Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Olof Palmes Internationella Centers partnerorganisation i Turkiet, Hrant Dink Foundation (HDF), arbetar för fredlig samexistens mellan Armenien och Turkiet. Men arbetet för en normalisering av relationerna har försvårats av eskaleringen av konflikten i Nagorno-Karabach, mellan Armenien och Azerbajdzjan.
Ryssland har historiskt stöttat Armenien, men sedan Ryssland invaderade Ukraina 2022 har detta stöd avtagit samtidigt som Azerbajdzjan har rustat upp militärt för att återta kontrollen över Nagorno-Karabach med stöd av Turkiet.
Sedan december 2022 har befolkningen i regionen, omkring 120 000 armenier, varit under blockad och berövats rätten till mat, medicin och grundläggande hygienartiklar.
”Nästan all infrastruktur slutade att fungera på grund av elavbrott, brist på gas och bränsle under blockaden”, skriver HDF till Palmecentret.
De tillägger att många miste livet i en explosion i ett bränslelager som inträffade den 26 september och att de skadade liksom krigets offer är i akut behov av medicinsk hjälp.
Enligt ett dekret utfärdat av president Samvel Shahramanyan upphörde republiken Nagorno-Karabach att existera den 29 september 2023. Republiken kommer formellt att upplösas i slutet av året och alla statliga myndigheter är beordrade att upplösas senast den 1 januari 2024.
Trots uttalanden från Azerbajdzjan om att den armeniska befolkningen kommer att behandlas som jämställda medborgare i Azerbajdzjan, rapporterar HDF att över 70 000* människor hittills har flytt till Armenien av rädsla för etnisk rensning.
De menar vidare att den stora tillströmningen av människor är överväldigande för de sydliga städerna i Armenien och att bristen på bostäder är en fråga som landet kommer att behöva ta itu med närmast.
*siffran ökar, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR hade Armenien mottagit fler än 88 700 flyktingar den 29 september.
Palmecentrets samarbetsprojekt med HDF påverkas av konflikten i den mån att utsikten för en normalisering av relationen mellan Turkiet och Armenien har försämrats betydligt. ”Civilsamhället i Turkiet har varit tyst i denna fråga, då det inte är något som står högt upp på deras agenda”, skriver HDF.
HDF arbetar också med att kartlägga och motarbeta hatpropaganda. De konstaterar att turkisk mainstream-media rapporterar om situationen i Nagorno-Karabach som en seger för Azerbajdzjan och att offentliga kommentarer på sociala medier är generellt negativa och aggressiva mot Armenien.
De menar att medvetenheten om och intresset för situationen verkar vara lågt globalt, trots den mycket verkliga humanitära krisen. ”Amerikansk och europeisk media inkluderar Nagorno-Karabach som en nyhet, men återigen skapar det inga rubriker.”
HDF uppmanar omvärlden att reagera. ”Det viktigaste som det internationella civilsamhället kan göra är att öka medvetenheten för vad som pågår, särskilt ur ett humanitärt perspektiv.”
Nagorno-Karabach präglas av en sekellång konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan. I december 1991 utropades regionen som en självständig republik i en folkomröstning som bojkottades av azerier efter några månader av krigföring.
1992 tog armenierna kontroll över större delen av regionen som de fram till idag har fortsatt styra självständigt.
Konflikten ledde på 90-talet till massvandringar mellan Nagorno-Karabach, Armenien och Azerbajdzjan. Idag beräknas 500 000 människor leva i flyktingläger i Azerbajdzjan och 200 000 i Armenien.
Armenien har haft stöd av Ryssland traditionellt, men även av USA och Frankrike som bland annat har medlat i konflikten. 2008 antog FN:s generalförsamling en resolution som slog fast att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan med 39 länder som röstade för. Sju länder röstade emot, däribland USA, Ryssland och Frankrike.
Under hösten 2020 eskalerade konflikten till ett 44 dagar långt krig. Azerbajdzjan tog då kontroll över delar av Nagorno-Karabach. Vapenstillestånd utropades i november, men strider har sedan dess blossat upp i flera omgångar.
