Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Det ryska anfallskriget mot Ukraina har tagit världen med överraskning – trots tydliga tecken i skyn på vad som komma skulle. De ryska kraven på grannlandet och broderfolket innebär inget mindre än en vasallrelation. Den ryske presidenten Putin menar att Ryssland varit nere på knä, men nu har rest sig – så nu ska i stället Ukraina tvingas på knä.
Det här seminariet belyser olika perspektiv, både bakåt och framåt i tiden, och resonerar kring den allvarliga situation som vi nu ser utspela sig i ett land i Europa.
Välkommen att följa seminariet på plats i Stockholm eller live på Facebook.
Medverkande:
Jakob Hedenskog, Analytiker vid Centrum för Östeuropastudier, Utrikespolitiska institutet. Tidigare forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Ukrainakännare
Maria Persson Löfgren, Sveriges radios Moskvakorrespondent
Alex Voronov, journalist Eskilstuna-Kuriren, Ukrainakännare
Samtalsledare:
Krister Eduards, programansvarig för Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, tidigare ambassadråd vid Sveriges ambassad i Moskva
Detta är ett samarrangemang mellan ABF Stockholm, OSSE-nätverket, Sällskapet för Studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, och Olof Palme International Center.
Ukrainas folkliga motstånd kan Putin aldrig knäckaNågon postar en inspelning på Facebook, gjord i ett skyddsrum i Mariupol. I mörkret sitter barn och vuxna och sjunger. De sjunger en kärlekssång till sin hemstad, på ryska, om hur man kan åka därifrån, men alltid komma tillbaka. Hur man alltid minns Azovska havets vågsvall och solen.
Mariupol är en viktig hamnstad i östra Ukraina, i Donetskregionen.
Hatobjekt för Putinryssland då den stått emot försöken att göra hela regionen till utbrytarrepublik sedan 2014. Huvudsakligen ryskspråkig befolkning som vill fortsätta leva i det fria Ukraina, och inte ingå i Putinryssland. Nu omringad, belägrad, sönderbombad – går staden förmodligen mot samma öde som Cherzon, som de putinryska ockupanterna tog över för några dagar sedan.
I de städer som Putinryssland lyckats ockupera, kräver man underkastelse av de politiskt valda företrädarna. Ryska lagar ska införas och följas, inklusive lagar om censur.
I Cherzon förbereder man nu enligt uppgift en ”folkomröstning” efter mönster från Krim om upprättande av ännu en ”folkrepublik” och anslutning till Ryssland. Vad som händer med de modiga protesterande ukrainare vi sett på bilder från Cherzon, återstår att se.
I Melitopol har borgmästaren Ivan Fedorov förts bort med en säck över huvudet, och blir enligt uppgift från Zelenskyjs kontor torterad i detta nu för att underkasta sig ockupanterna och samarbeta med den putinryska regimen.
Under de senaste åtta åren har ukrainarna kunnat följa den politiska diktatur som införts på Krim, med politiska mord och försvinnanden som vanlig företeelse. Man har kunnat ta del av de berättelser som flyende belarusier delat med sig av, om den totala diktatur som råder i Belarus, med Putins välsignelse och medverkan. (När de flesta journalister vid belarusiska TV och andra Lukasjenkastyrda media sa upp sig i protest efter de fejkade presidentvalresultatet 2020, skickade Moskva raskt över ryska regimlojala ersättare som tog över TV-sändningarna.)
Ukrainarna vet vad som väntar.
Det är ingen slump att de är motiverade att försvara sitt land, sin demokrati och sin frihet.
I åtta år har det kommit flyktingar från Donetsk och Luhansk till mellersta och västra Ukraina. För några år sedan beräknades antalet till över två miljoner. Är det inte ganska märkligt att de invånare som Putin hävdar vill bli befriade från de ”ukrainska nazisterna” flyr västerut, bort från Ryssland?
