Från stridsflyg till solceller: Vad kan vi lära oss av facklig kamp denna Earth Day?
1976 blåste en intern strid upp i det brittiska företaget Lukas Aerospace. Ledningen ville fokusera på företagets militära produktion och säga upp personal. De anställda kontrade med en gemensam facklig plan som både skulle rädda jobben och ta företaget i en ny riktning. I stället för att tillverka missiler ville de framställa saker som gjorde social nytta, som medicinsk utrustning och värmepumpar och solceller, så att arbetare skulle ha råd att värma upp sina hem.
”Lukasplanen” och fackets organisering för att få använda sina yrkeskunskaper på ett sätt som bidrar till det allmänna bästa – till fred, klimatnytta och jämlikhet – gör sig påmind på Earth Day i år.
Den infaller i en tid då satsningar på militär och vapen upptar en rekordstor del av våra gemensamma resurser. Och där summan som läggs på militär upprustning överträffar det som läggs på klimatomställningen många gånger om. För den som vill ha säkerhet för alla är detta en bakvänd logik.
Inte minst när man tänker på att militärindustrin bidrar till det pågående angreppet på jordens livsuppehållande system. Militären står för cirka en tjugondel av världens totala klimatutsläpp – mer än civilflyget. Lägg till det skador på lokal natur, då giftiga ämnen släpps ut vid övningar och vapentester och hamnar i människors och djurs kroppar. I vissa fall är storskalig miljöförstörelse – ekocid – rentav en central del av den militära strategin, som i Rysslands krig i Ukraina. Även Israels armé har ekocid som taktik, då den bulldozrar åkrar, fäller olivträd och fyller brunnar med betong för att göra Gaza omöjligt att leva i för palestinier.
Självklart ska vi satsa på vår gemensamma säkerhet. Och själva förutsättningen för att kunna leva tryggt är att vi har en fungerande planet, som kan förse oss med mat, vatten och ett hem som står kvar. Som kan stötta vår hälsa och bära upp våra ekonomier. Allt detta riskerar vi att förlora om vi inte agerar kraftfullt, här och nu.
Slutsatsen är tydlig: mänsklig säkerhet behöver bli politikens främsta mål. Det innebär satsningar på en rättvis grön omställning, både här hemma och i världen. Arbetare ska få stöd i att ställa om till nya gröna jobb och uppgifter. Rikare länder som orsakat klimatkrisen behöver betala den klimatfinansiering de är skyldiga de mest drabbade länderna, så att de kan skydda sina invånare.
Det kräver också att det multilaterala systemet för internationellt samarbete, fred och säkerhet stärks och utvecklas. Och att satsningar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter prioriteras.
Pengar finns men behöver omfördelas, från de superrika och klimatskadliga industrier till det som skapar säkerhet och välmående för alla. Lyckas vi med det minskar vi också grogrunden för auktoritära rörelser och ledare som vill starta krig.
Även om vi behöver både militär beredskap och förebyggande upprustning för att skydda oss mot despoter, så behöver den stora riktningen vara det som de fackliga kämpade för i Lukasplanen: en demokratisk övergång från att producera sådant som skadar människor och planet till sådant som hjälper oss att blomstra.
Vi behöver helt enkelt rusta för fred snarare än krig.
400 personer samlades för att mobilisera för rättvis omställning!
Den 5-6 april anordnades Klimatriksdag 2025, vilket samlade 400 deltagare. Här möttes engagerade medborgare, forskare, representanter för olika rörelser, kommunala tjänstemän och opinionsbildare. Palmecentret och Hyresgästföreningen var två av de organisationer som stöttade eventet.
Huvudfrågan var hur vi ska arbeta tillsammans för att mobilisera så många som möjligt för en rättvis och kraftfull klimatpolitik. Naturskyddsföreningens Beatrice Rindevall sammanfattade helgens intensiva aktivitet med orden: ”Det finns tusen sätt att engagera sig. Vi har folket och opinionen på vår sida.”
Nyfiken på hur du kan vara med? Här kommer inom kort de viktigaste budskapen och idéerna från Klimatriksdag 2025 att publiceras, med flera arbetsgrupper som man är varmt välkommen att ansluta sig till:
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Demokratiska republiken Kongo: Offer för en orättvis omställning
Den gröna omställningen har ökat den globala efterfrågan på mineraler från globala syd. Mineraler som kobolt och coltan används exempelvis till produktionen av solpaneler och batterier till elbilar – likväl som till våra datorer och mobiltelefoner. En betydande del av dessa mineraler kommer i dagsläget från gruvindustrin i Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa).
