Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Angie Mata skulle egentligen ha deltagit på förra årets Palmedag för att berätta om hennes expertområde: rättvis klimatomställning i transportsektorn i Filippinerna. Men dagen innan hon skulle resa drabbades ön Cebu där hon bor av en kraftig tyfon.
Tyfonen Kalmaegi (eller Tino som den benämns i Filippinerna) orsakade en enorm förödelse. Hela småstäder svämmades över och hundratusentals människor tvingades fly sina hem. Angie var en av dem.
– Det fanns ingen tid att hinna reagera, vattnet steg snabbt. Allt i mitt hem flöt, berättar hon.
Angie var först fast i sitt hus när översvämningen slog till och var rädd för sitt liv. Vattnet hann stiga henne ända upp till bröstet innan hon lyckades ta sig ut.
– Jag hade mitt barnbarn på ryggen och adrenalinet kickade in. Den natten sov vi i våra lerdränkta kläder och utan att ha kunnat äta något.
Angie arbetar för det filippinska transportarbetarfacket NCTU, vilket är en av Palmecentrets samarbetspartners som nu drabbas hårt av Tidöregeringens riktade nedskärningar.
Läs mer: Palmecentrets solidaritetsarbete hotas av snabba nedskärningar.
NCTU startades för att organisera transportarbetare för bättre villkor. Det handlar bland annat om jeepneyförare – jeepneys är små bussar som upptar kollektivtrafiken i Filippinerna.
Jeepneys är en slags mini-buss.
De senaste åren har organisationen särskilt arbetat för att omställningen till en grönare kollektivtrafik ska ske på ett schysst och rättvist sätt. Den filippinska regeringen har nämligen beslutat att de gamla dieseldrivna jeepneybussarna ska fasas ut för att minska miljöpåverkan. Utan en ny miljövänlig buss får förare inte längre tillstånd att köra passagerare.
Vid första anblick verkar det kanske som ett bra förslag för både passagerare och förare, då förarna förmodligen är den grupp som är allra mest utsatta för luftföroreningar från avgaserna. Problemet är att som jeepneyförare hyr eller äger man oftast sin egen buss och kör en specifik rutt. Och enskilda förare och små familjeföretag har helt enkelt inte råd att köpa de nya, modernare bussarna. I stället förväntades stora internationella företag komma in och ta över.
Men NCTU, med stöd från Palmecentret, har arbetat för att bussförarna ska bilda kooperativ, för att därmed tillsammans kunna ta banklån och köpa in de nya, miljövänligare bussarna.
Genom kooperativen har förare dessutom gått från att vara informella arbetare till att numera ha en formell anställning, med en fast minimilön och sociala förmåner. Det innebär också bättre arbetsvillkor, som att inte behöva arbeta lika långa pass utan vila. En jeepneyförare kunde exempelvis arbeta 16-18 timmar om dagen, sex dagar i veckan och ändå inte tjäna tillräckligt för att försörja sin familj.
– Livet för förare har förändrats. När du arbetar informellt handlar allt om att klara dagen och du tänker inte på om du skulle bli sjuk i morgon, säger Angie.
Nu lobbar NCTU också för att ändra systemet så att busstrafiken i städerna ska finansieras genom att myndigheterna sluter servicekontrakt med kooperativen. Då slipper förarna vara beroende av enbart passageraravgifter, utan skulle kunna tjäna drägligt även på rutter som bedöms som socialt nödvändiga men som inte är kommersiellt gångbara.
Angie menar att omställningen av busstrafiken har kommit ungefär halvvägs. Och hon har svårt att föreställa sig vad förlorat stöd från Palmecentret i det här skedet faktiskt skulle innebära. Effekterna skulle inte gå att se med en gång, säger hon. Men hon menar att risken är stor att kooperativen kan komma att slås ut av stora företag.
– Regeringen driver på för att små kooperativ ska försvinna, säger Angie.
– De politiska förslagen är inte till förmån för små aktörer, de vill att stora företag ska komma in.
