Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Söndagen den 25 februari ”väljer” belaruserna nytt parlament. Trots att valet formellt kallas en valprocess, är det i själva verket en teaterföreställning där makten ligger koncentrerad hos diktatorn Lukasjenka.
Det belarusiska parlamentet består av två kamrar: överhuset, ”Republikens Råd”, bestående av 64 ledamöter som inte väljs av folket utan utses av de sju olika regionerna och representanthuset, underhuset, med 110 platser. Trots att det finns 130 kandidater till de 110 platserna i detta val, är det värt att notera att valet inte erbjuder en verklig valmöjlighet. I parlamentsvalet 2016 utsåg Lukasjenka ut två representanter från oppositionen som fick delta, men inte ens den möjligheten finns nu längre kvar. Inga genuina oppositionspartier tillåts delta; de har alla förbjudits och deras medlemmar tvingats i fängelse eller i exil. Den enda meningsfulla reaktionen är bojkott från dem som värnar om demokratiska principer, då valet endast syftar till att ge Lukasjenkas auktoritära regim någon form av legitimitet. Men Lukasjenka har även begränsat denna möjligheten då man kan straffas med böter om man väljer att inte delta i ”valet”.
Detta står i skarp kontrast till Belarus historiska ögonblick då landet antog sin första demokratiska konstitution i modern tid år 1994. Konstitutionen undertecknades bland annat av den dåvarande talman i parlamentet, Vjatjeslav Grib, en framstående socialdemokrat. År 1996 manipulerade Lukasjenka konstitutionen för att säkra total kontroll över makten, inklusive parlamentet och presidentämbetet. Sedan dess har diktatur varit styrande i landet.
Det belarusiska ”parlamentsvalet” år 2024 genomförs utan närvaro av internationella eller inhemska valobservatörer som av Lukasjenka förbjudits. Denna brist på övervakning understryker det pågående bristfälliga demokratiska tillståndet i landet. Nästa presidentval planeras år 2025, men utsikterna för en verklig demokratisk process ser lika dystra ut.
Samtidigt sitter över 1400 politiska fångar fängslade i Lukasjenkas fängelser. Det är tydligt att människorna i Belarus fortsatt saknar rättvisa, demokrati och frihet under Lukasjenkas auktoritära styre.
I december 2020 skrev Ihar Lednik en artikel till tidningen Position (Pasitzia), publicerad av det belarusiska socialdemokratiska partiet (BSDP Hramada). Det var artikeln som senare skulle bli ursäkten till att han blev en politisk fånge.
Artikeln handlade om Budapestavtalet från 1994 – det avtal som garanterade säkerheten för Ukraina, Kazakstan och Belarus, i vilket de avstod från de kärnvapen som blivit placerade på det belarusiska territoriet i utbyte mot dessa säkerhetsgarantier. Den handlade om Belarus självständighet och om hur den var en förutsättning för Europas säkerhet.
Under några år mellan 2016-2020 var det möjligt att delta i BSDP Hramada-anordnade aktiviteter i själva Belarus: jag hann vara med på flera partikongresser, några styrelsemöten, lokala partigruppsmöten, även seminarier och kurser. Men BSDP har nu blivit avregistrerade av de belarusiska myndigheterna. De kan därför inte längre verka legalt inom landet.
Partiet grundades 1991 och hade ett nära samarbete med den svenska socialdemokratin under dess uppbyggnad. Flera lokalavdelningar har haft vänföreningar i Sverige. Varje gång jag deltog i aktiviteter kom det fram medlemmar och bad mig hälsa till deras vänner i Sverige. Samma sak hände också när jag medverkat på möten inom den svenska socialdemokratin. Samarbetet började redan tidigt 90-tal.
Trots det hårda förtrycket kunder partiet fortsätta finnas, tack vare den formella registreringen som gav dem möjlighet att ha lokaler och ordna sammankomster. Givetvis inte utan övervakning – vid ett styrelsemöte där jag var med på en i övrigt tom konferensanläggning, satt den obligatoriska KGB-representanten i svart läderjacka lagom nära vid lunchen och kaffet.
