Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
2023 blev ett turbulent år, både i världen och i Sverige. Rysslands invasionskrig i Ukraina fortsatte, säkerhetsläget försämrades ytterligare och turerna i Sveriges Nato-ansökan blev många. Bilden av Sverige som ett land som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter fick sig flera törnar. I oktober kom Hamas blodiga attack mot kibbutzerna och de mindre städerna i södra Israel, och Israels urskillningslösa vedergällningskrig mot Gaza som drabbar den palestinska civilbefolkningen. Det har varit en tuff tid för världen där hela den internationella rättsordningen verkat vara i upplösning.
Att utvecklingen fortsätter att gå bakåt bekräftades också i den halvtidsöversyn av vår internationella strategi som gjordes under året. Sedan den beslutades har respekten för de mänskliga rättigheterna ytterligare begränsats, jämlikheten minskat, konflikterna ökat och klimatkrisen blivit alltmer alarmerande. Runt om i världen ser vi hur högerauktoritära krafter systematiskt bryter ner demokratin och hur dessa krafter vinner alltmer mark.
Under året blev det också tydligt att utvecklingen även går bakåt i Sverige. Även här hemma ser vi ett minskande utrymme för det civila samhället och en alltmer högerauktoritär agenda som påverkar samhället. Det är en utveckling där udden ofta riktas mot arbetarrörelsens värderingar och verksamhet, liksom mot det svenska utvecklingssamarbetet. Sverige har idag en regering som skär ner på biståndet och som steg för steg avvecklar den internationella solidariteten. Året började därför med tuffa neddragningar och personaluppsägningar. När regeringens reformagenda sedan presenterades kom insikten att detta bara är början på ytterligare inskränkningar. Det svenska civilsamhällets roll ska starkt begränsas i en krympande biståndsverksamhet som alltmer fokuserar på svenska intressen.
Arbetarrörelsens svar måste vara som den alltid har varit. Att organisera, utbilda och stärka människor och folkrörelser. Ska vi kunna vända utvecklingen behöver vi samla oss och samarbeta. Både här hemma och tillsammans med våra många vänner och demokratiska förkämpar i världen.
Trots att 2023 blev ett oroligt år har vi anpassat oss och agerat. Vi har genomfört 184 internationella projekt, vi har kommunicerat och opinionsbildat, utbildat och engagerat partners och medlemsorganisationer, och tillsammans tagit ställning för våra värderingar och lösningar. Vi har i ord och handling visat på en annan väg. Att samhällen går att förändra, och att en annan värld är möjlig.
Under året fanns det också ljusglimtar. Valen i Polen, Guatemala och Thailand, liksom en allt tydligare global klimatrörelse. Det som dessa motrörelser har gemensamt är att människor har kommit samman och organiserat sig för att bryta den negativa utvecklingen.
Nu fortsätter vi arbetet med att tillsammans med människor över hela världen vända utvecklingen åt rätt håll. Det är möjligt med kraften från hela arbetarrörelsen som tillsammans är Olof Palmes Internationella Center!
Margot Wallström, ordförande
Anna Sundström, generalsekreterare
Året inleds med diskussioner om nedskärningar i biståndet. Palmecentret tillsammans med 16 andra organisationer uppmanar regeringen att föra en dialog med civilsamhället om biståndspolitiken. Interna diskussioner förs om hur nedskärningarna ska hanteras.
2023 års Palmepris går till kvinnorättskämpar i Ukraina, Turkiet och Iran.
På tvåårsdagen sedan militärkuppen i Burma (Myanmar) uppmärksammas de kraftiga biståndsnedskärningarna till landet.
Vi kräver tillsammans med LO och Kommunal frigivning av fackliga ledarna Carol Ng, Lee Cheuk-yan och Winne Yu i Hongkong.
Ett år sedan den ryska invasionen av Ukraina. Vi demonstrerar.
Solidaritetskonferens för Irans kvinnor arrangeras tillsammans med S-kvinnor, LO, Kommunal och Svenska Transportarbetareförbundet.
Varsel på Stockholmskontoret och en omorganisering påbörjas.
Vi medverkar på Littfest i Umeå med samtal om den feministiska revolutionen i Iran (Titta här).
Studiematerial om Palestina lanseras.
Det pro-kurdiska och socialdemokratiska partiet HDP i Turkiet riskerar att förbjudas. Vi protesterar.
Teaterföreställningen Strutsdansen – en klimatkalops spelas på Teater Tre i Stockholm.
Rapporten Spotlight on Global Multilateralism lanseras.
Allians för rättvis klimatomställning samlar till ett rådslag för att ta fram rekommendationer och uppmaningar till regeringen.
Thailändska systerpartiet Move Forward Party skördar valframgångar och fick 38% av rösterna (Dock blockerades de senare från att bilda regering).
Världsfackets ITUC:s årliga Global Rights Index lanseras och uppmärksammar detta år sambandet mellan inskränkningar på demokratin och attacker mot arbetares rättigheter.
På Världsmiljödagen lyfter vi framstegen för en EU-lagstiftning mot ekocid (storskalig miljöförstörelse).
Anna Sundström kommenterar våldspiralen på Västbanken i SR:s Studio Ett.
Belarusiska oppositionsledaren Sviatlana Tsikhanouskaya får årets Anna Lindh-pris.
Vi skriver med Unga Örnar i Dala-demokraten om att regeringen offrar barns framtid med kortsiktiga biståndsnedskärningar.
Vi deltar på Global Festival i Stockholm.
Arbetarrörelsens internationella kurs drar igång för första terminen.
Anna Sundström skriver i Arbetet om att arbetarrörelsen måste stå upp för den internationella solidariteten när regeringen sviker.
Vi är med och ordnar Globala Torget på Bokmässan i Göteborg.
Vi protesterar tillsammans med flera fackförbund och organisationer mot utvisningsbeslutet för den belarusiska fackföreningsledaren Ala Tsvirko.
Hamas genomför sin blodiga attack mot södra Israel där 1160 israeler dödas. Israel inleder omedelbart sitt urskillningslösa vedergällningskrig mot Gaza där över 20 000 palestinier dödas under hösten. Vi går med i den globala kampanjen #CeasefireNOW för att kräva en omedelbar vapenvila på Gazaremsan.
Den svenska regeringen fryser biståndet till Palestina. Vi protesterar tillsammans med andra svenska biståndsorganisationer.
Palmedagen arrangeras i Stockholm under temat ”Gemensam säkerhet – för vår gemensamma framtid”.
