Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Under hösten var Mung Sie Tat åter igen i Sverige. Han var på besök här också i början av året. Under den tid som gått sedan dess har han blivit ännu mer bekymrad.
När de nya säkerhetslagarna infördes 2020 i Hongkong ändrades villkoren för det civila samhället i ett slag. Det blev i princip omöjligt för oberoende organisationer och medier att verka fritt. Många personer fängslades och anklagades för uppvigling och för att underminera staten. Bland de fängslade fanns ett 50-tal personer från demokratirörelsen, men också flera ledande fackliga företrädare och journalister.
Under 2022 beslöt ledningen för den oberoende fackliga rörelsen HKCTU att lägga ner organisationen. Då hade de centrala personerna i ledningen antingen flytt landet eller fängslats. En av dem som flydde till England var Mung Sie Tat. Där har han varit med och byggt upp organisationen Hong Kong Labour Rights Monitor (HKLRM). Nu reser han runt och träffar fackliga företrädare för att skapa opinion mot repressionen i Hongkong.
– Styret i Hongkong gör allt för att skrämma och tysta kritiker. Jag är en av åtta aktivister som idag är efterlyst. På offentliga platser i Hongkong finns affischer uppsatta med våra porträtt. Polisen erbjuder en miljon Hongkong-dollar (1,4 miljoner svenska kronor) till den som kan komma med information som leder till att någon av oss grips. Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund. Övriga är MR-aktivister, advokater och oberoende politiska kommentatorer.
Av de efterlysta personerna är jag den enda med facklig bakgrund.– För en tid sedan pratade jag vid ett möte i Frankrike organiserat av den franska fackföreningsrörelsen CFDT. Efter mitt inlägg fanns deltagare som ropade ”Liberate Hongkong, revolution of our time”, det vill säga demokratirörelsens välkända slagord. Jag lade ut det hela på Facebook och det använder myndigheterna i Hongkong som bevis för att jag skulle vilja ha ett oberoende Hongkong, en åsikt som inte tolereras. Det är uppenbart att de i detalj bevakat vad jag gör.
– Ja, många. Det har varit mycket rabalder om några barnböcker och en film som bygger på böckerna. Historien är att det kommer vargar till en by och att fåren går samman för att försvara sig. Myndigheterna förbjöd både böckerna och filmen. Det blev till och med olagligt att ha boken hemma. I myndigheternas ögon fanns ett dolt budskap om relationen mellan Fastlandskina och Hongkong. Ett annat exempel är sången ”Glory to Hongkong”. Den användes av demokratirörelsen, men texten är ganska harmlös. Myndigheterna uppfattar emellertid sången som ett hot och har försökt få den förbjuden i domstol. Men det visade sig inte vara fullt så enkelt. Domstolarna brukar följa makten, men i detta fall ansåg de att anklagelserna vara lite väl vaga.
– Nej, den senaste utvecklingen har gjort att det blivit väldigt svårt. Risken är att jag utsätter personer där för fara. Det är till och med känsligt att ha kontakt med släktingar. Mina fastrar och mostrar har blivit kallade till polisförhör bara för att de är släkt med mig.
– Totalt är 12 fackliga företrädare fängslade eller häktade i väntan på rättegång. Bland de fängslade finns Lee Cheuk-yan, tidigare generalsekreterare för HKCTU och Carol Ng, tidigare ordförande i HKCTU.
– När hon kom ut på gården utanför fängelset Stanley var polis och säkerhetstjänst på plats. De arresterade henne och hon anklagades för att fått ekonomiskt stöd från utlandet, något som inte är tillåtet enligt de nya säkerhetslagarna. Ett bevis, enligt polisen, var att hon suttit med i ledningen för Asian Monitor Reseource Center (AMRC), en oberoende NGO som bevakar fackliga frågor och villkor i arbetslivet i Asien. Myndigheterna påstår att AMRC drivit projekt som fått stöd utifrån. Företrädare för AMRC har svarat att de inte tagit emot något ekonomiskt stöd efter att säkerhetslagarna trädde i kraft. AMRC har för övrigt lämnat Hongkong och flyttat sitt kontor till Seoul i Sydkorea. Tang blev emellertid frisläppt mot borgen på 200 000 Hongkong-dollar (280 000 svenska kronor). Men hennes pass, ID-kort och kreditkort har beslagtagits och hon får inte lämna Hongkong. Polisen har också gripit och förhört hennes advokat och syster.
– Styret i Hongkong stödjer sitt agerande på en gammal brittiska koloniallag. Britterna var rädda för vänsterinriktade och kommunistiska fackföreningar och antog en lag under 1950-talet som innebar att fackliga organisationer inte fick engagera sig i ”politiska” frågor och inte heller finansiera ”politisk” verksamhet. Lagen föll i glömska, men avskaffades aldrig. Nu används den igen för att tysta de få lokala fackföreningar som fortfarande finns kvar. De måste ligga lågt för att överleva.
