Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
19 mars fängslades Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu och flera andra borgmästarkollegor som representerar det socialdemokratiska partiet CHP – vårt systerparti. De anklagas för korruption och terrorism, men fängslandena framstår allt tydligare som en del i ett grymt politiskt spel.
Folkets reaktion har varit omfattande och flera massprotester har genomförts runtom i hela Turkiet. Regeringen har svarat med ökad repression. Massgripanden, tortyr, sexuella trakasserier och misshandel har rapporterats av Palmecentrets partners och andra människorättsorganisationer. Särskilt utsatta är unga aktivister som saknar tidigare politisk erfarenhet, och kvinnor. Amnesty Turkiet har nu begärt en oberoende utredning kring dessa uppgifter.
Civilsamhällsorganisationer, däribland Palmecentrets samarbetspartners, dokumenterar dessa brott och erbjuder juridiskt stöd till de drabbade. Men civilsamhällets möjligheter att agera begränsas av en allt hårdare lagstiftning och minskat internationellt stöd, samtidigt som landet befinner sig i en djup ekonomisk kris.
Gripandet av İmamoğlu är ett tydligt tecken på den djupa politiska kris som Turkiet befinner sig i. Protesterna som inleddes som en reaktion mot gripandet har snabbt utvecklats till en bredare rörelse med det största oppositionspartiet CHP i spetsen. Att oppositionen samlas mot utvecklingen inger hopp. Men för många känns det som landet nu står vid en avgrund och ett vägskäl.
Vi åkte därför nyligen till Ankara, med en delegation från det europeiska socialdemokratiska partiet, PES, för att uttrycka vårt starka stöd till CHP och de fängslade partiföreträdarna. Partiledaren Özgür Özel som tog emot oss var tacksam över alla internationella ansträngningar som görs för att sätta strålkastarljuset på det som nu sker i Turkiet. När omvärlden skakar i sina grundvalar är det lätt att den illavarslande utvecklingen i Turkiet förvinner från dagordningen och faller i glömska.
Och det ser dessvärre ut som att historien upprepar sig, 2016 fängslades den kurdiske oppositionsledaren Selahattin Demirtaş. Han hade då lyckats nå en växande väljarskara. Trots upprepade domar från Europadomstolen om att han bör friges sitter han fortfarande efter nio år fängslad. Fängslandet av Demirtaş följdes sedan av en systematisk nedmontering av det socialdemokratiska prokurdiska partiet HDP. Vid lokalvalen 2019 vann de makten i 65 av landets kommuner. 48 av dem kom sedan att tvångsförvaltas av staten.
Nu riktas samma metoder mot det största oppositionspartiet CHP och dess populäre ledare İmamoğlu som nyligen utsetts till partiets presidentkandidat i det kommande presidentvalet. Han har lyckats samla en bred väljarskara och är ett tydligt hot mot president Erdoğans makt.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet.
Samtidigt som det politiska förtrycket hårdnar pågår en lika systematisk nedmontering av det fria ordet. 90 procent av de nationella medierna ligger under statlig kontroll. Enligt V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet är Turkiet en valautokrati. Det innebär att det fortfarande hålls val men att grundläggande demokratiska friheter som yttrandefrihet, pressfrihet och rättsstatens oberoende är kraftigt undergrävda.
Landet ligger på 149:e plats av 180 på Reportrar utan gränsers 2024 års pressfrihetsindex. En av de nyligen fängslade journalisterna är svenske Joakim Medin som försökte resa in i landet för att bevaka protesterna. Han anklagas för att ha förolämpat presidenten Erdoğan och för terrorism. En vanlig anklagelse för att gripa och tysta kritiska röster och journalister.
Civilsamhället och universiteten i landet möter samma behandling. Länge har de varnat för en alltmer tilltagande auktorisering. Men trots att Turkiet under längre tid visat upp denna negativa utveckling säger många i landet att Turkiet nu står vid ett avgörande vägskäl: återgång till demokrati, eller mot en fullständig autokrati. Folkmassornas protester och oppositionens beslutsamhet att fortsätta ta upp kampen mot regeringen inger dock hopp.
Men de behöver hjälp, nu mer än någonsin. Det finns fortfarande en optimism och framåtanda hos CHP, ett självförtroende som vilar i det breda stödet i samhället, inte minst bland ungdomar. Men de klarar det inte ensamma. Det behövs internationell solidaritet.
Vi står inför en ny tid. Vilken väg Turkiet väljer att gå kommer också att prägla utvecklingen i Europa och vårt närområde. Stora högerauktoritära strömningar i världen och krig visar hur snabbt instabilitet kan spridas. Som Natomedlem är Turkiets demokratiska utveckling nödvändig. Är det något vi lärt oss genom historien är det att auktoritära regimer och grannar varken för med sig fred eller stabilitet. Tvärtom.