Landet har tidigare varit uppdelat mellan olika stormakter och västra Ukraina ligger väsentligt närmare Europa än Moskva. Jag besökte Lvyv på 1990-talet och tog tåget tillbaka till Moskva – det tog 24 timmar. Hade jag åkt till Wien istället, hade det tagit åtta.
Man kan jämföra ukrainarnas strävan efter en nationell identitet, ett eget språk och en egen statsbildning med Finlands. Också ett ungt land, som bröt sig loss efter den ryska revolutionen. De var dock mer lyckosamma än Ukraina, som brutalt tvingades in i Sovjetunionen efter en kort tid av självständighet. Sovjetunionen, och senare Putins Ryssland har alltid propagerat kraftigt mot ett självständigt Ukraina.
Ingen har nu gjort mer för att ena Ukraina än Putin.
Ukraina är ett stort land, med 44 miljoner invånare – före Putins anfallskrig. Med ett parlament med 450 platser, hundratals partier, många åsikter. Ukrainskspråkiga med olika dialekter – ryskspråkiga, en grupp som inte bara består av etniska ryssar, utan av alla möjliga folkslag med ryska språket som gemensam nämnare. Ukrainarna uppgick till 77,2 procent enligt folkräkningen 2001.
2014, när Euromajdan tvingade fram ett regimskifte, putinmarionetten Janukevich flydde och Ryssland som direkt svar annekterade Krim och de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Lugansk uppstod, fanns det kanske fortfarande en möjlighet för Putin att spela på inre motsättningar inom landet.
Sedan dess har de ryska propagandakampanjerna mot Kyiv istället svetsat samman Ukraina mer än någonsin tidigare.
Som vi har sett de senaste veckorna är ukrainarna enade i sin vilja att försvara landet – och beredda att göra det till varje pris. Även om Putin skulle lyckas ockupera hela Ukraina, kommer de att fortsätta att kämpa – som partisaner. Den ukrainska militären har redan utbildade partisankrigare som intar sina positioner när områden blir ockuperade.
Om det nuvarande anfallskriget inte hittills har gått efter Putins planer, så kommer han att bli varse att vid en ockupation av hela eller delar av Ukraina kommer det att bli hans Afghanistan. Ett krig som gick uselt för Sovjetunionen, trots stort militärt övertag, och som i längden var en faktor som bidrog till Sovjetunionens upplösning.
Frågan om Ukraina kan hålla ihop vid ett nederlag kan besvaras med ja. Men kan Putinryssland hålla ihop om man förlorar det här skamliga kriget, det är kanske den verkligt kluriga frågan?
Krönikan är en del av en serie för Blankspot, publicerad den 13/3-2022.
Littfest: Kriget mot Ukrainas folkRysslands brutala krig i Ukraina är fruktansvärt och omskakande. Den ryska invasionen utmanar världsfreden och medför enormt lidande för oskyldiga civila. Samtidigt växer en våg av solidaritet med Ukrainas folk, både gentemot människor som lever mitt i kriget och de som tvingats på flykt.
I detta samtal möter vi experter från tre organisationer som arbetar till stöd för Ukraina och står i nära kontakt med människor som agerar på plats. På länk deltar Kateryna Babkina, författare och journalist under flykt från kriget. Hur är situationen just nu? Hur arbetar svenska organisationer för att stödja Ukraina, och hur viktigt är stödet sett från mottagarna horisont? På vilka sätt har världen förändrats genom Putins krig, och hur kan vi gemensamt göra världen bättre igen? Går det att redan nu att börja hantera de långsiktiga konsekvenserna av kriget?
Live på torsdag kl. 17:30 på plats i Umeå eller här på Palmecentrets hemsida.
Välkommen till ett samtal med:
Jade Legrand, Chief Analyst, Head of Save the Children’s Context Analysis and Foresight Unit (CAFU), Rädda Barnen
Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Center
Martin Uggla, ordförande på Östgruppen.
