Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Hoppfullt när israelisk-palestinska Tvåstatskoalitionen besökte Sverige

Situationen i Palestina är katastrofal. Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen genom våra lokala samarbetsorganisationer.

Swisha solidaritet!

Mer om insamlingen.


När fredsvänner från Israel och Palestina stod tillsammans på scenen i ABF-huset i Stockholm behövdes ingen polisbevakning. Vid ingången till den stora Z-salen satt en ensam vakt. Han såg sysslolös, närmast uttråkad, ut. Det var en slående upplevelse för palestinska och israeliska deltagare som annars är vana vid att se kontroller och vapen överallt, och vid en israelisk poliskår som blivit alltmer brutal efter det att extremhögerns Itamar Ben-Gvir blivit polisminister.

Tvåstatskoalitionen företräder 30 organisationer från civilsamhället, däribland israeliska Peace Now, Combatants for Peace (som grundats av före detta stridande på båda sidor) och EcoPeace, en miljöorganisation med israeler, palestinier och jordanier. När koalitionen höll sitt årsmöte i Stockholm den 2–3 maj kändes det som en fläkt från mer hoppfulla tider eller som en glimt om en bättre framtid.

Tvåstatskoalitionen på scen i ABF-huset

Under seminariet i ABF-huset lyftes att den enda verkliga rösten för en tvåstatslösning just nu finns i civilsamhället, och det är av högsta vikt att stötta och stärka deras röster. På scenen (fr.v) är Anna Sundström (Palmecentret), Nidal Foqaha, Göran Rosenberg, Nivine Sandouka, Zehava Galon, Annika Söder, Eran Nissan och Hiba Qasas.

Unik träff

Årsmötet i Sverige, som möjliggjordes genom stöd från Palmecentret, var deras första fysiska sammanträffande sedan Hamas blodiga attack i södra Israel den 7 oktober och Israels storskaliga och dödliga invasion av Gaza vilken, när detta skrivs, har pågått i sju månader och kostat oräknelig förstörelse och lidande för civila. I Stockholm mötte fredskoalitionen rader av svenska företrädare, allt från Riksdagens utrikesutskott till företrädare för UD och Regeringskansliet. De höll välbesökta rundabordssamtal med svenska civilsamhällesorganisationer och arbetarrörelsen. Stockholmsvistelsen avslutades av märkbart nöjda deltagare.

– I vår del av världen är det inte möjligt för denna grupp palestinier och israeler att mötas fysiskt. Först och främst på grund av bristen på tillstånd att resa till respektive sida. Men också på grund av alla fysiska, logistiska och psykologiska barriärer som måste övervinnas, sade Nidal Foqaha. Han leder Palestinska fredskoalitionen och är ordförande för den palestinska grenen av Genèveinitiativet, vilket bildades 2018 i syfte att lägga fram en realistisk fredsplan.

I februari mötte jag Nidal Foqaha i ett kyligt Ramallah, efter att ha passerat israeliska avspärrningar på väg till denna palestinska stad på den ockuperade Västbanken. Men nu satt han i Stockholm, där körsbärsträden stod i blom, tillsammans med israeler som Gadi Baltiansky, tidigare talesperson för premiärminister Ehud Barak och ordförande för den israeliska sidan av Genèveinitiativet. Här fanns också Zehava Galon, före detta knessetledamot och partiordförande för vänsterpartiet Meretz. Hon var både rörd och upprymd efter dagarna i Stockholm och poängterade att det krävts en hel del av de palestinska deltagarna.

– För att komma hit tvingas de övervinna både logistiska problem och det faktum att de lever under ockupation. De är så utsatta när att de deltar med israeler i möten till stöd för en tvåstatslösning. Så jag beundrar mina palestinska kolleger som kommit hit. Och jag vill tacka Palmecentret som gjort detta möjligt. Det är inte självklart, särskilt inte efter den 7 oktober.

Israeliska ockupationen ett faktum

När fredskoalitionen talade inför ett samlat svenskt utrikesutskott var det ingen riksdagsledamot som ställde några kritiska frågor. Det var verkligen intressant, påpekar Zehava Galon.

– De ville bara veta mer, förstå bättre.

Men varken hon eller Nidal Foqaha döljer sin besvikelse över att den svenska regeringen har slopat ordet ”ockupation” i sin nya biståndsstrategi för Palestina.

