Iran-arkiv

Inbjuden som första talare under seminariet var Mohammad Maljoo, en oberoende iransk arbetsmarknadsforskare. Mohammad presenterade utvecklingen av fackliga kollektiva åtgärder sedan 1990-talet. Han konstaterar en negativ utveckling som beror på sträng lagstiftning mot facklig organisering och att 93 procent av alla arbetare har tidsbegränsade anställningar. Det leder till en rädsla att organisera sig under hot om att förlora anställningen.

Även fackliga företrädare för bussförarfacket i Teheran var inbjudna till seminariet. De kunde inte närvara eftersom de inte fått utresetillstånd från myndigheterna. Ett uttalade lästes upp från bussförarfacket som beskrev deras verksamhet. 2006 återupptogs verksamheten sedan många år av tystnad på grund av regimens anti-fackliga politik sedan början av 1980-talet. Numera organiserar de en klar majoritet av de anställda i Teherans kollektivtrafik.

Ett uttalande från advokat Nasrin Sotoudeh lästes upp. I många år har hon försvarat oliktänkande, fackliga företrädare och politiska fångar, och antagit fall från fria, oberoende fackföreningar. Hon blev anklagad för ”omstörtande verksamhet mot landets säkerhet” och dömdes till fängelsestraff. Hennes advokatlicens drogs senare in från advokatsamfundet. Genom sin kamp för ”Rätt till arbete även för oliktänkande” ändrade advokatsamfundet sitt beslut. Hon underströk hur viktigt det är med internationell uppmärksamhet kring dessa frågor. På så sätt stärks den internationella solidariteten mellan världens arbetare.

Transportarbetareförbundets ordförande Lars Lindgren har arbetat med fria, oberoende fackföreningar i flera år. Både bussförarfacket i Teheran och Transport är anslutna till International Transport Workers’ Federation, ITF. Genom ITFs breda nätverk har besök kunnat göras hos fängslade arbetare, och opinionsbildning kring vikten av fackliga och mänskliga rättigheter kunnat drivas.

Saied Tagavi, projektledare för Facklig plattform – Iran, säger att den fackliga kampen i Iran möter många utmaningar, och att svenskt inflytande bör utvidgas även bortom fackligt engagemang. Svenska investerare i Iran kan kräva att mänskliga och fackliga rättigheter ska respekteras i företagens verksamhet.

– Ambitionen är att årligen belysa situationen i Iran för obundna, fria fackföreningar på seminarier och att fortsätta utveckla utbytet, sa seminariets moderator Leif Isaksson, LOs internationella enhet.

I förra veckan anordnade Palmecentret en konferens om ICT (Information and communications technology) på Bommersvik utanför Stockholm där 15 personer från Burma, Belarus och Iran träffades för att utbyta erfarenheter och lära sig mer om hur man använder internet och sociala medier i sitt arbete.

Under dagarna arrangerades det föreläsningar och workshops om allt från internetsäkerhet till videoproduktion.

I Iran har journalister en nästan omöjlig situation och möjligheterna att skriva fritt är väldigt begränsade.

– Till och med kultur eller poesi kan tolkas som kritik av regimen och något som snabbt kan skapa en direkt farlig situation för journalisten, berättade Reza Haji Hosseini (Iran) som i dag arbetar som frilansjournalist i Malmö.

Jeva Hilevich från Belarus är aktiv inom en kulturorganisation som bland annat arbetar med att möjliggöra för fler att kunna tala belarusiska.

– Att få träffa människor från andra delar av världen som lever under förtryck är otroligt intressant och det ger också många nya perspektiv.

Jeva hoppades också att kontakten mellan folket i Belarus och omvärlden ska stärkas.

– Den största risken för oss är att vi isoleras från omvärlden och det är otroligt viktigt att exempelvis studenter får möjlighet att studera i EU och att människor från Belarus får resa till resten av världen.

Julia Marip från Burma betonade också hur viktigt det är med internationell solidaritet.

– Att människor från hela världen uttalar sig om situationen i Burma är ett mycket viktigt moraliskt stöd för oss.

Julia Marip (Burma)

– I min organisation (Woman to woman) arbetar vi med att skapa mötesytor för kvinnor från olika etniska grupper i Burma. Vi arbetar också med att motverka den stora diskriminering som pågår i samhället och inte minst inom politiken. Det är vanligt att kvinnor spelar en roll som symboler för jämställdhet snarare än som faktiska beslutsfattare. Det är helt avgörande för oss att vi lyckas få in kvinnor på beslutande positioner och inte bara som symbolfigurer.

– Arbetet med att spela in videoklipp, använda media och inte minst sociala medier är otroligt viktigt för oss. Vi har redan nu planer på att göra och sprida små dokumentärer om vardagen i Burma. När det gäller sociala medier så vet vi så klart hur man lägger upp ett Facebookinlägg men många av våra motståndare använder sociala medier för att smutskasta kvinnliga politiska ledare, något vi måste lära oss arbeta mot. Vi lärde oss också om säkerhetsfrågor på internet och hur vi kan arbeta på ett tryggare sätt utan att riskera att vara avlyssnade.

– Det viktigaste som finns för oss det är att känna internationellt stöd. Att människor från hela världen uttalar sig om situationen i Burma är ett otroligt viktigt moraliskt stöd. Dessutom behöver vi fortfarande humanitär hjälp när det gäller den nordliga regionen Kachin state där svält nu breder ut sig på grund av bristande kontakter med omvärlden.

