Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.
Daniel Färm reser en fråga i sin ledare i AiP (25-01-14) som dock förtjänar att tas på allvar: vad händer med Europas säkerhet om USA:s kärnvapenparaply inte längre kan tas för givet? Det är en legitim fråga i en värld som i allt högre grad präglas av den starkes rätt och folkrättens upplösning. Men slutsatsen, att Europa därför bör utveckla en egen kärnvapenavskräckning, leder i fel riktning. Ur Olof Palmes Internationella Center perspektiv är detta inte bara ett strategiskt felaktigt vägval, utan ett som riskerar att undergräva både Europas säkerhet och nödvändiga globala ansträngningarna för fred och nedrustning.
Kärnvapenavskräckning bygger på hotet om total massförstörelse av civila samhällen. Att göra detta till en gemensam europeisk säkerhetsdoktrin innebär att acceptera, och normalisera, att vår säkerhet vilar på beredskapen att begå grova brott mot mänskligheten. Det är inte ett tekniskt eller psykologiskt problem, utan ett moraliskt och folkrättsligt. Historien visar inte heller att kärnvapen i sig skapar stabilitet, utan att världen gång på gång undvikit katastrof genom tillfälligheter, återhållsamhet och krishantering. Att fler aktörer skaffar kärnvapen ökar risken för misstag, eskalation och spridning, inte motsatsen.
Europa har varit en central aktör för icke-spridning, nedrustning och folkrätt. Att ta steg mot en egen europeisk kärnvapenkapacitet skulle kraftigt försvaga NPT-systemet och sända en tydlig signal till omvärlden: att kärnvapen är nödvändiga för säkerhet. Det är ett budskap som andra stater, i andra regioner, snabbt skulle ta fasta på. Resultatet blir inte ökad trygghet för Europa, utan ytterligare upprustning och en än farligare och mer instabil värld.
Det verkliga alternativet till kärnvapeneskalation är inte passivitet, utan ett målmedvetet arbete för gemensam säkerhet. Det innebär att säkerhet inte byggs ensidigt mot någon annan, utan genom:
Detta var kärnan i Olof Palmes säkerhetspolitiska tänkande – och den är mer relevant än på länge i en tid av internationell blockpolitik och auktoritär upprustning. Att USA:s roll inte längre kan tas för given är en stor utmaning för den europeiska säkerhetsordningen. Men svaret bör inte vara att Europa själva kliver in i kärnvapenlogiken. Europas ansvar är i stället att:
Att bygga upp en ny, trovärdig europeisk kärnvapenavskräckning skulle avslutningsvis ta många år och kräva omfattande doktrinella, industriella och politiska beslut, samtidigt som dagens säkerhetsutmaningar är akuta. Resurser skulle under lång tid bindas i ett projekt som varken är snabbt eller säkert, och där de i stället skulle kunna göra betydligt större nytta för Europas faktiska försvar genom stärkt konventionell förmåga – luftförsvar, ammunition, cyberförsvar och skydd av kritisk infrastruktur. Därtill riskerar ett europeiskt kärnvapenparaply att bli djupt politiskt splittrande, i ett Europa där hotbilder, säkerhetspolitiska traditioner och opinioner skiljer sig kraftigt åt. Ett sådant vägval riskerar därför att försvaga, snarare än stärka, Europas gemensamma säkerhet.
Kärnvapen är, som Färm själv skriver, en styggelse. Just därför bör Europas svar på dagens hot inte vara att göra dem till vår egen säkerhetspolitiska grund. Och vad händer den dagen Frankrike eller Tyskland leds av Trumps ideologiska bundsförvanter, AfD och Le Pen?
Oscar Ernerot
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
VAR: Samling Medborgarplatsen, trappan vid Medborgarhuset.
NÄR: 12 december, kl. 17.00 för musik och tal. Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot är en av talarna. Avmarsch för fackeltåget kl. 18.00 mot Slussen via Götgatan.
