Palmedagarna-arkiv

Det har varit en händelserik höst för Palmecentret. Den akuta flyktingkatastrofen i Burma har tvingat över en halv miljon människor från den muslimska minoritetsgruppen rohingya att fly. Tillsammans med Aftonbladets ledarsida genomförde Palmecentret en mycket lyckad insamling för att skapa trygga platser för barn på flykt. Insamlingen gav drygt en halv miljon kronor. Ett fantastiskt bevis på att internationell solidaritet är stark och levande inom arbetarrörelsen.

Palmecentret fyller 25 år i år och det firades den 11 november på ABF-huset i Stockholm i samband med den årliga Palmedagen. Det blev en lyckad och välbesökt tillställning. Bland de medverkande fanns flera av våra tidigare ordföranden och generalsekreterare, som Lena Hjelm-Wallén, Ingvar Carlsson och Jens Orback.

Men det var inte bara ett tillfälle att blicka bakåt. Temat för Palmedagen i år var: Från oro till framtidstro. En av gästerna var Risa Hontiveros, från arbetarpartiet Akbayan i Filippinerna. Hon hade ett samtal med utrikesminister Margot Wallström om faran med populism och hur man kan bemöta den. Att den globala arbetarrörelsen behöver bli en ännu starkare motkraft står klart.

Ett stort tack till er som var med! Ni som missade Palmedagen kan se ett par av seminarierna på SVT Play.

Historia har också skrivits under hösten då Robert Mugabe, efter 37 år vid makten, tvingats lämna posten som Zimbabwes president. Två av Palmecentrets medarbetare befann sig i Harare och fick bevittna den folkfest som utbröt efter beskedet att Mugabe avgår. Men i glädjen finns också en oro för framtiden. Om det här är startskottet på en efterlängtad demokratiseringsprocess återstår att se.

– Det är bara några år sedan partikongressen beslutade att vapen inte ska exporteras till diktaturer och förra året avslutades samarbetsavtalet med Saudiarabien.

– Solidaritet kan försätta berg, men då måste vi också våga gå till beslut och stå emot ekonomiska intressen. Det kan gälla stora frågor som frihet för Västsahara och Kurdistan, ansåg Laila Naraghi.

Pierre Schori pekade på att solidaritet som begrepp delvis kapats av den borgerliga oppositionen och inte längre används för att markera stöd till fattiga och förtryckta.

– Moderaterna talar istället om medlemskap i Nato som en solidaritetshandling. Här behöver vi vara oerhört vaksamma och jag tror det behövs ett rådslag för att hitta tillbaka till en klassisk freds- och nedrustningspolitik.

– Vi behöver återuppväcka ett bra krav som att göra Norden till en kärnvapenfri zon. Och vi har hela tiden val att göra, mellan FN och Nato, mellan mänskliga rättigheter och vapenexport, sade Pierre Schori.

I fackföreningsrörelsen har andelen medlemmar som stödjer Sverigedemokraterna fått stor uppmärksamhet. För stor, ansåg Elisabeth Brandt Ygeman.

– Vi behöver ha ett annat förhållningssätt och istället arbeta för att förstärka de demokratiska krafter som finns.

Att övertyga en väljare som överväger att lägga sin röst på Sverigedemokraterna tar tid, motvikten till antidemokratiska krafter är tid och tålamod, menade Laila Naraghi.

– Populisten kan bara sätta upp fingret och känna hur vindarna blåser för att få stöd. Vi måste ge varje väljare tid att diskutera. Ge er ut på marknader och andra offentliga miljöer för att förklara och lyssna.

– Det går att få förståelse och stöd för vår solidariska politik om man ger sammanhangen. Exempelvis att mitt hemlän Kalmar län har färre invånare än för 150 år sedan och behöver nya medborgare för att anställa i vården och så att skolor kan öppnas igen, sade Laila Naraghi.

Internationellt har facket en viktig uppgift i ett europeiskt perspektiv att stödja fackliga organisationer i länder som Grekland, Portugal och Spanien, sade Elisabeth Brandt Ygeman.

– Fackföreningarna där är oerhört trängda efter nedskärningspolitiken och använder sig mest av politiska strejker. Vi behöver ge stöd för att bredda den fackliga kampen.

Pierre Schori lyfte fram vikten av att vara uthållig och selektiv i stöd till partier och organisationer.

– Vi kan exempelvis fråga oss om det är rimligt att stödja det israeliska arbetarpartiet som är en del av ockupationspolitiken. I de fall vi ger stöd så krävs det uthållighet. Se på stödet till PLO som växte fram på 1970- och 1980-talen och som banade väg för Osloavtalet.