BSDP-aktivisterna skämtade om det och berättade anekdoter om liknande tillfällen. De lät sig inte bli skrämda till tystnad. De arbetade vidare med politiska kampanjer – mest på internet, men så mycket de kunde också i verkliga livet.
De ställde upp med kandidater i de olika ”valen” i Belarus. Inte för att de hade förhoppning om att få in någon, med Lukasjenkaregimens totala kontroll över räkningen av rösterna, men för att det gav en möjlighet att få lite tid och plats i medierna att berätta om sitt partiprogram, sina förslag för ett bättre framtida Belarus.
Och de gav ut tidningar, som Position.
BSDP Hramada finns nu i exil. Ytterligare ett tiotal medlemmar sitter i Lukasjenkas fängelser. Många har blivit tvingade till landsflykt. Att bli politisk fånge är normen för de som blir påkomna med ”felaktig” politisk åsikt. Belarus är i praktiken ockuperat av Ryssland.
Ihar Lednik blev gripen 2022 och dömd till tre års fängelse för den där artikeln i Position. Enligt domstolen innebar artikeln ”förtal av Lukasjenka”.
En medfånge, Aliaksei Haloukin, berättar:
”Jag träffade Ihar på sjukvårdsenheten. Vi blev vänner. Han var en underbar person, mycket smart, intressant. Hans hälsotillstånd var redan då fruktansvärt. Ihar väntade och hoppades att han skulle bli förd till ett vanligt sjukhus, där han åtminstone skulle få någon form av vård.”
”Ihar hade en stomi, till vilken en speciell påse blev fäst så att han kunde gå på toaletten. Det som upprörde mig mest av allt var att kolonipersonalen inte tillät Ihar att duscha, även om sjukvårdsenheten hade en normal dusch med varmt vatten. Han var tvungen att konstant bråka med fångvaktarna varje gång han gick till duschen, det var en mardröm. ”
”Ihar fick inte handla i fängelseaffären. Han bad mig till och med säga till chefen för avdelningen (16:e avdelningen av straffkoloni #2, där personer med funktionsnedsättning hölls) att ta honom till affären, eftersom han redan hade slut på allt. Ihar uppträdde med värdighet, han var en riktig man. Samtidigt sa han till mig att han med största sannolikhet skulle dö där, i fängelse. Han sa att hans hälsotillstånd ständigt blev allt sämre, och om han inte fick kvalificerad medicinsk hjälp i tid, skulle han helt enkelt inte fysiskt överleva till det att han blivit släppt”.
Ihar dog för sin övertygelse om ett framtida, fritt och demokratiskt Belarus.
Vi glömmer inte Ihar.
Ihar Lednik, medlem i BSDP, död i belarusiskt fängelse.
Idag, den 20 februari 2024, avled medlemmen av BSDP (Hramada) Ihar Lednik på ett fängelsesjukhus i Minsk-regionen, dit han fördes akut från fängelset i Babrujsk.
Ihar Lednik var också journalist och aktiv i försvaret för mänskliga rättigheter.
Han var bara 64 år gammal.
Han greps i april 2022 för en artikel som publicerats i partitidningen ”Position”.
Det var en artikel om Budapestmemorandumet som gav Ukraina m.fl. tidigare Sovjerepubliker säkerhetsgarantier 1991. Denna artikel ansåg regimen i Minsk vara ”förtal av Lukasjenka”.
Han blev dömd till tre års fängelse.
I fängelset försämrades hans hälsa.
Hans hjärta stannade på morgonen idag, den 20 februari.
Ihar Lednik var officiellt erkänd som politisk fånge av de belarusiska människorättsorganisationerna.
När mineraltillgångar står på spel väger stabilitet tyngre än demokrati
20 januari räckte Felix Tshisekedi upp handen och lovade att fullgöra sina skyldigheter som nyvald president på en fullsatt nationalstadion i Kinshasa. Exakt en månad tidigare hade 18 miljoner människor tagit sig till valurnorna för att lägga sin röst i Afrikas näst största land. De första resultaten, som senare bekräftades av författningsdomstolen, visade att Felix Tshisekedi vunnit en jordskredsseger med 73,5 procent av de avgivna rösterna.