Ett kärnvapenfritt Sverige är inte längre en självklarhet som medlem Nato och efter att vi har ingått i DCA-avtalet om militärt samarbete med USA. Sverige deltog för första gången i en Natoövning i oktober och som simulerade användning av kärnvapen. Delta i fackeltåg den 12 december i protest mot detta förödande massförstörelsevapen och för att uppmärksamma att det behövs en lag mot kärnvapen på svenskt territorium!
Deltagande organisationer: Olof Palme International Center, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Tyresö Utlands- och Fredsförening, Soka Gakkai International, Svenska Präster och Pastorer mot Kärnvapen och Kristna Fredsrörelsen.
Huvudarrangörer: Svenska Freds och Stockholms Freds.
Säkerhetsläget i världen blir allt allvarligare. Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskriget, kärnvapenhotet mer aktuellt än på decennier och militärutgifterna slår nya rekord. Det är en farlig utveckling – men den är inte oundviklig. För att möta den behöver dock regeringen ändra sin defensiva utrikes- och säkerhetspolitik.
För även om vi nu åter behöver ökad militär beredskap för att skydda oss mot aggressiva despoter måste vi bredda vår säkerhetspolitiska verktygslåda.
Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina, samt att stora delar av västvärlden vänder bort blicken från den israeliska regeringens grova folkrättsbrott i Gaza, har haft ödesdigra konsekvenser för folkrätten och för världens säkerhet. Donald Trump har återvalts på en agenda som åter för världen in i en tid där den starkes rätt ska gälla och internationella institutioner bekämpas. I grunden ligger en högerauktoritär utveckling och en eskalerande demokratikris med stora konsekvenser för motsättningarna inom och mellan länder.
Vi riskerar nu att se slutet på den period som efter andra världskrigets fasor såg uppbyggnaden av den regelbaserade världsordningen. Tiden då bildandet av FN och FN-stadgan stärkte folkrätten och aggressionskrigen förbjöds. Då förklaringen om de mänskliga rättigheterna lade grunden för de internationella domstolarna samt konventionerna om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.
Men samtidigt som folkrätten urholkas och konflikterna ökar skär regeringen kraftigt ner det förebyggande biståndet och fredsarbetet. Detta i ett läge där världen står inför en rad existentiella hot. Militära lösningar dominerar ensidigt dagordningen och har blivit det enda svaret på internationella säkerhetshot. Men dessa skapar inte varaktig säkerhet. I stället riskerar de tvärtom att förvärra utvecklingen och de globala kriser vi står inför.
Klimatförändringar, hunger, extrem ojämlikhet och auktoritär nationalism kan inte bombas bort, och kommer finnas kvar dagen då fredsavtal kan slutas. Det måste mötas med ett aktivt förebyggande och långsiktigt främjande av demokratiska, hållbara och fredliga samhällen. Det som i sin tur också skapar möjligheter till ökad säkerhet och en mer fredlig värld.
Även om vi nu åter behöver öka vår militära beredskap för att möta utvecklingen i Europa måste vi också arbeta än mer målmedvetet mot ett paradigmskifte. Mot en internationell samverkan som bygger på en insikt av behovet av gemensam säkerhet, och som kan vara baserad på dialog och samexistens.
För att skiftet ska vara möjligt behöver den globala demokratikrisen brytas och en stark folkrätt med effektiva internationella institutioner säkerställas. Oavsett om rättsordningen kränks i Ukraina, i Palestina eller på alla andra platser måste Sverige och omvärlden tydligt agera. När internationella institutioner och domstolar attackeras behöver vi omedelbart höja rösten och samlat gå till motattack, oavsett vem det är som angriper dessa. Vi behöver förbehållslöst försvara och slå vakt om en värld där lag går före styrka och vapenmakt.