Men det behöver inte bli så, det turkiska folket och dess demokratiska opposition har inte förlorat slaget. Långt ifrån. Det är den progressiva rörelsen i landet som är garanten för ett demokratiskt Turkiet, men de behöver vårt stöd. Därför måste Sverige och EU i alla de viktiga samarbeten vi har med Turkiet fortsätta att lyfta vikten av demokrati och yttrandefrihet. Sverige och EU måste också fortsätta att ge aktivt stöd till de demokratiska krafterna i landet som vågar försvara yttrandefrihet, jämställdhet och rättssäkerhet.
Vi socialdemokrater kommer fortsätta att stå vid våra turkiska systerpartiers sida i deras kamp så länge som det kommer att behövas.
Orginal artikeln publicerades i AiP.
Oscar Ernerot
generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Paula Carvalho Olovsson
internationell sekreterare Socialdemokraterna
TIME AND PLACE:
April 10th 15:00-17:00(CEST), April 11th 10:00-18:00(CEST)
Online (zoom link will be sent upon registration).
The conference will be held in English. Translation options will be available. See registration.
The global order and balance of power is in the midst of rapid and unpredictable changes, leading to new violent conflicts, realms of contestation, and increasing global tensions. As the post-Cold War era comes to an end and reveals its shortcomings, the new international order has not yet emerged and remains to be defined.
Today, global decision-makers have broken down nuclear arms regulation and once again resorting to power politics and strategic competition with heavy investments in the military industry at enormous social and environmental cost. We strongly believe that civil society, the working class, and marginalized groups must have a say in what the new order looks like. The concept of Common Security, developed during the 1980s Cold War confrontation and revitalized in the 21 st century, can serve as an important tool to define from civil society what a new order should look like.
The online Common Security Conference 2025: Redefining Security for the 21st Century brings together politicians, international officials, trade union leaders, non-governmental organizations, peace activists, and more for critical discussions on concrete steps and strategies for global, regional, national, and local level movements for a more just and peaceful future for us all. We invite you to be part of the movement for a common security policy for the new age – one that prioritizes human life over war and imperialism, that emphasizes our common humanity over division, and that pushes for global cooperation to resolve disagreements and conflicts.
Speakers include:
Jan Eliasson, Swedish and international diplomat, former Deputy Secretary-General of the United Nations (2012-2016) and Swedish Minister for Foreign Affairs (2006)
Annika Söder, Chair of the European Institute of Peace and former State Secretary for Foreign Affairs of Sweden
Cecilia M. Bailliet, UN Independent Expert on human rights and international solidarity
Omar Faruk Osman, General Secretary, Federation of Somali Trade Unions (FESTU)
Olof Palmes Internationella Center
International Peace Bureau (IPB)
International Trade Union Confederation (ITUC)
LO Sweden
Alianza Iberoamericana por la Paz
ONG ASRAD Mali
STEM (Science, Technology, Engineering, and Mathematics) Network
På de leriga och blöta gatorna i staden Legazpi i Filippinerna åker vi mot det elkooperativ vi ska besöka. Det är Irvin Boncacas som kör. Han jobbade med att kalibrera elmätare innan han blev generalsekreterare för fackförbundet POWER, som organiserar arbetare inom energisektorn.
Genom bilfönstret ser vi hur stolparna längs vägen är behängda med enorma härvor av sladdar, ett virrvarr som ser kaotiskt ut. Nyfiken frågar jag honom om hur det är möjligt att hålla koll på hur mycket el varje hushåll använder och betalar för, trots den synliga oredan.
– Vi har koll, svarar han med ett leende.
Filippinerna, en ögrupp i Sydostasien, består av över 7 600 öar. Med en befolkning på omkring 113 miljoner är landet ett av de mest befolkade i Asien, känt för sina fantastiska stränder, kristallklart vatten och tropiska landskap.
”Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst.”
Men Filippinerna finns också på listan över världens tio sämsta länder för arbetstagare. Här motarbetar regeringen kollektivförhandlingar och försöker systematiskt tysta arbetarnas gemensamma röst, och det är framför allt därför som jag befinner mig här nu. Som programansvarig för Olof Palmes Internationella centers verksamhet i Asien.
Den svenska fackföreningsrörelsen är en stor inspiration för fackförbunden här. En viktig milstolpe var när POWER bildade ett nationellt fackförbund på ett sätt som liknar Seko, som organiserar anställda inom energibranschen i Sverige. Den filippinska fackföreningsrörelsen har annars en mer amerikansk struktur med ett fackförbund per arbetsplats, vilket inte ger samma kollektiva styrka som den nordiska modellen, där man organiserar sig i yrkesförbund.
Nu är jag här för att förstå mer om hur POWER, trots det massiva motståndet mot fackföreningar och miljöorganisationer, framgångsrikt ändå lyckats koppla arbetstagarnas frågor – som bättre arbetsvillkor och rättvisa löner – till klimatfrågorna och en rättvis grön omställning.
Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det märks på stigande havsnivåer, extremt regn, och tilltagande resursbrist och miljöförstöring. Tyfoner med starka stormvindar och mycket nederbörd blir allt vanligare. Ett genomsnitt på 20 tyfoner träffar ögruppen varje år.
