Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Ryssland: Straff för kvinnomisshandel mildras

I februari 2017 undertecknade president Vladimir Putin en lag om mildare straff för den som utövar våld i hemmet. Detta under förutsättning att misshandeln inte resulterar i brutna ben eller att offret har lagts in på sjukhus i minst 21 dagar. Blåmärken eller blödningar anses inte skäl nog för straff. Misshandel av en partner eller ett barn ska ge vad som kallas för ett administrativt straff, vilket kan jämföras med böter för fortkörning eller felparkering.

Ibland tycks tiden gå baklänges. På kvinnocentret Anna i Moskva håller man på att hämta sig från det senaste beslutet av ryska duman.

– Det är sorgligt att vi har en del av vårt samhälle som ser våld som en del av vår tradition, säger Marina Pisklakova-Parker, grundaren till Anna.

1993 startade hon den första hjälplinjen för ryska kvinnor. Under åren har den och kvinnocentret Anna hjälpt hundratusentals kvinnor i Ryssland. Visserligen leder få fall till rättegång och fällande dom, men bara genom sin aktivism har de gett många kvinnor hopp.

Ett sorgligt faktum är att 97 procent av de polisanmälda fallen som rör misshandlade kvinnor inte lett till åtal. Officiell statistik visar att omkring 40 procent av alla våldsbrott i Ryssland begås inom familjen. Cirka 36 000 kvinnor och 26 000 barn möter våld inom familjen varje dag. Statistiken är otillförlitlig eftersom våld i nära relationer inte har ansetts som ett brott. Men 2008 uppskattade ryska inrikesministeriet att 14 000 kvinnor varje år mördas av sina män eller nära släktingar. Enligt en studie från Human Rights Watch 2013 begås över 80 procent av våldsbrotten mot kvinnor i Ryssland av en make eller partner.

Hur var det möjligt för ryska duman att med 85 procent av rösterna godkänna den nya lagen? En av de starkaste förespråkarna var parlamentsledamoten Jelena Mizulina. Hon tillhör Putins parti Enade Ryssland och har tidigare utmärkt sig för att agitera mot homosexuellas rättigheter. I en intervju uttryckte hon sig så här före beslutet: ”Vi kvinnor är svaga och att respektera familjens överhuvud mannen är obligatoriskt. Därför blir vi kvinnor inte förödmjukade om en man slår sin hustru, det sårar oss inte, men att såra mannen det är otänkbart.”

När utrikesminister Margot Wallström i februari 2017 gjorde ett besök i Moskva kom frågan om kvinnors rättigheter upp på dagordningen. Hon förde samtal med sin ryske motsvarighet Sergej Lavrov. Vad som blev resultatet av samtalen har inte nått offentligheten.

Marina Pisklakova-Parker är dock tacksam för att grannlandet Sverige ställde frågor om den nya lagstiftningen som ger kvinnor och barn sämre rättsligt skydd.

– Varje civiliserat land har lagar som förbjuder våld mot kvinnor, säger hon, och det är en självklarhet att ha det även i Ryssland. Vi måste ha en ny politik.

Text och foto: Maria Söderberg

Palmecentret publicerar första oberoende rapporten om mänskliga rättigheter i det omstridda Abchazien

Rapporten bygger på ingående forskning och flera fältbesök av Thomas Hammarberg, före detta kommissionär för mänskliga rättigheter i Europarådet och tidigare generalsekreterare för Palmecentret; och Magdalena Grono, konfliktforskare med inriktning på tidigare sovjetiska områden och nu verksam vid International Crisis Group i Bryssel.

Rapporten slår fast att det faktum att konflikten förblivit olöst har fått allvarliga konsekvenser för de människor som bor i området, liksom för dem som förblivit fördrivna sedan det Georgisk-Abchaziska kriget 1992-1993.