Vi ordnar manifestation på Norra Bantorget i Stockholm på solidaritetsdagen med det palestinska folket, för de civila offren i Palestina och Israel samt för fred och respekt för folkrätten.
Vi medverkar till att ta fram en skuggrapport till Sidas översyn för att visa på Palestinabiståndets betydelse.
FN:s klimattoppmöte COP28 genomförs. Vi välkomnar mötets historiska klarspråk om att fossila bränslen driver klimatkrisen men konstaterar att rikare länder återigen smiter från notan.
Vi kräver tillsammans med tio andra organisationer i ett öppet brev till utrikesminister Tobias Billström att Sverige måste arbeta för ett omedelbart eldupphör i Gaza.
Narges Mohammadi, som sitter fängslad som politisk fånge i Iran, mottar i sin frånvaro Nobels fredspris.
Krympande demokratiskt utrymme i GeorgienUnder tisdagen röstade Georgien igenom en lag om utländska agenter i parlamentet. Därmed kör man över ett veto som lades av presidenten för en dryg vecka sedan. Massiva folkliga protester mot lagen har dessutom pågått sedan i april.
Lagen är framtagen av styrande partiet Georgian Dream och är officiellt känd som ”lagen om insyn i utländskt inflytande”. Den är i stor utsträckning inspirerad av en liknande rysk lag från 2012 som lett till omfattande restriktioner för icke-statliga organisationer och oberoende mediers verksamhet.
Med den nya georgiska lagen kommer organisationer som får mer än 20 procent av sin finansiering från utländska källor att registreras som ”förespråkande av främmande makts intressen”. Denna beskrivning, i stället för den tidigare formuleringen ”agent för utländskt inflytande,” är avsedd att undvika viss negativ tolkning men uppnår trots det samma stigmatiserande effekt.
Georgian Progressive Forum är en tankesmedja och ett exempel på en organisation som kommer tvingas att registreras under den nya lagen.
– Dessutom kommer regeringen ha juridiska mekanismer för att etablera kontroll över organisationens arbete. Därmed riskerar organisationen att förlora sitt oberoende eller behöva avsluta verksamhet som inte går i linje med regeringens politik, berättar Dimitri Tskitishvili, ordförande för tankesmedjan.
Organisationer som omfattas av lagen – många med verksamhet för att främja demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter – måste registrera sig hos justitieministeriet och årligen lämna in ekonomiska deklarationer som avslöjar detaljer om deras finansiering.
Lagen inför även hårda påföljder för de som inte registrerar sig eller inte lämnar in sina ekonomiska deklarationer i tid. Böterna är oproportionerligt höga i jämförelse med andra brott.
– Lagens verkliga syfte är att begränsa yttrandefriheten genom att skapa misstro för kritiska organisationer och begränsa deras funktion, menar Dimitri.
Enligt Dimitri är det tydligt, baserat på både innehållet i lagen och regeringens retorik, att dess huvudsakliga måltavla är media och civilsamhällesorganisationer som är kritiska mot regeringens politik och agerande.
Det har också styrkts av de våldsamma metoder som regeringen använt för att skingra de folkliga protesterna. Dimitri berättar att demonstranter har fått hotfulla telefonsamtal. Aktivister och representanter från civilsamhällesorganisationer och politiska partier har även fysiskt attackerats under demonstrationer. Dessa metoder från regeringen leder till ökad polarisering i landet och driver på fortsatta protester.
Enligt Dimitri riktar sig lagen dessutom huvudsakligen mot aktörer som är engagerade i valobservation inför valet i oktober senare i år, och riskerar därmed att bidra till en mer kontrollerad och mindre transparent valprocess. Allt detta hotar grundläggande demokratiska principer och rättvisan i det politiska systemet, och banar väg för ett mer auktoritärt styre.
Den nya lagen strider därmed också mot EU:s standarder och kan försena eller omintetgöra Georgiens ambitioner om EU-integration, något som befolkningen starkt stöder.
– Istället rör sig landet mot mer samverkan med Ryssland, säger Dimitri.
***
Det är avgörande att internationella och nationella aktörer fortsätter att övervaka situationen och arbeta för att skydda civilsamhällets rättigheter och demokratiska utrymme i Georgien.
Kritik har också riktats mot EU för ett liknande lagförslag som tagits fram av EU-kommissionen. Lagens övergripande mål är att skapa nationella register över organisationer som får finansiering från tredje länder. Kritiken handlar om att den riskerar att stigmatisera civilsamhället och underminera unionens trovärdighet internationellt när det kommer till att förespråka demokrati och mänskliga rättigheter.
– Liknande lagförslag är på tapeten i flera andra länder, inklusive Bosnien-Hercegovina, Ungern, Serbien och Turkiet, alla mötta med hård kritik från EU. Men hur kan denna kritik få betydelse om EU själv antar liknande lagar? Den typ av lagstiftning som kallas ”utländska agentlagar” underminerar inte bara civilsamhällets handlingsutrymme, utan också EU:s egna möjligheter att främja demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter hos sina medlemsländer, kandidatländer och länder med vilka EU har handelsavtal, säger Patrik Desthon, policyrådgivare på Palmecentret.
EU-valet – ett vägval i klimatpolitiken
2019 var klimatstrejkernas år. Hundratusentals personer samlades på Europas gator. Den gröna opinionen färgade av sig på den EU-strategi som då skrevs – klimatomställningen blev ett av EUs prioriterade mål. EU tog fram sitt reformpaket, den gröna given, och har stiftat en ström av lagar för att skydda klimat och miljö. Trots att det skulle behövas mycket mer för att EUs omställning ska bli tillräcklig och rättvis, så har klimatet och naturen i dag en central plats på agendan.
Att EU har drivit på har varit en viss tröst då Tidöpartierna lagt Sveriges klimat- och miljöpolitik på huggkubben. Cirka 80 procent av vår miljölagstiftning påverkas trots allt av beslut på EU-nivå. Men högervindarna blåser i fler delar av Europa och risken finns att EU nu kommer att överge många av sina gröna ambitioner.
I en läckt skiss för EUs strategi för de kommande fem åren som ministerrådet har tagit fram har klimatet strukits från listan över de viktigaste frågorna. Vissa medlemsländer, däribland Sverige, uppges vilja pausa EUs miljöarbete.
