Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Utrikespolitiken brukar beskrivas som den första försvarslinjen. Att genom diplomati, medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder öka Sveriges möjligheter att verka för avspänning och stabilitet och bidra till att möta de globala utmaningar vi står inför. I den utrikespoliska agenda Ulf Kristerson presenterat framgår tydligt vad det är Sverige ska försvaras mot; Rysslands krig och människor på flykt. Utrikespolitiken styrs om för att handla mer om närområdet, stänga gränser och använda bistånd som ett verktyg för egna migrationspolitiska syften. Ett tydligt högernationalistiskt och alltför snävt perspektiv som riskerar att i stället öka vår sårbarhet.
Vi befinner oss i ett oroande säkerhetspolitiskt läge.Rysslands anfallskrig mot Ukraina påverkar Sveriges säkerhet. Stödet till försvaret och återuppbyggnaden av Ukraina måste fortsatt prioriteras. Men vi kan inte bortse från krigets globala effekter och bakomliggande orsaker. Två decennier av auktoritär utveckling i Ryssland ser vi nu resultatet av. Men den auktoritära utvecklingen stannar inte vid den ryska gränsen. I hela världen går demokratin kräftgång. Endast 14 procent av världens befolkning lever i en liberal demokrati och antalet illiberala och auktoritära stater ökar snabbt. Demokratins nedgång bäddar för fler krig, konstaterar statsvetarprofessorn Staffan I Lindberg.
”Att hantera migrationens grundorsaker genom att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, allt det som faktiskt alltid varit målet för svenskt bistånd, hamnar i skymundan.”
Om den förra regeringens utrikespolitiska demokratisatsning nu tas vidare är oklart men att den feministiska utrikespolitiken slopas var väntat, eftersom högern låst fast sig vid att kritisera begreppet i stället för att fokusera på innehållet. I en tid när hat, hot och fysiska trakasserier mot världens kvinnorättsförsvarare ökar blir signalen till omvärlden ett minskat fokus på kvinnors och flickors rättigheter.
Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer, internationella investeringar minskar också och ländernas skuldbörda ökar. Ökade energi- och drivmedelspriser, brist på tillgång till mat och högre livsmedelspriser i spåren av det ryska invasionskriget leder till ökad fattigdom och hunger runt om i hela världen. FN:s generalsekreterare har vädjat till den rika världen att höja ambitionerna så att de fattiga länderna ska ha möjlighet att möta klimatförändringarnas effekter. För att vända tillbaka utvecklingen som rullats tillbaka under covid-pandemin och för att förebygga hunger och konflikt som hotar i spåren av den globala livsmedelskris vi står inför. Då gör i stället den tillträdande regeringen precis tvärtom och sänker ambitionerna. Och låter samtidigt världens fattiga betala för solidariteten med Ukraina.
Liberalerna och Kristdemokraterna har trots löften innan valet tvingats acceptera att enprocentsmålet i biståndet nu slopas. Det ska vara resultaten som räknas, inte ett utbetalningsmål, konstaterar Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring. Bara några minuter efter att han stolt presenterat ett utgiftsmål om två procent för det svenska försvaret. Varför det är fel med utgiftsmål för biståndet samtidigt som är helt i sin ordning för försvaret är både ologiskt och osolidariskt.
I stället för att fortsätta den nu 60-åriga traditionen av att investera en hundradel av vårt växande välstånd i global utveckling föreslår regeringen en treårig budgetram för biståndet som succesivt minskas och samtidigt villkoras med migrationspolitiska krav. Biståndet ska bidra till återvandring och frågan om samarbete med “främmande stater” för att åstadkommande ett effektiv återvändande ska prioriteras. I klartext innebär det att svenskt bistånd kan komma att användas till mer av gränsövervakning och insatser som ska förhindra migration till Europa. Eller till att bygga fängelser i andra länder som Ebba Busch föreslagit. Att hantera migrationens grundorsaker genom att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, allt det som faktiskt alltid varit målet för svenskt bistånd, hamnar i skymundan.
”Många av de utmaningar vi står inför är globala. Därför måste utrikespolitiken ha ett globalt fokus. På samma sätt måste den nationella politiken ha ett utrikespolitiskt fokus.”
