Tunisien-arkiv

När Union Générale Tunisienne du Travail höll kongress i januari restes tydliga krav på ökade löner, jämlikhet och fler jobb. UGTT krävde också utbildningsinsatser och utbyggt socialt skydd. Samt att press– och yttrandefriheten ska stärkas och att journalister och fackligt aktiva inte ska förföljas.

– Fackföreningsrörelsen har visat ansvar genom att bidra till en stabil framtid, säger Armin Hassan, medlem i UGTT. Vi har bidragit till att Tunisien har utvecklats fredligt. Det är bra men nu kräver vi bättre liv för oss och våra familjer.

– Nu behöver vi kämpa ännu mer, men vi behöver också stöd från våra fackliga vänner runt om i världen.

När den unge tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouaziz i desperation över sin ofrihet tände eld på sig själv sattes en proteströrelse igång. Den skulle komma att omdana länder och kallades den arabiska våren eller jasminrevolutionen. I land efter land i Nordafrika gick människor samman för att kräva ökad demokrati. Den var en demokratirörelse som hade funnits under ytan under många år och som nu fick utlopp med full kraft.

Några år har passerat sedan massdemonstrationerna och i nästan alla länder har kampen för demokrati mötts av ökad repression och nya men fortsatt auktoritära regimer.

– Tunisien är det enda landet i regionen som efter den arabiska våren inger hopp om förbättringar, säger Armin Hassan.

Tunisien har klarat den svåra övergången från president Ben Alis auktoritära regim utan inbördeskrig eller social oro. Det beror främst på den nationella dialog som genomfördes mellan den gamla eliten, civilsamhället, fackföreningar och andra intressenter. Förhandlingarna gav en grund för samhällsförändringar med brett stöd och legitimitet.

Global deal för att fortsätta stödja

Tunisiens arbetsmarknad och ekonomi står inför stora utmaningar. Köpkraften har minskat med fyrtio procent de senaste fyra åren samtidigt som andelen fattiga är över trettio procent av befolkningen. Skyddet vid arbetslöshet och sjukdom är mycket begränsat. Ständiga hot om terrorism skapar instabilitet och skadar turismen, en av Tunisiens viktigaste inkomstkällor. Trots svårigheterna finns förhoppningar om framtiden och Tunisien tjänar som förebild för många av länderna i regionen när det gäller hur demokratin kan utvecklas.

LO har tagit första steget till att stödja den fortsatta dialogen i Tunisien genom att använda Stefan Löfvens initiativ Global Deal, som lanserades vid FN:s öppnande i september 2016. Det är ett effektivt sätt att samtidigt motverka fattigdom, främja goda arbetsvillkor och jämna ut globaliseringens orättvisa fördelning genom partssamverkan och social dialog.

För att lyckas krävs internationell solidaritet och insikt om att Tunisiens utveckling handlar om mer än bara landet självt. Genom att Sverige öppnade en ambassad i Tunis i oktober 2016 och Stefan Löfvens goda relation med Tunisiens premiärminister Youssef Chahed, finns bra förutsättningar för att utveckla en Global Deal. Till nytta för demokratin och Tunisiens arbetare.

Mustapha Ben Jaafar är grundare och partiledare för socialdemokratiska Ettakatol, även kallat Forum. Han gläds åt att Tunisiens dialogkvartett får Nobels fredspris. Det är ett erkännande för det lilla Medelhavslandet, som har klarat en svår seglats fram till utformandet av arabvärldens mest progressiva författning, vilket följdes av förra höstens demokratiska val.

Men när jag en tidig decembermorgon träffar Ben Jaafar på ett hotell i Stockholm märks ett stråk av bitterhet över att han själv inte blev bjuden till prisceremonin i Oslo. Han hade gärna varit med och firat eftersom han själv bidrog till att Tunisien klarade samhällsfreden under de dramatiska sommardagar 2013, när allt stod och vägde.

Ben Jaafar, pensionerad läkare och gammal fackföreningsman, berättar om den chockvåg som gick genom landet den 25 juli 2013. Just som han avslutat ett högtidligt tal i nationalförsamlingen meddelades att vänsterpolitikern Mohamed Brahimi mördats.