Det fanns aldrig riktigt tvivel om vinnaren. Valet 2023 hade 26 presidentkandidater, varav de mest kända, förutom den sittande presidenten Félix Tshisekedi, var Moise Katumbi, gruvmagnat och tidigare guvernör i den mineralrika provinsen Haut Katanga, den mångårige demokratikämpen Martin Fayulu och den mycket hyllade Nobelpristagaren Denis Mukwege, som har minimal politisk erfarenhet. Även de tre tillsammans lyckades inte få mer än 25 procent av rösterna. Precis som tidigare lyckades oppositionen inte samla sig bakom en enda presidentkandidat.
Dessutom har den sittande presidenten och hans parti UDPS, sedan de bröt med Kabilakoalitionen (F CC) 2020, skapat en ny solid koalition. Här ingår även vissa kontroversiella personer.
Bland dem är Jean-Pierre Bemba som försvarsminister, en tidigare rebelledare som fängslats för krigsbrott av ICC Haag, och Vital Kamerhe, som ekonomiminister. Den senare frigavs från fängelset i december 2021 efter en förskingringsskandal på 50 miljoner USD av offentliga medel.
Oppositionen befann sig därför redan i en svår situation när Demokratiska republiken Kongo gick till val.
Sedan Félix Tshisekedi tog makten i ett mycket omstritt val 2018 har han påbörjat den monumentala uppgiften att få tillbaka Demokratiska republiken Kongo på ett mer demokratiskt och stabilt spår. Det är rimligt att säga att det inte har varit någon lätt resa.
Den nu omvalde presidenten lyckades först ta sig ur en svår regeringskoalition med den tidigare presidenten Kabilas parti UPRD 2020, för att sedan bilda en ny koalition 2021, kallad l’ Union Sacreé de la Nation (den heliga unionen).
Utöver detta har han inlett en populär kampanj för gratis grundskoleutbildning, utlovat infrastrukturprojekt och försökt säkra stabiliteten inom landets militära led. Det som har applåderats mest av befolkningen är hans mycket hårda hållning till konflikten i öst, vilket ledde till att han bröt banden med grannlandet Rwanda.
Slutligen har han också försökt att omförhandla några av de tvivelaktiga gruvavtal som hans föregångare Joseph Kabila ingick med internationella företag när han satt vid makten.
Trenden med korruption och avtal med tveksamma partners verkar dock ha fortsatt. I rubrikerna finns inga större prestationer, men det verkar ha varit tillräckligt för att få honom omvald.
När valåret 2023 påbörjades var hela valcykeln redan kraftigt försenad, inte minst på grund av förseningar i utnämningarna till den avgörande valkommissionen – CENI. I kombination med utmaningar kring logistik och väljarregistrering tvivlade många på att valet ens skulle kunna genomföras.
När valdagen inföll 20 december skickade flera nationella och regionala observationsorgan, däribland den inflytelserika nationella biskopskonferensen (CENCO), ut tusentals valobservatörer över hela landet.
Även om valdagen i stort sett var fredlig, präglades den av logistiskt kaos och människor som köade i timmar och åter timmar. Observatörer rapporterar nästan enhälligt om betydande oegentligheter, i allt från saknad utrustning, brist på röstlängder, dåligt utbildad personal etcetera. Carter Center rapporterade fel eller oegentligheter vid nästan 20 procent av de vallokaler de besökte.
Trots stora oegentligheter, förseningar och långa köer väntade många tålmodigt i timmar på sin tur att få lägga sin röst. Här vid en vallokal i huvudstaden Kinshasa. Foto: Martin Buch Larsen
Valkommissionen CENI har erkänt fall av bedrägeri, bristande distribution av material, utrustning som hittats i privata hem och har försökt att ta itu med några av utmaningarna. Till exempel återkallade CENI 82 kandidater som hade valts, med hänvisning till massivt och avsiktligt fusk på valdagen. Slutresultatet verkar dock stå fast. Felix Tshesikedi vann valet med 73,5 procent.