NCTU är också den fackliga aktör i transportsektorn som förhandlar med regeringen, och om de skulle försvinna finns det ingen annan som kan fylla det tomrummet.
– Vi hoppas att vi kan fortsätta organisera oss för att förbättra livet för förare och få till en hållbar transportsektor i Filippinerna, säger Angie.
– Vi behöver verkligen solidaritet för att kunna fortsätta vår verksamhet.
Med stöd från Palmecentret och Kommunal kunde den nationella, fackliga organisationen National Confederation of Transport Workers Union (NCTU) bildas, som i dag kan förhandla direkt med regeringen. De har alltså gått från att vara en oorganiserad och utsatt grupp till en stark samhällsaktör.
Även Handelsanställdas förbund har stöttat NCTU, särskilt i deras arbete för en rättvis klimatomställning.
Skriv under för att rädda Palmecentrets solidaritetsarbete!
Regeringens stoppade stöd – hårt slag för san-kvinnorna
I huvudstaden Windhoek driver organisationen Women’s Leadership Center flera program för marginaliserade kvinnor och flickor. Ett handlar om att motverka skadliga kulturella praktiker i Zambeziregionen. Ett annat riktar sig till unga lesbiska kvinnor.
Men ett tredje program – finansierat av Palmecentret – fokuserar på unga kvinnor från urfolket san. Det är nu det arbetet hotas.
– San är den mest marginaliserade, exkluderade, utsatta och fattiga gruppen i Namibia. Många svälter, säger Liz Frank, chef för organisationen.
Hon beskriver hur det först på senare tid börjat talas om det som kan beskrivas som ett folkmord på san.
– Alla talar om folkmorden på herero och nama, men först nu börjar vi se vad som hänt san och tystnaden kring det. Vi talar om ett slags generationsöverskridande trauma – ett sår som fortfarande påverkar samhällena.
Till skillnad från andra grupper som drabbats av kolonialism och apartheid har san inte återhämtat sig, säger hon.
– De har skolor på sina egna språk, de har professorer, böcker, boskap och land. San däremot har fortfarande ingenting.
Konsekvenserna märks i vardagen. Många vill inte identifiera sig som san. Barn undervisas inte på sina modersmål, och de olika san-språken skiljer sig så mycket att grupperna ibland inte kan kommunicera med varandra.
Det försvårar också möjligheten att organisera sig och ställa krav gentemot staten – både kring det historiska traumat och den situation de lever i i dag.
Sedan 2012 har Women’s Leadership Center arbetat med unga san-kvinnor i bland annat Kavango East, i Bwabwata nationalpark.
– Det är ett område där de tidigare levde som jägare och samlare. I dag bor de på ett gammalt militärläger från den sydafrikanska armén och får inte längre jaga eller samla. Djuren skyddas, men människorna drivs bort, säger Liz Frank.
De saknar både jordbrukskunskaper och andra försörjningsmöjligheter. Den lokala skolan undervisar inte på deras språk, och barn diskrimineras om de talar sina klickspråk.
– Det finns därför ett stort behov av att återta en stolt san-identitet – med kultur, historia och språk.
Arbetet har fokuserat på att bygga självkännedom, språklig stolthet och lokalt ledarskap. I flera byar har kvinnliga ledare utbildats som i sin tur organiserar andra kvinnor.
– De återknyter till sina språk och för vidare detta till barnen. De stöttar också flickor att stanna kvar i skolan trots diskriminering och våld.
Nästa steg var att samla kvinnor från olika delar av landet och bygga en nationell organisation för unga san-kvinnor.
Planerna omfattade ett större möte i Windhoek, en kulturfestival och en plattform för dialog med regeringen.
– Med åren har de lärt sig engelska och kan nu kommunicera med varandra. Nu ville vi ta nästa steg och låta dem bygga sitt eget nätverk och själva söka finansiering.
Men finansieringen har stoppats.
