Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
I Utrikesdepartementets rapport om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer i Turkiet från 2021 slås det fast att lagar mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten, används för att tysta oliktänkande och regimkritiker. Om Turkiet ges tolkningsföreträde kring vilka organisationer och individer som Sverige får och inte får samarbeta med riskeras stora delar av stödet till turkiskt civilsamhälle. För att visa att så inte är fallet bör den svenska regeringen ta initiativ till en satsning för ökat stöd till de demokratiska krafter som just nu verkar under mycket svåra förhållanden.
– Olof Palmes Internationella Center initierar en satsning på att utöka stödet till civilsamhället och avsätter medel för nya projektsamarbeten redan under 2022. Förhoppningsvis följer regeringen vårt exempel, säger generalsekreterare Anna Sundström.
Rapporter om att Turkiet nu förbereder en ny intervention i norra Syrien med avsikt att slå till mot kurderna där bör tas på stort allvar och fördömas. Det svenska stödet för fred och demokrati i Syrien bör intensifieras. Freden kan inte vinnas genom fortsatt förtryck av kurdernas och andra minoriteters rättigheter. Att trepartsavtalet skapar oro och uppfattas som ett svek mot kurderna är förståeligt. Nu är det upp till bevis för regeringen som menar att avtalet på inget sätt kommer att inskränka demokratiska fri- och rättigheter.
– Jag förutsätter att svenska myndigheter står pall för turkiska regeringens påtryckningar när det gäller utlämningsärenden och eventuella förfrågningar om vapenköp, säger Anna Sundström. Våra svenska lagar gäller. Och rättsstatens principer ska följas. Även om Turkiet vill något annat.
– Vi blev koloniserade då, och vi blir koloniserade nu.
En röst som tillhör en namibisk aktivist ekar i entréhallen till FNs miljökonferens Stockholm+50. Deltagare stannar för att ta bilder av klungan av aktivister som höjer sina knytnävar i luften på det annars så formella evenemanget. Många tillhör ungdomsrörelser och urfolk.
Hon pratar om det som utspelar sig i hennes hemland, Namibia. Där har det kanadensiska företaget ReconAfrica fått tillstånd att utvinna olja i Kavangodeltat – hem åt den största populationen av elefanter i världen och ett område med stor betydelse för det lokala Sanfolket. Majoriteten av dem som bor i regionen har inte konsulterats. Därför har civilsamhället startat en kampanj för att stoppa projektet och utreda hur det gick till när tillståndet gavs.
Samtidigt försöker samma aktivister komma åt fossilindustrin på en högre nivå, för att inte behöva slåss mot en tusenhövdad drake. De som samlats i Stockholm+50-konferensens lobby vill se ett globalt nedrustningsavtal för fossila bränslen. Klimatkrisen är i dag ett säkerhetshot av samma kaliber som kärnvapenkrig, och det är de regimer och företag som förfogar över de fossila bränslena som har handen på den röda knappen. Att en liten minoritet kan rikta ett sådant hot mot resten av mänskligheten pekas ut som djupt odemokratiskt.
Med ett bindande fossilt nedrustningsavtal skulle världens länder behöva avbryta all ny utvinning av fossila bränslen och snabbt ställa om till förnybar energi. Kampanjen införlivar dessutom nästa krav:
Att klimatomställningen också måste vara rättvis handlar om att arbetare ska ha ekonomisk trygghet när arbetsmarknaden förändras och tillgång till nya gröna och bra jobb. Men det handlar också om mer demokrati.
Arbetstagare ska få vara med och bestämma, genom social dialog, hur deras arbetsplats och sektor ska klimatanpassas. Olika grupper i samhället ska också få ge sina synpunkter. Nadia April från Women’s Leadership Centre i Namibia gav ett råd till de regeringsföreträdare som var på plats under Stockholm+50: Starta skyndsamt demokratisk dialog om rättvis omställning, om det ska bli verklighet av klimatlöftena.
– Lägg extra fokus på att marginaliserade grupper ska kunna delta på ett jämlikt sätt, till exempel ursprungsbefolkningar, landsbygdsbor, unga och kvinnor. De måste erkännas som ledare.
