Turkiet-arkiv

Att den svenska regeringen nu öppnar för vapenexport till Turkiet är en eftergift för att få Turkiet att godkänna Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Beslutet är grundat i de förändrade försvars- och säkerhetspolitiska omständigheterna för Sverige, men verkar helt bortse från omständigheterna i Turkiet eller grannlandet Syrien.

Det är ensidigt och djupt beklagligt då det strider mot grundtanken i det nya regelverk för krigsmaterielexport som trädde i kraft 2018, i syfte att försvåra export till länder med tveksam demokratisk status eller där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. I utrikesdepartementets egen rapport om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer framgår tydligt landets allvarliga demokratiska problem. Att då ändå öppna för följdleveranser av krigsmateriel gör det tydligt att detta beslut fattats efter påtryckningar från Turkiet.

Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien och har vid upprepade tillfällen hotat med nya militära operationer. FN, Amnesty International och Human Rights Watch har upprepade gånger rapporterat om brott mot internationell humanitär rätt och kränkningar och övergrepp av de mänskliga rättigheterna i områden som Turkiet kontrollerar, framför allt begångna av turkietstödda beväpnade miliser. Att Sverige nu underlättar för Turkiet att fortsätta beväpna dessa grupper är illa och mycket oroande.

Titta i efterhand på SVT Forum!

Efter kuppförsöket 2016 har demokratin i Turkiet raserat. Landet har övergett parlamentarismen och är en exekutiv presidentrepublik sedan 2017. Makten är koncentrerad vid presidenten och en auktoritär regim har utvecklats under Erdogans ledarskap. Regimkritiker flyr utomlands. Människorättsaktivister och politiska motståndare, inte minst på den kurdiska sidan, förföljs, stämplas som terrorister och får långa fängelsestraff. Europarådet har dömt Turkiet flertal gånger för brott mot yttrandefriheten och enligt tankesmedjan Freedom House är Turkiet inte längre ett fritt land.

Samtidigt har Erdogans ekonomiska politik lett till rekordstor inflation med hög arbetslöshet, växande klyftor och polarisering. Dessutom huserar Turkiet sedan Syrien-krigets början ca 3,7 miljoner människor från Syrien, som Turkiet använder flitigt som påtryckningsmetod gentemot EU. Som Natomedlem med västalliansens näst efter USA starkaste militära styrkor är Turkiet en regional stormakt med svåra utmaningar när regeringspartiet AKP med president Erdogan i spetsen kämpar med att vara kvar vid makten även efter presidentvalet 2023.

Under seminariet kommer Turkiets utveckling att granskas och dess nära framtid analyseras.

Medverkande:

Paul Levin, föreståndare för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet,
Helin Sahin, regionchef, Menaregionen, Olof Palmes Internationella Center.
Michael Sahlin, tidigare bland annat Sveriges Turkietambassadör och Thomas Hammarberg, sakkunnig om mänskliga rättigheter, samtalsledare.

DATUM: 31/8
TID: 18:00

PLATS: ABF-huset, Sveavägen 41 Stockholm (Katasalen, plan 1).

PRIS: 90:- (Ord. pris).
Student/pensionär: 70 kr

Detta är ett samarrangemang mellan ABF Stockholm, OSSE-nätverket och Olof Palmes Internationella Center.

I Ekots partiledarutfrågning under tisdagsmorgonen fick statsminister Magdalena Andersson frågan om hon kunde ställa sig bakom kravet att Turkiet bör frige den fängslade kurdiske oppositionspolitikern Selahattin Demirtas.

Detta är något som bland annat utrikesminister Ann Linde krävt tidigare. Men Magdalena Andersson svarade att hon inte är insatt i detaljerna.

Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, hade velat få tydligare besked från statsministern:

– Jag hade naturligtvis önskat att hon hade haft så mycket information att hon hade känt sig fullständigt bekväm med att rakt ut kräva Selahattin Demirtas omedelbara frigivande. Och att hon hade kunnat hänvisa till det utlåtande som Europadomstolen kom med 2020, som visar att den här processen är politiskt motiverad och som också slår fast att han bör friges.

Den kurdiska oppositionsledaren har varit fängslad i Turkiet sedan 2016, anklagad bland annat för att ha spridit terrorpropaganda. Men till exempel Europadomstolen för mänskliga rättigheter har slagit fast att målet är politiskt och begärt att han släpps omedelbart.