Även från den internationella utvecklingspolitiken blinkar varningslamporna. I stället för att exempelvis öka stödet till de länder som drabbas av klimatkrisen, tycks fokus nu skifta till att främja unionens ekonomiska intressen. I ytterligare ett läckt dokument, denna gång inifrån EUs ”regering”, Europakommissionen, avfärdas den ”traditionella, smala synen på utveckling”. Framöver bör utvecklingspolitiken handla om att säkra tillgången till råmaterial, rikta in sig på tillväxtmarknader och stärka Europas ställning i världen.
Att grunden för EUs klimatpolitik och internationella ansvarstagande nu skakar har förstås att göra med att Europas höger alltmer använder klimatpolitiken som slagfält. Den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet, dit M och KD hör, har anklagats för att tvinga medborgarna att välja: Klimatet eller en trygg ekonomi? Miljöpolitiken eller jordbruket?
Det är förstås en falsk motsättning. Men det är upp till Europas socialister och gröna att förklara för väljarna att vi behöver hantera den planetära krisen för att ha en chans att leva i säkerhet framöver. Det är också bråttom att berätta hur omställningen ska göras på ett sätt som kan minska klyftorna och ge oss ett bättre liv – eftersom rättviseperspektivet i EUs klimat- och miljöpolitik hittills lämnat en del att önska.
Tre områden är avgörande för att EU ska ta sitt globala ansvar för klimatkrisen: takten, pengarna och de globala relationerna.
Takten. Det är ingen liten uppgift med tanke på att högern motarbetar EUs befintliga klimatplan, men det styre som nu tar över rodret behöver inte bara hålla kursen utan dessutom höja hastigheten. Parisavtalet är tydligt med att rikare länder ska minska klimatutsläppen snabbare.
I dag är EUs långsiktiga klimatmål att våra utsläpp ska vara netto noll år 2050. Problemet är att vi inte håller koll på hur mycket vi släpper ut på väg dit, eller om världens sammanlagda klimatplaner räcker för att hålla planetens version av Pandoras box stängd. (Spoiler alert: Det gör de inte. Med nuvarande politik passerar vi 1,5 grader inom kort och är på väg mot en cirka 2,7 grader hetare värld under detta århundrade.)
Med mål i form av en rättvis europeisk koldioxidbudget skulle man i stället utgå från hur mycket mer koldioxid som världen kan släppa ut för att ha en rimlig chans att hålla oss under 1,5 grader. Det är kakan, som tillhör alla människor. EU bör hålla sig inom sin beskärda tårtbit. Där behöver även utsläppen som européernas konsumtion orsakar utomlands bakas in.
Pengarna. 29 procent av de utsläpp som skapat klimatkrisen beräknas ha kommit från EU-länderna. Det är en god anledning till att EU behöver öka stödet till länder i det Globala Syd som drabbas av konsekvenserna. Dessa länder ska nu utveckla sina ekonomier – med mycket mindre utsläpp än när vi gjorde det – för att ge sina invånare tillgång till grundläggande rättigheter, som sociala trygghetssystem. Samtidigt behöver de stöd för att hantera de allt högre kostnader som klimatkrisen leder till. Det här klimatstödet behöver vara nya pengar och av bra sort – i form av gåvor, inte dyra lån. En effektiv form av stöd vore att EU ser till att skriva av skulder som håller många låginkomstländer i en tvångströja och förhindrar klimatsatsningar. EU behöver också fylla på den nya fond som skapats för att ersätta länder som drabbas av klimatkatastrofer.
De globala relationerna. Det är knappast en rättvis omställning om mineralerna i europeiska elbilar grävs fram av arbetare som riskerar livet i trånga tunnlar i Demokratiska Republiken Kongo. EU behöver ställa om utan att bygga på Europas historia av att exploatera människor och natur på andra platser.
Det kräver till exempel att EU skriver handelsavtal som följer internationella konventioner kring biologisk mångfald, mänskliga rättigheter och klimat, och uppmanar länder vi handlar med att skärpa sina klimatmål.
Att få fler europeiska företag att ta ansvar för sin påverkan på miljö, arbetare och samhällen runtom i världen är en pågående strid. EU-direktivet om företagsansvar var ett försök, som Tidöregeringen nyligen höll på att stjälpa. Det gick igenom, men berör nu bara cirka 0,05 procent av företagen. Kommande EU-politiker bör ålägga företagen att ta fram planer för hur de ska ställa om i dialog med facken, och se till att anställda i alla led har fackliga rättigheter, trygghet och möjligheter när arbetet förändras.
Progressiva krafter behöver också bryta nedmonteringen av asylrätten och svara på hur EU solidariskt ska möta de människor som tvingas lämna sina länder på grund av den klimatkris som vi varit med och utlöst.
• EU och Storbritannien är tillsammans världens tredje största utsläppare av koldioxid, efter Kina och USA.
• EU är världens andra största ekonomi. Unionen har handelsavtal värda över 1000 miljarder euro varje år.
• Om alla i världen levde som en EU-medborgare hade jordens resurser för hela året tagit slut den 3 maj.
Källor: ”Under lupp: Svenska EU-parlamentarikers agerande i globala frågor”, Concord, 2023; Equal Times; WWF
Klimatet är den viktigaste frågan för svenska väljare i EU-valet. Här kan du få reda på mer om hur dina favoritkandidater driver den:
• I en serie lunchsamtal svarar de svenska partiernas kandidater till Europaparlamentet på vad de vill göra kring klimat och miljö och hur de ska hantera rättvisefrågorna. Först ut är Heléne Fritzon (S) 16 maj. Samtalen arrangeras av Allians för Rättvis Klimatomställning och går att följa på plats i Stockholm eller online.
• Naturskyddsföreningen har tittat på hur parlamentarikerna har agerat och på hur mycket partierna lovar för miljön.
Den 30 juni ska regeringen redovisa hur Sverige tänker leva upp till EUs lagar kring klimat och energi. Kruxet är bara att vi inte gör det.
Både Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och Energimyndigheten har konstaterat att Sverige är på väg att missa i princip alla EUs klimatkrav. Det gäller till exempel krav på att minska energianvändningen.
EU-experten Magnus Nilsson pekar på det demokratiska problemet med att Sverige nu struntar i regler som svenska regeringar och Europaparlamentariker nyligen varit med och infört. Sveriges svar på frågan om hur vi ska efterleva EUs klimatlagstiftning beskriver han som “ett långfinger”.
Att bryta mot EU-lagar kan leda till dryga böter – som de svenska medborgarna får betala.
Publicerad i Aktuellt i Politiken den 10/5-2024.