Nadia April från Women’s Leadership Centre i Namibia. Foto: Privat
Ett tredje initiativ för att ge människor möjligheter att freda sin miljö mot exploatering som lyftes ofta under konferensen, till exempel av unga världen runt, var lagstiftning mot ekocid. Ekocid betyder storskalig miljöförstörelse – och det är lagligt i dag. Därför kampanjas det nu för en lag på internationell nivå, som kan komma åt den här typen av brott.
Med en ekocidlag skulle exempelvis ReconAfricas företagsledning behöva väga in risken att de – personligen – kan dras inför domstol om deras beslut leder till allvarliga skador på miljön i Kavango. Och de kvinnor, urfolkssamhällen och småjordbrukare som hittills inte fått gehör hos sin regering skulle ha ett forum där de kan göra sina röster hörda och utkräva rättvisa.
21 procent av världens ministrar är kvinnor. År 2021 hade endast tio länder en kvinna som regeringschef. Med nuvarande takt nås inte jämställdhet på de högsta politiska maktpositionerna på ytterligare 130 år. (Källa: UN Women)
80 procent av världens biologiska mångfald finns i områden där ursprungsbefolkningen bor. Dessa marker stabiliserar också jordens klimat genom att lagra stora mängder kol – motsvarande 33 gånger de globala energiutsläppen under 2017. Urfolks möjligheter att bestämma över sina områden är därför avgörande för att skydda jordens arter och mota klimatkrisen. (Källa: Naturskyddsföreningen)
Den rikaste 1 procent av världens befolkning orsakar mer än dubbelt så mycket klimatutsläpp som den fattigaste halvan. (Källa: Oxfam)
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 28/6-2022.
Hotet mot Taiwan – i skuggan av UkrainaPå ön Taiwan, öster om Kina, bor 24 miljoner människor som utvecklat en fungerande och innovativ demokrati. Ett land med snabb tillväxt som utvecklar ett modernt välfärdssamhälle. Men ett allt mer aggressivt Kina hotar demokratin. Efter att demokratin i Hongkong krossats riktas nu allt mer uppmärksamhet mot Taiwan. Militära provokationer och hybridattacker är bara några av de metoder vi sett under senare tid. Kina och Ryssland har ingått ett nära partnerskap och stöttar i praktiken varandras militära ambitioner.
På kort tid har situationen i världen förändrats dramatiskt. Rysslands invasion i Ukraina, som få trodde skulle ske, är nu verklighet. Kinas agerande i Hongkong, mot Taiwan och i Sydkinesiska havet är allvarligt. Vad händer i relationen Taiwan–Kina? Och vad beror det på? Vad gör Sverige och EU för att stötta demokratin? Det är hög tid att Taiwans utsatthet uppmärksammas. Gör vi tillräckligt? Vad kan vi göra?
Seminarium i Almedalen tisdagen den 5 juli kl. 9–10.00
Folkets Bio, Adelsgatan 39, Visby – eller live på Facebook.
Vincent Yao, Taiwans representant i Sverige
Kerstin Lundgren, riksdagsledamot för Centerpartiet, sitter i utrikesutskottet
Mathias Tegnér, riksdagsledamot för Socialdemokraterna, sitter i näringsutskottet
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Håkan A Bengtsson, VD för Arenagruppen
Björn Jerdén, Chef för Nationellt kunskapscentrum om Kina
Seminariet arrangeras av Arenagruppen och Olof Palmes Internationella Center
Ikhwezi Women’s Support Centre och S-kvinnor lär av varandra
År 1997 hade Sydafrika just lämnat ett brutalt apartheidsystem. Men ett annat förtryck fanns kvar: det patriarkala.
– På den tiden visste kvinnor inget om sina rättigheter, säger Linda Brukwe som leder Ikhwezi Women’s Support Centre i landet.
Ikhwezi startade för 25 år sedan och är verksam i Cathcart på landsbygden i de östra delarna av Sydafrika. Syftet är att ge stöd till kvinnor och barn som utsatts för våld och övergrepp. Linda Brukwe misshandlades själv psykiskt och fysiskt av sin make under många år. När hon fick information från Ikhwezi engagerade hon sig för att lära andra kvinnor att de inte behöver utstå samma sak.
