ambassadör i Sverige)
… med flera.
Kom till demonstrationen, ta med vänner och familj, och visa ditt stöd du med!
NÄR: Tisdag 24 februari, kl 18.00.
VAR: Sergels torg, Stockholm.
Arrangörer: Nordic Ukraine Forum, Måndagsrörelsen och Aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina”, med stöd av Olof Palmes Internationella Center, LO, Kommunal, Akademikerförbundet SSR, Svenska FN-förbundet, ForumCiv, m.fl.
Europeiska kärnvapen gör oss inte säkrare – de gör världen farligare
Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.
Daniel Färm reser en fråga i sin ledare i AiP (25-01-14) som dock förtjänar att tas på allvar: vad händer med Europas säkerhet om USA:s kärnvapenparaply inte längre kan tas för givet? Det är en legitim fråga i en värld som i allt högre grad präglas av den starkes rätt och folkrättens upplösning. Men slutsatsen, att Europa därför bör utveckla en egen kärnvapenavskräckning, leder i fel riktning. Ur Olof Palmes Internationella Center perspektiv är detta inte bara ett strategiskt felaktigt vägval, utan ett som riskerar att undergräva både Europas säkerhet och nödvändiga globala ansträngningarna för fred och nedrustning.
Kärnvapenavskräckning bygger på hotet om total massförstörelse av civila samhällen. Att göra detta till en gemensam europeisk säkerhetsdoktrin innebär att acceptera, och normalisera, att vår säkerhet vilar på beredskapen att begå grova brott mot mänskligheten. Det är inte ett tekniskt eller psykologiskt problem, utan ett moraliskt och folkrättsligt. Historien visar inte heller att kärnvapen i sig skapar stabilitet, utan att världen gång på gång undvikit katastrof genom tillfälligheter, återhållsamhet och krishantering. Att fler aktörer skaffar kärnvapen ökar risken för misstag, eskalation och spridning, inte motsatsen.
Europa har varit en central aktör för icke-spridning, nedrustning och folkrätt. Att ta steg mot en egen europeisk kärnvapenkapacitet skulle kraftigt försvaga NPT-systemet och sända en tydlig signal till omvärlden: att kärnvapen är nödvändiga för säkerhet. Det är ett budskap som andra stater, i andra regioner, snabbt skulle ta fasta på. Resultatet blir inte ökad trygghet för Europa, utan ytterligare upprustning och en än farligare och mer instabil värld.
Det verkliga alternativet till kärnvapeneskalation är inte passivitet, utan ett målmedvetet arbete för gemensam säkerhet. Det innebär att säkerhet inte byggs ensidigt mot någon annan, utan genom:
Detta var kärnan i Olof Palmes säkerhetspolitiska tänkande – och den är mer relevant än på länge i en tid av internationell blockpolitik och auktoritär upprustning. Att USA:s roll inte längre kan tas för given är en stor utmaning för den europeiska säkerhetsordningen. Men svaret bör inte vara att Europa själva kliver in i kärnvapenlogiken. Europas ansvar är i stället att:
Att bygga upp en ny, trovärdig europeisk kärnvapenavskräckning skulle avslutningsvis ta många år och kräva omfattande doktrinella, industriella och politiska beslut, samtidigt som dagens säkerhetsutmaningar är akuta. Resurser skulle under lång tid bindas i ett projekt som varken är snabbt eller säkert, och där de i stället skulle kunna göra betydligt större nytta för Europas faktiska försvar genom stärkt konventionell förmåga – luftförsvar, ammunition, cyberförsvar och skydd av kritisk infrastruktur. Därtill riskerar ett europeiskt kärnvapenparaply att bli djupt politiskt splittrande, i ett Europa där hotbilder, säkerhetspolitiska traditioner och opinioner skiljer sig kraftigt åt. Ett sådant vägval riskerar därför att försvaga, snarare än stärka, Europas gemensamma säkerhet.
Kärnvapen är, som Färm själv skriver, en styggelse. Just därför bör Europas svar på dagens hot inte vara att göra dem till vår egen säkerhetspolitiska grund. Och vad händer den dagen Frankrike eller Tyskland leds av Trumps ideologiska bundsförvanter, AfD och Le Pen?