Så varför applåderar alla? Svaret finns i den rika underjorden – och i behovet av stabilitet.
DR Kongo är både välsignat och fördömt med enorma fyndigheter av mineraler – landets främsta exportinkomst. DR Kongo har världens största koboltreserver, enorma kopparfyndigheter och småskaliga och kommersiella aktörer utvinner guld och diamanter i provinserna.
Inte oväntat vill alla ha en bit av kakan. I årtionden har mer än hundra väpnade grupper härjat i de mineralrika provinserna och gjort anspråk på tillgångarna under jorden – vilket utgör ett allvarligt hot mot fred och stabilitet i landet.
Konflikterna är särskilt utbredda i öst, där den nationella armén har misslyckats med att slå ut väpnade grupper – som misstänks få stöd från grannländerna Rwanda och Uganda.
De flesta kommersiella gruvverksamheterna finns i de mer stabila provinserna Lualaba och Haut-Katanga, där de utländska gruvföretagen är aktiva. Även om det statligt ägda Gecamines är partner i all verksamhet, förvaltas de flesta gruvorna av företag som ägs av eller har kopplingar till Kina, men även Storbritannien, Kanada, Belgien, Indien, Sydafrika är stora aktörer. Gemensamt för både utländska investerare och politikerna i Kinshasa är att de inte har något intresse av förändringar här. Rikedomarna och riskerna är helt enkelt för stora.
Redan före valdagen krävde en grupp oppositionskandidater att valet skulle göras om, och hävdade att valet inte skulle vara giltigt eftersom hela valprocessen hade varit icke-transparent och odemokratisk.
Även de inflytelserika katolska och protestantiska kyrkorna ifrågasatte processen, men krävde dock inte att valet skulle ogiltigförklaras. Vissa hävdar att oegentligheter i samband med val är förväntade och oundvikliga i ett land som Kongo, vilket innebär enorma logistiska utmaningar, men många unga vill inte ha det så:
”Om vi accepterar att valprocessen bara var dåligt organiserad och full av oegentligheter och accepterar att detta är det bästa resultat vi kan få, kommer vi att sänka ribban för alla kommande val och våra demokratiska ambitioner. Det handlar inte om huruvida Felix vann valet och/eller med hur stor marginal. Det handlar om att hela processen har komprometterats. På så sätt kommer vi inte att komma åt grundorsaken till problemet (…). Det handlar om politisk vilja och om bättre planering”, säger Mino Bopomi, ledare för medborgarrörelsen Filimbi.
Mino Bopomi, från medborgarrörelsen Filimbi (som får stöd av Palmecentret), var själv observatör för valobservatörsgruppen Kapita, Han är inte imponerad av valprocessen. Foto: Filimbi/Kapita
Det råder ingen tvekan om att det är en monumental uppgift att organisera val på ett professionellt sätt i ett land som DR Kongo, men det är inte omöjligt om viljan och finanserna finns tillgängliga, och om man planerar ordentligt. Under åren 2021–2023 stod Demokratiska republiken Kongo till exempel värd för flera viktiga statsbesök, däribland den belgiska kungafamiljen, Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron och hans delegation samt påven Franciskus och hans påvliga följe.
Alla var enorma evenemang som krävde att DRKs makthavare levererade säkerhet och logistik till perfektion.
Trots alla rapporter om att valet inte uppfyllde regionala standarder, spekulationer om valfusk och oegentligheter, verkar slutresultatet vara detsamma. Även skeptiker erkänner att Felix förmodligen skulle ha vunnit, även om valet hade varit bättre organiserat.
Resultatet verkar också ha godkänts av de flesta ledare i södra och centrala Afrika. Inte mindre än tolv statschefer, fyra tidigare statschefer samt delegationer från Kina, USA och flera EU-länder var närvarande när presidenten installerades 20 januari. Många är angelägna om att förbli vänner med makthavarna i DR Kongo.
Valstandarder och demokratiska principer läggs på hyllan när alla har ögonen på mineralerna.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 30/1-2024.
Demonstration mot den ryska invasionen av UkrainaSverige står upp för Ukraina!