De mänskliga konsekvenserna av den fortsatta konflikten – som involverar så väl Georgien-Abchazien som Georgien-Ryssland – måste beaktas seriöst i alla försök att bilägga denna konflikt, rekommenderar rapporten.

Även om det skulle dröja innan en slutgiltig och hållbar fred förhandlats fram, skulle en rad åtgärder kunna vidtas utan dröjsmål för att lösa de akuta problemen för människors rättigheter i Abchazien.

Ytterligare besök av internationella representanter till detta isolerade område skulle vara positivt för människor där och deras rättigheter. Sådana initiativ skulle också bidra till en bättre atmosfär för en bredare konfliktlösning och motverka tendensen att humanitära aspekter och frågor om mänskliga rättigheter politiseras negativt. Dialog om rättighetsfrågor med internationella MR-experter bör därför uppmuntras, föreslår rapporten.

En tidigare version av rapporten hade initierats av Europeiska Unionen och cirkulerat i en begränsad diplomatisk krets men inte offentliggjorts då den bedömts som politiskt känslig.

– Styrande i Abchazien har uppenbarligen inte välkomnat våra reformförslag och i Georgien har vissa företrädare vänt sig emot rapportens ickepolitiska karaktär, säger Thomas Hammarberg.

Med tanke på att rapporten om de mänskliga rättigheterna i det isolerade Abchazien är unik, och har uppenbar betydelse för fredsarbetet, har de två författarna själva fortsatt undersökningarna, uppdaterat sin analys och erbjudit Palmecentret en möjlighet att publicera den. Förhoppningen är att rapporten ska påverka samtliga parter i konflikten och inte minst samtalen i ”Geneva International Discussions” som är det forum som etablerats just för att lösa dessa konfliktfrågor.

Hela rapporten på engelska finns här

Hela rapporten på ryska finns här

En kort version på ryska laddas ner r

Vid frågor om rapporten kontakta Thomas Hammarberg:

072-734 85 00

thomas.hammarberg@hotmail.se

Ryssland: Utbildning för fackliga rättigheter

Rima Sharifullina har gått från att vara facklig aktivist till att bli arbetsrättsaktivist. 1989 var hon strejkledare i en fabrik i dåvarande Leningrad.

– Vi strejkade i 23 dagar för högre lön, bättre arbetsvillkor och arbetsmiljö.

Efter en tid som fackföreningsaktivist studerade hon juridik och blev arbetsrättsjurist. Nu leder hon Labour School i St Petersburg, efterträdaren till Peterburgskaya Egida som tvingades lägga ner efter att ha stämplats som ”utländsk agent”. Lagen från 2012 riktar sig mot organisationer som får ekonomiska bidrag från utlandet och som enligt myndigheterna jobbar med politisk verksamhet.

– Jag vet inte vad regeringen hade emot vår organisation, kanske att Egida drev kampanj för att skydda gravida kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden, säger hon.

När Peterburgskaya Egida utpekades som ”utländsk agent” tog man saken till domstol och vann – men det ruckade inte på regeringen, som stod fast vid att svartlista Egida.

– Om du klassas som ”utländsk agent” måste du rapportera allt du gör till regeringen, du riskerar att behöva betala böter och även att hamna i fängelse, säger Rima Sharifullina när hon förklarar varför de kände sig tvingade att lägga ner.

Egida jobbade bland annat med rättsligt stöd till fackföreningar och andra medborgarorganisationer. I tre år kampanjade Egida mot arbetsgivare som avskedade gravida kvinnor. Egida blev också omskrivna när de häromåret stödde pilotfacket i en konflikt med arbetsgivaren kring avskedanden av piloter och kabinpersonal.

Den nya organisationen Labour School jobbar främst med utbildning och att främja samarbete mellan olika fackförbund.