Kritiken från civilsamhällesorganisationerna har varit skarp. Både mot minskad budget och viljan att göra biståndet till ett verktyg för migrationspolitiken. Kristdemokraternas Gudrun Brunegård tror att civilsamhället blir lugnare när budgeten presenteras eftersom ”de blir vinnarna”. Men kritiken har lika mycket handlat om att regeringen ställt biståndets olika delar mot varandra. Det humanitära biståndet har lyfts fram som särskilt viktigt och något som ska prioriteras. Men det långsiktiga biståndet ska ju förebygga akuta kriser och behovet av kortsiktiga humanitära insatser. För att öka stödet till civilsamhället ska stödet till multilaterala organisationer minska. Men flera av FN:s organisationer samarbetar nära civilsamhället och har en enormt viktig roll att spela för dialog och medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande insatser. När Sverige och andra demokratiska länder minskar stödet till FN-systemet ökar andra aktörer, till exempel Kina, sin finansiering och därmed sitt inflytande. På sikt riskerar det att ytterligare underminera det så viktiga internationella samarbetet och stärka de auktoritära krafter som bidrar till mer av krig och konflikt, fler flyktingströmmar och fler humanitära kriser.
FN-systemet har absolut sina brister men ett fortsatt engagemang för att utveckla och effektivisera arbetet är helt nödvändigt för världsfreden, för vår möjlighet att möta de existentiella hot vi står inför och att vända den negativa demokratiska utvecklingen. På samma sätt är EU en viktig arena och ett ökat engagemang naturligtvis välkommet. Men inför det svenska EU-ordförandeskapet nästa år har regeringen bara valt att gå vidare med fyra av de fem prioriteringar som pekats ut. Det femte, rättsstatens principer, lämnas därhän. Samtidigt ger sig utrikesutskottets ordförande Björn Söder på organisationen Civil Rights Defenders som kallat Tidöavtalet en ”överenskommelse för ett mer repressivt och rättighetsfrånvänt Sverige”. Organisationen borde inte få bidrag från Sveriges skattebetalare, rasar Söder och slår fast att ”med en ny regeringen finns möjlighet att dra in dessa miljonstöd av svenska skattemedel”.
Många av de utmaningar vi står inför är globala. Därför måste utrikespolitiken ha ett globalt fokus. På samma sätt måste den nationella politiken ha ett utrikespolitiskt fokus. Människor runt om i världen tappar tron på demokratiska system och vänder sig till populistiska och auktoritära ledare med budskap om enkla lösningar när ojämlikheten växer och demokratin inte levererar. Det handlar om ledare som använder demokratin för att nedmontera densamma, som behåller makten genom ökad repression och förtryck av oliktänkande. Här har vi mycket att lära av civilsamhället i länder som Ungern, Serbien, Turkiet, Filippinerna och Brasilien. Också det blir en viktig del av utrikespolitiken i en tid av demokratisk tillbakagång och ökad repression. Hur kan deras erfarenheter hjälpa oss att skydda våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter?
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades i Dagens Arena den 21/10-2022.
Kommentar om den blivande regeringens biståndspolitik– Det är oroväckande att den omvärldsbild som den blivande regeringen tecknade vid presentationen idag stannar vid Europas gränser. Där saknades alla de pågående kriser som sker på andra håll i världen. Klimatnödläget syns i den pågående hungerkatastrofen på Afrikas horn, och i vattnet som ännu inte sjunkit undan efter de extrema översvämningarna i Pakistan. Människor som kämpar för demokrati, miljö och mänskliga rättigheter förföljs, trakasseras, fängslas och dödas i en lång rad länder. Dessa kriser kommer att påverka Sverige och förutsättningarna för politiken under den kommande mandatperioden.
– Vi är bekymrade över att Ebba Busch under presskonferensen, när hon fick en fråga om biståndet, valde att göra svepande och dåligt underbyggda uttalanden om att ”ösa in pengar i verksamhet med tveksam effekt” snarare än att peka på de viktiga och väldokumenterade resultat som Sveriges bistånd ger, och de extrema behov som finns i världen idag.
Vid presskonferensen berättade Ulf Kristersson att det långsiktiga åtagandet att ge en procent av Sveriges BNI i internationellt bistånd kommer att ersättas av en treårig budgetram i kronor och ören. Budgeten kommer att minska, men det gavs inget besked om hur mycket.
– Vi beklagar djupt att den kommande regeringen lämnar det långsiktiga åtagandet att bidra med en hundradel av Sveriges BNI i arbetet för att minska människors lidande och skapa en mer rättvis, hållbar och trygg värld för alla. Enprocentåtagandet har gett långsiktig stabilitet och bidragit till att ge Sverige anseende, auktoritet och inflytande i det internationella samarbetet. Inte minst Sveriges starka stöd till FN-organen har stor betydelse och behöver värnas.
Storleken på kommande nedskärningar förhandlas uppenbarligen fortfarande och presenteras i den kommande budgeten.
– Fram till dess budgeten läggs på riksdagens bord finns ännu möjlighet att påverka biståndets omfattning. Biståndet behövs mer än någonsin, och vi civilsamhällesorganisationer kommer att göra vårat yttersta för att neddragningen blir så liten som möjligt.
