Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
The civilian population in Gaza is at risk of starving to death. For nearly two months, Israel has blocked all emergency aid – while bombs continue to fall on a population repeatedly forced to flee.
The Israeli government does not hide its intentions: to drive a people from their land. This is ethnic cleansing. One of the gravest crimes against humanity.
The cynicism is brutal. In recent days, Israel has started to allow in a fraction of the aid that is needed – not to protect civilians, but to silence international criticism. The UN is clear: the aid amounts to a drop in the ocean.
What is happening is not only a humanitarian catastrophe marked by clear and severe breaches of international law – it is a moral collapse of the international community. When we allow this to continue without consequences, we erode international law and all principles of human rights and human dignity. Violence is also escalating in the West Bank, perpetrated by Israeli settlers and the Israeli military.
We demand an immediate return to ceasefire with the release of hostages, international protection for civilians, and full humanitarian access to Gaza. We demand accountability for war crimes and crimes against humanity.
The international community – including Sweden and the EU – must stop shielding the actions of the Israeli government. It is time for the Swedish government to take a firm stand for international law.
Words are not enough. Therefore, we demand:
The General Assembly of the Olof Palme International Center, Stockholm, 21 May 2025.
Att tiga är att medverka. Vi kräver omedelbar handling!Civilbefolkningen i Gaza riskerar att svälta ihjäl. I cirka två månader har Israel blockerat all nödhjälp – samtidigt som bomberna fortsatt att falla över en befolkning som gång på gång tvingas fly.
Den israeliska regeringen döljer inte sina syften: att fördriva ett folk från sitt land. Det är etnisk rensning. Ett av mänsklighetens allra grövsta brott.
Cynismen är brutal. Israel har i dagarna börjat släppa in en bråkdel av den hjälp som behövs. Inte för att skydda civilbefolkningen, utan för att tysta omvärldens kritik. FN är tydliga: hjälpen är en droppe i havet.
Det som sker är inte bara en humanitär katastrof med solklara och grova folkrättsbrott – det är en moralisk kollaps för världssamfundet. När vi tillåter detta att fortsätta utan konsekvenser, urholkar vi folkrätten och alla principer om mänskliga rättigheter och människovärdet. Även på Västbanken ökar våldet från israeliska bosättare och den israeliska militären.
Vi kräver en omedelbar återgång till vapenvila med frisläppande av gisslan, internationellt skydd för civilbefolkningen och fullt humanitärt tillträde till Gaza. Vi kräver ansvar för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet, inklusive Sverige och EU, måste sluta ge politiskt skydd åt den israeliska regeringens agerande. Det är dags för den svenska regeringen att kraftfullt stå upp för folkrätten.
Det räcker inte med ord. Därför kräver vi:
· Frysning av EU:s frihandelsavtal med Israel.
· Sanktioner mot ansvariga israeliska ministrar och militärer.
· Förbud mot handel med varor från illegala bosättningar.
· Sanktioner mot extremistiska bosättare.
· Återupptaget svenskt stöd till UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.
· Stöd till de internationella domstolarnas oberoende – och respekt för deras beslut.
· Sverige ska verka för att omvärlden tvingar Israel att häva ockupationen.
· Aktivt stöd till fredsarbetet för en hållbar tvåstatslösning baserad på folkrätten.
Olof Palmes Internationella Centers representantskap, Stockholm 21 maj 2025.
”Vill vi ha fred måste vi också rusta för fred”Säkerhetsläget i världen blir allt allvarligare. Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskriget, kärnvapenhotet mer aktuellt än på decennier och militärutgifterna slår nya rekord. Det är en farlig utveckling – men den är inte oundviklig. För att möta den behöver dock regeringen ändra sin defensiva utrikes- och säkerhetspolitik.
För även om vi nu åter behöver ökad militär beredskap för att skydda oss mot aggressiva despoter måste vi bredda vår säkerhetspolitiska verktygslåda.
Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina, samt att stora delar av västvärlden vänder bort blicken från den israeliska regeringens grova folkrättsbrott i Gaza, har haft ödesdigra konsekvenser för folkrätten och för världens säkerhet. Donald Trump har återvalts på en agenda som åter för världen in i en tid där den starkes rätt ska gälla och internationella institutioner bekämpas. I grunden ligger en högerauktoritär utveckling och en eskalerande demokratikris med stora konsekvenser för motsättningarna inom och mellan länder.
