Västsahara-arkiv

Det har snart gått ett halvt sekel sedan Marocko invaderade och ockuperade en stor del av Västsahara. I början på 90-talet, efter det 16 år långa kriget mellan ockupantmakten och Västsaharas befrielserörelse Polisario, skulle västsaharierna – i likhet med andra afrikanska kolonier – slutligen få välja sin egen framtid: självständighet eller integration med Marocko. Den överenskomna folkomröstningen har fortfarande inte genomförts. I snart fem decennier har västsaharier levt på flykt under extrema förhållanden i den algeriska delen av Saharaöknen och under Marockos förtryckarmakt. I snart sextio år har Västsahara funnits med på FN:s lista över områden att avkolonisera, men förnekats rätten till självbestämmande.

”Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt.”

Ett stycke historia fyller fortfarande sin funktion – få människor känner till Marockos ockupation i Västsahara. Ännu färre vet att det sedan två år tillbaka återigen pågår en väpnad konflikt mellan parterna. I november 2020 bröt Marocko den 29-åriga vapenvilan genom att inleda en militärinsats i den FN-kontrollerade buffertzonen. Polisario svarade med att beskjuta den 220 mil långa befästa mur som delar landet.

Till följd av det återupptagna kriget möter västsaharier i det ockuperade området ett intensifierat förtryck. Rapporter från Amnesty, Human Rights Watch, FN-organ och västsahariska organisationer beskriver hur den marockanska säkerhetstjänsten utsätter västsaharier för övergrepp, trakasserier och hot. Förföljelser, godtyckliga fängslanden och ofrivilliga försvinnanden förekommer tillsammans med onödigt och överdrivet våld för att skingra fredliga demonstrationer.

Kriget har även kraftigt försämrat levnadsvillkoren för de västsaharier som lever i självförvaltade flyktingläger i Algeriet. Neddragningar i det humanitära biståndet i samband med Covidpandemin och Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare förvärrat situationen. Majoriteten lever under fattigdomsgränsen, hälften av alla kvinnor och barn lider av anemi och närmare 60 procent står inför risken av osäker livsmedelsförsörjning, rapporterar UNHCR och FN:s livsmedelsprogram, WFP.

Situationen i flyktinglägren betecknas av EU-kommissionen som en bortglömd humanitär kris, vilket åsyftar bristande humanitärt stöd och frånvaron av internationell medierapportering.

Möjligheten att bevaka konflikten och de övergrepp som sker i ockuperade Västsahara är kraftigt beskuren för att inte säga obefintlig. Det gäller alla som inte är beroende eller köpta av den marockanska regimen, det vill säga oberoende observatörer, journalister, politiker och diplomater. I likhet med flera internationella organisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch, har även svenska organisationer som Emmaus och Kristna Fredsrörelsen nekats tillträde eller blivit utslängda och portade från Västsahara. Inte ens FN:s Generalsekreterares särskilda sändebud för Västsahara, Staffan de Mistura, har släppts in av ockupationsmakten. MINURSO, som har funnits på plats i Västsahara sedan 1991 för att organisera folkomröstningen, förblir FN:s enda fredsbevarande styrka som saknar ett mandat att övervaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Medieblockaden och tillslutenheten, som är del av Marockos strategiska krigföring, är utmanande men ger inte skäl att negligera Västsahara. Tvärtom är behovet av en allsidig och oberoende nyhetsrapportering om Västsahara större än någonsin. Tystnaden riskerar att inte bara gå i god som ett politiskt ställningstagande utan även kväva en långsiktig lösning som ter sig alltmer avlägsen i spåren av Marockos satsningar på den internationella arenan.