– Men med den situation som råder i EU i dag så tror jag inte på en utvidgning. EU behöver jobba mycket internt på att bygga upp de institutioner som blivit överbelastade, sade Nasra Ali från Young European Socialists.

Sverker Gustavsson, professor i statskunskap, talade om behovet av ett andrum för EU med både medlemsländer som inte lever upp till åtagandet och situationen i Turkiet med en regim som tycks ha folkligt stöd men som inte är i närheten av att leva upp till kraven för en liberal demokrati.

Samtidigt är det ett vägval hur EU väljer att se på kandidatländer, menade Jens Nilsson, EU-parlamentariker.

– Jag minns hur hårt Göran Persson år 2000 drev på för en utvidgning enligt tankesättet att det är bättre ha länderna innanför och att de därifrån utvecklas i rätt riktning med öppnare värderingar och en möjlighet att bygga sina länder rättvist. Annars finns risken för att de snart är i Rysslands hägn igen, menade Persson. Och visst ligger det en del i det synsättet.

Att avfärda ett land som Ungern som enbart populistiskt är inte rätt väg att gå, enligt Nilsson.

– De är farliga men också smarta. Ofta hotar de inte med att lämna EU utan att förändra unionen i deras riktning. Därför måste vi vara oerhört vaksamma nästa gång det blir aktuellt att ändra EU:s fördrag.

Ett grundläggande problem, enligt Sverker Gustavsson, är att nuvarande fördrag inte är uppbyggt för att klara det stora mått av solidaritet och ansvarsfördelning mellan länderna som flyktingströmmarna kräver.

– Samtidigt begränsas EU av att det inte finns någon tillitspakt mellan EU och den lokala, politiska nivån. Nationella intressen och inte partipolitik genomsyrar EU, vilket exempelvis gör det omöjligt att standardisera regler på arbetsmarknaden.

Jens Nilsson nickade instämmande och självkritiskt. Han ser en fara i att samarbetet som finns med den konservativa partigruppen EPP glider över till att handla om mer än konstitutionella frågor.

– Alla socialdemokratiska partier inom ESP (Europeiska socialdemokratiska partiet) ställde sig bakom ett superbra valmanifest. Men nu när vi jobbar i parlamentet är det som att vi lagt det fullständigt åt sidan. Vi måste jobba för att ha en tydlig höger-vänster-skala i EU-politiken, sade Jens Nilsson.

Han var osäker på om Storbritannien verkligen kommer att lämna EU i slutändan och ännu tydligare var Sverker Gustavsson.

– Theresa May är skicklig och det är inte Boris Johnson. Kanske blev han utrikesminister så att en ledande Brexit-förespråkare ska göra bort sig. Det var egentligen bara Storbritanniens folk som röstade för utträde – deras regering och folk i andra EU-länder ser de stora problem det innebär. Jag tror att den brittiska regeringen manövrerar skickligt för att sätta sig över folkviljan.

Mikola Statkevich, oppositionsledare från Belarus, var inbjuden till Palmedagen som den 24 oktober för första gången arrangerades i Oskarshamn.

Under det inledande seminariet fick Mikola Statkevich frågan varifrån han får kraft att fortsätta stå upp mot Aleksandr Lukasjenka-regimen, som tidigare i höst behöll makten efter ännu ett val som dömts ut av internationella observatörer.

– Människorna i Belarus förväntar sig det av mig. Min uppgift är att hålla modet upp hos dem, och att få fler att förstå att en förändring är möjlig.

Mikola Statkevich är ledare och grundare av det i Belarus förbjudna socialdemokratiska BSDP. Han har suttit fängslad sedan valdagen år 2010, varav tre år i isoleringscell, och fram tills för bara drygt två månader sedan. Efter endast några timmar som frigiven arrangerade han ett öppet torgmöte med krav på demokrati.

– Det var självklart för mig. Om man tror på idéerna om mänskliga rättigheter och demokrati så måste idéerna följas av handling. Annars är det ju bara tomma ord.

Till de drygt hundra deltagarna i Palmedagen sa Mikola Statkevich att han hade dem och andra internationella solidaritetskämpar att tacka för att nu vara frigiven, att det var trycket utifrån som var avgörande. Samtidigt var han djupt besviken över att EU tänker ta bort sanktionerna mot ledarna i Belarus.

Palmedagen handlade också om Ryssland och Ukraina. Ryska stjärnfotografen Viktoria Ivleva visade ett bildspel från krigsdrabbade Ukraina. Även hon fick frågan vad som driver henne att årtionde efter årtionde dokumentera och kämpa för mänskliga rättigheter i öststaterna.

– Sanningen. Sanningen är något högre än Ryssland, Sverige och allt annat. Vi måste sluta fråga ”vad får jag ut av det här?” eller ”vad får mitt land ut av det här?”. Frågorna vi alla måste ställa oss är istället ”är det här bra eller dåligt?” och ”vad är sant och ärligt?”.