Kom på demonstration mot Rysslands krig i Ukraina på tvåårsdagen sedan invasionen, och visa att vi tillsammans är många som står bakom Ukraina och ukrainare. Representanter från partier och organisationer varvas med ukrainska röster i sång och tal.
Bland talarna finns bland annat:
Huvudarrangörer är Nordic Ukraine Forum, tillsammans med aktionsgruppen ”Ryssland ut ur Ukraina” och Måndagsrörelsen, som varje vecka sedan krigets start har anordnat manifestationer i Stockholm till stöd för Ukraina.
Årsdagens demonstration genomförs dessutom med stöd av bland annat fackföreningarna ST, Akademikerförbundet SSR, LO, Vision och Kommunal, organisationerna Svenska FN-förbundet, Olof Palmes Internationella Center, Naturskyddsföreningen, Reportrar utan gränser, ForumCiv, Svenska PEN, ActionAid, War Child Sweden, Letternas Riksförbund, Litauiska Riksförbund och Sverigeesternas riksförbund.
NÄR: Lördagen den 24 februari, kl. 15.00-16.00.
VAR: Sergels torg, Stockholm.
”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.
”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande.
”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.
Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.
Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar.
Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.
Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.
Facklig organisering i krigstider
– Idag är ingen bra dag. Jag blev väckt klockan fyra på morgonen av en raketattack. Målet var en byggnad nära min lägenhet, så flyglarmet var väldigt högljutt under morgonen.
Det berättar Ivanna Khrapko som är ledare för ett fackligt ungdomsnätverk i Ukraina. Sedan det ryska invasionskriget startade i februari 2022 har hon arbetat med att mobilisera såväl nödhjälp som normal facklig verksamhet.
– Du vänjer dig vid att leva i dessa förhållanden. Och när du har en aktiv position och vill göra något har du inte tid att gråta.
Behoven nu i vinter handlar till stor del om att samla in och ge ut varma kläder, filtar och powerbanks till behövande.
Men det blickas också framåt. Ungdomsnätverket organiserar fortsatt fackliga möten med medlemmar. Samma vecka som Palmecentret pratar med Ivanna i december 2023 ska ett regionalt ungdomsforum organiseras. Fokus ligger då på återuppbyggnad efter kriget.
Men trots att Kiev kanske är den plats i Ukraina som har bäst skydd för närvarande, vågar många medlemmar inte att resa dit för träffar och utbildningar. Det är en risk att vara på resande fot, då exempelvis järnvägar kan vara en måltavla.
– Nästa år kommer vi resa direkt till medlemmarna i deras specifika regioner, säger Ivanna.
Vanliga fackliga frågor står också i fokus för nätverket, trots pågående krig. Som exempelvis en kommande lönereform och risk för uppsägningar för statsanställda. Det är brännande ämnen eftersom facket förlorar många medlemmar på grund av att människor inte längre har råd att stanna kvar i Ukraina, utan i stället tvingas lämna landet.
Men solidariteten från omvärlden fortsätter att vara viktigt för att orka hålla igång arbetet under svåra omständigheter.
– Det är jätteviktigt med support i form av pengar, men ibland är det emotionella stödet ännu viktigare, att veta att vi står tillsammans, säger Ivanna.
***
Under krigets första år följde Palmecentret Ivanna och ungdomsnätverkets arbete med återkommande artiklar.
Fortsätt att stödja folkrörelserna i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.
Det ryska anfallskriget i Ukraina fortsätter och i slutet av 2023 och början på 2024 har ryska drönarattacker intensifierats. FN rapporterade att 592 civila dödats under december månad och ytterligare hundratal dödades i januari som ett direkt resultat. Enligt SVT rapporterar den ukrainska polisen att minst 9700 civila har dödats sedan krigets start.
Bland annat den 28 januari rapporterades flera attacker mot kritisk infrastruktur i stora delar av Ukraina. I dag, den 7 februari, rapporteras återigen flertalet attacker på olika platser – bland annat mot Kiev där EU:s utrikeschef Joseph Borell befann sig. Ett höghus träffades i attacken och minst fyra personer ska ha dödats och ett trettiotal skadats. Huvudstaden drabbades också av ett omfattande strömavbrott som en konsekvens av attacken.
