Den israeliska regeringens krigföring är ett flagrant brott mot internationell rätt, och en invasion riskerar att leda till ytterligare massdöd och tvångsfördrivning. Enligt uppgifter är målet att militärt ”erövra hela Gazaremsan”. Samtidigt har över 55 000 palestinier redan dödats, majoriteten kvinnor och barn.
Israel upprätthåller en total blockad som systematiskt hindrar tillgång till mat, vatten, medicin och förnödenheter. FN:s generalsekreterare har varnat för att civilbefolkningen i Gaza svälter, medan Amnesty International kallar belägringen grym, omänsklig och ett folkmord. Human Rights Watch har dokumenterat en lång rad systematiska krigsförbrytelser, däribland medvetna attacker mot sjukhus, tvångsevakuerade patienter och dödande av sjukvårdspersonal.
Det här är inte självförsvar – det är kollektiv bestraffning.
Det är inte en ”krigszon” – det är en isolerad, sönderbombad enklav där civilbefolkningen gång på gång tvingas fly från plats till plats utan någonstans att ta vägen.
Och det är inte ett ”krig mellan två jämbördiga parter” – det är en militär stormakt som systematiskt förintar ett ockuperat och blockerat område. Det har aldrig funnits ett krig i historien där 80 % av landet har förstörts, 100 % av befolkningen fördrivits och där över 40% av de döda är barn och kvinnor.
Vi står bakom en omedelbar återgång till vapenvila med frisläppande av gisslan, ett stopp för alla vapenleveranser till Israel, internationellt skydd för civilbefolkningen och humanitärt tillträde till Gaza. Vi kräver ansvar för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet, inklusive Sverige och EU, måste sluta ge politiskt skydd åt den israeliska regeringens agerande. Det är dags för den svenska regeringen att kraftfullt stå upp för folkrätten.
Att blunda är att medverka. Att vara tyst är att möjliggöra. Detta måste få ett slut, NU!
Från stridsflyg till solceller: Vad kan vi lära oss av facklig kamp denna Earth Day?
1976 blåste en intern strid upp i det brittiska företaget Lukas Aerospace. Ledningen ville fokusera på företagets militära produktion och säga upp personal. De anställda kontrade med en gemensam facklig plan som både skulle rädda jobben och ta företaget i en ny riktning. I stället för att tillverka missiler ville de framställa saker som gjorde social nytta, som medicinsk utrustning och värmepumpar och solceller, så att arbetare skulle ha råd att värma upp sina hem.
”Lukasplanen” och fackets organisering för att få använda sina yrkeskunskaper på ett sätt som bidrar till det allmänna bästa – till fred, klimatnytta och jämlikhet – gör sig påmind på Earth Day i år.
Den infaller i en tid då satsningar på militär och vapen upptar en rekordstor del av våra gemensamma resurser. Och där summan som läggs på militär upprustning överträffar det som läggs på klimatomställningen många gånger om. För den som vill ha säkerhet för alla är detta en bakvänd logik.
Inte minst när man tänker på att militärindustrin bidrar till det pågående angreppet på jordens livsuppehållande system. Militären står för cirka en tjugondel av världens totala klimatutsläpp – mer än civilflyget. Lägg till det skador på lokal natur, då giftiga ämnen släpps ut vid övningar och vapentester och hamnar i människors och djurs kroppar. I vissa fall är storskalig miljöförstörelse – ekocid – rentav en central del av den militära strategin, som i Rysslands krig i Ukraina. Även Israels armé har ekocid som taktik, då den bulldozrar åkrar, fäller olivträd och fyller brunnar med betong för att göra Gaza omöjligt att leva i för palestinier.
Självklart ska vi satsa på vår gemensamma säkerhet. Och själva förutsättningen för att kunna leva tryggt är att vi har en fungerande planet, som kan förse oss med mat, vatten och ett hem som står kvar. Som kan stötta vår hälsa och bära upp våra ekonomier. Allt detta riskerar vi att förlora om vi inte agerar kraftfullt, här och nu.