Vi riskerar nu att se slutet på den period som efter andra världskrigets fasor såg uppbyggnaden av den regelbaserade världsordningen. Tiden då bildandet av FN och FN-stadgan stärkte folkrätten och aggressionskrigen förbjöds. Då förklaringen om de mänskliga rättigheterna lade grunden för de internationella domstolarna samt konventionerna om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.
Men samtidigt som folkrätten urholkas och konflikterna ökar skär regeringen kraftigt ner det förebyggande biståndet och fredsarbetet. Detta i ett läge där världen står inför en rad existentiella hot. Militära lösningar dominerar ensidigt dagordningen och har blivit det enda svaret på internationella säkerhetshot. Men dessa skapar inte varaktig säkerhet. I stället riskerar de tvärtom att förvärra utvecklingen och de globala kriser vi står inför.
Klimatförändringar, hunger, extrem ojämlikhet och auktoritär nationalism kan inte bombas bort, och kommer finnas kvar dagen då fredsavtal kan slutas. Det måste mötas med ett aktivt förebyggande och långsiktigt främjande av demokratiska, hållbara och fredliga samhällen. Det som i sin tur också skapar möjligheter till ökad säkerhet och en mer fredlig värld.
Även om vi nu åter behöver öka vår militära beredskap för att möta utvecklingen i Europa måste vi också arbeta än mer målmedvetet mot ett paradigmskifte. Mot en internationell samverkan som bygger på en insikt av behovet av gemensam säkerhet, och som kan vara baserad på dialog och samexistens.
För att skiftet ska vara möjligt behöver den globala demokratikrisen brytas och en stark folkrätt med effektiva internationella institutioner säkerställas. Oavsett om rättsordningen kränks i Ukraina, i Palestina eller på alla andra platser måste Sverige och omvärlden tydligt agera. När internationella institutioner och domstolar attackeras behöver vi omedelbart höja rösten och samlat gå till motattack, oavsett vem det är som angriper dessa. Vi behöver förbehållslöst försvara och slå vakt om en värld där lag går före styrka och vapenmakt.
Det handlar också om vår egen säkerhet, och det duger inte att som regeringen tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott. Utan folkrätten utvecklas ett farligt och laglöst tillstånd där människor och mindre stater kommer stå helt värnlösa. Olof Palmes ord att ”folkrätten är vår första försvarslinje” gäller fortfarande i högsta grad.
Det krävs också förnyade internationella ansträngningar för nedrustning. Sverige har en lång tradition av att driva på för nedrustning och fred. Idag har vår röst tystnat. Genom regeringens utrikesdeklaration är det tydligt att utrikespolitiska värden som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, dialog och nedrustning tonas ned. Kärnvapen diskuteras inte längre som ett existentiellt hot, utan mer som att vara säkerhetsskapande. Det är en illavarslande utveckling. Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.
Säkerhet, demokrati, hälsa och klimat hänger ihop. Varje krona investerad i detta sparar upp till 16 gånger insatsen i framtida militära insatser och katastrofhantering enligt statistik från FN. Vårt utvecklingssamarbete med omvärlden har därför en unik roll i att förebygga och bemöta de förhållanden som leder till väpnande konflikter och krig – genom att främja demokrati, rättsstatens principer, kvinnors deltagande, dialog och fredlig konfliktlösning.
Bistånd är inget oviktigt sidospår utan tvärtom en nödvändig investering i vår framtida säkerhet. Att återgå till enprocentsmålet är därför inte bara moraliskt rätt, det är strategiskt smart. Många av de hot som världen idag står inför, som klimatkrisen och demokratikrisen, kommer dessutom att ytterligare öka konfliktnivåerna under kommande decennier.
Det finns ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och det finns vare sig fred eller utveckling utan internationell rätt. Vi måste därför arbeta inom alla dessa tre områden för att nå en mer säker värld.
Att som regeringen kraftigt dra ner på det svenska utvecklingssamarbetet, tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott samt driva en defensiv och enögd utrikespolitik, som enbart fokuserar på närområdet och svenska intressen, håller inte.
För vill vi ha fred, måste vi också rusta för fred.