”Filippinerna ligger i dag på plats tre över de länder i världen som drabbas hårdast av klimatförändringarna.”
Tyfonen Odette, som svepte in över landet 2021, orsakade skador på infrastruktur och jordbruk för uppskattningsvis en miljard dollar och tvingade 630 000 människor att fly från sina hem. FN uppskattade senare att Odette påverkat livsmedelsförsörjningen för 13 miljoner människor, och lämnat dem utan tillräckligt med mat, el eller vattenförsörjning.
I Legazpi är det just nu ovanligt mycket regn och vi åker över broar som repareras för fullt. När vi kör vidare och ut genom staden förbi nyplanterade risfält, berättar Irvin att han anser att lagen Green Jobs Act från 2016 är ett steg i rätt riktning. Lagen syftar till att främja skapandet av gröna jobb, stödja miljövänliga industrier och erbjuda vidareutbildning för att förbereda arbetstagare för en mer hållbar, grön ekonomi. Trots detta menar han att staten inte satsar på den gröna omställningen i praktiken.
Fr v: Irvin Boncacas, generalsekreterare för fackförbundet POWER, och Dante Encinas, fackklubbsordförande på SORECO elkooperativ.
År 1969 initierade den filippinska regeringen ett program med målet att elektrifiera hela öriket. För att lyckas med detta bildades därför många småskaliga elkooperativ, ägda av medlemmarna själva. När det började närma sig början av 2000-talet, var det dags för många av dessa kooperativ ansöka om förnyat tillstånd från myndigheterna samtidigt som en privatiseringsvåg svepte över energibranschen.
Privata företag såg sin chans att ta över driften av kooperativen och fackföreningarna mobiliserade för att motverka privatiseringen.
– Företagen lovar att utveckla verksamheten och investera i ny grön teknik, men det som alltid har hänt när ett kooperativ har övertagits är att företagen höjer elpriserna och inte bryr sig om sina tidigare löften. Det finns inga som helst incitament att investera i grön el tyvärr, säger Irvin Boncacas.
Electricity Power Industry Reform Act (EPIRA) från 2001 var avsedd att minska elkostnaderna för konsumenterna och förbättra servicen, men den har misslyckats på båda punkterna, enligt honom.
– I dag är våra elpriser näst högst i hela regionen, efter Japan. Samtidigt är arbetssituationen inom elindustrin långt ifrån god. Det uppskattas att cirka 17 000 arbetare är kontraktsanställda inom sektorn, vilket ger dem liten trygghet och få förmåner. Privatiseringen av elindustrin utgör dessutom ett av de största hindren för regeringens mål att minska koldioxidutsläppen. De stora energibolagen investerar kraftigt i kol, vilket har lett till att privatiseringen i stället främjat byggandet av fler kolkraftverk snarare än att satsa på förnybar energi som primär energikälla, säger Irvin Boncacas.
”Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion.”
Över 40 procent av Filippinernas växthusgasutsläpp kommer i dag från förbränning av kol och brännolja för elproduktion. Men om landet kunde producera sin egen energi, med förnybara källor som sol- eller vattenkraft, skulle kooperativen kunna bli oberoende från privata energiproducenter, och samtidigt minska elpriserna med så mycket som 12,5 procent, menar Irvin Boncacas.
Medan han rattar bilen på de gropiga och lerslaskiga vägarna berättar han om kampen på hans förra arbetsplats Albay Electric Cooperative. När de anställda fick reda på att delstatsregeringen hade påbörjat en försäljning till det privata San Miguel Energy Corporation startade en tre år lång strid.
Kooperativets arbetare gick i strejk och uppmanade alla medlemmarna att stödja dem genom att inte betala sina elräkningar. Stödet var stort bland användarna, vilket fick det privata företaget att stänga av elektriciteten för hushåll som gick med i bojkotten, medan kooperativets arbetare kontrade med att återansluta hushållen igen.
Kampen förlorades dock till slut när medlemmar i kooperativet mutades att stödja det privata övertagandet i en omröstning. Men på grund av det fortsatta motståndet från arbetare och andra medlemmar har företaget haft svårt att göra vinster.
Och trots att kampanjen förlorades i Albay fick fackförbundet POWER politiska framgångar under stridsåren eftersom den kollektivt genomförda aktionen visade att arbetare inom elkooperativ kan och kommer att kämpa emot privatisering och för sina medlemmars intressen.
Sedan dess har privata företag upprepade gånger försökt övertala korrupta politiker att anta lagar som gynnar privatiseringen av andra elkooperativ. Men arbetarnas insatser har hittills förhindrat lokala politiker från att lättvindigt tillåta att kooperativ övertas av privata aktörer.
En stor utmaning i denna process är kampen om offentliga medel. Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi. Kampen för att säkra offentliga medel för en rättvis energitransition inom Filippinernas landsbygdsenergisektor är också en viktig del i POWERs kampanj.
”Utan statligt stöd saknar kooperativen de nödvändiga resurserna för att etablera produktionsanläggningar för förnybar energi.”