Oscar Ernerot
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Folkmordet i Gaza, det eskalerande våldet på Västbanken och den djupa polariseringen mellan och inom Israel och Palestina har försatt regionen – och världen – i ett avgörande skede. Folket lever under extrem press, våldet breder ut sig och de politiska låsningarna fördjupas medan ockupationen fortgår och utökas. Samtidigt präglas den offentliga debatten ofta av förenklingar, starka känslor och snabba positioneringar – snarare än av kunskap om vad som faktiskt sker på marken och varför.
Hur går det att överleva i ett Gaza som till stora delar förintats? Kan människor i Israel någonsin leva i säkerhet? Vad händer på Västbanken när de militanta bosättarattackerna eskalerar? Är försoning och fredlig samexistens längre ens möjlig?
Välkommen till ett fördjupande samtal med Cecilia Uddén, journalist och en av Sveriges mest erfarna Mellanöstern-korrespondenter. Med lång närvaro i regionen ger hon perspektiv bortom det dagsaktuella – med fokus på maktförhållanden, vardagsliv och de avgörande vägval som nu präglar regionen.
Samtalet leds av Helin Sahin, regionchef för Mellanöstern och Nordafrika på Palmecentret.
Samtalet arrangeras av ABF Stockholm och Olof Palmes Internationella Center.
VAR: Samling Medborgarplatsen, trappan vid Medborgarhuset.
NÄR: 12 december, kl. 17.00 för musik och tal. Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot är en av talarna. Avmarsch för fackeltåget kl. 18.00 mot Slussen via Götgatan.
Ett kärnvapenfritt Sverige är inte längre en självklarhet som medlem Nato och efter att vi har ingått i DCA-avtalet om militärt samarbete med USA. Sverige deltog för första gången i en Natoövning i oktober och som simulerade användning av kärnvapen. Delta i fackeltåg den 12 december i protest mot detta förödande massförstörelsevapen och för att uppmärksamma att det behövs en lag mot kärnvapen på svenskt territorium!
Deltagande organisationer: Olof Palme International Center, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Tyresö Utlands- och Fredsförening, Soka Gakkai International, Svenska Präster och Pastorer mot Kärnvapen och Kristna Fredsrörelsen.
Huvudarrangörer: Svenska Freds och Stockholms Freds.
Varje bomb som faller spränger inte bara sönder städer och människor – den förgiftar mark, vatten och luft. Den lämnar efter sig en tyst katastrof som fortsätter långt efter att bomberna tystnat.
I Ukraina orsakar kriget efter Rysslands fullskaliga invasionskrig en ekologisk förstörelse som kommer att drabba generationer. Rapporten An Environmental Compact for Ukraine, framtagen på uppdrag av Ukrainas regering och ledd av Palmecentrets ordförande Margot Wallström, dokumenterar de enorma miljöskadorna: kemikalier som sprids, jordar som förgiftas, infrastruktur som förstörs.
Hot mot planeten
Bombningarna i Gaza skapar samtidigt tiotals miljoner ton avfall och restprodukter, förstörda vatten- och avloppssystem vilket har lett till allvarliga mark- och vattenföroreningar. Gaza riskerar att bli obeboeligt – inte bara av det urskillningslösa dödandet, utan också av en förstörd livsmiljö.
När Ryssland nu senast presenterat ett test av den kärnkraftsdrivna roboten Burevestnik – ett kärnkraftsdrivet vapen som kan lastas med kärnvapen – suddas gränsen ut mellan krigets risker och vår livsmiljös sammanbrott. Denna typ av vapen utgör inte bara ett hot mot freden, utan mot planeten. Teoretiskt har denna typ av vapen obegränsad räckvidd, och varje haveri skulle kunna sprida radioaktiv förorening över enorma områden, för att inte tala om de katastrofala följderna vid en faktisk användning i krig.
Den militära sektorn står i dag också för 5,5 procent av världens samlade utsläpp – mer än civilflyget och sjöfarten tillsammans. Ändå undantas dessa utsläpp från internationell klimatrapportering. Vi vet inte hur mycket krigsmaskineriet sammantaget förstör vår planets klimat.