Margot Wallström
ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades först i Svenska Dagbladet.
Gaza: Att tiga är att möjliggöra
Den israeliska regeringens krigföring är ett flagrant brott mot internationell rätt, och en invasion riskerar att leda till ytterligare massdöd och tvångsfördrivning. Enligt uppgifter är målet att militärt ”erövra hela Gazaremsan”. Samtidigt har över 55 000 palestinier redan dödats, majoriteten kvinnor och barn.
Israel upprätthåller en total blockad som systematiskt hindrar tillgång till mat, vatten, medicin och förnödenheter. FN:s generalsekreterare har varnat för att civilbefolkningen i Gaza svälter, medan Amnesty International kallar belägringen grym, omänsklig och ett folkmord. Human Rights Watch har dokumenterat en lång rad systematiska krigsförbrytelser, däribland medvetna attacker mot sjukhus, tvångsevakuerade patienter och dödande av sjukvårdspersonal.
Det här är inte självförsvar – det är kollektiv bestraffning.
Det är inte en ”krigszon” – det är en isolerad, sönderbombad enklav där civilbefolkningen gång på gång tvingas fly från plats till plats utan någonstans att ta vägen.
Och det är inte ett ”krig mellan två jämbördiga parter” – det är en militär stormakt som systematiskt förintar ett ockuperat och blockerat område. Det har aldrig funnits ett krig i historien där 80 % av landet har förstörts, 100 % av befolkningen fördrivits och där över 40% av de döda är barn och kvinnor.
Vi står bakom en omedelbar återgång till vapenvila med frisläppande av gisslan, ett stopp för alla vapenleveranser till Israel, internationellt skydd för civilbefolkningen och humanitärt tillträde till Gaza. Vi kräver ansvar för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Det internationella samfundet, inklusive Sverige och EU, måste sluta ge politiskt skydd åt den israeliska regeringens agerande. Det är dags för den svenska regeringen att kraftfullt stå upp för folkrätten.
Att blunda är att medverka. Att vara tyst är att möjliggöra. Detta måste få ett slut, NU!
Första maj: Solidaritetens dag
Oscars tal:
Idag samlas vi för att fira Arbetarrörelsens dag, för att stå upp för rättvisa och för solidaritet.
Det är lätt att bli modfälld i tider som dessa, men vi är här för att påminna varandra om en sak: det går att göra motstånd och förändra världen.
Vi har gjort det förut. Och vi kan göra det igen.
Vi lever i en tid som skakar, i Sverige och i världen. Runtom oss rasar krig, demokratier backar, klimatet pressas till bristningsgränsen.
Vi som fortfarande lever i en demokrati och har möjlighet att välja – vi står inför val. Inte bara i valurnor, utan varje dag: ska vi blunda, eller ska vi agera?
2025 står världen inför det högsta antalet pågående väpnade konflikter sedan andra världskriget. Flera europeiska länder har meddelat att de avser att dra sig ur konventionen om förbud mot personminor.
Palme sa, det går inte att bomba sig till demokrati – samtidigt pratar alltfler om att kärnvapen är lösningen för fred.
De humanitära behoven är större än någonsin och växer ständigt. Hälso- och sjukvårdspersonal och humanitära hjälparbetare dödas i allt större antal. 382 år 2024 – i år ser det ännu värre ut.
Vi ser hur Ryssland fortsätter sitt vidriga anfallskrig mot Ukraina. Ett krig som inte bara handlar om gränser och territorier – det är ett krig mot idén att varje land, varje människa, har rätt att forma sin egen framtid. Och därför är deras kamp vår kamp. Vi backar inte.
Det som händer i Ukraina just nu är en humanitär katastrof. Varje dag rapporteras det om bombade sjukhus, förstörda skolor, och barn som mister sina föräldrar.
Kvinnor som utsätts för sexuellt våld som ett krigsvapen. Rysslands krig är inte bara ett brott mot moral – det är ett brott mot internationell rätt.
Och vi måste våga ställa frågan: Vad gör vi?
Vi bygger våra värderingar på demokrati, frihet, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
Men värderingar måste omsättas i handling. Det räcker inte att uttrycka oro. Det räcker inte med sanktioner som inte biter. Det krävs handling med mod och tydlighet.