Varför ska jag rösta i EU-valet?Skåne-turné med författaren Lars Jederlund:
Välkommen på föreläsning med Lars Jederlund i Malmö, Trelleborg och Svedala!
EU:s medlemsländer samarbetar i en rad frågor, exempelvis inom handel, klimat, miljö, jämställdhet och arbetsmiljö. I juni 2024 är det dags för EU-val igen. Parlamentets viktigaste roll är att tillsammans med ministerrådet stifta lagar inom EU. Det antar också EU:s budget tillsammans med rådet. I EU-parlamentsvalet 2024 röstar vi om hur Sveriges 21 ledamöter i parlamentet ska fördelas mellan olika partigrupper. Ju fler som röstar på ett specifikt parti, desto fler mandat tillfaller dem.
Lars Jederlund är författare och opinionsbildare. Innan valet till EU-parlamentet 2019 skrev han boken ”Ödesvalet: en orosanmälan om ett brunt Europa” och i år är han aktuell med boken ”Hela Europas krig: vår framtid avgörs i Europa”.
Föreläsning 21 maj i Malmö: Mer information.
Föreläsning 22 maj i Trelleborg: Mer information.
Föreläsning 22 maj i Svedala: Mer information.
1. Valet påverkar både dig och andra
När du röstar väljer du de representanter som varje dag ska fatta beslut som påverkar dig såväl som andra människor i allt från stora, globala frågor till vad som ska hända i ditt lokalsamhälle. Vilket typ av samhälle vill du skapa?
2. Om vi inte röstar får vi beslutsfattare som inte representerar oss
Om flera av oss stannar hemma istället för att rösta låter vi andra fatta besluten åt oss, med risken att vi får ledare som inte alls representerar oss.
3. Att rösta är ett sätt att ta ställning i de frågor du bryr dig om
Om du har ett engagemang för en viss fråga är valet ett toppentillfälle att ge uttryck för det engagemanget och bidra till att frågan lyfts mer i politiken.
4. Rätten att rösta har inte alltid varit självklar
Du vet antagligen redan att människor har kämpat hårt och länge för rätten att rösta, i Sverige och resten av världen, men det kan inte understrykas nog. I Sverige infördes allmän och lika rösträtt för kvinnor och män för kommunalvalen år 1918, och för riksdagsvalet 1919, som en följd av den intensiva kamp som förts av rösträttsrörelsen. Vi blev en demokrati tack vare att många människor kom samman och kämpade för allas rätt att bestämma och göra sin röst hörd.
5. Att folk faktiskt röstar är grundstenen för en stabil demokrati
Gå och rösta för att se till att vår demokrati – och därmed vår makt att påverka i både små och stora frågor – står stark och stabil, idag och i framtiden!
Klicka för att läsa hela broschyren.
I år gäller det. Aldrig tidigare har så många människor samtidigt gått till val som i år, 2024. ”Supervalåret” kan komma att ha en avgörande roll i att antingen vända den antidemokratiska utvecklingen i världen, eller i att ytterligare förvärra den.
För på många håll i världen kommer auktoritära och populistiska ledare till makten genom mer eller mindre demokratiska val med löften om att sätta den egna nationens intressen först. För att sedan långsamt bryta ner demokratiska institutioner – som fria medier, ett oberoende rättsväsende eller civilsamhälle.
Det får också effekter på internationellt samarbete och i att tackla globala utmaningar som klimatkrisen och krig och konflikter.
Transportarbetarfacket på Filippinerna har de senaste åren arbetat för att säkerställa omställning till grönare kollektivtrafik på ett rättvist sätt.
Regeringen bestämde att fasa ut de gamla uttjänta diesel-bussarna som ofta rullat på vägarna ända sedan 1950-talet. Utan ny miljövänlig buss, inget tillstånd att köra passagerare.
De små familjeföretag som alltid kört ”sina rutter”, hade inte råd att köpa någon ny. Så även om busschaufförerna som tillbringar en stor del av dygnet bland avgaserna i trafiken var den grupp som kanske mest av allt såg fram emot miljövänliga bussar, så protesterade de kraftigt mot miljöreformen samtidigt som stora internationella företag var på väg in för att ta över.
Med hjälp av Palmecentrets projekt har bussförarna bildat kooperativ och därmed kunnat ta banklån och köpa bussar. Genom facket har de också krävt att få statliga bidrag till omställningen.
Just nu lobbar de för att ändra systemet så att busstrafiken i städerna ska finansieras genom att myndigheterna sluter servicekontrakt med kooperativen. Då slipper bussförarna vara beroende enbart av passagerarnas avgifter och det skulle göra att det går att tjäna drägligt även på rutter som bedöms vara socialt nödvändiga men som inte är kommersiellt gångbara.
Den fackliga kampen är global. Arbetstagares villkor och rättigheter påverkar oss alla i en sammankopplad värld och världsekonomi. Fackliga rättigheter är dessutom grundläggande demokratiska rättigheter och fackliga organisationer är ofta bland de första att förbjudas i länder där auktoritära ledare har makten.
Just nu riskerar det svenska fackliga biståndet att försvinna. Biståndsmyndigheten Sida har fått i uppdrag av regeringen att se över sitt samarbete med det svenska civilsamhället, som sedan länge varit en central samarbetspart i genomförandet av det internationella civilsamhällesstödet. Sida har därefter beslutat att säga upp samtliga avtal med svenska civilsamhällesorganisationer till årsskiftet, vilka i sin tur kommer behöva säga upp nästan 2000 avtal med internationella samarbetspartners. Detta drabbar inte minst Palmecentret och Union to Union, och därmed våra fackliga samarbeten runt om i världen.
HÖJA RÖSTEN om att facklig samverkan och organisering fortsatt ska vara del av den svenska biståndspolitiken! (I regeringens reformagenda för biståndet nämndes inte ett ord om arbetstagares rättigheter eller fackföreningars roll för demokratins utveckling.)
STÖTTA EKONOMISKT genom att bli månadsgivare till Palmecentret eller som facklig medlemsorganisation stötta ett internationellt projekt. I den nya ansökningsprocessen ska svenska organisationer nämligen betala en egeninsats på 15%. Det är en ökning med 50% sedan tidigare år.
ENGAGERA DIG i fackliga projekt internationellt genom ditt förbund. Om vi är fler som är med i verksamheten kan vi lättare klara kraven på egeninsats tillsammans.
Situationen i Palestina är katastrofal. Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen genom våra lokala samarbetsorganisationer.