Samarbetsavtalet ger få besked om utvecklingssamarbetets innehåll. Inriktning och ambition för utrikespolitiken som helhet ligger utanför samarbetsavtalet. Däremot nämns biståndspolitiken som ett medel i den kommande regeringens strävan att öka återvändande från Sverige, motverka irreguljär migration och minska grundorsakerna till migration.
– Vi måste låta bistånd vara bistånd. Sveriges bistånd är att stödja människor som lever i fattigdom och förtryck. Att använda biståndet för att uppfylla andra mål skapar oreda i biståndspolitiken, och är ett svek mot de människor som behöver stöd. Det är dessutom ett allvarligt avsteg från de internationella principerna för effektivt utvecklingssamarbete, principer som Sverige har varit pådrivande för. Flera studier visar att villkorande av bistånd är ett ineffektivt verktyg för att påverka migration.
Viktigt att Sverige inte backar från sitt ansvar
Ulf Kristersson aviserade också en reformering av utvecklingssamarbetets innehåll, ett tydligt fokus på Sveriges långsiktiga förpliktelser och stödet till Ukraina.
– Vi välkomnar att den kommande regeringen bekräftar ett fokus på ”Sveriges långsiktiga förpliktelser” och kommer att hålla den kommande regeringen ansvarig för detta. Vi är också redo att bidra med våra erfarenheter och kunskaper i en kommande reformering av politikens inriktning. Civilsamhället är under attack runt om i världen och då är det viktigare än någonsin att Sverige bidrar och inte backar från sitt ansvar att stå upp för mänskliga rättigheter globalt.
Vi ser fram emot en bredare presentation av utvecklings- och biståndspolitiken i den kommande regeringsdeklarationen. Och vi förväntar oss att begrepp som jämställdhet och mänskliga rättigheter, vilka i hög grad lyser med sin frånvaro i samarbetsavtalet, kommer att få ett större utrymme.
Anna Johansson, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Civilsamhällets förutsättningar att verka begränsas runt om i världen, med kränkningar, hot och förtryck som vardag. I en tid då demokratin hotas och utrymmet för det civila samhället krymper är solidaritet och stöd från omvärlden och Sverige avgörande.
I Israel och Palestina verkar civilsamhällesorganisationer under stor press. Trots riskerna fortsätter de kämpa för demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling och fred.
Delegationen kommer att besöka samarbetspartner som exempelvis arbetar för pressfrihet i Palestina, bedriver jordbrukskooperativ, projekt för kvinnors ekonomiska självständighet, samt skapar förändring genom konst och kultur – alla med mänskliga rättigheter som grund.
Med resan vill deltagarna belysa de lokala civilsamhällesorganisationernas viktiga arbete och förutsättningar de lever och verkar under samt vikten och resultatet av svenskt bistånd till civilsamhället i Israel och Palestina.
Anna Johansson, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Hon skrattar när hon pratar, inte hysteriskt, inte högt. Det är ett sofistikerat och reflekterande skratt. Det har hon gemensamt med många av dem jag träffat i Turkiet, de som förlorat någon nära. De är barn till, syskon till, mammor till journalister, advokater, politiker, människor som en gång ville ha frihet men dödades i ett attentat, i fängelset, under tortyr eller i en gatuprotest.
Överlevarna ärvde de dödas smärta och tog kampen vidare. Mammorna bildade ett nätverk, Lördagsmammorna (Cumartesi Anneleri) 1995. På jakt efter sina försvunna barn träffas de varje lördag på Galatasaraytorget i Taksim. De kräver att staten lämnar tillbaka deras anhöriga. Levande eller döda.
Aishas bror torterades till döds i fängelset. Hon håller i sin mors arm när hon sitt-protesterar med sonens bild i handen. Ibland får Lördagsmammorna tillbaka kvarlevorna av sina släktingar. I en plastpåse levererar staten rester av det som en gång var en människa med minnen.
I en av föreningarna arbetar Aisha för kurders akademiska frihet, i den andra med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter. Det är gångavstånd mellan de två, belägna precis bakom Taksim i Beyogludistriktet.
Förr hade många civilsamhällsorganisationer sina kontor här. Så är det inte i dag. Beyoglu har förändrats. Det är mer konservativt, ibland hotfullt. Progressiva röster tvingades ut efter kuppförsöket 2016.
Olof Palmes Internationella Center stödjer deras arbete sedan flera år tillbaka. Här i Turkiet är behoven stora. Samtidigt har människorättsförsvararna oddsen emot sig, många fängslas.
Deras verksamhet följs noga av staten. De som vågar prata och skriva om begångna brott och utkräver ansvar riskerar åtal och fängelse. En av dem är advokaten Eren Keskin, ordförande för Women’s Free Legal Aid Association. Deras mångåriga kamp har lett till att militärer skyldiga till grova våldtäktsbrott har åtalats. Förbättringar, om än små, har skett i den turkiska strafflagstiftningen.
