Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Under kongressen finns vi i utställningsområdet där du kan träffa oss, lära dig mer om vårt internationella solidaritetsarbete och disskutera hur vi tilsammans stärker demokratin, freden och de mänskliga rättigheterna globalt.
Missa inte heller våra seminarier:
Tid och plats: 28 maj 16:00 i Seminarielokalen
Medverkande: Stefan Löfven, ledare från socialdemokratiska systerpartier från olika delar av världen mfl.
Arrangör: Socialdemokraterna & Olof Palmes Internationella Center
Säkerhetsläget i världen blir allt farligare. Militära lösningar dominerar dagordningen men skapar inga varaktiga lösningar. Vi behöver, mer än någonsin, en breddad och förebyggande säkerhetspolitisk verktygslåda. Låt oss tillsammans prata om hur vi kan Rusta för Fred!
Tid och plats: 30 maj 17:00 på Scenen i utställarhallen
Medverkande: Annika Strandhäll, Linnéa Wickman, Ulrika Möller, docent vid Göteborgs Uni. och verksam på Alva Myrdal Centrum för Nedrustning i Uppsala.
Moderator: Oscar Ernerot, Olof Palmes Internationella Centers generalsekreterare.
Arrangör: Olof Palmes Internationella Center
Följ programmet för uppdateringar och övrig information!
Varmt välkomna!
Silence is complicity. We demand immediate action!The civilian population in Gaza is at risk of starving to death. For nearly two months, Israel has blocked all emergency aid – while bombs continue to fall on a population repeatedly forced to flee.
The Israeli government does not hide its intentions: to drive a people from their land. This is ethnic cleansing. One of the gravest crimes against humanity.
The cynicism is brutal. In recent days, Israel has started to allow in a fraction of the aid that is needed – not to protect civilians, but to silence international criticism. The UN is clear: the aid amounts to a drop in the ocean.
What is happening is not only a humanitarian catastrophe marked by clear and severe breaches of international law – it is a moral collapse of the international community. When we allow this to continue without consequences, we erode international law and all principles of human rights and human dignity. Violence is also escalating in the West Bank, perpetrated by Israeli settlers and the Israeli military.
We demand an immediate return to ceasefire with the release of hostages, international protection for civilians, and full humanitarian access to Gaza. We demand accountability for war crimes and crimes against humanity.
The international community – including Sweden and the EU – must stop shielding the actions of the Israeli government. It is time for the Swedish government to take a firm stand for international law.
Words are not enough. Therefore, we demand:
The General Assembly of the Olof Palme International Center, Stockholm, 21 May 2025.
”Vill vi ha fred måste vi också rusta för fred”Säkerhetsläget i världen blir allt allvarligare. Antalet väpnade konflikter är det högsta sedan andra världskriget, kärnvapenhotet mer aktuellt än på decennier och militärutgifterna slår nya rekord. Det är en farlig utveckling – men den är inte oundviklig. För att möta den behöver dock regeringen ändra sin defensiva utrikes- och säkerhetspolitik.
För även om vi nu åter behöver ökad militär beredskap för att skydda oss mot aggressiva despoter måste vi bredda vår säkerhetspolitiska verktygslåda.
Rysslands folkrättsvidriga anfallskrig mot Ukraina, samt att stora delar av västvärlden vänder bort blicken från den israeliska regeringens grova folkrättsbrott i Gaza, har haft ödesdigra konsekvenser för folkrätten och för världens säkerhet. Donald Trump har återvalts på en agenda som åter för världen in i en tid där den starkes rätt ska gälla och internationella institutioner bekämpas. I grunden ligger en högerauktoritär utveckling och en eskalerande demokratikris med stora konsekvenser för motsättningarna inom och mellan länder.
Vi riskerar nu att se slutet på den period som efter andra världskrigets fasor såg uppbyggnaden av den regelbaserade världsordningen. Tiden då bildandet av FN och FN-stadgan stärkte folkrätten och aggressionskrigen förbjöds. Då förklaringen om de mänskliga rättigheterna lade grunden för de internationella domstolarna samt konventionerna om krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord.
Men samtidigt som folkrätten urholkas och konflikterna ökar skär regeringen kraftigt ner det förebyggande biståndet och fredsarbetet. Detta i ett läge där världen står inför en rad existentiella hot. Militära lösningar dominerar ensidigt dagordningen och har blivit det enda svaret på internationella säkerhetshot. Men dessa skapar inte varaktig säkerhet. I stället riskerar de tvärtom att förvärra utvecklingen och de globala kriser vi står inför.