När fredsvänner från Israel och Palestina stod tillsammans på scenen i ABF-huset i Stockholm behövdes ingen polisbevakning. Vid ingången till den stora Z-salen satt en ensam vakt. Han såg sysslolös, närmast uttråkad, ut. Det var en slående upplevelse för palestinska och israeliska deltagare som annars är vana vid att se kontroller och vapen överallt, och vid en israelisk poliskår som blivit alltmer brutal efter det att extremhögerns Itamar Ben-Gvir blivit polisminister.
Tvåstatskoalitionen företräder 30 organisationer från civilsamhället, däribland israeliska Peace Now, Combatants for Peace (som grundats av före detta stridande på båda sidor) och EcoPeace, en miljöorganisation med israeler, palestinier och jordanier. När koalitionen höll sitt årsmöte i Stockholm den 2–3 maj kändes det som en fläkt från mer hoppfulla tider eller som en glimt om en bättre framtid.
Under seminariet i ABF-huset lyftes att den enda verkliga rösten för en tvåstatslösning just nu finns i civilsamhället, och det är av högsta vikt att stötta och stärka deras röster. På scenen (fr.v) är Anna Sundström (Palmecentret), Nidal Foqaha, Göran Rosenberg, Nivine Sandouka, Zehava Galon, Annika Söder, Eran Nissan och Hiba Qasas.
Årsmötet i Sverige, som möjliggjordes genom stöd från Palmecentret, var deras första fysiska sammanträffande sedan Hamas blodiga attack i södra Israel den 7 oktober och Israels storskaliga och dödliga invasion av Gaza vilken, när detta skrivs, har pågått i sju månader och kostat oräknelig förstörelse och lidande för civila. I Stockholm mötte fredskoalitionen rader av svenska företrädare, allt från Riksdagens utrikesutskott till företrädare för UD och Regeringskansliet. De höll välbesökta rundabordssamtal med svenska civilsamhällesorganisationer och arbetarrörelsen. Stockholmsvistelsen avslutades av märkbart nöjda deltagare.
– I vår del av världen är det inte möjligt för denna grupp palestinier och israeler att mötas fysiskt. Först och främst på grund av bristen på tillstånd att resa till respektive sida. Men också på grund av alla fysiska, logistiska och psykologiska barriärer som måste övervinnas, sade Nidal Foqaha. Han leder Palestinska fredskoalitionen och är ordförande för den palestinska grenen av Genèveinitiativet, vilket bildades 2018 i syfte att lägga fram en realistisk fredsplan.
I februari mötte jag Nidal Foqaha i ett kyligt Ramallah, efter att ha passerat israeliska avspärrningar på väg till denna palestinska stad på den ockuperade Västbanken. Men nu satt han i Stockholm, där körsbärsträden stod i blom, tillsammans med israeler som Gadi Baltiansky, tidigare talesperson för premiärminister Ehud Barak och ordförande för den israeliska sidan av Genèveinitiativet. Här fanns också Zehava Galon, före detta knessetledamot och partiordförande för vänsterpartiet Meretz. Hon var både rörd och upprymd efter dagarna i Stockholm och poängterade att det krävts en hel del av de palestinska deltagarna.
– För att komma hit tvingas de övervinna både logistiska problem och det faktum att de lever under ockupation. De är så utsatta när att de deltar med israeler i möten till stöd för en tvåstatslösning. Så jag beundrar mina palestinska kolleger som kommit hit. Och jag vill tacka Palmecentret som gjort detta möjligt. Det är inte självklart, särskilt inte efter den 7 oktober.
När fredskoalitionen talade inför ett samlat svenskt utrikesutskott var det ingen riksdagsledamot som ställde några kritiska frågor. Det var verkligen intressant, påpekar Zehava Galon.
– De ville bara veta mer, förstå bättre.
Men varken hon eller Nidal Foqaha döljer sin besvikelse över att den svenska regeringen har slopat ordet ”ockupation” i sin nya biståndsstrategi för Palestina.
– Ockupationen är ett faktum. Palestinierna kommer inte att försvinna. Folk i Sverige och andra EU-länder måste förstå att tvåstatskoalitionen behöver deras stöd. Vi är medvetna om den nuvarande svenska regeringens sammansättning. Men det borde inte användas som ursäkt för att slopa ordet ockupation i biståndsstrategin, kommenterar Zehava Galon. Det, betonar hon, är inte bara stötande för palestinier utan även för israeler som vill se ett slut på ockupationen.
– Så jag hoppas att Nidal och Gadi [Baltiansky] inte talade för döva öron i utrikesutskottet och i mötet med svenska regeringsföreträdare.
Den första tiden efter den 7 oktober var israelerna i chock.
– Många, dessvärre även i mitt parti, sade att fred inte är möjlig med palestinierna. Men nu känns det som om en ny fas har inletts.
Riksdagsseminarium. Zehava Galon kramar om Nivine Sandouka från palestinska Alliance for Middle East Peace. Foto: Mathias Mekonnen.
Tvåstatskoalitionens medlemsorganisationer har delade meningar i åtskilliga sakfrågor. Men om nödvändigheten av en tvåstatslösning kan de enas. För att driva kampanjer krävs emellertid resurser. Pengar, pengar, pengar, som Zehava Galon uttrycker det.
Inte minst de palestinska medlemsorganisationerna är helt beroende av utländska bidrag. Nidal Foqaha beklagar att Sida höll inne biståndsmedel till palestinska civilsamhällesorganisationer under några månader efter den 7 oktober.
– Det kom som en dödsstöt för de organisationer som är beroende av stöd från Sverige.
Inte heller Zehava Galon kan förstå varför Sverige frös biståndet till organisationer som söker en fredlig lösning.
– Det finns fortfarande folk på den palestinska sidan, och jag behöver inte tala i deras namn, som motsätter sig de grymheter som Hamas begick. De behöver utländskt bistånd.
Hon hoppas att omvärlden inser hur den olösta israelisk-palestinska frågan triggar andra krafter i Mellanöstern.
– Kärnfrågan för USA, Gulfstaterna, Jordanien och Egypten är en lösning av konflikten mellan israeler och palestinier.
Zehava Galon vill se eldupphör i Gaza, frigivning av den israeliska gisslan och massiva insatser för humanitär hjälp och återuppbyggnad i Gaza.
– Men det måste kopplas till ett politiskt ramverk som kan garantera trygghet, säkerhet och fred för både palestinier och israeler. I en sådan kontext måste regionala och internationella aktörer medverka. Annars kommer Gaza åter att bli ett drivhus för oro, våld och extremism.