Det är proppfullt med människor i kostym, insläppta efter långa kroppsvisiteringar och namnkontroller. Ingen vågar lämna byggnaden ens för en kort rast. En kringelförsäljare som smugit in är populär. Kön är lång för att köpa en sesamkringla och te med en sockerbit i. Huvudrättegången mot över tiotusen kurdiska politiker, anklagade för stöd till det terrorklassade PKK, är inledd. Rättssalen i Diyarbakir har byggts ut. Aldrig förr har så många åtalats samtidigt.
På åhörarsätet längst fram sitter advokaten Selahattin Demirtas, då endast 37 år och sex månader gammal på ordförandeposten för Freds- och Demokratipartiet. Demirtas vänder sig om och hälsar på gästerna bakom. Våra blickar möts. Ingen vet då om hans stundande öde som även blir Turkiets: grundlösa anklagelser, rättslösa arresteringar och långa fängelsestraff. Inte heller någon annan i rättssalen förutspår det som komma ska.
Förutom en kvinna, född i västra Turkiet 1959 i en välbärgad familj, med en jurist till farfar och kemiingenjör till mormor. Hon får namnet Eren – ett unisexnamn som kommer att passa henne utmärkt. ”Den turkiska republiken är grundad på folkmord” säger hon ”och Turkiet måste försonas med sitt förflutna för att bli en demokrati”.
Spänningen i rättssalen är skälvande. Sockerbiten i téet har gjort sitt, ingen slumrar till. Bland svarta kavajer och långa advokatrockar syns Eren på långt håll, den enda i rättssalen med färg. Den kraftiga sminkningen runt ögonen, en tydlig röd kontur runt läpparna, den lilafärgade hårslingan står i kontrast mot det som är färglöst. Ljudet från hennes klackar ekar på väg mot talarstolen.
En ljus röst fyller rummet när hon säger: ”jag försvarar samtliga åtalade”. Där hon står är hon ouppnåelig. Oövervinnerlig. Mäktig. Framför allt, och kanske det som kännetecknar henne mest – modig.
Tillbaka i Istanbul träffas vi på deras kontor bakom Taksim. Med ryggen mot Galatasaraybadet är byrån strax till höger. Bakom badets väggar går nakna skrubbkvinnor, många med romskt ursprung, med kutryggar och skrubbar välbärgade kroppar. Bekymmerslösa turister ligger på marmorstenen i mitten av badet och beskådar takkupolen som välver sig högt över. Svettdroppar dryper nedför skrubbkvinnors slitna kroppar när de tyst erbjuder massage och vill få betalt för det, svart. Deras chef får inte höra.
Eren Keskin är i Stockholm för att uppmärksamma läget i Turkiet. ”Hon ser inte seriös ut med det där sminket”, säger en man som argumenterar livligt för sin ståndpunkt. Mäns verbala påhopp på Erens smink är inget nytt, det började i 80-talets Turkiet. Eren bryr sig inte längre om påhoppen som övergått till mordhot.
Hon har annat i tankarna. Rättssäkerheten i Turkiet är urholkad, opposition och kritik ses som terrorism. Straffrihet för de som begår brott mot mänskliga rättigheter är enorm. Samtidigt har Turkiet tagit emot fyra miljoner syriska flyktingar och människorättsorganisationer får inte tillträda flyktinglägren.
Eren kräver att uppgifter om våldtäkter och prostitution inom lägren utreds. I Stockholm får hennes utsagor föga uppmärksamhet. Europa som snart stänger sina gränser säger att Turkiet, EUs gränsvakt, är ett säkert land.
Stockholm är kall en tidig morgon i mars då Eren är i stan. Hon bär en tunn jacka, vi promenerar. Fryser du inte, frågar jag. Nej, säger hon, bara att kunna röra mig som jag vill, vara fri, kylan och luften ger mig kraft.
På kvällen går vi till en konsert vid Nybrokajen. Jag älskar att sjunga, säger hon. Tillbaka i Turkiet får Eren utreseförbud, kommunarrest och en miljon kronor i böter. Hon tar ett banklån och betalar, annars fängslas hon.
Året om bär Eren tunna kläder. Det är inte första gången hon bryter mot en oskriven regel bland politiskt aktiva i Turkiet: ”klä dig varmt inför åtal, fängelset är kallt”. I en av sina egna rättegångar viskar Eren snabbt i sin väns öra innan domen: ”ta hand om mina katter om jag inte kommer hem”.
Eren skrattar varje gång jag frågar hur hon mår. ”Vi mår okej” svarar hon, alltid i pluralis. Hon går ofta till de begrepp som Hannah Arendt efterlämnat om den banala, radikala och extrema ondskan för att förstå sitt eget land. Våldet mot kvinnor har ökat lavinartat. Turkiet är mer oförutsägbar än någonsin.