– Ockupationen är ett faktum. Palestinierna kommer inte att försvinna. Folk i Sverige och andra EU-länder måste förstå att tvåstatskoalitionen behöver deras stöd. Vi är medvetna om den nuvarande svenska regeringens sammansättning. Men det borde inte användas som ursäkt för att slopa ordet ockupation i biståndsstrategin, kommenterar Zehava Galon. Det, betonar hon, är inte bara stötande för palestinier utan även för israeler som vill se ett slut på ockupationen.

– Så jag hoppas att Nidal och Gadi [Baltiansky] inte talade för döva öron i utrikesutskottet och i mötet med svenska regeringsföreträdare.

Den första tiden efter den 7 oktober var israelerna i chock.

– Många, dessvärre även i mitt parti, sade att fred inte är möjlig med palestinierna. Men nu känns det som om en ny fas har inletts.

Zehava Galon och Nivine Sandouka kramar om varandra.

Riksdagsseminarium. Zehava Galon kramar om Nivine Sandouka från palestinska Alliance for Middle East Peace. Foto: Mathias Mekonnen.

Behov av stöd från omvärlden

Tvåstatskoalitionens medlemsorganisationer har delade meningar i åtskilliga sakfrågor. Men om nödvändigheten av en tvåstatslösning kan de enas. För att driva kampanjer krävs emellertid resurser. Pengar, pengar, pengar, som Zehava Galon uttrycker det.

Inte minst de palestinska medlemsorganisationerna är helt beroende av utländska bidrag. Nidal Foqaha beklagar att Sida höll inne biståndsmedel till palestinska civilsamhällesorganisationer under några månader efter den 7 oktober.

– Det kom som en dödsstöt för de organisationer som är beroende av stöd från Sverige.

Inte heller Zehava Galon kan förstå varför Sverige frös biståndet till organisationer som söker en fredlig lösning.

– Det finns fortfarande folk på den palestinska sidan, och jag behöver inte tala i deras namn, som motsätter sig de grymheter som Hamas begick. De behöver utländskt bistånd.

Hon hoppas att omvärlden inser hur den olösta israelisk-palestinska frågan triggar andra krafter i Mellanöstern.

– Kärnfrågan för USA, Gulfstaterna, Jordanien och Egypten är en lösning av konflikten mellan israeler och palestinier.

Är avgörandets punkt nådd?

Zehava Galon vill se eldupphör i Gaza, frigivning av den israeliska gisslan och massiva insatser för humanitär hjälp och återuppbyggnad i Gaza.

– Men det måste kopplas till ett politiskt ramverk som kan garantera trygghet, säkerhet och fred för både palestinier och israeler. I en sådan kontext måste regionala och internationella aktörer medverka. Annars kommer Gaza åter att bli ett drivhus för oro, våld och extremism.

När några arabstater år 2020 normaliserade sina relationer med Israel ignorerades den palestinska frågan som luft. Men terrordådet den 7 oktober visar att försöken att behandla Palestinafrågan som luft bara gör saken värre. När det nu skickas signaler om att även Saudiarabien är berett att normalisera med Israel ställer därför många sina förhoppningar till att det villkoras med en konkret plan för bildandet av en palestinsk stat. Zehava Galon hör till dem som hoppas på det.

Hon, som har kämpat för mänskliga rättigheter och fred i 40 år, har många gånger genom åren tänkt att avgörandets punkt varit nådd.

– Men i dag känns det mer än någonsin. Vi måste få ett slut på ockupationen, göra palestinierna fria och befria oss israeler från Netanyahus regeringsinnehav.

 

Koalitionen och Palmecentret

Two State Coalition, Tvåstatskoalitionen, är ett unikt palestinsk-israeliskt fredsnätverk som samlar 30 civilsamhällesorganisationer från båda länderna. Det bildades av Genéveinitiativet, som i sin tur utgörs av palestinska Palestinian Peace Coalition (PPC) och israeliska H. L. Education for Peace.

Palmecentret har ett mångårigt samarbete med PPC, och har även tidigare samarbetat med den israeliska delen av Genéveinitiativet samt med människorättsorganisationen Zulat – där Zehava Galon är ordförande – inom ramen för Folke Bernadotteakademins (FBA) stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar med fredsfrämjande insatser. FBA:s civilsamhällesstöd har numera dragits in av regeringen.

 

Möt fredsrörelsen i Israel och Palestina på Sverigebesök

Two State Coalition (TSC) är ett unikt israeliskt-palestinskt nätverk med 30 civilsamhällesorganisationer som arbetar för fred och en tvåstatslösning på konflikten i Palestina och Israel. För sitt femte årliga möte (efter Rom, Bryssel, Paris och Berlin) har Palmecentret bjudit in nätverket till Stockholm för att möta regeringsrepresentanter, parlamentariker, civila samhället och den svenska allmänheten.