Slutsatsen är tydlig: mänsklig säkerhet behöver bli politikens främsta mål. Det innebär satsningar på en rättvis grön omställning, både här hemma och i världen. Arbetare ska få stöd i att ställa om till nya gröna jobb och uppgifter. Rikare länder som orsakat klimatkrisen behöver betala den klimatfinansiering de är skyldiga de mest drabbade länderna, så att de kan skydda sina invånare.
Det kräver också att det multilaterala systemet för internationellt samarbete, fred och säkerhet stärks och utvecklas. Och att satsningar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter prioriteras.
Pengar finns men behöver omfördelas, från de superrika och klimatskadliga industrier till det som skapar säkerhet och välmående för alla. Lyckas vi med det minskar vi också grogrunden för auktoritära rörelser och ledare som vill starta krig.
Även om vi behöver både militär beredskap och förebyggande upprustning för att skydda oss mot despoter, så behöver den stora riktningen vara det som de fackliga kämpade för i Lukasplanen: en demokratisk övergång från att producera sådant som skadar människor och planet till sådant som hjälper oss att blomstra.
Vi behöver helt enkelt rusta för fred snarare än krig.
Redefining Security for the 21st Century- Common Security Conference 2025
TIME AND PLACE:
April 10th 15:00-17:00(CEST), April 11th 10:00-18:00(CEST)
Online (zoom link will be sent upon registration).
The conference will be held in English. Translation options will be available. See registration.
The global order and balance of power is in the midst of rapid and unpredictable changes, leading to new violent conflicts, realms of contestation, and increasing global tensions. As the post-Cold War era comes to an end and reveals its shortcomings, the new international order has not yet emerged and remains to be defined.
Today, global decision-makers have broken down nuclear arms regulation and once again resorting to power politics and strategic competition with heavy investments in the military industry at enormous social and environmental cost. We strongly believe that civil society, the working class, and marginalized groups must have a say in what the new order looks like. The concept of Common Security, developed during the 1980s Cold War confrontation and revitalized in the 21 st century, can serve as an important tool to define from civil society what a new order should look like.
The online Common Security Conference 2025: Redefining Security for the 21st Century brings together politicians, international officials, trade union leaders, non-governmental organizations, peace activists, and more for critical discussions on concrete steps and strategies for global, regional, national, and local level movements for a more just and peaceful future for us all. We invite you to be part of the movement for a common security policy for the new age – one that prioritizes human life over war and imperialism, that emphasizes our common humanity over division, and that pushes for global cooperation to resolve disagreements and conflicts.
Speakers include:
Jan Eliasson, Swedish and international diplomat, former Deputy Secretary-General of the United Nations (2012-2016) and Swedish Minister for Foreign Affairs (2006) Annika Söder, Chair of the European Institute of Peace and former State Secretary for Foreign Affairs of Sweden Cecilia M. Bailliet, UN Independent Expert on human rights and international solidarity Omar Faruk Osman, General Secretary, Federation of Somali Trade Unions (FESTU)
– Folk i Israel har kallat oss för galna, men vi märker att det vi står för betyder något, att vi har kraft att påverka utvecklingen, säger de båda talespersonerna för Standing Together under ett kort och intensivt Sverigebesök, inbjudna av Palmecentret och Familjen Robert Weils Stiftelse.
Rula Daood kommer från ett litet palestinskt samhälle i norra Israel, men lever i Jaffa. Hon ingår i den minoritet på 20 procent av de israeliska medborgarna som är palestinier (ej att förväxla med palestinier under israelisk ockupation). Alon-Lee Green från Tel Aviv tillhör Israels judiska befolkningsmajoritet, vilken i sin tur är mycket komplex. Båda vill ta fram de goda krafterna i Israel och talar om hur sammanflätade judars och palestiniers öden är.
