Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Hongkongs fackföreningsledare, Carol Ng, Lee Cheuk-yan och Winne Yu sitter fortfarande i fängelse sedan september 2021, för att ha stått upp för fackliga och andra grundläggande mänskliga rättigheter.
Vi uppmanar myndigheterna i Hongkong att upprätthålla sina internationella åtaganden och omedelbart frige dem.
Vi står upp för våra kamrater i Hongkong och kommer alltid att stödja deras kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Rätten att få yttra sig och att fritt få organisera sig i fackföreningar är universell och okränkbar!
– Olof Palmes Internationella Center, LO och Kommunal.
Carol Ng, före detta ordförande för HKCTU och British Airways Hong Kong Cabin Crew Union, Winne Yu, sjuksköterska och före detta styrelseledamot av det nu upplösta fackförbundet the Hospital Authority Employees Alliance och Lee Cheuk-yan Generalsekreterare för HKCTU sitter fängslade i Hongkong anklagade för att ha stört den allmänna ordningen.
De sitter fortfarande fängslade på obestämd tid. I december fick Lee Cheuk-yan avslag på frihet mot borgen i väntan på nästa rättegång. Anledningen till att han inte släpptes, är att risken att han begår nya ”brott” eller lämnar Hongkong anses som överhängande.
Så kom då beslutet i Belarus som alla väntat på, och som innebär slutet för all förekomst av laglig opposition i landet.
Så här beslutade Lukasjenkas ”parlament” i förra veckan:
Då ska man veta att det handlar om 5000 personer som ska rapporteras in till Justitieministeriet med namn, adresser och födelsedata. Någon kallade de här listorna för ”arkebuseringslistor” och inget av de oppositionspartier som fortfarande har registrering tänker i nuläget lämna in några listor över sina medlemmar.
Detta förenklar ju för makten att bilda och driva nya regimvänliga alternativ.
Så blir man av med alla de som tvingats lämna landet pga förföljelser. Det finns andra lagförslag som diskuteras om att ta ifrån sådana personer deras egendom och deras medborgarskap.
De kan likvideras ”i händelse av krigspropaganda, terrorism, extremism, annan verksamhet som är förbjuden enligt lag, verksamhet som skadar statliga och (eller) allmänna intressen”. Även på grund av mottagande av medel och annan egendom från utländska källor.
Det finns exempel från domstol där högläsning på belarusiska ansetts vara ”extremism”. För att inte tala om att klä sig i rött och vitt, symbolen för det fria Belarus.
Vilket bör inskrivas i stadgarna, tillsammans med andra mål och mål som är specifika för varje politiskt parti. Detta är ”att säkerställa okränkbarheten av den konstitutionella ordningen och civil harmoni, deltagande i regeringen genom deras företrädare, bistånd till, genomförande av samt skydd av medborgarnas rättigheter, friheter och intressen, etc.”. Praktiskt, staten kan styra partiernas mål och stadgar.
Detta innebär att de 5-6 politiska partier som har haft officiell registrering sedan 90-talet, däribland den svenska socialdemokratins systerparti BSDP, kommer att upphöra som lagligt parti.
BSDP:s nuvarande partiledare, Ihar Barysau, som befinner sig i exil i Belgien, suckar när vi ber honom om en kommentar.
– Vi har väntat på detta, det var bara en tidsfråga. De belarusiska partierna, även BSDP, kommer att fortsätta att verka och kritisera regimen i exil. När Belarus blir ett fritt och demokratiskt land, kommer vi tillbaka.
Stötta motkrafterna och demokratikämparna i Belarus och runt om i världen:
Krisen i Burma går in på sitt tredje årSituationen i Burma är mycket allvarlig. Militärjuntan håller nästan 14 000 politiska fångar inspärrade under vidriga förhållanden och har dödat 2 900 mänskorättsförsvarare. FN bedömer att 17,6 miljoner människor är i behov av humanitär assistans (34% av befolkningen).
Burma befinner sig i skarp nedåtgående våldsspiral med systematiska övergrepp mot demokratirörelsen, enskilda rättighetsförsvarare och oberoende media.