På länk deltar Kateryna Babkina, författare och journalist under flykt från krigets Ukraina.
Lisa Norström, Policyrådgivare Rädda Barnen
Evenemanget arrangeras av Rädda Barnen, Östgruppen, Olof Palmes Internationella Center och Littfest.
I land efter land tar auktoritära krafter över makten och demokratin får stå tillbaka. Folkrörelser över hela världen vittnar om hot och förföljelse. 84 miljoner människor befinner sig på flykt. Adderar vi pandemi och klimatkris till detta befinner världen sig i ett läge där internationellt samarbete och solidaritet är viktigare än någonsin. Ändå minskar det globala biståndet, gränser stängs och rika länder vänder sig inåt som om de vore isolerade öar som inte påverkas av den globala utvecklingen.
Hur ser dagens hot mot demokratin ut – och varför är den så viktig att slå vakt om? Vad betyder egentligen solidaritet – och är den ens möjlig?
Seminariet sänds live på torsdag kl. 14:45 här på hemsidan eller på plats i Umeå.
Deltagare:
Lena Berggren, historiker, verksam vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Lena är en av Sveriges mest kunniga experter på fascism och har länge arbetat med demokratifrågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.
Hans Lagerberg, författare, aktuell med boken Gå tillsammans (Ordfront förlag).
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.
Samtalsledare:
Dan Wergelius, Olof Palmes Internationella Center
Putins övergrepp mot Ukraina upprör en hel värld. Just nu ligger fokus på akut stöd till den ukrainska befolkningen, och att sätta stopp för Putins krig. Men vad ska komma sedan?
Hur skapar vi en fredligare värld, där vi alla kan känna oss tryggare? Hur går vi från konflikt till dialog? Är det möjligt, eller ens önskvärt, att samtala med politiska ledare som förtrycker och hotar?
Välkommen att följa vårt live-samtal om fred och gemensam säkerhet. Fredag 11 mars kl 12:30.
Medverkar gör:
Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN, nu ordförande för Stockholm International Peace Research Institute
Anna Sundström, generalsekreterare på Olof Palmes Internationella Center
Sociala orättvisor enar i nationalismens ridåAsmira Malkočević och Vedrana Dautović arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet.
Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira och Vedrana drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen på unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.
Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa.
Asmira och Vedrana har pratat med Agora Centers förtroendevalda ungdomar:
– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojić.
Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort.
I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket.
– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukić.
– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdić.
På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.
– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdić. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.
Oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.
– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremović.
Berina Avdić avslutar med att säga:
– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.
Artikeln publicerades först i Aktuellt i Politiken.
Facket satsar på nödhjälp med pengarna från PalmecentretMot slutet av intervjun ljuder återigen flyglarmet och Ivanna Khrapko måste hastigt avbryta för att bege sig till skyddsrummet. Under natten har det gång på gång varit flyglarm. Men trots de extremt svåra förhållandena måste Ivanna jobba på, för att leda och hålla i gång ett stort fackligt ungdomsnätverk, där man nu stöttar varandra för att stå emot Putins krig.
– Det är hemskt. Jag kan inte sova eller slappna av. Igår gick larmet när jag åt middag. Jag tar lugnande mediciner för att dämpa stressen, berättar hon.
Ivanna Khrapko är fackligt aktiv i facket för statsanställda. Nyligen valdes hon till ordförande för ett fackligt ungdomsnätverk för olika fackföreningar från hela Ukraina, som nu får stöd från Olof Palmes Internationella Center och den svenska fackföreningsrörelsen. För närvarande har de lagt traditionellt fackligt arbete åt sidan för att i stället hålla i gång en livsviktig verksamhet under brinnande krig.