Sverige och EU har ett ansvar – både juridiskt och moraliskt – att skydda de mest utsatta. Det innebär att vi måste:
Säkerställa att humanitär hjälp når fram.
Säkerställa att Ukraina har de militära resurser som krävs.
Skydda och stödja flyktingar – särskilt kvinnor och barn.
Dokumentera krigsbrott och agera för att de ansvariga ställs till svars.
Därför säger vi – Ryssland ut ur Ukraina!
Gaza bombas. Barn dödas. Sjukhus jämnas med marken.
Sveriges regering är tyst? Utrikesministern säger ingenting. De mumlar. De viker undan. De sviker.
Den svenska SD-ledda regeringen gör istället:
Nedskärningar av Palestinabistånd med 45 procent.
Fryste utvecklingsbistånd.
Röstade mot vapenvila i FN.
Fryste UNRWA-bistånd för att sedan permanent stoppa stöd till organisationen.
Avstod att rösta för uppgradering av Palestinas status i FN.
Avstod att rösta för att Israel ska avsluta sin ockupation.
Vi kräver svar! När tänker ni fördöma en högerextrem regim som bryter mot all internationell rätt? Var går gränsen?
Vi kräver:
Att Internationella domstolens beslut respekteras och följs.
Att EU fryser handelsavtalet med Israel.
Vi vill se utökade sanktioner mot Israel – mot alla dom som bär ansvaret, bosättare, militär och politiska beslutsfattare.
Omvärlden och EU måste sätta stopp och höja rösten för att rädda palestinska liv.
En vapenvila måste på plats och mat och förnödenheter måste omedelbart släppas in i Gaza.
Vi behöver en utrikespolitik som säger ifrån – inte en som är tyst när starka trampar på svaga. Och vi behöver ett Sverige som visar mod – inte ett som hukar.
När världen gungar, när auktoritära krafter växer, då måste vi hålla fast vid våra värderingar – inte släppa taget. Då måste vi stå upp för det som är rätt – inte det som är bekvämt.
Vi säger: freden byggs inte med vapen, utan med rättvisa. Med utbildning. Med jämlikhet. Det är inte naivt – det är nödvändigt.
Vi behöver ett starkt försvar som kan skydda oss vid en attack mot våra gränser, men inte på bekostnad av välfärd och ett bistånd som stärker demokratier, skyddar mänskliga rättigheter och främjar klimatkampen.
Vi vet hur det är att kämpa för våra rättigheter. Men andra gör det under mycket svårare villkor – i krig och konflikt, i fattigdom och förtryck. Vårt stöd kan göra hela skillnaden. Det är ett bevis på att vi bryr oss, att vi vill skapa en mer rättvis värld för alla.
Världen är djupt ojämlik. Medan vissa lever i överflöd, saknar andra rent vatten, sjukvård och utbildning. Ett starkt bistånd är ett verktyg för att jämna ut dessa orättvisor. Det handlar inte om välgörenhet, utan om global rättvisa. Vi måste arbeta tillsammans för att skapa ett samhälle där alla har samma möjligheter.
Bistånd förebygger konflikter. Länder med hög ojämlikhet, svag utbildning och dålig sjukvård är ofta mer sårbara för krig, korruption och extremism. Genom att satsa på utbildning, hälsa och jämställdhet kan vi bidra till stabila och fredliga samhällen. Fred börjar med rättvisa.
Varje krona som går till flickors skolgång, hälsovård eller klimatanpassning ger oss starkare, tryggare samhällen och en bättre värld för kommande generationer.
Sveriges röst i världen stärks av solidaritet. Ju mer vi visar att vi är beredda att hjälpa, desto mer lyssnar andra på oss i internationella forum som FN och EU. Det ger oss möjlighet att påverka frågor som klimat, fred, mänskliga rättigheter och arbetsvillkor – för en bättre värld.
Slutligen, låt oss inte glömma vikten av fackliga rättigheter. Genom att stödja fackföreningar i utvecklingsländer stärker vi demokratin, arbetsskyddet och rättvisa villkor för arbetare världen över. Alla arbetare förtjänar trygghet, schyssta löner och rätten att organisera sig.
Så, stoppa nedmonteringen av svenskt bistånd! Bistånd är ingen lyx utan tvärtom en nödvändig investering i vår framtida säkerhet. Att återgå till enprocentsmålet är därför inte bara moraliskt rätt, det är strategiskt smart.