”Vi måste utgöra ett alternativ”
– Vi måste börja tro på vårt samhälle, säger Alon-Lee Green som har massor med följare på sociala medier. Tillsammans har han och Rula Daood allt sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 verkat för den israeliska gisslans frigivning och ett slut på kriget i Gaza. De har organiserat egna hjälpkonvojer men även skyddat andra hjälpsändningar som attackerats av bosättarhögern utan att polisen ingrep. Men efter påtryckningar från bland annat Bidenadministrationen och EU-regeringar kunde hjälpkonvojerna släppas fram. De verkar för social och ekonomisk rättvisa i Israel, som hbtq-rättigheter och höjda minimilöner. De lyfter fram utsatta judiska grupper. De kräver att polisen ingriper för att stävja det våld som spridit sig ”som en pandemi” inom Israels palestinska samhällen.
– När det hålls demonstrationer i Israel gör polisen alldeles för stora insatser. Kvinnliga lärare har försetts med ögonbindlar i häkten, för att de skrivit ”Snälla, skydda barnen i Gaza” på sociala medier. Men när människor dödas i vapendåd i palestinska samhällen i Israel är polisen sist på plats, säger Rula Daood.
De beskriver ett Israel där högerkrafter dominerar. Den mångårige premiärministern Benjamin Netanyahu har bäddat för det genom att agera som en ”prototyp för högerpopulistisk ledare” långt före Bolsonaro, Órban eller Trump. Ingen i Israel under 30 har några levande minnen av en annan premiärminister, påpekar de. Visserligen hade Israel under en kort mellantid en koalitionsregering ledd av Naftali Bennet och Yair Lapid. Men de saknade visioner för sitt ledarskap och gjorde föga intryck. Rula Daood och Alon-Lee Green tvekar inte att kalla Netanyahus regering, stödd av de högerextrema bosättarna Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich, för fascistisk.
– Vi måste utgöra ett alternativ, säger de och pekar på hur svag den israeliska vänstern är. Under sitt tajta program i Stockholm körs de mellan möten med svenska organisationer, intervjuer, ett offentligt samtal på Kulturhuset i Stockholm och en träff med ledamöter i riksdagens utrikesutskott.
Från livestream av samtalet på Kulturhuset Stadsteatern den 19 februari. –De ville att vi skulle veta vår plats. Att du inte kan prata om någonting, prata om Gaza. Och såklart att du inte kan kritisera den israeliska regeringens vedergällning. Jag är politisk, jag pratar om politik, jag går ut på gatorna. Det är inte meningen att jag ska vara rädd, och även om jag är det så ska jag inte visa det. Men två veckor, tre veckor, efter den 7 oktober var till och med jag rädd för att uttala mig, berättar Rula Daood om situationen för palestinier i Israel efter den 7 oktober.
Israels starkaste gräsrotsrörelse
Sedan 2016, en period i Israel som kallades ”knivarnas intifada”, har de arbetat för att få ut folk i protester. De insåg snart att det inte räckte att mobilisera mot orättvisor och maktövergrepp, för när demonstrationerna var avblåsta försvann människor åt olika håll. Så redan före oktober 2023 satsade de på att organisera sina anhängare. I dag beskriver de Standing Together som Israels starkaste gräsrotsrörelse. Den har nu 14 lokalavdelningar runt om i landet samt ytterligare tolv på universitet och högskolor. Det gör den till Israels största studentrörelse, säger de.
När Hamas och Islamiska jihad utlöste massakrer och kidnappningar mot en musikfestival och kibbutzer tidigt en sabbatsmorgon i oktober 2023 hade Standing Together redan ett brett nätverk att verka från. Bara två dagar senare, medan hela Israel var i chock och larmsignaler varnade för Hamas fortsatta raketer från Gaza, gick de ut med krav på en politisk uppgörelse för att få hem gisslan. De var övertygade om att krig inte skulle rädda gisslans liv.
Men under den första tiden efter attacken var en israelisk majoritet emot en uppgörelse. Synsättet har dock förändrats, vilket märkts på växande massprotester mot den regering som anklagats för att sätta sin överlevnad framför gisslans liv.
Det var inte Standing Together som tog initiativet när gisslans anhöriga började organisera sig med krav på en uppgörelse. Men de stödde familjernas kamp och gick ut på gatorna tillsammans med dem.
De framhåller att alla tiotusentals palestinska dödsoffer under Gazakrigets hittills 15 månader inte har gjort israelerna ett dugg tryggare.