Källor: Utrikespolitiska institutet.
Så ser regeringens höstbudget ut för det internationella biståndet
Idag har regeringen presenterat sin budgetproposition för 2024. Palmecentret kommenterar några viktiga områden:
Det är positivt att det övergripande målet för biståndet fortsätter att utgå från fattiga och förtrycktas behov. Regeringen utlovar också ökat stöd till demokrati- och människorättsförsvarare, inklusive ökat stöd till demokratirörelser. Det svenska civilsamhällets viktiga roll glöms dock bort.
Men den största nyheten är att den planerade reformagendan av biståndet inte är klar. Om eventuella större förändringar meddelas först i regleringsbrevet till Sida i december är det väldigt kort inpå det nya budgetåret, vilket innebär stor osäkerhet för samtliga biståndsaktörer. Det återstår att se hur prioriteringar i text återspeglas i medel samt hur regeringens omstöpning av biståndet kommer se ut i praktiken.
Det fanns inget överraskande i avsnittet om klimatbistånd. Det är positivt att regeringen lyfter att omställningen är avgörande, att det är de mest utsatta som drabbas av klimatförändringar, och vill se en ökad ambitionsnivå i det globala arbetet. Men ord måste följas av handling.
Regeringen har en fortsatt betoning på bistånd som ett utrikes- och näringspolitiskt verktyg för att driva och värna svenska intressen. Handel och företagande verkar vara universallösningen, och det saknas skrivningar om social hållbarhet – om exempelvis behovet av social dialog på arbetsmarknaden och handelns möjligheter att skapa anständiga arbetsvillkor.
Det är positivt att i en tid av ökande konflikter vill regeringen fokusera det freds- och säkerhetsfrämjande arbetet på att förebygga och hantera grundorsaker till krig och konflikt. Samt att man har med skrivningar om att främja kvinnors deltagande i fredsprocesser, och kvinnors möjligheter till politiskt deltagande. Agendan för kvinnor, fred och säkerhet lyfts även under området för internationell samverkan, vilket är välkommet.
Men Sverige har också historiskt haft en aktiv roll i främjandet av fred och dialog. Det är beklagligt att man väljer att minska anslaget till Folke Bernadotteakademin, och slopa stödet till det svenska civilsamhällets arbete för fred och säkerhet. I stället väljer man att öka investeringar i konflikländer via Swedfund. Helt i linje med regeringens övertro på näringslivets kapacitet att skapa hållbar utveckling.
Överhuvudtaget så är regeringens ansats för defensiv i en värld som aldrig tidigare stått inför lika stora utmaningar som idag, med akut klimatkris, demokratikris, ökande ojämlikhet och ökande konflikter. Att man i budgeten åter har övergett enprocentsmålet och samtidigt kraftigt ökar de militära kostnaderna är talande för den tid vi lever i. Har vi råd att fördubbla försvarsbudgeten från en till två procent av BNP, har vi också råd att slå vakt om biståndet. På lång sikt kommer detta att vara minst lika betydelsefullt för vår gemensamma säkerhet som försvarssatsningarna.
Concord Sverige: Analys av höstbudgeten
Global Bar Magazine: Budget 2024 – vad tycker civilsamhället?
Valet i Zimbabwe: ”Var som en mango – grön på utsidan och gul på insidan”
Zimbabwe har sedan frigörelsen 1980 styrts av samma parti. Statskuppen 2017 som tvingade bort Robert Mugabe var på många sätt resultatet av en intern maktstrid inom regeringspartiet. Skillnaden efter kuppen var att militärer i än högre utsträckning tog upp ledande positioner inom beslutande organ och institutioner, där de tidigare bara varit del av administrationen blev flera nu ministrar. Mugabes tidigare högra hand och vicepresident, Emmerson Mnangagwa, lyftes upp av militären och utsågs till president och även partiets kandidat i valrörelsen 2018.
