Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

”Att stå upp för nedrustning är inte att krama Putin”

I en krönika i Altinget går Claes Arvidsson hårt mot fredsrörelsen och Olof Palmes Internationella Center. Jag har svårt att förstå vad han egentligen vill åstadkomma med sin kritik. Vad får vi för värld om varje aktör som på något sätt agerar för fred och internationell samverkan stämplas som Putinkramare?

Vi kan inte ha en global ordning där den starkaste makten kan göra precis som den behagar. Världsordningen måste bygga på spelregler som gäller för alla stater. Att Ryssland genom sin invasion bryter mot FN-stadgan är det som gör det legitimt att stödja Ukraina, även militärt.

Vi är inte vapenexperter

Claes Arvidsson säger att det är bra att vi från Palmecentret har samlat in pengar och genomfört konkreta humanitära projekt i Ukraina, men insinuerar att vi borde köpt vapen för pengarna. Men det är väl knappast vapenhandel som Palmecentret har specialkunskaper om. Däremot är vi duktiga på att stödja folkrörelser som gör viktiga insatser i ett krigshärjat land.

Lite smickrande är det att Claes Arvidsson noga verkar ha följt det arbete som Palmecentret gjort för att åter lyfta fram begreppet gemensam säkerhet. Begreppet blev etablerat genom en internationell kommission, ledd av Olof Palme, som i början av 1980-talet lanserade tanken om att säkerhetspolitiken måste bygga på insikten att i ett kärnvapenkrig finns inga vinnare. Bara ömsesidig förintelse. Således har båda sidor ett gemensamt problem att hantera.

Då, i början av 1980-talet, ökade spänningarna mellan de båda militärallianserna. Ett fullskaligt krig skulle ha förvandlat Europa, Sovjetunionen och USA till radioaktiva grushögar. Men insikten växte om behovet av nedrustning och gemensam säkerhet. Reagan och Gorbatjov möttes för fredssamtal, som ledde till avspänning och en minskning av kärnvapenarsenalerna.

Bara ett misstag bort

Men nu ökar krigshotet, kärnvapenmakterna rustar upp och vi ser fler väpnade konflikter. Risken ökar för krig som skulle betyda slutet för den mänskliga civilisationen. Det ryska ledarskapet hotar öppet med att ta till kärnvapen.

En kärnvapenkonflikt kan utlösas oavsiktligt när automatiserade system varnar för vad de tror är ett angrepp. FN:s generalsekreterare har uttryckt det som att mänskligheten bara är ett misstag bort från nukleär förintelse.

Därför är behovet nu större än på länge av en aktiv fredsrörelse, internationellt samarbete och förståelse för behovet av gemensam säkerhet. Inte för att ursäkta Putins invasion, utan för att skapa hopp för mänskligheten; det finns alternativ till krig och inskränkt nationalism.

”Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.”

Sammantaget 92 stater har tagit ställning och skrivit under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Dessa länder går före och sänder en tydlig signal till kärnvapenstaterna att det nu är dags att helt skrota kärnvapnen. Den norska Nobelkommittén uppmärksammade kampen för att förbjuda kärnvapnen genom att tilldela 2017 års fredspris till organisationen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN).

Måste ta steget

Mänskligheten måste vara mogen att ta steget att avskaffa vapen som är ett hot mot vår existens. Som om det inte räckte med klimatkris och hotet mot den biologiska mångfalden. Det är inte naivt, utan tvärtom att ta ansvar för vår gemensamma överlevnad.

Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Det förpliktigar också som medlem i Nato. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.


Debattartikeln publicerades i Altinget den 16/8-2023.

Palmecentret på Global Festival
Festivalen äger rum i Studio SN7, på Stora Nygatan 7 i Stockholm.

 

21/8 kl. 12.00-13.30 Bryr sig ingen längre om Palestina?

Situationen för palestinierna blir allt värre, samtidigt som världens fokus ligger på det som händer i Ukraina. Varför bryr vi oss inte mer? Är idén om en tvåstatslösning nu helt körd?

Medverkande:

Titta i efterhand på Facebook!