Hennes fokus just nu är att ta ansvar för att leda och hålla kontakten med fackligt aktiva unga för att ordna med hjälp och stöd. De pengar som de nu får från den insamling som Palmecentret genomför ska i den akuta situation som råder användas till mat, mediciner och annan nödhjälp. De kan även betala transporter för medlemmar som behöver ta sig till säkra platser, eller bistå de som vill och kan lämna landet.
– I dag fick jag ett samtal från en person, bara 21 år gammal, som bor i närheten av en tågstation i Kiev, där det varit en fruktansvärd bombning. Han ringde för att han var rädd. Vi försöker nu hjälpa honom att hitta någonstans att fly till i västra Ukraina, berättar Ivanna.
Ivanna har uttalat sig i svensk media och försöker också tillsammans med övriga i nätverket att via sociala medier rikta sig till unga i Ryssland, Belarus och Europa, och uppmanar dem att inte vara rädda för att höja sina röster mot kriget.
– Vi vill att unga i Ryssland och Belarus hör oss. Det är deras vänner som dör i kriget.
Medlemmarna i ungdomsnätverkets chatt har gjort det till en vana att varje kväll skicka ett plustecken. Det betyder att de är säkra och vid liv.
Ivanna Khrapko bor i Kiev men befinner sig för närvarande i staden Tjernivtsi, nära gränsen till Rumänien. Hon följde med en vän och hennes ettåriga dotter som reste västerut för att fly landet. Ivannas plan var att återvända till Kiev men det hade hunnit bli alldeles för farligt. Den ryska armén hade förstört vägar och broar och det bombades oavbrutet. Därför har hon blivit kvar i Tjernivtsi och driver verksamheten därifrån.
Katerina Izmailova är också hon fackligt aktiv, i järnvägsbolagets fack. Men till skillnad från Ivanna har hon valt att lämna landet, tillsammans med en femårig dotter och en nioårig son. Hon befinner sig i Köln i Tyskland, där hon tack vare en volontär fått en bostad. Mannen är kvar i Ukraina, där han gått med i armén och strider nu mot invasionsstyrkan.
Katerina och Ivanna känner varandra väl och har nu tät kontakt. Katerina är till stor hjälp i och med att hon har koll på de tillfälliga tidtabellerna för tågen, och därmed kan informera fackliga kamrater som behöver sätta sig i säkerhet. Hon arbetar också på eget initiativ med förberedelser för att skicka mediciner, kläder och andra förnödenheter in i Ukraina från Tyskland.
Ivanna och Katerina betonar båda vikten av att så många som möjligt hjälper till att sprida sann information om vad som sker i Ukraina just nu.
– Vi slåss inte mot ryssar. Vi slåss mot ondskan, säger Ivanna Khrapko.
– Stort tack till alla er som sprider information. Det behövs och vi vägrar att låta oss tystas, säger Katerina Izmailova.
Olof Palme höll ett av sina sista tal i New Delhi, i Indien. Talet hölls till minne av den indiska premiärministern Indira Gandhi.
Palme talade om internationell säkerhet och hotet om ett kärnvapenkrig: ”Ett kärnvapenkrig kan drabba alla folk och alla stater, även de som är längst bort från krigsskådeplatsen. Men det betyder också att alla folk och alla nationer har rätt att säga sitt om dessa massförstörelsevapen”
I april 2015 lämnade International Trade Union Confederation (ITUC) över sju miljoner namnunderskrifter till FN:s dåvarande biträdande generalsekreterare Jan Eliasson. Sju miljoner fackliga medlemmar världen över krävde ett internationellt avtal som förbjöd kärnvapnen.
I början av det här året trädde FN:s konvention om förbud mot kärnvapen i kraft, efter att 50 stater ratificerat den. Bland dem Nya Zealand, Irland, Österrike, Chile, Mexiko, Thailand, och Sydafrika. Idag har 56 länder ratificerat konventionen och ytterligare 30 skrivit under, men ännu inte ratificerat.
