Namibia-arkiv

Forskning om arbetsmarknadens villkor kan resultera i ny lagstiftning som stärker arbetarnas ställning. Det vet Michael Uusiku Akuupa på Labor Resource and Research Institute (LaRRI), Namibia, av egen erfarenhet.

– En av våra största framgångar är en lag om hemarbetarnas villkor som antogs efter att vi publicerat vår forskning, säger han.

LaRRI sysslar med forskning och utbildning kring arbetsmarknadsfrågor. Institutet startades av Namibias största fackliga centralorganisation, National Union of Namibian Workers, men jobbar med alla fackförbund och utför även forskning på uppdrag av den namibiska regeringen och FN-organet ILO.

Den forskning som LaRRI genomför på egen hand utgår ifrån behoven inom fackföreningsrörelsen. Några konkreta exempel från den senaste tiden har handlat om trafficking och om kinesiska investeringar i Namibia och Afrika.

– Vi har tagit fram en rapport om levnadsomkostnader, den har varit mycket uppskattad och kommit till användning även på regeringsnivå.

På utbildningssidan arrangerar man både kortare och längre kurser för bland andra fackföreningsledare, vad gäller till exempel politisk ekonomi, kollektivförhandlingar, genusfrågor och frihandelszoner.

– Många inom fackföreningsrörelsen har ingen formell utbildning, så just nu arrangerar vi kurser om till exempel budgetanalys och finansiella flöden.

Dessutom erbjuder LaRRI kurser i samarbete med universitet som leder till en ackrediterad diplomutbildning.

– Det finns behov av mer utbildning i södra Afrika, alla universitet i Namibia har inte utbildning som rör arbetsmarknaden, säger Michael Uusiku Akuupa.

Den kanske största utmaningen på arbetsmarknadsområdet i Namibia just nu är den informella sektorn, som beräknas utgöra 41 procent av landets arbetsmarknad.

– Det är en sektor som inte är organiserad, de har inga fackförbund, de har inte rätt till socialförsäkringar, säger Michael Uusiku Akuupa.

LaRRI har genomfört forskning i ämnet och ger råd till såväl facken som regeringen om hur man bör jobba.

– Vi rekommenderar att man ska ta fram en ny lag för dem som jobbar inom den informella sektorn, för lagstiftningen i dag gäller bara den formella sektorn. De är arbetare, deras arbetsvillkor måste vara drägliga, de måste ha rätt till socialförsäkring, de måste vara skyddade av arbetsrättslagstiftningen.

En annan viktig fråga är enligt Michael Uusiku Akuupa nationell minimilön; i dag finns minimilön inom olika sektorer, senast fastslogs en minimilön för hemhjälp (domestic workers).

– Den togs fram efter att vi hade genomfört forskning som visade att arbetarna i hemsektorn hade de lägsta lönerna. Efter att vi publicerat tillsatte regeringen en kommission för att studera villkoren i sektorn och 2014 antogs en lag utifrån kommissionens rekommendationer. De ska ha en minimilön, de ska ha ett kontrakt, de ska ha uniform och rätt till lediga dagar.

Palmecentret stöttar arbetarrörelsen i en rad länder, antingen som en direkt partner till fackföreningar eller via andra organisationer som arbetar med att sätta arbetsmarknadsfrågor på dagordningen. Fackföreningsrörelsen behöver bygga allianser med relevanta parter i resten av samhället och Palmcentret gör detta via stödet till fackliga resursorganisationer. I slutet av 2016 samlade vi våra partner från Afrika, Asien och Europa för att utbyta erfarenheter och diskutera gemensamma utmaningar och möjligheter. Nätverket av fackliga resursorganisationer är en strategisk partner för Palmecentret och vi kommer i en serie artiklar presentera deras arbete. Fler artikar:

Det är inte så lätt att bilda sig en uppfattning om olika projekt genom att bara läsa rapporter, det är enklare att ta till sig det när man ser dem med egna ögon. Och det var det jag fick göra nu.