– Framför allt försöker vi påverka fackliga organisationer. Målet är att få den globala fackliga rörelsen att ställa krav på fackliga rättigheter i Hongkong. Jag ägnar en stor del av min tid åt att resa runt och prata med fackföreningar i andra länder. Men jag undviker att åka till länder som har nära band till Kina och där det finns risk för att jag skulle bli gripen och utlämnad.
– Framför allt Thailand, Malaysia, Kambodja och i viss mån även Indonesien. I Thailand greps den svenske medborgaren, författaren och förläggaren Gui Minhai 2015. Under en tid var han försvunnen. Sedan uppdagades det att han hade förts till Kina. Samma sak skulle fackliga aktivister från Hongkong kunna råka ut för. Ja, ett annat land med nära kontakt med Kina som det är omöjligt att resa till är förstås också Burma.
Människor har inte slutat demonstrera för att de har ändrat uppfattning, utan för att de är rädda.– Förhållandena i Hongkong har blivit mer lika villkoren i Fastlandskina, men samtidigt finns tydliga skillnader. Under en lång period existerade en akademisk, journalistisk och politisk frihet i Hongkong. Det var någonting som medborgarna vande sig vid och som de uppskattade. När myndigheterna började begränsa friheterna uppstod därför en stark proteströrelse. De demonstrationer som genomfördes i Hongkong var de största i regionen sedan protesterna på Himmelska Fridens Torg 1989. Sedan blev repressionen hårdare och demokratirörelsen och andra oberoende politiska och fackliga organisationer slogs sönder. Men under ytan finns människors inställning kvar. Människor har inte slutat demonstrera för att de ändrat uppfattning, utan för för att de är rädda.
– Det finns en annan faktor som gör att Hongkong intar särställning. Till stora delar utgör Hongkong en självständig ekonomisk och finansiell enhet inom Kina. Det är något som Kina tjänar på. Genom Hongkong kommer kapital och investeringar till Fastlandskina. Det innebär att regeringen i Peking tvingas till en dubbel inställning. Å ena sidan vill man kontrollera Hongkong. Å andra sidan vill man låta Hongkong behålla ett visst ekonomiskt oberoende. Problemet, ut mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression. Det är en lärdom som man kan dra både från utvecklingen i Hongkong, men också från utvecklingen i Kina i stort.
Problemet, ur mitt perspektiv, är att ekonomisk frihet verkar gå att förena med politisk repression.– Det är förstås lätt att bli frustrerad och det är svårt för alla som varit tvungna att gå i exil. Just nu är det också lätt att bli pessimistisk. Men kanske inte om man analyserar utvecklingen i längre perioder. På sikt tror jag att diktaturen får svårt att överleva. Inte bara på grund av människors opposition, utan också för att diktaturen göder korruption. I det perspektivet är det också avgörande att grupper som HKLRM fortsätter att verka. Det kan låta som ett slitet uttryck, men på sikt kan droppen urholka stenen.
Den så kallade paraplyrevolutionen startade i Hongkong under hösten 2014. Demonstranterna ställde krav på ett demokratiskt styre av Hongkong. Den oberoende fackliga rörelsen HKCTU var inte med och arrangerade protesterna, men många fackliga medlemmar deltog i demonstrationerna. Protesterna fortsatte fram till att de nya säkerhetslagarna antogs 2020. Därefter har staten slagit ner motståndet.
En intervju med Mung Sie Tat publicerades i Dagens Arena i samband med hans tidigare besök i Sverige. Se här.
COP28: Historiskt med klarspråk om fossila bränslen – men rikare länder smiter från notanKlimattoppmötet COP28 har nu avslutats i Dubai. Palmecentret sammanfattar vad som bör firas och vad som var en besvikelse.
Att världens ledare för första gången kom överens om att fossila bränslen driver klimatkrisen och att vi ska röra oss bort från dem. Det är förstås en självklarhet, men fossilbolag och oljestater har lyckats blockera all diskussion om det på tidigare klimattoppmöten.
På många sätt är mötet dock ännu en besvikelse. Fina ord om att bryta fossilberoendet till trots – mötet levererade inga konkreta planer för hur det ska ske. Ute i verkligheten är världens fossilbolag i färd med att pumpa upp mer fossila bränslen, inte mindre. Och rikare länder, som orsakat klimatrisen, vägrade än en gång att ta sitt globala ansvar. De åkte hem utan löften om att minska sina utsläpp snabbare, hjälpa fattigare länder att ställa om till fossilfria samhällen och bistå de människor som drabbas hårdast att skydda sig mot klimatkrisens dödliga konsekvenser.
