Regeringens stoppade stöd – hårt slag för san-kvinnorna

I huvudstaden Windhoek driver organisationen Women’s Leadership Center flera program för marginaliserade kvinnor och flickor. Ett handlar om att motverka skadliga kulturella praktiker i Zambeziregionen. Ett annat riktar sig till unga lesbiska kvinnor.

Men ett tredje program – finansierat av Palmecentret – fokuserar på unga kvinnor från urfolket san. Det är nu det arbetet hotas.

– San är den mest marginaliserade, exkluderade, utsatta och fattiga gruppen i Namibia. Många svälter, säger Liz Frank, chef för organisationen.

Hon beskriver hur det först på senare tid börjat talas om det som kan beskrivas som ett folkmord på san.

– Alla talar om folkmorden på herero och nama, men först nu börjar vi se vad som hänt san och tystnaden kring det. Vi talar om ett slags generationsöverskridande trauma – ett sår som fortfarande påverkar samhällena.

Till skillnad från andra grupper som drabbats av kolonialism och apartheid har san inte återhämtat sig, säger hon.

– De har skolor på sina egna språk, de har professorer, böcker, boskap och land. San däremot har fortfarande ingenting.

Konsekvenserna märks i vardagen. Många vill inte identifiera sig som san. Barn undervisas inte på sina modersmål, och de olika san-språken skiljer sig så mycket att grupperna ibland inte kan kommunicera med varandra.

Det försvårar också möjligheten att organisera sig och ställa krav gentemot staten – både kring det historiska traumat och den situation de lever i i dag.

Sedan 2012 har Women’s Leadership Center arbetat med unga san-kvinnor i bland annat Kavango East, i Bwabwata nationalpark.

– Det är ett område där de tidigare levde som jägare och samlare. I dag bor de på ett gammalt militärläger från den sydafrikanska armén och får inte längre jaga eller samla. Djuren skyddas, men människorna drivs bort, säger Liz Frank.

De saknar både jordbrukskunskaper och andra försörjningsmöjligheter. Den lokala skolan undervisar inte på deras språk, och barn diskrimineras om de talar sina klickspråk.

– Det finns därför ett stort behov av att återta en stolt san-identitet – med kultur, historia och språk.

Arbetet har fokuserat på att bygga självkännedom, språklig stolthet och lokalt ledarskap. I flera byar har kvinnliga ledare utbildats som i sin tur organiserar andra kvinnor.

– De återknyter till sina språk och för vidare detta till barnen. De stöttar också flickor att stanna kvar i skolan trots diskriminering och våld.

Nästa steg var att samla kvinnor från olika delar av landet och bygga en nationell organisation för unga san-kvinnor.

Planerna omfattade ett större möte i Windhoek, en kulturfestival och en plattform för dialog med regeringen.

– Med åren har de lärt sig engelska och kan nu kommunicera med varandra. Nu ville vi ta nästa steg och låta dem bygga sitt eget nätverk och själva söka finansiering.

Men finansieringen har stoppats.

– Vi har medel fram till juni 2026. Tanken var egentligen ett tvåårigt avtal, men det kortades till januari–juni. Om vi inte hittar ny finansiering kan vi inte fortsätta.

Hon efterlyser nu att beslutet omprövas.

– Det här handlar om en av de mest marginaliserade grupperna av kvinnor i världen. Det stöd vi fått har lett till enorm utveckling – personlig styrka, kunskap om rättigheter, språk och kultur, och ledarskap i samhällena.

Samtidigt lever det generationsöverskridande traumat kvar.

– Vi ser alkoholmissbruk, en känsla av utanförskap och att inte tillhöra nationen. De säger själva: vi var de första människorna här, nu är vi de sista.

San-folket är södra Afrikas äldsta invånare och har levt i området i minst 20 000 år. I dag lever omkring 38 000 san i Namibia, ofta som en marginaliserad minoritet.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Aktuellt i Politiken (8 maj).

Läs mer om nedskärningarna av Palmecentrets solidaritetsarbete.