Måste ses i ett samverkande perspektiv
Under förra året spenderades över 29,1 biljoner kronor på militära utgifter globalt. Det är enorm kostnad när vi samtidigt har akuta behov att genomföra en sällan skådad kraftsamling att möta klimatkrisen. Om vi misslyckas väntas inte bara katastrofer, folkförflyttningar, ekologisk massdöd och svält. Fler konflikter och krig kommer följa i dess spår.
Detta är inte hållbart. Vi måste bygga mänsklig säkerhet med hänsyn till vår livsmiljö, och inte på hotet om ömsesidig förstörelse. Vi vet också att konflikter, klimatkris och ojämlikhet måste ses ur ett samverkande perspektiv. För att bryta spiralen krävs ett nytt ledarskap och att vi tydligt tar steg för ökad mänsklig och gemensam säkerhet:
Under Alva Myrdals, Olof Palmes och Anna Lindhs var Sverige en tydlig röst för nedrustning, miljö och fred. Den traditionen får vi inte överge. Att stå upp för nedrustning och klimatomställning är inte naivt, det är en realistisk politik för överlevnad. När världen nu samlas under FN:s nedrustningsvecka är budskapet tydligt: Verklig säkerhet förutsätter att vi förebygger konflikter och försvarar vår livsmiljö.
Vår uppmaning till regeringen, låt inte Sveriges röst förbli tyst. Det är hög tid att visa ledarskap i vår tids ödesfrågor.
Oscar Ernerot, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Danielle Barsoum Malki, policyrådgivare Fred & Dialog, Olof Palmes Internationella Center
Ukrainas första progressiva toppmöte – mot EU-medlemskap och en rättvis återbyggnadUnder ett och samma tak kommer politiker, representanter för civilsamhället, fackföreningar, akademiker, veteraner och ungdomsrörelser att samlas för att diskutera Ukrainas framtid inom den europeiska gemenskapen efter kriget.
Målet med toppmötet är inte bara att bekräfta vårt gemensamma engagemang för Ukrainas suveränitet och omvärldens stöd under den pågående ryska aggressionen, utan också att göra Ukrainas EU-anslutningsprocess till en drivkraft för social dialog, rättvisa och inkludering.
Lika viktigt är att toppmötet kommer att fungera som en plattform för att stärka samarbetet med ukrainska progressiva organisationer som länge har arbetat för att främja demokrati, social jämlikhet och medborgerligt deltagande – just de värden som formar Europas gemensamma framtid.
Den två dagar långa konferensen kommer att hållas på ukrainska och engelska, med möjlighet att delta online:
Toppmötet organiseras av PES, S&D-gruppen i Europaparlamentet, Palmecentret och andra ledande europeiska partners – i samarbete med SD Platform i Ukraina
Stödet får tågen i Ukraina att rullaÄnda sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Palmecentret haft kontakt med en grupp fackligt aktiva unga kvinnor inom det statliga järnvägsbolaget. De har klivit fram och tagit ansvar i en svår tid.
Den insamling som Palmecentret startade direkt efter invasionen, och som drog in flera miljoner kronor, gick bland annat till nödhjälpspaket som tack vara järnvägen kunde distribueras ut till behövande. Pengarna användes även till att köpa in elgeneratorer så att järnvägsvagnar kunde byggas om till rullande sjuktransporter för sårade soldater och civila. Men pengarna kom sedan i ökad utsträckning att användas för att bygga upp den fackliga ungdomsverksamheten.
Kateryna Izamailova nämner som exempel ett sommarläger för unga inom järnvägsbolaget som hölls, med stöd från Palmecentret. Det fungerande dels som en avkopplande paus för ungdomar i en pressad situation, men innebar också en möjlighet att prata ihop sig om gemensamma mål och aktiviteter för de 50 000 medlemmarna i ungdomskommittén.
I Sverige kan det kanske vara svårt att förstå varför det är viktig med facklig organisering mitt under brinnande krig. Kateryna framhåller att för att kunna vinna kriget måste det finnas ett fungerande samhälle bakom fronten. Järnvägarna har en nyckelfunktion eftersom det på grund av kriget inte finns någon flygtrafik och inte alla äger en bil.