Utvinningen av mineraler i landet sker dock under mardrömslika förhållanden som orsakar skada för arbetare, miljön och hela samhällen. Handeln med dessa naturresurser är också en starkt bidragande orsak till den pågående konflikten i östra delarna av Kongo som har eskalerat de senaste veckorna. Hundratusentals människor är på flykt från sina hem och den humanitära situationen är kritisk.
Gruvindustrins konsekvenser
Palmecentrets partnerorganisation CODELT är en icke-statlig organisation som arbetar för en rättvis förvaltning av naturresurser i Kongo-Kinshasa. Deras mål är att bidra till en rättvis klimatomställning genom att stärka rättsstatens principer och lokalsamhällets inflytande över hur resurser används. De identifierar fyra stora problem med gruvindustrin i landet:
1. Omänskliga arbetsförhållanden.
CODELT skriver att gruvindustrin i Kongo kännetecknas av ”omänskliga, förkrossande och förnedrande förhållanden”. Gruvarbetare saknar ofta tillgång till tillräcklig skyddsutrustning och redskap vilket har lett till skador, dödsfall och hälsoproblem. Dessutom är barnarbete vanligt.
2. Miljöförstörelse.
För det andra leder gruvbrytningen till avskogning och förorening av luft och vatten vilket skadar de lokala ekosystemen. Omfattande skogsområden har skövlats i landet för att ny malm ska kunna brytas och infrastruktur etableras. Det skadar även den globala klimatkampen eftersom Kongos regnskogar är kritiska för att hålla upphettningen nere.
3. Kontroll av land.
Gruvbolagens förvärv av stora landområden har resulterat i en massiv fördrivning av den lokala befolkningen och kompensationen är otillräcklig för att ersätta människors försörjning. Jordbruk har upphört på flera platser till följd av omfattande konkurrens från gruvindustrin. Detta har gjort lokalbefolkningen beroende av import för att klara livsmedelsförsörjningen.
4. Fattigdom.
I de regioner där kobolt utvinns leder gruvdriften till energifattigdom för befolkningen, det vill säga att människor inte har tillräcklig tillgång till elektricitet för att täcka sina behov. De tvingas ofta förlita sig på ved som bränsle, vilket är en av de huvudsakliga orsakerna till avskogning i Kongo.
Ingen omställning utan rättvisa
CODELT skriver att det är motsägelsefullt att de regioner som förser världen med kritiska mineraler för den gröna omställningen själva saknar tillgång till förnybar energi.
Efterfrågan på mineraler drivs bland annat av EU:s och Kinas ambitioner att komma ifrån fossilberoendet. Omkring 80 procent av Kongos mineralexport går till Kina, och kinesiska gruvföretag dominerar i exempelvis koboltutvinningen. För EU:s del är man inte särskilt involverad i direkt koboltbrytning. Det mesta av batteritillverkningen sker i Kina, men dessa komponenter hamnar sedan ofta i Europa. EU är också en av de största köparna av eldrivna batterier som en del i unionens omställning.
Men en grön omställning i rikare länder kan inte ske på bekostnad av människor och miljön i andra delar av världen.
Vad krävs för en rättvis klimatomställning?
För att klimatomställningen ska gynna snarare än skada Kongo krävs bland annat att gruvarbetares villkor förbättras och deras rättigheter respekteras, att lokalsamhällen får stöd i att exempelvis skydda viktiga ekosystem, och att arbetare, fackförbund och lokala samhällen inkluderas i beslutsprocesser.
En rättvis klimatomställning förutsätter också att länder och företag i det globala nord axlar sitt ansvar.
CODELT förespråkar exempelvis tre åtgärder:
Rättvis handel: Att EU och regeringar i det globala nord sätter press på Kina och multinationella företag i Kongo-Kinshasa att vidta konkreta åtgärder för att motverka de negativa sociala och miljömässiga konsekvenserna av deras gruvverksamhet.
Ekonomiskt stöd till lokalbefolkningen: Att ge särskild finansiering och stöd till områden som ekonomiskt drabbas av mineralutvinningen som behövs för den gröna omställningen. Detta skulle kunna vara en afrikansk motsvarighet till den europeiska fonden för en rättvis omställning.
Tillgång till förnybar energi: Att se till att lokalsamhällen som förser det globala nord med resurser till omställning själva får tillgång till ren energi. Detta kan genomföras inom ramen för Afrikas och EU:s partnerskap för förnybar energi.
Konflikten i östra Kongo-Kinshasa eskalerar
I januari intog den väpnade rebellgruppen M23 staden Goma i den mineralrika Kivuregionen i östra delarna av Kongo. Rwanda anklagas för att militärt backa M23 av bland annat FN-experter, som pekar på att M23-rebeller används för att smuggla ut mineraler från Kongo till Rwanda för att sedan exporteras till den globala marknaden.