Ändå tror Eren på att rättvisan kan komma om kampen fortsätter. Den breda kvinnorörelsen, och solidariteten, är garanten för demokratin enligt henne. Hon talar om ett vi och påminner om att det som händer långt bort är nära nog att påverka oss alla. ”Än har vi chansen att ändra det som händer här”, säger Eren, ”men det är bråttom”.
Turkiet grundades 1923 ur det besegrade Osmanska riket. Nationalhjälten Mustafa Kemal, som fick titeln Atatürk, är landets grundare.
Turkiet anslöt sig till FN 1945 och blev en tidig medlem i Nato 1952. Landet närmade sig redan 1963 den europeiska gemenskapen, fick kandidatstatus 1999 men har till dags dato inte beviljats medlemskap i EU.
Turkiet ser sig som en del av Europa, då landet befinner sig i de båda världsdelarna Europa och Asien som delar staden Istanbul. Under senare år har dock Turkiet gått i en sådan riktning att landet inte kvalificerar sig vid en eventuell utvidgning av EU.
Under president Erdogans styre har Turkiet gått från att vara en demokrati till att bli en skenbar sådan. Förtryck och förföljelse tillhör i dag vardagen för oppositionella politiker och aktiva i civilsamhället, för akademiker och den fria pressen likaså. Erdogan och hans islamkonservativa parti AKP har under stora delar av 2000-talet regerat och haft en till en början reformvillig agenda. Men så småningom har grova inskränkningar på demokratiska fri- och rättigheter skett allt eftersom rättsväsende, media och andra betydande institutioner kontrollerats allt mer.
Efter den misslyckade statskuppen 2016 utpekar och fängslar den turkiska regeringen de flesta meningsmotståndare mot bakgrund av lösa anklagelser om att dessa skulle tillhöra Gülen-rörelsen eller PKK.
Inför valet 2023 försöker nu en bred opposition samlas kring en gemensam kandidat som kan utmana president Erdogan.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 29/9-2022.
”Stora risker med nya demokrativillkor”På sitt bord kommer Sveriges nytillträdda regering snart att ha ett lagförslag om demokrativillkor som krav för statligt stöd. Först för trossamfunden (Svenska kyrkan undantaget) och organisationer som får pengar via allmänna arvsfonden och i nästa led för allt statligt stöd till civilsamhället. Intentionen är god, men riskerna med förslaget så stora att vi vill uppmana den nya regeringen att göra ett omtag.
Lagstiftning måste vara förutsägbar. Högt ställda beviskrav och tydliga ramverk är en förutsättning för att en lag ska vara effektiv, proportionerlig och rättssäker. Uppfyller inte lagstiftningen om demokrativillkor detta kommer den, helt i motsats till sitt övergripande syfte, bidra till att motverka både demokratisk utveckling och religionsfrihet.
Vi är vana vid noggrann kontroll och uppföljning av hur skattemedel används. Som strategiska partners till Sida vidareförmedlar vi årligen mångmiljonbelopp av svenska biståndsmedel. Bland oss och våra 220 medlemsorganisationer och deras internationella partners återfinns allt från små gräsrotsrörelser till nationella riksorganisationer, sekulära och trosbaserade civilsamhällesorganisationer samt trossamfund. Sammantaget representerar vi flera miljoner svenskar som på olika sätt engagerar sig i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, i Sverige och utomlands. Det gör vi utifrån en mångfald av övertygelser och trosuppfattningar. Mot den här bakgrunden har vi i likhet med olika remissinstanser välkomnat tydliga, transparanta och rättssäkra demokrativillkor för det statliga stödet. Precis som flera andra har de remissvar några av oss skrivit också betonat vikten av förutsägbarhet och rättssäkerhet och det är med mycket djup oro vi nu ser att flera av problemen kvarstår i den slutgiltiga regeringspropositionen. Vi håller självklart med om att utövande av hot, tvång, våld, diskriminering och på annat sätt motverkande av demokratin är grund för exkludering. Vår kritik gäller lagförslagets utformning och otydligheten kring omfattning och implementering.
Definitioner av hot, tvång, våld och hets mot folkgrupp har i lagförslaget helt frikopplats från svensk straffrätt. Det krävs inte någon fällande dom, det krävs inte ens en polisanmälan, det räcker att en beslutsfattande myndighet anser sig ha tillräckliga skäl för att påbörja en utredning och sedan tillräckligt starka skäl för att dra in stöd.
Företrädarskapet, alltså de fysiska personer som omfattas av demokrativillkoren, definieras som vem som helst som företräder en organisation internt eller externt inom ramen för dess verksamhet. Det gäller alltså även frivilliga, och då ingen ålderskategorisering finns torde även minderåriga företrädare innefattas. Granskning av företrädares förehavanden ska enligt lagförslaget kunna ske utan den granskades, eller dess närmaste krets, kännedom.