– Vi får inte bidrag från utlandet, vi arrangerar möten och konferenser mellan fackförbund, NGO och sociala rörelser. Men trots att vi fokuserar på utbildning befinner vi oss fortfarande i riskzonen, många organisationer i Ryssland har stämplats som ”utländsk agent” bara för att ha arrangerat seminarier om mänskliga rättigheter. Att kritisera en lag vid ett seminarium kan räcka för att bli svartlistad.

Den ryska lagstiftningen mot extremism används också mot fackliga aktiviteter.

– Alla slags protester, även namninsamlingar för högre löner på ett företag, kan ses som extremism. Den här lagen slår mot arbetarna och mot vår yttrandefrihet, säger Rima Sharifullina.

Den ryska regeringens ambition att skapa en ny rysk stormakt lägger enligt henne en våt filt över det arbetsrättsliga arbetet.

– Regeringen säger till folk att om ni vill att vi ska vara en stormakt måste ni vara patrioter och ni får inte kräva bättre arbetsvillkor. Facken kläms mellan arbetarnas vilja att få bättre villkor och regeringens vilja att skapa en stormakt.

De stora fackförbunden samarbetar enligt henne med den ryska regeringen i denna konservativa trend.

– Det är som under Sovjettiden, regeringen bestämmer vad som är i människors bästa intresse, alla ska arbeta för regeringen och inte för individens bästa. Vi måste ha stabilitet för att kunna vara en stormakt, säger regeringen, och då är det ett problem om det demonstreras för bättre arbetsvillkor.

Text och foto: Ylva Säfvelin

Skaffa en rysk vän för vänskap och fred

Det fanns en tid då samarbetsprojekten med Ryssland blomstrade. Bussarna gick i skottspolar mellan vänorter i norra Sverige och nordvästra Ryssland. Föreningar, skolor, kommunalråd, socialarbetare, miljöinspektörer, ja, alla möjliga sorters svenskar och ryssar lärde känna varandra och blev vänner, på riktigt. Det kalla kriget var ett minne blott, nu var det nya tider.

Men så ändrade Sida sin Rysslandsstrategi 2004, och de flesta projekten avvecklades. Ryssland, hade man nu kommit på, var ett rikt land och behövde inget bistånd. Det som blev kvar handlade om mänskliga rättigheter och miljö. Under tiden hände det också saker i Ryssland – västkritiska krafter fick allt mer inflytande och 2013 kom lagen om utländska agenter, som gör livet svårt för de återstående projekten.

Nordiska Ministerrådets kontor i Petersburg fick stänga. Bilden av väst i allmänhet men även av Sverige, som odlas i ryska statsstyrda media, är inte särskilt positiv – vi är långt ifrån det av Gorbatjov hyllade landet med »socialism med mänskligt ansikte«. Nej nu skildras Sverige som ryssfientligt, med upplöst moral, ouppfostrade barn, våldsbenägna flyktingar som håller på och ”förstör” landet. En Sverigebild som delvis omhuldas också av den amerikanska högern, med den nyvalde presidenten där i spetsen – vilket sammanträffande…

Rysskräcken sprider sig samtidigt i vårt land. Och visst, man ska inte vara naiv. Men jag ser ett samband mellan skev Sverigebild i Ryssland, rysskräck i Sverige och kraftigt minskade kontakter på folklig nivå. Det sistnämnda kan vi försöka göra något åt! Dags att damma av gamla vänortskontakter, dags att uppmuntra studier i ryska. Öka kultur- idrotts- och studentutbytet. Alla andra sorters utbyten också.

Skaffa en rysk vän, du också! Inte bara för att det är trevligt – utan för att det är nödvändigt, för fredens skull. Om vi lär känna varandra så blir vi mindre rädda, och risken för krig minskar.

Inga Näslund, Palmecentret

 

Krönikan publicerades i Dagens Arena den 12 mars.

Putin och Trump förenas i reaktionär politik

Efter en lång vaknatt vid tv- och dataskärmar, står det klart att Trump står som vinnare i det amerikanska presidentvalet.