Det är lätt att känna hopplöshet. Vi ser hur världen brinner. Hur temperaturen stiger. Hur konflikter blossar upp. Vi måste organisera oss. Höja rösten.
När arbetare i Bangladesh syr våra kläder för en lön som inte räcker till mat – då har vi ett ansvar.
När fackliga ledare i Colombia mördas för att de organiserar sig – då har vi ett ansvar.
När kvinnor i Iran kämpar för sina grundläggande friheter – då har vi ett ansvar.
Vi är här idag för att vi vägrar att ge upp. Vi tror på en annan värld – en värld där människovärdet väger tyngre än vinstintressen, där freden är viktigare än maktspel, där alla får plats.
En annan värld är möjlig.
Vi ska bygga den. Tillsammans. Med solidaritet. Med mod. Med handling.
Så bygger vi gemensam säkerhet och rustar för fred!
Turkiet vid ett avgörande vägskäl
19 mars fängslades Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och flera andra borgmästarkollegor som representerar det socialdemokratiska partiet CHP – vårt systerparti. De anklagas för korruption och terrorism, men fängslandena framstår allt tydligare som en del i ett grymt politiskt spel.
Folkets reaktion har varit omfattande och flera massprotester har genomförts runtom i hela Turkiet. Regeringen har svarat med ökad repression. Massgripanden, tortyr, sexuella trakasserier och misshandel har rapporterats av Palmecentrets partners och andra människorättsorganisationer. Särskilt utsatta är unga aktivister som saknar tidigare politisk erfarenhet, och kvinnor. Amnesty Turkiet har nu begärt en oberoende utredning kring dessa uppgifter.
Civilsamhällsorganisationer, däribland Palmecentrets samarbetspartners, dokumenterar dessa brott och erbjuder juridiskt stöd till de drabbade. Men civilsamhällets möjligheter att agera begränsas av en allt hårdare lagstiftning och minskat internationellt stöd, samtidigt som landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.
Gripandet av İmamoğlu är ett tydligt tecken på den djupa politiska kris som Turkiet befinner sig i. Protesterna som inleddes som en reaktion mot gripandet har snabbt utvecklats till en bredare rörelse med det största oppositionspartiet CHP i spetsen. Att oppositionen samlas mot utvecklingen inger hopp. Men för många känns det som landet nu står vid en avgrund och ett vägskäl.
Vi åkte därför nyligen till Ankara, med en delegation från det europeiska socialdemokratiska partiet, PES, för att uttrycka vårt starka stöd till CHP och de fängslade partiföreträdarna. Partiledaren Özgür Özel som tog emot oss var tacksam över alla internationella ansträngningar som görs för att sätta strålkastarljuset på det som nu sker i Turkiet. När omvärlden skakar i sina grundvalar är det lätt att den illavarslande utvecklingen i Turkiet förvinner från dagordningen och faller i glömska.
Och det ser dessvärre ut som att historien upprepar sig, 2016 fängslades den kurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtaş. Han hade då lyckats nå en växande väljarskara. Trots upprepade domar från Europadomstolen om att han bör friges sitter han fortfarande efter nio år fängslad. Fängslandet av Demirtaş följdes sedan av en systematisk nedmontering av det socialdemokratiska prokurdiska partiet HDP. Vid lokalvalen 2019 vann de makten i 65 av landets kommuner. 48 av dem kom sedan att tvångsförvaltas av staten.
Nu riktas samma metoder mot det största oppositionspartiet CHP och dess populäre ledare İmamoğlu som nyligen utsetts till partiets presidentkandidat i det kommande presidentvalet. Han har lyckats samla en bred väljarskara och är ett tydligt hot mot president Erdoğans makt.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 90 procent av de nationella medierna ligger under statlig kontroll. Enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet är Turkiet en valautokrati. Det innebär att det fortfarande hålls val men att grundläggande demokratiska friheter som yttrandefrihet, pressfrihet och rättsstatens oberoende är kraftigt undergrävda.