När vi ställt frågor till kulturdepartementet om hur en rättssäker och proportionerlig tillämpning ska säkras har svaret varit att vi får lita på att gränsdragningarna utkristalliserar sig framöver. Säkerhetsventilen är, enligt lagförslaget, en undantagsklausul vilken ger möjlighet till fortsatt stöd under särskilda omständigheter. Men när lagförslagets grundregler innebär så stora risker för godtycklig tillämpning framstår undantagsmöjligheten lätt som ännu en risk för ökad godtycklighet snarare än en trygghet.
I praktiken innebär lagförslaget ett mycket omfattande tolknings- och kontrollansvar för samfund och organisationer. För vem vill riskera att hamna på fel sida om de tillämpningslinjer som enligt lagstiftaren så småningom ska utkristallisera sig, men som ingen ännu vet var de går? Varken civilsamhällesorganisationer eller trossamfund vill, eller kanske kan, lägga tid och pengar på rättsprocesser i förvaltningsdomstolen för att rentvå sig. Än mindre vill de riskera att stämplas som ickedemokratiska i allmänhetens ögon medan utredningar pågår. Risken är att lagförslaget ökar misstänksamhet, självcensur och ”cancelkultur” inom svenskt civilsamhälle, eller att organisationer och samfund helt avslutar statliga finansieringssamarbeten och backar i sina relationer till staten.
Det kan därför starkt ifrågasättas om det slutgiltiga lagförslaget kommer att gynna den levande demokratin, det pluralistiska civilsamhället och möjligheten att utöva religions- och övertygelsefriheten på ett effektivt sätt. Snarare finns stor risk att lagförslaget i sin nuvarande form bidrar till radikalisering, isolering och bäddar för de parallellsamhällen som lagstiftaren säger sig vilja undvika.
Regeringen motiverar begränsningarna av föreningsfriheten och religionsfriheten med att statligt stöd är en förmån och inte en rättighet, och med att begränsningarna är nödvändiga inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Även om statligt stöd skulle kunna ses som en förmån, måste både föreningsfriheten och religionsfriheten tillämpas i sin kontext och begränsningar ska alltid vara proportionerliga, nödvändiga och effektiva. Internationell rätt ställer mycket höga krav på att all lagstiftning som berör föreningar, inklusive statligt stöd till dessa, ska vara tydlig och förutsägbar. I Sverige har relationen mellan stat och civilsamhälle under lång tid präglats av hög tillit och starka finansiella band och många organisationer och samfund är i praktiken i dag beroende av statligt stöd för sin verksamhet. Argument om statligt stöd som enbart en förmån framstår därför som främmande och det vi egentligen talar om är då en total omförhandling av relationen mellan staten och det svenska civilsamhället.
Skulle nuvarande proposition bli till lag riskerar den att kraftigt beskära det demokratiska utrymmet för hela det svenska civilsamhället. Vi ställer oss mycket tveksamma till om denna lagstiftning kommer att vara effektiv och uppnå de resultat den avser att säkra: att statligt stöd inte går till klandervärd verksamhet.
Anna Stenvinkel, generalsekreterare Forum Civ
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Charlotta Norrby, generalsekreterare Svenska missionsrådet
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM
Niclas Lindgren, direktor, PMU
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till kvinna
Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 8/10-2022.
Till stöd för folket i Iran – omvärlden, agera!I över 40 år har den iranska regimen hållit sin befolkning gisslan och förvägrat dem grundläggande fri- och rättigheter. Vi stödjer de fredliga demonstrationerna i Iran och fördömer regimens brutala svar mot demonstranter och kritiker. Vi uppmanar utrikesdepartementet att kalla upp den iranska ambassadören i Sverige och EU att införa nya riktade sanktioner mot den iranska regimen.
Den islamiska regimen kränker kvinnor och tvingar dem bland annat att täcka håret när de vistas utanför hemmet. Den 22-åriga Jina (Mahsa) Amini greps den 16 september vid ett besök i Teheran. Gripandet skedde för att hennes huvudbonad (hijab) inte satt på rätt sätt enligt sedlighetspolisen, även kallad moralpolisen. Hon kom senare att mista livet efter att ha misshandlats av sedlighetspolisen.
Med början i Jinas hemstad Saqqez, i provinsen Kurdistan, har landsomfattande protester och strejker inletts över hela Iran. Ett dussintal demonstranter har dödats av iranska styrkor och hundratals människor har gripits, inklusive människorättsaktivister, journalister, kulturprofiler och idrottare som har uppmärksammat dödsmisshandeln av Jina Amini. Dessa bör omedelbart friges.
