”Vill vi ha fred måste vi också rusta för fred”

Säkerhetsläget i världen blir allt allvarligare. Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskriget, kärnvapenhotet mer aktuellt än på decennier och militärutgifterna slår nya rekord. Det är en farlig utveckling – men den är inte oundviklig. För att möta den behöver dock regeringen ändra sin defensiva utrikes- och säkerhetspolitik.

För även om vi nu åter behöver ökad militär beredskap för att skydda oss mot aggressiva despoter måste vi bredda vår säkerhetspolitiska verktygslåda.

Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina, samt att stora delar av västvärlden vänder bort blicken från den israeliska regeringens grova folkrättsbrott i Gaza, har haft ödesdigra konsekvenser för folkrätten och för världens säkerhet. Donald Trump har återvalts på en agenda som åter för världen in i en tid där den starkes rätt ska gälla och internationella institutioner bekämpas. I grunden ligger en högerauktoritär utveckling och en eskalerande demokratikris med stora konsekvenser för motsättningarna inom och mellan länder.

Vi riskerar nu att se slutet på den period som efter andra världskrigets fasor såg uppbyggnaden av den regelbaserade världsordningen. Tiden då bildandet av FN och FN-stadgan stärkte folkrätten och aggressionskrigen förbjöds. Då förklaringen om de mänskliga rättigheterna lade grunden för de internationella domstolarna samt konventionerna om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.

Men samtidigt som folkrätten urholkas och konflikterna ökar skär regeringen kraftigt ner det förebyggande biståndet och fredsarbetet. Detta i ett läge där världen står inför en rad existentiella hot. Militära lösningar dominerar ensidigt dagordningen och har blivit det enda svaret på internationella säkerhetshot. Men dessa skapar inte varaktig säkerhet. I stället riskerar de tvärtom att förvärra utvecklingen och de globala kriser vi står inför.

Klimatförändringar, hunger, extrem ojämlikhet och auktoritär nationalism kan inte bombas bort, och kommer finnas kvar dagen då fredsavtal kan slutas. Det måste mötas med ett aktivt förebyggande och långsiktigt främjande av demokratiska, hållbara och fredliga samhällen. Det som i sin tur också skapar möjligheter till ökad säkerhet och en mer fredlig värld.

Även om vi nu åter behöver öka vår militära beredskap för att möta utvecklingen i Europa måste vi också arbeta än mer målmedvetet mot ett paradigmskifte. Mot en internationell samverkan som bygger på en insikt av behovet av gemensam säkerhet, och som kan vara baserad på dialog och samexistens.

• Stå tydligt upp för folkrätten.

För att skiftet ska vara möjligt behöver den globala demokratikrisen brytas och en stark folkrätt med effektiva internationella institutioner säkerställas. Oavsett om rättsordningen kränks i Ukraina, i Palestina eller på alla andra platser måste Sverige och omvärlden tydligt agera. När internationella institutioner och domstolar attackeras behöver vi omedelbart höja rösten och samlat gå till motattack, oavsett vem det är som angriper dessa. Vi behöver förbehållslöst försvara och slå vakt om en värld där lag går före styrka och vapenmakt.

Det handlar också om vår egen säkerhet, och det duger inte att som regeringen tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott. Utan folkrätten utvecklas ett farligt och laglöst tillstånd där människor och mindre stater kommer stå helt värnlösa. Olof Palmes ord att ”folkrätten är vår första försvarslinje” gäller fortfarande i högsta grad.

• Stärk nedrustningsagendan.

Det krävs också förnyade internationella ansträngningar för nedrustning. Sverige har en lång tradition av att driva på för nedrustning och fred. Idag har vår röst tystnat. Genom regeringens utrikesdeklaration är det tydligt att utrikespolitiska värden som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, dialog och nedrustning tonas ned. Kärnvapen diskuteras inte längre som ett existentiellt hot, utan mer som att vara säkerhetsskapande. Det är en illavarslande utveckling. Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.

• Bredda den säkerhetspolitiska verktygslådan.

Säkerhet, demokrati, hälsa och klimat hänger ihop. Varje krona investerad i detta sparar upp till 16 gånger insatsen i framtida militära insatser och katastrofhantering enligt statistik från FN. Vårt utvecklingssamarbete med omvärlden har därför en unik roll i att förebygga och bemöta de förhållanden som leder till väpnande konflikter och krig – genom att främja demokrati, rättsstatens principer, kvinnors deltagande, dialog och fredlig konfliktlösning.

Bistånd är inget oviktigt sidospår utan tvärtom en nödvändig investering i vår framtida säkerhet. Att återgå till enprocentsmålet är därför inte bara moraliskt rätt, det är strategiskt smart. Många av de hot som världen idag står inför, som klimatkrisen och demokratikrisen, kommer dessutom att ytterligare öka konfliktnivåerna under kommande decennier.

Det finns ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och det finns vare sig fred eller utveckling utan internationell rätt. Vi måste därför arbeta inom alla dessa tre områden för att nå en mer säker värld.

Att som regeringen kraftigt dra ner på det svenska utvecklingssamarbetet, tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott samt driva en defensiv och enögd utrikespolitik, som enbart fokuserar på närområdet och svenska intressen, håller inte.

För vill vi ha fred, måste vi också rusta för fred.

Margot Wallström
ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister

Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Artikeln publicerades först i Svenska Dagbladet.