Landet ligger på 149:e plats av 180 på Reportrar utan gränsers 2024 års pressfrihetsindex. En av de nyligen fängslade journalisterna är svenske Joakim Medin som försökte resa in i landet för att bevaka protesterna. Han anklagas för att ha förolämpat presidenten Erdoğan och för terrorism. En vanlig anklagelse för att gripa och tysta kritiska röster och journalister.
Civilsamhället och universiteten i landet möter samma behandling. Länge har de varnat för en alltmer tilltagande auktorisering. Men trots att Turkiet under längre tid visat upp denna negativa utveckling säger många i landet att Turkiet nu står vid ett avgörande vägskäl: återgång till demokrati, eller mot en fullständig autokrati. Folkmassornas protester och oppositionens beslutsamhet att fortsätta ta upp kampen mot regeringen inger dock hopp.
Men de behöver hjälp, nu mer än någonsin. Det finns fortfarande en optimism och framåtanda hos CHP, ett självförtroende som vilar i det breda stödet i samhället, inte minst bland ungdomar. Men de klarar det inte ensamma. Det behövs internationell solidaritet.
Vi står inför en ny tid. Vilken väg Turkiet väljer att gå kommer också att prägla utvecklingen i Europa och vårt närområde. Stora högerauktoritära strömningar i världen och krig visar hur snabbt instabilitet kan spridas. Som Natomedlem är Turkiets demokratiska utveckling nödvändig. Är det något vi lärt oss genom historien är det att auktoritära regimer och grannar varken för med sig fred eller stabilitet. Tvärtom.
Men det behöver inte bli så, det turkiska folket och dess demokratiska opposition har inte förlorat slaget. Långt ifrån. Det är den progressiva rörelsen i landet som är garanten för ett demokratiskt Turkiet, men de behöver vårt stöd. Därför måste Sverige och EU i alla de viktiga samarbeten vi har med Turkiet fortsätta att lyfta vikten av demokrati och yttrandefrihet. Sverige och EU måste också fortsätta att ge aktivt stöd till de demokratiska krafterna i landet som vågar försvara yttrandefrihet, jämställdhet och rättssäkerhet.
Vi socialdemokrater kommer fortsätta att stå vid våra turkiska systerpartiers sida i deras kamp så länge som det kommer att behövas.
Orginal artikeln publicerades i AiP.
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paula Carvalho Olovsson
internationell sekreterare Socialdemokraterna
1976 blåste en intern strid upp i det brittiska företaget Lukas Aerospace. Ledningen ville fokusera på företagets militära produktion och säga upp personal. De anställda kontrade med en gemensam facklig plan som både skulle rädda jobben och ta företaget i en ny riktning. I stället för att tillverka missiler ville de framställa saker som gjorde social nytta, som medicinsk utrustning och värmepumpar och solceller, så att arbetare skulle ha råd att värma upp sina hem.
”Lukasplanen” och fackets organisering för att få använda sina yrkeskunskaper på ett sätt som bidrar till det allmänna bästa – till fred, klimatnytta och jämlikhet – gör sig påmind på Earth Day i år.
Den infaller i en tid då satsningar på militär och vapen upptar en rekordstor del av våra gemensamma resurser. Och där summan som läggs på militär upprustning överträffar det som läggs på klimatomställningen många gånger om. För den som vill ha säkerhet för alla är detta en bakvänd logik.
Inte minst när man tänker på att militärindustrin bidrar till det pågående angreppet på jordens livsuppehållande system. Militären står för cirka en tjugondel av världens totala klimatutsläpp – mer än civilflyget. Lägg till det skador på lokal natur, då giftiga ämnen släpps ut vid övningar och vapentester och hamnar i människors och djurs kroppar. I vissa fall är storskalig miljöförstörelse – ekocid – rentav en central del av den militära strategin, som i Rysslands krig i Ukraina. Även Israels armé har ekocid som taktik, då den bulldozrar åkrar, fäller olivträd och fyller brunnar med betong för att göra Gaza omöjligt att leva i för palestinier.
Självklart ska vi satsa på vår gemensamma säkerhet. Och själva förutsättningen för att kunna leva tryggt är att vi har en fungerande planet, som kan förse oss med mat, vatten och ett hem som står kvar. Som kan stötta vår hälsa och bära upp våra ekonomier. Allt detta riskerar vi att förlora om vi inte agerar kraftfullt, här och nu.