Viktoria Ivleva hyllade vad hon kallade multikulturella Sverige, att svenskarna hon möter har så olika bakgrunder. Och hon sa att hon har en dröm att ”Poltavamonumentet” utanför Armémuseet i Stockhom över stupade svenska soldater ska transporteras till Poltava, som ligger i nuvarande Ukraina.

– Det vore en fin gest att sända statyn till Poltava. Det skulle kunna symbolisera hur nära vi alla människor är varandra.

Riksdagsledamoten och valobservatören Kent Härstedt (S) pekade på Putin-regimens problematiska oförutsägbarhet. Han sa att det inte är överraskande att Putin nu stöder Assad-regimen i Syrien till och med genom direkta bombningar, men att avsikten kan vara någon annan än den man först tror.

– Kanske avsikten faktiskt är att öka strömmen av flyktingar till Europa och försöka göra Europa mer instabilt, eller till och med att skapa spänningar mellan europeiska länder så att EU blir svagare.

Samtidigt efterlyste han betydligt fler kontakter på alla möjliga nivåer mellan Sverige och östländerna.

– Det kan ju vara kulturellt eller politiskt utbyte, eller bara möten mellan individer. Det är oerhört viktigt att människorna i dessa länder inte känner sig isolerade.

Länderna i vårt östra grannskap har under senare tid stått i fokus i nyhetsrapporteringen. Framför allt har det handlat om Rysslands ockupation av Krim-halvön och strider i östra Ukraina, där separatisterna får stöd av Ryssland. Dessa händelser har i sin tur drabbat grannlandet Belarus ekonomiskt och statliga företag har sagt upp tusentals personer. Den 11 oktober hölls presidentval och diktatorn Lukasjenka fick över 80 procent av rösterna efter en valrörelse präglad av fusk och manipulationer.

Men många människor och organisationer i Ryssland, Belarus och Ukraina kämpar, trots försvårande lagstiftning och trakasserier från myndigheterna, för mänskliga rättigheter och bättre levnadsförhållanden. På Palmedagen 2015 medverkade några av dessa modiga människor och svenska företrädare som engagerat sig.

Palmedagen 2015 arrangerades av Palmecentret, ABF Östra Småland-Öland, LO-distriktet Sydost, IF Metall Östra Småland, GS-facket avdelning 4, Socialdemokraterna i Kalmar län, Socialdemokraterna i Oskarshamn och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet i Oskarshamn.

Inte sedan andra världskriget har så många människor tvingats lämna sina hem på grund av krig och förföljelse. Enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR befinner sig i dag över 50 miljoner människor på flykt. Länder som Syrien, Irak, Sydsudan och Centralafrikanska republiken kan inte längre ge skydd åt sina medborgare.

Till Europa är de lagliga vägarna stängda. Av det totala antalet flyktingar i världen ges endast 14 procent skydd i de rika länderna. Med utgångspunkt i krigets Syrien och flyktingarnas egna berättelser och erfarenheter diskuterades det juridiska och politiska ramverket och den svenska arbetarrörelsens svar på dagens utmaning.

Palmedagen inleddes med Hogir Hiroris film ”Isis offer”, som spelades in i augusti på gränsen mellan Syrien och Irak, där över en miljon människor befinner sig på flykt undan den militanta islamistgruppen Isis. Se filmen här.

Palmedagen 2014 arrangerades av Palmecentret, Socialdemokraterna i Göteborg, SSU Göteborg, S-studenter Göteborg, ABF Göteborg och LO-distriktet i Västsverige.

– Ja, det finns klyftor i samhället som det krävs en integrationspolitik för att överbrygga, svarade Integrationsverkets stabschef, nationalekonomen Abdullahi Aress. – Nej, svarade journalisten Edna Eriksson. Vad som behövs är en generell välfärdspolitik. Inte speciallösningar. Att dela in människor i kategorier riskerar tvärtom att förstärka kategorierna. Diskussionen om integrationspolitiken leddes av Luciano Astudillo från S-integrationsgrupp och ägde rum under Palmedagarna den 6-7 oktober i Malmö.

Journalisten och debattören Edna Eriksson var djupt skeptisk mot den svenska integrationspolitikens utformning. Hon har en pappa från Australien och en mamma från Mexiko, men är själv uppvuxen i Sverige. Hon berättade att hon för några år sedan undersökte hur många det fanns i landet som hade en likadan bakgrund. Det visade sig att hon var ensam.

– Är det min väg framåt att representera den här gruppen? frågade hon retoriskt.