Vi uttrycker vårt stöd för folket i Iran och dess legitima krav att bestämma över sina liv, sin framtid och att få leva fritt från den iranska regimens tyranni.
Vidare fördömer vi iranska revolutionsgardets bombningar av de kurdisk-iranska oppositionella partiernas bas i kurdiska regionen i Irak.
Olof Palmes Internationella Center
SSU
ABF-förbundet
ABF Södertälje/Nykvarn
Akademikerförbundet SSR
S-kvinnor Västerbotten
Umeå Arbetarkommun
IF-Metall Västra Skaraborg
Marieborgs Folkhögskola
The Association of Legal Aid against Sexual Violence in Turkey
IHD – Human Rights Association in Diyarbakir
Baytna Syria
Syrian Women’s Network
FESTU – The Federation of Somali Trade Unions
Democracy and Worker’s Rights Center, Palestine
Palestinian Youth Union
Palestinian Peace Coalition
Från konferensen i Istanbul
Att den svenska regeringen nu öppnar för vapenexport till Turkiet är en eftergift för att få Turkiet att godkänna Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Beslutet är grundat i de förändrade försvars- och säkerhetspolitiska omständigheterna för Sverige, men verkar helt bortse från omständigheterna i Turkiet eller grannlandet Syrien.
Det är ensidigt och djupt beklagligt då det strider mot grundtanken i det nya regelverk för krigsmaterielexport som trädde i kraft 2018, i syfte att försvåra export till länder med tveksam demokratisk status eller där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. I utrikesdepartementets egen rapport om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer framgår tydligt landets allvarliga demokratiska problem. Att då ändå öppna för följdleveranser av krigsmateriel gör det tydligt att detta beslut fattats efter påtryckningar från Turkiet.
Turkiet kontrollerar delar av norra Syrien och har vid upprepade tillfällen hotat med nya militära operationer. FN, Amnesty International och Human Rights Watch har upprepade gånger rapporterat om brott mot internationell humanitär rätt och kränkningar och övergrepp av de mänskliga rättigheterna i områden som Turkiet kontrollerar, framför allt begångna av turkietstödda beväpnade miliser. Att Sverige nu underlättar för Turkiet att fortsätta beväpna dessa grupper är illa och mycket oroande.
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Palmedagarna 2022Nu i november genomförs arbetarrörelsens internationella höjdpunkt i Stockholm!
Årets Palmedag äger rum den 12 november på Norra Latin, Stockholm. Kvällen innan – den 11 november – firar vi Palmecentrets 30-årsjubileum med mat och musik på LO-borgen i Stockholm.
Palmedagarna är en mötesplats och en bred manifestation för svensk arbetarrörelses internationella solidaritetsarbete. Lokala och regionala aktivister med intresse för globala frågor träffar varandra och centrala företrädare, diskuterar och utbyter erfarenheter.
Temat för årets Palmedagar är demokrati under attack, rättvis omställning och fred.
OBS! Deltagande kostar 150 kr. Då ingår både jubileumskvällen och Palmedagen.
För dig som via en medlemsorganisation driver ett internationellt projekt finns det också möjlighet att anmäla sig* till en utbildning på söndagen. Då ingår deltagande för hela helgen kostnadsfritt.
*Anmälan för söndagen har tyvärr redan stängt.
TID & PLATS: Fredagen den 11 november, kl. 16:00-21:00. LO-borgen, Barnhusgatan 18 Stockholm.
Det blir mingel och musik. Under kvällen blir det tal av Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och samtal om Palmecentrets dåtid, nutid och framtid. Kl. 17.00 hälsar Margot Wallström (Palmecentret) och Susanna Gideonsson (LO) alla välkomna.
TID & PLATS: Lördagen den 12 november, kl. 10:00-16:30. Norra Latin, Drottninggatan 17b, Stockholm.
Kl. 10.30-12.15 valbara seminarier:
Kl. 12.15-13.10 lunch och musik.
Kl. 13.10-13.40: Internationellt samarbete i en tid av nationalism och polarisering, med Margot Wallström, Jan Eliasson och Stefan Löfven.
Kl. 13.50-15.40 valbara seminarier:
15.45-16.00 avslutningstal.
16.00-17.00 gemensam ljusmanifestation till stöd för den feministiska revolutionen i Iran.
Öppet brev: EU bör införa nya sanktioner mot Burmas militärjunta
Stockholm, 27 september
Bästa Ann Linde,
Vi skriver till dig med anledning av den alarmerande utvecklingen i Burma med en uppmaning om att Sveriges regering ska driva på för att EU inför ytterligare sanktioner mot den burmesiska militärjuntan.