Några av Sveriges främsta experter i internationell rätt och folkrätt, däribland professorerna Ove Bring, Pål Wrange och Said Mahmoudi, har genom åren förespråkat att lösningen på västsaharakonflikten står att finna i folkrätten och rätten till självbestämmande. Både Internationella domstolen i Haag och FN har fastställt att Marocko inte har rätt till territoriet. Senast i september 2021 gjorde även EU:s domstol, för tredje gången, samma bedömning gällande EU:s handelsavtal med Marocko. För tio år sedan var Sverige på väg att agera till stöd för Västsaharas rättmätiga krav på självständighet; 2012 tog riksdagen det historiska beslutet att Sverige skulle erkänna den västsahariska republiken SADR, men riksdagsbeslutet har ännu inte infriats. I väntan på att fler stater liksom Afrikanska Unionen till fullo erkänner den västsahariska republiken kan Sverige ge Polisarios representation i Stockholm diplomatisk status.

Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt. För att rikta ljuset mot en långsiktig lösning och manifestera att rättvisa och mänskliga rättigheter även gäller för den västsahariska befolkningen uppmanar undertecknade Sveriges regering att:

Fredagen den 13 november attackerade marockanska soldater civila västsaharier i Guerguerat, vid den sydvästra delen av Västsahara nära gränsen till Mauretanien. Västsaharierna protesterade fredligt mot den passage som Marocko olagligt byggt genom buffertzonen där varken Marockos eller Polisario Fronts väpnade styrkor får befinna sig enligt eldupphöravtalet som signerades 1991. Passagen bryter mot vapenvilans regler och bidrar dessutom till att transportera stölder av Västsaharas rika naturtillgångar.

Den marockanska attacken är den senaste i en lång rad av provokationer och upprepad råvaruplundring från Marockos sida som möjliggjorts av årtionden av ointresse och flathet från FN:s och omvärldens sida. Västsahariernas representation, Polisario Front, förklarade att eldupphör-avtalet inte längre gäller på grund av Marockos brott och har nu under den senaste veckan beskjutit marockanska positioner längs den 270 mil långa mur, som Marocko byggt och som delar Västsahara i två delar, en ockuperad och en befriad.

Vi inom det svenska civilsamhället tar avstånd från alla våldshandlingar och bevittnar med bestörtning hur regionen riskerar att kastas in i en väpnad konflikt som inte minst skulle drabba den västsahariska civilbefolkningen hårt.

Sverige kan göra en viktig insats för att ge de unga västsaharierna nytt hopp genom att kräva att FN skyndsamt genomför den utlovade folkomröstningen.

1991 trädde eldupphöravtalet mellan Marocko och Polisario Front i kraft. Efter det 16 år långa kriget, sedan Marocko ockuperade Västsahara 1975, skulle västsaharierna, i likhet med andra afrikanska kolonier, äntligen genom en folkomröstning få välja sin framtid, självständighet eller integration med Marocko. Avkoloniseringsprocessen skulle ledas av FN-styrkan Minurso under sex månader. Både Marocko och Polisario Front undertecknade denna settlement agreement, FN:s resolution 690.

Dessa sex månader har blivit till 29 år och ingen folkomröstning har genomförts. Marocko vägrar släppa det råvarurika Västsahara. FN och omvärlden tiger still. Stormakterna med vetorätt, med USA och Frankrike i spetsen och med goda relationer till Marocko, styr hanteringen i FN:s säkerhetsråd.

Samtidigt lever uppåt 200 000 västsaharier sedan 40 år tillbaka i flyktingläger i den algeriska öknen i väntan på att få återgå till ett fritt Västsahara. Vi uppmanar Sverige och FN att inse allvaret. Vi manar till aktion innan en storskalig väpnad konflikt i nordvästra Afrika är ett faktum.

1. Att den utlovade folkomröstningen snarast genomförs, där västsaharierna får besluta om de vill ha en självständig stat eller tillhöra Marocko

2. Att sanktioner införs mot marockanska ledare om de fortsätter förhindra en västsaharisk folkomröstning om självbestämmande

3. Att FN ingriper mot de övergrepp och mänskliga rättighetsbrott som nu i ännu högre grad sker mot skyddslösa västsaharier i ockuperat område samt mot de politiska fångarna i marockanska fängelser

2. Att riksdagens beslut från 2012 att erkänna den västsahariska staten SADR. Saharawi Arab Democratic Republic, verkställs.