När den amerikanska valrörelsen, med alla sina bisarra vändningar och inslag, ska analyseras och förklaras, så blir det intressant vad vi får veta om den »ryska kopplingen« . Hur kunde det hända att en amerikansk presidentvalskandidat öppet prisade Rysslands ledare och berömde ryssarna för att ha hackat det demokratiska partiets mailserver? Får vi någonsin svar på frågan om Ryssland medvetet påverkade valutgången och dessutom såg till att öka misstron hos det amerikanska folket mot det amerikanska valsystemet och demokratin?

Inga NäslundEn av Donald Trumps närmaste medarbetare under valkampanjen, Paul Manafort, lämnade sitt uppdrag sedan det kommit fram besvärande uppgifter om hans konsultinsatser för den nu avsatte ukrainske presidenten Janukovitj. Även Trump själv och hans företag verkar ha ryska förbindelser, inte bara genom skönhetstävlingar utan enligt rykten också genom fastighetsaffärer. Han har tidigare beskrivit Vladimir Putin som en »vän« men under valkampanjen sagt att han aldrig träffat honom. Då Trump inte publicerat sina skattedeklarationer har man inte kunnat kontrollera om han har några ekonomiska band till Ryssland.

Under Republikanernas konvent i juli drev Manafort frågan om att mildra skrivningarna om ett fördömande av annekteringen av Ukraina i republikanernas valplattform, och fick igenom detta. Det var en av de få frågor som Trump med rådgivare prioriterade i detta sammanhang.

Är det därför som Putin stödjer Trump? Är det för att han vill ha en »köpt« president som företräder ryska intressen i Vita huset? Är Trump en nyttig idiot som inte förstår bättre? Vill den ryska ledningen splittra NATO? En sak är säker: anti-Clintonpropagandan har varit intensiv i rysk TV, som är helt kontrollerad av makthavarna. Visst fanns det röster, utrikespolitiska experter även i Ryssland som föredragit en seger för Clinton – som är mer förutsägbar än den lynnige Trump, men de verkar vara undantag från normen.

Putin verkar vara övertygad om att en oberäknelig Trump är bättre än Clinton. (Kanske räknar Putin med att kunna kontrollera honom – men kan han det? Kan någon?) Obama och Clinton står för ett Amerika som Putin använt som en yttre fiende för att öka sin popularitet och ena det egna folket.

Trumps oförblommerade rasism och förakt för svaga grupper verkar inte bekymra. Hans beundran för Putin verkar i mycket handla om att han beundrar en stark ledare – och man kan ju oroa sig för utvecklingen i USA för yttrandefriheten och alla andra friheter också om han hämtar inspiration för sin ledarstil i Kreml.

Putin och Trump har det gemensamt att de står för en reaktionär politik i frågor som abortförbud, anti-gay-lagar med mera – är det en slump att de hittat varann? Hur kommer världen att se ut när de fått styra varsin stormakt? Det kan inte hjälpas att framtiden av många skäl plötsligt känns mörk.

Text: Inga Näslund

Texten har även publicerats på Dagens Arena.

Agentlagar stryper fria organisationer i Ryssland

– Vi kommer att bli kallade för utländska agenter! sa en mamma upprört och många i den välfyllda salen såg undrande ut.

Den nya lagen om agentverksamheten kunde väl inte omfatta dem? De utgjorde en föräldraförening, Mödrar mot narkotika, som verkat i sexton år, och som uppmärksammar familjernas lidande. En finsk systerorganisation hade de senaste åren gett dem ett litet finansiellt stöd eftersom de inte fick en enda rubel av stadens
egna myndigheter.

Mötet ägde rum i Sankt Petersburg i april 2012. Det vi alla på mötet den kvällen trodde var ett missförstånd, har sex år senare visat sig bli högsta verklighet. Alla föreningar, stora som små, som inte arbetar inom ramen för myndigheternas kontroll eller har deras godkännande, har steg för steg ringats in.