Årets möte blir nätverkets viktigaste hittills med tanke på den allvarliga utvecklingen sedan 7 oktober 2023. Syftet med Sverigebesöket är att stärka det internationella arbetet för fred och stödet för en tvåstatslösning. Med detta öppna seminarium vill TSC informera om läget i området och öppna upp för diskussion med det svenska civilsamhället och engagerade medborgare. Frågor som kommer stå i fokus:

Medverkande:

En delegation med 17 representanter från Two State Coalition kommer på besök till Stockholm. Dess ledning består av högt uppsatta politiska profiler såsom Yossi Beilin, f.d. justitieminister i Israel och Yasser Abed Rabbo, f.d. generalsekreterare för PLOs exekutivkommitté.

I delegationen ingår bland andra Nidal Foqaha (från palestinska Palestinian Peace Coalition, partnerorganisation till Palmecentret och part till Geneveinitiativet) och Gadi Baltiansky (från israeliska sidan av Geneveinitiativet) som båda är medordförande i Two State Coalition. Medverkar gör även Zehava Galon; israeliska människorättsorganisationen Zulats ordförande och f.d. partiledare för Meretz, liksom Niveen Sanduqa, styrelseordförande för palestinska organisationen Our Rights.

Ytterligare medverkande:

Ms. Hiba Qasas är en erfaren ledare av utvecklings- och fredsbyggande arbete. Hon är verkställande direktör vid Principles for Peace Foundation, som strävar efter att utveckla nya principer för fred och inkludering. Qasas har mer än 16 års erfarenhet från Förenta nationerna (FN) där hon har arbetat för kvinnors rättigheter och jämställdhet i krisdrabbade områden och innehaft ledande befattningar inom UN Women och UNDP. Utöver detta är hon verkställande medlem i  IDEAL Society och framstående gästföreläsare vid University of Sydney och European School for Advanced Studies in International Development

Annika Söder har haft en lång och mångsidig karriär inom Utrikesdepartementet och FN, där hon innehaft flera ledande positioner med fokus på utrikespolitik, utvecklingssamarbete och kommunikation. Hon har även tjänstgjort som statssekreterare för utvecklingssamarbete och humanitära frågor samt som undergeneraldirektör för FAO, med ansvar för samordning av verksamhet och FN-samarbete. Söder var kabinettssekreterare på Utrikesdepartementet fram till december 2019 och tidigare har hon även varit hon verkställande direktör för Dag Hammarskjölds minnesfond.

Göran Rosenberg, en av landets mest uppskattade journalister och författare kommer att sitta med i en samtalspanel tillsammans med fredskoalitionen TSC. Under snart fyra årtionden har Göran arbetat med press och media. Han har bland annat arbetat på SVT i drygt femton år, där han bland annat varit programledare för Magasinet och utrikeskorrespondent i USA. Han har även varit kolumnist och skribent i flera av de största svenska tidningarna samt chefredaktör för tidskriften Moderna Tider. I början av 2000-talet blev han också filosofie doktor vid Göteborgs universitet. Genom åren har Göran vunnit flera prestigefyllda priser så som Stora journalistpriset, Publicistklubbens stora pris och Augustpriset i skönlitteratur

Samtalet kommer att ledas av Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Centers generalsekreterare.

Tid och plats:

NÄR: 2 maj, kl. 17:30.

VAR: Zätasalen, ABF-huset Sveavägen 41. Fri entré men föranmälan krävs.

ARRANGÖRER: Olof Palmes Internationella Center, Socialdemokraterna i Stockholm, ABF Stockholm.

OBS! Samtalet hålls på engelska.

Anmäl dig här!

För eventuell uppdaterad information, kika på ABF Stockholms evenemangssida.

 

Freden förblir vårt ansvar

Frasen”vill du ha fred, rusta för krig” har genom århundraden använts för att legitimera avskräckningens enkla logik. Men under 1980-talet utmanade en internationell kommission, ledd av Olof Palme, denna förenklade sanning genom idén om att den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse. Kalla krigets ständigt närvarande hot om krig och kärnvapenkapprustning drev fram insikten om att ena partens säkerhet inte kan bygga på den andres osäkerhet.

Lösningen måste vara att sätta den gemensamma säkerheten i fokus, att vända misstro och upprustning till samarbete för nedrustning. Lite förenklat; vill du ha fred måste du rusta för fred.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har under decennier baserats på folkrätten och främjandet av fredlig samexistens. Vi har haft en lång tradition av att gå i täten för nedrustning, medling och fredsbevarande insatser som kompletterats med ett aktivt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i Nato får inte förändra detta. Freden måste förbli vårt yttersta ansvar.