Det var det andra jihadistiska mordet på en sekulär vänsterman som skakade Tunisien inom loppet av fem månader 2013.

Efter diktatorn Ben Alis fall i januari 2011 hade en bräcklig övergångsfas inletts i Tunisien. Valet till en konstituerande nationalförsamling i oktober 2011 ledde till att Ben Jaafar blev talman för de folkvalda som skulle skriva landets nya författning, medan islamistiska Ennahda (tunisisk gren av Muslimska brödraskapet) ledde regeringen och Moncef Marzouki, en politiker som återvänt från sin exil i Frankrike, blev ny president.

Men efter mordet på Brahimi tog 50 parlamentsledamöter från oppositionen initiativ till en sittdemonstration där de krävde den konstituerande församlingens avgång. Oppositionen lastade Ennahda för morden på de sekulära vänsterpolitikerna. Men islamisterna i Ennahda vägrade ge efter för avgångskraven och inledde sin egen motdemonstration.

– Framför nationalförsamlingen hade vi två block som demonstrerade mot varandra, åtskilda endast av taggtråd. En enda gnista hade kunnat sätta landet i brand då.

För att understryka hur tillspetsat läget var påminner Ben Jaafar om att detta ställningskrig uppstod direkt efter regimskiftet i Egypten, när Muslimska brödraskapets folkvalde president, Mohammed Mursi, störtades av sin dåvarande försvarsminister Sisi, i dag egyptisk president.

För att lugna nerverna i Tunisien suspenderade Ben Jaafar tillfälligt författningsarbetet. Han kallade in dialogkvartetten, som tidigare spelat en passiv roll. I kvartetten ingår fackföreningsrörelsen UGTT, arbetsgivarorganisationen UTICA, människorättsorganisationen LTDH och det tunisiska advokatsamfundet.

– Efter några dagar fick kvartetten, med UGTT som tyngsta part, politikerna att återuppta sina samtal, säger Ben Jaafar.

– Inom loppet av två månader, i oktober 2013, var en färdplan för det fortsatta författningsarbetet undertecknad. Under tiden närmade sig de båda blocken varandra. Vi kunde lugna Ennahda och visa på en utväg som räddade ansiktet på dem. Vi ville ju inte gå igenom samma sak som Egypten. Jag höll fast vid att institutionerna skulle bestå, att den valda författningsförsamlingen skulle fortsätta sitt arbete. Jag övertygade Ennahda om att bästa lösningen för landet var att kommande val skulle äga rum utan minsta misstanke om oegentligheter.

– Långsamt nådde vi fram till en kompromiss, tillsättandet av en teknokratledd regering fram till dess att vi fick en ny författning i januari 2014.

Men i det senaste parlamentsvalet några månader därefter straffade väljarna Ettakatol, som fick bita i gräset.

– Dagens regering leds av högerpartiet Nidaa Tounes, nu med stöd av Ennahda, säger Ben Jaafar. Han hoppas att hans eget parti kan göra comeback i nästa parlamentsval som väntas äga rum 2019.

Han önskar också att både tunisier och omvärlden ska se vilken historisk roll hans parti spelade för att klara samhällsfreden.

– Utan vår insats hade Tunisien kanske haft samma svåra läge som Egypten i dag, säger han.

Bitte Hammargren är journalist, Mellanösternanalytiker och författare till boken ”Gulfen: en framtida krutdurk” (Leopard förlag), som handlar om Saudiarabien och de andra monarkierna på Arabiska halvön. Tilldelades Publicistklubbens stora pris 2008.

Tunisien är inte som andra arabländer. Den tunisiska grenen av Muslimska brödraskapet, Ennahda, som förlorade valet 2014 lämnade över makten till segrarna under ordnade former.

– Det märktes när författningen skrevs och i vårt nya parlament, där cirka 35 procent av ledamöterna är kvinnor, säger Thouraya Hammami Bekri, vice ordförande i S-märkta Ettakatols partistyrelse.