– Det kan vara svårt att föreställa sig hur djup kris Burma befinner sig i. För att sätta det i perspektiv kan man nämna att under perioden februari till november 2022 genomförde den burmesiska militären 374 luftangrepp med stridsflyg mot civila mål, inlusive sjukhus och skolor. Enligt ACLED (Armed Conflict Location & Event Data) är Burma klassad som den allvarligaste konflikten i världen, säger Michael Hauer, Asienchef på Palmecentret.
Militärjuntan planerar att genomföra allmänna val under 2023. För att säkerställa en valvinst kommer endast partier som ställer sig bakom konstitutionen från 2008 att tillåtas, vilket utesluter i princip opposition. Oppositionen kallar det kommande valet Sham Elections för att understryka att detta på inget sätt kan betraktas som ett öppet och fritt val.
– Militären vill använda valet för att legitimera sitt maktövertagande. Risken är stor att valet kommer att fungera som ytterligare bränsle på elden. Det är viktigt att omvärlden är eniga i sitt fördömande av valet och att ensidigt stödja Burmas oppositionsarbete för demokratisk federalism.
I årets regleringsbrev till Sida skär regeringen ner biståndsbudgeten för Burma med 60 %, från 250 miljoner årligen till 100 miljoner.
– Att regeringen väljer att drastiskt minska stödet till Burma mitt under pågående kris är helt obegripligt. Dessutom går minskningen stick i stäv med statsministerns regeringsförklaring där civilsamhälle och demokratiaktivister skulle vara prioriterade. Med sitt beslut blottar regeringen sin okunskap om situationen i Burma och vilket mervärde Sverige och svenska aktörer kan bidra med i denna svåra situation, säger Michael Hauer.
Stötta de modiga motkrafterna och demokratikämparna i Burma. Swisha en gåva till 123 24 060 72. Märk gåvan med ”Burma”.
Sviktande internationell solidaritetDen här sidan uppdateras
Redan innan valet i september stod det klart att både Moderaterna och Sverigedemokraterna ville slopa enprocentmålet för Sveriges internationella bistånd. I Tidöavtalet och höstbudgeten klargjordes nya prioriteringar för biståndet och de praktiska konsekvenserna presenterades i regleringsbrevet till Sida innan jul. De innefattar bland annat fokus på närområdet och Ukraina, minskat stöd till FN-organ, och nedmontering av informations- och kommunikationsanslaget.
– Den svenska solidariteten med Ukraina och ett långsiktigt stöd är självklart, men att det sker på bekostnad av världens fattiga är osolidariskt, sa vår generalsekreterare Anna Sundström till Global Bar Magazine i december.
Beskedet från regeringen att i princip dra in informations-och kommunikationsanslaget är ett hårt slag mot civilsamhällets granskande och folkbildande verksamhet. Vårt samlade kommunikationsarbete är fundamentalt för att skapa direktkontakt mellan några av världens utsatta och svensk allmänhet, för att lyfta deras berättelser i svensk debatt och för att mobilisera för internationell solidaritet. Det är ett arbete som är fortsatt lika viktigt nu när svenskt bistånd skärs ner och omprioriteras.
Exempelvis skärs stödet till Burma ner med 60% samtidigt som situationen blir allt värre i landet. Även stödet till Palestina drabbas av kraftiga nedskärningar – trots att 2022 var det dödligaste året för palestinier på Västbanken sedan 2006. Stödet till civilsamhällets möjligheter att organisera sig sänks med 10% trots att den auktoritära utvecklingen ökar i vår omvärld och begränsar civilsamhällets möjligheter att verka. Och trots att civilsamhället och demokratiaktivister var ett uttalat prioriteringsområde i statsministerns regeringsförklaring i höstas.
Biståndet ska även villkoras och användas för att öka återvandring, trots att krig och katastrof driver allt fler människor på flykt. Inte bara i Ukraina, utan på många platser runt om i världen.
Dessa nedskärningar i biståndet sker alltså samtidigt som regeringen drar in finansiering till svenska civilsamhällesorganisationers arbete med att synliggöra kriser i omvärlden. Men vi tänker inte tystna.
Ditt engagemang för internationell solidaritet är avgörande för framtiden. Vi hoppas att du vill vara med oss i att högljutt protestera mot de nedskärningar som regeringen nu gör. Och att du vill fortsätta att stötta vår verksamhet och de motkrafter och folkrörelser som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter.