För Palmecentret är det solklart: Takten i klimatomställningen behöver öka, och den behöver minska klyftorna och bygga på internationell solidaritet. Därför driver vi på för rättvis klimatomställning, i världen och i Sverige.
Att stoppa bistånd till freds- och demokratiarbete förvärrar utvecklingen
Den humanitära krisen, hopplöshet och brist på rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter ökar risken för radikalisering. Palestinska organisationer, som med stöd av svenska biståndspengar, arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är viktiga för att ge hopp om en annan framtid och verktyg för människor att arbeta för en förändring.
Imorgon lämnar Sida sin översyn av utvecklingsbiståndet till Palestina, till regeringen. Vi, sju svenska biståndsorganisationer, vill komplettera Sidas rapport med en skuggrapport.
Den 10 oktober i år pausade regeringen biståndet till Palestina. Syftet var att göra en översyn av biståndet till Palestina för att ”säkerställa att inga svenska medel går till aktörer som inte förbehållslöst fördömer Hamas, utför våld, hotar eller uppmuntrar till våld mot staten Israel eller dess befolkning, som driver en antisemitisk agenda och personer som har samröre med sådana aktörer.” Regeringen ville också se över kontrollerna för att se till att skattemedel inte går till fel aktörer.
Biståndet får aldrig orsaka skada. Att offentligt ta avstånd från Hamas skulle kunna utsätta våra samarbetsorganisationer och deras familjer för stora risker och innebära ett brott mot den så kallade Do No Harm-principen. En princip som gällt för svenskt bistånd i många år och som ingår i OECD:s rekommendationer.
– Att stoppa biståndet till konstruktiva krafter som arbetar för demokrati, dialog och fred vore kontraproduktivt och riskerar dessvärre att spela extremisterna i händerna och ytterligare förvärra läget när nu många demokratiska röster tystnar, säger Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare.
Tillsammans har vi sju biståndsorganisationer samlat en rad exempel på vad biståndet åstadkommer i Palestina och varför ett fortsatt stöd är avgörande för att motverka konservativa och antidemokratiska krafter. Utvecklingsbiståndet syftar också till att förebygga att kriser och akuta nödbehov uppstår. Utan ett utvecklingsbistånd till Palestina kommer det att behövas långt mer humanitär hjälp för att rädda liv och lindra människors akuta nöd och behov. Det minskar både effektiviteten, långsiktigheten och värdigheten i det svenska biståndet.
Övriga medverkande organisationer är Diakonia, Act Svenska kyrkan, Centerpartiets internationella stiftelse, Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, Kvinna till Kvinna och We Effect.
Sverige åker nu till FN:s klimatmöte under parollen ”brådska och möjligheter”. Samtidigt har regeringen slagit av på takten i den egna omställningen och signalerar minskat stöd för de mest utsatta i klimatbiståndet. Med sådan politik för klimatbiståndet sviker Sverige de som drabbas hårdast av klimatkrisen.
Två knäckfrågor kommer att prägla förhandlingarna på det kommande klimattoppmötet: takten för den globala utsläppsminskningen och rika länders ekonomiska stöd till klimatarbetet i så kallade utvecklingsländer. Båda är helt avgörande för utsatta människor i områden där klimatförändringarna redan slår hårt.
För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt. Global utfasning av fossila bränslen är ett måste för att klara Parisavtalets mål. Omställningen behöver ske i hela världen, och resursstarka länder som Sverige måste visa ledarskap, såväl på hemmaplan som i det internationella samarbetet.
Men för de mest utsatta och resurssvaga länderna är det inte den egna utsläppsminskningen som brådskar mest. De är sällan de stora utsläpparna – vare sig i dag eller historiskt, eller sett till konsumtion eller produktion. I stället står de inför den akuta, svåra och kostsamma uppgiften att anpassa sig till nya levnadsvillkor. De måste hantera torka, brist på rent färskvatten, översvämningar, nya sjukdomar, bristande sanitet och förstörda skördar. Inte sällan drabbas kvinnor hårdast, eftersom det ofta är de som måste se till att familjen har vatten, mat och håller sig frisk. Extrema väderförhållanden tvingar människor på flykt och skördar liv.
Stöd till klimatanpassning är helt avgörande för miljontals människor. Bristande anpassning försämrar motståndskraften hos människor, samhällen och naturen och leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster — som i den mån de alls kan repareras eller ersättas, tar enorma resurser i anspråk. Hur den nya fonden för skador och förluster ska fyllas är en annan viktig fråga under Cop 28.
Sverige har tidigare varit ett föredöme globalt och riktat en stor del av sitt klimatbistånd till anpassningsåtgärder. Men nu signalerar regeringen en ändring i biståndspolitiken – handel och bistånd ska kopplas ihop och större fokus ska läggas på utsläppsminskning i länder med stora utsläpp. Så ser också den globala trenden ut, och har gjort så länge: Givare satsar mer på energiomställning och andra insatser som leder till teknikutveckling och ekonomisk avkastning — med möjligheter för näringsliv och privata investeringar — än på klimatanpassning.