Besök på skolor

Unga Örnar Väst har ett projekt i Namibia tillsammans med NAWA (Namibia Women Association). Projektet heter Children’s Movement. Tidigare var projektet bara för tjejer, men nu har de öppnat upp så att även killar får vara med. Meningen med projektet är att alla ungdomar kan förändra världen genom att börja med att förändra sin omgivning. Projektet arbetar i olika skolor i Namibia – i södra, centrala och norra delarna.

Jag var och hälsade på projektet i centrala Namibia. Där har ungdomarna bildat grupper som hjälper till på soppkök och äldreboenden, anordnar läxhjälp, debattgrupper och så vidare. De har även skapat olika kampanjer – till exempel en antimobbningskampanj och en menskampanj, för att hjälpa tjejer i skolan som inte har råd med hygienartiklar.

Glädje, kärlek och engagemang

Det bästa var all den glädje, kärlek och engagemang som spreds överallt. De som är med i projektet utför sina aktiviteter i skolan efter skoltid så det finns en stark koppling till skolan och vissa problem som de stöter på där som många av ungdomarna brinner för att ändra på. En dag blev det het debatt när en av tjejerna skulle förklara varför ett av projekten de driver är så viktigt för unga kvinnor.

Det var väldigt roligt att besöka de olika skolorna som samarbetar genom projektet. Children’s Movement hade blivit inbjudna till ett ålderdomshem för att sprida glädje tillsammans med en annan organisation. Under dagen tog de hand om de äldre och hade skoj tillsammans. Manikyr och pedikyr stod på schemat och den glädje som spreds var underbar att se.

Namibias första feministiska organisation, Sister Namibia, startade 1989, bara några månader före landets självständighet. Tanken var att bedriva kamp mot sexism efter att kampen mot rasism ansågs vara vunnen. Och från starten har organisationen verkat för kvinnors rättigheter i Namibia.

– Vår agenda är att publicera vår tidning, Sister Namibia magazine, vilket vi gjort sen 1989 och helt enkelt berätta historier om kvinnor, historier som inte når ut i vanliga media, berättar organisationens ledare Vida de Voss.

Det är tyvärr vanligt med förtryck av kvinnor i Namibia, av traditionellt patriarkala orsaker, men framför allt på grund av fattigdom. Ekonomiskt utsatta kvinnor i Namibia blir ofta offer för könsbaserat våld eller sexuellt utnyttjade av män.

– Därför jobbar vi med utbildning i skolor, där vi pratar med eleverna om könsroller och låter dem bland annat se filmer som skildrar pojk- och flickvänner i olika situationer. Sen diskuterar vi vad som hänt i filmen och frågar vad eleverna skulle gjort i samma situation, säger Vida de Voss.

Dessutom utbildar Sister Namibia kvinnor i feministiskt självförsvar, om sexuell och reproduktiv hälsa och delar ut mensskydd så att tjejer kan gå i skolan. Med sin långa erfarenhet i landet är man också ofta remissinstans i förhållande till myndigheter. Men Vida de Voss hoppas att organisationen ska kunna utvecklas.

– Vi behöver syssla mer med policy-arbete, inte bara släcka bränder. Vårt påverkansarbete måste bli starkare. För Namibias kvinnor behöver det.

För att minska fattigdomen behöver vi bli bättre på att förstå människors grundläggande behov och vad de behoven faktiskt kostar. Då kan staten formulera tydligare strategier och facken ställa mer effektiva krav för att påskynda det nödvändiga arbetet.

Det är kärnan i den pilotstudie som Labour Resource and Research Institute (LaRRI) i Namibia släppte i slutet av förra året.

Studien började med att identifiera låginkomsthushållens konsumtion av varor för att sammanställa en varukorg över basbehovsvaror som jämfördes över tid. Dels hur priset förändrades men också innehållet.

Namibia är sedan 2009 klassat av Världsbanken som ett övre medelinkomstland, men som resultat av det tidigare apartheidstyret är resurserna extremt ojämnt fördelade och en stor del av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Mellan 1993 och 2010 minskade andelen som levde under fattigdomsgränsen från 69 procent till ungefär 29 procent. Den nuvarande presidenten Hage Geingob har förklarat krig mot fattigdomen och utnämnde nyligen ett ministerium för fattigdomsbekämpning. Målet är att fattigdomen ska vara helt utrotad 2025.