År 2015 anslöt sig den filippinska regeringen till Parisavtalet om klimatförändringar och gjorde ett villkorat åtagande om att till 2030 minska koldioxidutsläppen med 70 procent under ”business-as-usual-nivåerna”. Trots detta ambitiösa mål har den nuvarande regeringen ännu inte specificerat hur det ska uppnås.
Regeringen försöker balansera att hålla näringslivet nöjt samtidigt som den följer sina klimatåtaganden. Det kommer att vara en lång väg att verkligen genomföra övergången till förnybar energi.
– Men som fackförening kommer POWER att fortsätta arbeta för energidemokrati, betonar Irvin Boncacas.
Flera tiotals miljoner hushåll som är medlemskonsumenter av elkooperativ i Filippinerna riskerar annars att förlora sin äganderätt till den privata sektorn.
Jag sammanfattar fackförbundets målsättning i min anteckningsbok medan vi rullar förbi vakten och in på elkooperativets område ”Att kämpa emot, återta kontrollen och omvandla elindustrin till en grön och hållbar sektor som styrs av folket”.
Artikeln publicerade först i Aktuellt i Politiken
Internationell Utblick: Syrien efter Assadregimens fall27 mars kl.18:00-19:30
Katasalen, plan 1
ABF-huset, Sveavägen 41
Entré: 90 kr, Student / Pensionär: 70 kr
Under 14 år pågick ett förödande inbördeskrig i Syrien som började med protester under den arabiska våren och eskalerade till en komplex konflikt med många inblandade parter från flera länder. Den 8 december 2024 störtades Bashar al-Assads regim av rebellstyrkor ledda av den islamiska gruppen Tahrir al-Sham (HTS) i en oerhört snabb offensiv. Efter maktskiftet upplöste det nya styret parlamentet och upphävde konstitutionen för en tre månader lång övergångsperiod. Syriens interimspresident har initierat en nationell övergångsprocess, samtal har också hållits i Saudiarabien och i Amman, Jordanien.
Trots förhoppningar och löften om stabilitet har situationen förvärrats. I början av mars eskalerade våldet på västkusten i landet och civila utsattes för det som media och människorättsorganisationer kallat för massaker, särskilt bland den alawitiska minoriteten. En mycket viktig vändning skedde i direkt anslutning till detta, nämligen en överenskommelse mellan Damaskusstyret och Syriska Demokratiska Styrkorna som kontrollerar nordöstra delen av landet, cirka 25 procent av Syriens territorium.
Seminariet blir ett samtal om det aktuella läget i Syrien, den nationella dialogprocessen och förutsättningarna för en inkluderande och rättvis demokratisering. Var står demokratiseringsprocessen nu? Utvecklingen sedan Assadregimens fall kommer att belysas, möjligheterna till en demokratisk övergång och hållbar framtid i Syrien analyseras, liksom hur Sverige och det internationella samfundet kan bistå.
Samira Zair, Representant för Syrian Women’s Network och Syrian Women’s Political Movement
Nadya Driai, Representant för Syriska Demokratiska Folkets Parti (SDPP)
Shiyar Ali, Sverige Representant för Nordöstra Syrien Administrationen.
Metin Rhawi, Sverige Representant för Syriac Union Party in Syria (SUP)
Johan Büser, riksdagsledamot (S)
Danielle Barsoum Malki, Olof Palmes Internationella Center, Samtalsledare
Samtalet är på svenska
Arrangeras av ABF Stockholm, Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokraterna
Studio Solidaritet: Kriget om mineralerna i Demokratiska republiken KongoVälkommen till ett seminarium om den pågående konflikten i östra Demokratiska republiken Kongo (DR Kongo) och dess påverkan på civilbefolkningen och människorättsaktivister i regionen.
Vi diskuterar den aktuella situationen, den politiska utvecklingen, de humanitära konsekvenserna och Sveriges roll i att stödja en fredlig utveckling.
Alphonse Mulumba, Programhandläggare DRK på Palmecentret
Anna Sundström, Generalsekreterare för International RESCUE Committee i Norden
Oscar Ernerot, Generalsekreterare på Palmecentret, moderator
+ Lokal partnerorganisation.
I januari 2025 intog den väpnade rebellgruppen M23 delar av östra DR Kongo. Enligt FN-experter har Rwanda militärt backat M23, vilket har förvärrat konflikten och gjort den ännu mer komplex. Den humanitära situationen är mycket allvarlig, sedan januari har över 7000 människor dödats och hundratusentals har tvingats fly. FN rapporterar om överbelamrade sjukhus, blockerade vägar och stängda flygplatser, vilket försvårar evakuering och humanitärt bistånd. Allvarliga människorättsbrott som attacker på sjukhus och sexuellt våld har också rapporterats.
Palmecentret anser att M23:s fortsatta framryckning är ett oacceptabelt brott mot det överenskomna eldupphöret och förvärrar den katastrofala humanitära krisen i östra DR Kongo.