Oppositionen samlades i en koalition av partier som leddes av Nelson Chamisa (Citizens Coalition for Change, CCC). Den sittande presidenten Mnangagwa valdes då med knapp majoritet och även det här valet gav valkommissionen ZEC honom segern.
Utvecklingen de senaste åren har kännetecknats av krympande socialt, ekonomiskt och politiskt utrymme, med centraliserad makt för presidenten och minskad möjlighet för översyn och kontroll hos parlamentet. Ytterligare begränsande lagstiftning har skapat självcensur hos civilsamhällesorganisationer, likaså har en hel del nya lagar införts som kraftigt begränsar organisations-, förenings- och demonstrationsfriheten.
En läkare eller sjuksköterska som strejkar mer än tre dagar riskerar nu sex månaders fängelse. Den selektiva tillämpningen av lagar kallas ”lawfare”, och har gjort det svårt för oppositionen att verka. Under mandatperioden har de fråntagits partihögkvarter, finansiering och många möten har nekats tillstånd.
Flera av ledarna och aktivister fängslas i väntan på utredning snarare än rättegång, vilket leder till långvariga frihetsberövanden. Oppositionsanhängare förföljs regelbundet och trakasseras. CCC uppmanar därför till en mangostrategi, att även om man kan vara grön på utsidan som Zanu, så får man ändå innerst inne rösta på CCC, som använder sig av den gula färgen.
ZANU-PFs partihögkvarter i Harare i korsningen Samora Machel/Rotten Row. Politbyrån och centralkommittén sammanträder där regelbundet, huset kallas Shake Shake eftersom det liknar förpackningen på en traditionell öl bryggd på durra och majs. Foto: Calle Sundstedt
Inflationen är tresiffrig och hälften av landets befolkning är beroende av matsubventioner. Statsskulden är nästan lika stor som BNP och inga nya lån ges eftersom flera tidigare har förfallit utan betalning.
Under mandatperioden har en lokal valuta återintroducerats men den har tappat i värde mot USD så att köpkraften hos allmänheten ytterligare har försvagats dramatiskt.
Lönerna hos offentliganställda betalas ut i lokal valuta samtidigt som varor och tjänster ofta kräver amerikanska dollar. Många hushåll tar sig runt med hjälp av remitteringar från utlandet, att vänner och släktingar som migrerat sänder hem pengar.
Kvinnors möjlighet till politiskt deltagande i en starkt polariserad miljö är begränsad. Den nya konstitutionen från 2013 har kvoterade platser, de 60 platserna fördelas proportionerligt till partierna utefter hur stödet utfallit i varje provins. Det konkreta resultatet är att kvinnor tar mindre och mindre andel av de direktvalda 210 stolarna, som har specifika valkretsar. Det har minskat med ungefär fyra procentenheter varje val. I år var det bara 70 kandidater som var kvinnor, jämfört med 567 män. CCC hade kandidater till alla 210 valkretsar, tio av 63 som tar plats är kvinnor.
Till de proportionerliga valen i andra kammaren (senaten) så tillämpar de varvade listor (zebra lists), men könsfördelning i parlamentet lämnar mycket i övrigt att önska.
Politiska partiers oförmåga att ha balanserade listor kritiseras av många. Sakhile Sifelani från Women in Politics Support Unit (WiPSU) säger att 50-50 borde gälla de direktvalda platserna. Vid en presskonferens dagen innan valet som anordnades av en valobservatörsgrupp bestående av zimbabwiska kvinnoorganisationer lyfte hon återigen frågan. Lösningarna kan se ut på olika sätt; antingen att valen blir proportionerliga, eller att varannan valkrets behöver representeras av en kvinna och att det skiftar mellan valen, eller att listan med kandidater på en provinsiell nivå behöver vara balanserad.