21/8 19.30-21.00. Fighting Putin from inside: Vesna youth activists tell their story

Despite being banned and having several members and activist jailed, the Russian youth organisation Vesna continues fighting for freedom and democracy.

How do they fight the Putin regime with non-violence, what has happened to the jailed activists and what can we in Sweden do to support those who continue the struggle for democracy inside Russia?

Participants:

Watch the seminar here!


Festivalen arrangeras av Global Bar Magazine i samarbete med Olof Palmes Internationella Center, Globala Fonden, Läkarmissionen, ActionAid och Studio SN7.

Fler evenemang är bland annat ”Hur ska EU möta Kina och Ryssland?”, där Evin Incir, socialdemokratisk EU-parlamentariker, deltar. Seminariet äger rum den 25/8 kl. 8.30-9.30.

Hela programmet hittar du här.

 

 

Verksamhetsberättelse 2022

Palmecentret fortsätter att vara en motkraft och göra mer demokrati

Förra året skrev vi att det måste bli ett slut på munkavlarnas tid. Vi syftade på munskydden som pandemin tvingade oss att bära, men även på trenden med allt fler auktoritära anti-demokratiska regimer och den ökade repressionen mot demokratiska rörelser i civilsamhället. Tyvärr kan vi nu konstatera att utvecklingen fortsatt går i negativ riktning. Allt fler har belagts med munkavle. Enligt V-dem Institute försämrades yttrandefriheten i 35 länder under 2022 och 72 procent av jordens befolkning lever i dag under en auktoritär regim.

En världsordning i gungning

Samtidigt ser vi en värld som i många delar präglas av Rysslands invasion av Ukraina och i spåren av den mänskligt lidande, ökad risk för att kärnvapen kommer till användning, misstro mellan stater som fullt ut stöder Ukraina och andra som menar att västvärlden agerar i eget intresse och nu låter Ukraina få allt det stöd som även hade behövts på annat håll. Själva världsordningen är i gungning där de regelverk, institutioner och samarbetsformer inte alls fungerar som de borde.

I det läget får vårt land en regering som säger att vår utrikespolitik ska utgå från vad som är bäst för Sverige, inte för planeten. Biståndet minskas och enprocentmålet slopas. För Palmecentret innebar det en ”klapp” där vi dagen före julafton fick veta, att vårt anslag för biståndsverksamheten minskas och stödet till vår (och alla andra biståndsorganisationers) kommunikationsverksamhet försvinner helt. Länder som Palestina och Burma får kraftigt minskat stöd.

Framgångar under 2022

Runt om i världen har de partner vi stödjer ändå vunnit små och stora segrar under 2022. I Albanien har ett fackförbund som vi stödjer fått företaget att gå med på att betala lagstadgad helgersättning. I Turkiet har vi bidragit till att de socialdemokratiskt styrda kommunerna har funnit kreativa sätt föra en politik som stärker kvinnor. I Burma lyckas både fackliga organisationer och kvinnoorganisationer trots massivt förtryck att bedriva verksamhet. I Colombia har vi understött partier, som velat förändra ett auktoritärt och orättvist samhälle, att kunna samarbeta. Det ledde fram till ett maktskifte där Palmecentret sedan har fortsatt stödja processer för fred och utveckling.

Sikte framåt

Vi grupperar om med siktet att ta täten, bli en ännu starkare motkraft och påverka utvecklingen åt rätt håll. Det är möjligt med kraften från hela arbetarrörelsen, som tillsammans är Olof Palmes Internationella Center. Tillsammans har vi kraften att förändra och göra mer demokrati.

Margot Wallström, ordförande
Anna Sundström, generalsekreterare

Margot Wallström (ståendes) och Anna Sundström (sittandes) bredvid varandra


Ladda ner verksamhetsberättelsen här!

Nedslag från året som gått:

Januari

1 år sedan militärkuppen i Burma. Mer än 10 000 demonstranter har fängslats och över 1 000 dödats, enligt aktivister.