– Många tvekar att ta anställning vid järnvägen eftersom det kan vara farligt. Flera anställda har dödats och skadats när tågen attackerats. Därför måste det vara en attraktiv arbetsplats med en bra arbetsmiljö och där de anställda upplever att man blir lyssnad på. Vi försöker nu få soldater som återvänder från fronten att ta jobb vid järnvägen.
– Till exempel så drev vi förra året igenom att alla anställda som föder barn får ett ekonomiskt engångsbidrag från järnvägsbolaget. Tidigare fanns det stödet i vissa regioner och i andra inte. Men nu har alla fått rätt till bidraget.
Palmecentret har även gått in med stöd till några andra organisationer. Bland annat har facket på ett privat postbolag fått stöd för att hålla i gång sin och företagets verksamhet. Även posten är hårt drabbad av kriget och flera postkontor har bombats.
Sårade belarusier som slagits på Ukrainas sida i kriget har fått särskilt stöd. Ofta behöver sårade soldater få hjälp av familjen när de är på sjukhus, för att få en bra omvårdnad. Men eftersom belarusiska soldater inte har någon släkt Ukraina har de särskilda behov av hjälp.
Biståndsministern stoppar Palmecentrets internationella samarbeten inom civilsamhället – för demokrati, mänskliga rättigheter, social rättvisa och fred – i över 30 länder.
Det politiska beslutet är svårt att se som annat än en direkt attack mot arbetarrörelsen och får stora konsekvenser för vårt internationella solidaritetsarbete. Det drabbar främst våra 100 samarbetspartners runt om i världen. Många av dessa är redan mycket utsatta och under hård press.
Det handlar exempelvis om järnvägsarbetare i Ukraina, vars stöd på sikt riskeras.
Hjälp oss att möta regeringens attack och kunna fortsätta stötta våra modiga samarbetspartners i civilsamhället. Din solidaritet behövs!
Säkerhetsläget i världen blir allt allvarligare. Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskriget, kärnvapenhotet mer aktuellt än på decennier och militärutgifterna slår nya rekord. Det är en farlig utveckling – men den är inte oundviklig. För att möta den behöver dock regeringen ändra sin defensiva utrikes- och säkerhetspolitik.
För även om vi nu åter behöver ökad militär beredskap för att skydda oss mot aggressiva despoter måste vi bredda vår säkerhetspolitiska verktygslåda.
Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina, samt att stora delar av västvärlden vänder bort blicken från den israeliska regeringens grova folkrättsbrott i Gaza, har haft ödesdigra konsekvenser för folkrätten och för världens säkerhet. Donald Trump har återvalts på en agenda som åter för världen in i en tid där den starkes rätt ska gälla och internationella institutioner bekämpas. I grunden ligger en högerauktoritär utveckling och en eskalerande demokratikris med stora konsekvenser för motsättningarna inom och mellan länder.
Vi riskerar nu att se slutet på den period som efter andra världskrigets fasor såg uppbyggnaden av den regelbaserade världsordningen. Tiden då bildandet av FN och FN-stadgan stärkte folkrätten och aggressionskrigen förbjöds. Då förklaringen om de mänskliga rättigheterna lade grunden för de internationella domstolarna samt konventionerna om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.
Men samtidigt som folkrätten urholkas och konflikterna ökar skär regeringen kraftigt ner det förebyggande biståndet och fredsarbetet. Detta i ett läge där världen står inför en rad existentiella hot. Militära lösningar dominerar ensidigt dagordningen och har blivit det enda svaret på internationella säkerhetshot. Men dessa skapar inte varaktig säkerhet. I stället riskerar de tvärtom att förvärra utvecklingen och de globala kriser vi står inför.
Klimatförändringar, hunger, extrem ojämlikhet och auktoritär nationalism kan inte bombas bort, och kommer finnas kvar dagen då fredsavtal kan slutas. Det måste mötas med ett aktivt förebyggande och långsiktigt främjande av demokratiska, hållbara och fredliga samhällen. Det som i sin tur också skapar möjligheter till ökad säkerhet och en mer fredlig värld.