Ett steg för att minska den extrema fattigdomen kan vara att införa en form av medborgarlön, Basic Income Grant. Pilotstudier i byarna Otjivero och Omitara under två år visade att andelen fattiga kan halveras genom en månatlig summa motsvarande 100 svenska kronor per person.

Men enligt LaRRI är det inte tillräckligt, de har föreslagit en rad åtgärder och reformer. Fattigdomsstudier i landet borde inbegripa en jämförelse av priser på basbehovsvaror, speciellt i regioner där fattigdomen är utbredd. Det skulle göra det lättare för staten att utveckla strategier. För att informationen ska vara uppdaterad behöver nationella statistikbyrån arbeta med civilsamhällesorganisationer för att samla in statistik kontinuerligt så att basbehovsvarukorgen är uppdaterad.

Staten borde via fattigdomsbekämpningsministeriet uppmuntra och underlätta för medborgare som lever i låginkomsthushåll att odla egna grönsaker, det skulle minska hushållets utgifter samtidigt som det förbättrar hushållets tillgång till grönsaker och därmed minskar undernäringen.

Fram till nu har fackförbunden använt sig av inflationen som mått för att förhandla till sig bättre löner och villkor. Inflation är en bra indikator, men den överensstämmer inte med den faktiska prisutvecklingen på låginkomsthushållens konsumtion eftersom inflationen ofta är högre på basbehovsvaror som mat, transport och vatten.

Fackförbunden borde använda sig av basbehovsvarukorgen som mål för minimilöner i kollektivavtalen, eftersom det är ett mått på vad det faktiskt kostar för en person att leva ett anständigt liv.

I mars lägger Namibias regering en budgetproposition, det ska bli spännande att se vilka reformer den innehåller.

Den 27 november är det lokala och regionala val i Namibia. I år är det tjugofem år sen landet blev självständigt. Regeringspartiet SWAPO är den överlägset dominerande kraften i namibisk politik, och har styrt landet sen de första fria valen 1990.

Tidigare var partiet den samlande kraften och frihetsrörelsen mot det sydafrikanska apartheidstyret. Landet har alltsedan sin självständighet präglats av politisk stabilitet, fredliga val och regelbundet utbytta regeringschefer. Sedan 21 mars i år är landet inne på sin tredje president.

Torsdagen 15 oktober var sista dagen att anmäla kandidater till valen och i lördags drog valrörelsen igång på riktigt, i och med att SWAPO hade sin valupptakt. President Hage Geingob identifierade fattigdomen som landets största fiende – liksom hot mot demokratin och uppsatta utvecklingsmål. Geingob lovade i samma tal att själv bidra till att bekämpa fattigdomen. 20 procent av hans lön ska gå till att bilda en fond för fattiga barn.

Men valet riskerar att inte bli så spännande. Enligt The Namibian finns det i 26 av totalt 121 valkretsar i regionvalen bara ett parti att välja på, i lokalvalen är det samma sak i fem av 52 områden.

Paul Isaak från Electoral Commission of Namibia säger att det är lite för tidigt att veta i hur många valkretsar det saknas motkandidater till regeringspartiet eftersom processen fortfarande pågår. Intervjuade ledare från oppositionspartier säger att de väljer att lägga energi och fokus på de distrikt där de faktiskt känner att de har en möjlighet att vinna.

Utmaningarna för Namibia är många. Det är ett land som till ytan är nästan dubbelt så stort som Sverige men som bara har två miljoner invånare. I sig ställer det stora krav på infrastruktur för att alla medborgare ska garanteras samma rättigheter. Inkomstskillnaderna inom landet är bland de största i världen och kraven på tillgång till mark och bostäder ökar.

Den tidigare talespersonen för SWAPO:s ungdomsförbund Job Amupanda har tillsammans med ”Affirmative Repositioning”-rörelsen krävt att regeringen ska göra kraftiga insatser i frågan och har lämnat in över 14 000 ansökningar om att få tillgång till land. President Geingob lovade dock när han vann presidentvalet förra året att det skulle byggas 185 000 nya bostäder under de närmaste arton åren.