Februari

Vi skriver i Aktuellt i Politiken om dagsläget i Bosnien-Hercegovina 30 år efter kriget. Den första artikeln om världsaktuellt som vi bidrar med under 2022.

Ryssland inleder sin fullskaliga invasion av Ukraina 24 februari. Med stöd av LO och Socialdemokraterna startar vi vår största insamlingskampanj någonsin.

April

Vi lanserar ny rapport om gemensam säkerhet tillsammans med ITUC och Internationella fredsbyrån.

14 fackföreningsledare fängslas i Belarus som signal att tysta allt motstånd. Vi protesterar i ett uttalande med svenska fackförbunden liksom UD.

Maj

Margot Wallström blir ny ordförande för Palmecentret.

Vi fördömer att Osman Kavala och sju andra människorättsförsvarare döms till livstid respektive 18 års fängelse i Turkiet.

Juni

Miljökonferensen Stockholm +50.

Colombia får den 19 juni sin första vänsterpresident någonsin i Gustavo Petro.

Augusti

Vi uppmanar att ”ta snacket för demokratin” inför det svenska valet, i ljuset av auktoritära krafters framfart i vårt närområde.

Vi uppmanar till att Sverige bör skriva på FN:s kärnvapenförbud.

18 augusti genomför israeliska militären razzior mot palestinska civilsamhällesorganisationer. Vi fördömer.

September

Globala Torget på Bokmässan i Göteborg.

Protesterna ökar i Iran från kvinnor som ber om stöd från omvärlden. Vi reagerar tillsammans med många partnerorganisationer i Mellanöstern och Afrika.

November

Palmecentret 30 år! Palmedagarna gästades av många motkrafter från våra partnersamarbeten, som vittnade om hur det är att leva under ockupation. Vi kritiserar nya regeringens Tidöavtal och avsiktsdeklaration.

December

Regleringsbrev om budgetslakt i biståndet: Regeringen låter världens fattiga betala för stöd till Ukraina.

 

Palmecentret skriver för bättre globalt samarbete

Världen befinner sig i kris. Behovet av ett bättre fungerande globalt samarbete är akut. Den nya internationella rapporten Spotlight on Global Multilateralism visar på vägar ut ur krisen.

Förberedelse inför FN-toppmöte

Rapporten är en del i arbetet med att förbereda FN-toppmötet Summit of the Future, som ska äga rum i september nästa år. FN:s generalsekreterare António Guterres har kallat till detta med syftet att åter få fart på samverkan mellan världens stater. Guterres har beskrivit mötet som avgörande för att utveckla det globala samarbetet kring de kritiska utmaningar som världen står inför. Bland civilsamhällets organisationer pågår nu aktiviteter för att påverka agendan inför Summit of the Future.

Avsnitt om gemensam säkerhet

Spotlight on Global Multilateralism har tagits fram av Global Policy Forum. Palmecentret har bidragit med en text om gemensam säkerhet. Den texten bygger på rapporten Common Security 2022.

Begreppet gemensam säkerhet etablerades 1982 av en internationell kommission ledd av Olof Palme. Grundtanken är att en nation inte kan uppnå säkerhet genom att hota omvärlden med fler och kraftigare kärnvapen. Ingen sida kan vinna ett fullständigt kärnvapenkrig, och problemet måste hanteras gemensamt. Samma tankesätt går att tillämpa även på andra globala utmaningar som till exempel klimatet och pandemier.

Common Security 2022 innehåller 25 stycken konkreta rekommendationer för hur vi skapar en säkrare och tryggare värld.

Fackligt perspektiv

Spotlight on Global Multilateralism innehåller även en text om det som kallas för A New Social Contract , som är den internationella fackföreningsrörelsens samlade förslag på hur världen kan skapa fler klimatvänliga jobb, uppfylla internationella åtaganden om arbetares rättigheter samt anständiga minimilöner och social trygghet för alla löntagare.

Andra inlägg i rapporten handlar om bland annat om behovet av stärkta mänskliga rättigheter för ungdomar och hur vi kan skapa en öppen, fri och säker digital framtid för alla människor på vår planet.