Med sin egen unicitet som utgångspunkt riktade hon skarp kritik mot varje form av kvoterings- eller kategoriseringstänkande, och då i synnerhet mot Länsarbetsnämnden som, enligt Eriksson, visar upp statistik på hur många medarbetare med utländsk bakgrund som finns på förvaltningen och som har som uppgift att i sin rekryteringsprocess sträva efter att spegla befolkningssammansättningen.

– Det finns de som menar att det är avgörande för livet exakt var och när man föds. De kallas astrologer, fastslog hon till publikens förtjusning.

Eriksson medgav visserligen att det förekommer etnisk diskriminering och att hon själv, som inte är särskilt mörkhyad, är förhållandevis lyckligt lottad, men vidhöll ändå att integrationspolitiken måste inriktas på generella åtgärder.

– Vad vi behöver är en bra bostadspolitik, en bra arbetsmarknadspolitik, en bra skola. För alla.

Skillnaderna finns
Men, invände Abdullahi Aress, skillnaderna finns. De går att mäta. Han visade diagram på diagram över etniskt betingad skiktning, nära relaterad till den politisk-ekonomiska världsordningens hierarkier. Afrikaner på botten, européer och amerikaner i topp.

– Sysselsättningsgraden för utomnordiska invandrare ligger på under 50 procent. Det här handlar inte om hur människor vill behandlas, utan om hur det är. Integrationspolitiken har inte skapat kategoriseringarna. De finns i samhället. Vi vill inte kategorisera, men vi måste få kunskap.

Han visade också med sin statistik att den låga sysselsättningsgraden inte är beroende av vare sig utbildningsnivån – många invandare har hög utbildning – eller konjunkturläget; skillnaderna mellan svenskar och invandrare består oavsett konjunktur.

– Om inte utbildning, språkkunskaper eller det ekonomiska läget är orsaker, vad är det då?

Han invände också mot Erikssons syn att verkets mångfaldsarbete skulle handla om att räkna huvuden.

Debattledaren Luciano Astudillo, som leder socialdemokraternas integrationsgrupp, försökte föra över diskussionen till ett näraliggande område genom att påpeka att det tycks som att vissa sektorer i samhället är öppna för invandrare, medan andra är slutna. Som exempel på öppna sektorer tog han restaurangnäringen, musikbranschen och idrotten. Men debattörerna spann vidare.

– Eriksson beskriver hur hon skulle önska att det var, men inte hur det är, menade Aress. Frågar man på skolgården i Rosengård, så vet barnen varför de inte får jobb.

Eriksson invände att de tre på podiet väl ändå måste betraktas som exempel på god integration.

– Vi är bevis på att det går. Vad vi behöver är en stark diskrimineringslagstiftning, inte en mångfaldspolitik.

Arvet från klassamhället
Astudillo menade på att en förklaring till att de tre varit så framgångsrika kanske var att man måste söka andra förklaringar än etnisk härkomst, exempelvis klassbakgrund. Han fick medhåll av Eriksson:

– Javisst, det handlar om social situation. Det är klassamhället som måste bekämpas. Hon exemplifierade med Stockholmsförorten Rågsved. Bilden av Rågsved som ett problemområde har inte förändrats på 30 år, med eller utan en hög andel invandrare.

Aress invände att det trots allt är så att det finns en mätbar restpost också om man konstanthåller sociala omständigheter. Han hänvisade till en studie gjord vid Institutet för social forskning (SOFI) i Stockholm. Den visade, att om man jämför personer med lika höga betyg och likadan klassbakgrund kvarstår ändå att invandrarbarnen löper 30 procents högre risk att bli arbetslösa än de som har svenska föräldrar.

Invandrare underordnas infödda svenskar på flera samhällsområden, men problem är ofta mer klassrelaterade än etniskt betingade. Botemedlet heter medvetandegörande i kombination med välfärdspolitik.

Det är några av de slutsatser som framkom under lördagseftermiddagens nio öppna seminarier som hölls runt om i Malmö under den gemensamma rubriken ”På folkhemmets bakgård.” Deras uppgift var att låta så många som möjligt vara med i diskussionen, att hitta konstruktiva lösningar och att få inspiration till att förändra situationen. Här är en sammanfattning av gruppernas presentationer.

Delade samhällen
Den första gruppen hade haft till uppgift att under rubriken ”Delade samhällen” diskutera i första hand bostadspolitiken i förhållande till segregationen.

Gruppen menade dock att det inte är möjligt att separera bostadspolitiken från en lång rad andra områden. Den hänger tätt samman med bland annat utbildningspolitik, socialpolitik, arbetsmarknadspolitik mm.

Ska någon enskild fråga pekas ut som avgörande för integrationen så är det rätten och möjligheten till arbete, menade gruppen.