Även om vi nu åter behöver öka vår militära beredskap för att möta utvecklingen i Europa måste vi också arbeta än mer målmedvetet mot ett paradigmskifte. Mot en internationell samverkan som bygger på en insikt av behovet av gemensam säkerhet, och som kan vara baserad på dialog och samexistens.
För att skiftet ska vara möjligt behöver den globala demokratikrisen brytas och en stark folkrätt med effektiva internationella institutioner säkerställas. Oavsett om rättsordningen kränks i Ukraina, i Palestina eller på alla andra platser måste Sverige och omvärlden tydligt agera. När internationella institutioner och domstolar attackeras behöver vi omedelbart höja rösten och samlat gå till motattack, oavsett vem det är som angriper dessa. Vi behöver förbehållslöst försvara och slå vakt om en värld där lag går före styrka och vapenmakt.
Det handlar också om vår egen säkerhet, och det duger inte att som regeringen tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott. Utan folkrätten utvecklas ett farligt och laglöst tillstånd där människor och mindre stater kommer stå helt värnlösa. Olof Palmes ord att ”folkrätten är vår första försvarslinje” gäller fortfarande i högsta grad.
Det krävs också förnyade internationella ansträngningar för nedrustning. Sverige har en lång tradition av att driva på för nedrustning och fred. Idag har vår röst tystnat. Genom regeringens utrikesdeklaration är det tydligt att utrikespolitiska värden som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, dialog och nedrustning tonas ned. Kärnvapen diskuteras inte längre som ett existentiellt hot, utan mer som att vara säkerhetsskapande. Det är en illavarslande utveckling. Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.
Säkerhet, demokrati, hälsa och klimat hänger ihop. Varje krona investerad i detta sparar upp till 16 gånger insatsen i framtida militära insatser och katastrofhantering enligt statistik från FN. Vårt utvecklingssamarbete med omvärlden har därför en unik roll i att förebygga och bemöta de förhållanden som leder till väpnande konflikter och krig – genom att främja demokrati, rättsstatens principer, kvinnors deltagande, dialog och fredlig konfliktlösning.
Bistånd är inget oviktigt sidospår utan tvärtom en nödvändig investering i vår framtida säkerhet. Att återgå till enprocentsmålet är därför inte bara moraliskt rätt, det är strategiskt smart. Många av de hot som världen idag står inför, som klimatkrisen och demokratikrisen, kommer dessutom att ytterligare öka konfliktnivåerna under kommande decennier.
Det finns ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och det finns vare sig fred eller utveckling utan internationell rätt. Vi måste därför arbeta inom alla dessa tre områden för att nå en mer säker värld.
Att som regeringen kraftigt dra ner på det svenska utvecklingssamarbetet, tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott samt driva en defensiv och enögd utrikespolitik, som enbart fokuserar på närområdet och svenska intressen, håller inte.
För vill vi ha fred, måste vi också rusta för fred.
Margot Wallström
ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades först i Svenska Dagbladet.
Gaza: Att tiga är att möjliggöra
Den israeliska regeringens krigföring är ett flagrant brott mot internationell rätt, och en invasion riskerar att leda till ytterligare massdöd och tvångsfördrivning. Enligt uppgifter är målet att militärt ”erövra hela Gazaremsan”. Samtidigt har över 55 000 palestinier redan dödats, majoriteten kvinnor och barn.
Israel upprätthåller en total blockad som systematiskt hindrar tillgång till mat, vatten, medicin och förnödenheter. FN:s generalsekreterare har varnat för att civilbefolkningen i Gaza svälter, medan Amnesty International kallar belägringen grym, omänsklig och ett folkmord. Human Rights Watch har dokumenterat en lång rad systematiska krigsförbrytelser, däribland medvetna attacker mot sjukhus, tvångsevakuerade patienter och dödande av sjukvårdspersonal.
Det här är inte självförsvar – det är kollektiv bestraffning.
Det är inte en ”krigszon” – det är en isolerad, sönderbombad enklav där civilbefolkningen gång på gång tvingas fly från plats till plats utan någonstans att ta vägen.