Läs rapporten Spotlight on Global Multilateralism:

Läs sammanfattningen

Läs hela rapporten

Fler länkar:

Läs mer om gemensam säkerhet!

Läs den nyligen lanserade slutrapporten från den av FN tillsatta High-Level Advisory Board on Effective Multilaterlism, under ledning av av Stefan Löfven och Ellen Johnson Sirleaf, från Liberia: Läs rapporten här!

Internationell Utblick: Israel och Palestina – Politisk och humanitär kris

Tid och plats: Måndag 8 maj kl 18.00. ABF-huset, Katasalen, våning 1, Sveavägen 41.
Pris: Entré 90 kr, 70 kr för studerande och pensionärer och 45 kr för ABF Plus-medlemmar.

Skaffa biljett här!

 

Om seminariet:

Efter en tid i medieskugga har det politiska och humanitära läget i Israel och Palestina uppmärksammats igen. Det beror dels på att Israels våld mot palestinierna på Västbanken har eskalerat – enligt FN var 2022 det blodigaste året på många år, och dödandet har fortsatt in på 2023.

En annan sak som fått uppmärksamhet på sistone är de massiva protesterna på Israels gator mot den nya högerextrema regeringens försök att försvaga demokratin i landet.

På seminariet ges en aktuell lägesrapport och vi ställer bland annat följande frågor: Vad kan göras för att kyla ner situationen på Västbanken? Hur kan det komma sig att ockupationen kan fortgå och förvärras år efter år? Kan proteströrelsen i Israel leda vidare till en förändrad syn på ockupationen också hos det israeliska folket? Vad behöver det internationella samfundet, särskilt EU och Sverige, göra för att en rättvis fred ska uppnås? Vad innebär den svenska högerregeringens dramatiska nedskärningar av biståndet till det palestinska civilsamhället?

Medverkande:

Thomas Hammarberg, människorättsexpert och sakkunnig om Israel-Palestina-konflikten

Magnus Hellgren, chef för UDs Menaenhet, tidigare Sveriges ambassadör i Israel

Evin Incir, Europaparlamentariker, vice ordförande i EPs rapportgrupp om Palestina – med på länk

Hans Josefsson, ämnessakkunnig och tidigare förbundssekreterare i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, samtalsledare


Arrangeras av ABF Stockholm, Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet


Vill du lära dig mer om Palestina och situationen på Västbanken?

Palmecentret har tagit fram ett digitalt studiematerial.

Läs mer!

Ett år av krig i Ukraina

Fortsätt att stödja folkrörelserna som organiserar hjälpen

Tack för ditt outröttliga stöd och gåvor till de politiska och fackliga kämparna i Ukraina. De ger inte upp. Fortsätt att stödja deras kamp för demokrati och fred. Swisha en gåva till 123 240 60 72. Märk gåvan med ”Ukraina”.

Läs mer om insamlingen

Bli månadsgivare


Följ med i några nedslag i Ivannas vardag under året som har gått:

Tidigt i mars: Flyglarm och ångest

Vår första intervju i början på mars fick hastigt avbrytas. Flyglarmet ljöd och Ivanna var tvungen att snabbt bege sig till skyddsrummet. Natten innan hade flyglarmet ljudit gång på gång.

– Det är hemskt. Jag kan inte sova eller slappna av. Igår gick larmet när jag åt middag. Jag tar lugnande mediciner för att dämpa stressen, berättar Ivanna då.

Under omständigheterna lägger det fackliga ungdomsnätverket allt traditionellt arbete åt sidan för att organisera nödhjälp. Ivanna fokuserar på att leda och hålla kontakten med fackligt aktiva unga och mobilisera hjälp och stöd.

Läs hela intervjun.

Juni: Kriget blir vardag

När vi pratar med Ivanna har en hjälpsändning nyligen anlänt från Palmecentret och Kommunal. Den ska packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.

Vid det här laget har Ivanna återvänt till Kiev, efter att de ryska trupperna dragit sig tillbaka från huvudstadens omedelbara närhet. Hon har i viss mån lärt sig att leva med kriget. Ungdomsnätverket har växt och de har hittat rutiner för verksamheten. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.

– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd.

Samtidigt är de humanitära behoven fortfarande enorma. Bara i regionen Poltava finns det 130 000 flyktingar.

– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd, säger Ivanna vid intervjutillfället.

Läs hela intervjun.

Ivanna Khrapko och kollegor i fackligt ungdomsnätverk med försändelser av hjälpmaterial.

Ivanna Khrapko och kollegor med försändelser av hjälpmaterial. Foto: Privat.

Augusti: Sex månader av krig

Inför sexmånadersdagen sedan krigets start – och Ukrainas självständighetsdag – är det oroligt. Det ryktas om en rysk terrorbombning, och mycket riktigt genomförs en rysk robotattack mot staden Tjaplyne. Flera raketer träffar en järnvägsstation i staden, minst 25 personer dödas och ett tiotal skadas.

Men när vi pratar med Ivanna inför självständighetsdagen har hon så mycket att göra att hon inte har tid att vara rädd.

– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog och stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.

I vissa delar rullar livet på någorlunda normalt och Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga arbetet.

Läs hela intervjun.

Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket i Ukraina

Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket. Foto: Privat

December: En jul i mörker

I december när vi pratar med Ivanna har hon just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp – under ständig beskjutning från ryskt artilleri.

Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar från Palmecentrets insamling och från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.

Vid det här laget är det tufft att hålla i gång det fackliga ungdomsnätverket. Krig, elavbrott och brist på varmvatten tar på krafterna.

– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås måste orka fortsätta, säger Ivanna vid intervjutillfället.

Läs hela intervjun.

 

Är det verkligen fred vi vill ha?

För ett år sedan, så väntade vi på kriget – väntade, anade, men ville inte riktigt tro att det skulle hända. Ville tro på fred och skiljedom, på att konflikter skulle kunna lösas i ett förhandlingsrum och inte på slagfältet.

Naivt, så här i efterhand. Särskilt om man följt Ryssland under Putin sedan han tog över makten. Han tog över efter 90-talets vilda år av förhoppningar om ett demokratiskt Ryssland, som saboterades av den pengahungriga sovjetiska nomenklaturan, den politiska överklassen som fördelade jobben mellan sig, och sedan när det blev möjligt landets naturtillgångar och produktionsmedel.

Putin röjde upp, tog tillbaka rikedomarna och delade ut egna förläningar. Från första början har hans styre präglats av ond bråd död och brutal likgiltighet för människoliv. När vi i dag förfasar oss över ”köttkvarnen” vid östfronten i Ukraina, mer än tusen ryska soldater dör där just nu per dag, så ska vi komma ihåg att det började med Kursk (ubåten som sjönk och som Putin ägnade en axelryckning) och Groznyj, de många som dog vid terrorattackerna i Beslan och på Dubrovkateatern i Moskva, anfallet på Georgien, ockupationen av Krym och invasionen i Donbas 2014.

Här följer Putin en gammal rysk tradition, människoliv har aldrig varit något värda i Ryssland. När ryssarna dör i tusental på slagfältet rycker man på axlarna och säger lakoniskt ”Vi är många.” Till och med när barn dör, finns det ett uttryck som säger ungefär ”men brudarna kan föda fler barn..”

I början av kriget skrev jag en artikel om Putin som innehöll en liknelse med Hitler. Nu är liknelsen vedertagen, inte minst efter den där hemska dagen då mördandet och tortyren under ockupationen av Kyjivförorten Bucha. Samma beteende från de ryska truppernas sida har sedan dokumenterats, om och om igen, på alla de orter som befriats från ockupanterna. Gravar, tortyrlokaler, traumatiserade ukrainare, berättar samma sak om och om igen, om den brutalitet som ryssarna visar. Om de ansträngningar man gör att utplåna det ukrainska. Ingen ska längre tala språket, läsa litteraturen, berätta den ukrainska historien. Målet är att Ukraina ska underkasta sig och bli en del av Ryssland. Om det så kräver folkmord.