Klimatförändringar, hunger, extrem ojämlikhet och auktoritär nationalism kan inte bombas bort, och kommer finnas kvar dagen då fredsavtal kan slutas. Det måste mötas med ett aktivt förebyggande och långsiktigt främjande av demokratiska, hållbara och fredliga samhällen. Det som i sin tur också skapar möjligheter till ökad säkerhet och en mer fredlig värld.
Även om vi nu åter behöver öka vår militära beredskap för att möta utvecklingen i Europa måste vi också arbeta än mer målmedvetet mot ett paradigmskifte. Mot en internationell samverkan som bygger på en insikt av behovet av gemensam säkerhet, och som kan vara baserad på dialog och samexistens.
För att skiftet ska vara möjligt behöver den globala demokratikrisen brytas och en stark folkrätt med effektiva internationella institutioner säkerställas. Oavsett om rättsordningen kränks i Ukraina, i Palestina eller på alla andra platser måste Sverige och omvärlden tydligt agera. När internationella institutioner och domstolar attackeras behöver vi omedelbart höja rösten och samlat gå till motattack, oavsett vem det är som angriper dessa. Vi behöver förbehållslöst försvara och slå vakt om en värld där lag går före styrka och vapenmakt.
Det handlar också om vår egen säkerhet, och det duger inte att som regeringen tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott. Utan folkrätten utvecklas ett farligt och laglöst tillstånd där människor och mindre stater kommer stå helt värnlösa. Olof Palmes ord att ”folkrätten är vår första försvarslinje” gäller fortfarande i högsta grad.
Det krävs också förnyade internationella ansträngningar för nedrustning. Sverige har en lång tradition av att driva på för nedrustning och fred. Idag har vår röst tystnat. Genom regeringens utrikesdeklaration är det tydligt att utrikespolitiska värden som demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, dialog och nedrustning tonas ned. Kärnvapen diskuteras inte längre som ett existentiellt hot, utan mer som att vara säkerhetsskapande. Det är en illavarslande utveckling. Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.
Säkerhet, demokrati, hälsa och klimat hänger ihop. Varje krona investerad i detta sparar upp till 16 gånger insatsen i framtida militära insatser och katastrofhantering enligt statistik från FN. Vårt utvecklingssamarbete med omvärlden har därför en unik roll i att förebygga och bemöta de förhållanden som leder till väpnande konflikter och krig – genom att främja demokrati, rättsstatens principer, kvinnors deltagande, dialog och fredlig konfliktlösning.
Bistånd är inget oviktigt sidospår utan tvärtom en nödvändig investering i vår framtida säkerhet. Att återgå till enprocentsmålet är därför inte bara moraliskt rätt, det är strategiskt smart. Många av de hot som världen idag står inför, som klimatkrisen och demokratikrisen, kommer dessutom att ytterligare öka konfliktnivåerna under kommande decennier.
Det finns ingen fred utan utveckling, ingen utveckling utan fred och det finns vare sig fred eller utveckling utan internationell rätt. Vi måste därför arbeta inom alla dessa tre områden för att nå en mer säker värld.
Att som regeringen kraftigt dra ner på det svenska utvecklingssamarbetet, tystna i kritiken mot grava folkrättsbrott samt driva en defensiv och enögd utrikespolitik, som enbart fokuserar på närområdet och svenska intressen, håller inte.
För vill vi ha fred, måste vi också rusta för fred.
Margot Wallström
ordförande Olof Palmes Internationella Center och tidigare svensk utrikesminister
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades först i Svenska Dagbladet.
Turkiet vid ett avgörande vägskäl
19 mars fängslades Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och flera andra borgmästarkollegor som representerar det socialdemokratiska partiet CHP – vårt systerparti. De anklagas för korruption och terrorism, men fängslandena framstår allt tydligare som en del i ett grymt politiskt spel.
Folkets reaktion har varit omfattande och flera massprotester har genomförts runtom i hela Turkiet. Regeringen har svarat med ökad repression. Massgripanden, tortyr, sexuella trakasserier och misshandel har rapporterats av Palmecentrets partners och andra människorättsorganisationer. Särskilt utsatta är unga aktivister som saknar tidigare politisk erfarenhet, och kvinnor. Amnesty Turkiet har nu begärt en oberoende utredning kring dessa uppgifter.
Civilsamhällsorganisationer, däribland Palmecentrets samarbetspartners, dokumenterar dessa brott och erbjuder juridiskt stöd till de drabbade. Men civilsamhällets möjligheter att agera begränsas av en allt hårdare lagstiftning och minskat internationellt stöd, samtidigt som landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.