Civilbefolkningen hårt drabbad
Den humanitära situationen i östra Kongo just nu är mycket svår. Nära 3000 människor har dödats sedan slutet av januari och hundratusentals människor är på flykt sedan situationen eskalerat. FN uppger att sjukhus är överbelamrade med hundratals skadade, att vägar är blockerade och att flygplatser inte kan användas för evakuering eller humanitär hjälp. Attacker på sjukhus och användning av sexuellt våld har också rapporterats.
SVT belyser ”Blodsmineralerna” i Utrikesbyrån den 11 februari 2025:
– Vi måste betala vad det kostar. Vi måste börja hjälpa människor också i de här länderna. Se till att de har vettiga villkor, får uppleva respekt för mänskliga rättigheter och slippa bli våldtagen eller dödad i landet där man bor, säger Margot Wallström, Palmecentrets ordförande, som deltog i programmet.
På kvällen den 14 januari håller Palmecentret workshopen ”Step into the donut” för alla som vill lära sig mer om donutekonomi tillsammans. Välkommen!
Under workshopen kommer du att lära dig om donutmodellen på ett interaktivt sätt. Tillsammans med andra får du möjlighet att reflektera över vad du verkligen bryr dig om i ditt liv, i din organisation och i världen. Vi funderar över hur världens utmaningar hänger ihop och hur vi kan arbeta för ett inkluderande samhälle inom planetens gränser.
PLATS: Hörsalen, Palmecentret, Sveavägen 68, Stockholm.
Svenska folket vill känna stolthet över Sveriges internationella engagemang för fred, jämställdhet och demokrati, visar en undersökning. Regeringens omläggning av biståndet saknar stöd – inte ens var tionde tycker det är prioriterat att svensk export ska gynnas av biståndet.
2024 lider mot sitt slut. Det är svårt att inte känna hopplöshet och maktlöshet när krigen inte verkar ha något slut, demokratin går bakåt, klimatkrisens konsekvenser blir alltmer allvarliga och allt fler människor tvingas fly sina hem.
Under en period före pandemin gjordes stora framsteg – barnadödligheten gick ner kraftigt och hunger, fattigdom och barnarbete minskade. En anledning var att många länder gick samman och bidrog med resurser. I dag är läget ett annat. Rika länder, inte minst Sverige, drar ner på sitt bistånd. På FN:s klimattoppmöte i slutet av november kom världens länder med nöd och näppe fram till ett avtal om klimatfinansiering, på en nivå som är många gånger lägre än behovet. Världshälsoorganisationen WHO saknar nödvändiga pengar till förebyggande insatser som tillgång till vaccin och rent vatten.
Viktigt att känna stolthet
I Sverige finns det ett djupt engagemang för omvärlden, och en stark känsla av att vi ska dela med oss till dem som har mindre. Vår opinionsundersökning visar att en stor majoritet (74 procent) av svenska folket tycker att det är viktigt att kunna känna stolthet över Sveriges internationella engagemang för fred, jämställdhet, klimat och demokrati.
Svenska folket förväntar sig att vårt land ska vara en del av lösningen på världens gemensamma problem.
Tre av fyra personer vi möter i matbutiken, i busskön och på fotbollsläktaren bryr sig alltså om vad vi som land gör för världen.
Regeringen har under sin tid vid makten i stället minskat biståndet och avslutat långsiktigt stöd till människor i några av de värst drabbade länderna. Resurserna till jämställdhetsarbete och arbetet med FN:s Globala mål har minskat. Regeringen styr en allt större del av den krympande biståndsbudgeten till att minska migration till Sverige och gynna svenska företags exportmöjligheter.
Den omställning av svenskt bistånd som sker har inte stöd hos svenska folket. Endast åtta procent tycker att det är prioriterat att biståndet ska gynna svenska företags export, medan en majoritet av befolkningen (63 procent) vill att biståndet ska gå till de människor som är värst drabbade.
Den kraftsamling för världen som har gjorts förut kan göras igen. Svenska folket förväntar sig att vårt land ska vara en del av lösningen på världens gemensamma problem. Det borde regeringen lyssna på.