Tunisiens nya författning, framröstad förra året av 200 av 217 parlamentariker, är arabvärldens mest progressiva.

– Författningen föreskriver att män och kvinnor är lika inför lagen. Redan tidigare vunna rättigheter får inte inskränkas. Staten ska vara civil, vilket utesluter ett militärt eller islamistiskt maktövertagande, säger Bekri.

– Islam är enligt författningen landets religion, men klassas inte som statsreligion. Islamisk sharia nämns över huvud taget inte, fortsätter den unga, sekulära politikern, tidigare sakkunnig i Finansdepartementet.

När vi möts en decembermorgon i Stockholm beskriver sig Bekri som en del av den unga generation som drogs in i politiken efter diktatorn Ben Alis fall i januari 2011.

– Revolutionen gav oss kraft! För mig var det självklart att gå med i ett parti som har kämpat länge mot diktaturen.

Men mörka skuggor faller ändå över Tunisiens unga demokrati. Korruptionen och maffian har djupa rötter sedan den gamla diktaturens tid. I polisens häkten torteras ännu fängslade.

Terrorgruppen IS har begått flera svåra terrordåd i landet. En miljon libyer har flytt till Tunisien. Längs den porösa gränsen i öster spiller våldet och vapnen från grannlandet över.

Bekri är kritisk till hur Natoländer med Frankrike i spetsen – stödda av svenska spaningsplan – bombade ut Libyens diktator Muammar Gaddafi 2011 utan att ha en plan för vad som skulle komma efter. I Tunisiens östra grannland plundrades vapendepåer av myriader av milisgrupper, medan andra tunga vapen hamnade i IS-jihadisters händer i och utanför Libyen.

Att tunisiska ungdomar rekryteras till IS – inte minst i Syrien – har flera förklaringar, enligt Thouraya Hammami Bekri.

– Framväxten av IS är ett resultat av de misslyckade ingripanden som började med USA:s invasion av Irak 2003. Den hämtar också näring ur förtrycket av palestinierna, vilket gör dem mer mottagliga för YouTube-klipp från IS.

Den höga ungdomsarbetslösheten är ett annat orosmoment. Många unga har inte märkt av några förbättringar för egen del efter revolutionen.

– Bland unga tunisier med universitetsutbildning är 33 procent arbetslösa. Bland kvinnor med universitetsexamen är siffran ännu högre.

EU borde göra mycket mer för att stötta Tunisiens sköra demokrati och ekonomi, tycker hon.

– Men Sverige inger en strimma av hopp, inte bara på grund av den svenska modellen utan också på grund av sin utrikespolitik, säger Thouraya Hammami Bekri.

Kvartetten får priset för sitt ”avgörande bidrag till uppbyggandet av en pluralistisk demokrati i Tunisien i kölvattnet av jasminrevolutionen 2011”, enligt motiveringen.

– Det här är en fantastisk dag. Vi känner oss stolta över vårt land och vårt folk, säger Moez Ben Dhia, som är internationell sekreterare för Socialdemokraternas tunisiska systerparti Ettakatol (FDTL).

Ettakatol har spelat en avgörande roll för att ge kvartetten utrymme i den politiska demokratiseringsprocessen, inte minst när det gäller att utarbeta Tunisiens nya grundlag.

Arbetet med grundlagen leddes av Ettakatols partiledare Mustapa Ben Jafar. Många människor deltog i processen vilket har gjort att grundlagen fått en bred förankring. Den har beskrivits som ett föredöme i arabvärlden och är på många sätt progressiv, till exempel eftersom den garanterar religionsfrihet och har ett starkt fokus på mänskliga rättigheter och jämställdhet.

– Det är mycket bra att lyfta fram Tunisien som positivt exempel i en instabil region. Priset är ett erkännande för den inkluderande politiska process som förts i landet efter jasminrevolutionen 2011. Folkrörelser och civilsamhällesorganisationer får välförtjänt uppmuntran och erkännande i och med denna utnämning, säger Isabel Lundin som är Palmecentrets handläggare för Mellanöstern och Nordafrika.