– Jag vill inte heller vara del av ett samhälle som är skyldigt till 17 000 barns död i Gaza, säger Alon-Lee.
Han beskriver det som en kamp för Israels själ när Standing Together kräver eldupphör och säkerhet för båda folken.
Men de vill inte ge sig in i diskussioner om huruvida kriget i Gaza ska klassificeras som folkmord eller inte. Det överlåter de åt juridiska experter.
De väljer i stället att agera inom Israel för att få slut på, som de säger, ”det elände” som 14 miljoner människor mellan Medelhavet och Jordanfloden lever med. Eller omskrivet: 7 miljoner judar och 7 miljoner palestinier, när man räknar in både de palestinier som är israeliska medborgare och de som lever under ockupation.
–Det finns en lag i Israel som säger att om du vill bojkotta en produkt som testats på djur, eller en produkt som är skadlig för miljön så är det helt okej, men om du säger ”köp inte den här produkten för att den produceras i en bosättning” så får du sitta ett år i fängelse. Det är förhållandena vi verkar i, säger Alon-Lee Green under samtalet på Kulturhuset. (Foto från livestream)
Folkets smärta exploateras
De anser att Netanyahu, Ben-Gvir och Smotrich har förverkat sin legitimitet, liksom även Hamas. Redan före den 7 oktober 2023 visade opinionsmätningar i Gaza att en bred majoritet förkastade Hamas ledarskap, påpekar de.
– Mitt folk kan inte befrias genom att oskyldiga mördas. Att dödas och döda är inte vårt öde, det är resultatet av en politik som våra folk inte vill ha. För sin egennytta exploaterar de båda ledarskapen sina respektive folks smärta. Det måste få ett slut. Det kan bara ske när våra folk inser att bara vi själva kan förändra det, när vi får modiga ledare som kan ge våra folk säkerhet. Om det inte blir en förändring kommer krigen bara att bli fler, med tiotusentals nya döda, sade Rula Daood under framträdandet på Kulturhuset.
Den palestinska myndigheten är visserligen korrumperad, men hon är ändå övertygad om att den skulle kunna bli ett alternativ till Hamas i Gaza, menar hon.
Men en enstatslösning, att göra 7 miljoner palestinier och 7 miljoner judar till medborgare i samma stat skulle bara leda till mer blodsutgjutelser, tror de. Freden kräver två stater.
Som svar på Hamas respektive president Trumps och den israeliska extremhögerns fantasier om att det ena eller andra folket kan flytta någon annanstans, säger de:
– Ingen av oss kommer att göra det.
Alon-Lee tillägger:
– Det finns bara ett sätt att få stopp på våldet, förtrycket och det faktum att så många känner sig otrygga. Det är en fred med jämlikhet, oberoende och frihet för alla människor i detta land.
Tre år sedan den fullskaliga ryska invasionen – demonstrera till stöd för Ukraina!
Kom med på demonstration på årsdagen sedan den ryska fullskaliga invasionen – och kräv att Ryssland omedelbart ska lämna Ukraina!
Tre år har gått sedan det folkrättsvidriga invasionskriget inleddes. Under dessa tre år har ukrainare visat på motstånd, styrka och okuvlighet i kampen för frihet. Detta stora krig i Europas centrum ledde också till ett starkt engagemang – från folklig nivå till de högsta instanserna i EU. I Sverige har människor de senaste åren samlats varje vecka till demonstrationer, manifestationer, kulturarrangemang och seminarier för att uttrycka solidaritet med det ukrainska folket och för att kräva mer stöd. På treårsdagen för invasionen samlas vi återigen på Sergels torg i Stockholm.
Bland talarna finns:
Elisabeth Svantesson, Sveriges finansminister
Magdalena Andersson, partiledare för Socialdemokraterna, f.d. statsminister
Johan Lindholm, ordförande LO
Peter Englund, historiker och författare
Lars Cleveman, operasångaren
Jan-Olof Jacke, VD Svenskt näringsliv
m.fl.