Sedan militärens statskupp i februari 2021 har situationen i landet försämrats månad för månad. Nu, mer än ett och ett halvt år sedan kuppen, är tillståndet katastrofalt. Militärjuntan begår regelbundet fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen och civila mål. FN:s utredningsmekanism för Burma (IIMM) menar att övergreppen sannolikt utgör krigsbrott och brott mot mänskligheten. Bland annat har mord, tortyr, tvångsförflyttning, förföljelse, våldtäkt och andra former av sexuellt våld dokumenterats. Sedan statskuppen har tusentals människor dödats, över en miljon har tvingats fly sina hem och fler än 15 500 har gripits.
Trots det brutala förtrycket fortsätter människor i Burma att göra enorma uppoffringar för att motsätta sig militärstyret. Budskapet är tydligt: militären måste lämna ifrån sig makten och ska inte ha någon politisk roll i det framtida Burma. Men befolkningen i Burma behöver omvärldens stöd. Fortfarande flödar vapen och pengar till militärjuntan från utlandet. Det möjliggör fortsatta övergrepp och den illegitima juntans fortlevnad. EU har möjlighet att bidra till att begränsa inflödet av krigsmateriel och pengar.
EU har sedan länge ett vapenembargo mot Burma, som dessutom utökades efter de brutala övergreppen mot folkgruppen rohingya 2017. Sedan statskuppen har EU infört sanktioner mot den burmesiska militären i fyra omgångar. Sanktionerna har till stor del varit i linje med det som lokala människorättsgrupper kämpat för. Genom riktade sanktioner mot militärens ekonomiska intressen har EU:s åtgärder haft betydande påverkan på den burmesiska militärens möjligheter att finansiera sin verksamhet. EU har även gått före andra länder genom sanktioner mot det statliga olje- och gasmonopolet MOGE, en betydande intäktskälla för militärjuntan.
Trots dessa åtgärder ser vi dock hur pengar och vapen fortsätter flöda till juntan. Det finns kryphål i omvärldens sanktioner som EU kan bidra till att täppa till. Vi uppmanar därför Sverige att driva på för att EU snarast inför nya sanktioner mot leverantörer av vapen och annan krigsmateriel samt företag som bidrar med intäkter till den burmesiska militären. EU bör:
Till exempel har Storbritannien och USA har redan infört ett antal sådana sanktioner och organisationen Justice for Myanmar (JFM) har kartlagt ett stort antal företag som tillhandahåller vapen och materiel till den burmesiska militären
Till exempel påpekar FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i sin senaste rapport till MR-rådet att bankerna Myanmar Foreign Trade Bank (MFTB) och Myanmar Investment and Commercial Bank (MICB) är särskilt viktiga i det hänseendet då de ger militärjuntan tillgång till utländsk valuta.
Vi hoppas att våra rekommendationer tas i beaktande. Vi står till förfogande för att diskutera situationen närmre och besvara eventuella frågor.
Vänliga hälsningar,
Abul Kalam, ordförande, Swedish Rohingya Association
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Erik Lysén, chef, Act Svenska kyrkan
Helen Petersson Buhtoo, ordförande, Karen Swedish Community
Kristina Jelmin, verksamhetschef, Svenska Burmakommittén
Mattias Brunander, tf generalsekreterare, Diakonia
Noura Berrouba, ordförande, LSU – Sveriges ungdomsorganisationer
Rosanna Ocampo, chef för Asienavdelningen, Civil Rights Defenders
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Kristina Jelmin, kristina@burmakommitten.org
Musikens och ordens makt i det nya Sydafrika
Hur får man dagens unga att känna hopp och framtidstro i ett land fyllt av korruption, arbetslöshet och fattigdom? Välkomna till ett samtal med musikkollektivet Soundz of the South från Kapstaden – om musik som verktyg för att nå landets unga befolkning och få dem att göra sina röster hörda.
”Vi är ljudet av revolution, vi formades ur elden som är det afrikanska folkets kamp. Soundz of the South ger röst åt de röstlösa, åt de fattiga och förtryckta. Soundz of the South är befrielse genom musik. Vår unika blandning av hiphop, afro och soul är mer än bara musik; det är ljudet av bojor som går sönder, det är ljudet av triumf över förtryck, det är ljudet av folket, det är ljudet från Syd.”
Samtalet leds på engelska av Nkanyiso Maqeda, Olof Palmes Internationella Center
Tid: Fredag 23 sep, kl. 13.30-14.00.
Scen: Globala Torgets studio, H-hallen, plan 1 på Bokmässan.
Arrangör: Olof Palmes Internationella Center
Globala Torget på Bokmässan i Göteborg är platsen där samtida litteratur möter aktuella världshändelser. Årets teman är Real CrimeTime (tillsammans löser vi världens värst brott!), Klimatkrisen, Sydafrika och Röster från Ukraina. Delta på plats på mässan eller följ programmet live på Facebook eller Globala Torgets hemsida.