Gripandet av İmamoğlu är ett tydligt tecken på den djupa politiska kris som Turkiet befinner sig i. Protesterna som inleddes som en reaktion mot gripandet har snabbt utvecklats till en bredare rörelse med det största oppositionspartiet CHP i spetsen. Att oppositionen samlas mot utvecklingen inger hopp. Men för många känns det som landet nu står vid en avgrund och ett vägskäl.
Vi åkte därför nyligen till Ankara, med en delegation från det europeiska socialdemokratiska partiet, PES, för att uttrycka vårt starka stöd till CHP och de fängslade partiföreträdarna. Partiledaren Özgür Özel som tog emot oss var tacksam över alla internationella ansträngningar som görs för att sätta strålkastarljuset på det som nu sker i Turkiet. När omvärlden skakar i sina grundvalar är det lätt att den illavarslande utvecklingen i Turkiet förvinner från dagordningen och faller i glömska.
Och det ser dessvärre ut som att historien upprepar sig, 2016 fängslades den kurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtaş. Han hade då lyckats nå en växande väljarskara. Trots upprepade domar från Europadomstolen om att han bör friges sitter han fortfarande efter nio år fängslad. Fängslandet av Demirtaş följdes sedan av en systematisk nedmontering av det socialdemokratiska prokurdiska partiet HDP. Vid lokalvalen 2019 vann de makten i 65 av landets kommuner. 48 av dem kom sedan att tvångsförvaltas av staten.
Nu riktas samma metoder mot det största oppositionspartiet CHP och dess populäre ledare İmamoğlu som nyligen utsetts till partiets presidentkandidat i det kommande presidentvalet. Han har lyckats samla en bred väljarskara och är ett tydligt hot mot president Erdoğans makt.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 90 procent av de nationella medierna ligger under statlig kontroll. Enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet är Turkiet en valautokrati. Det innebär att det fortfarande hålls val men att grundläggande demokratiska friheter som yttrandefrihet, pressfrihet och rättsstatens oberoende är kraftigt undergrävda.
Landet ligger på 149:e plats av 180 på Reportrar utan gränsers 2024 års pressfrihetsindex. En av de nyligen fängslade journalisterna är svenske Joakim Medin som försökte resa in i landet för att bevaka protesterna. Han anklagas för att ha förolämpat presidenten Erdoğan och för terrorism. En vanlig anklagelse för att gripa och tysta kritiska röster och journalister.
Civilsamhället och universiteten i landet möter samma behandling. Länge har de varnat för en alltmer tilltagande auktorisering. Men trots att Turkiet under längre tid visat upp denna negativa utveckling säger många i landet att Turkiet nu står vid ett avgörande vägskäl: återgång till demokrati, eller mot en fullständig autokrati. Folkmassornas protester och oppositionens beslutsamhet att fortsätta ta upp kampen mot regeringen inger dock hopp.
Men de behöver hjälp, nu mer än någonsin. Det finns fortfarande en optimism och framåtanda hos CHP, ett självförtroende som vilar i det breda stödet i samhället, inte minst bland ungdomar. Men de klarar det inte ensamma. Det behövs internationell solidaritet.
Vi står inför en ny tid. Vilken väg Turkiet väljer att gå kommer också att prägla utvecklingen i Europa och vårt närområde. Stora högerauktoritära strömningar i världen och krig visar hur snabbt instabilitet kan spridas. Som Natomedlem är Turkiets demokratiska utveckling nödvändig. Är det något vi lärt oss genom historien är det att auktoritära regimer och grannar varken för med sig fred eller stabilitet. Tvärtom.
Men det behöver inte bli så, det turkiska folket och dess demokratiska opposition har inte förlorat slaget. Långt ifrån. Det är den progressiva rörelsen i landet som är garanten för ett demokratiskt Turkiet, men de behöver vårt stöd. Därför måste Sverige och EU i alla de viktiga samarbeten vi har med Turkiet fortsätta att lyfta vikten av demokrati och yttrandefrihet. Sverige och EU måste också fortsätta att ge aktivt stöd till de demokratiska krafterna i landet som vågar försvara yttrandefrihet, jämställdhet och rättssäkerhet.
Vi socialdemokrater kommer fortsätta att stå vid våra turkiska systerpartiers sida i deras kamp så länge som det kommer att behövas.
Orginal artikeln publicerades i AiP.