Och det är inte ett ”krig mellan två jämbördiga parter” – det är en militär stormakt som systematiskt förintar ett ockuperat och blockerat område. Det har aldrig funnits ett krig i historien där 80 % av landet har förstörts, 100 % av befolkningen fördrivits och där över 40% av de döda är barn och kvinnor.
Vi står bakom en omedelbar återgång till vapenvila med frisläppande av gisslan, ett stopp för alla vapenleveranser till Israel, internationellt skydd för civilbefolkningen och humanitärt tillträde till Gaza. Vi kräver ansvar för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet, inklusive Sverige och EU, måste sluta ge politiskt skydd åt den israeliska regeringens agerande. Det är dags för den svenska regeringen att kraftfullt stå upp för folkrätten.
Att blunda är att medverka. Att vara tyst är att möjliggöra. Detta måste få ett slut, NU!
Från stridsflyg till solceller: Vad kan vi lära oss av facklig kamp denna Earth Day?1976 blåste en intern strid upp i det brittiska företaget Lukas Aerospace. Ledningen ville fokusera på företagets militära produktion och säga upp personal. De anställda kontrade med en gemensam facklig plan som både skulle rädda jobben och ta företaget i en ny riktning. I stället för att tillverka missiler ville de framställa saker som gjorde social nytta, som medicinsk utrustning och värmepumpar och solceller, så att arbetare skulle ha råd att värma upp sina hem.
”Lukasplanen” och fackets organisering för att få använda sina yrkeskunskaper på ett sätt som bidrar till det allmänna bästa – till fred, klimatnytta och jämlikhet – gör sig påmind på Earth Day i år.
Den infaller i en tid då satsningar på militär och vapen upptar en rekordstor del av våra gemensamma resurser. Och där summan som läggs på militär upprustning överträffar det som läggs på klimatomställningen många gånger om. För den som vill ha säkerhet för alla är detta en bakvänd logik.
Inte minst när man tänker på att militärindustrin bidrar till det pågående angreppet på jordens livsuppehållande system. Militären står för cirka en tjugondel av världens totala klimatutsläpp – mer än civilflyget. Lägg till det skador på lokal natur, då giftiga ämnen släpps ut vid övningar och vapentester och hamnar i människors och djurs kroppar. I vissa fall är storskalig miljöförstörelse – ekocid – rentav en central del av den militära strategin, som i Rysslands krig i Ukraina. Även Israels armé har ekocid som taktik, då den bulldozrar åkrar, fäller olivträd och fyller brunnar med betong för att göra Gaza omöjligt att leva i för palestinier.
Självklart ska vi satsa på vår gemensamma säkerhet. Och själva förutsättningen för att kunna leva tryggt är att vi har en fungerande planet, som kan förse oss med mat, vatten och ett hem som står kvar. Som kan stötta vår hälsa och bära upp våra ekonomier. Allt detta riskerar vi att förlora om vi inte agerar kraftfullt, här och nu.
Slutsatsen är tydlig: mänsklig säkerhet behöver bli politikens främsta mål. Det innebär satsningar på en rättvis grön omställning, både här hemma och i världen. Arbetare ska få stöd i att ställa om till nya gröna jobb och uppgifter. Rikare länder som orsakat klimatkrisen behöver betala den klimatfinansiering de är skyldiga de mest drabbade länderna, så att de kan skydda sina invånare.
Det kräver också att det multilaterala systemet för internationellt samarbete, fred och säkerhet stärks och utvecklas. Och att satsningar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter prioriteras.
Pengar finns men behöver omfördelas, från de superrika och klimatskadliga industrier till det som skapar säkerhet och välmående för alla. Lyckas vi med det minskar vi också grogrunden för auktoritära rörelser och ledare som vill starta krig.
Även om vi behöver både militär beredskap och förebyggande upprustning för att skydda oss mot despoter, så behöver den stora riktningen vara det som de fackliga kämpade för i Lukasplanen: en demokratisk övergång från att producera sådant som skadar människor och planet till sådant som hjälper oss att blomstra.
Vi behöver helt enkelt rusta för fred snarare än krig.