– Två av tre kvinnor i området är utsatta för någon form av våld… eller, jag tror att det egentligen är nästan alla. Vi måste stoppa det!
Enligt Linda Brukwe är patriarkala strukturer inom xhosakulturen en bidragande faktor, liksom arbetslöshet och fattigdom. Under pandemin har hon sett en dramatisk ökning i våldet mot kvinnor när människor varit hänvisade till hemmet, männen har förlorat jobb och alkoholmissbruket blivit än mer utbrett.
Ikhwezi stöds genom Palmecentret av S-kvinnor (på förbundsnivå) sedan 2016. Förbundssekreterare Nina Unesi har själv besökt organisationen.
– Ikhwezi har etablerat sig så starkt att det har blivit självklart för omgivningen att fråga om deras kunskap i allt som rör våld mot kvinnor. De belyser frågorna, engagerar området och blir tillfrågade om kunskap. Ikhwezi är som en spindel som håller samman det sociala nätverket och samarbetar med kommunpolitiker, socialtjänst, sjukvården och polis.
Linda Brukwe säger att stödet från Palmecentret har gjort det möjligt för Ikhwezi att utbilda de här aktörerna i attityd och arbetssätt.
– Det är viktigt att jobba nära varandra så att våldsdrabbade kvinnor känner att de tas på allvar. Annars kommer de inte att anmäla.
På polisstationen i Cathcart har Ikhwezi inrättat ett särskilt rum så att våldsdrabbade kvinnor kan göra anmälan i avskildhet samt få stöd och information. Ikhwezi håller också kontakt med kvinnan, fungerar medlande och följer henne till tingsrätten. Dessutom driver de sedan länge ett härbärge för kvinnor och barn utsatta för våld och övergrepp.
Många angränsande kommuner har liknande problem och tillsammans med S-kvinnor har Ikhwezi byggt upp ett nätverk för samarbete mellan lokala organisationer. Ikhwezi som har lång erfarenhet passar bra som samordnare och ingår också i ett större nätverk som lobbar för nationell förändring.
– Det visar att samarbete är en framgångsmetod, säger Nina Unesi som hoppas att fler kvinnodistrikt utöver Stockholms län ska ge stöd till organisationer i det lokala nätverket.
– På så sätt skulle vi tillsammans kunna lyfta frågorna i ett stort område i Sydafrika och gemensamt åka dit för studiebesök och aktiviteter. Samtidigt som de sydafrikanska organisationerna också samverkar.
Enligt Linda Brukwe har plattformen gjort det möjligt att dela erfarenheter. Samarbetet med Sverige har stärkt Ikhwezi organisatoriskt och gett nya insikter.
– Många tror att det som händer här är unikt. Men genom det här partnerskapet lär vi oss av varandra.
Förutom stöd till offer håller Ikhwezi i utbildningar och pratar i skolor. Genom ett särskilt program engageras män att arbeta mot könsbaserat våld och sexuella trakasserier. Påverkansarbete sker bland annat genom protestmarscher. År 2018 var Ikhwezi del av de nationella demonstrationerna #TotalShutdown. De har gjort skillnad.
– Rättsfallen ges prioritet och hårda straff utdöms. Fortfarande finns många utmaningar men vi kvinnor tas på allvar på ett annat sätt än tidigare, säger Linda och återger två domar.
I det första fallet fick en kvinna Ikhwezis stöd för att få skyddsåtgärder beviljade av tingsrätten. Hon mördades ändå av sin man men organisationens lobbyarbete och protestmarscher bidrog till att maken dömdes till ett hårt fängelsestraff – 34 år. I ett annat fall våldtogs ett barn av tillsyningsmannen på det jordbruk där familjen arbetade. Barnet och mamman kunde stanna sex månader på Ikhwezis härbärge medan mannen dömdes till 20 år.
Foto: Ikhwezi Women’s Support Centre
När Linda Brukwe blickar framåt vill hon arbeta med unga och sprida servicen till fler. Kvinnor bör stärkas i att ta egna beslut och göra saker själva, inte bara stödja män.
– Vi behöver kvinnor som kan ta ledande politiska positioner. Vi lobbar för att det ska bli 50-50. Att stärka kvinnor är att bygga nationen.