Lördag den 24 februari kl. 15:00. På Sergels torg i Stockholm.
Israel/Palestina: Upprop för fred grundat i internationell rättInför helgens utrikesministermöte i Bryssel har 100 framstående personer – tidigare ministrar, diplomater, advokater, akademiker och fredspristagare – skrivit under ett öppet brev till EU och det belgiska ordförandeskapet, med uppmaning till unionen att göra mer för att upprätthålla internationell rätt i Gaza och för att skapa fred i Palestina och Israel. Uppropet inkluderar nio rekommendationer som EU bör implementera för att bidra till att lägga grunden för hållbar fred och rättvisa. Bland annat genom att alla medlemsstater avbryter vapenleveranser till stridande parter, mobiliserar för att öka det humanitära stödet, samt erkänner staten Palestina.
“Vi är djupt besvikna över bristen på ledarskap från Europa och förskräckta över den svaga reaktionen från det internationella samfundet gällande det extrema våldet i Gaza och Israel”.
“Vi fördömer Hamas horribla attacker mot Israel den 7 oktober och efterföljande tagande av gisslan som fortfarande hålls i dag, såväl som de israeliska styrkornas oproportionerliga militära attacker, vilka har orsakat massförstörelse i Gaza och ett dödande av civila palestinier som saknar motstycke. EU kan inte vänta med att agera.”
Professorn Olivier De Schutter, medinitiativtagare, säger i ett pressmeddelande:
“Europa har ett unikt historiskt ansvar gentemot både israeler och palestinier. Trots detta sviker vi dom. Européer måste kliva fram och uppmana parterna att avsluta konflikten för att rädda liv, och ta uti med uppenbara och systematiska brott mot internationell humanitär rätt.”
Palmecentrets ordförande Margot Wallström och generalsekreterare Anna Sundström finns bland de 100 personer som har undertecknat initiativet. Bland de svenska undertecknarna finns även:
1. Officiellt och offentligt begära att Schweiz brådskande kallar till en konferens för de höga fördragsslutande parterna av den fjärde Genèvekonventionen gällande skydd av civila i tider av krig.
2. Mobilisera för att garantera en omedelbar ökning av humanitärt bistånd som faktiskt levereras på marken, säkert och utan restriktioner, samt att effektivt skydda humanitära biståndsarbetare och deras insatser i Gaza.
3. Omedelbart avbryta försändelser av vapen från medlemsstater till parter i konflikten, som är ett brott mot den fjärde Genèvekonventionen.
4. Omedelbart frysa handeln av israeliska produkter från ockuperade områden i Palestina. Israels bosättningspolitik bryter mot internationell lag enligt artikel 49 i den fjärde Genèvekonventionen, som förbjuder en ockupationsmakt att ”tvångsförflytta eller överlåta delar av sin egen befolkning till det territorium som den ockuperar”.
5. Stärka en kärngrupp av EU-medlemmar aktiva inom ett fredsinitiativ – med Spanien, Irland och andra stater som delar en liknande vision – för att tillsammans med arabländerna bidra till att lägga grunden för ett hållbart fredsinitiativ. Till en början med civila grupper som är villiga att diskutera fred.
6. Stärka de diplomatiska insatserna för ett ovillkorligt frigivande av alla 129 kvarvarande israeliska gisslan som hålls av Hamas och andra väpnade grupper, liksom för frigivningen av de runt 2000 palestinier som är olagligt frihetsberövade i Israel.
7. Erkänna Palestina som en stat i linje med FN:s resolution från 1947.
8. Finansiera Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och försäkra ansvarsutkrävande för att de som är ansvariga för allvarliga internationella brott, vilket nödvändiggör utfärdande av arresteringsorder mot ansvariga som står anklagade för internationella brott under och efter den 7:e oktober.
9. Investera i kultur och initiativ som främjar fred och internationellt samarbete, givet de akuta behov att bekämpa antisemitism, islamofobi och främlingsfientlighet i Europa.
Vad har ni emot oss som jobbar för fred?