Vi lever dessutom i en tid då de gemensamma globala utmaningarna kräver betydligt mer samarbete och dialog för att vi ska kunna möta ökande internationella spänningar, hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, liksom klimatförändringarnas och kärnvapnens existentiella hot mot vår överlevnad. Samtidigt ökar misstron mellan länder som då väljer militär avskräckning i stället för samarbete. De militära utgifter slog under 2022 nya rekord då 2 240 miljarder USD spenderades på upprustningen globalt, 2023 väntas bli ett nytt rekordår.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska diskussionen alltför ensidigt kommit att handla om Nato-medlemskap och ett förstärkt militärt försvar. För att bygga hållbar fred och säkerhet räcker det inte långt.

”Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter.”

När nu Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av vår BNP på militärt försvar bör vi avsätta minst lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut.

Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter. Det gör vi genom att aktivt bidra till en demokratisk och hållbar utveckling samt nödvändiga insatser för att motverka den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är enögd, kortsiktig och kontraproduktiv.

Palmekommissionen varnade redan på 1980-talet för att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom var stora hot mot säkerheten, och betonade att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar skenande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulism, nationalism och främlingsfientlighet.

Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. I en allt mindre demokratisk värld riskerar folkrätten och freden bli en omöjlighet. Det ser vi inte minst i Ryssland och i det efterföljande resultatet i vårt närområde.

Vi måste bedriva ett än mer aktivt utvecklingssamarbete. Att som Tidöregeringen sänka ambitionen, rikta udden mot civilsamhället och slopa stödet till organisationer som verkar för fred är en farlig väg.

Samtidigt har dagens konflikter ändrat karaktär. Invasionskrig är trots kriget i Ukraina ovanliga och inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, allt vanligare. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet.

Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.

Mänskligheten står inför fler existentiella hot än någonsin tidigare. Hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier gör freden och överlevnaden till vår tids viktigaste politiska frågor.

En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, hantera klimatförändringarnas effekter och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter. Vi måste forma en världsordning som ger ökad säkerhet för alla. Säkerhet kan inte långsiktigt bygga på ökad militarisering och hotet om massförstörelse.

Sverige har varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.

Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden. Ska fler namn läggas till raden måste vi fortsatt bära med oss den insikt som också utgör kärnan i Olof Palmes politiska arv; ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet, arbetar vi också för att trygga vår egen framtid.”


Publicerad i Aktuellt i Politiken den 27/3-2024. 

Svår situation för civilsamhället i krigsdrabbat Palestina

Det var uppskattat att vi var där och visade solidaritet. Men det fanns också en stor frustration och besvikelse gentemot Sverige. Över att regeringen har valt att frysa bistånd till det palestinska civilsamhället och tills nyligen UNRWA. De känner sig övergivna, berättar Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström som var med på resan. 

Hårdare förtryck på Västbanken

Det finns en stor känsla av hjälplöshet bland samarbetspartners över det som händer i Gaza, fortsätter Anna.

Men också på Västbanken är situationen mycket allvarlig. Sedan i oktober förra året har attackerna från israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor ökat kraftigt. Människor är rädda för sina liv.

– Förtrycket har alltid skapat någon slags latent rädsla, med det är på en helt annan nivå nu. 

Rörelsefriheten har ytterligare begränsats och man avstår idag att förflytta sig mellan olika platser. Man håller sig hemma och många har inte träffat familjemedlemmar från andra delar av Västbanken sedan den 7 oktober.

Det är också svårare för palestinier att resa in i Jerusalem. Mellan 200 000 och 300 000 palestinier som vanligtvis arbetar i Israel har fått sina arbetstillstånd indragna, vilket drabbar ekonomin i såväl Palestina som Israel.

På Västbanken har militärkontroller också blivit mer slumpartade och oberäkneliga. Befolkningen kallar dem för ”flying checkpoints” då de kan dyka upp lite var som helst. Dessa är ofta bemannade av väpnade bosättare och det finns alltid en stor osäkerhet hur de kan komma att agera. Det förekommer trakasserier och fall där människor skjuts när de ska passera.

Dessutom kan människor stoppas på gatan och få sina telefoner genomsökta. Om man till exempel har gillat något på sociala medier som kritiserar Israel riskerar man att få telefonen konfiskerad och att arresteras.

Allt detta gör det också svårt för Palmecentrets samarbetspartners att arbeta och att samla människor på Västbanken.