I Utrikesdepartementets rapport om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer i Turkiet från 2021 slås det fast att lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Om Turkiet ges tolkningsföreträde kring vilka organisationer och individer som Sverige får och inte får samarbeta med riskeras stora delar av stödet till turkiskt civilsamhälle. För att visa att så inte är fallet bör den svenska regeringen ta initiativ till en satsning för ökat stöd till de demokratiska krafter som just nu verkar under mycket svåra förhållanden.

– Olof Palmes Internationella Center initierar en satsning på att utöka stödet till civilsamhället och avsätter medel för nya projektsamarbeten redan under 2022. Förhoppningsvis följer regeringen vårt exempel, säger generalsekreterare Anna Sundström.

Rapporter om att Turkiet nu förbereder en ny intervention i norra Syrien med avsikt att slå till mot kurderna där bör tas på stort allvar och fördömas. Det svenska stödet för fred och demokrati i Syrien bör intensifieras. Freden kan inte vinnas genom fortsatt förtryck av kurdernas och andra minoriteters rättigheter. Att trepartsavtalet skapar oro och uppfattas som ett svek mot kurderna är förståeligt. Nu är det upp till bevis för regeringen som menar att avtalet på inget sätt kommer att inskränka demokratiska fri- och rättigheter.

– Jag förutsätter att svenska myndigheter står pall för turkiska regeringens påtryckningar när det gäller utlämningsärenden och eventuella förfrågningar om vapenköp, säger Anna Sundström. Våra svenska lagar gäller. Och rättsstatens principer ska följas. Även om Turkiet vill något annat.

I veckan dömde Turkiet den turkiska filantropen och affärsmannen Osman Kavala till livstidsfängelse, och sju kända människorättsförsvarare, akademiker och journalister till 18 års fängelsestraff. Samtliga anklagas för ”omstörtande verksamhet” där Kavala pekas ut som den som planerat massprotesterna i Turkiet under 2013, känd som Gezi-protesterna.

Osman Kavala har suttit häktad sedan 2017 i högriskfängelset i Silivri. Han har i flera år gett stöd till flertal civilsamhällesorganisationer runtom i Turkiet, ett par av dem även samarbetsorganisationer till den svenska arbetarrörelsen. Rättegången beskrivs som en fars av Human Rights Association i Turkiet, som Palmecentret stödjer. Att domen är tydligt politiskt motiverad är sedan tidigare känd. En av domarna i rätten har dessutom kandiderat till parlamentet för regeringspartiet AKP.

Turkiet är medlem i Europeiska rådet, Nato och OSSE och en kandidat för medlemskap i Europeiska unionen. Men AKP-MHP-regeringen bryter ständigt mot de internationella konventionerna som landet har åtagit sig att följa genom sitt medlemskap. Dessa organisationer har tvingats krishantera och försökt vidta åtgärder, men dessa har ignorerats av Erdoğan och hans regering. Ett exempel är den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheters (ECHR) beslut om frigivning av både människorättsaktivisten Osman Kavala och politikern Selahattin Demirtas. Turkiet är ålagt att implementera domstolsbeslutet från Europakonventionen, men vägrar.

Turkiets auktoritära regim har befäst sin makt sedan 2017. Den är koncentrerad till president Erdoğan som har makt att utse viktiga domare, får utfärda undantagstillstånd och styra via dekret.

Samtidigt som EU och USA är upptagna med Rysslands krig i Ukraina har parlamentets makt försvagats och dess ledamöter får begränsade möjligheter att ställa frågor till och granska presidenten. Förtrycket ökar mot regimkritiker i landet och dessa får höga straff. Palmecentrets partnerorganisationer i Turkiet rapporterar också att tortyrfall i fängelser, särskilt mot kvinnor, har ökat markant och att de har fått in fler anmälningar under den senaste tiden. 2021 lämnade Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen).

Efter kuppförsöket sommaren 2016 har Turkiet genomgått en mycket negativ utveckling. Demokratin har urholkats. Regimen har tagit kontroll över media och förbjudit oberoende media. President Erdogans auktoritära styre har brutaliserats med massfängslanden och flykt utomlands av oliktänkanden, massavskedanden av journalister, lärare, universitetsfolk och tjänstemän som ogillats av regimen. Tortyr och andra avskräckningsmetoder har använts. Människor har dödats.

Det råder en politisk maktkamp i Turkiet mellan sekulära kemalister och det regerande islamkonservativa partiet AKP. Pandemikrisen har drabbat Turkiet hårt ekonomiskt och socialt. Landets ekonomiska kris hotar att leda till kollaps. Kurder och andra minoriteter förföljs. Antalet syriska flyktingar som angetts vara drygt 3,5 miljoner utgör en svår belastning för landet.