Linda Brukwe var själv under sex år i början av 00-talet involverad i politik genom ANC. Men frustrationen att se de lokala – manliga – politikerna inte göra vad de var tillsatta för blev för stor.
– Min ambition var att stärka samhällsservice som infrastruktur, bostäder och el. Om jag inte kunde göra det eller öppet påtala interna problem, varför skulle jag stanna?
Sagt och gjort, Linda Brukwe gick tillbaka till Ikhwezi.
– Idag lever jag det liv jag vill. Jag tjänar inte så mycket men arbetet gör mig lycklig. Att förändra kvinnors liv är min passion.
Ikhwezi betyder lyskraft eller ljus på xhosa och är namnet på en av stjärnorna. Linda Brukwes vision är att se kvinnor fria från alla former av våld.
– De ska kunna gå vart de vill när de vill och göra vad de vill oavsett vilka kläder de bär.
Ukrainska facket tackar Sverige för stödetJust den här dagen har det kommit en hjälpsändning från Olof Palmes Internationella Center och Kommunal. Den ska nu packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.
– Det finns stora behov i hela landet, men vi klarar just nu inte att leverera till de östligaste delarna av Ukraina där kriget pågår som mest. I stället inriktar vi oss på att stödja flyktingar därifrån, säger Ivanna Khrapko.
Hon leder ett fackligt nätverk av ungdomar som ända sedan Ryssland inledde kriget mot Ukraina har arbetat med att distribuera nödhjälp till krigets offer. Det är mat, blöjor, mediciner och annat som kan behövas i en nödsituation.
Sedan den tidigare intervjun ett par veckor in i kriget har nätverket växt, hittat rutiner för verksamheten och utvecklat den. Som exempel nämner Ivanna att de börjat samarbeta med facket på ett företag som tillverkar läkemedel, så att de kan hjälpa till och kontrollera hjälpsändningarna med mediciner.
Ivanna Khrapko har i någon mån vant sig vid att leva med kriget. Förra gången hon blev intervjuad befann hon sig i en stad nära den rumänska gränsen. Hon var i ett slags chocktillstånd, oroad över de ständiga flyglarmen och kunde inte sova på nätterna. Sedan de ryska trupperna drog sig tillbaka från Kievs omedelbara närhet har hon kunnat återvända hem, till en huvudstad där situationen är någorlunda normal.
– Men jag har gått ner tio kilo under den här tiden, säger hon.
Facket för offentliganställda där Ivanna är aktiv har börjat återuppta normal facklig verksamhet. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.
– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd. Vi vill kunna hålla i gång vår fackliga organisation. Snart går vi ut med en enkät till medlemmarna för att höra efter vilka behov de har.
I och med att förhållandena i stora delar av Ukraina blivit mer normala kan man ställa sig frågan om det fortsatt finns behov av humanitär nödhjälp. Men enligt Ivanna är behoven fortfarande enorma.
– Bara i regionen Poltava finns 130 000 flyktingar. De behöver mat och har problem med hälsan, och saknar tillgång till mediciner. De är arbetslösa och har inga pengar. Därför måste nödhjälpen fortsätta, säger Ivanna Khrapko.
– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd som från Sverige.
Förutom det fackliga ungdomsnätverket går pengar från Palmecentrets insamling till en barnorganisation som stöd av Unga Örnar, liksom till en socialdemokratisk systerorganisation och ett aktivistnätverk baserat i Litauen, med ukrainare i exil som kanaliserar stöd till hemlandet.
Stöd Palmecentrets arbete i världen! Swisha till: 123 240 60 72.
En schysst omställning – vägen framåt!Olof Palmes Internationella Center förespråkar Just Transition, rättvis klimatomställning, och definierar begreppet som att skiftet till en grön ekonomi sker genom att man samtidigt säkrar levnadsvillkoren för arbetare och grupper i samhället och ser till att de har demokratiskt inflytande i detta skifte.
I samband med FN:s miljö- och klimatkonferens Stockholm +50, som hålls femtio år efter FN:s första miljökonferens, Stockholmskonferensen, som Olof Palme var initiativtagare till, släpper Palmecentret och Solidar studien A Just Transition for the Global South.
– Vi måste möta de här enorma utmaningarna med en tydlig vision om inkluderande och hållbara samhällen. Och det kan vi göra, så länge det finns mod och politisk vilja att sätta vår gemensamma framtid först, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Efter att Palmecentret har hört sig för bland sina partnerorganisationer runt om i världen, inte enbart inom den fackliga rörelsen och bland de som är medlemmar i världsfacken, ILO och ITUC, utan likväl inom civilsamhället och i politiska partier, står det klart att de orättvisor som omställningen innebär slår brett.
– Vi måste kunna agera för klimatet och miljön och progressiva sociala mål på en och samma gång, säger Anna Sundström.
Palmecentret strävar efter att:
Med 98 procent av rösterna räknade vet vi att Filippinerna, med bred marginal, har röstat fram Ferdinand Marcos Jr till landets nästa president. Den 9 maj gick fler än 67 miljoner väljare till valurnorna i Filippinerna.
Valet har beskrivits som ett ödesval där Filippinerna inte bara röstar på sin framtid, utan även på sin historia.
Huvudkandidater i presidentvalet var liberalen och sittande vicepresidenten Leno Robredo och den tidigare diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, även kallad Bongbong.
För de flesta av oss ger namnet Marcos dåliga associationer. Ferdinand Marcos styrde landet i 21 år fram till 1986 då familjen tvingades fly till Hawaii efter ett folkligt uppror som krävde demokratiska reformer.
Marcos styre kännetecknades av krigslagar och grova övergrepp mot mänskliga rättigheter och har gett upphov till det tvivelaktiga statskicket, kleptokrati (stöldstyre), för sitt hänsynslösa plundrande av statskassan.
Men hur förklarar man att en diktatorson på demokratisk väg kan väljas till president. Jag fick en möjlighet att prata med Ronald Llamas, tidigare politisk rådgivare till president Aquino och tidigare partiordförande för Akbayan Citizens’ Action Party. Han menar att valresultatet är ett misslyckande för landets demokratiska institutioner.
För det första pekar han på att familjen Marcos aldrig lämnade politiken, trots att de tvingades fly 1986. Efter att familjen kom tillbaka till Filippinerna ställde Imelda Marcos upp i presidentvalen 1992 och 1998, men förlorade.
1995 blev Imelda vald till ledamot av Filippinernas representanthus, något hon senare upprepade 2010–19. Trots att hon blivit dömd i domstol för stöld och korruption har hon aldrig avtjänat någon straff.
Under president Rodrigo Duterte har Filippinerna gått i en alltmer auktoritär riktning där det juridiska systemet använts för att tysta meningsmotståndare och systematiskt attackera pressfriheten. I skolsystemet har tiden under krigslagarna (1972–81) tagits bort ur läroplanen, vilket lämnat utrymme för Marcos att lansera en alternativ historia.
För det andra möttes Leni Robrero och Bongbong Marcos i vicepresidentvalet 2016. Då lyckades Leni Robrero vinna valet med en mycket knapp marginal.
”Sedan 2016 har Marcos använt sociala medier, bland annat Facebook, Youtube och Tiktok för att presentera en alternativ historia över pappa Ferdinand Marcos tid vid makten.”
Valförlusten blev statskottet för familjen Marcos ”re-branding” som skulle bädda vägen för valvinsten i måndags. Enligt Rappler, den digitala nyhetssidan som drivs av Nobelpristagaren Maria Ressa, kontaktade Marcos det ökända dataanalysföretaget Cambridge Analytica för uppdraget.
Sedan 2016 har Marcos använt sociala medier, bland annat Facebook, Youtube och Tiktok för att presentera en alternativ historia över pappa Ferdinand Marcos tid vid makten.
I välregisserade och tillrättalagda filmer och bilder beskrivs Marcos presidentskap som en gyllene tid av infrastrukursatsningar och fattigdomsbekämpning, men också att det inte skedde några gripanden eller andra övergrepp av oliktänkande. Man har även använt sociala medier för smutskastning av sina motståndare.
Den filippinska demokratin är extra känslig för denna typ av desinfomationskampanjer, dels för att Filippinerna har en av den högsta användartalen för sociala medier per capita i världen och dels för att 60 procent av väljarkåren inte var födda när Marcos den äldre styrde.
Med andra ord har Marcos haft gott om tid att planera och förbereda sin kampanj. Leni Robrero anmälde sin kampanj den sista dagen för registrering, vilket inte gav henne tillräckligt med tid för att ta igen Marcos försprång.
Rolands tredje punkt om demokratiska institutioners misslyckande är den om de två politiska dynastier som gifter sig samman. Bongbongs vicepresidentkandidat är nämligen den sittande diktatorns Rodrigo Duterte dotter, Sara Duterte-Carpio.
Sara Duterte efterträdde sin far som borgmästare i Davao City och har haft högt förtroende bland väljarna redan från kampanjstart. Det var först efter att de två kandidaterna format UniTeam Alliance som Marcos siffror steg i väljarundersökningarna. 2016 ordnade Rodrigo Duterte så Marcos Sr fick en hjältebegravning, motsvarande statsbegravning, i Manila. Detta talar för att valpakten varit planerad en längre tid.
Under hela sin valkampanj har Bongbong konsekvent avstått från att delta i valdebatter och vägrat svara på kritiska frågor från journalister. Han har inte heller presenterat något politiskt program eller reformpaket han vill genomföra.
Han har sagt att han vill återställa Filippinernas glans så som den var under hans fars tid vid makten. Reaktionerna från omvärlden har hittills varit återhållsamma.
I vissa avseenden är det extraordinära omständigheter som lett fram till Marcos vinst i Filippinerna. Men i grund och botten följer valet samma välorkestrerade taktik som i andra länder där sociala medier utgör en viktig kanal till väljarna och en kanal som inte gör skillnad på sanning och lögn.
För Socialdemokraternas systerparti Akbayan Citizens’ Action Party har valet inneburit ett blandat resultat.
I Filippinerna väljs 20 procent av kongressledamöterna via röster på partier. Glädjande är att Akbayan nu säkrat den plats i representanthuset som man förlorade i förra valet.
– Jag känner mig otroligt stolt över kampanjen och över vad vi har åstadkommit. Partiet har nått ut till nya målgrupper och även återupptagit relationen till tidigare väljargrupper. Vi har stått upp för demokrati och mänskliga rättigheter trots att det politiska landskapet hårdnat, säger Rafaela David, partiordförande Akbayan.
Goda nyheter är också att Risa Hontiveros blivit omvald till senaten som enda oppositionspolitiker. Detta kommer sannolikt innebära att Risa Hontiveros kommer att utsättas för kraftiga påtryckningar.
– Risa Hontiveros kommer att behöva stort internationellt stöd för att kunna stå emot påtryckningarna. Risken är annars att Risa blir nästa Leila de Lima som fängslats på rättlösa grunder, säger Rafaela David.
Fotnot: Leila de Lima är en uttalad kritiker av president Dutertes krig mot narkotika.
Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 25/5-2022.
”Skydda världens ekosystem i folkrätten”Inför FN-konferensen Stockholm+50 i juni har larmrapporterna om tillståndet i miljön duggat tätt. Förra veckan släppte Världsmeteorologiorganisationen WMO sin årsrapport ”State of the Global Climate 2021”. Enligt WMO nådde fyra indikatorer på klimatförändring globala rekordnivåer förra året: koncentrationen av växthusgaser i atmosfären, havsnivåhöjningen samt uppvärmningen och försurningen av haven. FN:s generalsekreterare António Guterres kallade rapporten ”en dyster klagosång över människans misslyckande med att ta itu med problemet”. Parollen för Stockholm+50, ”a healthy planet for the prosperity of all, our responsibility, our opportunity” känns avlägsen.
Förra året släpptes den första samlade rapporten från klimatpanelen IPCC och motsvarigheten för biologisk mångfald, IPBES. Den slår fast att förlusten av biologisk mångfald och klimatförändringarna innebär allvarliga hot mot mänskligheten, de måste adresseras tillsammans och det är bara möjligt genom att skydda ekosystemen. Det gör vi inte särskilt bra i dagsläget. Internationell styrning och lagstiftning på miljöområdet är fragmenterad, reaktiv och spridd över olika sektorer. Internationella domstolar betonar ofta bristen på samförstånd om principer inom miljörätten.
Att införa ekocid, storskalig miljöförstöring, som ett brott inom folkrätten skulle utgöra ett sådant principiellt skydd. Förslaget är inte nytt, frågan har diskuterats sedan den första internationella konferensen om miljöfrågor, Stockholmskonferensen 1972, där Olof Palme använde begreppet ecocide och kallade det ett ”illdåd, som kräver omedelbar internationell uppmärksamhet”. Sedan Stockholmskonferensen har internationellt samarbete varit en viktig del av utvecklingen av miljöpolicy, och över tusen avtal och konventioner har träffats på miljöområdet. Samtidigt har världens ekonomier sedan 1970-talet blivit i allt högre grad globala. Regelverken har inte hängt med i denna utveckling. Det är inte fler mål och avtal som behövs; det är implementeringen av dem.
Världens ekosystem är i akut behov av ett grundläggande lagskydd, och frågan om ekocid som ett folkrättsbrott har under det senaste året seglat upp som en reell möjlighet. Ett förslag på definition av ekocid har presenterats av en oberoende panel med internationell juridisk kompetens. Enligt definitionen avses med ekocid ”olagliga eller hänsynslösa handlingar som begås med insikt att det finns en påtaglig sannolikhet för allvarliga och antingen vidsträckta eller långsiktiga skador för miljön som orsakats av dessa handlingar.”
Engelskans ecocide är måhända mer slagkraftigt än försvenskningen ekocid. Man förstår genast kopplingen till genocide, folkmord, ett av brotten inom Romstadgan som reglerar Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Den omfattar de allvarligaste brotten, de som angår hela det internationella samfundet. Dessa så kallade brott mot freden är i dag fyra: krigsförbrytelser, aggressionsbrott, brott mot mänskligheten samt folkmord. Miljöförstöring var på agendan som ett av brotten då Romstadgan förhandlades på 90-talet, men det ströks i ett sent skede. Nu är det hög tid att lägga till ekocid som ett femte brott inom ICC, så att de som har makt att fatta beslut som påverkar hela mänskligheten kan hållas ansvariga.
Så länge vi accepterar storskalig miljöförstöring är ett hållbart samhälle en omöjlighet. Ett nytt folkrättsbrott är ingen liten sak, men den ekologiska krisen väntar inte. Trots all kunskap om hur allvarliga och akuta klimatförändringarna är, så subventioneras fortfarande fossil energi med omkring 11 miljoner dollar (109 miljoner kronor) per minut. Att ekocid blir ett internationellt brott innebär inte bara att världens natur får ett starkt lagskydd, utan även långsiktiga gemensamma spelregler för alla aktörer i den omställning vi är inne i. Det blir exempelvis obekvämt att fortsätta investera i och subventionera utvinning av fossila bränslen. Klimatförändringarna kan hejdas vid källan.
Det finns ett starkt folkligt stöd för tanken att kriminalisera storskalig miljöförstöring. Enligt en undersökning utförd 2018 på uppdrag av Greenpeace International instämmer 79 procent av de tillfrågade i påståendet ”brott mot naturen borde vara åtalbara likt brott mot mänskligheten”. Undersökningen omfattar nästan 24 000 personer från 21 länder. Gissningsvis är stödet ännu starkare nu är för fyra år sedan; intresset för förslaget har exploderat på sistone. I december blev Belgien det första EU-landet att besluta att erkänna ekocid som internationellt brott. Diskussioner pågår i ett flertal andra stater, bland annat Vanuatu, Finland, Bolivia, Bangladesh, Frankrike, Danmark och Island liksom EU-parlamentet. Inför klimatkonferensen COP26 uppmanade ICGN, ett nätverk av kapitalförvaltare vars medlemmar ansvarar för över hälften av världens kapital under förvaltning, regeringar att samarbeta för att kriminalisera ekocid. Regeringen har inför Stockholm+50 utsett gruppen unga till en särskilt viktig röst och den Youth Task Force som tillsatts har ekocidlagstiftning som sitt främsta krav. 26 svenska organisationer från civilsamhället, bland andra Olof Palmes internationella center, Svenska kyrkan och Diakonia, menar att kriminalisering av ekocid måste finnas med i rekommendationerna från konferensen.
I år fyller det internationella miljöarbetet ett halvt sekel. Vi kan vara stolta över det visionära initiativet att för 50 år sedan bjuda in världen till Sverige för att för första gången diskutera miljöfrågor. Nu måste vi göra det som vi talade om redan då; Stockholm+50 behöver bli en milstolpe i arbetet för en hållbar utveckling på samma sätt som konferensen 1972 blev. Frågan om att lagstifta på internationell nivå mot de värsta miljöbrotten behöver ta ett nytt stort kliv framåt i Stockholm.
Anna Sundström
generalsekreterare, Olof Palmes internationella center
Magnus Manhammar
riksdagsledamot (S)
Mikael Leyi
generalsekreterare, Solidar
Noura Berrouba
ordförande, Landsrådet Sveriges ungdomsorganisationer
Oscar Ernerot
internationell chef, LO
Pella Thiel
medgrundare, End Ecocide Sverige
Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet (SvD) 01/06-2022.
Margot Wallström ny ordförande för Olof Palmes Internationella CenterOlof Palmes Internationella Center är den svenska arbetarrörelsens samarbetsorganisation för internationell verksamhet och opinionsbildning. Margot Wallström blir med sin genuina och långa erfarenhet av internationella frågor, senast som Sveriges utrikesminister, ett starkt tillskott i Palmecentrets styrelse.
Marita Ulvskog som lett organisationen i en utmanande tid då utrymmet för civilsamhället krympt och högerauktoritära krafter utnyttjat covidpandemin för ytterligare förtryck av demokrati och mänskliga rättigheter har tydligt uppmanat till ett ”slut för munkavlens tid” och en kraftsamling för att vända utvecklingen.
– Olof Palmes Internationella Center är en viktig kraft för utveckling och fred, säger Margot Wallström. Jag ser fram emot att som ordförande bidra till organisationens fortsatta arbete. Palmecentrets röst för fred, demokrati och gemensam säkerhet är viktig i en tid av stora gemensamma utmaningar.
– Jag ser fram emot att samarbeta med Margot Wallström för att ytterligare stärka Olof Palmes Internationella Center och vår verksamhet. Den svenska arbetarrörelsens internationella engagemang behövs mer än någonsin. För att vända den demokratiska utvecklingen, för att minska ojämlikheten och för att möta klimatförändringarna genom en rättvis omställning. Vi måste samarbeta över gränser för vår gemensamma säkerhet och för att slå vakt om freden och friheten, säger generalsekreterare Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare.
I förra veckan valdes Anna Sundström in i styrelsen för Olof Palmes Minnesfond, vars styrelse även fick en ny ordförande då Pierre Schori efterträddes av Stefan Löfven. Minnefonden delar årligen ut Olof Palmepriset.
Verksamhetsberättelse 2021Det var vad vi sa på Palmedagen i november, och syftade då på att pandemin var på väg att plana ut och att inga munskydd längre skulle behövas. Med ett slut på pandemin skulle den inte längre kunna utnyttjas som förevändning av makthavare som vill sätta munkavle på demokratiska organisationer i civilsamhället.
Men tyvärr ser vi att den auktoritära utvecklingen i världen fortsätter. Till det kan vi lägga Putins brutala invasion av Ukraina. Den berör oss alla; hela världen och var och ens säkerhet är under attack. Under förra året lade vi mycket kraft på att stötta kamrater i Belarus och i Burma, och sprida deras budskap här i Sverige. I Belarus lider människor under samma slags förtryck som vi har sett växa fram i Ryssland. I Burma gjorde en statskupp slut på en redan bristfällig demokrati, med ett massivt förtryck som följd. Och i dag är det särskilt mot Ukraina vi riktar vårt fokus.
Det ligger i Palmecentrets själ, att oförtrutet fortsätta vara ett stöd till världens modiga motkrafter, som verkar med sina egna liv som insats. Därför fortsätter vi att kommunicera ”Varning! Frihet i Fara” och varnar för en fortsatt auktoritär utveckling med konkreta exempel på starka motkrafter, som ljus i mörkret.
Ett stort tack till medlemsorganisationer och enskilda som under året stöttat Palmecentrets verksamhet på alla olika sätt. Ni är Palmecentret. Utan er skulle våra partners i världen gå miste om det stöd de behöver, för att föra kampen vidare.