– Vi har medel fram till juni 2026. Tanken var egentligen ett tvåårigt avtal, men det kortades till januari–juni. Om vi inte hittar ny finansiering kan vi inte fortsätta.
Hon efterlyser nu att beslutet omprövas.
– Det här handlar om en av de mest marginaliserade grupperna av kvinnor i världen. Det stöd vi fått har lett till enorm utveckling – personlig styrka, kunskap om rättigheter, språk och kultur, och ledarskap i samhällena.
Samtidigt lever det generationsöverskridande traumat kvar.
– Vi ser alkoholmissbruk, en känsla av utanförskap och att inte tillhöra nationen. De säger själva: vi var de första människorna här, nu är vi de sista.
San-folket är södra Afrikas äldsta invånare och har levt i området i minst 20 000 år. I dag lever omkring 38 000 san i Namibia, ofta som en marginaliserad minoritet.
Artikeln är ursprungligen publicerad i Aktuellt i Politiken (8 maj).
Läs mer om nedskärningarna av Palmecentrets solidaritetsarbete.
För fiskearbetare i Filippinerna återstår en lång kampEfter hård kritik från Internationella arbetsorganisationen (ILO) och omvärlden har den filippinska regeringen vidtagit flera åtgärder för att stärka de mänskliga rättigheterna och fackliga friheterna i landet. Men i de små fiskebyarna längs kusten, långt ifrån mötesrum i Manila, märks förändringarna inte alls.
Fackliga företrädare och människorättsorganisationer i Filippinerna vittnar fortsatt om att hot och trakasserier. Mord på fackliga ledare förekommer utan att någon ställs till svars. De utlovade utredningarna uteblir, och ansvariga går fria.
För arbetarna inom fiskeindustrin är situationen särskilt utsatt. Landet har fortfarande inte ratificerat ILO:s konvention om arbete inom fisket, vilket innebär att fiskarna inte räknas som arbetstagare. Det skapar ett stort rättsligt tomrum, där facklig organisering i praktiken inte fungerar och arbetsrättsligt skydd saknas. Många fiskare tvingas arbeta under förhållanden som påminner om modernt slaveri.
Trots tuffa förhållanden att verka i har Fishworkers Solidarity – som stöds av Palmecentret – genom åren spelat en avgörande roll för att stärka fiskearbetarna position, i områden som General Santos, Navotas och Sarangani. Det har åstadkommits genom massaktioner, dialog med myndigheter och aktivt deltagande i lokala trepartsamarbeten mellan stat, arbetsgivare och arbetstagare.
Förutom kampen att förbättra arbetsvillkor och försvara fiskarbetares rättigheter, arbetar Fishworkers Solidarity också med att återställa kuster som skadas alltmer av klimatförändringar och miljögifter.
Bilderna är från en by där de hade som bi-syssla att återplantera mangrove-plantor, vilket hjälper fiskyngel att växa.
Fishworkers driver även aktivt kampanj mot Marcosregeringens försök att ändra landets nuvarande fiskerilag i grunden. Lagen skyddar de kommunala vattnen upp till 15 kilometer från kusten och reserverar dem för småskaliga, lokala fiskare. Men under de senaste två åren har regeringen drivit förslag om att ändra lagen och ge stora kommersiella fartyg tillgång till dessa områden.
Tack vare Fishworkers Solidaritys arbete har fiskarbetare fått ökad kunskap om hur politiska och ekonomiska beslut hotar deras försörjning, och deras frågor har kunnat lyftas till nationell nivå.
De har i dag också ett snabbinsatsteam med nio utbildade ledare som agerar vid hot eller övergrepp mot fiskares mänskliga rättigheter, samtidigt som tre företrädare regelbundet uttalar sig i media i frågor som rör fiskearbetares villkor.
Men deras arbete stöds i dag enbart av Palmecentret och en liten summa från medlemsavgifter (deras medlemsavgift motsvarar ungefär 8 svenska kr), vilket gör att en viktig röst nu riskerar att tystas när resurserna försvinner.