Det handlar också om vår egen säkerhet, och det duger inte att som regeringen tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott. Utan folkrätten utvecklas ett farligt och laglöst tillstånd där människor och mindre stater kommer stå helt värnlösa. Olof Palmes ord att ”folkrätten är vår första försvarslinje” gäller fortfarande i högsta grad.
Det krävs också förnyade internationella ansträngningar för nedrustning. Sverige har en lång tradition av att driva på för nedrustning och fred. Idag har vår röst tystnat. Genom regeringens utrikesdeklaration är det tydligt att utrikespolitiska värden som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, dialog och nedrustning tonas ned. Kärnvapen diskuteras inte längre som ett existentiellt hot, utan mer som att vara säkerhetsskapande. Det är en illavarslande utveckling. Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.
Säkerhet, demokrati, hälsa och klimat hänger ihop. Varje krona investerad i detta sparar upp till 16 gånger insatsen i framtida militära insatser och katastrofhantering enligt statistik från FN. Vårt utvecklingssamarbete med omvärlden har därför en unik roll i att förebygga och bemöta de förhållanden som leder till väpnande konflikter och krig – genom att främja demokrati, rättsstatens principer, kvinnors deltagande, dialog och fredlig konfliktlösning.
Bistånd är inget oviktigt sidospår utan tvärtom en nödvändig investering i vår framtida säkerhet. Att återgå till enprocentsmålet är därför inte bara moraliskt rätt, det är strategiskt smart. Många av de hot som världen idag står inför, som klimatkrisen och demokratikrisen, kommer dessutom att ytterligare öka konfliktnivåerna under kommande decennier.
Det finns ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och det finns vare sig fred eller utveckling utan internationell rätt. Vi måste därför arbeta inom alla dessa tre områden för att nå en mer säker värld.
Att som regeringen kraftigt dra ner på det svenska utvecklingssamarbetet, tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott samt driva en defensiv och enögd utrikespolitik, som enbart fokuserar på närområdet och svenska intressen, håller inte.
För vill vi ha fred, måste vi också rusta för fred.
Margot Wallström
ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades först i Svenska Dagbladet.
Redefining Security for the 21st Century- Common Security Conference 2025
TIME AND PLACE:
April 10th 15:00-17:00(CEST), April 11th 10:00-18:00(CEST)
Online (zoom link will be sent upon registration).
The conference will be held in English. Translation options will be available. See registration.
The global order and balance of power is in the midst of rapid and unpredictable changes, leading to new violent conflicts, realms of contestation, and increasing global tensions. As the post-Cold War era comes to an end and reveals its shortcomings, the new international order has not yet emerged and remains to be defined.
Today, global decision-makers have broken down nuclear arms regulation and once again resorting to power politics and strategic competition with heavy investments in the military industry at enormous social and environmental cost. We strongly believe that civil society, the working class, and marginalized groups must have a say in what the new order looks like. The concept of Common Security, developed during the 1980s Cold War confrontation and revitalized in the 21 st century, can serve as an important tool to define from civil society what a new order should look like.
The online Common Security Conference 2025: Redefining Security for the 21st Century brings together politicians, international officials, trade union leaders, non-governmental organizations, peace activists, and more for critical discussions on concrete steps and strategies for global, regional, national, and local level movements for a more just and peaceful future for us all. We invite you to be part of the movement for a common security policy for the new age – one that prioritizes human life over war and imperialism, that emphasizes our common humanity over division, and that pushes for global cooperation to resolve disagreements and conflicts.