Man ska inte bli förvånad över att ingen av kärnvapenmakterna eller NATO-länderna finns med bland de som skrivit under konventionen. Det är ju de som vi nu ska sätta press på.
Det arbetet går framåt. I Norge har det norska Arbeiderpartiet, som nu bildar regering, sagt att man vill se att Norge ska närma sig avtalet om kärnvapenförbud som observatör, och uppmanar andra NATO-länder att göra detsamma.
Den epok av avspänning som kom ut av Reagan och Gorbatjovs nedrustningsförhandlingar är över. Nu ser vi i stället oroande tecken på en kärnvapenupprustning och vi har inte råd att begå misstaget att behandla kärnvapenhotet på samma sätt som klimathotet och risken för globala pandemier. Där världens ledare förnekat allvaret till dess att krisen varit ett faktum.
”Från den internationella fackföreningsrörelsen måste vi sända ett tydligt budskap till världssamfundet att kärnvapnen helt och hållet måste förbjudas.”
Om en dag en president tryckt på avfyrningsknappen till kärnvapenmissilerna finns ingen möjlighet att ångra sig. Redan ett begränsat kärnvapenkrig leder till miljontals döda och får stor inverkan på världens klimat och ekonomi. Ett fullskaligt krig med kärnvapen kan leda till att hela mänskligheten utplånas.
Facket måste vare fredsrörelse. Det är våra medlemmar som slaktats på slagfälten, allt medan generaler och presidenter befunnit sig lång borta från fronten.
De cirka 70 miljarder dollar som förra året spenderades på kärnvapnen skulle vara till långt större nytta om de i stället investerades i välfärd och utveckling, som en del i ett nytt socialt kontrakt mellan arbetare, regeringar och arbetsgivare.
Att driva igenom ett sådant socialt kontrakt skulle garantera att fackliga rättigheter respekteras över hela världen, och att alla garanteras anständiga arbetsförhållanden med löner som går att leva på, liksom rätten till kollektiva förhandlingar.
De sociala trygghetssystemen ska gälla för alla. Företagen ska vara öppna och ansvarstagande i sin verksamhet. En social dialog krävs för att garantera en rättvis klimatomställning och rättvisa när ny teknik kommer till användning.
År 1982 presenterade en internationell kommission ledd av Olof Palme en rapport där man etablerade begreppet gemensam säkerhet. Den slutsats kommissionen kom fram till var att ingen part kan vinna ett kärnvapenkrig, då det leder till ömsesidig förintelse.
Därför kan man inte öka sin säkerhet genom fler och tyngre vapen. Säkerhet kan bara uppnås i en gemensam dialog med motståndaren.
Nu har ITUC tillsammans med Olof Palmes Internationella Center och fredsorganisationen International Peace Bureau bestämt sig för att återlansera begreppet gemensam säkerhet. En ny internationell kommission har satts samman som inte bara tittar på hotet från massförstörelsevapen utan även nutida globala hot som klimatkrisen och de ökande klyftorna i världen.
Under nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, kommer vi inom ”Common Security 2022” att presentera vår rapport. Och vi kommer att behöva den svenska fackföreningsrörelsens stöd i att sprida vårt budskap.
Lika viktigt är att fackföreningsrörelsen trycker på sina respektive regeringar för att förmå dem att skriva på FN:s kärnvapenförbud. Kärnvapnen hotar hela mänskligheten och det finns inga giltig moraliska, politiska eller ekonomiska motiv för att någon nation ska få inneha sådana vapen.
Från den internationella fackföreningsrörelsen måste vi sända ett tydligt budskap till världssamfundet att kärnvapnen helt och hållet måste förbjudas.
Debattartikeln publicerades först i Arbetet 29/10-2021.
”Nu behövs en långsiktig fred – för barnens skull”Att Israel och Hamas enats om ett eldupphör är välkommet, men ingen kan utropa sig som segrare. Attackerna har upphört, men det råder inte fred. Barnen är krigets största förlorare. Sveriges politiker måste agera kraftfullare för en långsiktig lösning på konflikten, kräver svenska biståndsorganisationer med verksamhet i Palestina.