Hania som leder organisationen PYALARA pekar på en bosättning som växer sig allt större. För några år sedan brändes en palestinsk ungdom till döds av en bosättare i området. 2023 var antalet fall av bosättarvåld det högsta som någonsin dokumenterats.

Anställda har fängslats, dödats och förlorat sina hem på Gazaremsan

Palmecentrets samarbetsorganisation PYALARA arbetar med att bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Palestina samt att stärka ungdomars roll i offentligt beslutsfattande och i arbetet för självständighet och fred. De har bland annat kampanjat för att sänka åldersgränsen för att tillåtas ställa upp som kandidat i lokalvalen.

PYALARA arbetar både på Västbanken och i Gaza. Men i Gaza har personalen det extremt tufft. Deras hem har bombats och de är konstant på flykt.

Meddelande från en anställd hos PYALARA. Majoriteten av Gazas befolkning har flytt till Rafah. Nära 1,5 miljoner människor befinner sig där i dagsläget. Samtidigt ökar de israeliska flygattackerna i området.

Verksamhetschefen i Gaza, Alaa, har dessutom suttit fängslad i över 40 dagar. Han arresterades godtyckligt vid en israelisk checkpoint när hans syster transporterades med ambulans till sjukhus. Organisationen hade ingen information om vad som hade hänt honom eller var han hölls fängslad tills han släpptes i januari. Först då kunde han kontakta organisationen från en telefon som tillhörde en anställd på Röda halvmånen, eftersom hans egen mobil och ID-handlingar konfiskerats.

Alaa torterades i fängelset och har kommit ut helt nedbruten. Enligt hans kollegor går det knappt att känna igen honom. När han släpptes fick han också det tunga beskedet att hans föräldrar dödats i de israeliska flygattackerna.

En av organisationens anställda har också dödats i bombningarna: Nermeen. Hon dödades tillsammans med sin dotter och mamma i sitt familjehem där hon hade sökt tillflykt.

– Alla palestinier har förlorat någon eller känner någon som har drabbats, berättar Anna.  

Verksamhet hindras

Bland PYALARA:s anställda på Västbanken känner man också skuld över att inte kunna stödja sina kollegor i Gaza mer. Men de är på många sätt bakbundna i sin verksamhet på Västbanken.

– Förut var vi glada när ungdomar som kanske fanns i riskzonen för radikalisering sökte sig till oss, och vi ville inkludera dem och arbeta med dem. Men nu blir vi rädda, för vi vet inte hur det kommer tas emot, berättar en representant.

Det är en effekt av omvärldens ifrågasättande och misstänkliggörande av hela den palestinska befolkningen.

En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Jerusalem som arbetar med barn- och ungdomsaktiviteter, Old City Youth Association, har fått ställa in sina aktiviteter för ungdomar. Föräldrarna vågar inte låta barnen delta på grund av trakasserier från bosättare eller soldater på vägen till och från aktiviteter.

Al Mortaqa är en annan partnerorganisation som beslutade att lägga ner sin verksamhet redan innan 7 oktober på grund av den svåra politiska situationen.

Frysningen av stödet till UNRWA 

Förutom att besöka samarbetspartners, var Palmecentret även på besök hos UNRWA:s kontor i Jerusalem. Under besöket berättar även de att många av deras medarbetare inte kan ta sig till jobbet, trots att de fortfarande har beviljade arbetstillstånd.

De berättar också att de i tjugo års tid har lämnat ut listor på sin personal till de israeliska myndigheterna. Aldrig tidigare har de fått en kommentar kring dessa.

Möte med UNRWA i Jerusalem. Med på resan var Helin Sahin, regionchef för MENA, generalsekreterare Anna Sundström, Otto Widmark, handläggare för det partianknutna biståndet i MENA-regionen, samt Johan Büser, socialdemokratisk riksdagsledamot.

Det var i januari som Israel anklagade tolv UNRWA-anställda för att ha medverkat i Hamas blodiga attack den 7 oktober. Flera givarländer fryste då omedelbart biståndet till FN-organet, däribland Sverige. De första beskeden om fryst bistånd kom dagen efter att den Internationella domstolen (ICJ) bedömde det som sannolikt (plausible) att Israel kan begå folkmord i Gaza.

UNRWA initierade genast en FN-utredning och avskedade de anklagade medarbetarna innan resultatet av utredningen fastställts. Idag har organisationen ännu inte blivit presenterade någon bevisföring för anklagelserna från Israel. Även amerikansk underrättelsetjänst uppger att uppgifterna som delgetts USA inte kan verifieras av oberoende källor.

