Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Vi har i dag ett ekonomiskt system på kollisionskurs med planeten och som samtidigt misslyckas med att leverera det människor verkligen behöver. Enligt ny forskning har redan sju av nio planetära gränser passerats. Samtidigt lever 44 procent av världens befolkning i dag i relativ fattigdom.
Klyftorna växer snabbt och de mål vi gemensamt satt för ett gott liv för alla och en levbar planet, Agenda 2030 samt klimat- och miljömålen, ser alltmer avlägsna ut.
Det här är vår framtids dubbla kris: ekologiskt nödläge och social otrygghet. Vi behöver snabbt hitta vägar att bromsa klimat- och miljöförstörelsen som samtidigt tryggar tillvaron för människor. Politiska lösningar som förenar omställning och jämlikhet, och hur en hållbar välfärd ska kunna byggas inom planetens gränser. Vi behöver snabbt hitta vägar att bromsa klimat- och miljöförstörelsen som samtidigt tryggar tillvaron för människor
86 procent av svenskarna anser att regeringen bör göra mer för att hantera klimathotet. 62 procent vill att vår ekonomi ska prioritera hälsa och välmående för människor och natur, snarare än att enbart fokusera på tillväxt och ökat materiellt välstånd i landet.
Det är också fullt möjligt att nå målen vi redan har lovat att jobba mot, både vad gäller klimatmålen och Agenda 2030. Forskningen visar att mänskligheten kan uppnå god livskvalitet för alla med bara en tredjedel av de resurser vi använder i dag – om vi fördelar och använder dem klokt.
Nya utmaningar kräver nya lösningar – och visioner. Forskare som Johan Rockström har länge varnat för att små steg inte räcker för att möta nödläget och efterlyser ett politiskt ledarskap som förenar klimat- och miljömål med social rättvisa – en väg som är både hållbar och demokratisk.
Det räcker inte heller att tala om hållbarhet i allmänna ordalag. Vi behöver i stället börja styra mot mål som är förenliga med vad vi vet från forskningen – och med global rättvisa. En politik som styr ekonomin mot människors välmående, jämlikhet och ekologisk balans, i stället för kortsiktig tillväxt.
Länder som Finland och Skottland, liksom städer som Amsterdam och Tomelilla, har redan börjat styra mer mot välmåendeekonomi genom att låta social trygghet och ekologiska gränser tydligare sätta ramarna för politiska beslut.
För att lyckas behöver vi formulera den berättelse som saknas i dagens debatt: att en rättvis grön omställning inte är ett hot mot välfärden utan dess förutsättning.
En rättvis omställning betyder i praktiken att löntagare, glesbygd, låginkomsttagare och unga inte lämnas att bära kostnaderna. Det betyder satsningar på gröna jobb, starka socialförsäkringar, kollektivtrafik och energieffektivisering som sänker människors kostnader och samtidigt minskar utsläpp och användningen av resurser.
Det betyder också att rikare länder som har goda möjligheter att ställa om gör det snabbare, och stöttar låginkomstländer i att göra sin omställning.
Inför COP30 samlar Palmecentret under årets Palmedag aktörer från forskningen, fackföreningar, civilsamhälle och politiken kring just detta: En ny ekosocial samhällsmodell där välfärd och grön omställning är två sidor av samma mynt.
Utgångspunkten är enkel men krävande – en välfärdsstat som levererar trygghet och frihet, inom planetens gränser.
Praktisk politik för att uppnå detta handlar om att sätta upp mätbara mål för välmående i budgetarbetet, driva klimat- och miljöpolitik som också minskar ojämlikheten, skapa omställningsfonder som gör det tryggt att byta jobb och bransch, samt styra investeringar till det som gynnar både människor och ekosystem.
Sverige och andra länder behöver därför:
De nordiska länderna har bäst förutsättningar att gå först: starka välfärdssystem, hög tillit och erfarenhet av samverkan mellan marknad, stat och folkrörelser. Här kan nästa samhällsmodell ta form – en ekosocial modell där välfärd, klimat och rättvisa är sammanlänkade.