Regeringen stoppar stödet till fredsorganisationer som IKFF, Kristna fredsrörelsen och Svenska freds. Det handlar knappast om pengarna utan om något annat.
I nära hundra år har Sverige stöttat svenska folkets engagemang och organisering för fred. Det var i en riksdagsmotion år 1929 som det första stödet beviljades med motiveringen; ”Ingen medborgare bör lämnas oberörd av upplysningen för fred. Likasåväl som det hittills inom olika länder bedrivits ett aktivt arbete för försvaret, bör ett omfattande arbete för freden försiggå.”
Men nu är den svenska traditionen över och ett 95-årigt statligt stöd till svenska fredsorganisationer går i graven.
Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder.
Det kan knappast vara pengarna det handlar om. Det framstår därför tyvärr som att det är just de svenska fredsorganisationerna man vill försvaga. Eller kanske fredsarbetet i största allmänhet. Även FN:s fond för fredsbyggande arbete får sitt bidrag halverat av regeringen.
Företrädare för regeringen och försvarsmakten försäkrar gång på gång att det sista de vill är att Sverige ska dras in i krig. De vill bevara freden. Vad kan då vara bättre än att ha starka fredsorganisationer med på tåget?
Organisationer som tidigare har drivit på Sverige att ansluta sig till konventionerna som förbjuder personminor och klustervapen och verkat för att ett demokratikriterium införs vid vapenexport.
Anser regeringen att det var dåliga beslut?
Få av världens konflikter efter andra världskriget har haft militära lösningar. Det är förhandling och klassiskt fredsbyggande arbete som har fått slut på vidriga, destruktiva krig.
”Sverige är fredsskadat” får vi höra gång på gång av de som verkar ha glömt bort Sveriges ihärdiga och vid flera tillfällen framgångsrika insatser i konflikter sedan slutet av 40-talet. Då har vapnen varit just diplomati, medling och fredsförhandling.
Även den nuvarande regeringen har uttalat en ambition att lösa internationella tvister på fredlig väg. I reformagendan för ett nytt bistånd betonas också vikten av kvinnors deltagande i fredsprocesser.
Hur går det ihop med indragen finansiering till organisationer som arbetar med just det?
Starka fredsorganisationer utgör inget hot i ett samhälle med en fri och spänstig debatt kring försvarsfrågor. Om fredsarbete och fredsbyggande börjar ses som fula ord är vi som demokratiskt samhälle illa ute.
Fred är mer än frånvaron av krig vilket alla som sysslar med frågan mycket väl vet om. Fred förutsätter ett samhälle där alla individer kan känna sig säkra. Ett samhälle utan våld och förtryck, där ordet är fritt och demokratin livskraftig. Det brukar kallas mänsklig säkerhet till skillnad från staters dito.
Fred är också en grundförutsättning för utveckling av hållbara samhällen. De globala målen i Agenda 2030 som regeringen har förbundit sig till, pekar ut fred som ett absolut grundkrav för att dessa ska kunna uppnås.
Stödet till svensk fredsrörelse har omfamnats av samtliga regeringar oavsett politisk färg fram tills nu. Kan vi hoppas på att dagens regeringsföreträdare i ljuset av detta tänker om och ändrar vad som framstår som ett historielöst beslut?
Att beröva fredsorganisationerna deras stöd äventyrar det demokratiska samtalet och deras granskande roll riskerar att försvagas.
Vi kräver att regeringen snarast ser till att den svenska fredsrörelsen får en stabil och långsiktig ekonomisk grund att stå på. Något annat är inte värdigt ett fritt och demokratiskt samhälle som Sverige.
Det har redan gått tre år sedan militärkuppen i Burma (Myanmar) den 1 februari 2021. Massdemonstrationerna som bröt ut svarades på med brutalt våld och systematiska övergrepp mot demokratirörelsen, fackföreningar, människorättsaktivister och oberoende media.
Trots militärens våld har motståndet vuxit sig starkare och tagit olika former. Bland annat har en civil olydnadsrörelse växt fram. Hur ser utvecklingen och situationen ut när krisen nu går in på sitt fjärde år?