Representanter för Föreningen för utvecklingsfrågor (FUF), Sidas vetenskapliga råd m.fl. skriver om de kraftiga nedskärningarna i forskningsbiståndet. ”Sveriges kapacitet för att medverka i, debattera och granska utvecklingssamarbetet, urholkas således både vad gäller spetskompetens, forskningen, och nyrekryteringen av unga personer”, skriver de.
Debatt: ”Minskat forskningsbistånd drabbar Sverige”
Oscar Ernerot, chef för LO:s internationella enhet, gör en jämförelse mellan angrepp på civilsamhället och fackföreningsrörelsen av auktoritära krafter runt om i världen och den utveckling vi nu börjar se i Sverige.
Debatt: Varför vill regeringen tysta civilsamhället?
Östgruppen skriver att regeringens biståndspolitik riskerar att tysta demokrati- och människorättskämpar som arbetar med att dokumentera och belysa förtryck. Eftersom infokomanslaget i biståndet har bidragit till att just sprida kunskap och lyfta dessa människors röster, exempelvis genom att förse journalister och politiker med fakta om människorättsbrott som annars aldrig hade lyfts i Sverige.
Debatt: Tysta inte de röster som dokumenterar Ukrainakrigets grymhet
Lars Diurlin, forskare vid Institutionen för mediestudier vid Stockholms universitet, skriver om den historiska kopplingen mellan infokomstödet (eller Sidas uppdrag att arbeta med samhällsinformation) och enprocentmålet. Han avslutar bland annat med: ”Vad vi behöver fråga oss är om vi vill leva i ett samhälle som inte aktivt främjar kunskap om omvärlden?”
Debatt: ”Logiskt att regeringen minskar Infokomstödet”
Concord genomför en analys av OECD-DAC:s förtydligande av gränserna mellan migrationspolitik och biståndspolitik. De skriver att ”regeln är att en aktivitet inte kan redovisas som bistånd om den är förknippad med villkor om att uppnå givarens migrationspolitiska mål.”
Analys: OECD-DAC förtydligar gränserna mellan bistånd och migrationspolitik
Internationell utblick: Iran, kvinnorna och revolutionenMissnöjet över bristen på demokrati, mänskliga rättigheter, förtrycket och kvinnornas diskriminerade situation har pyrt länge i dagens Iran. Moralpolisens ingripande mot 22 åriga Jina Amini i september för att hon inte bar sjal på huvudet, och som ledde till hennes död, har intensifierat de folkliga protesterna och lett till omfattande demonstrationer både i Iran och utomlands. Regimen beordrade hårda repressalier mot de protesterande som förorsakat många dödsfall. Flera dödsstraff har utdömts. Iranska kvinnor har gått i täten för motståndet. Man kan tala om två revolutioner i en, dels en kvinnorevolution för förbättrade rättigheter, dels en revolution med krav på demokrati.
Medverkande:
Fataneh Farahani, professor i etnologi, Stockholms universitet
Elisabeth Löfgren, Svenska Pen, ordförande i Fängslade författares kommitté
Peimaneh Mollazehi, författare och människorättsaktivist född i Baluchistan i sydöstra Iran
Samtalsledare:
Bitte Hammargren, Mellanösternanalytiker
***
NÄR: Torsdag 26 januari kl 18.00
VAR: ABF-huset, Sveavägen 41, Katasalen, våning 1.
ENTRÉ: 90 kr, 70 kr för studerande och pensionärer.
Evenemanget arrangeras av ABF Stockholm och Olof Palmes Internationella Center.
Skriv upp dig på Palmecentrets seminarielista och få påminnelser om evenemang:
Internationell utblick: Kärnvapenhot – tillit och motstånd
Fredrika Gårdfeldt, präst i Katarina församling i Stockholm och representant för Svenska präster och pastorer för kärnvapennedrustning;
Brian Palmer, socialantropolog knuten till teologiska fakulteten vid Uppsala universitet;
Elisabet Södersten, psykolog och medlem i Svenska Läkare mot Kärnvapens, SLMKs, vetenskapliga råd.
Veronica Sällemark, sakkunnig i freds- och säkerhetsfrågor.
Var: ABF-huset i Stockholm (Palmesalen, plan 1).