Det är alltså utsläppsminskning, och inte klimatanpassning, som får huvuddelen av rika länders knappa klimatfinansiering. Enligt nya beräkningar från FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning än den som nu är tillgänglig.
Målet med svenskt bistånd, som riksdagen har fastställt, är att stärka människor i fattigdom och förtryck. Biståndet är en unik och knapp resurs avsedd för just detta. Svenskt klimatbistånd bör därför i hög grad rikta in sig på klimatanpassning för de mest utsatta länderna som drabbas värst av klimatkrisen. Utsläppsminskningen – som på sikt är lika avgörande för de hårdast drabbade – måste fortfarande ha högsta prioritet både i nationell politik och i de internationella förhandlingarna. Men om Sveriges klimatbistånd skulle riktas om mot länder med stora utsläpp och sektorer med kommersiell potential skulle vi svika de mest utsatta och urholka biståndets mål.
Det stämmer att det är bråttom och att det finns möjligheter i den globala omställningen. Brådskan måste genomsyra all klimatpolitik, men möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd.
För att visa ledarskap för en globalt rättvis klimatomställning behöver regeringen:
1. Presentera kraftfulla åtgärder i Sveriges nationella klimathandlingsplan som leder till snabba utsläppsminskningar, såväl de territoriella som de konsumtionsbaserade utsläppen.
2. Sätta en tydlig inriktning för biståndet som fokuserar på behoven för de länder och grupper som är mest utsatta för klimatkrisen och som har minst medel att själva hantera den. Vara ett föredöme globalt genom att alltid rikta minst hälften av det svenska klimatbiståndet till klimatanpassningsåtgärder.
3. Arbeta aktivt för fler finansieringskällor till fonden för skador och förluster, medel som är additionella till biståndet.
Eva Ekelund, Ställföreträdande chef, Act Svenska kyrkan
Jennifer Videmo, Generalsekreterare, Action Aid Sverige
Louise Lindfors, Generalsekreterare, Afrikagrupperna
Martina Hibell, Generalsekreterare, Barnfonden
Ulrika Urey, Generalsekreterare, Fairtrade Sverige
Tobias Linghag, Verksamhetsledare, Framtidsjorden
Martin Nihlgård, Generalsekreterare, Individuell Människohjälp (IM)
Amir Bouzenzana, Tf generalsekreterare, Islamic Relief Sverige
Nastaran Zargari, Tf kanslichef, Jordens Vänner
Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare, Kvinna till kvinna
Josephine Sundqvist, Generalsekreterare, Läkarmissionen
Anna Sundström, Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Suzanne Standfast, Generalsekreterare, Oxfam Sverige
Mariann Eriksson, Generalsekreterare, Plan International Sverige
Niclas Lindgren, Direktor, PMU
Alexandra Klang, Verksamhetsledare, Svalorna Indien-Bangladesh
Linn Thullberg, Ordförande, Svalorna Latinamerika
Charlotta Norrby, Generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Alice Blondel, Director, Swedwatch
Charlotta Szczepanowski, Generalsekreterare, Vi-skogen
Johanna Eliasson, Ordförande, Vänsterns Internationella Forum
Anna Nilsdotter, Generalsekreterare, WaterAid
Anna Tibblin, Generalsekreterare, We Effect
Debattartikeln publicerades i Aktuell Hållbarhet den 29/11/2023.
Världen har inte råd med dubbelmoralNär FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Volker Türk nyligen besökte gränsövergången till Gaza var budskapet tydligt; Hamas massdödande av civila den 7 oktober var avskyvärda krigsbrott, liksom att man fortfarande håller gisslan. Israels kollektiva bestraffning av palestinska civila är också krigsbrott, liksom den olagliga tvångsevakueringen av civila.
Men den svenska regeringen fortsätter vara tyst. Sverige väljer att lägga ner sin röst när FN:s generalförsamling röstar om omedelbart eldupphör, regeringen vägrar kritisera de urskillningslösa israeliska bombningarna trots att FN konstaterat att de är oproportionerliga och bryter mot krigets lagar. Och som ett av två länder i hela EU fryser Tidöregeringen biståndet till det palestinska civilsamhället och använder sig därmed själva av kollektiv bestraffning.
När jag besökte judiska församlingen i Stockholm nyligen var det hjärtskärande att se barnen från skolan i samma byggnad som bläddrade bland fotografier med rubriken “kidnappad”.
Och hjärtat brister när en palestinsk vän med familj i Gaza samtidigt berättar att barnen inte vågar sova eftersom de inte vet om de någonsin vaknar igen. På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans.