Sedan lagen trädde i kraft för sex år sedan har närmare 100 organisationer i Ryssland förts in i ett särskilt register hos justitiedepartementet. Benämningen ”utländsk agent” avser föreningar som tar emot utländskt bistånd och bedriver någon form av politisk verksamhet. Det sistnämnda är en definitionsfråga som lämnar utrymme för olika tolkningar.

Många organisationer har därför de senaste åren helt upphört med sin verksamhet eftersom deras medlemmar varken vill riskera böter eller andra straff.

I år har tre sibiriska miljöorganisationer hamnat i fokus för sin kamp. The Siberian Times (11 januari 2016) berättar hur organisationen Daruia, som har arbetat för miljön i Uralområdet sedan 1996, fått fondmedel för sitt miljöarbete genom Polyus Gold International. Det är ett ryskt bolag med huvudkontor i London. Därmed ansågs miljögruppens arbete vara kopplad till utlandet och agentstämplades.

– Jag accepterar inte detta, varken jag eller min organisation, berättar ordföranden Natalia Kovalyonok för tidningen.

Tyvärr ser det mörkt ut för någon omprövning. I stället har ryska duman fortsatt att försätta det oberoende civilsamhället och utländska organisationer i gungning. 2015 kom en ny lag som tar sikte på att förbjuda oönskade organisationer ”som anses hota nationella intressen”. Även här finns en stor osäkerhet om hur rättssystemet ska agera, men eftersom människorättsorganisationer som Amnesty och Helsinki Watch i Ryssland redan blivit anmälda som olämpliga kan man misstänka att det går i samma riktning som för Nordiska ministerrådet. De avvecklar sin verksamhet.

Text: Maria Söderberg

[factbox]

2012 kom agentlagen som tvingar politiska organisationer med utländsk finansiering att registrera sig och ständigt kalla sig själva ”utländska agenter”. Samma år begränsades mötesfriheten och en svepande lag mot förräderi och spionage stiftades.
2013 trädde ”anti-gaylagen” i kraft, som kriminaliserar offentliga uttryck som avviker från ”traditionella familjevärderingar”.
2014 krävde ”anti-blogglagen” att populära bloggare registrerar sig för tillsyn.
2014 skärpt lagstiftning om massmöten. Förutom strängare påföljder för möten som genomförs utan tillstånd kan en person som inom loppet av 180 dagar fälls för tre sådana förseelser dömas till upp till fem års fängelse.
2015 kom lagen om oönskade organisationer, som förbjuder grupper som anses hota nationella intressen.

[/factbox]

Den nya propagandan i Ryssland

I februari 1990 började jag arbeta på Radio Moskva som översättare och senare som diktor, nyhetsuppläsare.

Kontraktet var på två år, det blev tre och ett halvt, lönen var symbolisk (om man räknade i svenska pengar) – men erfarenheten från att ha arbetat inuti den sovjetiska propagandaapparaten och språkpraktiken var ovärderlig.

Inga Näslund

Början av 1990-talet var – i alla fall delvis – en hoppfull period i den ryska historien, då sovjetväldet föll, nya partier bildades och en ny friare värld föddes.

De äldre på redaktionen berättade hur det hade varit förr – när översättningarna granskades av censuren och den som inte följde de ryska reglerna för hur politiska texter skulle låta på svenska fick offentliga anmärkningar. Själv fick jag en tillsägelse för att jag ville översätta ”Warszawa-pakten” precis så, när det skulle heta ”Warszawafördragsländernas organisation”. Pakt var ju ett negativt ord!

Tjugofem år efteråt ser den ryska propagandan annorlunda ut, om man surfar in på Radio Moskvas samtida efterföljare ”Rysslands Röst” som nu blivit Sputnik News.