Jeva Hilevich (Belarus)

– Vår organisation jobbar inte direkt med politik utan med kulturella frågor som att möjliggöra för alla i Belarus att kunna tala belarusiska. Men sådana frågor blir ju också politiska i och med att språkfrågan är kontroversiell i Belarus. Vår största utmaning är att få allmänheten att förstå varför vår egen kultur är viktig och att belarusisk kultur inte bara är för någon upplyst elit på universiteten utan faktiskt bär med sig ett viktigt kulturarv.

– Att få träffa människor från andra delar av världen som lever under förtryck är otroligt intressant och man får många nya erfarenheter av det här. Den konkreta delen av vår workshop som handlade om internetsäkerhet var viktig eftersom man inte alltid förstår hur riskabelt det är att använda digital teknik om man inte känner till säkerhetsriskerna.

– Behåll kontakten med folk i Belarus. Den största risken för oss är att vi isoleras från omvärlden och det är otroligt viktigt att exempelvis studenter får möjlighet att studera i EU eller att människor ges möjlighet att resa. Vår enda möjlighet till förändring är om människor i Belarus ser andra möjligheter och lär sig hur politik kan fungera i andra länder, några andra vägar finns inte.

Reza Haji Hosseini (Iran)

– Frågan om internetsäkerhet kändes väldigt relevant och är något som vi måste hjälpas åt för att sprida i Iran.

– Journalister har en nästan omöjlig situation i Iran och möjligheterna att skriva fritt är väldigt begränsade. Till och med politiskt okänsliga ämnen som kultur eller poesi kan tolkas som kritik av regimen och något som snabbt kan skapa en direkt farlig situation för journalisten. Enligt islam är inte censur av andras åsikter tillåtet men regimen går runt det igenom att påstå att kritik mot dem själva också är en skymf mot islam.

– Just nu sprids en bild av Iran som att situationen och kontakten med omvärlden har förbättrats, men detta är en felaktig bild. I själva verket är kränkningarna av de mänskliga rättigheterna lika omfattande som förr. Den viktigaste uppgiften från ett svenskt perspektiv är att sätta press på svenska regeringen att inte acceptera regimens försök att framstå som reformvänliga. Exempelvis är fortfarande tre politiska ledare fängslade sedan förra valet och det pågår i princip inga påtryckningar från omvärlden för att få dem frigivna.

Finns det något hopp om förändring i Iran? Ahmed Shaheed från Maldiverna är FNs särskilde rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i Iran. I november besökte han Stockholm på inbjudan av LO och fackförbundet Transport, som även startat ett fackligt nätverk till stöd för demokratiska rättigheter i Iran.

Den 27 november deltog Ahmed Shaheed på ett seminarium som anordnades av Palmecentret tillsammans med LO, Transport och ABF Stockholm.

Shaheed berättade om de många avrättningarna, kvinnoförtrycket och om hur fackligt aktiva förföljs. Med på seminariet var också Hassan Nayeb-Hashem och Sholeh Zamini, exiliranier som är bosatta i Österrike och arbetar med människorättsorganisationen Südwind, samt taxichauffören Saied Tagavi som är aktiv i Transport.

– Internationell solidaritet är ett av fackföreningarnas viktigaste vapen, sa Saied Tagavi.

Sholeh Zamini beskrev det utbredda våldet mot kvinnor. I höstas inträffade till exempel flera uppmärksammade fall där kvinnor fick sina ansikten förstörda i syraattacker.

Ahmed Shaheed sa att han ibland får frågan varför han granskar Iran när det finns andra länder i regionen som bryter minst lika mycket mot de mänskliga rättigheterna, till exempel västallierade länder som Saudiarabien och Qatar.

Shaheed påpekade att det är viktigt att även dessa länder granskas, men att det ena inte utesluter det andra. Sen finns det en särskild anledning till att sätta fokus på Iran och det är att landet på många sätt har en större potential för demokratisering.

Iran fick redan 1906 en relativt modern grundlag, som brukar ses som Mellanösterns första demokratiska. Men premiärministern Mohammad Mossadeq avsattes i en statskupp 1953. Irans monark, shahen, tog över makten och en hårdför diktatur infördes. Shahen störtades i sin tur i ett folkligt uppror 1979 men revolutionen kidnappades av islamistiska krafter som införde en ny diktatur.

Ahmed Shaheed sa att det finns flera exempel på att Iran backat när det kommit internationell kritik.

– Irans regim bryr sig om vad omvärlden säger, så det är viktigt att lyfta dessa frågor, särskilt för länder i syd.

Iran lyssnar mer på vad länder i tredje världen och neutrala länder säger än vad USA säger. Sholeh Zamini påpekade att exempelvis Uruguay, Chile, Bosnien och Bolivia har uppmanat Iran att stärka kvinnors rättigheter.

– Vi har sett att många olika länder kan förstå våra problem, flikade Hassan Nayeb-Hashem in.

Bland publiken fanns många personer som är aktiva i solidaritetsarbetet för Iran. Flera berättade om hur iranier gör motstånd mot makthavarna. Till exempel genomförde nyligen tusentals gruvarbetare en framgångsrik strejk, och vann.

– Regimen är väldigt rädd för fackföreningarna, sa Saied Tagavi och påminde om att under revolutionen 1979 gjorde till exempel oljeindustrins arbetare en viktig insats.

Han trodde absolut att förändring var möjlig. Det gjorde även Ahmed Shaheed. Han menade att Iran varken är ett slutet eller enhetligt land. Det finns stora motsättningar, även bland de styrande.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Julia Marip (Burma)

Jeva Hilevich (Belarus)

Reza Haji Hosseini (Iran)