SLUTREPLIK. Biståndsminister Benjamin Dousa blandar bort korten när han säger att vi är kritiska till handel. Det är vi inte.
Vi är oroade över regeringens låga ambitioner på den globala arenan. Biståndet har dragits ned och redan 2028 kommer det att ha minskat med en tredjedel. I det omvärldsläge vi befinner oss, måste Sverige ändra kurs och visa ledarskap.
Miljontals människor får betala med sina liv när Donald Trump monterar ned världens största biståndsgivare USAID.
Listan är smärtsamt lång över verksamhet som drabbas: i Kongo stoppas vård av tiotusentals undernärda barn, i Etiopien matstöd till en miljon människor. I Bangladesh står 600 000 kvinnor och barn utan tillgång till kritisk mödravård. Det globala humanitära biståndet, som USA stått till 42 procent för, slungas ut i ett kaos.
Om detta nämndes inte med ett ord i utrikesdeklarationen.
Nedläggningen är en katastrof av ofattbara proportioner, men USA är inte ensamt om att dra ned på biståndet. Samma utveckling ser vi i Europa och inte minst i Sverige, där regeringens nedskärningar lämnat hundratals organisationer som kämpar för demokrati, jämställdhet och fattigdomsminskning åt sitt öde.
Att rika länder överger människor i nöd och som kämpar mot auktoritära regimer är en tragedi i sig – men det får också geopolitiska konsekvenser.
Hundratals diplomater har redan varnat USA:s utrikesminister Marco Rubio för att nedmonteringen av USAID skapar ett vakuum för Ryssland och Kina att fylla. Sverige bidrar till utvecklingen när vi minskar vår närvaro i flera biståndsländer.
”Sanningen är att regeringen tog av sig ledartröjan för längesen”
Det är sorgligt att se att regeringen överger vår långa tradition av att vara en stark röst globalt och i stället fortsätter sin inslagna bana, med nedskärningar i biståndet som dessutom ska sätta svenska intressen i centrum.
Dessutom är det ostrategiskt; att satsa på bistånd är att investera i demokrati, jämställdhet, fred – och en regelbaserad världsordning.
Dousa försäkrar att nedläggningen av USAID inte har ”mattat av” Sveriges internationella engagemang. Men sanningen är att regeringen tog av sig ledartröjan för längesen.
När USA nu vänder världen ryggen, måste Sverige göra om och göra rätt. Återgå till enprocentsnivån för biståndet – och driva på för att även EU ökar ambitionerna.
Artikeln publicerades först på Aftonbladet.
Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes internationella center
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF)
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Anders Berg, tf generalsekreterare, IM
Leo Rudberg, ordförande, Jordens vänner
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna fredsrörelsen
Martin Johansson, ordförande, Latinamerikagrupperna
Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen
Paul Carlsson, ordförande, Praktisk Solidaritet
Isabella Holmquist, styrelseordförande, Svalorna Indien Bangladesh
Kajsa Johansson, biträdande generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Kerstin Bergeå, ordförande Svenska freds- och skiljedomsföreningen
Palmecentret stödjer kvinnorättsorganisationer runt om i världen samt arbetar med att stärka kvinnors politiska organisering och öka deras makt och inflytande i samhället och på arbetsmarknaden. Läs mer om vårt arbete för ökad jämställdhet globalt.
+ Vår akutinsamling för civilbefolkningen i Palestina pågår fortfarande: Läs mer här.
Palmecentrets partnerorganisation Health Development Information and Policy, HDIP, är en tidigare hälsoinriktad organisation som i dag arbetar med kvinnor på landsbygden på Västbanken, Palestina. De stöttar kvinnorna att själva ta makten över sina liv och påverka sina lokala samhällen – exempelvis genom att driva på för politiska eller juridiska förändringar, eller för att öka kvinnor och ungas representation i beslutsfattande.
Nida och Latife är två kvinnor som har stärkts med hjälp av HDIP:s aktiviteter och ledarskapsutbildningar.
Nida Adra kommer från byn Bani Naim i Hebron och arbetar som fotograf. Hon har tagit del av HDIP:s projekt ”Women Can Change the Society” sedan 2021. I dag opinionsbildar hon aktivt om ILO-konventionen C190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen och är också invald som styrelsemedlem i kvinnocentret i byn.
– Jag är en frånskild kvinna och mamma till två barn. Min berättelse började när jag gjorde ett misstag och gifte mig med fel person, berättar hon.
Nidas man isolerade henne från familj och vänner. Hon beskriver det som att ha varit fast i en bur och att hon var utmattad. När Nida försökte lämna sin man krävde han att hon gav upp vårdnaden om barnen i utbyte mot frihet. Alla runt henne protesterade mot beslutet. Men efter ett år har hon kunnat återta sina och barnens rättigheter i enlighet med lagen och de är återförenade.
– Genom projektet har jag fått styrkan och beslutsamheten att kräva mina fulla rättigheter utan någons inblandning, säger hon.