På mindre än en månad har fler barn dödats i Gaza än i alla världens konflikter sedan 2019. “Gaza håller på att bli en kyrkogård för barn”, konstaterar FN:s generalsekreterare António Guterres.
I sin första utrikesdeklaration inför Sveriges riksdag slog utrikesminister Tobias Billström fast att Sverige ska verka för en tvåstatslösning baserad på internationell rätt. De senaste veckornas agerande står tyvärr i bjärt kontrast till detta. Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt genom att acceptera att den inte följs av Israel. Man spär genom detta också på bilden av att väst bara åberopar internationell rätt när det passar sina egna syften.
Eller som Volker Türk så kärnfullt uttryckt det: “Låt mig vara tydlig – världen har inte råd med dubbelmoral.” Ett budskap Billström och världen gör klokt i att lyssna till.
Den svenska regeringen måste verka för omedelbar vapenvila och respekt för internationell rätt. Kräva att gisslan släpps och att humanitärt tillträde säkras så att hjälp kan nå de miljontals behövande. Man måste också aktivt arbeta för att den internationella domstolen inte ska hindras från att utreda de krigsbrott som begåtts.
Fredsförhandlingar måste sedan återupptas och den israeliska ockupationen få ett slut. Allt annat förvägrar både israeliska och palestinska barn deras självklara rätt till en framtid i fred och säkerhet.
Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 16/11-2023.
Inför valet 2023 gick Move Forward Party (MFP) och Pheu Thai Party (”För Thailand”) in i ett samarbete för att bilda en gemensam regering om valresultatet skulle tillåta det. Pheu Thai lanserade Paetongtarn Shinawatra, yngsta dotter till den tidigare premiärministern och mångmiljardären Thaksin Shinawatra som också grundade partiet, som en av sina främsta kandidater i valet. Partiet har stort stöd på grund av sin populistiska och företagsvänliga agenda. Ett av Pheu Thais stora vallöften är att ge alla medborgare över 16 år ett bidrag på motsvarande 10 000 baht (SEK 3 000) i kryptovaluta.
I opinionsundersökningarna inför valet sågs Pheu Thai, som var det större av de två oppositionspartierna, som den mest sannolika vinnaren. På valdagen överträffade dock MFP förväntningarna och blev valets vinnare med 151 av de 500 folkvalda mandaten i representanthuset samtidigt som Pheu Thai fick 141 mandat. Tillsammans hade de med andra ord en klar majoritet i representanthuset.
För att bilda regering måste dock MFPs ledare Pita Limjaroenrat som premiärministerkandidat bli vald av en majoritet i båda kamrarna, inklusive senaten vars 250 delegater är utsedda av landets militär. Som befarat vägrade de konservativa senatorerna rösta för Pita. Partiets progressiva agenda var för kontroversiell för den politiska eliten att acceptera. För att vidare koppla sitt grepp om situationen användes en obskyr lag för att diskvalificera honom som parlamentsledamot. Han anklagades för att vara delägare i ett medieföretag, vilket parlamentsledamöter inte kan vara, och har suspenderats från sin post i avvaktan på beslut.
Efter fyra månaders politisk kohandel bakom lykta dörrar bytte Pheu Thai sida och allierade sig med partier som står militären nära. Efter förhandlingar kunde man enas om Srettha Thavisin, en affärsman inom fastighetsbranschen utan någon större politisk erfarenhet som premiärministerkandidat. Med senatens stöd kunde Pheu Thai bilda en koalitionsregering bestående av elva partier, ledd av Srettha Thavisin.
Ända sedan Thailand 1932 gick från absolut till konstitutionell monarki har landets politiska historia präglats av instabilitet. Nationen har genomgått inte mindre än tolv militärkupper (och ännu fler kuppförsök) och haft inte mindre än 20 olika konstitutioner. Många kommer säkert ihåg när ”gulskjortor” och ”rödtröjor” drabbade samman för 15 år sedan. Dessa protester speglade Thailands djupa sociala klyftor mellan de mer urbana eliterna och den fattiga, men alltmer politiskt medvetna landsbygdsbefolkningen. Historiker har beskrivit en ”ond cirkel av thailändsk politik”, där instabila demokratiskt valda civila regeringar alternerar med militära styren, under förevändning att återställa ordningen.
Sedan 2014 års militärkupp har thailändsk politik präglats starkt av det militära inflytandet. Omedelbart efter kuppen formades en så kallad expeditionsregering under ledning av den tidigare generalen Prayut Chan-o-cha. Det skulle sedan dröja fram till 2019 innan thailändarna fick möjlighet att rösta igen, då under en ny konstitution som garanterar militären ett stort politiskt inflytande. Prayut Chan-o-cha blev då vald till premiärminister med ett nybildat pro-militärt parti.