Underskrivet av:
Oscar Ernerot,generalsekreterare Olof Palmes internationella center Ulrika Grandin, generalsekreterare, UN women Sverige Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen Mattias Ingeson, generalsekreterare, Erikshjälpen Ulrika Urey, generalsekreterare Fairtrade Sverige Maria Nyberg, generalsekreterare, Union to union Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forumciv Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till kvinna Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Freden och miljön hänger ihop – dags för lagen att hänga med
Den 6 november markerade den ”Internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter”. Dagen instiftades av FN 2001 för att uppmärksamma de förödande och långvariga konsekvenser som krig har på våra ekosystem och naturresurser.
Vi ser nu en oroande utveckling där stater rustar upp som aldrig förr och de väpnade konflikterna ökar. Det har förödande effekter på människor men även på klimatet och naturen, som redan står på randen till kollaps.
Krig förstör oljebrunnar, dammar, odlingar, skogar och infrastruktur. Det leder till klimatutsläpp samt förorenar vatten, luft och grödor, vilket dödar boskap och vilda djur. Civila drabbas hårt och möjligheten att bo kvar i och bygga upp samhällen efteråt minskar ju mer miljön skadas. Det ser vi just nu i såväl Ukraina som i Palestina.
”Att naturen, grunden för människors existens, förstörs leder till ytterligare död och lidande – även när bomberna slutar falla”.
En rapport från FN:s miljöprogram (UNEP) tidigare i år beskriver de oerhörda konsekvenserna av Israels krig mot Gaza, både på människorna och miljön. Att naturen, grunden för människors existens, förstörs leder till ytterligare död och lidande – även när bomberna slutar falla.
Internationell humanitär rätt skyddar miljön i viss utsträckning. Men fortfarande saknas tillräckliga åtgärder mot dem som allvarligt skadar miljön, inte minst i krig. Det är hög tid att stifta en internationell lag mot storskalig miljöförstörelse, ekocid. Något som Olof Palme förespråkade redan för 50 år sedan då USA:s armé spred dödligt giftiga ämnen över Vietnams skogar under Vietnamkriget.
Därför välkomnar vi rapporten ”An Environmental Compact for Ukraine”– ”En miljöpakt för Ukraina” – som presenterades i februari i år. Den har tagits fram av en expertgrupp som tittat på vilka konsekvenser Ukrainakriget haft för miljön. Gruppen har letts av bland andra Margot Wallström, Palmecentrets ordförande. Rapporten ger flera rekommendationer, både till den ukrainska regeringen och till det internationella samfundet.
En av rekommendationerna handlar om att göra ekocid till ett internationellt brott genom att lägga till det i Romstadgan, som upprätthålls av den Internationella brottsmålsdomstolen. Idag täcker Romstadgan brotten folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Att lägga till ekocid skulle innebära att stater och multinationella företag kan hållas ansvariga för allvarliga skador på miljön på internationell nivå, även om lokal miljölagstiftning saknas eller inte efterlevs.
Exploatering av miljön ökar risk för konflikter
Likväl som krig och konflikter har allvarliga konsekvenser för klimatet och miljön som vi alla är beroende av, leder även klimatkris och exploatering av miljön till instabilitet och spänningar. I maj 2016 antog FN:s generalförsamling en resolution som erkänner den roll som friska ekosystem och hållbart förvaltade resurser spelar för att minska risken för väpnad konflikt.
Enligt UNEP har minst 40 procent av alla inomstatliga konflikter de senaste 60 åren varit kopplade till exploatering av naturresurser. Dessa konflikter har också visat sig ha dubbelt så stor risk att återupptas. Klimatkrisens effekter, som torka och matbrist, är också i allt högre grad en bidragande faktor till väpnade konflikter, exempelvis under kriget i Syrien.
I slutändan är det tydligt att globala hot som krig och klimat- och miljökrisen förstärker varandra. Det måste också reflekteras i hur vi tillsammans tacklar dem. Gemensam säkerhet måste främjas framför de hot om gemensam förstörelse som idag råder i allt för stor utsträckning.
– Danielle Barsoum Malki, policyrådgivare fred och dialog. – Cajsa Unnbom, policyrådgivare rättvis klimatomställning.
Betala, fasa ut och inkludera: Vår uppmaning inför COP29
Öka finansieringen till de hårdast drabbade
I Agenda 2030 har de rika länderna bundit sig till att betala för en del av de fattiga ländernas klimatomställning. Löften som år efter år kommer på skam. Dessutom minskar det internationella biståndet, i världen liksom i Sverige.
Under COP29 ska ett nytt mål för klimatfinansiering sättas. Sverige måste arbeta för att detta mål blir ambitiöst och rättvist, samt säkerställa offentlig finansiering till de behov som inte täcks av privata initiativ.