Latife Amro är 22 år gammal från Hebron och har tagit del av projektet sedan 2022. Hon fick reda på HDIP:s aktiviteter genom Samira, som är invald i den lokala församlingen. Samira tillsammans med Fadiwa, en fältkoordinator hos HDIP, var också de som övertygade Latifes pappa att låta henne delta i projektet när han först motsatte sig idén.
– Jag kommer ihåg att under första träffen skämdes jag för att jag inte hade kommunikationsfärdigheter och inte visste hur jag skulle uttrycka mina känslor. Jag lyssnade på de unga kvinnor som tog del av programmet för att stärka kvinnor och såg deras personliga utveckling. Men det var en utmaning för mig, säger Latife.
– Vid slutet av träffen beslutade jag mig för att jag ville vara som dem, en rättfram och stark kvinna som kan stå upp för sina rättigheter och utmana samhället.
Innan Latife blev aktiv i HDIP:s projekt kände hon sig isolerad och olycklig. Hon hade mobbats i skolan till den grad att hon misslyckades med sina sluttentor. Hon såg ingen annan väg framåt i livet än att gifta sig eller att dö.
I dag känner hon sig som en del av gruppen och stark nog att tala framför andra och förespråka sina rättigheter, berättar hon.
– Kvinnogruppen fortsätter att uppmuntra mig att gå tillbaka och göra klart gymnasieskolan. Min plan för 2025 är att återvända för att göra klart de sista tentorna.
Utöver HDIP:s arbete med att stärka kvinnliga ledare på landsbygden har de varit del av en kampanj för att stoppa våld mot kvinnor – bland annat genom att delta i arbetet med att ta fram skuggrapporter till FN.
HDIP stöds av Socialdemokraterna i Östergötland och Akademikerförbundet SSR genom Palmecentret.
Samira som hjälpte till att se till att Latife kunde delta i HDIP:s aktiviteter, blev själv invald i den lokala församlingen i Hebron några år tillbaka. Att flera kvinnor kandiderade och vann utmanade det normalt konservativa och patriarkala lokala styret och var ett resultat av att HDIP och flera andra organisationer tålmodigt arbetat med att öka ungas och kvinnors politiska representation.
Som lokal ledare arbetar Samira i sin tur med att stärka och mobilisera kvinnor. Varje lokal ledare skapar grupper med omkring 20-25 kvinnor som träffas regelbundet i det egna samhället. De lokala ledarna i olika distrikt träffas också månadsvis för att gemensamt med civilsamhällesorganisationer organisera påverkansplaner och aktiviteter. Även ett nationellt nätverk har bildats.
– Folk i Israel har kallat oss för galna, men vi märker att det vi står för betyder något, att vi har kraft att påverka utvecklingen, säger de båda talespersonerna för Standing Together under ett kort och intensivt Sverigebesök, inbjudna av Palmecentret och Familjen Robert Weils Stiftelse.
Rula Daood kommer från ett litet palestinskt samhälle i norra Israel, men lever i Jaffa. Hon ingår i den minoritet på 20 procent av de israeliska medborgarna som är palestinier (ej att förväxla med palestinier under israelisk ockupation). Alon-Lee Green från Tel Aviv tillhör Israels judiska befolkningsmajoritet, vilken i sin tur är mycket komplex. Båda vill ta fram de goda krafterna i Israel och talar om hur sammanflätade judars och palestiniers öden är.
– Vi måste börja tro på vårt samhälle, säger Alon-Lee Green som har massor med följare på sociala medier. Tillsammans har han och Rula Daood allt sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 verkat för den israeliska gisslans frigivning och ett slut på kriget i Gaza. De har organiserat egna hjälpkonvojer men även skyddat andra hjälpsändningar som attackerats av bosättarhögern utan att polisen ingrep. Men efter påtryckningar från bland annat Bidenadministrationen och EU-regeringar kunde hjälpkonvojerna släppas fram. De verkar för social och ekonomisk rättvisa i Israel, som hbtq-rättigheter och höjda minimilöner. De lyfter fram utsatta judiska grupper. De kräver att polisen ingriper för att stävja det våld som spridit sig ”som en pandemi” inom Israels palestinska samhällen.
– När det hålls demonstrationer i Israel gör polisen alldeles för stora insatser. Kvinnliga lärare har försetts med ögonbindlar i häkten, för att de skrivit ”Snälla, skydda barnen i Gaza” på sociala medier. Men när människor dödas i vapendåd i palestinska samhällen i Israel är polisen sist på plats, säger Rula Daood.
De beskriver ett Israel där högerkrafter dominerar. Den mångårige premiärministern Benjamin Netanyahu har bäddat för det genom att agera som en ”prototyp för högerpopulistisk ledare” långt före Bolsonaro, Órban eller Trump. Ingen i Israel under 30 har några levande minnen av en annan premiärminister, påpekar de. Visserligen hade Israel under en kort mellantid en koalitionsregering ledd av Naftali Bennet och Yair Lapid. Men de saknade visioner för sitt ledarskap och gjorde föga intryck. Rula Daood och Alon-Lee Green tvekar inte att kalla Netanyahus regering, stödd av de högerextrema bosättarna Itamar Ben-Gvir och Bezalel Smotrich, för fascistisk.