När: Ons 18 januari kl. 18:00
Vi lever i en mycket en svår tid. Kriget i Ukraina och dess globala ekonomiska konsekvenser i form av stigande mat- och bränslepriser har, i kombination med effekterna av klimatkrisen och utarmningen av biologisk mångfald, kraftigt ökat antalet människor som hungrar och lever i fattigdom. Samtidigt lever fler människor än tidigare på flykt; demokratin och de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång och flickor och kvinnor betalar det högsta priset när utvecklingsframsteg rullas tillbaka.
Inför denna extremt utmanande situation gör svenska biståndsorganisationer ett livsviktigt jobb. Vi stödjer sårbara människor med insatser för bland annat fattigdomsminskning, humanitär hjälp, miljöarbete och mänskliga rättigheter. Vi gör detta med finansiering från hundratusentals svenskar som bidrar till vår verksamhet – och med bidrag från den svenska biståndsbudgeten. Med några dagars varsel över julhelgerna, riskerar nu förutsättningarna för att kunna utföra det arbetet att förändras.
Trots att antalet människor i akut behov av bistånd ökar, sänker Sverige sina ambitioner. Redan i våras drog den dåvarande S-regeringen ned biståndet till övriga delar av världen för att finansiera mottagandet av ukrainska flyktingar i Sverige. Nu har den nya SD-stödda regeringskoalitionen övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet, inklusive det som går via civilsamhället.
Sveriges bistånd rankas som ett av de mest effektiva i världen. För att utveckla den höga kvalitet som regeringen säger sig eftersträva krävs tydliga ramar, förutsägbarhet och långsiktighet. Den nya regeringen har ännu inte levererat något av detta. De uppger att de vill reformera biståndet och göra det mer effektivt. Men regleringsbrevet skapar i stället stor osäkerhet om vad som gäller.
Biståndsministern frångår därmed också den form för dialog – de ”gemensamma åtagandena” – mellan regering, myndigheter och civilsamhälle som den förra alliansregeringen införde och som fungerat utmärkt sedan dess för att värna kvalitet och effektivitet i biståndet, och säkerställa förutsägbarhet och förankring i forskning och beprövad erfarenhet inför större förändringar.
Civilsamhället representerar en stor bredd av olika organisationer som i över hundra år utvecklat erfarenheter, expertis och kompetens som utförare av det svenska biståndet. Vår strävan har alltid varit att lära och förbättra vårt arbete. På onsdagen träffar civilsamhället biståndsminister Johan Forssell för första gången. Det är ett kort möte med många organisationer. Vi kommer då att framföra att om Sverige ska kunna fortsätta leverera effektivt bistånd i världsklass så krävs följande av regeringen:
Vi uppmanar därför regeringen att på allvar inleda en dialog med oss för att klargöra de frågetecken som uppstått på grund av regleringsbrevet och för att vi konstruktivt ska kunna bidra till regeringens ambition om ett effektivt, långsiktigt och transparent bistånd. Vi kommer sannolikt ha både samstämmiga och skiljaktiga ståndpunkter om vad som leder fram till en sådan målsättning, men det viktiga är att vi möts och samtalar, för att på sätt öka den samlade kunskapen och ge fler perspektiv på regeringens reformagenda. Vi ser fram emot fördjupade samtal under kommande månader.
Erik Lysén
chef för Act Svenska kyrkan
Anna Tibblin
generalsekreterare, We Effect
Maria Nyberg
generalsekreterare, Union to Union
Anna Stenvinkel
generalsekreterare, ForumCiv
Martin Nihlgård
generalsekreterare, Individuell Människohjälp
Mattias Brunander
tf generalsekreterare, Diakonia
Cecilia Tengroth
generalsekreterare, Svenska FN-förbundet
Petra Tötterman Andorff
generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Louise Lindfors
generalsekreterare, Afrikagrupperna
Anders Pettersson
Executive Director, Civil Rights Defenders
Ingela Holmertz
generalsekreterare, RFSU
Karin Lexén
generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Niclas Lindgren
direktor, PMU
Anna Sundström
generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Andreas Stefansson
generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Mariann Eriksson
generalsekreterare, Plan International
Gustaf Lind
generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF
Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet den 9/1-2023.