När några arabstater år 2020 normaliserade sina relationer med Israel ignorerades den palestinska frågan som luft. Men terrordådet den 7 oktober visar att försöken att behandla Palestinafrågan som luft bara gör saken värre. När det nu skickas signaler om att även Saudiarabien är berett att normalisera med Israel ställer därför många sina förhoppningar till att det villkoras med en konkret plan för bildandet av en palestinsk stat. Zehava Galon hör till dem som hoppas på det.
Hon, som har kämpat för mänskliga rättigheter och fred i 40 år, har många gånger genom åren tänkt att avgörandets punkt varit nådd.
– Men i dag känns det mer än någonsin. Vi måste få ett slut på ockupationen, göra palestinierna fria och befria oss israeler från Netanyahus regeringsinnehav.
Two State Coalition, Tvåstatskoalitionen, är ett unikt palestinsk-israeliskt fredsnätverk som samlar 30 civilsamhällesorganisationer från båda länderna. Det bildades av Genéveinitiativet, som i sin tur utgörs av palestinska Palestinian Peace Coalition (PPC) och israeliska H. L. Education for Peace.
Palmecentret har ett mångårigt samarbete med PPC, och har även tidigare samarbetat med den israeliska delen av Genéveinitiativet samt med människorättsorganisationen Zulat – där Zehava Galon är ordförande – inom ramen för Folke Bernadotteakademins (FBA) stöd till civilsamhällesorganisationer som arbetar med fredsfrämjande insatser. FBA:s civilsamhällesstöd har numera dragits in av regeringen.
”Ohållbart och oansvarigt” – Öppet brev till EU:s ledare på Overshoot Day
Den 3:e maj markerade EU:s ”Overshoot Day”. Det betyder att om hela världens befolkning levde och konsumerade som i EU skulle mänskligheten redan ha förbrukat planetens tillgängliga naturresurser för året (Sveriges ”Overshoot Day” var redan den 21 april).
I fredags undertecknade 317 organisationer i det civila samhället ett öppet brev där vi uppmanar stats- och regeringscheferna, ordföranden i EU-kommissionen, rådet och parlamentet samt Europaparlamentets ledamöter att göra ett politiska åtagande för att tackla de trefaldiga planetära kriserna av klimatförändringar, förlust av biodiversitet och miljöföreningar.
Under de kommande månaderna har EU:s ledare en möjlighet och ett ansvar att vända utvecklingen. EU lanserade ”European Green Deal” 2019, vilket representerade en central förändring i EU:s beslutsfattande. Men under de senaste månaderna har politiker över hela Europa börjat bryta mot sina löften till förmån för kortsiktiga intressen och populism, vilket ytterligare undergräver trovärdigheten för EU. Att avskaffa befintligt miljöskydd eller stanna upp arbetet med att införa nya gröna lagar kommer bara föra vår planet närmare randen av kollaps, tillsammans med våra ekonomier.
Two State Coalition (TSC) är ett unikt israeliskt-palestinskt nätverk med 30 civilsamhällesorganisationer som arbetar för fred och en tvåstatslösning på konflikten i Palestina och Israel. För sitt femte årliga möte (efter Rom, Bryssel, Paris och Berlin) har Palmecentret bjudit in nätverket till Stockholm för att möta regeringsrepresentanter, parlamentariker, civila samhället och den svenska allmänheten.
Årets möte blir nätverkets viktigaste hittills med tanke på den allvarliga utvecklingen sedan 7 oktober 2023. Syftet med Sverigebesöket är att stärka det internationella arbetet för fred och stödet för en tvåstatslösning. Med detta öppna seminarium vill TSC informera om läget i området och öppna upp för diskussion med det svenska civilsamhället och engagerade medborgare. Frågor som kommer stå i fokus:
En delegation med 17 representanter från Two State Coalition kommer på besök till Stockholm. Dess ledning består av högt uppsatta politiska profiler såsom Yossi Beilin, f.d. justitieminister i Israel och Yasser Abed Rabbo, f.d. generalsekreterare för PLOs exekutivkommitté.
I delegationen ingår bland andra Nidal Foqaha (från palestinska Palestinian Peace Coalition, partnerorganisation till Palmecentret och part till Geneveinitiativet) och Gadi Baltiansky (från israeliska sidan av Geneveinitiativet) som båda är medordförande i Two State Coalition. Medverkar gör även Zehava Galon; israeliska människorättsorganisationen Zulats ordförande och f.d. partiledare för Meretz, liksom Niveen Sanduqa, styrelseordförande för palestinska organisationen Our Rights.
Ytterligare medverkande:
Ms. Hiba Qasas är en erfaren ledare av utvecklings- och fredsbyggande arbete. Hon är verkställande direktör vid Principles for Peace Foundation, som strävar efter att utveckla nya principer för fred och inkludering. Qasas har mer än 16 års erfarenhet från Förenta nationerna (FN) där hon har arbetat för kvinnors rättigheter och jämställdhet i krisdrabbade områden och innehaft ledande befattningar inom UN Women och UNDP. Utöver detta är hon verkställande medlem i IDEAL Society och framstående gästföreläsare vid University of Sydney och European School for Advanced Studies in International Development
Annika Söder har haft en lång och mångsidig karriär inom Utrikesdepartementet och FN, där hon innehaft flera ledande positioner med fokus på utrikespolitik, utvecklingssamarbete och kommunikation. Hon har även tjänstgjort som statssekreterare för utvecklingssamarbete och humanitära frågor samt som undergeneraldirektör för FAO, med ansvar för samordning av verksamhet och FN-samarbete. Söder var kabinettssekreterare på Utrikesdepartementet fram till december 2019 och tidigare har hon även varit hon verkställande direktör för Dag Hammarskjölds minnesfond.
Göran Rosenberg, en av landets mest uppskattade journalister och författare kommer att sitta med i en samtalspanel tillsammans med fredskoalitionen TSC. Under snart fyra årtionden har Göran arbetat med press och media. Han har bland annat arbetat på SVT i drygt femton år, där han bland annat varit programledare för Magasinet och utrikeskorrespondent i USA. Han har även varit kolumnist och skribent i flera av de största svenska tidningarna samt chefredaktör för tidskriften Moderna Tider. I början av 2000-talet blev han också filosofie doktor vid Göteborgs universitet. Genom åren har Göran vunnit flera prestigefyllda priser så som Stora journalistpriset, Publicistklubbens stora pris och Augustpriset i skönlitteratur
Samtalet kommer att ledas av Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Centers generalsekreterare.