Vidare konstaterade man att boproblemen ser helt olika ut i storstäderna respektive övriga landet. I storstäderna råder bostadsbrist, medan problemet på många mindre orter är det omvända, det vill säga utflyttning och för många tomma lägenheter.

En översiktlig handlingsplan för att bryta utvecklingen mot delade samhällen formulerades i termer av enkla uppmaningar. Gruppen menade att det är av stor vikt att bevara allmännyttan och slå vakt om hyresbeståndet. Vidare att bostadspolitiken bör inriktas på att planera för blandat boende, så att olika boendeformer – villa, hyresrätt, bostadsrätt, – blandas i ett och samma bostadsområde.

Men inte bara politiska åtgärder direkt kopplade till boendet påverkar situationen. Gruppen menade därför också att stat och kommuner bör verka för att lokalisera företag och myndigheter till segregerade områden, att det är av stor vikt att slå vakt om likvärdiga skolor i alla områden och att socialpolitiken bör kunna vidta åtgärder i ett så tidigt skede som möjligt, för att undvika utslagning enklare. Slutligen pekade man på att bra kommunikationer och god samhällsservice, som post, banker, butiker, också är viktigt.

Mäktiga och vanmakt
Grupp två, hade haft till uppgift att diskutera under rubriken ”Mäktiga och vanmakt: finns det ett större utanförskap idag? Vad gör partierna för att bryta det? Vad gör andra folkrörelser?”

Några svar på dessa frågeställningar presenterades dock inte. Däremot lade gruppen fram en lång rad tankar om vad som skulle kunna göras för att minska utanförskapet. De valde då att göra en uppdelning i å ena sidan politiska åtgärder och å andra sidan folkrörelse- och partiarbete.

Politiska åtgärder, menade gruppen, skulle kunna vara att verka för att underlätta integrationen på arbetsmarknaden och inom utbildningssystemet, bland annat genom att förenkla valideringen av utländska examina och utländska yrkeskunskaper. Man påpekade också vikten av en stark fördelningspolitik och behovet av att visa på positiva förebilder, i synnerhet då i medierna.

Som förebild för folkrörelsearbetet använde gruppen en parafras på Mao Zedongs gamla slogan om ”partiet som fisken i vattnet”, det vill säga folkrörelserna måste sträva efter att vara en naturlig del i människors vardag.

Det handlar, menade gruppen, om flera saker: Folkrörelserna ska för det första verka för att öka sin representation av invandrare, se till att de finns med i rörelserna och då också som förtroendevalda mm.

För det andra bör man kunna förmedla kunskaper om samhällslivet i stort, men också tydliggöra de mer osynliga koder och ritualer som påverkar och ibland styr rörelsearbetet.

Av folkrörelser och partier avkrävs då att man arbetar med stor respekt och ödmjukhet, menade gruppen.

En skola för alla
Grupp tre var den grupp som ägnat sig åt att diskutera skolans roll i integrationsarbetet. Deras diskussion tog sin utgångspunkt i en intervjustudie som visade att invandrarbarn, oavsett om de lyckats bra i skolan eller ej, ansåg att skolan var en främmande plats, något för de andra, svenskarna. Men framförallt rörde sig diskussionen kring den snabba framväxten av så kallade friskolor.

– Antalet friskolor har vuxit explosionsartat under 90-talet, i synnerhet i storstäderna. Det har förstärkt en redan tydlig segregation, menade gruppen.

Det senare är inte oviktigt. Principen om geografisk närhet som grund för vilken skola barnen går i har redan i praktiken skapat en stark segregation. Det är en av anledningarna till friskoleexplosionen, trodde gruppen. På samma sätt kan bristerna i den kommunala skolan kanske förklara framväxten av konfessionella skolor, om religiösa minoriteter upplever att de diskrimineras i den kommunala skolan.

– Men friskolorna bidrar med en ytterligare klasskiktning. Skolorna är inte längre en mötesplats för olika grupper i samhället.

– Å andra sidan ger de ändå möjlighet för ett fåtal elever att lämna förorterna.

Öppna arbetsplatserna
”Stängda eller öppna arbetsplatser” var temat för den fjärde gruppens diskussioner. Diskussioner som enligt gruppen hade stympats av de snäva tidsramarna. Gruppen hade valt att dela in sig i fyra mindre undergrupper, i syfte att låta alla komma till tals. De hann därför långt ifrån redovisa alla sina synpunkter.

Några åtgärder för att öppna arbetsplatserna hann de dock med att lägga fram. De lade stor vikt vid fackföreningarnas roll. Dessa måste, menade gruppen, bli mycket mer aktiva i att skapa multietniska arbetsplatser. Dels måste de ta en mer aktiv del i rekryteringsprocessen och kräva att företag och förvaltningar lever upp till talet om att rekrytera anställda från minoritetsgrupper. Dels måste fackföreningarna verka för mer fasta anställningar. ”Projektproletariatet”, som gruppen uttryckte det, måste minimeras.