Årets Palmepris till frihetskämpar i Ukraina, Turkiet och IranÅrets Olof Palmepris tilldelas Marta Chumalo, Ukraina, Eren Keskin, Turkiet och Narges Mohammadi, Iran. För deras kamp för kvinnors frihet, i en tid då mänskliga rättigheter hotas av krig, våld och förtryck. Med sina liv och sina handlingar har dessa tre kvinnor tillsammans med många medsystrar inspirerat andra och genom sitt engagemang har de gått före och banat väg för de modiga unga kvinnor och män som nu tar kampen vidare för allas våra grundläggande mänskliga rättigheter.
Marta Chumalo är feminist, genusexpert och psykolog. Som medgrundare till frivilligorganisationen Women’s Perspectives Centre har hon i 20 år arbetat med att stärka kvinnor utsatta för våld. Alltsedan 2014 och särskilt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Marta Chumalo varit djupt engagerad i att informera om krigets effekter och möta behoven hos dess offer. Marta Chumalo kräver bland annat en effektiv implementering av Istanbulkonventionen för att ge stöd till krigets offer för sexuellt våld.
Eren Keskin är en människorättsadvokat som under decennier försvarat diskriminerade grupper i Turkiet; etniska minoriteter, hbtqi-personer och flyktingar. Anklagelser och mordhot har riktats mot henne, liksom fler än hundra åtal. Hon har också fängslats för sina åsikter alltmedan Amnesty International förklarade henne som samvetsfånge. Genom att bilda The Association of Legal Aid against sexual violence har hon under årens lopp fått flera militära och höga myndighetspersoner åtalade för grova brott.
Narges Mohammadi är journalist och människorättsaktivist som under årtionden varit en central person i kampen för kvinnors rättigheter och yttrandefrihet i Iran. Hon är en av grundarna till Iranian National Peace Council och förgrundsgestalt i organisationer som Defenders of Human Rights Centre och Legam (Campaign for Step-by-Step Abolition of the Death Penalty). För sitt engagemang har Narges Mohammadi gripits upprepade gånger och avtjänat flera fängelsestraff. Sedan november 2021 sitter hon i det ökända Evinfängelset i Teheran, dömd för att ”sprida propaganda med avsikt att skada staten”.
Pristagarna tilldelas ett diplom och en prissumma på vardera 33 000 USD.
Onsdagen den 1 februari tilldelas pristagarna Palmepriset vid en ceremoni i Stockholms Konserthus med start klockan 16:00. Prisceremonin kommer även att sändas live på minnesfondens hemsida.
På ceremonin deltar Marta Chumalo, pristagare, Eren Keskin, pristagare (digitalt), Stefan Löfven, ordförande Olof Palmes minnesfond, Joakim Palme, Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center. Narges Mohammadi, pristagare, kommer att vara representerad.
Musik framförs av Systrarna Sahin.
För mer information, kontakta Minnesfondens kansli på info@palmefonden.se eller 08 677 57 90.
Styrelsen för Olof Palmes Minnesfond beslutade den 6 februari 1987 att inrätta ett Olof Palmepris. Priset delas ut årligen för särskilt betydande insatser i Olof Palmes anda. Pristagaren/pristagarna får förutom ett diplom en prissumma om totalt 100 000 USD.
Bryt tystnaden om Västsahara
Det har snart gått ett halvt sekel sedan Marocko invaderade och ockuperade en stor del av Västsahara. I början på 90-talet, efter det 16 år långa kriget mellan ockupantmakten och Västsaharas befrielserörelse Polisario, skulle västsaharierna – i likhet med andra afrikanska kolonier – slutligen få välja sin egen framtid: självständighet eller integration med Marocko. Den överenskomna folkomröstningen har fortfarande inte genomförts. I snart fem decennier har västsaharier levt på flykt under extrema förhållanden i den algeriska delen av Saharaöknen och under Marockos förtryckarmakt. I snart sextio år har Västsahara funnits med på FN:s lista över områden att avkolonisera, men förnekats rätten till självbestämmande.
Ett stycke historia fyller fortfarande sin funktion – få människor känner till Marockos ockupation i Västsahara. Ännu färre vet att det sedan två år tillbaka återigen pågår en väpnad konflikt mellan parterna. I november 2020 bröt Marocko den 29-åriga vapenvilan genom att inleda en militärinsats i den FN-kontrollerade buffertzonen. Polisario svarade med att beskjuta den 220 mil långa befästa mur som delar landet.