Speakers include:
Jan Eliasson, Swedish and international diplomat, former Deputy Secretary-General of the United Nations (2012-2016) and Swedish Minister for Foreign Affairs (2006)
Annika Söder, Chair of the European Institute of Peace and former State Secretary for Foreign Affairs of Sweden
Cecilia M. Bailliet, UN Independent Expert on human rights and international solidarity
Omar Faruk Osman, General Secretary, Federation of Somali Trade Unions (FESTU)
Olof Palmes Internationella Center
International Peace Bureau (IPB)
International Trade Union Confederation (ITUC)
LO Sweden
Alianza Iberoamericana por la Paz
ONG ASRAD Mali
STEM (Science, Technology, Engineering, and Mathematics) Network
Varje år organiserar Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen fackeltåget ”Lucia för Fred”. Årets budskap är en kärnvapenfri värld. Tåget ska hedra mottagarna av Nobels fredspris, organisationen Nihon Hidankyo, som sedan 1956 samlat överlevare av atombomberna i Hiroshima och Nagasaki för att sprida kunskap om kärnvapnens verkningar.
Välkommen att gå med Palmecentret i årets fackeltåg!
Facklor finns på plats, men vill du vara säker på att få en är det självfallet bäst att ta med egen. Inga andra fanor än medarrangörernas är tillåtna – budskapet i fokus!
Krav från demonstrationen:
Stockholms Fredsförening | Svenska Freds och Skiljedomsföreningen | Svenska Läkare mot kärnvapen | Kristna Fredsrörelsen | Olof Palmes Internationella Center | Internationella kvinnoförbundet för Fred och Frihet – IKFF.
Vi hälsar dig välkommen som utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M). Det är en värld med stora utmaningar som du ställs inför. Som vi ser det blir en av dina viktigaste uppgifter att ge Sverige en tydlig röst på den globala arenan. Att driva en utrikespolitik som enbart fokuserar på närområdet och svenska intressen håller inte längre.
Sverige har en stolt historia där vi aktivt stått upp för fattiga och aktivt arbetat för fred. Den politiken har ibland föraktfullt utmålats som att Sverige velat vara ett världssamvete. Men som världen ser ut i dag – med allt fler krig, klimatkris, snabb tillbakagång av demokratin och fler människor som går hungriga – borde många politiska ledare plågas av dåligt samvete.
Den 22 september samlas världens ledare i New York för toppmötet ”Summit of the future”. Det är ett initiativ från FN:s generalsekreterare med syftet att få fart på det internationella samarbetet kring de ödesfrågor som mänskligheten står inför. Samtidigt sker också en avstämning kring hur långt världssamfundet kommit med Agenda 2030 och de globala utvecklingsmålen.
Tyvärr vet vi att avstämningen kommer att visa på att arbetet inte alls är i fas. Någonstans i en alltmer skakig och konfliktfylld värld har de gemensamma åtagandena försvunnit. I dag nämner inte den svenska regeringen ens de globala målen i utrikesdeklarationen. Vi hoppas att du som ny utrikesminister tänker ändra på det.
I dag lever allt fler av världens befolkning i auktoritära stater eller totalitära diktaturer. Sverige måste därför bli en än mer aktiv aktör för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är direkt kontraproduktivt att försvåra för de svenska biståndsorganisationer som ger stöd åt människor som kämpar för sina demokratiska rättigheter. Utveckla gärna i stället den demokratisatsningen som den tidigare regeringen startade.
Vi ser också fler väpnade konflikter. Alltmer resurser läggs på vapen i stället för på människor. Historiskt sett har Sverige varit en av de mest aktiva rösterna för nedrustning och även som Nato-medlemmar kan vi fortsätta vara drivande. Kärnvapnen hotar hela mänsklighetens fortlevnad och när vi nu ser att kärnvapenmakterna moderniserar sina arsenaler måste vi agera. Det säkerhetsläge vi befinner oss i efter Rysslands invasion av Ukraina tvingar oss och flera andra länder att rusta oss militärt. Men det får inte hindra de långsiktiga ambitionerna att verka för fred och helt få bort kärnvapnen från vår jord.