Det är dags att Sverige och Norden visar vägen mot en politik som börjar mäta och styra mot det som verkligen räknas: Människors sociala trygghet och planetens hälsa. Alla, oavsett politisk färg, behöver nu våga tänka nytt för att hantera vår tids största utmaningar.
Artikeln har tidigare publicerats i Altinget.
Nedrustning och skyddet av vår livsmiljö handlar om vår överlevnadVarje bomb som faller spränger inte bara sönder städer och människor – den förgiftar mark, vatten och luft. Den lämnar efter sig en tyst katastrof som fortsätter långt efter att bomberna tystnat.
I Ukraina orsakar kriget efter Rysslands fullskaliga invasionskrig en ekologisk förstörelse som kommer att drabba generationer. Rapporten An Environmental Compact for Ukraine, framtagen på uppdrag av Ukrainas regering och ledd av Palmecentrets ordförande Margot Wallström, dokumenterar de enorma miljöskadorna: kemikalier som sprids, jordar som förgiftas, infrastruktur som förstörs.
Hot mot planeten
Bombningarna i Gaza skapar samtidigt tiotals miljoner ton avfall och restprodukter, förstörda vatten- och avloppssystem vilket har lett till allvarliga mark- och vattenföroreningar. Gaza riskerar att bli obeboeligt – inte bara av det urskillningslösa dödandet, utan också av en förstörd livsmiljö.
När Ryssland nu senast presenterat ett test av den kärnkraftsdrivna roboten Burevestnik – ett kärnkraftsdrivet vapen som kan lastas med kärnvapen – suddas gränsen ut mellan krigets risker och vår livsmiljös sammanbrott. Denna typ av vapen utgör inte bara ett hot mot freden, utan mot planeten. Teoretiskt har denna typ av vapen obegränsad räckvidd, och varje haveri skulle kunna sprida radioaktiv förorening över enorma områden, för att inte tala om de katastrofala följderna vid en faktisk användning i krig.
Den militära sektorn står i dag också för 5,5 procent av världens samlade utsläpp – mer än civilflyget och sjöfarten tillsammans. Ändå undantas dessa utsläpp från internationell klimatrapportering. Vi vet inte hur mycket krigsmaskineriet sammantaget förstör vår planets klimat.
Måste ses i ett samverkande perspektiv
Under förra året spenderades över 29,1 biljoner kronor på militära utgifter globalt. Det är enorm kostnad när vi samtidigt har akuta behov att genomföra en sällan skådad kraftsamling att möta klimatkrisen. Om vi misslyckas väntas inte bara katastrofer, folkförflyttningar, ekologisk massdöd och svält. Fler konflikter och krig kommer följa i dess spår.
Detta är inte hållbart. Vi måste bygga mänsklig säkerhet med hänsyn till vår livsmiljö, och inte på hotet om ömsesidig förstörelse. Vi vet också att konflikter, klimatkris och ojämlikhet måste ses ur ett samverkande perspektiv. För att bryta spiralen krävs ett nytt ledarskap och att vi tydligt tar steg för ökad mänsklig och gemensam säkerhet:
Under Alva Myrdals, Olof Palmes och Anna Lindhs var Sverige en tydlig röst för nedrustning, miljö och fred. Den traditionen får vi inte överge. Att stå upp för nedrustning och klimatomställning är inte naivt, det är en realistisk politik för överlevnad. När världen nu samlas under FN:s nedrustningsvecka är budskapet tydligt: Verklig säkerhet förutsätter att vi förebygger konflikter och försvarar vår livsmiljö.
Vår uppmaning till regeringen, låt inte Sveriges röst förbli tyst. Det är hög tid att visa ledarskap i vår tids ödesfrågor.
Oscar Ernerot, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Danielle Barsoum Malki, policyrådgivare Fred & Dialog, Olof Palmes Internationella Center
Ukrainas första progressiva toppmöte – mot EU-medlemskap och en rättvis återbyggnadUnder ett och samma tak kommer politiker, representanter för civilsamhället, fackföreningar, akademiker, veteraner och ungdomsrörelser att samlas för att diskutera Ukrainas framtid inom den europeiska gemenskapen efter kriget.