NÄR: 2 maj, kl. 17:30.
VAR: Zätasalen, ABF-huset Sveavägen 41. Fri entré men föranmälan krävs.
ARRANGÖRER: Olof Palmes Internationella Center, Socialdemokraterna i Stockholm, ABF Stockholm.
OBS! Samtalet hålls på engelska.
För eventuell uppdaterad information, kika på ABF Stockholms evenemangssida.
“Vi försvarar arbetsvillkoren medan männen försvarar landet”
Den natten sov Oksana Kovalenko inte en sekund. Hon befann sig i kriscentret på Europas största kärnkraftverk, och försökte förhindra att kriget skulle eskalera till en nukleär katastrof.
Den fullskaliga invasionen hade pågått i en dryg vecka, och en rysk militärkolonn närmade sig Zaporizjzjias kärnkraftverk i södra Ukraina. Kring midnatt mellan den tredje och fjärde mars 2022 inleddes intensiva strider på området.
Efter två timmars artilleribeskjutning bröt en eldsvåda ut i en byggnad intill själva kraftverket. Oksanas arbetsledare uppmanade de ryska anfallarna att sluta skjuta och släppa in brandförsvaret.
Soldaterna fortsatte, och branden kunde inte släckas förrän vid sextiden på morgonen. Under striderna trängde en kula in i väggen till reaktor nummer 4, och en granat träffade en transformator vid reaktor nummer 6.
Världen höll andan den natten. Skulle det land som redan upplevt olyckan i Tjernobyl 1986, bli platsen för ett nytt haveri med oöverskådliga följder?
Attacken mot Europas största kärnkraftverk oroade en hel värld. På bilden undersöker Internationella Atomenergiorganet IAEA:s inspektörer det artilleribeskjutna taket på en byggnad som innehåller kärnbränsle och radioaktivt avfall. Bild: IAEA.
För Oksana var hotet mycket mer direkt. Vid tretiden på natten bars en allvarligt sårad och blödande soldat in i rummet. Under morgontimmarna konstaterade det ukrainska nationalgardet att de inte längre kunde försvara anläggningen, och åkte därifrån.
Vid åttatiden på morgonen övertog ryska soldater kontrollen av kraftverket. Oksana och hennes kollegor oroade sig för att bli kidnappade eller fängslade, men kände samtidigt ansvar för att fortsätta undvika en katastrof.
Arbetslaget organiserade mycket av sitt vardagsliv i kraftverksbyggnaden. De åt där, sov där, rökte överallt fast de inte fick.
Oksana är förtroendevald i det ukrainska atomenergifacket Atomprofspilka, och engagerad i fackligt ungdomsarbete. Hon har numera också erfarenhet av att lämna rysk ockupation – två gånger.
Första gången när hon lämnade sin barndoms Krym efter den ryska annekteringen 2014. Och andra gången när hon hösten 2023 reste genom Ryssland hela vägen till den lettiska gränsen, för att ta sig in i Ukraina “bakvägen”.
Jag möter Oksana på en workshop i Warszawa, där Palmecentret samlat sina partnerorganisationer i Östeuropa för gemensamma diskussioner om hur verksamheten ska utvecklas inför den kommande programperioden.
Under fyra intensiva dagar lägger fackligt och politiskt engagerade från Belarus, Georgien, Moldavien, Ukraina och Sverige upp gemensamma planer. Hur ska man kunna stärka demokrati och mänskliga rättigheter, fred och dialog, jämlikhet och arbetares rättigheter, jämställdhet och en rättvis omställning i regionen?
– Att komma hit är lite som att ta en paus från kriget, och utbyta erfarenheter med andra. Fackföreningen är alltid grunden för rättigheterna på arbetsplatsen, men i ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt, säger Oksana.
Med på workshopen är också Kateryna Izmailova, som är ordförande för ungdomskommittén i det ukrainska järnvägsarbetarfacket.
När det fullskaliga kriget började bodde hon i staden Irpin en bit nordväst om Kyiv, som blev känd när TV-stationer världen över kablade ut bilderna av hur stadens civilbefolkning flydde över en söndersprängd bro under beskjutning.
Kateryna flydde till Tyskland och bodde där i två månader. Men hon insåg att hon måste återvända. Hennes mamma tar nu hand om hennes äldre barn i Tyskland, och Kateryna åker dit så ofta hon kan.
Järnvägen är avgörande för att nå ut med allt ifrån nödhjälp till generatorer, filtar och varma kläder. Foto: Peter Gustavsson.
Hon spelar en nyckelroll i den fackliga hjälporganisationen Trade Union Lifelines arbete för att nå medlemmar som lever nära fronten med humanitär hjälp och stöd vid evakuering. De hjälps åt att skicka ut paket med nödhjälp till behövande, och en järnvägsvagn har byggts om till mobil klinik för att transportera sårade soldater och arbetare. Trade Union Lifeline stödjer även järnvägsanställda som tjänstgör som soldater med varma kläder, filtar och gasolbrännare.
– Vi är glada över all hjälp vi fått, inte minst från svenska fackföreningar och privatpersoner. Men behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år, säger Kateryna.
I början av mars fick fackföreningen 60 ton med matpaket och hushållsartiklar till nödställda arbetare som finansierats av bland andra svenska SJ. Kateryna har jobbat hårt för att paketen snabbt ska kunna distribueras ut och göra nytta.
Att de fackligt förtroendevalda jag möter i Warszawa är kvinnor är ingen slump. Män i vapenför ålder är förbjudna att lämna landet, eftersom de när som helst kan kallas in till militärtjänst.
– Fler än 10 000 järnvägsarbetare har mobiliserats till armén, berättar Kateryna. Fler än tusen av dem återvänt från fronten, med skador som gör vissa arbetsuppgifter svåra att utföra. Att hjälpa veteranerna hitta tillbaka in i arbetslivet är en viktig facklig uppgift.
Under kriget har många medlemmar i Katerynas fackförening förlorat sina hem, och ibland också sina arbetsplatser när järnvägsstationen de jobbade vid hamnat under rysk ockupation. En av hennes uppgifter som fackligt förtroendevald är att hjälpa medlemmar att få tag på mat, förnödenheter, tak över huvudet och ett nytt jobb.
Kateryna Izmailova och Lidiia Naryzhniak är ordförande och vice ordförande för järnvägsarbetarfackets ungdomskommitté. Foto: Peter Gustavsson.