Så efter valet, vad händer nu? Valövervakarna från EU och USA men även i regionen är samfälliga i sina preliminära utlåtanden, valen når inte upp till internationell standard. För första gången på länge pekar även den regionala organisationen SADC tydlig med att anmärka på oegentligheterna. CCC har förklarat att de anser valet olagligt och att de ska bevisa det. Det officiella valresultatet gav inte styrande parti 2/3-majoritet så under kommande mandatperiod blir det inte lika lätt för dem att stifta lagar utan att konsultera oppositionen.
Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 31/8-2023.
Palmecentret på Globala Torget 2023På Globala Torget får vi träffa författare, organisationer och myndigheter som verkar globalt. Palmecentret kommer inte att finnas på plats med en monter på årets upplaga, men vi medverkar i samtal om hållbara städer, Zimbabwe och författarsamtal:
Fredag kl. 09:15. The blinded city – from Johannesburg to Vienna. Anna Sundström, generalsekreterare, och Helin Sahin, regionchef för MENA och Asien, medverkar. Mer information om evenemanget!
Fredag kl. 17:30. Zimbabwe efter valet. Hopp eller förtvivlan? Calle Sundstedt, programhandläggare södra Afrika, medverkar. Mer information om evenemanget!
Helin Sahin medverkar också på ytterligare samtal på Yttrandefrihetsscenen:
Torsdag kl. 12.30. Kvinna, liv, frihet – Vad händer i Iran idag? Mer information om evenemanget!
Lördag kl. 15.00. Turkiet: Yttrandefrihet i en valautokrati? Mer information om evenemanget!
NÄR: Torsdag 28 sep till söndag 1 okt.
VAR: På Bokmässan i Göteborg (Svenska mässan).
BILJETTER: Köp biljetter här!
”Regeringen sviker fattiga och förtryckta”
På Palmecentret har vi upplevt en första våg av högerregeringens nedskärningar. Det har bland annat inneburit att vi nu inte har samma möjligheter att stödja folkliga rörelser som bekämpar diktaturer.
Det anslag vi tidigare fått från Sida för att kunna informera om vår verksamhet och stimulera till ett ökat internationellt engagemang ströks bort helt, utan förvarning.
Regeringen avser att göra en större satsning på Ukraina. En sådan satsning behövs absolut. Men det ska inte vara fattiga och utsatta människor i utvecklingsländerna som betalar genom minskat bistånd.
För oss i arbetarrörelsen har det allt sedan stridsropet ljöd ”arbetare i alla länder, förenen eder” stått klart att om folket ska ha en chans mot storfinansen och diktatorerna krävs internationell samverkan.
Den insikten har genom decennierna präglat socialdemokratiska regeringar, som fört en aktiv utrikespolitik och stått upp för att vi ska avsätta en procent av våra samlade resurser till att bistå våra medmänniskor.
Även liberaler och kristdemokrater stod länge upp för enprocentmålet.
Pandemier, klimatkrisen, krig, kärnvapen, hotad biologisk mångfald, handelshinder, flyktingarna som riskerar livet på havet. Alla dessa händelser påverkar oss i Sverige och kan bara lösas genom internationellt samarbete.
Den demokratiska tillbakagången i världen, med allt fler auktoritära regimer, innebär att svenska löntagare allt oftare måste konkurrera med löntagare i länder där fackliga krav möts med batonger och tortyr.
Nationalismen som politisk idé borde höra hemma på historiens skräphög. Tyvärr ligger sådana tankar till grund för högerregeringen, som deklarerat att man i sin utrikespolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen.
På utrikesdepartementet pågår nu ett arbete med det som kallas en reformagenda för biståndet. Av biståndsministern har det beskrivits som en historisk förändring av biståndet.
Våra folkvalda i Riksdagen får inte vara med och påverka processen. Vi inom biståndsorganisationerna har haft mycket begränsade möjligheter till dialog.
Regeringen har också sagt man vill koppla samman bistånd och handel. Att stärka fattiga länders möjligheter att exportera och att få rika länder att gå med på att dra ner på tullar och andra handelshinder är ju inte någon nyhet när man diskuterar global utveckling.