Den arabiska våren inleddes i Tunisien 17 december 2010 när fruktförsäljaren Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv. I slutet av december 2014 valde landet en ny president.

– Det som hände förra året var en stor bedrift för övergången till demokrati, säger Lobna Jeribi, tunisisk S-politiker och tidigare parlamentsledamot som varit med och utformat den nya konstitutionen.

I december besökte hon Stockholm som företrädare för Socialdemokraternas systerparti Ettakatol och deltog bland annat i Anna Lindh-seminariet 9–10 december, där temat var en ”new global deal”. Samtidigt på hemmaplan pågick valspurten inför presidentvalet 21 december.

– Det är den första gången i våra liv, i Tunisiens historia, som vi inte vet i förväg vem som kommer att vinna valet, sa Jeribi.

I valet besegrade Beji Caid Essebsi från det sekulära partiet Nida Tunes övergångspresidenten Moncef Marzouki som hade stöd av det moderata islamistpartiet Ennahda.

Detta är de två dominerande krafterna i Tunisien. Ännu mer så efter parlamentsvalet i oktober där Nidaa Tunes fick 85 platser av 217 och Ennahda 69. För socialdemokratiska Ettakatol, som fått stöd med utbildning av valarbetare och organisering via ett demokratiprojekt med Palmecentret och Socialdemokraterna i Örebro och Uppsala, blev parlamentsvalet en stor besvikelse. Partiet åkte ut ur parlamentet där de hade 20 platser.

Ettakatol föll offer för den oro och de våldsamheter som följt i spåren av revolutionen. Terroristattacker, politikermord och regionala motsättningar har skapat en rädsla för den demokratiska övergångens effekter och fått väljarna att söka sig till vad de ser som tydligare politiska budskap.

– Vi har under tre år fått se stora förluster i inkomster och stora sociala utgifter som skapat politisk instabilitet, stora budgetunderskott och ekonomiskt tryck på medborgarna, säger Lobna Jeribi.

2013 tillsattes en samlingsregering för att lindra motsättningarna som den första regeringstrojkan, där Ettakatol ingick, inte kunde få stopp på.

– Vi har en svag stat. Det är normalt i ett postrevolutionärt samhälle. Statsmakterna har varken kunnat stoppa den våldsverkande extremismen, eller hantera explosionen av sociala krav.

Regeringsmedverkan hade ett högt pris för Ettakatol. Valet i höstas utgick från två känslor hos befolkningen, menar Jeribi: Rädsla och återgång till det tidigare ”starka” ledarskapet. Väljarna gick till de två stora partierna. Ett sekulärt och ett religiöst – och flydde från tidigare regeringstrojkans partier CPR och Ettakatol.

Nida Tunes har starka kopplingar till Ben Alis tidigare maktparti. Essebsi är tidigare premiärminister.

– Det partiet är en smältdegel av allt. Vänster, höger, fack, affärsmän med uppgift att motverka det islamistiska partiets inflytande. Alla center-vänsterpartier blev så gott som utplånade från parlamentet. Det är inte mer än tiotalet ledamöter kvar av 217, säger Lobna Jeribi.

Ändå vill hon i första hand lyfta utmaningen i att värna de demokratiska framstegen snarare än att rycka upp det egna partiet.

– Först, innan vi tänker på partier, bör vi tänka på landet, på våra rättigheter och på yttrandefriheten. Vi måste först och främst kämpa för att behålla våra revolutionära rättigheter.

Lobna Jeribi, som har en fransk doktorsexamen i informationsteknik, var som vice ordförande delaktig i kommittén som ledde revisionen av författningen. Den nya konstitutionen slår fast att det ska gälla religionsfrihet, att kvinnor och män ska ha samma villkor och att öppenhet ska gälla inom offentlig förvaltning.

– Vi behöver nu se till att den tillämpas i vardagen. Först måste vi synliggöra vår demokratiska kraft. Vi måste vara stora och eniga. Vi måste lära av våra misstag och samla alla partier i detta. Det är mycket viktigt att först konsolidera de demokratiska framstegen, säger Lobna Jeribi när vi träffas i EU-nämndens sessionssal där Anna Lindh-seminariet äger rum.