Utrikespolitiskt har Turkiet uppträtt allt mera aktivistiskt och skaffat sig fiender genom sitt handlande. I Syrien ser landet ”hotet från kurderna” som viktigare att ta itu med än att bidra till en fredslösning. I östra Medelhavet har Turkiet uppträtt aggressivt och provocerat grannstater. Förhandlingar om medlemskap i EU är avbrutna. Med USA har Turkiet gjort sig ovän genom att som Natomedlem köpa ett ryskt försvarssystem.

Hur ser situationen ut, och vad kan förväntas under den närmaste framtiden? Hur utvecklas Turkiets internationella relationer? Hur bör omvärlden, inklusive EU och Sverige, agera gentemot Turkiet? Finns det några ljusglimtar att peka på?
Seminariet sänds digitalt vi Facebook.

Medverkande:
Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet
Helin Sahin, Turkiethandläggare, Olof Palmes Internationella Center
Michael Sahlin, tidigare bland annat Sveriges ambassadör i Turkiet
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center, samtalsledare

Det auktoritära förtrycket i Turkiet blir allt hårdare. President Recep Tayyip Erdogan fortsätter attackera de fria medierna, den politiska oppositionen och det oberoende civilsamhället. På sistone har regeringen också underminerat arbetet mot kvinnovåld och eldat på främlingsfientlighet mot afghanska flyktingar.

I ett livesänt samtal diskuterar Helin Sahin och Joakim Medin om hur det demokratiska motståndet i Turkiet organiserar sig mot den auktoritära politiken. I fokus står också människorättsjuristen Eren Keskin, medordförande i Turkiets mest kända MR-organisation IHD, som blivit en måltavla för regeringsattackerna och riskera att dömas till decennier i fängelse.

Helin Sahin, chef för Team Mellanöstern & Nordafrika, Olof Palmes Internationella Centrum
Joakim Medin, journalist och författare som länge bevakat Turkiet

Situationen i Turkiet har varit turbulent länge och framtidsutsikterna för demokratin är svåra att överblicka. I spåren av pandemin har den auktoritära regimen dessutom kunnat utnyttja situationen för att begränsa det civila samhällets rörlighet och utrymme ytterligare. Bland annat har president Erdogan drivit igenom en lag som ger regeringen möjlighet att tvångsförvalta civilsamhällsorganisationer och beslagta deras tillgångar.

Den breda oppositionen, tidvis splittrad, är det största hoppet för demokratins överlevnad i Turkiet. Vad händer i landet, hur ser förutsättningarna ut för oppositionen under det auktoritära ledarskapet och vilken roll kan den hårt ansatta oppositionen ha i landets framtid? Hur kan Sverige bidra till en ny riktning för Turkiet – och hur kan svenska civilsamhällesorganisationer stödja sina kamrater i Turkiet?

Panelister:
Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet
Helin Sahin, chef för Team Mellanöstern & Nordafrika, Palmecentret
Samtalsledare: Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret

Under de senaste åren har ett auktoritärt förtryck lagt sig som ett lock över Turkiet. Det har blivit mörkt, syret har börjat ta slut och allt fler oppositionella röster har tystnat.

President Recep Tayyip Erdoğan gick först till angrepp mot det regimkritiska kurdiska civilsamhället. Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 attackerades också övriga regimkritiker. Massfängslanden av oppositionella har följts av organisationsförbud, systematiska kränkningar av fri- och rättigheter, samt en ström av politiska flyktingar bort från landet.

Men människorättsjuristen Eren Keskin vägrar hålla tyst. Hon är en berömd profil i Turkiets människorättsrörelse sedan 30 år och hon vägrar lämna landet – trots hotet om många år i fängelse.

– Jag känner stor tro för mitt arbete och kan inte tänka mig göra något annat. Och vi har förlorat så många människor. Jag känner att vi är skyldiga våra döda något.

Eren Keskin har sedan 1990-talet engagerat sig i minoritetsfrågor och erbjudit avgiftsfri juridisk assistans till kvinnor som utsatts för sexuell tortyr av statliga styrkor. Hon är medordförande för IHD, som är Turkiets mest kända människorättsförening och en av Palmecentrets samarbetsorganisationer. Under årens lopp har hon mottagit en mängd internationella utmärkelser, däribland Anna Lindh-priset 2018.

I februari i år dömdes Eren Keskin till sex års fängelse för ”medlemskap i en väpnad terroristorganisation”. Den befängda anklagelsen bygger på att hon 2014–2015 agerade tillfällig chefredaktör för den prokurdiska och regimkritiska dagstidningen Özgür Gündem, som då hotades av nedstängning – och idag mycket riktigt har förbjudits.