Men skulle det på något sätt handla om att binda utvecklingsländer att köpa varor från svenska företag finns forskning som visar att det blir dyrt och ineffektivt bistånd.
Arbetarrörelsen bedrev praktisk internationell solidaritet långt innan staten började med internationellt bistånd. När regeringen skär ner så måste vi åter trappa upp våra egna insatser.
Vi behöver utveckla vårt internationella politiska och fackliga samarbete. Det behövs fler fackliga organisationer som engagerar sig i det fackliga biståndet. Palmecentret finns till för alla som vill engagera sig och bidra.
Regeringen skär ner på biståndet och skrotar enprocentmålet när vi mer än någonsin är i behov av att vända utvecklingen i världen. Den samlade arbetarrörelsen måste högljutt försvara den internationella solidariteten och samarbetet.
Regeringen må svika fattiga och förtryckta men det gör inte vi.
Debattartikeln publicerades först i Arbetet den 11/9/2023.
En klimatpolitik som möter samtidens kriser – hur ser den ut?Ett år med växande ekonomisk kris och oro, en sommar med extrema väderhändelser, och en politik som mest tycks sitta still i båten. Det finns ett växande behov av en sammanhållen politik som förmår möta accelererande klimatkris, ökad social och ekonomisk otrygghet, och ekonomisk kris på ett sätt som stärker sammanhållning, folklig delaktighet och framtidstro.
Hur bör den politiken se ut? Vad vill vi se i kommande statsbudget och klimatpolitiska handlingsplan för att Sverige ska ta steg mot en politik som verkligen möter samtidens kriser?
Rörelser med starkt engagemang för en rättvis klimatomställning startar en serie rådslag med ett panelsamtal under Week of Action.
Magnus Nilsson, Konsult, expert i Hassler-utredningen,
Karin Lexén, Generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Staffan Laestadius, professor emeritus, KTH
Marika Palmér Revera, Utredare för Rättvis omställning, LO
fler kan tillkomma i panelen
Plats: Greenpeace Sverige, Rosenlundsgatan 29A, Stockholm
Evenemanget sänds även online. Länk för online-deltagande meddelas inom kort. Följ uppdateringar i Facebook-evenemanget.
Klimatriksdagen, Greenpeace, Klimataktion, Olof Palmes Internationella Center, Frejas Fond, Artister för miljön, Anslutna till nätverket Allians för Rättvis Klimatomställning. Fler kan tillkomma.
Hur har din sommar varit? För mig har det varit ytterligare en påminnelse om att det helt uppenbart brinner i knutarna. Bokstavligen så när vi talar om klimatet – juli månad var den varmaste som uppmätts för det globala genomsnittet. Enorma skogsbränder har härjat i bland annat Portugal, Grekland och Kanada där tiotusentals människor har tvingats evakuera.
I Sverige har vi i stället drabbats av extremväder i form av översvämningar med bland annat kollapsade vägar och järnvägar som resultat.
Det har också varit en sommar av ovisshet. På Utrikesdepartementet pågår det just nu ett arbete med den så kallade reformagendan för biståndet – en ”historisk förändring” enligt biståndsministern. Det som är uttalat är att högerregeringens utrikes- och biståndspolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen. Mycket mer än så vet vi inte, då det har varit alltför lite öppen dialog med biståndsorganisationer eller i Riksdagen.
Men vi vet att vi gör oss själva en otjänst när vi ställer nationella intressen mot internationell solidaritet. Demokratins kris, krig och kärnvapenhot, ökad migration, klimatkris och pandemier kan inte mötas med murar mot omvärlden. Det är alla händelser som påverkar oss i Sverige och som kräver internationellt samarbete för att lösa.
Trots den vetskapen är det enkelt att sköljas över av uppgivenhet när jag läser den ena dåliga nyheten efter den andra. Men jag påminns om att vi inte får fastna i det tillståndet, för det finns också ljusglimtar.