Klimatkrisen är en ödesfråga för mänskligheten och hör nära ihop med utrikespolitiken. Här borde du agera på ett sätt som ger dina kolleger i regeringen dåligt samvete. Den svenska klimatpolitiken har havererat. Ska Sverige vara en tuff global aktör i klimatfrågan, och det måste vi, så behöver vi åter få en inhemsk klimatpolitik värd namnet.
Det kommer också finnas stora förväntningar på dig som kvinnlig utrikesminister. Få andra svenska utrikespolitiska initiativ har under senare år fått så stort genomslag internationellt som den feministiska utrikespolitiken.
I grunden måste avslutningsvis det internationella samarbetet utgå från en regelbaserad världsordning; att det finns gemensamma spelregler som alla stater respekterar. Över hela världen upplever man det som ett hyckleri när USA och stora delar av Västeuropa ger ett helhjärtat stöd till Ukraina, men samtidigt i praktiken tolererar Israels ockupation av Palestina, samt visar likgiltighet inför det fruktansvärda lidande som nu drabbar civilbefolkningen där.
Den svenska regeringen har inte på något meningsfullt sätt uttryckt medlidande med människorna i Gaza eller försökt ställa Israel till svars. Det gör oss inte till en trovärdig global aktör när vi ska tala för gemensamma regler och humanitär rätt. Vi hoppas att du ändrar på det och både visar medkänsla, står upp för alla människors lika värde samt kräver att alla stater ska följa den internationella rätten.
Sverige kan bidra till en annan värld. Ge oss en tydlig röst Maria Malmer Stenergard!
Margot Wallström
ordförande Olof Palmes internationella center och tidigare svensk utrikesminister (S)
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Den här artikeln publicerades ursprungligen i Expressen 12 september 2024.
Utan kärnvapengarantier blir DCA ett existentiellt hotVi lever i en alltmer orolig värld. Ryssland invasion av Ukraina och det skoningslösa kriget i Gaza skrämmer oss och ökar de globala spänningarna. De globala militärutgifterna ökar i rasande takt. Kärnvapenstaterna utökar och förnyar sina arsenaler. Allt fler länder överger demokratin och går i auktoritär riktning.
De försämrade säkerhetsläget fick Sverige och Finland att överge sin långa tradition av militär alliansfrihet, och man är idag medlemmar av Nato. Nu är både Sverige och Finland på väg att sluta avtal med USA om att tillåta amerikansk militär och lagring av vapen i respektive land. Men medan Finland har en lag som förbjuder att kärnvapen förs in på finskt territorium så saknas liknande lagstiftning i Sverige.
DCA (Defense cooperation agreement) är inte en del av Nato-samarbetet utan ett separat avtal med USA. Det ger dem möjlighet att upprätta militärbaser på 17 platser i Sverige. På de amerikanska baserna ska amerikansk militär, civilanställda och anhöriga kunna leva vid sidan av de regelverk som annars gäller i Sverige. Amerikansk militärpolis ska kunna ingripa även i samhällen i närheten av basen.
USA ges även möjlighet att lagra militär utrustning i Sverige. På det området finns avtalets största risk, då det inte i texten hänvisas till något uttryckligt förbud mot att föra in kärnvapen i Sverige.
I Finland finns, som nämnts, en lag som förbjuder att kärnladdningar förs in i landet. Även Danmark är på väg mot ett DCA-avtal och Norge har sedan tidigare ett avtal med USA. I båda dessa texter görs tydliga hänvisningar till policys som förbjuder införsel av kärnvapen i fredstid. I det svenska avtalet finns bara vaga hänvisningar till svensk suveränitet. Vi kan inte se att Sverige har något att vinna på att ha ett upplägg som skiljer sig från det våra grannländer har.
Det är sparsamt med offentlig debatt kring DCA-avtalet. Vi menar att svenska folket har rätt att få veta att Sverige inom kort kan ta beslut om ett långtgående försvarsavtal som innebär att kärnvapen kan komma att lagras på svenskt territorium. Riksdagen borde därför inte fatta beslut om DCA-avtalet innan ett tydligt förbehåll finns inskrivet i avtalet mot införsel av kärnvapen i Sverige. Sverige bör annars snarast lagstifta mot detta som Finland gjort.