Minska utsläppen och fasa ut fossila bränslen
Målet om att hålla sig under 1,5 graders uppvärmning kommer inte att uppfyllas med dagens politik. I stället kommer vi vid seklets slut hamna på ungefär det dubbla – en katastrof för klimatet, men även för demokratiernas trovärdighet i att kunna lösa problem.
Sverige och EU måste höja ambitionerna gällande utsläppsminskningar och utfasning av fossila bränslen – och drömscenarion om tekniska apparater som löser alla problem ska inte vara en del av beräkningen.
Växla upp klimatanpassningen
För de människor som redan nu upplever effekterna av uppvärmningen i form av översvämningar, orkaner och extremhetta är behovet av klimatanpassning akut. Men även inom detta område sviker nationerna sina löften om tillräcklig finansiering.
Sverige och EU måste säkra klimatanpassningens finansiering, och verka för att genomförandet först hjälper där behoven är som störst.
Stå upp för deltagande och inkludering
Klimatomställningen är först och främst till för folket, inte oljebolagen. I förhandlingarna måste representanter för exempelvis arbetare och ursprungsfolk delta.
Sverige och EU måste stå upp för brett deltagande i klimatarbetet.
Palmecentret är en del av Concord, som samlar 81 organisationer som arbetar för en rättvis och hållbar värld. Du kan läsa uttalandet i sin helhet som du surfar vidare här.
De organisationer som skrivit under denna uppmaning är:
Act Svenska kyrkan ActionAid International Sverige Afrikagrupperna Barnfonden Framtidsjorden Jordens Vänner LM International Olof Palmes Internationella Center Oxfam Sverige Plan International Sverige PMU Naturskyddsföreningen Svenska Missionsrådet Swedwatch Kvinna till kvinna Svalorna Indien Bangladesh Svenska freds och skiljedomsföreningen WaterAid Sverige We Effect
Giftig dubbelmoral i EU-handel
Osäkra barnleksaker, giftiga kemikalier, farliga bekämpningsmedel, engångsplaster och AI som kan användas för dataintrång är exempel på produkter som förbjudits på marknaden i EU eller är hårt reglerade på grund av säkerhetsrisker. Förbuden är dock, genom kryphål i lagstiftning, undantagna export och i EU tillverkas fortfarande giftiga och farliga produkter som sedan skeppas från Europa till resten av världen.
Palmecentret och 116 andra civilsamhällesorganisationer, däribland Amnesty International, Greenpeace och SOLIDAR, uppmanar EU att stänga det orättvisa och skenheliga kryphålet och lagstifta så att EU:s villkor gäller – även för export.
– Kombinationen grön omställning hemma och spridning av gifter och skräp utomlands går inte ihop – då gör man skillnad på folk och folk, säger Cajsa Unnbom, som arbetar med rättvis klimatomställning på Palmecentret.
– Självklart ska EU kräva att europeiska företag slutar dumpa produkter som skadar människors hälsa och miljö. Ingen arbetare ska behöva bli sjuk av att tvingas hantera dessa giftiga ämnen.
Den 17-18 september samlas 130 miljöorganisationer från fem av Colombias regioner, tillsammans med representanter för Colombias regering, kongress och internationella organisationer, i ett Nationellt Miljömöte.
Syftet är att samla organisationerna i en nationell miljökonvention för att med samlad kraft i en rörelse och med en gemensam agenda öka deltagandet och inflytandet över miljöpolitiken. Även inför FN:s toppmöte för biodiversitet, COP16, som äger rum i Colombia i oktober.
En viktig aspekt handlar om att analysera säkerhetssituationen för försvarare av och ledare i miljöarbetet. Colombia är nämligen det land i världen med flest mord och våld mot miljöaktivister.
Konventionen har föregåtts av flera förberedande möten i olika arbetsgrupper, och diskuterar bland annat miljörelaterade konflikter, klimaträttvisa, skogsskövling i Amazonas och Just Transition (rättvis klimatomställning).
Därutöver behandlas även Escazú-avtalets genomförande i landet. Det är ett regionalt avtal i Latinamerika och Karibien om tillgången till information, folkligt deltagande och rättvisa i miljöfrågorna.
På mötet samlades 130 miljöorganisationer från runt om i Colombia.
Stöd från Palmecentret
Mötet och konventionen är en del av Palmecentrets pilotprojekt i Colombia som genomförs med vår partnerorganisation VoZes. Projektet har som syfte att stärka ungdomars deltagande i det lokala miljöarbetet i Amazonas och regionen Chocó.
Under projektets första halvår har det bidragit till att såväl Chocó-regionen som Cumaribo-kommunen har inkluderat miljöutbildningar för ungdomar i sina regionala och lokala utvecklingsplaner.
ENG