Den ryska propagandaradion föddes redan på 1930-talet, och i slutet av 1980-talet, innan man började skära ned på grund av ekonomiska problem, sändes Moskvas världssyn ut per kortvåg på över 80 språk. När det kalla kriget var över fanns det inte samma behov – och heller inte några pengar, så verksamheten skars ned till ett minimum.

Nu finns uppenbarligen både behov och pengar igen.

Sputnik News, på 35 språk, har mycket innehåll, och delvis samma blandning av reportage om kultur, sport och vetenskap. Men största delen är även nu fylld med tydligt vinklade politiska kommentarer, till händelser och påståenden med anknytning till Ryssland i allmänhet och relationen till Norden i synnerhet.

Några rubriker från en vanlig torsdag i januari: ”Ukraina förbjuder ryska böcker”, ”Ryssland näst starkast i världen”, ”Ryssland vidtar åtgärder om Finland går med i NATO”, ”EU kollapsar utan Schengen”, ”Tyskland splittrat och förvirrat”. Stor nyhet är den brittiska utredningen av mordet på Alexander Litvinenko, med den språkligt knepiga rubriken: ”Skulden har tillskrivits på förhand”.

På senare tid har man uppenbarligen också ägnat sig åt att publicera texter som med stor entusiasm vidarebefordras på svenska tvivelaktiga propagandasajter med rasistiska syften.

Mycket utrymme ägnas åt flyktingkrisen och hur den kommer att leda till EU:s sönderfall. ”Först Schengen, sedan euron”. Man berättar om en restaurang i Österrike som portat alla flyktingar.

Så har alltså den sovjetiska radiopropagandan i modern tappning blivit en rasistisk propagandamaskin, och då har jag inte ens nämnt de mer luriga ryska nättroll som sprider samma budskap, fast inte lika inlindat, i nätets undervegetation.

Vad som händer i Ryssland är både svårt att förutse och begripa, men detta – att Moskva 25 år senare skulle stötta franska fascister och ungerska rasister, bland många andra skumma element, det hade ingen kunnat förutse på det hoppfulla 1990-talet.

Text: Inga Näslund

Texten har även publicerats i Dagens Arena.

Fackligt arbete i vårt östra grannskap

Därför manade svenska GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö Palmedagens deltagare till en applåd för de besökande fackliga representanterna från öst.

En av dem var Vasyl Andreyev, som inte bara är ordförande för Ukrainas byggnadsarbetarfack utan också är född i Ryssland och har en rysk fru.

– Det är inte alltid lätt. Det blir ofta hårda dispyter inom släkten. Det jag försöker säga är att det måste få ta sin tid nu att bygga upp Ukraina som ett fungerande land.

Vasyl Andreyev menade att det Ukraina nu behöver inte är att franska eller schweiziska företag söker sig till landet bara för att kunna betala 20 gånger lägre löner än till arbetskraften i sina hemländer. Däremot vore det betydelsefullt om fler europeiska politiker och fackföreningsrepresentanter besöker Ukraina för att inspirera och bidra med mod och idéer inför framtiden.

Sundström, Sjöö, Volkov, Andreyev

Fotograf: Mikael Algotsson.

Sergeii Volkov, vice ordförande i LO-distriktet i Kharkiv som ligger i nordöstra Ukraina, vittnade också om ett katastrofalt löneläge. År 2014 låg minimilönen på 100 euro i månaden och nu har den till följd av valutakursförändringar minskat till 52 euro.

– Det förstår var och en att på en så låg lön kan man inte leva ett värdigt liv.

Medan bland andra Kent Härstedt tidigare under Palmedagen uttryckt visst hopp om den nya regimen i Ukraina, kritiserade Sergeii Volkov neddragningar som regeringen beslutat om. Han efterlyste en genomtänkt socialpolitik med höjda löner, för att på så sätt skapa en inre konsumentmarknad och högre levnadsstandard. Det gäller även att få fler ukrainska arbetare att se att varje medlems aktivitet kan ge en sammanlagd positiv effekt.