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paula Carvalho Olovsson
internationell sekreterare Socialdemokraterna
TIME AND PLACE:
April 10th 15:00-17:00(CEST), April 11th 10:00-18:00(CEST)
Online (zoom link will be sent upon registration).
The conference will be held in English. Translation options will be available. See registration.
The global order and balance of power is in the midst of rapid and unpredictable changes, leading to new violent conflicts, realms of contestation, and increasing global tensions. As the post-Cold War era comes to an end and reveals its shortcomings, the new international order has not yet emerged and remains to be defined.
Today, global decision-makers have broken down nuclear arms regulation and once again resorting to power politics and strategic competition with heavy investments in the military industry at enormous social and environmental cost. We strongly believe that civil society, the working class, and marginalized groups must have a say in what the new order looks like. The concept of Common Security, developed during the 1980s Cold War confrontation and revitalized in the 21 st century, can serve as an important tool to define from civil society what a new order should look like.
The online Common Security Conference 2025: Redefining Security for the 21st Century brings together politicians, international officials, trade union leaders, non-governmental organizations, peace activists, and more for critical discussions on concrete steps and strategies for global, regional, national, and local level movements for a more just and peaceful future for us all. We invite you to be part of the movement for a common security policy for the new age – one that prioritizes human life over war and imperialism, that emphasizes our common humanity over division, and that pushes for global cooperation to resolve disagreements and conflicts.
Speakers include:
Jan Eliasson, Swedish and international diplomat, former Deputy Secretary-General of the United Nations (2012-2016) and Swedish Minister for Foreign Affairs (2006)
Annika Söder, Chair of the European Institute of Peace and former State Secretary for Foreign Affairs of Sweden
Cecilia M. Bailliet, UN Independent Expert on human rights and international solidarity
Omar Faruk Osman, General Secretary, Federation of Somali Trade Unions (FESTU)
Olof Palmes Internationella Center
International Peace Bureau (IPB)
International Trade Union Confederation (ITUC)
LO Sweden
Alianza Iberoamericana por la Paz
ONG ASRAD Mali
STEM (Science, Technology, Engineering, and Mathematics) Network
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Artikeln publicerade först i Aktuellt i Politiken
Internationell Utblick: Syrien efter Assadregimens fall27 mars kl.18:00-19:30
Katasalen, plan 1
ABF-huset, Sveavägen 41
Entré: 90 kr, Student / Pensionär: 70 kr
Under 14 år pågick ett förödande inbördeskrig i Syrien som började med protester under den arabiska våren och eskalerade till en komplex konflikt med många inblandade parter från flera länder. Den 8 december 2024 störtades Bashar al-Assads regim av rebellstyrkor ledda av den islamiska gruppen Tahrir al-Sham (HTS) i en oerhört snabb offensiv. Efter maktskiftet upplöste det nya styret parlamentet och upphävde konstitutionen för en tre månader lång övergångsperiod. Syriens interimspresident har initierat en nationell övergångsprocess, samtal har också hållits i Saudiarabien och i Amman, Jordanien.
Trots förhoppningar och löften om stabilitet har situationen förvärrats. I början av mars eskalerade våldet på västkusten i landet och civila utsattes för det som media och människorättsorganisationer kallat för massaker, särskilt bland den alawitiska minoriteten. En mycket viktig vändning skedde i direkt anslutning till detta, nämligen en överenskommelse mellan Damaskusstyret och Syriska Demokratiska Styrkorna som kontrollerar nordöstra delen av landet, cirka 25 procent av Syriens territorium.
Seminariet blir ett samtal om det aktuella läget i Syrien, den nationella dialogprocessen och förutsättningarna för en inkluderande och rättvis demokratisering. Var står demokratiseringsprocessen nu? Utvecklingen sedan Assadregimens fall kommer att belysas, möjligheterna till en demokratisk övergång och hållbar framtid i Syrien analyseras, liksom hur Sverige och det internationella samfundet kan bistå.
Samira Zair, Representant för Syrian Women’s Network och Syrian Women’s Political Movement
Nadya Driai, Representant för Syriska Demokratiska Folkets Parti (SDPP)
Shiyar Ali, Sverige Representant för Nordöstra Syrien Administrationen.
Metin Rhawi, Sverige Representant för Syriac Union Party in Syria (SUP)
Johan Büser, riksdagsledamot (S)
Danielle Barsoum Malki, Olof Palmes Internationella Center, Samtalsledare
Samtalet är på svenska
Arrangeras av ABF Stockholm, Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokraterna
Studio Solidaritet: Kriget om mineralerna i Demokratiska republiken KongoVälkommen till ett seminarium om den pågående konflikten i östra Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) och dess påverkan på civilbefolkningen och människorättsaktivister i regionen.
Vi diskuterar den aktuella situationen, den politiska utvecklingen, de humanitära konsekvenserna och Sveriges roll i att stödja en fredlig utveckling.
Alphonse Mulumba, Programhandläggare DRK på Palmecentret
Anna Sundström, Generalsekreterare för International RESCUE Committee i Norden
Oscar Ernerot, Generalsekreterare på Palmecentret, moderator
+ Lokal partnerorganisation.
I januari 2025 intog den väpnade rebellgruppen M23 delar av östra DR Kongo. Enligt FN-experter har Rwanda militärt backat M23, vilket har förvärrat konflikten och gjort den ännu mer komplex. Den humanitära situationen är mycket allvarlig, sedan januari har över 7000 människor dödats och hundratusentals har tvingats fly. FN rapporterar om överbelamrade sjukhus, blockerade vägar och stängda flygplatser, vilket försvårar evakuering och humanitärt bistånd. Allvarliga människorättsbrott som attacker på sjukhus och sexuellt våld har också rapporterats.
Palmecentret anser att M23:s fortsatta framryckning är ett oacceptabelt brott mot det överenskomna eldupphöret och förvärrar den katastrofala humanitära krisen i östra DR Kongo.
SLUTREPLIK. Biståndsminister Benjamin Dousa blandar bort korten när han säger att vi är kritiska till handel. Det är vi inte.
Vi är oroade över regeringens låga ambitioner på den globala arenan. Biståndet har dragits ned och redan 2028 kommer det att ha minskat med en tredjedel. I det omvärldsläge vi befinner oss, måste Sverige ändra kurs och visa ledarskap.
Miljontals människor får betala med sina liv när Donald Trump monterar ned världens största biståndsgivare USAID.
Listan är smärtsamt lång över verksamhet som drabbas: i Kongo stoppas vård av tiotusentals undernärda barn, i Etiopien matstöd till en miljon människor. I Bangladesh står 600 000 kvinnor och barn utan tillgång till kritisk mödravård. Det globala humanitära biståndet, som USA stått till 42 procent för, slungas ut i ett kaos.
Om detta nämndes inte med ett ord i utrikesdeklarationen.
Nedläggningen är en katastrof av ofattbara proportioner, men USA är inte ensamt om att dra ned på biståndet. Samma utveckling ser vi i Europa och inte minst i Sverige, där regeringens nedskärningar lämnat hundratals organisationer som kämpar för demokrati, jämställdhet och fattigdomsminskning åt sitt öde.
Att rika länder överger människor i nöd och som kämpar mot auktoritära regimer är en tragedi i sig – men det får också geopolitiska konsekvenser.
Hundratals diplomater har redan varnat USA:s utrikesminister Marco Rubio för att nedmonteringen av USAID skapar ett vakuum för Ryssland och Kina att fylla. Sverige bidrar till utvecklingen när vi minskar vår närvaro i flera biståndsländer.
”Sanningen är att regeringen tog av sig ledartröjan för längesen”
Det är sorgligt att se att regeringen överger vår långa tradition av att vara en stark röst globalt och i stället fortsätter sin inslagna bana, med nedskärningar i biståndet som dessutom ska sätta svenska intressen i centrum.
Dessutom är det ostrategiskt; att satsa på bistånd är att investera i demokrati, jämställdhet, fred – och en regelbaserad världsordning.
Dousa försäkrar att nedläggningen av USAID inte har ”mattat av” Sveriges internationella engagemang. Men sanningen är att regeringen tog av sig ledartröjan för längesen.
När USA nu vänder världen ryggen, måste Sverige göra om och göra rätt. Återgå till enprocentsnivån för biståndet – och driva på för att även EU ökar ambitionerna.
Artikeln publicerades först på Aftonbladet.
Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes internationella center
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF)
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Anders Berg, tf generalsekreterare, IM
Leo Rudberg, ordförande, Jordens vänner
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna fredsrörelsen
Martin Johansson, ordförande, Latinamerikagrupperna
Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen
Paul Carlsson, ordförande, Praktisk Solidaritet
Isabella Holmquist, styrelseordförande, Svalorna Indien Bangladesh
Kajsa Johansson, biträdande generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Kerstin Bergeå, ordförande Svenska freds- och skiljedomsföreningen
Palmecentret stödjer kvinnorättsorganisationer runt om i världen samt arbetar med att stärka kvinnors politiska organisering och öka deras makt och inflytande i samhället och på arbetsmarknaden. Läs mer om vårt arbete för ökad jämställdhet globalt.
+ Vår akutinsamling för civilbefolkningen i Palestina pågår fortfarande: Läs mer här.
Palmecentrets partnerorganisation Health Development Information and Policy, HDIP, är en tidigare hälsoinriktad organisation som i dag arbetar med kvinnor på landsbygden på Västbanken, Palestina. De stöttar kvinnorna att själva ta makten över sina liv och påverka sina lokala samhällen – exempelvis genom att driva på för politiska eller juridiska förändringar, eller för att öka kvinnor och ungas representation i beslutsfattande.
Nida och Latife är två kvinnor som har stärkts med hjälp av HDIP:s aktiviteter och ledarskapsutbildningar.
Nida Adra kommer från byn Bani Naim i Hebron och arbetar som fotograf. Hon har tagit del av HDIP:s projekt ”Women Can Change the Society” sedan 2021. I dag opinionsbildar hon aktivt om ILO-konventionen C190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen och är också invald som styrelsemedlem i kvinnocentret i byn.
– Jag är en frånskild kvinna och mamma till två barn. Min berättelse började när jag gjorde ett misstag och gifte mig med fel person, berättar hon.
Nidas man isolerade henne från familj och vänner. Hon beskriver det som att ha varit fast i en bur och att hon var utmattad. När Nida försökte lämna sin man krävde han att hon gav upp vårdnaden om barnen i utbyte mot frihet. Alla runt henne protesterade mot beslutet. Men efter ett år har hon kunnat återta sina och barnens rättigheter i enlighet med lagen och de är återförenade.
– Genom projektet har jag fått styrkan och beslutsamheten att kräva mina fulla rättigheter utan någons inblandning, säger hon.
Latife Amro är 22 år gammal från Hebron och har tagit del av projektet sedan 2022. Hon fick reda på HDIP:s aktiviteter genom Samira, som är invald i den lokala församlingen. Samira tillsammans med Fadiwa, en fältkoordinator hos HDIP, var också de som övertygade Latifes pappa att låta henne delta i projektet när han först motsatte sig idén.
– Jag kommer ihåg att under första träffen skämdes jag för att jag inte hade kommunikationsfärdigheter och inte visste hur jag skulle uttrycka mina känslor. Jag lyssnade på de unga kvinnor som tog del av programmet för att stärka kvinnor och såg deras personliga utveckling. Men det var en utmaning för mig, säger Latife.
– Vid slutet av träffen beslutade jag mig för att jag ville vara som dem, en rättfram och stark kvinna som kan stå upp för sina rättigheter och utmana samhället.
Innan Latife blev aktiv i HDIP:s projekt kände hon sig isolerad och olycklig. Hon hade mobbats i skolan till den grad att hon misslyckades med sina sluttentor. Hon såg ingen annan väg framåt i livet än att gifta sig eller att dö.
I dag känner hon sig som en del av gruppen och stark nog att tala framför andra och förespråka sina rättigheter, berättar hon.
– Kvinnogruppen fortsätter att uppmuntra mig att gå tillbaka och göra klart gymnasieskolan. Min plan för 2025 är att återvända för att göra klart de sista tentorna.
Utöver HDIP:s arbete med att stärka kvinnliga ledare på landsbygden har de varit del av en kampanj för att stoppa våld mot kvinnor – bland annat genom att delta i arbetet med att ta fram skuggrapporter till FN.
HDIP stöds av Socialdemokraterna i Östergötland och Akademikerförbundet SSR genom Palmecentret.
Samira som hjälpte till att se till att Latife kunde delta i HDIP:s aktiviteter, blev själv invald i den lokala församlingen i Hebron några år tillbaka. Att flera kvinnor kandiderade och vann utmanade det normalt konservativa och patriarkala lokala styret och var ett resultat av att HDIP och flera andra organisationer tålmodigt arbetat med att öka ungas och kvinnors politiska representation.
Som lokal ledare arbetar Samira i sin tur med att stärka och mobilisera kvinnor. Varje lokal ledare skapar grupper med omkring 20-25 kvinnor som träffas regelbundet i det egna samhället. De lokala ledarna i olika distrikt träffas också månadsvis för att gemensamt med civilsamhällesorganisationer organisera påverkansplaner och aktiviteter. Även ett nationellt nätverk har bildats.