En annan åtgärd som föreslogs var att man borde förändra SFI-undervisningen (Svenska för invandrare) på så vis att den skulle varvas med yrkespraktik ute på arbetsplatserna. Kommunerna bör dessutom tillsätta särskilda mångfaldskonsulenter, tyckte gruppen.

Kultur och identitet
Den femte gruppen, som hade att syssla med det komplexa förhållandet mellan kultur och identitet fastslog att Sverige idag måste betraktas som ett etnonationalistiskt samhälle med vissa mångkulturella drag.

Man menade vidare att kulturell identitet kan bli en viktig, och kanske farlig, faktor om en kulturell identitet sammanfaller med utanförskap.

Man ansåg också att språkkunskaper är en mycket viktig faktor bakom identitetsbyggandet och att det är av stor vikt att invandrare både lär sig svenska och språket från sitt ursprungsland. Detta både för att stärka deras självkänsla och av praktiska skäl.

Man ansåg att det är viktigt att tänka på hur språket används normativt, så att man kan undvika felaktiga eller negativt laddade begrepp som ”invandrare” för att beskriva en heterogen grupp.

Vidare ansåg gruppen att inofficiella hierarkier måste bekämpas och man ställde sig härvidlag inte främmande för tanken på positiv särbehandling av underordnade grupper.

Gruppen betonade också dels behovet av att skapa icke-separatistiska mötesplatser mellan olika kulturer i samhället och dels att kulturkompetensen, dvs. sådant som kunskap om flera olika kulturer och språkkunskaper, måste värdesättas högre i samhället.

Mångfald i arbetslivet
Grupp sex, vars diskussion kretsat kring diskriminering i arbetslivet, hade kommit fram till en rad relativt konkreta krav. Mot bakgrund av att de var ense om att diskriminering på grund av kön, klass, ålder och etnicitet finns i arbetslivet och fungerar på likartade sätt, så föreslog de att en enda anti-diskrimineringslag och en enda ombudsman borde täcka alla områdena.

Gruppen föreslog också att fackföreningarna, som man betraktade som en nyckel i anti-diskrimineringsarbetet i arbetslivet, ska ta initiativ till en nationell upplysningskampanj om diskriminering. Som förebild nämndes MBL-kampanjen på 70-talet, som bidrog till en snabb och grundlig medvetandehöjning på gräsrotsnivå.

Vidare menade man att arbetsgivare inom i första hand offentlig sektor borde avkoda ansökningshandlingar till jobb för att ge alla en mer jämlik chans.

Slutligen ansåg gruppen också att arbetet med att validera utländska utbildningar och yrkeskunskaper ska påbörjas redan på flyktingförläggningarna.

Medias roll
Mediabilden av invandrare stod i centrum för den sjunde gruppens diskussion. Enligt gruppen visar medierna upp negativa schablonbilder av invandrare. Det typiska är att ungdomar och män med invandrarbakgrund utmålas som kriminella, medan invandrarkvinnorna utmålas som förtryckta och kränkta offer.

Detta, menar gruppen, skulle kunna förklaras av att den svenska journalistkåren är starkt etniskt segregerad, det vill säga den är vit. Här frodas, menade grupper, en sorts smygrasism.

För det första måste man verka för att öka den etniska mångfalden på redaktionerna, vilket också naturligtvis måste gälla antagningarna till landets journalistutbildningar.

För det andra måste man reagera på falska bilder i medierna och kräva att journalisterna gör sitt jobb grundligt. Framförallt framhölls kravet på källkritik. Alltför ofta, menade gruppen, tillåts personer påstå saker i medierna som okritiskt rapporteras vidare av journalisterna utan att någon faktakontroll görs.

Men att bara trycka på de befintliga medierna är otillräckligt. Mer måste göras. Framförallt ansåg gruppen att alternativa medier måste skapas, som kan ge en annan bild än den som dominerar mainstream-rapporteringen.

Slutligen tog man också på ort och ställe initiativ till en protest mot SVT:s program ”Mustafa Show”.

– Den är kränkande för invandrare, den gör dem till åtlöje, ansåg gruppen.

Kultur för integration
Kulturens roll i integrationsprocessen var temat för den åttonde gruppen. Gruppen inledde sin föredragning med att proklamera att kulturen har en avgörande roll för samhällutvecklingen.

– Kulturen är inte grädden på moset, utan jästen i degen, löd formuleringen.

Man menade att kulturen skulle kunna spela en mycket viktig roll också i integrationsprocessen.