VAR: Sergels torg, Stockholm. NÄR: Måndag 24 februari kl. 18.00-19.00.
Huvudarrangörer är Nordic Ukraine Forum, tillsammans med aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina” och Måndagsrörelsen, som varje vecka sedan krigets start har anordnat manifestationer i Stockholm till stöd för Ukraina.
Årsdagens demonstration arrangeras med stöd av bl.a. Olof Palmes Internationella Center, fackförbunden ST, Akademikerförbundet SSR, LO, Vision och Kommunal, samt Svenska FN-förbundet, ForumCIV, m.fl.
21 biståndsorganisationer: Det Svantesson säger stämmer inte
De senaste åren har en sak gjorts tydlig – freden är inget av naturen givet tillstånd och demokratin är vare sig statisk eller evig. Just nu pågår fler väpnade konflikter i världen än under någon annan tid efter andra världskriget. Och även där krig inte råder utmanas freden.
Världen är tätt sammanflätad av ekonomiska, kulturella och sociala system. Krig, hunger, klimatrelaterade kriser, ekonomiska katastrofer och auktoritära strömningar sprider sig utan hänsyn till nationella gränser. Det har aldrig varit viktigare än nu att se arbetet för att bygga demokrati, för mänskliga rättigheter, för fred och för frihet som en försvars- och säkerhetspolitisk prioritering.
Svantessons uttalande stämmer inte
Men i intervjuer under veckan har finansminister Elisabeth Svantesson gett nedskärningar i biståndet som exempel på hur Sveriges militära upprustning hittills kunnat finansieras ”utan att försämra andra delar av samhället”. Hon menar också att ”medborgarna tycker det är bra”. Det stämmer inte.
Svenska folket verkar, till skillnad från regeringen, se den nära kopplingen mellan en säker, human värld och Sveriges egen trygghet och säkerhet.
Sidas senaste årliga opinionsmätning visar motsatsen. Den visar att stödet för bistånd är mycket starkt bland svenska folket och andelen som vill att biståndet ska öka är den högsta på 23 år. Svenska folket verkar, till skillnad från regeringen, se den nära kopplingen mellan en säker, human värld och Sveriges egen trygghet och säkerhet. Och de försämringar i samhället Svantesson inte kan se, de ser vi i andra länder i form av färre flickor som får gå i skolan, minskade resurser till arbetet mot könsstympningar, sämre tillgång till rent vatten och bland de människor i fattigdom som inte längre får möjlighet att göra sin röst hörd.
Inte hållbart
Sedan Tidö-partierna tog över makten har anslagen för fredsinsatser redan minskat med 63 procent. Att ta resurser från arbetet som syftar till att krig, hunger och tyranni inte ska uppstå för att finansiera vår förmåga till upprustning är inte hållbart. Det är inte bara en kortsiktig och dyr strategi, den är också ett ineffektivt sätt att skapa säkerhet, enligt forskningen. Det är dags att regeringen förstår det som svenska folket redan vet – att biståndet är en långsiktig investering i vår trygghet och vår framtid.
Underskrivet av:
Oscar Ernerot, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center Mattias Brunander, Generalsekreterare, Diakonia Klas Sellström, Verksamhetsledare, Svalorna Latinamerika Louise Lindfors, Generalsekreterare, Afrikagrupperna Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen Kerstin Bergeå, Ordförande, Svenska Freds Anna Tibblin, Generalsekreterare, We Effect Anna Kakuli, Tf generalsekreterare, Union to Union
Nu är ansökan för John Lindgrens Fredsfond öppen! Fonden söker stipendiater som vill engagera sig i och vara med och bygga framtidens fredsrörelse. Är du, din förening eller någon som du känner engagerad i frågor som rör demokrati, fred och säkerhet? Då kan ni söka till fonden här:
John Lindgrens fredsfond har till syfte att stödja den allmänna fredsrörelsen. Stipendiet kan delas ut till enskilda individer eller organisationer i Sverige, som genom tidigare och fortsatt arbete gagnar fredssaken.
Fondens styrelse utgörs av fem personer, av vilka två utses av det socialdemokratiska partiets centrala styrelse, och två av Sveriges liberala partis centrala styrelse.