Målet med toppmötet är inte bara att bekräfta vårt gemensamma engagemang för Ukrainas suveränitet och omvärldens stöd under den pågående ryska aggressionen, utan också att göra Ukrainas EU-anslutningsprocess till en drivkraft för social dialog, rättvisa och inkludering.
Lika viktigt är att toppmötet kommer att fungera som en plattform för att stärka samarbetet med ukrainska progressiva organisationer som länge har arbetat för att främja demokrati, social jämlikhet och medborgerligt deltagande – just de värden som formar Europas gemensamma framtid.
Den två dagar långa konferensen kommer att hållas på ukrainska och engelska, med möjlighet att delta online:
Toppmötet organiseras av PES, S&D-gruppen i Europaparlamentet, Palmecentret och andra ledande europeiska partners – i samarbete med SD Platform i Ukraina
EUkraine 1st Progressive Summit – towards EU membership and Fair recoveryUnder one roof, politicians, civil society representatives, trade unions, academics, veterans, and youth movements will come together to discuss Ukraine’s post-war future within the European community.
The goal of the Summit is not only to reaffirm our shared commitment to Ukraine’s sovereignty and consolidated international support during the ongoing Russian aggression, but also to make Ukraine’s EU accession process a driver of social dialogue, justice, and inclusion.
Equally important, the Summit will serve as a platform to strengthen cooperation with Ukrainian progressive organizations that have long been working to advance democracy, social equality, and civic participation — the very values that shape Europe’s common future.
The two-day conference will be held in Ukrainian and English, with the possibility to join online:
The Summit is organized by the Party of European Socialists (PES), the Group of Socialists and Democrats in the European Parliament (S&D Group), Olof Palme International Center and other leading European partners, in cooperation with the Social Democratic Platform of Ukraine.
Kvinnor får stöd i att bli egenföretagare
Biståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Tre kvinnoorganisationer som Palmecentret stöttar i Sydafrika och Zimbabwe såg hur klimatkrisen ökar kvinnors fattigdom och utsatthet för våld. De bestämde sig för att göra något som både stärkte kvinnorna de jobbar med och bidrog till grön omställning. Därför utbildar de nu kvinnor som överlevt könsbaserat våld så att de kan skapa hållbara matträdgårdar. Där används traditionella frön, hämtade från en fröbank som kvinnor på landsbygden startat. På så sätt kan kvinnorna odla tåliga grödor som är bättre anpassade för ett hetare klimat. Med en tryggare matförsörjning och ekonomi kan de lättare lämna våldsamma relationer.
Många filippinska kvinnor arbetar utomlands under svåra villkor. Det är vanligt att de behöver lämna sina barn hos släktingar och vara borta från dem under flera års tid för att försörja sig och skicka hem pengar. Skulle de återvända till Filippinerna möter de ofta arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet. Det vill Center for Migrant Advocacy ändra på. I samarbete med Palmecentret och Anna Lindhs minnesfond stöttar organisationen kvinnor i att gå samman lokalt för att skapa hållbara jobb och småskaliga företag.
Genom stödet har det bildats kvinnokooperativ som till exempel producerar ekologisk juice och sylt och mattor av återbrukad textil – samtidigt som de kräver sin rätt till offentligt stöd ur jämställdhetsbudgeten. Enligt filippinsk lag måste alla myndigheter avsätta minst fem procent av budgeten till aktiviteter som främjar kvinnors rättigheter. Men det är långt ifrån alltid som det sker, och när det händer kan pengarna gå till något projekt som leds av den lokala borgmästarens fru.
Genom Center for Migrant Advocacy får kvinnorna utbildning, en plats att utbyta erfarenheter på och stöd i att söka gemensamma projekt. På så sätt skapas självständighet och framtidstro – och fler filippinska barn kan växa upp med sina föräldrar.
Palmecentrets partner Gender Alliance Development Center (GADC) har framgångsrikt påverkat Tiranas kommun att utöka stödet till marginaliserade kvinnor. Stödet riktar sig till kvinnor på landsbygden, ensamstående mödrar och romska kvinnor, med ett särskilt fokus på kvinnor som utsätts för våld i nära relation. Tack vare att GADC uppvaktat beslutsfattare får nu kvinnorna 6 000 euro i ett startbidrag för att utveckla sin egen affärsverksamhet. De är dessutom undantagna från skatter under ett år, och kommer erbjudas mentorskap och utbildning för att öka sina chanser att lyckas.