Samma dag i april som skildringarna från Bucha präglade nyheterna, publicerade den statliga nyhetsbyrån Ria Novosti en artikel om den ”Ryska världen”. Artikeln menade att Ukraina var inget land, inte egentligen. Ukrainarna var inte ett folk. Ukrainska var inte ett språk. Ryssland hade rätt att ta vad som är ”deras”.

Ingen ska inbilla sig att ambitionen stannar vid Ukraina, lika litet som Hitler nöjde sig med Sudetenland, Österrike. Tjeckoslovakien och Polen. Putin och hans anhang i Moskva har stora ambitioner, och talar öppet i sin propaganda-tv om den ryska världen som ska sträcka sig från Portugal till Stilla havet. Det kan verka vara satir och en bisarrt skruvad världsbild, men de menar allvar. De ser sig överlägsna den europeiska demokratiska traditionen och kallar oss för dekadenta satanister. Metropoliten Kirill, den Moskvaortodoxa kyrkans ledare, har sagt att kriget handlar om rätten att förbjuda Pridedemonstrationer. Det skulle man kunna skratta åt men det är ett skrämmande exempel på hur den ryska propagandan utnyttjar en i deras ögon svag, försumbar grupp, för att få med sig det ryska folket i ett kulturkrig som utspelar sig i verkliga livet.

”Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris. Är vi alldeles säkra på det?” Så sjöng Imperiet.

Ja, vi vill förstås ha fred. Men inte till priset av ukrainare som blir ryska slavar. Inte till priset av att ryssarna får andrum att bygga upp sina stridskrafter och försöka igen. Hotet är reellt mot övriga ryska grannländer, som Ryssland inte heller egentligen accepterar som självständiga.

Men kärnvapnen då? Som rullas ut som hot med jämna mellanrum. Eller de inte särskilt subtila hoten mot ukrainska kärnkraftverk, med mera.

Vi kan inte låta dem skrämma oss till underkastelse. Då kommer den ryska terroriststaten snart med nya utpressningskrav. Ryssland är inte den stormakt de trodde sig vara (eller ville att vi skulle tro att de var). Deras armé står på korrupta lerfötter. Deras land är ett fängelse, som hade öppna portar några år på 90-talet, men som stängts igen för att inte invånarna ska fly. (Det gör de som kan ändå.)

Freden kommer. Ryssland kommer att tvingas lämna ukrainskt territorium, och DÅ är det dags att förhandla – om krigsskadestånd, om straff för krigsförbrytelser.

Och vi måste hålla ut och stödja Ukraina hela vägen.


Debattartikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 23/2-2023.

Sverige står upp för Ukraina

Ryssland ska omedelbart lämna Ukraina!

På ettårsdagen av Rysslands fullskaliga invasionskrig blir det demonstration. Kom med och visa att vi är många som står bakom Ukraina och ukrainare.

Talarlistan inkluderar bland andra:

+uppträdande av ukrainska sångare SHAYRI, Tymur Vasylyshyn, Alina Bezboroda.

NÄR: Fredag 24 februari, kl. 18:00-19:30.
VAR: Sergels torg, Stockholm.

 

För uppdaterad information besök Facebook-evenemanget:

Till Facebook

Huvudarrangörer: Nordic Ukraine Forum, Måndagsrörelsen och aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina”.


STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Swisha en gåva till: 123 24 060 72. Märk gåvan med ”Ukraina”

Mindre bistånd till Palestina kräver mer politisk vilja
Vi bevittnar med bestörtning ett eskalerande våld i både Israel och Palestina. Våldet sker i en tid när den nya israeliska regeringen har fattat en rad beslut som slår hårt mot palestinierna och riskerar att underminera den israeliska demokratin: israelisk suveränitet ska gälla på Västbanken, vilket i praktiken innebär en annektering.

Bosättningarna ska fortsätta växa och incitamenten för israeler att flytta dit utökas. Ministern för nationell säkerhet har fått mandat att ge israeliska säkerhetsstyrkor ytterligare immunitet för våldshandlingar, medan våldet från bosättare tar sig alltmer brutala former utan att förövarna lagförs. Israeliska människorättsorganisationer riskerar att tystas genom en rad åtgärder. Exempelvis beskattning av anslag från ”utländska statliga enheter” med syfte att försvaga organisationerna ekonomiskt och begränsa deras verksamhet.