För detta skulle dock krävas att de institutioner som idag bekostar mycket av kulturarbetet i landet – stat, landsting och kommuner – i högre utsträckning än idag vågade satsa på kulturarbete i bostadsområden, på skolor och på arbetsplatserna.

Man borde också, menade gruppen, stötta ”de nya institutioner” som gruppen menade är på väg att växa fram någonstans emellan å ena sidan de stora offentliga institutionerna och å andra sidan de kulturverksamheter som i huvudsak bedrivs av och för kulturella minoriteter.

Lika inför lagen?
Den nionde och sista gruppen, som sysselsatts sig med frågan om rättssamhället, höll, möjligen på grund av tidsbrist, det i särklass kortaste anförandet. Gruppen konstaterade två saker:

Dels att det finns en institutionaliserad diskriminering inom rättsväsendet, som drabbar invandrare och arbetarklass. Dels att kriminalitet måste betraktas som ett socialt, klassbetingat, problem och inte som ett invandrarproblem.

Den ekonomiska krisen är en av de viktigaste förklaringarna till att det gått så trögt med integrationsarbetet under 90-talet. Men framtiden ser ljusare ut.

Om detta var kulturminister Marita Ulvskog, justitieminister Thomas Bodström, bostadsminister Lars-Erik Lövdén och Carl Lindberg, statssekreterare vid utbildningsdepartementet, hyggligt ense. De deltog i den paneldiskussion som avslutade Palmedagarna 2001, en paneldiskussion som präglades av både självkritik och viss optimism.

Samtalsledarna Luciano Astudillo, som leder socialdemokraternas integrationsgrupp, och Ursula Berge, som är chef för tankesmedjan Agora, inledde diskussionen med att ställa frågan om vad som är svenskt.

Lars- Erik Lövdén svarade att han trodde att behovet av nationell samhörighet stärks i tider av snabb internationalisering och att detta alls inte behöver leda till någon sorts inskränkt nationalism.

Han ansåg också att 90-talet till viss del präglats av en rädsla för förändring, bland framför allt äldre generationer, som inte är vana att resa utomlands. Till det ska läggas att Sverige under 90-talet tog emot, med svenska mått mätt, många flyktingar samtidigt som landet genomgick en statsfinansiell kris med åtföljande nedskärningar inom offentlig sektor och hög arbetslöshet.

Vad beträffar den etniskt betingade boendesegregationen, menade Lövdén att det inte är något problem, och heller inget underligt, om människor med samma etniska bakgrund av egen fri vilja söker sig till samma bostadsområden. Däremot är det ett problem om den fria viljan saknas, om de av olika skäl tvingas göra det.

Rotad jämlikhet
Justitieminister Thomas Bodström försökte besvara frågan om svenskhet genom att hänvisa till historien. Han pekade på Sverige som ett land som präglas av bondesamhällets och glesbygdens närhet till naturen, vilket han menade lett fram till att svenskar idag betraktar miljön som en viktig fråga. Han trodde också att det faktum att Sverige under bara ett knappt århundrade förvandlast från ett mycket fattigt land till ett välfärdssamhälle, lett till att tanken på jämlikhet sitter djupt rotad hos människorna.

Han framhöll vidare att svensk lagstiftning inte är svensk, utan bygger på romersk-fransk rättstradition och att i den mån rättsväsendet kan fungera diskriminerande, så ligger problemet snarast i svårigheten att förankra lagens anda inom de rättsvårdande myndigheterna.

Luciano Astudillo ställde frågan om det inte föreligger en krock mellan å ena sidan den grundlagsfästa rätten till religionsfrihet och det svenska förbudet mot kosher-slakt.

– Lagtekniskt är det inget problem, svarade Bodström. Våra grundlagar får begränsas. Risken ligger i vad som händer om våra grundlagar urvattnas av allt fler begränsningar.

Så blev det kulturminister Marita Ulvskogs tur att försöka reda ut frågan om svenskhet. Hon tog sin utgångspunkt i den egna identiteten.

– För mig har svenskheten kommit rätt långt ned på listan, sade hon och berättade om hur hon, uppvuxen i ett arbetarhem i Norrbotten, mer präglats av klass- och byidentitet än av nationell identifikation.

– Snällismen, folkhemsbygget, tanken på lagomhet, den generella välfärdspolitiken, förmågan att kompromissa och att ta ställning för de svaga, det lägger jag i att vara svensk.

– Och det är jag stolt över. Det är viktigt med rötter. Jag tror inte man kan kommunicera bra med andra om man inte är stolt över vem man själv är.

Astudillo frågade Ulvskog om det inte är så att det svenska kulturlivet är mycket etnosvenskt, med ett antal multikulturella enklaver, som exempelvis tv-programmet Mosaik.