– Det är en absurd situation. Det bedrivs en smutskastningskampanj mot dem. Anklagelserna från Israel är synnerligen allvarliga men det är inte proportionerligt att kräva att hela organisationen stänger ner när så många människors liv står på spel, säger Otto Widmark, MENA-handläggare på Palmecentret.

Sida meddelade den 30 januari att svenskt humanitärt bistånd till UNRWA pausas i väntan på FN:s utredning och att andra humanitära hjälporganisationer skulle erbjudas ökat stöd istället som kompensation. Men flera organisationer tackade nej till att ta emot stödet med hänvisning att ingen annan aktör kan ersätta UNRWA, samt att biståndet till FN-organet genast borde återupptas. 80 procent av all humanitär hjälp i Gaza levereras av UNRWA och även andra organisationer förlitar sig på FN-organisationen för att distribuera deras hjälpleveranser. 

Pausat bistånd får konsekvenser

Det svenska biståndet till UNRWA återupptogs den 9 mars och Sverige samarbetar åter med organisationen. Processen har dock varit kostsam. För var dag som går ökar hungersnöden, bristen på läkemedel och annan humanitär hjälp.

Den 27 mars rapporterade Sida att även utvecklingsbiståndet till Palestina kan återupptas. Det har varit fryst sedan mitten av oktober förra året och även det har varit kostsamt för organisationer. Sedan januari i år har exempelvis Palmecentrets samarbetsorganisation Democracy & Workers’ Rights Center (DWRC) inte kunnat betala ut löner till sina anställda. DWRC arbetar normalt med att försvara arbetares rättigheter på både Västbanken och Gazaremsan.

Regeringens beslut att pausa biståndet till det palestinska civilsamhället har varit kontraproduktivt. Stödet går till konstruktiva krafter som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, dialog och fred – och som därför motverkar extremism och våld. 


Människorna i Palestina behöver din hjälp!

Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen på Gazaremsan och Västbanken genom våra lokala samarbetsorganisationer i Palestina.

Ge en gåva!

Läs mer om insamlingen

 

 

Vi kan inte låtsas som om vi inget visste

”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.   

”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande. 

”På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera.”

”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.  

Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.  

”Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle.”

Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar. 

Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.  


Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.

 

Var med och bygg framtidens fredsrörelse

Nu är ansökan för John Lindgrens Fredsfond öppen! Fonden söker stipendiater som vill engagera sig i och vara med och bygga framtidens fredsrörelse. Är du, din förening eller någon som du känner engagerad i frågor som rör demokrati, fred och säkerhet? Då kan ni söka till fonden här:

Länk till ansökningsformulär


Kort om fonden:

John Lindgrens fredsfond har till syfte att stödja den allmänna fredsrörelsen genom personliga bidrag till svensk man eller kvinna eller förening, som genom tidigare och fortsatt arbete gagnar fredssaken. Fondens styrelse utgörs av fem personer, av vilka två utses av det socialdemokratiska partiets centrala styrelse, och två av Sveriges liberala partis centrala styrelse.

 

Israel/Palestina: Upprop för fred grundat i internationell rätt

Inför helgens utrikesministermöte i Bryssel har 100 framstående personer – tidigare ministrar, diplomater, advokater, akademiker och fredspristagare – skrivit under ett öppet brev till EU och det belgiska ordförandeskapet, med uppmaning till unionen att göra mer för att upprätthålla internationell rätt i Gaza och för att skapa fred i Palestina och Israel. Uppropet inkluderar nio rekommendationer som EU bör implementera för att bidra till att lägga grunden för hållbar fred och rättvisa. Bland annat genom att alla medlemsstater avbryter vapenleveranser till stridande parter, mobiliserar för att öka det humanitära stödet, samt erkänner staten Palestina.

Vi är djupt besvikna över bristen på ledarskap från Europa och förskräckta över den svaga reaktionen från det internationella samfundet gällande det extrema våldet i Gaza och Israel”.

“Vi fördömer Hamas horribla attacker mot Israel den 7 oktober och efterföljande tagande av gisslan som fortfarande hålls i dag, såväl som de israeliska styrkornas oproportionerliga militära attacker, vilka har orsakat massförstörelse i Gaza och ett dödande av civila palestinier som saknar motstycke. EU kan inte vänta med att agera.”

Läs hela uppropet!

Professorn Olivier De Schutter, medinitiativtagare, säger i ett pressmeddelande:

“Europa har ett unikt historiskt ansvar gentemot både israeler och palestinier. Trots detta sviker vi dom. Européer måste kliva fram och uppmana parterna att avsluta konflikten för att rädda liv, och ta uti med uppenbara och systematiska brott mot internationell humanitär rätt.”