MFP har rötter i den ungdomsaktivism som utmanade det thailändska etablissemanget genom protester 2020–21. Demonstrationer utlöstes när författningsdomstolen beordrade upplösningen av MFPs föregångare, Future Forward Party. Demonstranterna såg domstolens beslut som politiskt motiverat och krävde att premiärminister Prayuth Chan-o-cha skulle avsättas, att en ny konstitution utarbetades och att alla de rättsprocesser som riktades mot aktivisterna skulle få ett slut. Eftersom många aktivister anklagades för brott mot majestätslagarna växte även krav på reformer av monarkin fram inom rörelsen.
MFPs politiska agenda skiljer sig från andra partiers. Partiet gick bland annat till val på att reformera välfärdssystemen, avveckla monopol, avskaffa obligatorisk värnplikt, decentralisering och legalisering av samkönade äktenskap. Men den fråga där MFP särskiljer sig mest är dess radikala hållning gentemot monarkin och militären.
Det överraskande valresultatet väckte optimism bland den thailändska allmänheten, där MFP ingav hopp om förändring. Men valets efterspel visar på ytterligare ett land där den demokratiska tillbakagången sker inför öppen ridå.
Precis som i grannlandet Burma har militären utformat konstitutionen för att bevaka sina intressen och inflytande snarare än att erbjuda ett demokratiskt ramverk. Frågan är om Thailands progressiva rörelse kan förlita sig på det politiska systemet om man vill uppnå transformativ förändring?
MFP och dess föregångare, Future Forward Party (FFP), har med sina budskap lyckats nå grupper som tidigare känt sig marginaliserade eller underrepresenterade i thailändsk politik. Partiets valplattform fick starkt stöd framför allt hos unga väljare.
Valplattformen bygger på tre teman. Till att börja med förespråkar MFP reformer av Thailands sociala välfärdssystem för att ta itu med ojämlikhet. För det andra vill partiet avveckla flera monopol eller oligopol där förmögna familjer använder sina nätverk och politiska kopplingar, exempelvis inom bryggeriindustrin, för att åstadkomma en mer rättvis ekonomi. Slutligen och mest anmärkningsvärt tar MFP tydlig ställning mot auktoritärt styre, och vill reformera militären och monarkin. MFPs valframgångar innebär inte bara en utmaning av monarkins auktoritet utan också av djupt invanda sociala normer och traditioner inom familjer och på arbetsplatser.
I sitt avslutningstal i parlamentet sa MFP-ledaren Pita Limjaroenrat att Thailand redan har förändrats. Det är inte samma land som det var innan 14 maj. Författningsdomstolen har beordrat honom att lämna sin parlamentsplats.
Nu anklagas han för att ha brutit mot majestätslagarna. Även partiet står anklagat för att störta monarkin och riskerar att upplösas, vilket också skedde efter valet 2019. Det konservativa etablissemanget ser ut att segra på kort sikt, men frågan är om de häller bränsle på elden.
Kriangsak Teerakowitkajorn, vd på Just Economy and Labor Institute menar att trots att MFP lyckats ge en röst åt tidigare marginaliserade politiska och sociala strömningar i Thailand, domineras partiet fortfarande av en urban, utbildad medelklass. MFP behöver bygga tydligare social bas som inkluderar alla segment i samhället. Som rörelse är detta helt nödvändigt för att komma bort från medelklassens dominans och skapa mer utrymme för ledare från underrepresenterade samhällsklasser.
För uppnå förändring i ett odemokratiskt system behöver den progressiva rörelsen analysera hur man även kan arbeta utomparlamentariskt. Ett alltför ensidigt fokus på parlamentarisk politik och lagstiftning kommer inte att räcka för att överkomma de konstitutionella hindren och åstadkomma transformativ förändring.
Thailand är av stort geopolitiskt intresse, ett av få länder i regionen som är välvilligt inställt till väst. Även regionalt har Thailand en plats för sig med en viktig ekonomi. Både progressiva och konservativa aktörer i regionen följer utvecklingen i Thailand noga.
Därför är det extra viktigt att vi inom den internationella arbetarrörelsen visar vårt tydliga stöd för MFP och den vidare rörelsen. MFP, med alla sina styrkor och svagheter, är ett parti som kommer att fortsätta sträva efter förändring och hoppas att SAP kommer att prioritera att bygga upp en relation.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 26/10-2023.
Den humanitära situationen i Gaza är akut – agera nu!Vi är djupt alarmerade över den humanitära situationen i Gaza. Hittills har över 1 417 palestinier, inklusive 447 barn dött, 6 268 skadats och mer än 250 000 människor är på flykt från sina hem*.
Den avsiktliga blockaden av vatten, elektricitet och andra förnödenheter är en tickande humanitär bomb. Sjukhus är nu oförmögna att tillhandahålla kritiska hälsotjänster till skadade, och mediciner och mat håller snabbt på att ta slut.