LÄS MER: Palmecentrets solidaritetsarbete hotas på grund av snabba nedskärningar.
– Arbetarrörelsens historia visar att rättigheter inte kommer uppifrån. De vinns genom organisering, solidaritet och långsiktigt stöd till de som står längst ner i maktordningen. För fiskearbetarna i Filippinerna återstår en lång kamp, säger Åsa Henriksson som arbetar med Palmecentrets stöd till civilsamhället i Filippinerna.
Palmecentret stöttar i dag samarbetspartners i fem av tio av de värsta länderna i världen för arbetstagare, vilket inkluderar Filippinerna. Men det arbetet hotas nu av snabba nedskärningar.
Skriv under för att rädda Palmecentrets solidaritetsarbete!
Sydafrika: De hjälper våldsutsatta kvinnor – nu kan de tvingas stänga ner
Cala Domestic Violence Unit arbetar i staden Cala och på landsbygden i de östra delarna av Sydafrika, där våld mot kvinnor är ett utbrett problem. Organisationen grundades 1999 och var den första i sitt slag i området.
– Vi är fortfarande den enda organisationen som arbetar med detta, säger Thandiwe Yeko som är grundare och själv en överlevare.
Bland annat genomför de dörrknackning i byar långt ut på landsbygden i fattiga områden, dit samhällsservices ofta inte når. Men på så sätt når de kvinnor som är utsatta för våld i hemmet och som annars osynliggörs och kan ha svårt att få tillgång till hjälp.
Det är en av flera saker som oroar Thandiwe och medarbetarna på organisationen vid förlust av stöd från Palmecentret – att de inte kommer kunna ha samma täckning och nå lika långt ut i avlägsna områden.
LÄS MER: Palmecentrets solidaritetsarbete hotas på grund av snabba nedskärningar.
När Cala DVU träffar överlevare gör de en bedömning om hur de bäst kan hjälpa. De flesta kvinnor i byarna lever i fattigdom och är ekonomiskt beroende av sina förövare, så organisationen arbetar också med att hitta vägar för kvinnorna att bli mer självständiga. Exempelvis kan de få träning i bakning eller andra färdigheter som kan hjälpa dem bli självförsörjande och starta kooperativ (Läs mer: Kvinnor får stöd att bli egenföretagare).
– Vi vill få bort dem från situationen. Vi vill inte att de ska behöva gå tillbaka till sina förövare, utan ge dem något som kan hjälpa dem, berättar medarbetaren Lwando Mgwexe.
Målet är ett bygga ett bättre samhälle för kvinnor och barn. Cala DVU genomför även medvetenhetskampanjer och samverkar med lokala myndigheter, organisationer och traditionella ledare för att utbilda om det våld och förtryck som många kvinnor och barn möter och de traditionella normer och patriarkala strukturer som ligger till grund.
I dag kan traditionella ledare själva höra av sig till Cala DVU gällande workshops om exempelvis jämställdhet och vill ha deras expertis.
– Det är inte längre vi som ringer dem, de ringer oss, säger Lwando.
Det har också gjort det enklare för kvinnor att själva berätta om övergrepp de utsatts för.
Cala DVU finns också som stöttning till kvinnor som väljer att genomgå rättsprocesser. En del har kanske inte stöd från familj eller vänner, men då följer medarbetare från Cala DVU med till rätten och erbjuder emotionellt support. De samverkar också med åklagare.
Med hjälp av stödet från Palmecentret har de även kunnat starta ett särskilt rum på stadens polisstation, där våldsutsatta kvinnor som gör en anmälan direkt kan mötas av utbildad personal från Cala DVU och få omedelbar psykologisk och medicinsk hjälp. Men det arbetet riskeras nu.
Organisationen är nämligen till stor del beroende av stödet från Palmecentret för sin verksamhet. Och även om de arbetar hårt med att hitta andra medel är det tufft, eftersom det ofta kommer med särskilda villkor och begränsningar för deras arbete.