Med på workshopen är också Lidiia Naryzhniak, som är nyvald vice ordförande i järnvägsarbetarnas ungdomskommitté. Lidiia beskriver hur en ny konflikt uppstått mellan fackförbunden och regeringen.
– Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem. Fackförbunden behöver ha större möjligheter att försvara arbetare, inte mindre, säger hon.
När kriget började infördes undantagstillstånd, som förbjuder strejker och ger arbetsgivaren rätt att beordra omfattande övertid. Det har fackföreningarna accepterat. Men förståelsen är mindre för de förslag som lagts fram till omfattande förändringar av den ordinarie arbetslagstiftningen, som påstås “modernisera” ukrainsk arbetsmarknad.
I regeringens utkast föreslås tillsvidareavtal som norm ersättas av en omfattande flora av olika tillfälliga kontrakt. I stället för kollektivavtal, baseras villkoren på individuella avtal som i praktiken formuleras av arbetsgivaren, och reglerar allt från arbetstid och raster till semester och övertid.
Missnöjet med regeringens agerande är stort.
– Det är svagt av regeringen att utnyttja undantagstillståndet till att försvaga arbetares rättigheter, menar Oksana.
Katiia kopplar arbetet för att skydda arbetsrätten till solidariteten med dem som strider för att vid fronten.
– Vi bygger upp ett starkt stöd för våra killar och tjejer i armén. I det ingår att vi måste försvara deras arbetsvillkor, medan de har fullt upp med att försvara vårt land. Precis som våra soldater, så kan inte vi förlora vår kamp, säger hon.
Oksana tycker att regeringen i stället borde bjuda in till förhandlingar om att stärka arbetares villkor. Det kunde vara en viktig del i att göra återuppbyggnaden efter kriget mer rättvis.
– De som kommer tillbaka från fronten ska komma till bra arbeten där de har mer att säga till om. Då behöver vi också investera i nya jobb, genom att reparera vår skadade infrastruktur och bygga nya bostäder för att ersätta de som bombats och skjutits sönder, tycker hon.
Oksana är stolt över att hennes fackförbund förhandlat fram ett av de starkaste kollektivavtalen på ukrainsk arbetsmarknad, och hoppas på att kunna hjälpa fler att stärka sin ställning mot arbetsgivaren.
Kateryna menar att många ukrainare fortfarande har en postsovjetisk attityd, bland annat till fackföreningar och deras roll i samhället.
– Många är fortfarande oroade för att säga vad de tycker och tänker. I Europa (EU), som vi vill bli fullvärdiga medlemmar i, spelar fackföreningar en viktig roll för att utveckla samhället i förhandlingar med arbetsgivare och stat. Facket ska vara starkt som en klippa, och hjälpa arbetare att inte vara rädda för att säga vad de tycker på jobbet, säger hon.
Palmecentret samarbetar med flera partnerorganisationer i Ukraina. Flera av dem är fackföreningar anslutna till den största centralorganisationen Federation of Trade Unions of Ukraine. Vid krigets start byggde fackförbunden upp Trade Union Lifeline, som ger stöd till nödställda medlemmar som tvingats fly sina jobb och hem. Läs mer om Palmecentrets Ukraina-insamling.
Frasen”vill du ha fred, rusta för krig” har genom århundraden använts för att legitimera avskräckningens enkla logik. Men under 1980-talet utmanade en internationell kommission, ledd av Olof Palme, denna förenklade sanning genom idén om att den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse. Kalla krigets ständigt närvarande hot om krig och kärnvapenkapprustning drev fram insikten om att ena partens säkerhet inte kan bygga på den andres osäkerhet.
Lösningen måste vara att sätta den gemensamma säkerheten i fokus, att vända misstro och upprustning till samarbete för nedrustning. Lite förenklat; vill du ha fred måste du rusta för fred.
Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har under decennier baserats på folkrätten och främjandet av fredlig samexistens. Vi har haft en lång tradition av att gå i täten för nedrustning, medling och fredsbevarande insatser som kompletterats med ett aktivt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i Nato får inte förändra detta. Freden måste förbli vårt yttersta ansvar.
Vi lever dessutom i en tid då de gemensamma globala utmaningarna kräver betydligt mer samarbete och dialog för att vi ska kunna möta ökande internationella spänningar, hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, liksom klimatförändringarnas och kärnvapnens existentiella hot mot vår överlevnad. Samtidigt ökar misstron mellan länder som då väljer militär avskräckning i stället för samarbete. De militära utgifter slog under 2022 nya rekord då 2 240 miljarder USD spenderades på upprustningen globalt, 2023 väntas bli ett nytt rekordår.
Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska diskussionen alltför ensidigt kommit att handla om Nato-medlemskap och ett förstärkt militärt försvar. För att bygga hållbar fred och säkerhet räcker det inte långt.
”Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter.”
När nu Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av vår BNP på militärt försvar bör vi avsätta minst lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut.
Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter. Det gör vi genom att aktivt bidra till en demokratisk och hållbar utveckling samt nödvändiga insatser för att motverka den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är enögd, kortsiktig och kontraproduktiv.
Palmekommissionen varnade redan på 1980-talet för att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom var stora hot mot säkerheten, och betonade att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar skenande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulism, nationalism och främlingsfientlighet.
Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. I en allt mindre demokratisk värld riskerar folkrätten och freden bli en omöjlighet. Det ser vi inte minst i Ryssland och i det efterföljande resultatet i vårt närområde.
Vi måste bedriva ett än mer aktivt utvecklingssamarbete. Att som Tidöregeringen sänka ambitionen, rikta udden mot civilsamhället och slopa stödet till organisationer som verkar för fred är en farlig väg.
Samtidigt har dagens konflikter ändrat karaktär. Invasionskrig är trots kriget i Ukraina ovanliga och inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, allt vanligare. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet.
Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.
Mänskligheten står inför fler existentiella hot än någonsin tidigare. Hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier gör freden och överlevnaden till vår tids viktigaste politiska frågor.
En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, hantera klimatförändringarnas effekter och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter. Vi måste forma en världsordning som ger ökad säkerhet för alla. Säkerhet kan inte långsiktigt bygga på ökad militarisering och hotet om massförstörelse.
Sverige har varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.
Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden. Ska fler namn läggas till raden måste vi fortsatt bära med oss den insikt som också utgör kärnan i Olof Palmes politiska arv; ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet, arbetar vi också för att trygga vår egen framtid.”