– Det är vad vi måste sträva efter. Jag vet att ni kan stötta oss i detta, för ni inom den svenska arbetarrörelsen har ovärderliga erfarenheter.

GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö sa att fackföreningsrörelsen har ett visst fungerande utbyte med bland annat Ukraina, men att mer absolut kan göras.

– Det jag framför allt tycker saknas i den allmänna debatten är geopolitikens konsekvenser. Vi hör här från våra fackliga vänner om de oerhört låga lönerna, om arbetslösheten och om enorma investeringar på den militära sidan. För inte bara i Ryssland utan även för Ukrainas ekonomi innebär den militära konflikten en enorm utmaning rent ekonomiskt. Det är viktigt även för oss i Sverige att se bakom geopolitiken. Vi behöver förklara, diskutera och se att det här handlar om att dagligen få mat på bordet för människorna i de här länderna.

Per-Olof Sjöö trodde också att inte alla förmår se vilken roll som fackföreningsrörelsen har för att bygga demokrati även i ett land som Belarus.

– Man bör hålla i minnet att inget land har blivit demokratiskt utan en stark och fri facklig rörelse.

Text: Fredrik Loberg
Foto: Mikael Algotsson

Ryssland: ”Jag vill berätta historier om människor och hjälpa till”

– Jag vill berätta historier om män­niskor och hjälpa till, det är inget märkvärdigt, säger hon och bekräftar mycket motvilligt att hon ”kanske” är en ovanlig fotograf.

Med sina resor till Ukraina utmanar hon de ryska myndigheterna. Hon har åkt upprepade gånger till det autono­ma området i östra Ukraina, och inte minst till Slavjansk, för att bistå folk med kläder och mat.

– Jag var med och evakuerade 45 personer under striderna. Tack vare Facebook var det möjligt. Det är min bästa kanal.

Victoria Ivleva

Victoria Ivleva betonar att hon inte ingår i några kulturella eller politiska sammanhang. Hon arbetar självständigt efter egna idéer. Det är alltid människorna och deras öden som främst drabbar henne.

Men det Ryssland som nu träder fram skrämmer:

– Jag är för ett enat Ukraina och mot separatisterna. Den inställningen gör att det i dag inte finns så många kanaler för mitt material.

Ett exempel på en av sina akti­viteter är ett brev med bild som hon publicerat från en skadad rysk soldat på sjukhus i Donetsk ”för att jag tänkte på hans kämpande mor”.

– Men jag är chockad över hur många som valt att medvetet misstol­ka. En del skriver att jag publicerat ett falskt brev och går Ukrainas ärenden. För mig är detta ofattbart och inget som någonsin hänt mig tidigare.

I mars 2015 greps Victoria Ivleva av separatister när hon försökte hjäl­pa kvinnor och barn att lämna stridsområdet i Luhansk, en krigsdrabbad stad i östra Ukaina. Efter konfiskering av hennes arbetsmaterial och ett flera timmars långt förhör släpptes hon.

Ivleva säger att hon är bekymrad över det bristande intresset för kon­flikten i Ukraina.

– Jag är väldigt oroad över det. För vem kommer att stoppa Ryssland? En folklig opinion mot det här i västra Europa är det enda som kan det.

Här anser hon att det är medierna som skapar opinion, men media är inte intresserade.

Ett år senare, efter vårt möte i Moskva, befinner sig Victoria Ivleva mitt i flyktingkrisens Ungern. Hon fotograferar och skriver om männis­korna på Keletistationen i Budapest. Hennes fokus är detsamma som tidigare: kvinnor och barn. Här menar hon att media har haft stor betydelse för att Europa ska få upp ögonen för katastrofen.

– Det som gläder mig är alla ung­rare som ställer upp och kommer och hjälper flyktingarna. Inte minst är det roligt se hur man ägnar barnen in­tresse genom att komma och leka med dem, spela spel och måla.