3. Att Sverige i EU kräver ett stopp för alla avtal med Marocko som också omfattar Västsahara.

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center
Benjamin Ladraa, Solidarity Rising
Gabi Björsson, Emmaus Stockholm
Gerardo Lizano, Praktisk Solidaritet, Emmaus/Gävle Biståndsgrupp
Jan Strömdahl, Svenska Västsaharakommittén
Kristin Ivarsson, Björkåfrihet
Louise Lindfors, Afrikagrupperna
Ole von Uexkull, Right Livelihood-stiftelsen
Sonja Gardefjord, Kommittén för Västsaharas Kvinnor
PRO

Vår gamla bil skumpar fram längs det som inte är mer än ett hjulspår genom öknen. Det är lovvecka och i Olof Palme-skolan möter rektorn Muma Sidi Brahim ensam upp. Skolan som startade 1989 med stöd från S-kvinnor och där kvinnor får en yrkesutbildning, är en symbol för de nära banden mellan Sverige och Västsaharas folk i exil.

– Skolan har utvecklats mycket sedan vi startade. Numera har vi också fyra salar med datorer för olika kurser, vilket skapar nya möjligheter, berättar Muma Sidi Brahim medan hon visar runt.

Men vad händer sen, efter kursen? Vid det här laget har (nästan) två generationer västsahariska ungdomar fötts och vuxit upp i lägren. En del har studerat på andra håll, bara för att därefter komma tillbaka till ett liv som inte innehåller mycket mer än väntan.

– Folk vet inte vart de ska ta vägen, de unga vet inte vad de ska göra sedan. Många av oss har höga utbildningar från universitet i Algeriet och andra länder, men här finns inga utvecklingsmöjligheter. Vi sitter hemma, det enda vi gör är att koka te, konstaterar Chaia Malainin som är 29 år.

Muma Sidi Brahim är fortfarande lojal, men allt fler västsaharier fråga sig om Sverige nu övergivit dem.

– Stödet från Sverige är mycket viktigt för oss och vi har en mångårig kontakt med S-kvinnor. Men många unga börjar nu undra om vårt fredliga sätt att verka verkligen lönar sig. Själv jag kom hit som femåring. Snart fyller jag femtio. Jag tror och hoppas att jag någon gång ska kunna återvända, men om det kommer att ske? Jag kan bara hoppas, konstaterar Muma Sidi Brahim.

Under tiden fortsätter Marockos propagandaapparat att mala på. Varje resereportage och Instagram-bild från Marrakech är en delseger på vägen mot att normalisera Marockos ockupation. Och för något år sedan var det nära att några svenska filmare tackat ja till att delta i en filmfestival i den ”marockanska” staden Dhakla. En av de filmer som fick förfrågan var dokumentärfilmen om Olof Palme.

Det som tydligt går igen i samtalen med västsaharierna är att människorna i lägren känner sig orättvist behandlade just därför att de valt den fredliga vägen.

– Det är inte våra medborgare som gått med i Daesh (IS), det har däremot många marockaner gjort. Ändå försöker Marocko utmåla sig som en garant för säkerheten i regionen, konstaterar Abdeslam Omar som leder organisationen Afapredesa.

Som så många andra varnar han för en radikalisering bland västsahariska ungdomar. Under tiden pågår nya protester i det ockuperade Västsahara och i Marocko döms sahariska aktivister till långa fängelsestraff, utan att det blir ens en liten notis i de stora medierna.

Chefen för västsahariska Röda halvmånen Buhubeini Yahya menar att den nya svenska politiken för Västsahara går tvärt emot Sveriges officiella syn om att agera konfliktförebyggande.

– Vi är tysta och artiga och det betalar sig inte. Varför tog det bara några dagar för Frankrike att intervenera i Mali medan vi fortfarande väntar efter fyrtio år? Vi är bortglömda. Men om inget händer finns risken att unga människor härifrån söker sig till radikala, extrema grupper, tror han.

När Ban Ki-moon besökte flyktinglägren i Algeriet 2016 skapade det stora protester från Marocko, men också från flyktingarna som tyckte att FN gjort för lite och för sent. Med Guterres som ny generalsekreterare finns det många som hoppas att saker ska förändras till det bättre. Guterres är tidigare flyktingkommissarie och tidigt engagerade för Östtimors sak. Kommer han att agera också i Västsaharafrågan?