I en värld där Sverige snart kan ha både Putin som styr i öster och Trump i väster, krävs att vi är tydliga och säger ifrån att vi inte önskar bli en måltavla i en möjlig kärnvapenkonflikt, och därför inte tillåter kärnvapen på vårt territorium. Det handlar om vår säkerhet och överlevnad. Likaså är det viktigt att Sverige på det globala planet fortsätter arbeta och utmärka sig som en kraft som motverkar spridningen av kärnvapen.
I arbetarrörelsen ska vi fortsätta att vara stolta över att över att vi genom historien tydligt stått upp och arbetat för fred och nedrustning. Säkerhetsläget tvingar nu Sverige och andra länder att lägga mer resurser på militära ändamål. Men detta får inte skymma sikten för de existentiella hot Sverige och världen står inför, och det långsiktiga målet att helt få bort massförstörelsevapnen.
Vi får inte utsätta vårt Sverige för ökad risk att dras in i en kärnvapenkonflikt eller bidra till ökad spridning av kärnvapen. Därför ska vi inte skapa osäkerhet kring Sveriges inställning till kärnvapen på svensk mark.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, fd. generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Dagens ETC den 31/5-2024.
”Att stå upp för nedrustning är inte att krama Putin”I en krönika i Altinget går Claes Arvidsson hårt mot fredsrörelsen och Olof Palmes Internationella Center. Jag har svårt att förstå vad han egentligen vill åstadkomma med sin kritik. Vad får vi för värld om varje aktör som på något sätt agerar för fred och internationell samverkan stämplas som Putinkramare?
Vi kan inte ha en global ordning där den starkaste makten kan göra precis som den behagar. Världsordningen måste bygga på spelregler som gäller för alla stater. Att Ryssland genom sin invasion bryter mot FN-stadgan är det som gör det legitimt att stödja Ukraina, även militärt.
Claes Arvidsson säger att det är bra att vi från Palmecentret har samlat in pengar och genomfört konkreta humanitära projekt i Ukraina, men insinuerar att vi borde köpt vapen för pengarna. Men det är väl knappast vapenhandel som Palmecentret har specialkunskaper om. Däremot är vi duktiga på att stödja folkrörelser som gör viktiga insatser i ett krigshärjat land.
Lite smickrande är det att Claes Arvidsson noga verkar ha följt det arbete som Palmecentret gjort för att åter lyfta fram begreppet gemensam säkerhet. Begreppet blev etablerat genom en internationell kommission, ledd av Olof Palme, som i början av 1980-talet lanserade tanken om att säkerhetspolitiken måste bygga på insikten att i ett kärnvapenkrig finns inga vinnare. Bara ömsesidig förintelse. Således har båda sidor ett gemensamt problem att hantera.
Då, i början av 1980-talet, ökade spänningarna mellan de båda militärallianserna. Ett fullskaligt krig skulle ha förvandlat Europa, Sovjetunionen och USA till radioaktiva grushögar. Men insikten växte om behovet av nedrustning och gemensam säkerhet. Reagan och Gorbatjov möttes för fredssamtal, som ledde till avspänning och en minskning av kärnvapenarsenalerna.
Men nu ökar krigshotet, kärnvapenmakterna rustar upp och vi ser fler väpnade konflikter. Risken ökar för krig som skulle betyda slutet för den mänskliga civilisationen. Det ryska ledarskapet hotar öppet med att ta till kärnvapen.
En kärnvapenkonflikt kan utlösas oavsiktligt när automatiserade system varnar för vad de tror är ett angrepp. FN:s generalsekreterare har uttryckt det som att mänskligheten bara är ett misstag bort från nukleär förintelse.