Att beröva människor mat, vatten och mediciner som en del av en ”fullständig belägring” är inte bara ett brott mot internationell rätt utan också ett allvarligt brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det är vedergällning, inte försvar.
Med det uttalade målet att maximera skadan i området genomför nu Israel massiva bombningar i tätbefolkade områden utan att människor har någonstans att söka skydd eller fly. Attacker på civila är oacceptabelt, oavsett vem som genomför dem.
En markinvasion rycker nu allt närmare. I natt uppmanade Israel 1,1 miljoner människor i norra Gaza att förflytta sig till södra Gaza inom 24 timmar. Men var och hur ska de hitta skydd och hjälp i en instängd enklav? FN vädjar nu också till Israel att ändra sig då en sådan förflyttning är omöjlig utan ”katastrofala humanitära konsekvenser”.
Våldet måste upphöra, gisslan släppas och internationell lag följas.
Israel måste respektera principerna om proportionalitet, nödvändighet och distinktion mellan civila och militära mål.
Det internationella samfundet måste vidta omedelbara och meningsfulla åtgärder för att stoppa det urskillningslösa våldet och skydda civilas liv.
En humanitär korridor till Gaza måste upprättas omedelbart, i enlighet med FN:s krav. Mediciner och mat behöver komma in till oskyldiga civila.
Vi uppmanar den svenska regeringen att skyndsamt verka för detta samt att ha beredskap för att bidra med ökat humanitärt stöd.
– Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
*Siffrorna ökar hela tiden. Uppdatering den 7 november: Över 10 000 palestinier, inklusive över 4 000 barn, har dödats, fler än 25 000 skadats och omkring 1,5 miljoner människor är på flykt från sina hem.
We are alarmed by the humanitarian situation in Gaza. So far, over 1,417 Palestinians, including 447 children, have been killed, 6,268 have been injured and more than 250,000 people have been displaced from their homes*.
The deliberate blockade of water, electricity and other essential supplies is a ticking humanitarian bomb. Hospitals are now unable to provide critical health services, and medicine and food are running out fast.
Depriving food, water, and medicines as part of a ”complete siege” is not only a violation of international law but also a serious violation of basic human rights. It is retaliation, not defense.
With the stated goal of maximizing damage in the area, massive bombing is carried out by Israel in densely populated areas with nowhere for people to seek shelter or flee. Attacks on civilians are never acceptable, regardless of who is carrying them out.
A ground invasion is now imminent. Last night, Israel recommended 1.1 million people in northern Gaza to move to southern Gaza within 24 hours. But how will civilians find shelter and help in a trapped Gaza? Consequently, the UN is appealing to Israel to change this decision as such a move is impossible without ”catastrophic humanitarian consequences”.
The violence must stop, the hostages released, and international law followed. Civilians need to be protected!
Israel must fully respect the principles of proportionality, necessity and distinction between civilian and military targets.
The international community needs to take immediate and meaningful action to stop the indiscriminate violence and to protect the lives of civilians.
A humanitarian corridor to Gaza must be established immediately, in accordance with UN requirements. Medicines and food are needed for civilians.
We urge the Swedish government and other governments internationally, to urgently work for this as well as to contribute with increased humanitarian aid.
– Anna Sundström, Secretary-General Olof Palmes Internationella Center
*The numbers keep increasing.
Palmedagen 2023: Gemensam säkerhet för vår gemensamma framtidPalmedagen är den svenska arbetarrörelsens årliga mötesplats för internationellt solidaritetsarbete. Regionalt och lokalt engagerade och aktivister med intresse för globala frågor möter varandra och centrala företrädare och experter för att diskutera idéer och utbyta erfarenheter. I år äger Palmedagen rum lördagen den 18 november i Stockholm. Varmt välkomna!
Anmälan är tyvärr redan stängd. Men det finns möjlighet att sätta upp sig på väntelistan för eventuella avhopp:
Till anmälda: Om ni skulle få förhinder, meddela detta till seminarier@palmecenter.se så snart som möjligt.
Sidan uppdateras
Dörrarna öppnas kl. 9:15 och programmet drar igång kl. 10:00. För- och eftermiddagen kommer bestå av valbara seminarier på aktuella frågor under temat Gemensam säkerhet.
Panelister: Stefan Löfven, Hans Dahlgren, Therese Guovelin, Anna Sundström (moderator).
Den nya världsordningen – Står vi inför ett nytt kallt krig?
Panelister: Morgan Johansson, Paula Carvalho Olovsson, Andrés Rivarola Puntigliano, Björn Lindh (moderator).
Den högerauktoritära utvecklingen – Ökande konflikter i spåren av demokratikrisen.
Panelister: Zehava Galon (med på länk), Helén Pettersson, Anders Lindberg (moderator).