Att utsatta kvinnor ges möjlighet att bygga upp en egen försörjning lyfter familjer ur fattigdom och bidrar till samhällets utveckling i stort. Det är särskilt viktigt för kvinnor som utsätts för våld hemma, för att kunna bryta våldscirkeln.
De tar kampen för Amazonas framtid
Biståndsministern stoppar Palmecentrets Sida-uppdrag att främja civilsamhället internationellt. Det kommer slå hårt mot våra samarbetspartners runt om i världen. Vi behöver nu din hjälp att möta regeringens riktade angrepp och stötta våra modiga partnerorganisationer. Vi kommer jobba hårt att försöka hitta ny finansiering för att kunna säkra deras viktiga arbete.
Colombia räknas som det farligaste landet i världen för miljöaktivister, särskilt i Amazonas där väpnade grupper, illegal gruvdrift och avskogning hotar både människor och klimatet. Under 2023 mördades nära 80 personer som engagerat sig i miljöfrågor. Trots riskerna lyckades Palmecentrets partnerorganisation VozEs samla 50 miljöorganisationer i Amazonas så att de kunde föra fram sina krav till bland annat landets regering. De lyfte bland annat förslag på hur säkerheten för miljöförsvarare kan öka, hur skogsskövlingen i Amazonas ska stoppas och hur klimatomställningen kan göras rättvis för arbetare och lokalsamhällen.
Tillsammans utvecklade deltagarna en gemensam deklaration med sina viktigaste krav som de sedan överlämnade till representanter för regeringen, kongressen, FN och regeringens delegation i fredsdialogen med ELN. Att miljörörelsen talade med enad röst och för första gången mötte regeringen samlat var ett historiskt steg. Konventionen har stärkt rörelsens inflytande, bidragit till konkreta politiska reformer och förbättrat skyddet för miljöaktivister.
I Colombias del av Amazonas har ungdomar för första gången bjudits in till politiskt beslutsfattande om miljö och klimat. Det är tack vare VozEs, som också arbetar för att öka ungas inflytande, främja jämställdhet och ta fram klimat- och miljöpolitik med folkligt stöd – i en region som är avgörande för hela mänsklighetens framtid. Tusentals unga drillas nu till ledare i arbetet för Amazonas överlevnad.
Genom så kallade miljöakademier har ungdomar i bland annat Chocó och Cumaribo utbildats för att kunna påverka miljöarbetet i sina hemregioner, i dialog med borgmästare, guvernörer och lokala ledare. En stor framgång är att miljöakademierna nu har skrivits in som en del av de officiella utvecklingsplanerna, vilket innebär att 3 220 unga miljöförsvarare kommer att utbildas fram till år 2027.
Miljöakademierna har också haft stor betydelse för urfolksgrupper som Kankuamofolket. För första gången kunde unga, inklusive unga kvinnor, föra en öppen dialog med sina traditionella ledare om både klimat och jämställdhet – frågor som aldrig tidigare lyfts i det forumet. Det är ett avgörande steg mot att göra ungas röster hörda i lokalsamhällen där deras inflytande länge varit begränsat.
Från stridsflyg till solceller: Vad kan vi lära oss av facklig kamp denna Earth Day?
1976 blåste en intern strid upp i det brittiska företaget Lukas Aerospace. Ledningen ville fokusera på företagets militära produktion och säga upp personal. De anställda kontrade med en gemensam facklig plan som både skulle rädda jobben och ta företaget i en ny riktning. I stället för att tillverka missiler ville de framställa saker som gjorde social nytta, som medicinsk utrustning och värmepumpar och solceller, så att arbetare skulle ha råd att värma upp sina hem.
”Lukasplanen” och fackets organisering för att få använda sina yrkeskunskaper på ett sätt som bidrar till det allmänna bästa – till fred, klimatnytta och jämlikhet – gör sig påmind på Earth Day i år.
Den infaller i en tid då satsningar på militär och vapen upptar en rekordstor del av våra gemensamma resurser. Och där summan som läggs på militär upprustning överträffar det som läggs på klimatomställningen många gånger om. För den som vill ha säkerhet för alla är detta en bakvänd logik.