Därför är behovet nu större än på länge av en aktiv fredsrörelse, internationellt samarbete och förståelse för behovet av gemensam säkerhet. Inte för att ursäkta Putins invasion, utan för att skapa hopp för mänskligheten; det finns alternativ till krig och inskränkt nationalism.
Sammantaget 92 stater har tagit ställning och skrivit under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Dessa länder går före och sänder en tydlig signal till kärnvapenstaterna att det nu är dags att helt skrota kärnvapnen. Den norska Nobelkommittén uppmärksammade kampen för att förbjuda kärnvapnen genom att tilldela 2017 års fredspris till organisationen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN).
Mänskligheten måste vara mogen att ta steget att avskaffa vapen som är ett hot mot vår existens. Som om det inte räckte med klimatkris och hotet mot den biologiska mångfalden. Det är inte naivt, utan tvärtom att ta ansvar för vår gemensamma överlevnad.
Sverige har stolta traditioner när det gäller att agera för fred och nedrustning. Det förpliktigar också som medlem i Nato. Vi borde givetvis ställa oss bakom och ta ledningen i kampen för ett globalt förbud mot kärnvapen.
Debattartikeln publicerades i Altinget den 16/8-2023.
Palmecentret skriver för bättre globalt samarbeteVärlden befinner sig i kris. Behovet av ett bättre fungerande globalt samarbete är akut. Den nya internationella rapporten Spotlight on Global Multilateralism visar på vägar ut ur krisen.
Rapporten är en del i arbetet med att förbereda FN-toppmötet Summit of the Future, som ska äga rum i september nästa år. FN:s generalsekreterare António Guterres har kallat till detta med syftet att åter få fart på samverkan mellan världens stater. Guterres har beskrivit mötet som avgörande för att utveckla det globala samarbetet kring de kritiska utmaningar som världen står inför. Bland civilsamhällets organisationer pågår nu aktiviteter för att påverka agendan inför Summit of the Future.
Spotlight on Global Multilateralism har tagits fram av Global Policy Forum. Palmecentret har bidragit med en text om gemensam säkerhet. Den texten bygger på rapporten Common Security 2022.
Begreppet gemensam säkerhet etablerades 1982 av en internationell kommission ledd av Olof Palme. Grundtanken är att en nation inte kan uppnå säkerhet genom att hota omvärlden med fler och kraftigare kärnvapen. Ingen sida kan vinna ett fullständigt kärnvapenkrig, och problemet måste hanteras gemensamt. Samma tankesätt går att tillämpa även på andra globala utmaningar som till exempel klimatet och pandemier.
Common Security 2022 innehåller 25 stycken konkreta rekommendationer för hur vi skapar en säkrare och tryggare värld.
Spotlight on Global Multilateralism innehåller även en text om det som kallas för A New Social Contract , som är den internationella fackföreningsrörelsens samlade förslag på hur världen kan skapa fler klimatvänliga jobb, uppfylla internationella åtaganden om arbetares rättigheter samt anständiga minimilöner och social trygghet för alla löntagare.
Andra inlägg i rapporten handlar om bland annat om behovet av stärkta mänskliga rättigheter för ungdomar och hur vi kan skapa en öppen, fri och säker digital framtid för alla människor på vår planet.
Läs den nyligen lanserade slutrapporten från den av FN tillsatta High-Level Advisory Board on Effective Multilaterlism, under ledning av av Stefan Löfven och Ellen Johnson Sirleaf, från Liberia: Läs rapporten här!
Det var allvarsamma ord som FN:s generalsekreterare António Guterres yttrade när han för några dagar sedan talade i New York om hotet från kärnvapnen: ”Mänskligheten är ett enda litet misstag från att förintas i ett kärnvapenkrig.”
Den varningen finns extra anledning att ta till sig just i dag när det är precis 77 år sedan den första atombomben fälldes över Hiroshima. Vi har alla sett skräckbilder som visar förödelsen efter bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki, och sagt att det få aldrig ske igen.