Vi vill ha ett Sverige att vara stolt över
Svenska folket vill känna stolthet över Sveriges internationella engagemang för fred, jämställdhet och demokrati, visar en undersökning. Regeringens omläggning av biståndet saknar stöd – inte ens var tionde tycker det är prioriterat att svensk export ska gynnas av biståndet.
2024 lider mot sitt slut. Det är svårt att inte känna hopplöshet och maktlöshet när krigen inte verkar ha något slut, demokratin går bakåt, klimatkrisens konsekvenser blir alltmer allvarliga och allt fler människor tvingas fly sina hem.
Under en period före pandemin gjordes stora framsteg – barnadödligheten gick ner kraftigt och hunger, fattigdom och barnarbete minskade. En anledning var att många länder gick samman och bidrog med resurser. I dag är läget ett annat. Rika länder, inte minst Sverige, drar ner på sitt bistånd. På FN:s klimattoppmöte i slutet av november kom världens länder med nöd och näppe fram till ett avtal om klimatfinansiering, på en nivå som är många gånger lägre än behovet. Världshälsoorganisationen WHO saknar nödvändiga pengar till förebyggande insatser som tillgång till vaccin och rent vatten.
Viktigt att känna stolthet
I Sverige finns det ett djupt engagemang för omvärlden, och en stark känsla av att vi ska dela med oss till dem som har mindre. Vår opinionsundersökning visar att en stor majoritet (74 procent) av svenska folket tycker att det är viktigt att kunna känna stolthet över Sveriges internationella engagemang för fred, jämställdhet, klimat och demokrati.
Svenska folket förväntar sig att vårt land ska vara en del av lösningen på världens gemensamma problem.
Tre av fyra personer vi möter i matbutiken, i busskön och på fotbollsläktaren bryr sig alltså om vad vi som land gör för världen.
Regeringen har under sin tid vid makten i stället minskat biståndet och avslutat långsiktigt stöd till människor i några av de värst drabbade länderna. Resurserna till jämställdhetsarbete och arbetet med FN:s Globala mål har minskat. Regeringen styr en allt större del av den krympande biståndsbudgeten till att minska migration till Sverige och gynna svenska företags exportmöjligheter.
Den omställning av svenskt bistånd som sker har inte stöd hos svenska folket. Endast åtta procent tycker att det är prioriterat att biståndet ska gynna svenska företags export, medan en majoritet av befolkningen (63 procent) vill att biståndet ska gå till de människor som är värst drabbade.
Den kraftsamling för världen som har gjorts förut kan göras igen. Svenska folket förväntar sig att vårt land ska vara en del av lösningen på världens gemensamma problem. Det borde regeringen lyssna på.
Underskrivet av:
Oscar Ernerot,generalsekreterare Olof Palmes internationella center Ulrika Grandin, generalsekreterare, UN women Sverige Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen Mattias Ingeson, generalsekreterare, Erikshjälpen Ulrika Urey, generalsekreterare Fairtrade Sverige Maria Nyberg, generalsekreterare, Union to union Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forumciv Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till kvinna Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Varje år organiserar Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen fackeltåget ”Lucia för Fred”. Årets budskap är en kärnvapenfri värld. Tåget ska hedra mottagarna av Nobels fredspris, organisationen Nihon Hidankyo, som sedan 1956 samlat överlevare av atombomberna i Hiroshima och Nagasaki för att sprida kunskap om kärnvapnens verkningar.
Välkommen att gå med Palmecentret i årets fackeltåg!
Samling på Mälartorget, Gamla Stan, 17.30. Avmarsch mot Gustav Adolfs Torg 18.00.
Facklor finns på plats, men vill du vara säker på att få en är det självfallet bäst att ta med egen. Inga andra fanor än medarrangörernas är tillåtna – budskapet i fokus!
Krav från demonstrationen:
– Sverige ansluter sig till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.
– Sverige lagstiftar om förbud mot kärnvapen på svensk mark i både freds- och krigstid.