Den artificiella intelligensens tidsålder – Hotet mot jämlikheten, demokratin och säkerheten.
Panelister: Olle Häggström, Karim Jebari, Mikael Leyi, Malin Malm (moderator).
Moderatorerna från förmiddagen samlas och lyfter några av de huvudpunkter som tagits upp under förmiddagen.
Sverige i Nato – Vad blir vår roll i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap?
Panelister: Morgan Johansson, Thorbjörn Jagland, Tytti Erästö, Anna Sundström (moderator).
Vem är trygg på en planet i fritt fall?
Panelister: Jytte Guteland, Johan Kuylenstierna, Marika Palmér Rivera, Cajsa Unnbom (moderator) + videos från partnerorganisationer i Filippinerna och Sydafrika.
Regeringens internationella ”reformagenda” – Vad betyder den för Sveriges engagemang, säkerhet och röst i världen?
Panelister: Olle Thorell, Erik Lysén, Anna Tibblin, Oscar Ernerot (moderator).
Panelister: Reinette Heunis, Yvonne Karlsson, Roshan Rydell (moderator).
Morgan Johansson, Stefan Löfven, Lisa Nåbo och Anna Sundström (moderator) sammanfattar dagens diskussioner. Hur ser vägen framåt ut?
Våldets logik har åter triumferat
Med bestörtning och sorg följer vi utvecklingen i Israel och Palestina efter Hamas vedervärdiga attacker på civila i helgen. Den grymhet som förmedlats i bilderna och rapporterna från attackerna är nästan omöjlig att ta in. Hela familjer som mördats i sina hem och människor som massakrerats i hundratals på sina kibbutzer. Bara i attacken mot en musikfestival i södra Israel har över 260 kroppar återfunnits.
Dödandet av civila är aldrig acceptabelt, oavsett vem som gör det. De får aldrig vara ett legitimt mål. Hamas massmord kan och får inte urskuldas. Oavsett vad man i övrigt tycker i konflikten mellan israeler och palestinier. Att människor i både Sverige och utomlands har samlats för att fira denna massaker är upprörande och skamligt.
Hamas är en terrorgrupp av politiska och religiösa fanatiker som förtrycker palestinierna i de områden de har under sin kontroll. De representerar inte det palestinska folket och har inte heller dess bästa för ögonen. Deras mål är ett helt annat än att skapa förutsättningar för fred. Det är ytterst att utplåna Israel. I sin kamp bryr de sig inte heller om hur vanliga civila palestinier drabbas.
Israel har en legitim rätt och skyldighet att skydda sina medborgares säkerhet, men de måste följa folkrätten. Svaret måste vara proportionellt och undvika att civila dödas. De har också som ockupationsmakt ett juridiskt ansvar för den palestinska civilbefolkningens säkerhet i tider av krig. Nu intensifieras dock en blockad av Gaza som enligt FN strider mot internationell rätt. Att förvägra civila grundläggande förnödenheter är vedergällning, inte försvar.
Med det uttalade målet att maximera skadan i området genomförs massiva bombningar i tätbefolkade områden utan någonstans för människor att söka skydd eller fly. Vi har smärtsamt nog bara sett början på ännu ett blodbad där många tusentals civila kommer att få sätta livet till. Återigen behöver det upprepas. Dödandet av civila är aldrig acceptabelt, oavsett vem som gör det.
Hatet och våldspiralen spinner nu allt snabbare vidare när oskyldiga palestinier dödas i urskillningslösa motattacker. Våldet har ytterst sin grogrund i människors fruktan, en aggressiv ockupationspolitik och en förtvivlad hopplöshet. Bristen på dialog och fredliga lösningar har lämnat fältet öppet för extremister på båda sidor. Hamas och den israeliska högern har länge levt i symbios där båda sidor indirekt understött varandras agendor. Det har gjort att mer konstruktiva aktörer hamnat i skuggan – både i Palestina och Israel. Det vi just nu bevittnar är att extremisternas och våldets logik har tagit två folk som gisslan. Att våldet åter triumferar.
En återgång till dialog och förhandlingar om fred måste komma till stånd. I slutänden finns bara ett långsiktigt svar på konflikten. Det är ett slut på ockupationen och en rättvis fred för alla parter i form av en tvåstatslösning baserad på 1967-årsgränser. Den har dessvärre många fiender – såväl i Netanyahus högerauktoritära regering som i Hamas.
Lördagsmorgonens massaker och nya folkrättsvidriga bombningar av Gaza gör sorgligt nog en sådan lösning än mer avlägsen. Priset för detta betalas av vanliga människor, palestinier och israeler, som inte får chansen att leva i fred och säkerhet.
I solidaritet fortsätter vårt orubbliga stöd till de krafter i Israel och Palestina som verkar för fred, försoning och en demokratisk utveckling.
– Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.