– Vi måste utgöra ett alternativ, säger de och pekar på hur svag den israeliska vänstern är. Under sitt tajta program i Stockholm körs de mellan möten med svenska organisationer, intervjuer, ett offentligt samtal på Kulturhuset i Stockholm och en träff med ledamöter i riksdagens utrikesutskott.
Från livestream av samtalet på Kulturhuset Stadsteatern den 19 februari. –De ville att vi skulle veta vår plats. Att du inte kan prata om någonting, prata om Gaza. Och såklart att du inte kan kritisera den israeliska regeringens vedergällning. Jag är politisk, jag pratar om politik, jag går ut på gatorna. Det är inte meningen att jag ska vara rädd, och även om jag är det så ska jag inte visa det. Men två veckor, tre veckor, efter den 7 oktober var till och med jag rädd för att uttala mig, berättar Rula Daood om situationen för palestinier i Israel efter den 7 oktober.
Sedan 2016, en period i Israel som kallades ”knivarnas intifada”, har de arbetat för att få ut folk i protester. De insåg snart att det inte räckte att mobilisera mot orättvisor och maktövergrepp, för när demonstrationerna var avblåsta försvann människor åt olika håll. Så redan före oktober 2023 satsade de på att organisera sina anhängare. I dag beskriver de Standing Together som Israels starkaste gräsrotsrörelse. Den har nu 14 lokalavdelningar runt om i landet samt ytterligare tolv på universitet och högskolor. Det gör den till Israels största studentrörelse, säger de.
När Hamas och Islamiska jihad utlöste massakrer och kidnappningar mot en musikfestival och kibbutzer tidigt en sabbatsmorgon i oktober 2023 hade Standing Together redan ett brett nätverk att verka från. Bara två dagar senare, medan hela Israel var i chock och larmsignaler varnade för Hamas fortsatta raketer från Gaza, gick de ut med krav på en politisk uppgörelse för att få hem gisslan. De var övertygade om att krig inte skulle rädda gisslans liv.
Men under den första tiden efter attacken var en israelisk majoritet emot en uppgörelse. Synsättet har dock förändrats, vilket märkts på växande massprotester mot den regering som anklagats för att sätta sin överlevnad framför gisslans liv.
Det var inte Standing Together som tog initiativet när gisslans anhöriga började organisera sig med krav på en uppgörelse. Men de stödde familjernas kamp och gick ut på gatorna tillsammans med dem.
De framhåller att alla tiotusentals palestinska dödsoffer under Gazakrigets hittills 15 månader inte har gjort israelerna ett dugg tryggare.
– Jag vill inte heller vara del av ett samhälle som är skyldigt till 17 000 barns död i Gaza, säger Alon-Lee.
Han beskriver det som en kamp för Israels själ när Standing Together kräver eldupphör och säkerhet för båda folken.
Men de vill inte ge sig in i diskussioner om huruvida kriget i Gaza ska klassificeras som folkmord eller inte. Det överlåter de åt juridiska experter.
De väljer i stället att agera inom Israel för att få slut på, som de säger, ”det elände” som 14 miljoner människor mellan Medelhavet och Jordanfloden lever med. Eller omskrivet: 7 miljoner judar och 7 miljoner palestinier, när man räknar in både de palestinier som är israeliska medborgare och de som lever under ockupation.
–Det finns en lag i Israel som säger att om du vill bojkotta en produkt som testats på djur, eller en produkt som är skadlig för miljön så är det helt okej, men om du säger ”köp inte den här produkten för att den produceras i en bosättning” så får du sitta ett år i fängelse. Det är förhållandena vi verkar i, säger Alon-Lee Green under samtalet på Kulturhuset. (Foto från livestream)
De anser att Netanyahu, Ben-Gvir och Smotrich har förverkat sin legitimitet, liksom även Hamas. Redan före den 7 oktober 2023 visade opinionsmätningar i Gaza att en bred majoritet förkastade Hamas ledarskap, påpekar de.
– Mitt folk kan inte befrias genom att oskyldiga mördas. Att dödas och döda är inte vårt öde, det är resultatet av en politik som våra folk inte vill ha. För sin egennytta exploaterar de båda ledarskapen sina respektive folks smärta. Det måste få ett slut. Det kan bara ske när våra folk inser att bara vi själva kan förändra det, när vi får modiga ledare som kan ge våra folk säkerhet. Om det inte blir en förändring kommer krigen bara att bli fler, med tiotusentals nya döda, sade Rula Daood under framträdandet på Kulturhuset.
Den palestinska myndigheten är visserligen korrumperad, men hon är ändå övertygad om att den skulle kunna bli ett alternativ till Hamas i Gaza, menar hon.