– Där det finns människor finns ändå alltid hopp.

Text: Maria Söderberg

Idrott och politik hör ihop

Friidrotts-VM 2019 avgörs i Qatar. Och fotbollens världsorganisation, Fifa, har beslutat att VM i fotboll 2022 ska avgöras i samma land. Besluten har kritiserats, både av idrottsliga skäl och på grund av de slavliknande arbetsvillkoren för miljontals migrantarbetare i Qatar.

De svenska bygg- och träfacken är drivande i det globala fackliga arbetet för att förmå Fifa och friidrottens motsvarighet, IAAF, att driva på för mänskliga rättigheter i Qatar. Men samtidigt finns andra exempel på att idrottens makthavare blundar för övergrepp när idrottsfesterna planeras, förbereds och genomförs. Som i Ryssland.

Vinter-OS genomfördes i Sotji i februari 2014. När vi besökte ”Rysslands riviera” under förberedelserna mötte vi migrantarbetare som bodde i plåtcontainrar och fackliga företrädare som inte släpptes in på arbetsplatserna. Vi såg riskfyllda arbetsmiljöer men bortsett från enstaka dödsolyckor som redovisats i tidningsnotiser möttes våra frågor om arbetsolyckor med tystnad.

Senare, när miljardsatsningarna i princip stod klara, visade det sig att de farhågor vårt besök väckte var berättigade.

SVT:s Uppdrag Granskning kunde strax före OS visa vad som hände med de människor som utnyttjades under byggnationerna. Till exempel Mardiros Demirtjan som torterades när han krävde att få ut sin innestående lön. Sedan dess har reportrarna på Uppdrag Granskning följt upp vad som hänt honom. Nu har Mardiros dömts till straffarbete för falsk anklagelse i en rättegång som beskrivs som en fars av hans advokat. Den ryska organisationen Memorial uppskattar att 40 000 arbetare inte alls fick ut sina löner. Och enligt det ryska byggfacket har myndigheterna i Krasnodar bekräftat att minst 70 byggnadsarbetare förolyckades under förberedelserna inför OS.

Nu har vi inom svenska bygg- och träfacken påbörjat undersökningen av villkoren för de som bygger arenor och infrastruktur inför fotbolls-VM 2018. Vi är djupt oroade över det vi hittills sett.

I S:t Petersburg bor tusentals migranter från Centralasien i baracker inne på bygget av Zenitstadion. De berättar om låga löner, löner som inte betalas ut i tid och om dåliga hygienutrymmen. Från S:t Petersburg och från andra arrangörsstäder har vi fått berättelser om hur migrantarbetare från Balkan och Centralasien utnyttjas. Många av dem arbetar illegalt i Ryssland vilket gör att de är helt i händerna på samvetslösa arbetsgivare.

I det globala bygg- och träfacket, BTI, har vi nu tillsammans med det ryska byggfacket gjort en plan för organisering, avtalstecknande och bevakning av arbetsvillkoren. Vi menar att det är dags att åter vända strålkastarljuset mot Ryssland och på nytt ta diskussioner om landets förhållande till de mänskliga rättigheterna. Arbetsvillkoren för miljontals migrantarbetare är en av flera faktorer att bevaka. Situationen för hbtq-personer är en annan. En tredje är den bristande respekten för yttrande- och åsiktsfrihet.

En sak är säker, idrott och politik hör ihop. Det är hög tid att idrottens makthavare inom både IOK och Fifa börjar ta sin del av ansvaret för att mänskliga rättigheter respekteras i alla dimensioner av idrottsevenemangen. Och vi hoppas och tror att den svenska idrottsrörelsen kommer att ställa sig sida vid sida med oss i kravet på mänskliga rättigheter i de länder som tilldelas globala idrottsfester.

Text: Christer Wälivaara

Artikeln har även publicerats i Internationella socialdemokraten 2015.