Till följd av det återupptagna kriget möter västsaharier i det ockuperade området ett intensifierat förtryck. Rapporter från Amnesty, Human Rights Watch, FN-organ och västsahariska organisationer beskriver hur den marockanska säkerhetstjänsten utsätter västsaharier för övergrepp, trakasserier och hot. Förföljelser, godtyckliga fängslanden och ofrivilliga försvinnanden förekommer tillsammans med onödigt och överdrivet våld för att skingra fredliga demonstrationer.
Kriget har även kraftigt försämrat levnadsvillkoren för de västsaharier som lever i självförvaltade flyktingläger i Algeriet. Neddragningar i det humanitära biståndet i samband med Covidpandemin och Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare förvärrat situationen. Majoriteten lever under fattigdomsgränsen, hälften av alla kvinnor och barn lider av anemi och närmare 60 procent står inför risken av osäker livsmedelsförsörjning, rapporterar UNHCR och FN:s livsmedelsprogram, WFP.
Situationen i flyktinglägren betecknas av EU-kommissionen som en bortglömd humanitär kris, vilket åsyftar bristande humanitärt stöd och frånvaron av internationell medierapportering.
Möjligheten att bevaka konflikten och de övergrepp som sker i ockuperade Västsahara är kraftigt beskuren för att inte säga obefintlig. Det gäller alla som inte är beroende eller köpta av den marockanska regimen, det vill säga oberoende observatörer, journalister, politiker och diplomater. I likhet med flera internationella organisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch, har även svenska organisationer som Emmaus och Kristna Fredsrörelsen nekats tillträde eller blivit utslängda och portade från Västsahara. Inte ens FN:s Generalsekreterares särskilda sändebud för Västsahara, Staffan de Mistura, har släppts in av ockupationsmakten. MINURSO, som har funnits på plats i Västsahara sedan 1991 för att organisera folkomröstningen, förblir FN:s enda fredsbevarande styrka som saknar ett mandat att övervaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.
Medieblockaden och tillslutenheten, som är del av Marockos strategiska krigföring, är utmanande men ger inte skäl att negligera Västsahara. Tvärtom är behovet av en allsidig och oberoende nyhetsrapportering om Västsahara större än någonsin. Tystnaden riskerar att inte bara gå i god som ett politiskt ställningstagande utan även kväva en långsiktig lösning som ter sig alltmer avlägsen i spåren av Marockos satsningar på den internationella arenan.
Några av Sveriges främsta experter i internationell rätt och folkrätt, däribland professorerna Ove Bring, Pål Wrange och Said Mahmoudi, har genom åren förespråkat att lösningen på västsaharakonflikten står att finna i folkrätten och rätten till självbestämmande. Både Internationella domstolen i Haag och FN har fastställt att Marocko inte har rätt till territoriet. Senast i september 2021 gjorde även EU:s domstol, för tredje gången, samma bedömning gällande EU:s handelsavtal med Marocko. För tio år sedan var Sverige på väg att agera till stöd för Västsaharas rättmätiga krav på självständighet; 2012 tog riksdagen det historiska beslutet att Sverige skulle erkänna den västsahariska republiken SADR, men riksdagsbeslutet har ännu inte infriats. I väntan på att fler stater liksom Afrikanska Unionen till fullo erkänner den västsahariska republiken kan Sverige ge Polisarios representation i Stockholm diplomatisk status.
Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt. För att rikta ljuset mot en långsiktig lösning och manifestera att rättvisa och mänskliga rättigheter även gäller för den västsahariska befolkningen uppmanar undertecknade Sveriges regering att:
Louise Lindfors, Generalsekreterare Afrikagrupperna,
Kristin Ivarsson, Generalsekreterare Björkåfrihet
Gabi Björsson, Ordförande Emmaus Stockholm
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paul Carlsson, ordförande Praktisk Solidaritet
Benjamin Ladraa, Solidarity Rising
Jan Strömdahl, Ordförande Svenska Västsaharakommittén
Debattartikeln publicerades i Dagens Arena den 8/1-2023
Nu gör vi mer demokratiVi lämnar ett år bakom oss som har varit mer omvälvande än på länge. Under 30 år har demokratin ökat i världen, för att nu sjunka drastiskt. Och i 30 år har Olof Palmes Internationella Center funnits. Låt oss fokusera på hoppet och lösningarna, som finns i världen genom alla de modiga motkrafter som kämpar för fred, demokrati och säkerhet, med risk för sina rättigheter och liv. Det är vi som tillsammans skapar en hållbar framtid.