Slutsatsen är tydlig: mänsklig säkerhet behöver bli politikens främsta mål. Det innebär satsningar på en rättvis grön omställning, både här hemma och i världen. Arbetare ska få stöd i att ställa om till nya gröna jobb och uppgifter. Rikare länder som orsakat klimatkrisen behöver betala den klimatfinansiering de är skyldiga de mest drabbade länderna, så att de kan skydda sina invånare.
Det kräver också att det multilaterala systemet för internationellt samarbete, fred och säkerhet stärks och utvecklas. Och att satsningar för att främja demokrati och mänskliga rättigheter prioriteras.
Pengar finns men behöver omfördelas, från de superrika och klimatskadliga industrier till det som skapar säkerhet och välmående för alla. Lyckas vi med det minskar vi också grogrunden för auktoritära rörelser och ledare som vill starta krig.
Även om vi behöver både militär beredskap och förebyggande upprustning för att skydda oss mot despoter, så behöver den stora riktningen vara det som de fackliga kämpade för i Lukasplanen: en demokratisk övergång från att producera sådant som skadar människor och planet till sådant som hjälper oss att blomstra.
Vi behöver helt enkelt rusta för fred snarare än krig.
400 personer samlades för att mobilisera för rättvis omställning!
Den 5-6 april anordnades Klimatriksdag 2025, vilket samlade 400 deltagare. Här möttes engagerade medborgare, forskare, representanter för olika rörelser, kommunala tjänstemän och opinionsbildare. Palmecentret och Hyresgästföreningen var två av de organisationer som stöttade eventet.
Huvudfrågan var hur vi ska arbeta tillsammans för att mobilisera så många som möjligt för en rättvis och kraftfull klimatpolitik. Naturskyddsföreningens Beatrice Rindevall sammanfattade helgens intensiva aktivitet med orden: ”Det finns tusen sätt att engagera sig. Vi har folket och opinionen på vår sida.”
Nyfiken på hur du kan vara med? Här kommer inom kort de viktigaste budskapen och idéerna från Klimatriksdag 2025 att publiceras, med flera arbetsgrupper som man är varmt välkommen att ansluta sig till:
Redefining Security for the 21st Century- Common Security Conference 2025
TIME AND PLACE:
April 10th 15:00-17:00(CEST), April 11th 10:00-18:00(CEST)
Online (zoom link will be sent upon registration).
The conference will be held in English. Translation options will be available. See registration.
The global order and balance of power is in the midst of rapid and unpredictable changes, leading to new violent conflicts, realms of contestation, and increasing global tensions. As the post-Cold War era comes to an end and reveals its shortcomings, the new international order has not yet emerged and remains to be defined.
Today, global decision-makers have broken down nuclear arms regulation and once again resorting to power politics and strategic competition with heavy investments in the military industry at enormous social and environmental cost. We strongly believe that civil society, the working class, and marginalized groups must have a say in what the new order looks like. The concept of Common Security, developed during the 1980s Cold War confrontation and revitalized in the 21 st century, can serve as an important tool to define from civil society what a new order should look like.
The online Common Security Conference 2025: Redefining Security for the 21st Century brings together politicians, international officials, trade union leaders, non-governmental organizations, peace activists, and more for critical discussions on concrete steps and strategies for global, regional, national, and local level movements for a more just and peaceful future for us all. We invite you to be part of the movement for a common security policy for the new age – one that prioritizes human life over war and imperialism, that emphasizes our common humanity over division, and that pushes for global cooperation to resolve disagreements and conflicts.
Speakers include:
Jan Eliasson, Swedish and international diplomat, former Deputy Secretary-General of the United Nations (2012-2016) and Swedish Minister for Foreign Affairs (2006)
Annika Söder, Chair of the European Institute of Peace and former State Secretary for Foreign Affairs of Sweden
Cecilia M. Bailliet, UN Independent Expert on human rights and international solidarity
Omar Faruk Osman, General Secretary, Federation of Somali Trade Unions (FESTU)
Olof Palmes Internationella Center
International Peace Bureau (IPB)
International Trade Union Confederation (ITUC)
LO Sweden
Alianza Iberoamericana por la Paz
ONG ASRAD Mali
STEM (Science, Technology, Engineering, and Mathematics) Network
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Artikeln publicerade först i Aktuellt i Politiken