Svensk representation

Palmecentrets ordförande Margot Wallström och generalsekreterare Anna Sundström finns bland de 100 personer som har undertecknat initiativet. Bland de svenska undertecknarna finns även:

Call4Peace – fred grundat i internationell rätt. Nio rekommendationer till EU om omedelbara åtgärder:

1. Officiellt och offentligt begära att Schweiz brådskande kallar till en konferens för de höga fördragsslutande parterna av den fjärde Genèvekonventionen gällande skydd av civila i tider av krig.

2. Mobilisera för att garantera en omedelbar ökning av humanitärt bistånd som faktiskt levereras på marken, säkert och utan restriktioner, samt att effektivt skydda humanitära biståndsarbetare och deras insatser i Gaza.

3. Omedelbart avbryta försändelser av vapen från medlemsstater till parter i konflikten, som är ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen.

4. Omedelbart frysa handeln av israeliska produkter från ockuperade områden i Palestina. Israels bosättningspolitik bryter mot internationell lag enligt artikel 49 i den fjärde Genèvekonventionen, som förbjuder en ockupationsmakt att ”tvångsförflytta eller överlåta delar av sin egen befolkning till det territorium som den ockuperar”.

5. Stärka en kärngrupp av EU-medlemmar aktiva inom ett fredsinitiativ – med Spanien, Irland och andra stater som delar en liknande vision – för att tillsammans med arabländerna bidra till att lägga grunden för ett hållbart fredsinitiativ. Till en början med civila grupper som är villiga att diskutera fred.

6. Stärka de diplomatiska insatserna för ett ovillkorligt frigivande av alla 129 kvarvarande israeliska gisslan som hålls av Hamas och andra väpnade grupper, liksom för frigivningen av de runt 2000 palestinier som är olagligt frihetsberövade i Israel.

7. Erkänna Palestina som en stat i linje med FN:s resolution från 1947.

8. Finansiera Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och försäkra ansvarsutkrävande för att de som är ansvariga för allvarliga internationella brott, vilket nödvändiggör utfärdande av arresteringsorder mot ansvariga som står anklagade för internationella brott under och efter den 7:e oktober.

9. Investera i kultur och initiativ som främjar fred och internationellt samarbete, givet de akuta behov att bekämpa antisemitism, islamofobi och främlingsfientlighet i Europa.

 

 

 

 

Vad har ni emot oss som jobbar för fred?

Regeringen stoppar stödet till fredsorganisationer som IKFF, Kristna fredsrörelsen och Svenska freds. Det handlar knappast om pengarna utan om något annat.

I nära hundra år har Sverige stöttat svenska folkets engagemang och organisering för fred. Det var i en riksdagsmotion år 1929 som det första stödet beviljades med motiveringen; ”Ingen medborgare bör lämnas oberörd av upplysningen för fred. Likasåväl som det hittills inom olika länder bedrivits ett aktivt arbete för försvaret, bör ett omfattande arbete för freden försiggå.”

Men nu är den svenska traditionen över och ett 95-årigt statligt stöd till svenska fredsorganisationer går i graven.

Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder.

Det kan knappast vara pengarna det handlar om. Det framstår därför tyvärr som att det är just de svenska fredsorganisationerna man vill försvaga. Eller kanske fredsarbetet i största allmänhet. Även FN:s fond för fredsbyggande arbete får sitt bidrag halverat av regeringen.

Företrädare för regeringen och försvarsmakten försäkrar gång på gång att det sista de vill är att Sverige ska dras in i krig. De vill bevara freden. Vad kan då vara bättre än att ha starka fredsorganisationer med på tåget?

Organisationer som tidigare har drivit på Sverige att ansluta sig till konventionerna som förbjuder personminor och klustervapen och verkat för att ett demokratikriterium införs vid vapenexport.

Anser regeringen att det var dåliga beslut?

Få av världens konflikter efter andra världskriget har haft militära lösningar. Det är förhandling och klassiskt fredsbyggande arbete som har fått slut på vidriga, destruktiva krig.

”Sverige är fredsskadat” får vi höra gång på gång av de som verkar ha glömt bort Sveriges ihärdiga och vid flera tillfällen framgångsrika insatser i konflikter sedan slutet av 40-talet. Då har vapnen varit just diplomati, medling och fredsförhandling.

Även den nuvarande regeringen har uttalat en ambition att lösa internationella tvister på fredlig väg. I reformagendan för ett nytt bistånd betonas också vikten av kvinnors deltagande i fredsprocesser.