I Sydamerika ser vi en våg för demokrati växa. Under året har Colombia och Brasilien röstat fram progressiva och demokratiska ledare och regeringar efter årtionden av högerauktoritärt styre. Olof Palmes Internationella Center stödjer fredsprocessen i Colombia och ett stort nätverk för kvinnliga politiker över hela Sydamerika, som utgör grogrund för demokratisk organisering.
Demokrati behövs också för att rädda världen från en klimatkatastrof. Kartläggningar slår fast att demokratier är mer ambitiösa i sina klimatåtaganden och har konsekvent högre ambitioner än auktoritära stater.
Sedan Rysslands anfallskrig mot Ukraina inleddes 24 februari har Putin gjort allt för att slå ner kampviljan och motståndet hos ukrainarna, men misslyckas. Den ”fackliga livlinan” har snabbt organiserat sig på plats och sett till att rätt hjälp kommer fram med stöd av oss fackliga kamrater här i Sverige.
Domedagsklockan för en kärnvapenattack står på fem i tolv igen, precis som under kalla krigets mest anspända dagar. Och detta redan innan Ryssland invaderade Ukraina. Här måste ned-och avrustningen skyndas på. Inte som kärnvapenstaterna gör idag och ökar investeringarna i massförstörelsevapnen och kapprustar arsenalerna.
Vi har fått en regering som säger att utrikespolitiken i första hand ska främja Sveriges intressen. Som om vi inte redan har fått mer än nog av ledare som satt sin egen nations intresse framför vad som är bäst för planeten. Ett första och allvarligt tecken på att regeringen är på fel spår är beslutet att slopa enprocentmålet för utvecklingsbiståndet. I stället ska treåriga budgetramar bestämma biståndets storlek. Med Tidöavtalet bryter Kristerssons gäng en 60-årig svensk tradition på det biståndspolitiska området. Nedskärningen av biståndet sker dessutom i en tid när världen går i fel riktning och behovet av samverkan över gränserna är större än någonsin.
Ett andra och lika allvarligt tecken på att regeringen drar åt fel håll är skrotandet av den feministiska utrikespolitiken, som infördes 2014 av dåvarande utrikesminister Margot Wallström, numer ordförande för Olof Palmes Internationella Center. Genom den feministiska utrikespolitiken har Sveriges officiella hållning varit att i alla sina utrikesrelationer jobba för att stärka flickor och kvinnors mänskliga rättigheter. Flera länder har tagit efter. Det visar på farlig tondövhet att skrota den feministiska utrikespolitiken samtidigt som våld och övergrepp har ökat under och efter pandemin, kvinnor i Iran är beredda att offra sina liv för att uppnå frihet och flickor i Afghanistan inte tillåts att gå i skolan.
Det finns hopp! I land efter land har människor fått nog. Med risk för sina liv protesterar folket i Burma, Belarus, Turkiet, Kina och nu senast Irans kvinnor mot förtryck och vanstyre. Tillsammans står vi upp för alla människors lika rätt.
Där gör vårt arbete skillnad. För det är avgörande att stödja motkrafterna i civilsamhällen och i politiska oppositioner. Och de som organiserar sig fackligt. Vägen till fria och demokratiska samhällen har aldrig varit enkelriktad eller spikrak. Det är uppenbart att demokratifrågan inte kan frikopplas från frågan om hållbarhet, ekonomisk och social rättvisa, fattigdom, jämlikhet och jämställdhet.
”Den svenska arbetarrörelsens sekellånga kamp för demokrati och rättvisa har därför också varit historien om internationell solidaritet” sa Olof Palme;
I vår sammankopplade värld kan vi inte blunda för det som sker utanför våra egna gränser. I solidariteten, i det ömsesidiga beroendet av varandra, ryms även en självbevarelsedrift. Tillsammans gör vi mer demokrati.
Gott nytt år!