En symboliskt viktig seger fick Västsahara när EU-domstolen i slutet av 2016 slog fast att EU:s handelsavtal med Marocko inte omfattade varor från Västsahara. Nu vill bland annat Emmaus att EU inför strikta märkningsregler för alla varor från Västsahara, på samma sätt som EU redan har bestämt att varor från de ockuperade palestinska områdena inte får märkas med Israel.

Men finns det någon väg framåt? Den enda lösningen är regional, ekonomisk integration, menar Ihsane El Kadi som är journalist på Huffington Posts Magreb-edition i Algeriets huvudstad Algiers:

– Om vi kunde skapa en ekonomisk integration i Magreb-regionen så skulle vinsten av detta vara mycket större än det som Marocko i dag tjänar på ockupationen av Västsahara, konstaterar han.

Palmecentret arbetar för att förbättra kvinnors ställning i Västsaharas frihetsrörelse. Bland annat genom att tillsammans med S-kvinnor i Stockholm och S-kvinnor i Dalarna stödja Escuela Olof Palme (Olof Palme-skolan) i det västsahariska flyktinglägret el-Ayun i Algeriet.

Utbildning för unga kvinnor

Skolan drivs av Unión Nacional de Mujeres Saharauis (Nationella förbundet för västsahariska kvinnor). På skolan kan unga kvinnor läsa dels teoretiska ämnen och dels praktiska yrkesutbildningar, till exempel datorkunskap och hantverk.

Bekämpa missbruk

I december anordnade Olof Palme-skolan en utbildningskonferens om droger. Huvuddelen av konferensen inriktades på att förklara de skadliga effekterna av droger och missbruk, dels för individens hälsa men också för samhället i stort, samt behovet av ökade ansträngningar för att bekämpa missbruk hos ungdomar.

En dokumentär om droger och hur de påverkar den sociala strukturen i det västsahariska samhället visades. Det betonades också att det krävs samordning mellan alla aktörer i samhället för att öka medvetenheten om allvaret med drogmissbruk hos allmänheten.

Det är med stor sorg vi tagit emot budet om president Mohamed Abdelaziz bortgång. En person så förknippad med kampen för ett fritt Västsaharas. För oss på Palmecentret blev han också en vän som alltid tog emot oss och med värme och tålamod bemödade sig att förklara den väg han sökte för dem han representerade. Mohamed Abdelaziz hade sedan länge sökt en fredlig lösning på konflikten med Marocko. Att ära Mohamed Abdelaziz är att kämpa extra hårt för en sådan lösning.

Representatives of 15 different civil society organizations in the Nordic countries call on its governments to urge the UN to end the stalemate. The associations gathered yesterday for a Western Sahara coordination meeting in Stockholm.

Morocco occupies Western Sahara and refuses to take part in the UN-led process to achieve self-determination for the people of Western Sahara, as called for by the UN Security Council. The peace talks are in a deadlock as Morocco no longer wishes to meet the representative of the Saharawis, Polisario, in the UN led talks. More than 100 UN resolutions call on the right to self-determination for the Saharawi people.

Morocco has prevented Ban Ki-moon and his special envoy Christopher Ross from visiting the occupied territory. Last week they visited the parts of Western Sahara under Polisario control:

“What really moved and, even, saddened me was the anger”, Ban stated. “Many people expressed their anger – people who for more than forty years have lived in the harshest conditions and who feel their plight and their cause have been forgotten by the world. Understandably, they are angry”, he said after to press following meeting with the Saharawis.

The UN special envoy to Western Sahara last autumn reported to the Security Council that Morocco was no longer willing to talk. The Nordic associations believe that UN now must find new ways for independence for the Saharawis.