Men för varje dag så ökar nu risken att detta som vi hoppats skulle höra till historien åter kan upprepas. Vi har kriget i Ukraina, och Putins hot om att ta till kärnvapen. Vi ser ökade spänningar mellan USA och Kina. Och vi ser kärnvapenmakterna som i stället för att avrusta är i full gång med att modernisera sina kärnvapenarsenaler.
Ökade motsättningar ökar risken för att kärnvapen kommer till användning och i ett spänt läge kan ett falsklarm få någon att trycka på avfyrningsknappen. Det kan ske, men det får inte ske.
Ledarna i kärnvapenstaterna måste känna trycket underifrån när människor i hela världen går samman och kräver ett slut på hot, avskräckning och ökade militära kostnader. För 40 år sedan demonstrerade 100 000 människor på Göteborgs gator, för freden och för att förhindra att fler kärnvapen placerades ut i Europa. Liknande demonstrationer borde hållas igen, över hela världen.
Doktrinen om att kärnvapen avskräcker motståndaren från att ta till vapen har visat sig vara helt fel. Putin låter sig inte på något sätt avskräckas av att andra länder har kärnvapen. Tvärtom gör de ryska kärnvapnen att de länder som ställer upp på Ukrainas sida måste visa viss försiktighet för att inte provocera fram en kärnvapenattack från Putin.
Doktrinen om avskräckning måste ersättas med begreppet gemensam säkerhet, som etablerades av en internationell kommission under ledning av Olof Palme. I och med att ett fullskaligt kärnvapenkrig leder till att båda sidor förintas måste man i stället gemensamt arbeta för att förhindra krig och öka säkerheten.
Sverige har historiskt spelat en framträdande roll i internationella nedrustningsförhandlingar, och gör så än i dag. Just nu pågår den så kallade översynskonferensen av icke-spridningsavtalet i FN-högkvarteret i New York. Det var där António Guterres höll sitt allvarsamma tal. Icke-spridningsavtalet syftar till att förhindra att fler länder skaffa sig kärnvapen och i förlängningen till nedrustning.
Den socialdemokratiska regeringen är drivande i förhandlingarna, bland annat genom Stockholmsinitiativet, som samlar ett antal icke-kärnvapenstater, bland andra Japan, Spanien, Norge, Finland, Argentina och Etiopien. De har gått samman med syftet att öka engagemanget i nedrustningsfrågorna.
Men Sverige behöver ta ytterligare ett steg och även ansluta sig till FN:s konvention om ett kärnvapenförbud, som bland annat Österrike och Irland anslutit sig till. Att Sverige som framtida NATO-land står upp för ett totalförbud av kärnvapen skulle skicka en stark signal till kärnvapenmakterna.
Det går inte att bortse från att NATO bygger sin militära strategi på kärnvapen. Men det fråntar inte Sverige möjligheten att agera. NATO-länderna har slutit upp bakom Icke-spridningsavtalet, vilket innebär att man faktiskt åtagit sig att verka för nedrustning av kärnvapenarsenalerna (även om vi idag inte ser att det åtagandet omsätts i praktisk handling).
Det finns alltså ingen egentlig grund till den avvisande hållning som, särskilt USA, visat inför FN:s kärnvapenförbud. Sverige kan vara med och bygga broar mellan alla goda krafter som har som långsiktigt mål att skrota kärnvapnen.
Snart har vi val i Sverige. Ofta tenderar valkampanjer att fokusera på kortsiktiga plånboksfrågor. Men som väljare har du makt att också påverka framtiden för dina barn och barnbarn. Vilka är de partier som tar klimatomställningen på allvar. Vilka partier arbetar för nedrustning; för att Hiroshimadagen blir en dag då vi minns en av de största tragedierna i mänskligheten historia, men slipper frukta att historien ska återupprepa sig.
Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