Inte minst när man tänker på att militärindustrin bidrar till det pågående angreppet på jordens livsuppehållande system. Militären står för cirka en tjugondel av världens totala klimatutsläpp – mer än civilflyget. Lägg till det skador på lokal natur, då giftiga ämnen släpps ut vid övningar och vapentester och hamnar i människors och djurs kroppar. I vissa fall är storskalig miljöförstörelse – ekocid – rentav en central del av den militära strategin, som i Rysslands krig i Ukraina. Även Israels armé har ekocid som taktik, då den bulldozrar åkrar, fäller olivträd och fyller brunnar med betong för att göra Gaza omöjligt att leva i för palestinier.
Självklart ska vi satsa på vår gemensamma säkerhet. Och själva förutsättningen för att kunna leva tryggt är att vi har en fungerande planet, som kan förse oss med mat, vatten och ett hem som står kvar. Som kan stötta vår hälsa och bära upp våra ekonomier. Allt detta riskerar vi att förlora om vi inte agerar kraftfullt, här och nu.
Slutsatsen är tydlig: mänsklig säkerhet behöver bli politikens främsta mål. Det innebär satsningar på en rättvis grön omställning, både här hemma och i världen. Arbetare ska få stöd i att ställa om till nya gröna jobb och uppgifter. Rikare länder som orsakat klimatkrisen behöver betala den klimatfinansiering de är skyldiga de mest drabbade länderna, så att de kan skydda sina invånare.
Det kräver också att det multilaterala systemet för internationellt samarbete, fred och säkerhet stärks och utvecklas. Och att satsningar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter prioriteras.
Pengar finns men behöver omfördelas, från de superrika och klimatskadliga industrier till det som skapar säkerhet och välmående för alla. Lyckas vi med det minskar vi också grogrunden för auktoritära rörelser och ledare som vill starta krig.
Även om vi behöver både militär beredskap och förebyggande upprustning för att skydda oss mot despoter, så behöver den stora riktningen vara det som de fackliga kämpade för i Lukasplanen: en demokratisk övergång från att producera sådant som skadar människor och planet till sådant som hjälper oss att blomstra.
Vi behöver helt enkelt rusta för fred snarare än krig.
400 personer samlades för att mobilisera för rättvis omställning!
Den 5-6 april anordnades Klimatriksdag 2025, vilket samlade 400 deltagare. Här möttes engagerade medborgare, forskare, representanter för olika rörelser, kommunala tjänstemän och opinionsbildare. Palmecentret och Hyresgästföreningen var två av de organisationer som stöttade eventet.
Huvudfrågan var hur vi ska arbeta tillsammans för att mobilisera så många som möjligt för en rättvis och kraftfull klimatpolitik. Naturskyddsföreningens Beatrice Rindevall sammanfattade helgens intensiva aktivitet med orden: ”Det finns tusen sätt att engagera sig. Vi har folket och opinionen på vår sida.”
Nyfiken på hur du kan vara med? Här kommer inom kort de viktigaste budskapen och idéerna från Klimatriksdag 2025 att publiceras, med flera arbetsgrupper som man är varmt välkommen att ansluta sig till:
Filippinsk facklig styrka – av svensk modell
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Artikeln publicerade först i Aktuellt i Politiken
Demokratiska republiken Kongo: Offer för en orättvis omställningDen gröna omställningen har ökat den globala efterfrågan på mineraler från globala syd. Mineraler som kobolt och coltan används exempelvis till produktionen av solpaneler och batterier till elbilar – likväl som till våra datorer och mobiltelefoner. En betydande del av dessa mineraler kommer i dagsläget från gruvindustrin i Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa).
Utvinningen av mineraler i landet sker dock under mardrömslika förhållanden som orsakar skada för arbetare, miljön och hela samhällen. Handeln med dessa naturresurser är också en starkt bidragande orsak till den pågående konflikten i östra delarna av Kongo som har eskalerat de senaste veckorna. Hundratusentals människor är på flykt från sina hem och den humanitära situationen är kritisk.