Kulturpolitiken, betonade hon, är åtminstone inte byggd på enklaver. Tvärtom är regeringens utgångspunkt att kulturen ska var en angelägenhet för alla, och att speglingen av ett mångkulturellt samhälle ska var en naturlig del i både kulturutbudet och bland de anställda.

-– Möjligen kan man säga att vi misslyckas ibland, sade hon och berättade att för att skynda på utvecklingen av ett bredare kulturutbud så tar kulturdepartementet ibland till specialinsatser, som ett slags smörjmedel.

Hon menade vidare att den institution som regeringen har lättast för att styra är Public Service och att det inom Public Service syns tydliga tecken på förändring. Som exempel nämnde hon tv-programmet Mustafa Show, men pekade också på att ekoreportrar och programledare allt oftare har namn med utländsk klang.

Kunskap om världen
Biträdande statssekreterare Carl Lindberg satt i panelen som representant för utbildningsdepartementet. Han lyfte fram Rinkebyskolan som ett exempel på lyckad integrationspolitik inom utbildningsväsendet.

– De värderingar som finns i läroplanen är internationella, de bygger på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, på barnkonventionen, sa han.

Utmaningen inom utbildningssystemet ligger i att försöka ta tillvara möjligheterna, att använda barnens och deras föräldrars kunskaper om världen, ansåg Lindberg.

Astudillo frågade varför personer med utländsk utbildning ”nästan undantagslöst” måste komplettera dessa när de kommer till Sverige. Lindberg menade att det inte var sant. Och påpekade också att det svenska utbildningssystemet under 90-talet lyckats hyggligt med att bredda rekryteringen till högre studier.

– Ni har inte klarat rekryteringen under 90-talet! Ett misslyckande ska erkännas, sade han.

Så gick diskussionen över till frågan om vad ministrarna själva gjort och gör för att öka integrationen. Lövdén – som också är kommunminister – framhöll att han ofta diskuterade personalfrågor med kommunernas representanter och då försökte inskärpa att de måste sträva efter att spegla befolkningssammansättningen. Han var optimistisk på den punkten.

– Jag tror att man börjar tänka i andra banor nu i kommunerna. Vi står inför stora rekryteringsbehov inom offentlig sektor de närmaste 10-15åren. Vi har en enorm chans.

Bodström lyfte å sin sida fram de framsteg som gjort inom polisen och pekade på att 14 procent av polisskolornas elever år 2000 hade invandrarbakgrund.

Språket är nyckeln
– Det jag tycker är ett problem är det dåliga språkbruk som frodas. Det är som att ett rasistiskt språkbruk sitter i väggarna på Polishögskolan.

Både Lindberg och Ulvskog tog upp språket som ett centralt område för integration.

– Språket är nyckeln för att hålla samman Sverige. Men det får inte finnas en mall för hur man ska tala och skriva. Dialekterna får inte utplånas, sa Ulvskog. Med dialekter menar hon också det som andra skulle kalla brytning.

– För mig är språkfrågan en demokratifråga. Inte bara får man ett torftigare liv om man inte äger ett språk, utan man klarar sig dessutom sämre som medborgare, trodde Ulvskog.

Lövdén tog upp frågan om boendesegregationen som han betraktar som ett av 90-talets stora misslyckanden, mycket på grund av den ekonomiska krisen.

– 90-talet har varit ett förlorat årtionde utifrån socialdemokratiska värderingar om jämlikhet. Samtidigt är segregationen mindre än i andra länder. Vad vi nu måste göra är att försöka planera för blandat boende.

Bodström påpekade att boendesegregationen måste förklaras på flera sätt. Det är inget underligt i att människor som kommer från samma land söker sig till samma bostadsområden, menade han. Det ger trygghet.

Allmännyttans ansvar
Så gled diskussionen över till att handla om kampen mot diskriminering. Bodström framhöll att själva lagen är det inte fel på, även om den förstås måste se över kontinuerligt.

Lövdén beklagade att det offentliga gjort sig av med styrmekanismer för bostadsmarknaden, till exempel de kommunala bostadsförmedlingarna.

– Det är allvarligt. Ska vi kunna hävda rätten till bra boende, måste samhället ha en aktiv roll.

Han vände sig också emot att allmännyttiga bostadsbolag i allt högre utsträckning ställer krav på fast inkomst på potentiella hyresgäster.

– Det klingar illa. Allmännyttan har blivit en spelare på marknaden, inte ett verktyg för en social bostadspolitik. Här måste en förändring ske. Det är därför vi har de allmännyttiga bolagen. Annars hade vi lika gärna kunnat göra oss av med dem. Men på något sätt har det varit som om vi räknade bort boendet från välfärdsfrågorna under 90-talet.

Nyhetsbrev

Stöd oss