När forskningsinstitutet V-dem summerade läget för demokratin i världen 2022 lyfte de upp ett antal länder som har ”studsat tillbaka” från att bli alltmer auktoritära och repressiva till att gå i motsatt riktning och i stället stärka demokratin. Faktorer som var avgörande för vändningen är bland annat folklig mobilisering, en enad politisk opposition som samarbetar med civilsamhället och internationellt demokratistöd. Så jag känner hopp och tilltro till vikten av vårt arbete och att vi tillsammans engagerar oss för mer solidaritet, jämlikhet och demokrati.
Det är det hoppet som jag tar med mig in i hösten och Palmecentrets arbete framåt!
OmVärlden sammanfattade i början av augusti vad som har hänt i biståndssvängen under semestern:
OmVärlden: Här är frågorna som togs upp under sommaren
OmVärlden: Läckt dokument oroar biståndsexperter
OmVärlden: Ny syn på jämställdhet då regeringen ändrar sin biståndspolitik
Concord: Biståndsdebatten i media – sommarspecial
Global Bar Magazine: Allt forskningssamarbete stoppas
Aftonbladet: Regeringen stoppar nödvändig forskning (debattartikel av 606 forskare)
Altinget: Det här är din viktigaste agenda, Ulf Kristersson (debattartikel av 38 org.)
Internationell Utblick: Sveriges Palestinapolitik 1948 till 2023
Under den tid som staten Israel existerat har Sveriges Palestinapolitik skiftat. På senare år har Sverige tillhört de mest aktiva i frågan i EU och riktat biståndsmedel till palestinierna. När den nytillträdde högerregeringen nu minskar på biståndet och blir mindre engagerade i frågan finns det därför anledning till en historisk odyssé i ämnet. Måndagen den 18 september bjuder ABF Stockholm, tillsammans med Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet in Mathias Mossberg, Thomas Hammarberg, Evin Incir och Anders Bjurner till ett spännande samtal om Sveriges Palestinapolitik 1948-2023.
NÄR: Måndag 18 september kl 18.00
VAR: ABF-huset, Sveavägen 41, Palmesalen, 1 tr.
Fri entré.
Medverkande:
Arrangeras av: ABF Stockholm, Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.
50 år sedan militärkuppen i ChileHur kunde det ske? Hur agerade Sverige? Hur fortsätter vi organisera oss för en demokratisk, jämlik och rättvis värld?
Välkomna till en hel eftermiddag för att minnas de som blev dödade, torterade och tvingade till flykt av den hänsynslösa militärdiktaturen i Chile mellan 1973-1990.
Under dagen kommer det vara tal, panelsamtal, filmvisningar och kulturella inslag för att minnas och fortsätta kampen för en rättvis och demokratisk värld.
Boka din plats! Det är först till kvarn som gäller.
Evenemanget görs i samarbete med Chiles ambassad i Sverige, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Olof Palmes Internationella Center, Olof Palmes Minnesfond, Nordiska Latinamerikainstitutet vid Stockholms universitet, Landsorganisationen i Sverige och ABF Stockholm.
Internationell utblick: Turkiet efter valen
Den 14 maj 2023 gick Turkiet till parlaments- och presidentval. En bred opposition samlades kring en gemensam kandidat som utmanade president Erdogan. Både i och utanför Turkiet kallades detta ännu en gång för ett ödesval. OSSE har i sin eftervalsrapport pekat på att valet inte var rättvist, särskilt vad gäller den mycket ojämlika tillgången till media i valkampanjen.
President Erdogan och hans parti AKP, som styrt landet mer än 20 år, sitter kvar vid makten. Landet är idag mer polariserat än någonsin, vilket speglas i parlamentet: ytterlighetspartier, såsom ultranationalister och islamkonservativa, är representerade. Vad kommer att hända framåt för Turket, politiskt, ekonomiskt och utrikespolitiskt? Vilka utmaningar står president Erdogan och hans nya kabinett inför, och hur är utsikterna för oppositionen, som är än mer splittrat efter valet?
Evenemanget arrangeras av ABF Stockholm och Olof Palmes Internationella Center.