Hur går det ihop med indragen finansiering till organisationer som arbetar med just det?

Starka fredsorganisationer utgör inget hot i ett samhälle med en fri och spänstig debatt kring försvarsfrågor. Om fredsarbete och fredsbyggande börjar ses som fula ord är vi som demokratiskt samhälle illa ute.

Fred är mer än frånvaron av krig vilket alla som sysslar med frågan mycket väl vet om. Fred förutsätter ett samhälle där alla individer kan känna sig säkra. Ett samhälle utan våld och förtryck, där ordet är fritt och demokratin livskraftig. Det brukar kallas mänsklig säkerhet till skillnad från staters dito.

Fred är också en grundförutsättning för utveckling av hållbara samhällen. De globala målen i Agenda 2030 som regeringen har förbundit sig till, pekar ut fred som ett absolut grundkrav för att dessa ska kunna uppnås.

Stödet till svensk fredsrörelse har omfamnats av samtliga regeringar oavsett politisk färg fram tills nu. Kan vi hoppas på att dagens regeringsföreträdare i ljuset av detta tänker om och ändrar vad som framstår som ett historielöst beslut?

Att beröva fredsorganisationerna deras stöd äventyrar det demokratiska samtalet och deras granskande roll riskerar att försvagas.

Vi kräver att regeringen snarast ser till att den svenska fredsrörelsen får en stabil och långsiktig ekonomisk grund att stå på. Något annat är inte värdigt ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige.

Underskrifter:

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Henrik Fröjmark, policychef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare Artikel2 (fd Emmaus Stockholm)
Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM (Individuell Människohjälp)
Rikard Rudolfsson, ordförande Jordens vänner
m.fl.

Artikeln publicerades i Aftonbladet den 4/2-2024.

Internationellt upprop: Stoppa överföringen av vapen!

16* internationella organisationer – däribland Amnesty, Rädda barnen och Oxfam – gick den 24 januari ut i ett öppet brev med uppmaning till FN:s medlemsstater att agera för vapenvila och omedelbart stoppa vapenleveranser till Israel och palestinska väpnade grupper. Palmecentret har anslutit sig till initiativet.

Uppropet kräver att alla stater omedelbart stoppar överföringen av vapen, vapendelar och ammunition så länge det finns risk för att dessa används för att begå eller underlätta allvarliga brott mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.

Israels belägring, bombningar och de pågående striderna berövar civilbefolkningen deras grundläggande förutsättningar för att överleva och gör Gaza obeboeligt.

Omvärlden har ett ansvar att förhindra en ytterligare förvärrad humanitär katastrof! Alla stater har ett ansvar att förhindra illdådsbrott och främja efterlevnad av principer som skyddar civila.

Läs brevet!

*Den 11 april har över 250 organisationer från runt om i världen sällat sig till uppropet.

 

 

 

Mer än 33 000 palestinier har dödats i Gaza, varav minst 14 500 barn. Tusentals fler är begravda under rasmassorna och förmodas vara döda. Palestinier fortsätter att dödas i områden som de blivit uppmanade att fly till av den israeliska regeringen.

Ett okänt antal palestinska civila har olagligt frihetsberövats.

Över 70 procent av Gazas befolkning, omkring 1,7 miljoner människor, har tvångsförflyttats.

Hälften av Gazas befolkning, omkring 1,1 miljoner palestinier, utsätts för katastrofala nivåer av hungersnöd och svält är överhängande i norra Gaza. Hela befolkningen (omkring 2,2 miljoner människor) lever i akut osäker livsmedelsförsörjning.

Mer än 70 procent av Gazas byggnader och infrastruktur för vatten och sanitet har förstörts eller skadats. Befolkningen har nästan ingen tillgång till rent vatten.

Inget sjukhus i Gaza är i full drift. Över 489 sjukvårdsarbetare och minst 243 hjälparbetare har dödats.

(siffrorna från Gaza fr. den 10 april)

Omkring 1 200 israeler, varav 764 civila, har dödats av Hamas och andra terrorstämplade palestinska grupper.

Dessa beväpnande grupper har fortsatt att avfyra raketer mot civila befolkningscentra i Israel.

Hundratals israeler och utlänningar har tagits som gisslan, inklusive barn. Mer än 130 gisslan hålls fortfarande i Gaza.

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023

Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.

Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.

Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?


Kanske måste min text ändå börja med konflikten?
Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.

Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?


Ja, det är nog ändå om människorna
texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.

Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.

Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.


Texten publicerades i Dagens Arena den 24/12-2023.