Biståndet gör skillnad

Samtidigt som omvärldens stöd till dem som kämpar för mänskliga rättigheter i Israel och Palestina är viktigare än någonsin, väljer Sveriges regering att kraftigt dra ned på biståndet till Palestina.

Att stora delar av det bistånd som är tänkt att främja områden som mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling nu uteblir får naturligtvis konsekvenser, inte minst för den palestinska civilbefolkningen. Då behöver regeringen stärka andra vägar för att ta sitt ansvar för att skydda folkrätten och främja utveckling i Palestina. Detta är principer som i decennier har värnats av svenska regeringar oavsett politisk färg.

Nu behövs en stark svensk röst mer än någonsin.

Lindrar symptomen

När vi tillsammans besökte Israel och Palestina i slutet av förra året såg vi vilken skillnad svenskt bistånd gör i människors liv.

Vi mötte palestinska civilsamhällesorganisationer som med hjälp av biståndet kan fostra framtida demokratiska ledare och utkräva ansvar från de egna makthavarna.

Vi fick också se hur svenskt bistånd bidrar till ökad jämställdhet och kvinnors ekonomiska egenmakt när vi besökte kvinnoledda jordbrukskooperativ på Västbanken. Samtidigt var det tydligt att biståndet främst lindrar symptomen av ockupationen och inte löser grundorsakerna.

Vi träffade också israeliska politiker och civilsamhällesrepresentanter som uttryckte stor oro för den negativa demokratiska utvecklingen i Israel. Utvecklingen gör fredlig dialog allt svårare.

Ockupationen hindrar utvecklingen

Den israeliska ockupationen utgör det främsta hindret för palestinsk utveckling. Biståndet är nödvändigt för att övervaka brott mot folkrätten, men måste också följas upp med att hålla den israeliska ockupationsmakten ansvarig. Samtidigt behöver Sverige fortsätta verka för att reformera det, om än kringskurna, palestinska självstyret och stå fast vid ambitionen att bidra till en tvåstatslösning där israeler och palestinier kan leva tryggt, demokratiskt och rättvist sida vid sida.

Därför uppmanar vi Sveriges regering att:

 

Anna Johansson, Generalsekreterare Amnesty International Sverige

Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Anna Tibblin, Generalsekreterare Vi-skogen och We effect

Erik Lysén, chef Act Svenska Kyrkan

Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare Kvinna till Kvinna och ordförande för biståndsnätverket Concord Sverige.


Debattartikeln publicerades i Altinget 8/2-2023. 

Internationell utblick: Kärnvapenhot – tillit och motstånd
Hur får vi kraft att fortsätta visa vårt motstånd mot kärnvapenhotet? Apati och missmod ska inte få fäste hos kärnvapenmotståndare: Hur skapar vi tillit för fredliga lösningar, utan avskräckningsretorik och hot om kärnvapen? Är tilliten till våra ledare tillräcklig?

Talare:

Fredrika Gårdfeldt, präst i Katarina församling i Stockholm och representant för Svenska präster och pastorer för kärnvapennedrustning;

Brian Palmer, socialantropolog knuten till teologiska fakulteten vid Uppsala universitet;

Elisabet Södersten, psykolog och medlem i Svenska Läkare mot Kärnvapens, SLMKs, vetenskapliga råd.

Samtalsledare:

Veronica Sällemark, sakkunnig i freds- och säkerhetsfrågor.

Var: ABF-huset i Stockholm (Palmesalen, plan 1).

När: Ons 18 januari kl. 18:00

Fri entré

Skriv upp dig på Palmecentrets seminarielista och få påminnelser om evenemang:

Jag vill få påminnelse!

Facebook-evenemang


Seminariet arrangeras av ABF Stockholm, Nätverket för kärnvapennedrustning, Olof Palmes Internationella Center