The 15 Nordic NGO’s met in Stockholm on March 9th to discuss the situation in Western Sahara:

Sweden: Afrikagrupperna, Olof Palme International Center, Emmaus Björkå, Praktisk Solidaritet, The Swedish Fellowship of Reconciliation, Emmaus Stockholm, The Swedish Western Sahara Committee, The Swedish Western Sahara Action

Norway: The Norwegian Support Committee for Western Sahara, SAIH (The Norwegian Students’ and Academics’ International Assistance Fund), The Student Parliament at the University of Oslo, The Student Parliament at the University of Bergen, Norwegian Church Aid

I fredags meddelade regeringen att den inte tänker erkänna Västsahara (Sahariska arabiska demokratiska republiken) som självständig stat. Detta trots att det finns ett socialdemokratiskt kongressbeslut på att Västsahara ska erkännas och trots att både Socialdemokraterna och Miljöpartiet tidigare röstat för det i riksdagen.

– Det är naturligvis en besvikelse för det västsahariska folket och alla som deltar i deras kamp för ett eget självbestämmande, säger Palmecentrets generalsekreterare Jens Orback.

– Sverige har en lång tradition av stöd till befrielsekampen världen över. Nu gäller det för en socialdemokratiskt ledd regering att visa att man inte lämnar den stolta traditionen. Det ska inte löna sig att ockupera ett annat land.

Marocko har ockuperat Västsahara i 40 år och stora delar av befolkningen lever i flyktingläger. Västsahariska människorättsaktivister menar att ett erkännande av Västsahara skulle stärka förutsättningarna för en fredlig lösning av konflikten.

Västsahara, som tidigare var en spansk koloni, ockuperades av Marocko 1975. En stor del av den västsahariska befolkningen fördrevs och bor nu i exil i flyktingläger. I 40 år har människor levt under knappa förhållanden med hopp om att en gång få återvända till sitt hemland.

Nu i oktober har området i Algeriet där de västsahariska flyktinglägren ligger drabbats av kraftiga skyfall.

Enligt FNs flyktingorgan UNCHR har 25 000 personer drabbats av de totalt 165 000 personerna som lever i lägren. Husen, som ofta är byggda i lera, trasas sönder. Mat och förnödenheter förstörs.

I Sverige finns ett starkt solidaritetsarbete för Västsaharas folk, inte minst inom arbetarrörelsen. Palmecentret har sedan länge ett samarbete med Escuela Olof Palme (Olof Palme-skolan) i flyktinglägret el-Ayun. Människorna där behöver just nu akut hjälp. Samtidigt som Palmecentrets insamling till människor på flykt fortsätter startar vi därför en tillfällig blixtinsamling till förmån för de som drabbats av översvämningarna i de västsahariska flyktinglägren.

– Livet i flyktinglägret är svårt och hopplöst. En översvämning som raserar huset och förstör matförrådet är ett hårt slag mot dessa utsatta människor. Vi vill kunna hjälpa till och det kommer betyda väldigt mycket för många människor, säger Per-Håkan Waern förste vice ordförande Elektrikerförbundet.

Pengarna kommer att förmedlas via Palmecentret till Escuela Olof Palme. De insamlade medlen kommer att användas till mat och förnödenheter som kommer att distribueras så snabbt som möjligt.

Pål Wrange, professor i folkrätt, var med på seminariet. Han menar att Västsahara har rätt till självbestämmande.

– Enligt min uppfattning skulle det inte strida mot folkrätten att erkänna Västsahara, säger han.

– Det finns en administration som, trots sin exil, behärskar delar av territoriet, och skälet till att de inte behärskar hela territoriet är en folkrättsstridig aggression och annektion. Marocko har ingen rätt att invända mot ett erkännande, eftersom man inte har någon rätt till territoriet.

Det finns ingen plikt för Sverige att erkänna Västsahara, det är ett politiskt beslut där flera faktorer måste vägas in. Men ett svenskt erkännande skulle enligt Pål Wrange kunna påverka andra länder att göra likadant.

– Det faktum att Västsaharakonflikten ännu inte lösts beror till stor del på att den starkare parten inte känt några incitament att kompromissa. Ett erkännande skulle utgöra ett steg mot att höja den svaga partens status.