– Med stödet från Palmecentret kan vi nå fler människor, menar de.
Thandiwe och de två medarbetarna Lwando och Khuselwa som Palmecentret pratar med, är särskilt oroliga för hur de kvinnor och barn som Cala DVU stödjer kommer att drabbas om de skulle försvinna, eftersom de är den enda organisationen i området som arbetar med dessa frågor. Men verkligheten är också den att även deras eget levebröd påverkas.
– Till och med våra hushåll är beroende av den här finansieringen. För att betala för mat eller skolavgifter. Även vi drabbas, säger Thandiwe.
Våldet kan ta olika uttryck:
Mötesplats för palestinier i östra Jerusalem kan tvingas slå igen
När Palmecentret pratar med Sameer Amro befinner han sig i ett nedstängt Jerusalem på grund av kriget mellan Israel/USA och Iran.
– Raketmissilerna exploderar i himmelen, som regnfall. Restdelar faller överallt, berättar han.
Särskilt utsatta är palestinier på Västbanken, som lämnas helt oskyddade utan möjligheter att ta sig till skyddsrum.
– Fragment landar på hus, bilar och till och med människor. För några dagar sedan slog de ner i en skönhetssalong och dödade flera palestinier. Alla hotas, palestinier och israeler.
Sameer är verksamhetsledare för Old City Youth Association (OCYA), en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Palestina och vars verksamhet just nu riskerar att behöva slå igen på grund av akut finansieringsbrist.
LÄS MER: Palmecentrets solidaritetsarbete hotas på grund av snabba nedskärningar.
OCYA har sedan 1990 fungerat som en träffpunkt för unga som ofta bor trångt i det överbefolkade östra Jerusalem. I lokalerna kan ungdomarna mötas, lära sig om sina rättigheter och utbyta erfarenheter. Många av dem har tunga sådana, och har blivit utsatta för våld och trakasserier av israelisk militär, bosättare och polis.
Sedan organisationens start har verksamheten vuxit och man arbetar i dag också med barn och kvinnogrupper.
En plats för unga palestinier i östra Jerusalem att mötas och samlas på. Många har tunga erfarenheter av att ha blivit utsatta för våld och trakasserier av israelisk militär, bosättare och polis. Hos OCYA kan de exempelvis få samtalsstöd och delta på utbildningar eller fritidsaktiviteter.
Östra Jerusalem är isolerat från övriga Västbanken, vilket påverkar befolkningen. Sedan oktober 2023 (Hamas terrorattacker i södra Israel och starten på folkmordet i Gaza) har det blivit allt svårare att röra sig fritt, särskilt i gamla stan där organisationen ligger. Det finns checkpoints – israeliska militärkontroller – vid varje ingång och övervakningskameror överallt. Det är inte en enkel plats att verka på.
Sameer berättar exempelvis att andra organisationer i stadsdelen har stängts ner av israelisk polis. De är de enda som ha kunnat ha verksamhet i gång fram till nu.
Just nu har OCYA inte heller några fysiska aktiviteter i gång, eftersom det är för stora risker i och med med kriget och hårdare restriktioner. I stället håller de kontakten med ungdoms- och kvinnogrupperna online.
– Vi ber dem att inte ta sig hit eftersom det inte är säkert, säger Sameer.
Organisationen är beroende av Palmecentrets stöd och riskerar just nu att tvingas stänga ned, eller åtminstone att bara kunna ha kvar viss ideell verksamhet.
– Vi försöker nu hitta sätt att kunna hålla i gång aktiviteter, också med hjälp från Palmecentret, berättar Sameer.
Det handlar även om att täcka grundläggande kostnader, som för elektricitet.
– Vi riskerar att inte bara förlora framtiden, men också det som har åstadkommits, säger Sameer, om vad de abrupta nedskärningarna får för effekter.
Innan 1990 hade östra Jerusalem stora problem med droger, brottslighet och våld. Kvinnor och unga var särskilt marginaliserade och fler än hälften av alla ungdomar valde att hoppa av skolan i förtid. OCYA startades som en reaktion på detta.
Enligt Sameer var det också under 90-talets fredsprocess viktigt att bygga upp ett starkt palestinskt civilsamhälle för att etablera en självständig palestinsk stat. Och då behövde de sociala problemen i samhället adresseras.
Nu är han orolig för att om verksamheten stänger ner kommer det lämna plats för extremistiska krafter, vilket kan nedmontera allt det som har byggts upp genom åren.
– Det finns de som motarbetar oss. Som motsätter sig jämställdhet och demokrati. De kommer hitta möjligheter att ta över det här utrymmet. Det kommer ha negativa effekter för samhället i östra Jerusalem, säger Sameer.
– Vi kommer göra vad vi kan för att inte behöva stänga ner.
Kvinnorättskämpar i Turkiet riskerar att lämnas ensamma
Sedan 1997 driver Association of Legal Aid Against Sexual Violence Turkiets första och enda juridiska mottagning som erbjuder kostnadsfritt rättsligt stöd till kvinnor och transpersoner som utsatts för sexuellt våld och tortyr av statliga aktörer. De hjälper även kvinnor i allmänhet som utsatts för våld – i fängelser, polisförvar, på gatan, i skolan eller i hemmet. Utöver juridisk representation för de som vill vidta rättsliga åtgärder ser de också till att våldsoffer vid behov får tillgång till samtalsstöd och sjukvård.
Verksamheten grundades efter att Eren Keskin, människorättsadvokat och Palmepristagare, själv suttit fängslad på grund av en artikel som hon hade skrivit (hon använde ordet ”Kurdistan”). Hon bevittnade då de sexuella övergrepp och tortyr som kvinnor i häkten och fängelser utsattes för.
Legal Aids arbete har varit avgörande för att synliggöra sexuellt våld som annars tystas ner, och har uppmärksammats och prisats internationellt.
– Vår organisation är i dag allmänt erkänd i Turkiet som ett center där offer kan ansöka om stöd. Därför kontaktar många kvinnor och transkvinnor oss direkt, berättar Eren Keskin.
Om åtal i nationella domstolar inte ger resultat driver de också fall till författningsdomstolen och den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.
Men trots sitt avgörande arbete riskerar organisationen nu att tvingas stänga på grund av akut finansieringsbrist eftersom de är beroende av stöd från Palmecentret. Ett stopp skulle innebära att några av de mest utsatta i Turkiet lämnas utan juridiskt skydd och stöd.
– En stor andel av de vi hjälper är kvinnor som lever under svåra ekonomiska förhållanden, har överlevt våld och är i behov av hjälp. Om vår organisation inte kan fortsätta sin verksamhet kommer dessa kvinnor att bli helt utan stöd.
LÄS MER: Palmecentrets solidaritetsarbete hotas på grund av snabba nedskärningar.
Turkiet är ett land där människorättsförsvarare, journalister och regimkritiker hotas, övervakas och fängslas.
Organisationer i civilsamhället verkar under ständig press. De kan behöva tillämpa självcensur för att undvika anklagelser som gör att myndigheter kan stänga ner verksamheten. Och polis närvarar regelbundet vid protester och presskonferenser – inte för att skydda, utan för att skrämma.
– Även om vår förening anses vara en respekterad institution, utsätts även vi ibland för liknande former av påtryckningar, berättar Eren Keskin.
Eren är själv en måltavla för Erdoganregimen på grund av sitt arbete för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, och har hotats många gånger. Med fler än hundra politiskt motiverade stämningar mot sig riskerar hon kanske resten av livet i fängelse, men hon vägrar trots det att lämna landet.
– Jag vill vara kvar här och kämpa, sa Eren när Palmecentret träffade henne i början av året i Istanbul.
För henne – och för alla som arbetar för Legal Aid – har kampen för mänskliga rättigheter blivit vad de kallar “en livsstil”.