Andelen born frees, det vill säga unga som är födda efter landets självständighet, ökar. Det ställer krav på lyhördhet hos den forna befrielserörelsen SWAPO att antingen lyckas ta tillvara den yngre politiska reformviljan eller i alla fall möjliggöra oppositionsarbete. I annat fall tenderar rörelser att radikaliseras. Sådana exempel finns det flera av i regionen, både söder och österut.

Förutsättningarna för ett öppet och inkluderande debattklimat är goda, pressfriheten i landet rankas som en av de bästa på kontinenten. Men då måste ju också alternativen ges möjlighet att blomstra. Inte sant?

Sister Namibia och ABF Foto: Mårten Löfberg

Hon blev det femtonde offret på bara två månader i vad som Namibias regering beskriver som en epidemisk våg av våld mot kvinnor. Mordet ägde rum bara några dagar före den av regeringen utlysta Nationella bönedagen för att uppmärksamma det könsrelaterade våldet.

I staden Katutura samlades 10 000 människor på den fullsatta stadion Sam Nujoma för att be och manifestera mot våldet. Namibias finansminister talar om ”moralisk dekadens”. Kvinnoorganisationer vädjar om att regeringen ska utlysa undantagstillstånd.

En av de organisationer som bekämpar det ökande våldet mot kvinnor i landet är Sister Namibia, samarbetspartner till Palmecentret och ABF Göteborg.

– Vi är en feministisk organisation som arbetar för jämställdhet och har sedan starten 1989 bedrivit en mängd olika kampanjer. Men nu är vi helt inriktade på att arbeta mot kvinnovåldet, berättar Vida de Voss som förestår centret.

Vi träffas på en konferens i Sydafrikas huvudstad Pretoria där Palmecentrets samarbetsorganisationer i Namibia, Sydafrika och Zimbabwe utbyter erfarenheter med varandra och med sina svenska partners.

Sister Namibia är kända över hela södra Afrika, men har bara tre anställda på centret i Windhoek, Namibias huvudstad. Utan stödet från Palmecentret och ABF skulle de ha svårt att bedriva sin verksamhet.

– Vi vill gärna fortsätta samarbetet, säger Sewelius Berg, ABF Göteborg. Kampen för jämställdhet och mot könsrelaterat våld är ju viktiga frågor även hemma hos oss och det är viktigt att utbyta erfarenheter.

– Under våren ska vi anordna gemensamma kurser i ledarskap och stärka vår kapacitet. Vi har stor nytta av den kompetens som finns hos Palmecentret, framhåller Vida de Voss.

Hon har ingen förklaring till varför våldet mot kvinnor ökat så dramatiskt under senare år i Namibia.

– Det är helt vansinnigt, säger hon. Visst måste man gå till botten med sociala och ekonomiska problem, men nu måste vi framför allt gå samman för att stoppa våldsspiralen.

Hon anser att det är hoppfullt att regeringen och hela samhället erkänner våldet mot kvinnor som ett stort problem. President Hifikepunye Pohamba som tog initiativet till den Nationella bönedagen säger också att lagarna måste skärpas.

– Sister Namibia arbetar framför allt med att förebygga våldet. Vi måste stärka kvinnorna så att de tidigt kan se tendenser till våld hos sina pojkvänner och män så att de kan förhindra att de drabbas.

Sister Namibia arbetar i nätverk med liknande organisationer, ger ut en feministisk tidskrift och andra publikationer, ordnar utbildning och träffar för kvinnor – men också för män.

– Vårt huvudmål är att hjälpa kvinnorna, men vi kan inte göra det om vi inte också kommer till tals med männen. Det handlar om att ändra attityder och låsta könsroller. Hon framhåller att det inte handlar om att enbart tala om för kvinnor att de måste vara försiktiga eller för den delen lära sig självförsvar.

– Vi måste få kvinnor men framför allt män att uppföra sig och visa respekt för varandra. Det handlar också om hur vi uppfostrar våra söner och döttrar, säger hon.

Text: Tommy Svensson

Foto: Mårten Löfberg

Texten är även publicerad i Internationella Socialdemokraten

Nyhetsbrev

Stöd oss

Besök på skolor

Glädje, kärlek och engagemang