Palmecentrets partnerorganisation CODELT är en icke-statlig organisation som arbetar för en rättvis förvaltning av naturresurser i Kongo-Kinshasa. Deras mål är att bidra till en rättvis klimatomställning genom att stärka rättsstatens principer och lokalsamhällets inflytande över hur resurser används. De identifierar fyra stora problem med gruvindustrin i landet:
1. Omänskliga arbetsförhållanden.
CODELT skriver att gruvindustrin i Kongo kännetecknas av ”omänskliga, förkrossande och förnedrande förhållanden”. Gruvarbetare saknar ofta tillgång till tillräcklig skyddsutrustning och redskap vilket har lett till skador, dödsfall och hälsoproblem. Dessutom är barnarbete vanligt.
2. Miljöförstörelse.
För det andra leder gruvbrytningen till avskogning och förorening av luft och vatten vilket skadar de lokala ekosystemen. Omfattande skogsområden har skövlats i landet för att ny malm ska kunna brytas och infrastruktur etableras. Det skadar även den globala klimatkampen eftersom Kongos regnskogar är kritiska för att hålla upphettningen nere.
3. Kontroll av land.
Gruvbolagens förvärv av stora landområden har resulterat i en massiv fördrivning av den lokala befolkningen och kompensationen är otillräcklig för att ersätta människors försörjning. Jordbruk har upphört på flera platser till följd av omfattande konkurrens från gruvindustrin. Detta har gjort lokalbefolkningen beroende av import för att klara livsmedelsförsörjningen.
4. Fattigdom.
I de regioner där kobolt utvinns leder gruvdriften till energifattigdom för befolkningen, det vill säga att människor inte har tillräcklig tillgång till elektricitet för att täcka sina behov. De tvingas ofta förlita sig på ved som bränsle, vilket är en av de huvudsakliga orsakerna till avskogning i Kongo.
CODELT skriver att det är motsägelsefullt att de regioner som förser världen med kritiska mineraler för den gröna omställningen själva saknar tillgång till förnybar energi.
Efterfrågan på mineraler drivs bland annat av EU:s och Kinas ambitioner att komma ifrån fossilberoendet. Omkring 80 procent av Kongos mineralexport går till Kina, och kinesiska gruvföretag dominerar i exempelvis koboltutvinningen. För EU:s del är man inte särskilt involverad i direkt koboltbrytning. Det mesta av batteritillverkningen sker i Kina, men dessa komponenter hamnar sedan ofta i Europa. EU är också en av de största köparna av eldrivna batterier som en del i unionens omställning.
Men en grön omställning i rikare länder kan inte ske på bekostnad av människor och miljön i andra delar av världen.
För att klimatomställningen ska gynna snarare än skada Kongo krävs bland annat att gruvarbetares villkor förbättras och deras rättigheter respekteras, att lokalsamhällen får stöd i att exempelvis skydda viktiga ekosystem, och att arbetare, fackförbund och lokala samhällen inkluderas i beslutsprocesser.
En rättvis klimatomställning förutsätter också att länder och företag i det globala nord axlar sitt ansvar.
CODELT förespråkar exempelvis tre åtgärder:
I januari intog den väpnade rebellgruppen M23 staden Goma i den mineralrika Kivuregionen i östra delarna av Kongo. Rwanda anklagas för att militärt backa M23 av bland annat FN-experter, som pekar på att M23-rebeller används för att smuggla ut mineraler från Kongo till Rwanda för att sedan exporteras till den globala marknaden.
Den humanitära situationen i östra Kongo just nu är mycket svår. Nära 3000 människor har dödats sedan slutet av januari och hundratusentals människor är på flykt sedan situationen eskalerat. FN uppger att sjukhus är överbelamrade med hundratals skadade, att vägar är blockerade och att flygplatser inte kan användas för evakuering eller humanitär hjälp. Attacker på sjukhus och användning av sexuellt våld har också rapporterats.
– Vi måste betala vad det kostar. Vi måste börja hjälpa människor också i de här länderna. Se till att de har vettiga villkor, får uppleva respekt för mänskliga rättigheter och slippa bli våldtagen eller dödad i landet där man bor, säger Margot Wallström, Palmecentrets ordförande, som deltog i programmet.