I tisdags sköts 16-årige Islam Wael Burnat till döds på en lekplats i utkanten av Ramallah. Islam och hans vänner deltog i en folklig demonstration mot Israels bombräder mot Gaza och fördrivningen av palestinska familjer från östra Jerusalem.
Lekparken Abu Lemon, där Islam dödades, har byggts med stöd av svenskt bistånd.
”Vi byggde den här lekparken intill muren just för att ge barnen i det här området ett tryggt ställe att leka på, någonstans för dem att andas. Mitt hjärta går sönder”, säger Nora Hamdan, programansvarig för We Effect på plats i Ramallah.
Under de tio dagar som de senaste våldsamheterna pågick föll minst 65 barn offer för våldet i Gaza, Västbanken och Israel. De har dödats i sömnen i sönderbombade hem, i leken på gatan, på väg till affären eller skolan. Mitt i barndomen, i en vardag de inte har valt eller har någon makt över.
”Om det finns ett helvete på jorden är det barnens liv i Gaza i dag”, sa FN:s generalsekreterare Antonio Guterres inför generalförsamlingen i veckan.
Ansvaret faller tungt på världssamfundet som inte agerat tillräckligt kraftfullt mot den olagliga israeliska bosättningspolitiken, mot diskrimineringen och fördrivningen av palestinska familjer. Problematiken är välkänd sedan länge och såväl människorättsorganisationer som EU:s och FN:s representanter på plats har länge varnat för konsekvenserna.
Barnen i Palestina och Israel kan inte känna sig trygga förrän det råder varaktig fred mellan partnerna. Både israeler och palestinier har rätt att leva i säkerhet och med lika rättigheter.
Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM, Individuell Människohjälp
Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Debattartikeln publicerades först i Folkbladet 24/5-2021.
Våga stå upp för Hongkongs fackliga kämpar!Den demokratiska utvecklingen går åt fel håll i Hongkong. Godtyckliga gripanden sker nu i lagens namn och våra fackliga kamraters röster tystas.
Redan under förra året ställde vi oss kritiska till de säkerhetslagar som Kina införde i landet. Nu ser vi lagarnas oacceptabla effekt.
Fackliga kamrater fängslas och ställs inför rätta när de utövar sin demokratiska rätt att protestera och demonstrera. Det kan vi aldrig acceptera – varken i Hongkong eller någon annan stans i världen.
I början av januari fängslades över 50 personer, däribland en av våra fackliga kollegor, Carol Ng, ordförande för Hongkongs fria fackförening HKCTU.
Hon hämtades mitt i natten och fördes bort, efter ett dygn i fångenskap släpptes hon, men har nu häktats igen och väntar nu på rättegång.
Fängslanden, bortföranden och arresteringar sker med stöd av säkerhetslagarna. De möjliggör för kinesiska myndigheterna att hindra folket från att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter.
Utrymmet att höja sin röst krymper allt mer och det som tidigare klassats som vanliga protesterbedöms nu som terrorhandling ellersamhällsomstörtande verksamhet.
Dessa händelser illustrerar hur snabbt demokrati kan sättas ur spel när odemokratiska stater, likt Kina, inskränker de mänskliga och fackliga rättigheterna. Det får även direkta effekter på fackliga rättigheter.
Demokratiska rättigheter kan aldrig tas för givna och den kamp fackligt aktiva för i Hongkong är även vår kamp.
När företag allt mer rör sig på en global marknad blir det än viktigare för fackföreningar i Sverige att stötta arbetare världen över i deras strävan efter bra arbetsvillkor och liv i frihet, utan förtryck.
Vi kräver frihet åt de gripna i Hong Kong och vi vill att Sveriges regering agerar kraftfullt för att våra fackliga kamrater frias.