– Vi är i en ny fas. Den första fasen var konstitutionen och att bygga demokratiska institutioner. Vi är nu på väg in i en andra fas, av reformer.

Med det sagt så menar Lobna Jeribi att det finns ett stort behov av och stora möjligheter för socialdemokratisk politik på sikt i Tunisien som nu behöver en starkare ekonomi och jobb till alla unga som extremister vill locka.

– Det ställs nu stora sociala krav. Vi kan utnyttja det i vårt fortsatta arbete. Socialdemokratin har förutsättningar till att få en stor bas och folkligt stöd. Om vi jobbar effektivt och inte slåss internt.

– Men jag tror att vi först måste definiera vårt nya projekt, hur vi kan erbjuda en kombination av säkerhet och frihet, arbete och investeringar, anständiga jobb, öppenhet. Det är den nya socialdemokratin, säger Jeribi med en gest som anspelar på mötet hon just nu deltar i, om hållbar tillväxt hand i hand med social rättvisa.

– Det är också viktigt att vi samlar socialdemokratin i hela regionen, säger hon.

I höstas besökte en delegation från Ettakatol Socialdemokraterna i Uppsala och Örebro och följde den svenska valrörelsen. Målet med Palmecentrets samarbete är att stärka Ettakatol i att bilda lokalavdelningar och att öka möjligheten för kvinnor och unga att få mer makt i partiet.

Lobna Jeribi sätter stort hopp till kvinnorna, både när det gäller Tunisiens framtid och Ettakatols.

– Jag tror mycket på kvinnorna som en stark kraft i det civila samhället i Tunisien. Kvinnorna kommer att medverka till att skapa en mer enad center-vänsterrörelse och undvika de ledarskapsproblem vi sett.

Efter valförlusten är det viktigt för Tunisiens unga socialdemokrati att inte marginaliseras i inre splittring och fragmentiseras.

Ettakatol försöker jobba tillsammans med olika aktörer, fackförbund och socialdemokratiska tankesmedjor, för att samla rörelsen. Uppmaningen påminner om svensk socialdemokratis utgångspunkter.

– Vi har gemensamma visioner och värderingar, vi försvarar samma ekonomiska-sociala reformer. Vår uppmaning är ”Låt oss jobba tillsammans”.

– Vi har kommunalval om ett år. Om vi inte lyckas göra en nystart akut, och om vi inte är representerade kommunalt, som en enad socialdemokrati, så kommer det att bli väldigt svårt.

Kan Tunisien fortsätta vara det land som visar vägen för den arabiska våren?

– Ja, vi anser att vi är moderna, men ödmjuka. Vi såg vad som hände med våra kollegor i Egypten. Vi har ett ansvar inte bara för oss utan för hela regionen, att vår revolution lyckas.

– När vi startade revolutionen inspirerade vi våra grannar och systerländer. Vi är på god väg. Jag tänker inte vara pessimist. Vi har vårt öde i våra egna händer.

Konstitutionen som klubbades igenom i det tunisiska parlamentet i januari i år innebär en revolution av det tunisiska samhällslivet, på alla nivåer. Kvinnor och män ska ha lika villkor inom alla områden, öppenhet ska gälla inom offentlig förvaltning och religionsfrihet ska råda, för att nämna några betydelsefulla principer.

– Vi måste forma en mängd nya lagar, institutioner, myndigheter och verk för att förverkliga de här principerna, säger Lobna Jeribi, som är aktiv inom de tunisiska socialdemokraterna Ettakatol och valdes in i landets parlament i valet 2011. Trots att Skype-bilden är lite suddig – vi talas vid per Skype – skymtar jag både beslutsamhet och oro i hennes ansikte.

– Det är en enorm utmaning!

Den kallas Jasminrevolutionen, det folkliga uppror som bröt ut i Tunisien i december 2010 efter att grönsaksförsäljaren Mohammed Bouazizi hällt bensin över sig själv och sin grönsaksvagn och tänt på. Mohammed Bouazizi dog av sina skador, men upproret spred sig som en löpeld i Tunisien och grannländer som Egypten, Algeriet, Libyen och Jemen. Den arabiska våren stod snart i full blom.

– Människor protesterade mot fattigdom, orättvisor, klyftor och korruption, säger Lobna Jeribi. De vill ha en anständig politik och anständiga liv. Och det måste vi åstadkomma nu.

I flera grannländer har den arabiska våren gått över i bister vinter. Men, lite i skymundan, har Tunisien med den nya konstitutionen tagit flera steg mot reell demokrati. Hur gick det till?

En kvinnogrupp med kvinnor från alla partier i parlamentet, från extrem vänster till extrem höger, antireligiösa och islamistiska, hade en avgörande roll, berättar Lobna Jeribi, själv en av initiativtagarna till gruppen. Kvinnorna tog fram förslag på skrivningar som de kunde enas om och gick sedan till sina manliga partivänner för att förankra dem. I de flesta fall lyckades de få männen med sig.

– Jag kände att det var viktigt att samarbeta brett. Men jag insåg inte viken kraft det fanns i det arbetet och att vi faktiskt skulle lyckas.

Lobna Jeribi beskriver sig själv som en praktisk och logisk person, handlingskraftig och resultatinriktad. Och uppenbarligen har hon en alldeles speciell förmåga att få människor att samarbeta över partigränser och enas om visioner istället för att fastna i partistrider och ideologiska motsättningar. För det fanns krafter som ville stoppa samarbetet, säger hon.

– Men vi var hela tiden tillräckligt många som manade till sammanhållning och förklarade att om den här processen brakar ihop – då finns det ingen legitim regering som kan ta över, och då har hela kampen för demokrati varit förgäves.

Även experter, civilsamhället, lokalpolitiker, studenter och många andra deltog debatten om hur ett modernt, demokratiskt och rättvist Tunisien ska byggas, understryker hon.

– Det har varit kreativt, roligt och högt i tak.

Varifrån hämtade ni inspiration?

– Vi studerade konstitutioner från massor av länder. Sydafrika, Tyskland och Portugal var särskilt intressanta, de har ju alla genomlevt diktatur och förtryck och ändrat sina statsskick i grunden. Även Sveriges insyn i de offentliga systemen har vi tagit intryck av.

Grannlandet Marocko har nyligen antagit en ny konstitution med starka skrivningar om kvinnors rättigheter.

– Vi var alla överens om att vi måste bli lika bra som dem – och helst ännu bättre.

Lobna Jeribi är 40 år och har två söner, 5 och 8 år. Hon talar engagerat och inspirerat och ger intrycket av att vara en fullblodspolitiker. Men egentligen hade hon inte alls tänkt sig att jobba med politik. Efter skolan pluggade hon informationsteknik i Frankrike och tog en doktorsexamen. När hon återvände till Tunisien 2007 och startade ett IT-företag kände hon inpå huden hur illa det var ställt med landet – kvinnornas svaga ställning, bristen på demokrati, fattigdomen och korruptionen.

– Ingen i min familj är politiskt intresserad, och jag visste inte vad jag skulle göra med mitt engagemang. Jasminrevolutionen kom som en dröm! Jag ville stödja Ettakatol och tog kontakt med dem. Och snart var jag partiarbetare på heltid.

Största utmaningen framöver?

– Att människor vågar ändra sin självbild och se sig som självständiga, ansvarstagande personer med demokratiska rättigheter. Det synsättet måste genomsyra vårt utbildningssystem, våra arbetsplatser och institutioner – hela vårt samhälle. Det tar tid – men är nödvändigt.

Vilket stöd önskar ni av de svenska socialdemokraterna i den här processen?

– Oj, oj, det finns mycket! Utbildning, organisering och att stärka kvinnorna är några områden. Och att ta fram ett bra valprogram för parlamentsvalet i höst. Vi vill naturligtvis bli största parti och bilda regering.

Text: Agneta Carleson

Artikeln är även publicerad i Internationella Socialdemokraten

Nyhetsbrev

Stöd oss

Global deal för att fortsätta stödja