Arrangörer:
Stockholms Fredsförening | Svenska Freds och Skiljedomsföreningen | Svenska Läkare mot kärnvapen | Kristna Fredsrörelsen | Olof Palmes Internationella Center | Internationella kvinnoförbundet för Fred och Frihet – IKFF.
Freden och miljön hänger ihop – dags för lagen att hänga med
Den 6 november markerade den ”Internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter”. Dagen instiftades av FN 2001 för att uppmärksamma de förödande och långvariga konsekvenser som krig har på våra ekosystem och naturresurser.
Vi ser nu en oroande utveckling där stater rustar upp som aldrig förr och de väpnade konflikterna ökar. Det har förödande effekter på människor men även på klimatet och naturen, som redan står på randen till kollaps.
Krig förstör oljebrunnar, dammar, odlingar, skogar och infrastruktur. Det leder till klimatutsläpp samt förorenar vatten, luft och grödor, vilket dödar boskap och vilda djur. Civila drabbas hårt och möjligheten att bo kvar i och bygga upp samhällen efteråt minskar ju mer miljön skadas. Det ser vi just nu i såväl Ukraina som i Palestina.
”Att naturen, grunden för människors existens, förstörs leder till ytterligare död och lidande – även när bomberna slutar falla”.
En rapport från FN:s miljöprogram (UNEP) tidigare i år beskriver de oerhörda konsekvenserna av Israels krig mot Gaza, både på människorna och miljön. Att naturen, grunden för människors existens, förstörs leder till ytterligare död och lidande – även när bomberna slutar falla.
Internationell humanitär rätt skyddar miljön i viss utsträckning. Men fortfarande saknas tillräckliga åtgärder mot dem som allvarligt skadar miljön, inte minst i krig. Det är hög tid att stifta en internationell lag mot storskalig miljöförstörelse, ekocid. Något som Olof Palme förespråkade redan för 50 år sedan då USA:s armé spred dödligt giftiga ämnen över Vietnams skogar under Vietnamkriget.
Därför välkomnar vi rapporten ”An Environmental Compact for Ukraine”– ”En miljöpakt för Ukraina” – som presenterades i februari i år. Den har tagits fram av en expertgrupp som tittat på vilka konsekvenser Ukrainakriget haft för miljön. Gruppen har letts av bland andra Margot Wallström, Palmecentrets ordförande. Rapporten ger flera rekommendationer, både till den ukrainska regeringen och till det internationella samfundet.
En av rekommendationerna handlar om att göra ekocid till ett internationellt brott genom att lägga till det i Romstadgan, som upprätthålls av den Internationella brottsmålsdomstolen. Idag täcker Romstadgan brotten folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Att lägga till ekocid skulle innebära att stater och multinationella företag kan hållas ansvariga för allvarliga skador på miljön på internationell nivå, även om lokal miljölagstiftning saknas eller inte efterlevs.
Exploatering av miljön ökar risk för konflikter
Likväl som krig och konflikter har allvarliga konsekvenser för klimatet och miljön som vi alla är beroende av, leder även klimatkris och exploatering av miljön till instabilitet och spänningar. I maj 2016 antog FN:s generalförsamling en resolution som erkänner den roll som friska ekosystem och hållbart förvaltade resurser spelar för att minska risken för väpnad konflikt.
Enligt UNEP har minst 40 procent av alla inomstatliga konflikter de senaste 60 åren varit kopplade till exploatering av naturresurser. Dessa konflikter har också visat sig ha dubbelt så stor risk att återupptas. Klimatkrisens effekter, som torka och matbrist, är också i allt högre grad en bidragande faktor till väpnade konflikter, exempelvis under kriget i Syrien.
I slutändan är det tydligt att globala hot som krig och klimat- och miljökrisen förstärker varandra. Det måste också reflekteras i hur vi tillsammans tacklar dem. Gemensam säkerhet måste främjas framför de hot om gemensam förstörelse som idag råder i allt för stor utsträckning.
– Danielle Barsoum Malki, policyrådgivare fred och dialog. – Cajsa Unnbom, policyrådgivare rättvis klimatomställning.
ENG