Aminatou Haidar är på besök i Sverige och deltar torsdag 15/10 på Socialdemokraternas seminarium ”Vägen framåt för Västsahara”. Västsahara är ockuperat av Marocko sedan 1976, då kolonialmakten Spanien lämnade.

Västsahara – eller Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) – erkänns av länder i Afrika och Latinamerika, och såväl den socialdemokratiska partikongressen som en rikdagsmajoritet har beslutat att Sverige ska göra detsamma. Utrikesminister Margot Wallström (S) har dock nyligen sagt att frågan inte är på bordet eftersom den just nu genomlyses, och Marocko ligger på för att förhindra ett erkännande.

Aminatou Haidar håller dock fast vid hoppet att regeringen ska göra vad Socialdemokraterna lovade i valrörelsen.

– Jag hoppas att jag inte ska bli besviken. Ett svenskt erkännande av Västsahara skulle ge hopp till en ny generation att fortsätta det fredliga arbetet för att befria vårt land. Det skulle vara otroligt viktigt om Sverige tog ledningen i EU.

Hon hoppas att hennes besök ska medverka till att svenskarna får upp ögonen för det lidande som det västsahariska folket utsätts för. Kidnappningar, bombande, gripande på falska grunder, splittrade familjer och tortyr.

Ett svenskt erkännande av Västsahara skulle enligt henne även sätta ljuset på att landet i dag plundras på sina naturresurser, utan att befolkningen får någon del av dem. Det handlar inte minst om EUs fiskeavtal med Marocko som tillåter fiske utanför Västsaharas kust.

– Jag vill tacka Sverige för att man alltid röstat nej till fiskeavtalet i EU.

Sverige kandiderar till en post i FNs säkerhetsråd, och om så sker finns det mer som kan göras för att stödja Västsaharas sak.

– Sverige kan spela en stor roll i FN för att det ska komma igång fredsförhandlingar mellan ockupationsmakten Marocko och Polisario, en legitim representant för det västsahariska folket. Man skulle också kunna utvidga FN-uppdraget Minurso till att även övervaka brott mot de mänskliga rättigheterna.

En sak vill Aminatou Haidar lyfta fram vid sidan om kampen för ett fritt och självständigt Västsahara: jämställdhet. Västsahariska kvinnor har en förhållandevis stark ställning och har spelat en framträdande roll under hela frihetskampen.

– Men jag är alltid orolig för att vi ska glömma bort att kämpa för våra rättigheter som kvinnor också.

Den arabiska våren startade faktiskt i Västsahara. 2010 gick 30 000 människor ut i en fredlig demonstration, de satte upp tält några kilometer från den ockuperade huvudstaden El-Aaiún. De ville sprida tre budskap till omvärlden: Det finns en västsaharisk befolkning. Folket i Västsahara känner till sina rättigheter enligt internationell rätt och står upp för dem. Naturresurser i Västsahara utnyttjas utan att befolkningen får del av dem.

– Demonstrationen möttes tyvärr av tystnad från omvärlden, säger Aminatou Haidar.

Över tvåhundra personer fängslades, av dem sitter 24 ännu i fängelse, dömda till långa straff.

Aminatou Haidar oroar sig för den yngre generationen och för hur kampen ska kunna gå vidare. Hon är ordförande för människorättsorganisationen Codesa, men de har brist på pengar och att organisationen inte erkänns av ockupationsmakten gör arbetet svårare.

– Vårt mål är att skapa ett modernt civilsamhälle för framtiden, för ett självständigt Västsahara. Men vi har inte resurser att jobba på det sätt vi vill.

Precis som många andra i Västsahara har Aminatou Haidar genomlidit bland annat kidnappning, misshandel, fängslande, tortyr och exil. Än i dag känner hon sig övervakad i sitt hem, och säger att regimen sprider falska uppgifter om henne.

– Men det struntar jag i, jag är övertygad om att jag kämpar för en rättvis sak. För att mitt folk ska få leva i ett fritt och självständigt land.

Nyhetsbrev

Stöd oss

”Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt.”

Utbildning för unga kvinnor

Bekämpa missbruk