– Det turkiska systemet har röda linjer som inte får överskridas: Kurdistanfrågan, det armeniska folkmordet och Cypernfrågan. Just för att jag tänker annorlunda än staten om dessa frågor har jag ständigt dömts. För närvarande har jag 143 stämningar mot mig och kan dömas till 26 år och nio månader i fängelse. Jag kan när som helst sättas i fängelse.

Eren Keskin anklagas även för att ha ”vanärat” nationen och ”förnedrat” president Erdoğan i flera artiklar hon skrivit. Även sådana anklagelser har idag satt många regimkritiker bakom galler.

Många har börjat likna dagens Turkiet med hur landet såg ut på 1990-talet, en tid som präglades av mycket omfattande våld och statliga övergrepp. Människorättsföreningen IHD klarade sig med nöd och näppe igenom de åren, till priset av åtskilliga mördade medlemmar. IHD:s analys av dagens starkt auktoritära utveckling är att den statliga synen på oliktänkande har förblivit den samma.

– Fysiska attacker var mycket mer intensiva på 90-talet, på grund av sociala medier kan de inte använda dessa metoder lika mycket idag. Men den här gången är det en stor press på yttrandefriheten. Alla arresteras och den som tänker annorlunda sätts i fängelse eller lever under rättslig kontroll, säger Eren Keskin.

På sista tiden har Erdogans regim också börjat dra tillbaka Turkiet från tidigare respekterade värdegrunder. I mars i år övergav man Istanbulkonventionen, Europarådets dokument för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, med argumentet att den hade en skadlig ”HBTQ-agenda”.

– Efter det ökade antalet mördade kvinnor till följd av mäns våld. Det uppfattades som att våld mot kvinnor inte längre var ett stort brott. Enligt min åsikt är anledningen till tillbakadragandet att politiska islamister och rasistiska nationalister stördes av kvinnans frigörelse. Eftersom Erdogan bara kan få röster från dem just nu, erbjöd han dem att dra sig ur konventionen, resonerar Eren Keskin.

Frågan är hur människorättsförsvarare som Eren Keskin orkar fortsätta jobba i en sådan här kontext. Trots sådana här reaktionära bakslag, förtryck och attacker? Det är en fråga hon ofta får från utländska observatörer av Turkiet.

– När jag dömdes till fängelse 1995 sa många att jag borde åka utomlands. Men jag och vissa människor i samma situation valde att stanna och gick i fängelse, och lagen förändrades till följd av kampen. Det är därför jag vill stanna här och fortsätta. Jag älskar vad vi gör och detta är mitt sätt att leva nu. Jag tror det är därifrån energin kommer.

Sedan kuppförsöket sommaren 2016 slogs tillbaka har Turkiet genomgått en mycket negativ utveckling. Demokratin har urholkats. President Erdogans auktoritära styre har brutaliserats med massfängslanden av oliktänkande och massavskedanden av journalister, lärare, universitetsfolk och tjänstemän som ogillats av regimen. Tortyr och andra avskräckningsmetoder har använts. Människor har dödats. Liksom på andra håll har pandemikrisen drabbat Turkiet hårt ekonomiskt och socialt. Antalet syriska flyktingar som angetts vara drygt 3,5 miljoner utgör en svår belastning för landet.

Utrikespolitiskt uppträder Turkiet allt mera aktivistiskt, och skaffar sig fiender genom sitt handlande. I Syrien ser landet ”hotet” från kurderna som viktigare att ta itu med än att bidra till en fredslösning. I östra Medelhavet agerar Turkiet aggressivt och provocerar grannstater. Förhandlingarna om medlemskap i EU har avbrutits, och EU hotar med att införa sanktioner mot landet. Med USA har Turkiet gjort sig ovän genom att som Natomedlem köpa ett ryskt luftförsvarssystem.

Hur är situationen ut, och vad kan förväntas för den närmaste framtiden i Turkiet? Hur utvecklas Turkiets internationella relationer? Hur bör omvärlden, inklusive EU och Sverige, agera gentemot Turkiet? Finns det några ljusglimtar att peka på?

Medverkande:
Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet
Helin Sahin, Turkiethandläggare, Olof Palmes Internationella Centrum
Michael Sahlin, tidigare bland annat svensk ambassadör i Turkiet

Samtalet leds av Thomas Hammarberg, riksdagsledamot och Turkietrapportör för Europarådet.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Medverkande: