Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Stöd oss
• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

På grund av problem med teknik vid sändning är ljudkvaliteten sämre än vanligt. Om möjligt rekommenderas att kolla på eventet med hörlurar.

Vi har blivit brutalt påminda om att vi har en världsordning som inte fungerar – freden och vår säkerhet är hotad.

Världen befinner sig vid ett vägskäl. Valet står mellan en tillvaro baserad på aggression eller en förankrad i fred och gemensam säkerhet. Mänskligheten står inför de existentiella hoten från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier. De gemensamma systemen och strukturerna – som behövs för att skapa säkerhet, bekämpa fattigdom och ojämlikhet och förhindra mänskligt lidande – är otillräckliga och kränks. Mänsklighetens framtid hänger på att vi kan skapa en fungerande gemensam global ordning.

I år firar Olof Palmes oberoende kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor 40 år. Nu påminner den ryska aggressionen mot Ukraina oss om vad som kan hända när världsordningen misslyckas. Därför måste vi åter lyfta fram Palmes koncept om gemensam säkerhet.

Rapporten, Common Security 2022, bygger på kunskapen i en internationell kommission, med framstående personer från världens alla kontinenter.
 
Eventet kommer hållas på engelska.

***

Datum: 21 april kl 13:00-14:30.

Plats: Hörsalen, Sveavägen 68, Stockholm (Palmecentrets huvudkontor). Föranmälan krävs för att delta på plats – sista anmälningsdag 19 april.

Läs rapporten!

Eventet anordnas av Olof Palmes Internationella Center, International Peace Bureau (IPB) och International Trade Union Confederation (ITUC). Läs mer om initiativet på: commonsecurity.org.

Putinrysslands krig i Ukraina är nu inne på sin femte vecka. Den snabba promenaden till Kiev med 190 000 soldater som Putin tänkt sig, blev dock inte av.

Ett Ukraina, mer enat än någonsin, kämpar målmedvetet för sin frihet, självständighet och sin demokrati. De vet att ett nederlag skulle betyda en ny mörk tid i landet, med en diktatur med Belarus, Krim och för den delen dagens Ryssland som mönster. Ett land utan yttrandefrihet, utan fria och demokratiska val, där förmodligen en marionettledare blir Putins förlängda arm.

Om ens landet blir kvar på kartan. Putin har redan ritat upp ett nytt land: Novorossija, Nya Ryssland. Dit skulle städer som Odesa, Mykolajiv, Cherzon och Mariupol höra.

På dagen fyra veckor efter att kriget startade den där mörka februarinatten, talade Volodymyr Zelenskyj till Sveriges riksdag.

Han inledde talet med att påminna om det som binder samman Sverige och Ukraina – inte bara våra gula och blå fanor, men också arbetet för frihet och demokrati. Mycket av talet ägnades åt att tacka Sverige för vårt engagemang i Ukraina, även före kriget – och givetvis också för det historiska beslutet att stötta Ukraina inte bara humanitärt utan också militärt.

Vad gäller sanktioner så vill Ukraina att vi ständigt ska utvärdera och justera sanktionerna så att de blir så effektiva och kännbara som möjligt.

Zelenskyj orkade också, imponerande nog, lyfta blicken mot framtiden. Efter kriget kommer vårt stöd att behövas mer än någonsin, både för att bygga upp de hus, byar och städer som Putinryssland bombat sönder, men också det civilsamhälle som kommer att behövas mer än någonsin.

Sverige har ända sedan 2014 gjort Ukraina till vår största mottagare av bistånd i Östeuropa. Vi är de som bidragit mest, efter EU. Under kriget har vi nu också blivit en av de största givarna, både av militärt och humanitärt stöd.

Om vi dessutom ska räkna – och det är klart vi ska! – all insamling och allt stöd som allmänheten ger så slår vi alla rekord. Alla de stora insamlingsorganisationerna har nått rekordsummor, på mycket kort tid – jämförbara med insamlingarna efter tsunamin. Palmecentrets insamlingsresultat ligger nu på 1,8 miljoner kronor.

Vi använder pengarna för att stötta politiska och fackliga nätverk i Ukraina, som i nuläget också ägnar sig åt humanitär hjälp i första hand.

Vi ser också framåt: kriget kommer att ta slut en dag, och då ska landet byggas upp igen. Det materiella, men också organisationer och civila strukturer. Då ska vi vara med och stötta.

Och förutom pengar, ska vi förstås bidra med det vi är riktigt bra på, i svensk arbetarrörelse – utbildning, nätverkande, vi ska bygga starka band för att bidra till ett fritt, självständigt och demokratiskt Ukraina.

– Tillsammans jobbar vi utifrån behoven vi ser hos våra fackliga medlemmar runt om i Ukraina, och hjälper dem. Tack vare våra nätverk har vi möjligheten att hjälpa väldigt många människor, säger Ivanna Khrapko, som är en av ledarna för ett fackligt ungdomsnätverk.

Förra veckan fick de med hjälp av Yulia Misikevych från ABF Belarus en försändelse från Palmecentret, som innehöll bland annat mediciner, mat, hygienartiklar och nödvändigheter för barn.

– Varje dag, genom vår kontinuerliga kontakt med olika fackliga ledare, får vi hjälpförfrågningar och en bild av behoven som finns, säger Ivanna Khrapko.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 31/3-2022.

Putins orättfärdiga krig mot Ukraina har nu pågått i lite drygt en månad. Lidandet är oerhört. De bilder och berättelser vi får ta del av hur civila drabbas är ofattbara. Ett invasionskrig i Europa skakar oss i grunden.

Vi välkomnar att EU aktiverat sitt massflyktsdirektiv för första gången. Det är bara ett av de många sätt på vilka Ukrainas grannländer och Sverige visar sitt stöd och solidaritet med de drygt 10 miljoner ukrainare som flytt sina hem de senaste veckorna.

Den blixtsnabba och sammansvetsade solidaritetsrespons som länderna i Europa och omvärlden visat prov på sedan 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår! 

Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition av solidaritet och internationell samverkan. Den svenska biståndsviljan är generellt hög, detta visar Sidas återkommande undersökningar.

Sverige är ett av få rika länder som fortsatt står upp för ett generöst bistånd som sätter fattigdomsbekämpning först.

Vi socialdemokrater är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen. Det har vi definitivt råd med och skapar en säkrare värld för alla.

Utspel om att sänka biståndet eller att villkora detsamma med krav på återvandring har kommit från olika partier under lång tid.

Därför var det glädjande att höra utrikesminister Ann Linde i utrikesdeklarationen, bara dagar innan Putin invaderade Ukraina, klargöra att ”svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen. Det handlar om solidaritet – men också om en övertygelse om att en bättre värld ger ett tryggare Sverige”.

Vi välkomnar naturligtvis att regeringen nu tillskjuter kommunerna och regionerna medel för att hantera det ökade antal flyktingar som anländer i Sverige.

Dock oroas vi av svaret på frågan från Aftonbladets reporter under regeringens presskonferens som antyder att finansieringen kommer ske genom så kallade avräkningar på Sveriges bistånd. Pengar från biståndsbudgeten som varit avsedda att minska fattigdomen och främja demokratiutveckling i en mängd länder runt om i världen

Vi vill därför påminna den socialdemokratiska regeringen om att på vår partikongress i höstas slog fast att avräkningar från biståndet ska hanteras restriktivt. Vår uppmaning lyder; lämna inte världens fattiga med notan för solidariteten med Ukraina. Sverige kan bättre. Sverige har råd att både ta ansvar för Europa och världen. 

I skuggan av Putins krig mot Ukraina pågår fler kriser. Jemen, Syrien och Etiopien är bara tre exempel på andra konfliktsituationer som orsakar stort mänskligt lidande.

I spåren av coronapandemin har fattigdomen ökat och miljontals barn berövats möjligheten till utbildning. Redan utsatta grupper har blivit ännu mer utsatta inte minst barn och unga, kvinnor och hbtq+personer.

Kriget mot Ukraina bidrar till ökade livsmedels- och drivmedelspriser vilket ytterligare ökar utsattheten för världens fattiga.

Klimatförändringarnas effekter accelererar, den biologiska mångfalden minskar med stora konsekvenser för vår gemensamma överlevnad. Värst drabbas världens fattiga.

Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Minska möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt. 

Det primära målet för biståndet är att minska fattigdom och bidra till hållbara och demokratiska samhällen.

Läget för demokratin är allvarligt. I dag lever 87,3 procent av jordens befolkning – 6,4 miljarder människor – i mer eller mindre inskränkta samhällen.

Autokratiseringen av Ryssland stannar inte där. Indien, Turkiet, Brasilien är exempel på andra länder där demokratiska fri- och rättigheter begränsas. Effekterna av en auktoritär och totalitär samhällsutveckling leder alltför ofta till krig och konflikt.

Genom att bidra till demokratisk utveckling bygger vi världen, och därigenom Sverige, säkrare.

Socialdemokratins svar i ambitionen om en bättre värld kan inte vara att ta pengar för fattigdomsbekämpning till att bistå flyktingar undan ett krig i vårt närområde. Det är både kortsiktigt och dumt.

Vi måste höja blicken och arbeta långsiktigt. Globalt utvecklingssamarbete och bistånd är en investering för framtiden. Genom att ta ansvar för världen, tar vi ansvar för Sverige.

Lisa Nåbo, förbundsordförande SSU
Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU
Christopher Lindvall, internationellt ansvarig SSU
Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Hélène Sevastik, förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet
Thomas Hammarberg, styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet
Emma Fastesson Lindgren, förbundsordförande S-studenter
Henrik Svensson, förbundssekreterare S-studenter
Lara Badinson, internationellt ansvarig S-studenter
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-socialdemokrater
Andreas Saleskog, biträdande förbundssekreterare HBT-socialdemokrater
Emelie Stark, internationell ledare HBT-socialdemokrater
David Loveday, ordförande s-föreningen Internationalisterna
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 1/4-2022.

När regimen i Eswatini tog bort möjligheten att lämna in medborgarförslag till parlamentet, exploderade missnöjet. Ett upprop för demokrati skickades till parlamentsledamöter, vilket var aktioner som uppmuntrades av bland annat Eswatinis textilarbetarfack, ATUSWA. Men i respons mot de fredliga protesterna exploderade också polisvåldet.

Efter att en student dödats i maj 2021 anordnades stora demonstrationer mot polisens brutala metoder. Ett 70-tal människor dödades, 500 skadades och 800 greps av polis.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna av ATUSWA.

Wander Mkhonza håller tal. Foto: Elijah Chiwota (IndustriALL). 

Fackrörelsen som politisk opposition

Wander Mkhonza berättar att fackföreningarna i praktiken fungerar som opposition eftersom politiska partier är förbjudna, om än fortsatt verksamma. I november anordnade ATUSWA ett möte med strejkande arbetare när polisen utan förvarning dök upp och kastade tårgas på deltagarna.

– Folk sprang ut i panik sökandes efter syre, berättar Wander.

Polisen förklarade senare sitt agerande med att de trodde att det rörde sig om ett politiskt parti. De bad om att få information om möten i förväg, men agerade ändå på samma sätt vid nästa träff. Sedan dess har ATUSWA inte kunnat anordna fler massmöten.

En kung med all makt

Wander Mkhonza använder namnet Swaziland – inte Eswatini.

– Problemet är inte namnet, utan hur det kom till. I vår konstitution står fortfarande Swaziland och ingen person borde kunna vakna upp på morgonen och ändra det. Kungen ska inte vara större än nationen.

Konstitutionen från självständigheten från 1968 garanterar politiska rättigheter och politisk pluralism. Men 1973 förbjöd kungen politiska partier och organisering och sedan dess är det svårt för fackföreningar att verka.

– Arbetares frihet är inte på något sätt garanterad, säger Wander Mkhonza som själv tidigare arbetade i en textilfabrik.

2003 gick han med i och blev senare vice ordförande för det socialdemokratiska partiet PUDEMO, sedan 2008 terroriststämplat av regimen. Idag satsar han främst sin kraft på fackföreningsrörelsen och där ser han en dubbel utmaning: Regeringen motsätter sig fackens existens och arbetsgivarna respekterar inte rätten till organisering och kollektivförhandlingar.

Bara att få ATUSWA registrerad av den statliga instansen Arbetskommissionen innebar tre års kamp. Konflikter tas till domstol av arbetsgivarna och även om ATUSWA nästan alltid vinner, blir det långdragna och därmed kostsamma processer.

Arbetsgivarna är väl medvetna om att det suger ut fackföreningens ekonomiska resurser, säger Wander.

Fackligt engagemang straffas

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda, antingen av taiwaneser eller sydafrikaner. Wander Mkhonza vittnar om arbetsvillkoren inom den eswatinska textilindustrin. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Som textilarbetare var Wander Mkhonza med om just det senare.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Ändå ökar ATUSWA:s medlemsantal ständigt. Den viktigaste frågan är minimilöner. Kravet är motsvarande knappt 10 kr i timmen eller drygt 1800 kr i månaden (45 timmars arbetsvecka), 700 kronor mer än dagens genomsnittslön. ATUSWA har bara kollektivavtal med det största sydafrikanska företaget.

– Där är arbetsförhållandena bättre och arbetarna tjänar mer per timme. Med dem sitter vi ned och löser konflikter. Det är ett bra exempel, men det intresserar ingen.

Wander Mkhonza har arresterats två gånger och år 2018 tappade han hörseln i en vecka efter att ha attackerades av säkerhetspersonalen vid Montigny investment, ett textilföretag ägt av finansministern.

– Vi är ständigt bevakade. Visst är jag rädd, ibland hör jag hur någon knackar på dörren till mitt hem. Men jag vet också vad arbetarna går igenom, för jag har varit där med dem. Jag vet att utan kamp kommer situationen inte att förbättras.

Ett land som Putin inte ens behövde attackera, är Belarus. Så här i efterhand, kan man se mönstren och taktiken bakom.

Diktatorn Lukasjenka, som blev vald i det första och sista demokratiska presidentval som genomförts i landet, 1994, släppte efter litet på förtrycket under åren 2016-2019. Mycket på grund av en medveten charmkampanj från EU:s sida, som gav lån och annat stöd mot små förbättringar – lite mer frihet för civilsamhället, lite mer tolerans för protester och regimkritik.

Inget omstörtande, men fönstret mot Europa, sa många, ”stod på glänt”.

Gradvist närmande till Ryssland och ökad repression

När Putinryssland annekterade Krim 2014, var Lukasjenkas inställning avståndstagande. Han verkade försvara mindre länders integritet – läs: han ville ha kvar sitt eget kungadöme – och ställde sig på Ukrainas sida i konflikten. 2018 började han dock tala alltmer om ett närmande till Ryssland, och flera lagförslag med detta tema lades fram. Det fick många belaruser att protestera, demonstrationer anordnades till exempel. Man kan säga att detta var en generalrepetition för det som komma skulle.

Vad som sedan hände 2020, inför, under och efter presidentvalet i Belarus, är känt. Det belarusiska folket mobiliserade alla krafter för att utmana Lukasjenka i valet. Motdraget från diktatorns sida var att stänga igen det ”gläntade fönstret” med en smäll, sätta upp galler för det och sedan i princip också spika en stor lucka för.

Motkandidater, presumtiva och reella, fängslades. Ändå vann Svetlana Tsichanovskaja enligt alla bedömare, men det hade inte Lukasjenka för avsikt att acceptera. Protesterna mot det fejkade valresultatet som utbröt, ledde till ännu hårdare förtryck. Efter hösten 2020, då belaruserna gick man ur huse för att demonstrera mot diktaturen och kräva fria val, har civilsamhället förlamats av brutala arresteringar, långa fängelsestraff och upplösande av organisationer i en sällan skådad omfattning.

I nuläget är 1096 belaruser erkända som politiska fångar(källa: Vjasna) – men många fler sitter också i fängelse. ”Vi vet att fängelserna är fulla”, berättade en belarusier för mig för några dagar sedan – ”men domstolarna är numera inte öppna för allmänheten, lagarna följs inte, de gör som de vill. Det finns inget sätt att kolla vem som sitter i fängelse, eller hur de behandlas.”

Beroende av Moskvas stöd

Sedan valet har belarusierna fortsatt att protestera på alla upptänkliga fredliga sätt.  Strax efter krigsutbrottet genomfördes den folkomröstning, som Lukasjenka planerat, och som ingen i Belarus tog på allvar. Den handlade om en ny konstitution för landet, en konstitution som innebär att Belarus inte längre anser sig vara neutrala/alliansfria, att man tillåter placering av kärnvapen på belarusisk mark. En de facto union med Ryssland, som efter krigsutbrottet (tre dagar före folkomröstningen) ser ut som ett genomtänkt drag från Putins och Lukasjenkas sida.

Efter presidentvalet 2020, har pengarna från EU till Belarus upphört, och Lukasjenka är helt beroende av stöd från Moskva. Putin har helt enkelt köpt tillbaka Belarus.

Lukasjenkas märkliga beteende de senaste två åren får en förklaring. Flygkapningen av ett Ryan Air plan för att kidnappa en regimkritisk journalist och hans flickvän, som fick väst att stänga sina luftrum för det belarusiska flygbolaget Belavia. Lukasjenkas ”listiga” idé att flyga in mängder av flyktingar från Irak och Syrien och sedan släppa iväg dem över gränsen till Polen och Litauen, för att, som det verkade, ge igen för sanktioner och ställningstaganden för den belarusiska frihetsrörelsen.

Nu kan man se Putinrysslands ”alternativa” verklighetssyn också bakom dessa aktiviteter.

En rysk ockupation i det tysta?

Jag har många gånger sedan 2020 fått frågan om inte Putin skulle kunna ”hjälpa till” med att få Lukasjenka på bättre tankar, kanske t om få honom att släppa de politiska fångarna? Den senaste tidens utveckling visar hur fåfäng den tanken var. Snarare så ser man ett mönster. När belarusiska journalister sa upp sig en masse i protest mot våldet efter det fejkade presidentvalet, skickade Putinryssland över villiga ersättare som såg till att de statliga TV-kanalerna fortsatte att fungera. Snarare verkar det som om händelserna i Belarus och hur de hanterades var synkroniserade med Putin, genomförda med hjälp av hans propagandamaskin. De övade sig i repression.

Redan under krigets prolog – när den ryska militären anlände i stora mängder för att genomföra en gemensam ”övning” med sina belarusiska kollegor – fick man känslan av att en flod höll på att skölja över landet. En oundviklig, putinrysk flod av militärfordon och soldater. En ockupation i det tysta.

Efter tre veckors anfallskrig i Ukraina har den ryska militären mer eller mindre tagit över de områden i Belarus som gränsar till landet. Staden Homels sjukhus är fyllda med sårade putinryska soldater, bårhusen fyllda med döda. Längs gränsen finns också ett antal fältsjukhus, dit rullande sjukhusbussar levererar skadade och döda från striderna, dag och natt. Man har börjat lasta de döda som ska fraktas hem till Ryssland nattetid, i skydd av mörkret, för att inte dra så mycket uppmärksamhet till sig. En uppskattning från sjukhusen i Homel säger att man skickat hem c:a 2.500 döda ryska soldater hittills.

I Baranavichy, där den ryska militären i Belarus är som mest koncentrerad, har det de senaste dagarna genomförts husrannsakningar och man har beslagtagit datorutrustning samt gripit folk och tagit in dem för förhör.

Det har också bekräftats av Ukraina, att de är tacksamma för den hjälp de fått av belarusiska järnvägsarbetare, som effektivt sinkat ryska transporter av utrustning till fronten. Ytterligare ett bevis för att de facto ockupationen av Belarus mötts av aktivt motstånd från belaruserna.

Belarus och Lukasjenkas öde styrs av resultatet av kriget i Ukraina

Under lördagen den 19 mars lämnade Belarus diplomater Ukraina. Truppförflyttningar noterades i Belarus av belarusiska trupper, till gränsområdet vid Brest, på gränsen till Polen. Putinryssland har också under dagen påstått att Ukraina planerar attacker på västdiplomater i Lvyv – en bisarr tanke. Tecknen tyder på att belarusiska och ryska trupper kommer att gå till anfall mot de områden i Ukraina som gränsar till Polen, för att stoppa vapen- och humanitära leveranser från väst.

Den stora frågan är vilka trupper det är som Belarus kommer att använda. Är det värnpliktiga soldater från en befolkning som de senaste två åren plågats av myndigheterna? Kommer de i så fall att villigt slåss mot ukrainare, som tvärtom stött frihetsrörelsen i Belarus? Eller är det Lukasjenkas siloviki, hans brutala översittarpolis, som hittills bara misshandlat och plågat fredliga demonstranter? I så fall kommer de att bli överraskade över de högt motiverade ukrainska försvararna.

I nuläget verkar Putinryssland slåss med det ”sista skrapet” av militära resurser, både vad gäller soldater och utrustning. En del tror inte att det konventionella kriget kan hålla på mer än ett par veckor till. Beroende på krigets utgång, avgörs också Belarus öde.

Om Putinryssland vinner, och införlivar Belarus, Ukraina och antagligen även Moldavien, kanske också Georgien – då uppfylls Putins dröm om ett nytt storryskt imperium. Troligen finns det då ingen plats för Lukasjenka – Putin har aldrig riktigt gillat honom, han uttalade ju 1999 att han skulle kunna ställa upp i det presidentval som Putin sedan vann, och få stöd nog att bli president i hela Ryssland.

Om Putin förlorar kriget, kommer sanktionerna att sänka honom som president. Faller Putin, faller Lukasjenka – för utan Putins pengar, kan han inte hålla sin regim på fötter. Då finns en möjlighet till frihet och demokrati också för Belarus folk.

Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 22/3-2022.

Dag 31. Kiev håller ställningarna.

Putins orättfärdiga, folkrättsvidriga krig har i 31 dagar drivit miljontals människor på flykt, dödat och skadat tusentals oskyldiga, splittrat familjer och destruerat hela städer. Krigsbrott läggs till krigsbrott när vi ser skolor, sjukhus, och humanitära korridorer beskjutas av ryska trupper.

Putins orättfärdiga, folkrättsvidriga krig har omkullkastat den europeiska freden och säkerheten. Han har drivit oss alla till randen av ett tredje världskrig, till randen av ett kärnvapenkrig.   

Men Kiev håller ställningarna. Det ukrainska folket håller ställningarna.  

Vi står i solidaritet med det ukrainska folket. För deras frihet och demokrati.  

Det ukrainska folkets rätt till självbestämmande, suveränitet och en framtid i fred och säkerhet är också vår. 

Putins Ryssland bär det fulla ansvaret för detta orättfärdiga och folkrättsvidriga krig.

Det finns en, endast en, ytterst ansvarig för detta: Vladimir Putin. Det är han, som i strid mot FN-stadgan, invaderar ett fritt och demokratiskt grannland. Han som bryter mot internationell rätt. Han som ska ställas inför rätta i Haag.  

Putins bär också det yttersta ansvaret för att avsluta detta orättfärdiga och folkrättsvidriga krig. Det är han som avgör hur många fler liv som kommer gå till spillo, hur många fler bomber som kommer fällas, hur många fler städer som kommer gå Mariupols öde till mötes. Det är Putin som håller freden i sin hand. Som måste ge freden en chans. 

Så när Putin nu tar på sig offerkoftan och anklagar väst för att ”kancellera” Ryssland vill jag hälsa Putin – att det är dig och dina gelikar vi kancellerar. Vi kancellerar autokraterna, diktatorerna, de totalitära ledarnas förtryck av den egna befolkningen. Vi kancellerar krig och tyranni.  

I solidaritet med det ryska folket. För det ryska folkets rätt till självbestämmande och en framtid i fred 

För det angriparen Putin fruktar är inte endast det ukrainska folkets självbestämmanderätt; det är framförallt det ryska folkets längtan efter frihet och demokrati.  

Men det förblir en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med våld och militära maktmedel.  

Det förblir en illusion att man genom att plåga och förödmjuka en nation kan tvinga den till underkastelse.  

Det förblir en illusion att folkens längtan efter frihet kan slås ner. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Slava Ukraini! 

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Demonstrationen arrangerades av Nordic Ukraine Forum.

Till Facebook-eventet!

Det ryska anfallskriget mot Ukraina har tagit världen med överraskning – trots tydliga tecken i skyn på vad som komma skulle. De ryska kraven på grannlandet och broderfolket innebär inget mindre än en vasallrelation. Den ryske presidenten Putin menar att Ryssland varit nere på knä, men nu har rest sig – så nu ska i stället Ukraina tvingas på knä.

Det här seminariet belyser olika perspektiv, både bakåt och framåt i tiden, och resonerar kring den allvarliga situation som vi nu ser utspela sig i ett land i Europa.

Välkommen att följa seminariet på plats i Stockholm eller live på Facebook.

Facebook-event

Medverkande:

Jakob Hedenskog, Analytiker vid Centrum för Östeuropastudier, Utrikespolitiska institutet. Tidigare forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Ukrainakännare

Maria Persson Löfgren, Sveriges radios Moskvakorrespondent

Alex Voronov, journalist Eskilstuna-Kuriren, Ukrainakännare

Samtalsledare:

Krister Eduards, programansvarig för Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, tidigare ambassadråd vid Sveriges ambassad i Moskva

Detta är ett samarrangemang mellan ABF Stockholm, OSSE-nätverket, Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, och Olof Palme International Center.

Någon postar en inspelning på Facebook, gjord i ett skyddsrum i Mariupol. I mörkret sitter barn och vuxna och sjunger. De sjunger en kärlekssång till sin hemstad, på ryska, om hur man kan åka därifrån, men alltid komma tillbaka. Hur man alltid minns Azovska havets vågsvall och solen.

Mariupol är en viktig hamnstad i östra Ukraina, i Donetskregionen.

Hatobjekt för Putinryssland då den stått emot försöken att göra hela regionen till utbrytarrepublik sedan 2014. Huvudsakligen ryskspråkig befolkning som vill fortsätta leva i det fria Ukraina, och inte ingå i Putinryssland. Nu omringad, belägrad, sönderbombad – går staden förmodligen mot samma öde som Cherzon, som de putinryska ockupanterna tog över för några dagar sedan.

I de städer som Putinryssland lyckats ockupera, kräver man underkastelse av de politiskt valda företrädarna. Ryska lagar ska införas och följas, inklusive lagar om censur.

I Cherzon förbereder man nu enligt uppgift en ”folkomröstning” efter mönster från Krim om upprättande av ännu en ”folkrepublik” och anslutning till Ryssland. Vad som händer med de modiga protesterande ukrainare vi sett på bilder från Cherzon, återstår att se.

I Melitopol har borgmästaren Ivan Fedorov förts bort med en säck över huvudet, och blir enligt uppgift från Zelenskyjs kontor torterad i detta nu för att underkasta sig ockupanterna och samarbeta med den putinryska regimen.

Motivationen är inte slumpmässig

Under de senaste åtta åren har ukrainarna kunnat följa den politiska diktatur som införts på Krim, med politiska mord och försvinnanden som vanlig företeelse. Man har kunnat ta del av de berättelser som flyende belarusier delat med sig av, om den totala diktatur som råder i Belarus, med Putins välsignelse och medverkan. (När de flesta journalister vid belarusiska TV och andra Lukasjenkastyrda media sa upp sig i protest efter de fejkade presidentvalresultatet 2020, skickade Moskva raskt över ryska regimlojala ersättare som tog över TV-sändningarna.)

Ukrainarna vet vad som väntar.

Det är ingen slump att de är motiverade att försvara sitt land, sin demokrati och sin frihet.

I åtta år har det kommit flyktingar från Donetsk och Luhansk till mellersta och västra Ukraina. För några år sedan beräknades antalet till över två miljoner. Är det inte ganska märkligt att de invånare som Putin hävdar vill bli befriade från de ”ukrainska nazisterna” flyr västerut, bort från Ryssland?

Landet har tidigare varit uppdelat mellan olika stormakter och västra Ukraina ligger väsentligt närmare Europa än Moskva. Jag besökte Lvyv på 1990-talet och tog tåget tillbaka till Moskva – det tog 24 timmar. Hade jag åkt till Wien istället, hade det tagit åtta.

Putin har enat Ukraina

Man kan jämföra ukrainarnas strävan efter en nationell identitet, ett eget språk och en egen statsbildning med Finlands. Också ett ungt land, som bröt sig loss efter den ryska revolutionen. De var dock mer lyckosamma än Ukraina, som brutalt tvingades in i Sovjetunionen efter en kort tid av självständighet. Sovjetunionen, och senare  Putins Ryssland har alltid propagerat kraftigt mot ett självständigt Ukraina.

Ingen har nu gjort mer för att ena Ukraina än Putin.

Ukraina är ett stort land, med 44 miljoner invånare – före Putins anfallskrig. Med ett parlament med 450 platser, hundratals partier, många åsikter. Ukrainskspråkiga med olika dialekter – ryskspråkiga, en grupp som inte bara består av etniska ryssar, utan av alla möjliga folkslag med ryska språket som gemensam nämnare. Ukrainarna uppgick till 77,2 procent enligt folkräkningen 2001.

2014, när Euromajdan tvingade fram ett regimskifte, putinmarionetten Janukevich flydde och Ryssland som direkt svar annekterade Krim och de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Lugansk uppstod, fanns det kanske fortfarande en möjlighet för Putin att spela på inre motsättningar inom landet.

Sedan dess har de ryska propagandakampanjerna mot Kyiv istället svetsat samman Ukraina mer än någonsin tidigare.

Kan kriget komma att splittra Putins Ryssland?

Som vi har sett de senaste veckorna är ukrainarna enade i sin vilja att försvara landet – och beredda att göra det till varje pris. Även om Putin skulle lyckas ockupera hela Ukraina, kommer de att fortsätta att kämpa – som partisaner. Den ukrainska militären har redan utbildade partisankrigare som intar sina positioner när områden blir ockuperade.

Om det nuvarande anfallskriget inte hittills har gått efter Putins planer, så kommer han att bli varse att vid en ockupation av hela eller delar av Ukraina kommer det att bli hans Afghanistan. Ett krig som gick uselt för Sovjetunionen, trots stort militärt övertag, och som i längden var en faktor som bidrog till Sovjetunionens upplösning.

Frågan om Ukraina kan hålla ihop vid ett nederlag kan besvaras med ja. Men kan Putinryssland hålla ihop om man förlorar det här skamliga kriget, det är kanske den verkligt kluriga frågan?

Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 13/3-2022. 

I land efter land tar auktoritära krafter över makten och demokratin får stå tillbaka. Folkrörelser över hela världen vittnar om hot och förföljelse. 84 miljoner människor befinner sig på flykt. Adderar vi pandemi och klimatkris till detta befinner världen sig i ett läge där internationellt samarbete och solidaritet är viktigare än någonsin. Ändå minskar det globala biståndet, gränser stängs och rika länder vänder sig inåt som om de vore isolerade öar som inte påverkas av den globala utvecklingen.

Hur ser dagens hot mot demokratin ut – och varför är den så viktig att slå vakt om? Vad betyder egentligen solidaritet – och är den ens möjlig?

Seminariet sänds live på torsdag kl. 14:45  här på hemsidan eller på plats i Umeå.

Deltagare:

Lena Berggren, historiker, verksam vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Lena är en av Sveriges mest kunniga experter på fascism och har länge arbetat med demokratifrågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.

Hans Lagerberg, författare, aktuell med boken Gå tillsammans (Ordfront förlag).

Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.

Samtalsledare:
Dan Wergelius, Olof Palmes Internationella Center

Close GDPR Cookie Settings

• Integritetsöversikt
• Nödvändiga cookies
• Cookies från tredje part

Powered by  GDPR Cookie Compliance

Integritetsöversikt

Den här webbsidan använder cookies så att vi kan ge dig bästa möjliga användarupplevelse. Cookieinformationen sparas i din webbläsare, och utför olika funktioner, som t.ex. att känna igen dig när du kommer tillbaka till sidan. Detta gör i sin tur att vi kan förstå vilka delar av sidan du använder mest och finner viktiga.

Nödvändiga cookies

Nödvändiga cookies ska alltid vara påslagna så vi kan spara dina preferenser för cookie-inställningar.

Enable or Disable Cookies På Av

Cookies från tredje part

Den här webbsidan använder Google Analytics, Meta/Facebook för att samla anonym information så som antal besökare, och vilka sidor som är populärast.

Om du håller den här cookien påslagen hjälper det oss att förbättra webbsidan.

Enable or Disable Cookies På Av

Slå på alla Spara ändringar