På tre år har mer än 4400 människor dödats och över 25 000 frihetsberövats av juntan. Hundratusentals har förlorat sina hem på grund av flygattacker och bombningar mot ett stort antal byar. FN beräknade i slutet av 2023 att det finns omkring 2.6 miljoner internflyktingar i landet.
Landet är också i en ekonomisk kris, och osäker livsmedelsförsörjning och arbetslöshet är utbrett. Mer än 70 procent av Burmas befolkning bor på landsbygden och är beroende av jordbruk för överlevnad. Men en stor del av landsbygdsbefolkningen lever numera som internflyktingar och har inte längre tillgång till sin åkermark. Bönder kan inte odla på grund av strider och minor. Samtidigt lämnar många industrier och företag på grund av ekonomiska sanktioner och instabilitet.
Under hösten 2023 har det väpnade motståndet intensifierats och stridigheter eskalerat, och många ungdomar har tagit upp vapen för att slåss mot juntan. Väpnade grupper har slagits mot juntan i mer än 60 år, men sällan tidigare har de arbetat tillsammans eller skapat allianser sinsemellan. De har lyckats trycka tillbaka militären på många håll i landet under det senaste halvåret.
Juntan har dock svarat på den inledda motståndsoffensiven med att attackera civilbefolkningen i allt högre utsträckning. I slutet av november rapporterades minst 244 riktade attacker mot civila i fem regioner och FN rapporterade i början av december att en halv miljon människor fördrivits sedan striderna intensifierats i oktober.
Samtidigt är fredliga protester minst lika viktigt för motståndet. Efter statskuppen 2021 initierades en civil motståndsrörelse av ungdoms- och arbetarrörelser i landet. Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt och det blev startskottet på den massiva demonstrationsvågen i landet, där Rangoon och många andra städer helt paralyserades av demonstrationer och strejker. Utmärkande var också att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften.
En central metod för demokratirörelsen är civil olydnad och på årsdagen arrangeras exempelvis en tyst strejk – den femte i sitt slag. Gatorna gapar tomma under dagen eftersom människor runt om i landet stannar inomhus i sina hem och på sina arbetsplatser.
Ytterligare exempel på protestaktioner är den så kallade ”White Campaign”. Människor protesterar mot militärdiktaturen genom att klä sig i vitt – ett vitt armband, en vit t-shirt eller annat plagg. Det kan även människor runt om i världen göra som vill stötta Burmas demokratirörelse och uttrycka sin solidaritet genom att dela på sociala medier. Kampanjen är inte enbart begränsad till årsdagen utan sker varje måndag.
Ett annat exempel är att höja upp tre fingrar i luften. Gesten började användas av demonstranter i Thailand efter militärkuppen 2014 och spred sig bland demonstranter i Burma efter kuppen 2021. Symbolen är inspirerad av bok- och filmserien Hungerspelen där den används som ett motstånd mot makthavarna. Gesten är ett ytterligare sätt att visa solidaritet med Burmas demokratikämpar.
Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter. De var tidigt involverade i att organisera motståndet efter kuppen.
Stötta demokratikämpar i Burma och runt om i världen. Swisha en gåva till 123 24 060 72.
Hör journalisten Axel Kronholm rapportera om nuvarande situation i Burma i P1 Morgon:
Burma: Fackliga ledare måste gömma sig (2022)
Gränsöverskridande bistånd krävs för att hindra humanitär katastrof i Burma (2022)
Palmecentrets partners centrala i Burmas demokratirörelse (2022)
Ljusmanifestation för en omedelbar vapenvila i Gaza
Vi ses den 1 februari kl. 17:00-17.30 på Norra Bantorget i Stockholm på en ljusmanifestation för omedelbar vapenvila i Gaza!
Med på manifestationen finns Morgan Johansson, Sara Kukka-Salam, Nina Ünesi, Daniel Vencu Velasquez Castro och Otto Widmark som håller korta appeller.
Manifestationen arrangeras tillsammans med S-kvinnor, Tro & Solidaritet, S-studenter, SSU och Socialdemokraterna i Stockholmsregionen.