Men en enstatslösning, att göra 7 miljoner palestinier och 7 miljoner judar till medborgare i samma stat skulle bara leda till mer blodsutgjutelser, tror de. Freden kräver två stater.
Som svar på Hamas respektive president Trumps och den israeliska extremhögerns fantasier om att det ena eller andra folket kan flytta någon annanstans, säger de:
– Ingen av oss kommer att göra det.
Alon-Lee tillägger:
– Det finns bara ett sätt att få stopp på våldet, förtrycket och det faktum att så många känner sig otrygga. Det är en fred med jämlikhet, oberoende och frihet för alla människor i detta land.
Idag, den 24 februari, träffar EU israeliska ledare i Bryssel genom det så kallade associeringsrådet. Trots den israeliska regeringens folkrättsbrott, en pågående folkmordsutredning och arresteringsordrar mot israeliska ledare som utfärdats av den Internationella brottsmålsdomstolen står inte överträdelser av artikel två i associeringsavtalet – om parternas respekt för demokrati och mänskliga rättigheter – på agendan. 125 civilsamhälles- och människorättsorganisationer har därför skrivit ett öppet brev för att påminna EU och de enskilda medlemsstaterna om deras skyldigheter.
Vapenvilan i Gaza är välkommen, men den får inte innebära att EU fortsätter som vanligt eller fördjupar de bilaterala relationerna med Israel. Implementeringen av vapenvilan i alla dess faser kommer snarare kräva betydande påtryckningar från det internationella samfundet. Att adressera Israels brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt måste vara en förutsättning för framtida förbindelser.
Otaliga rapporter från FN-organ, FN:s undersökningskommission, speciella rapportörer och ledande mänskorättsorganisationer har dokumenterat Israels politik av tvångsförflyttning, svält och berövande av vatten i Gaza. Israel har systematiskt inriktat sig på civila mål, inklusive sjukhus, skolor, hjälparbetare, vårdpersonal och journalister. Rapporter lyfter även godtyckliga arresteringar av palestinier, inklusive barn, och hur de har utsatts för omänsklig behandling, tortyr, och könsrelaterat våld. Israel arbetar även just nu för att verkställa lagstiftning för att avsluta UNRWA:s arbete på ockuperade palestinska områden, trots EU:s upprepade motstånd mot ett sådant drag. Något som kommer få förödande konsekvenser för det humanitära arbetet i Gaza [… ]
Den senaste tidens attacker mot norra Västbanken, bombningar, massgripanden och nedstängningar över hela territoriet tyder på ett nytt fokus för Israel, snarare än att våldsamheterna lär upphöra. Och de olagliga bosättningarna fortsätter sin expansion […]
Den internationella domstolen, ICJ, bekräftade i sitt rådgivande yttrande i juli 2024 att Israels ockupation av Palestina är olaglig […] Domstolen påtalade även det internationella samfundets skyldighet att få ett slut på ockupationen. […]
Trots de överväldigande bevisen för förbrytelser har EU:s medlemsstater (EU-27) misslyckats med att fördöma Israels attacker mot civila och nekandet av humanitär hjälp i Gaza i strid med folkrätten.
[…]
Momentum växer för upphävning av avtalet. Över 250 EU-parlamentariker uppmanade nyligen kommissionen att agera, i enlighet med kraven från en koalition av över 200 europeiska icke-statliga organisationer och fackföreningar. Koalitionen lanserade en kampanj i september 2024 som förespråkar att avtalet ska frysas.
Krav innefattar bland annat att EU-kommissionen bör förbereda ett utkast på upphävning av associeringsavtalet, för att godkännas av medlemsstaterna i det fall som Israel fortsätter att inte leva upp till artikel 2. Samt att se över alla handelsförbindelser mellan EU och Israel för att försäkra att de följer ICJ:s rådgivande yttrande och den efterföljande FN-resolutionen om implementering.
När Trump skapar kaos behöver Sverige kliva fram som en stark röst för den regelbaserade världsordningen och driva på för en ambitiös biståndspolitik både på hemmaplan och i EU.
Ändå var onsdagens utrikesdeklaration med sitt fokus på närområdet uppseendeväckande världsfrånvänd. Till exempel nämnde inte utrikesministern det oroväckande beslutet om USAID:s framtid.
Det svenska biståndet var ett av de politikområden som Tidöpartierna först började reformera efter regeringsskiftet. Med en biståndspolitik som fokuserar på närområde, handel och svenska intressen har Sverige slagit in på en farlig väg.
Nu när världens största biståndsgivare USA skapar kaos med sin biståndspolitik som ska gå i linje med USA:s intressen, är det läge för både självrannsakan och kursändring.
Som ny president frös Donald Trump omedelbart allt amerikanskt bistånd i 90 dagar. Tusentals anställda på USAID har sagts upp och framtiden för världens största biståndsgivare ser mörk ut.
Nedmonteringen av USAID kommer att orsaka både mänskligt lidande och rita om hela den politiska kartan.
De frysta biståndsmedlen får direkta konsekvenser för människors liv. Det handlar bland annat om sjukhus som omedelbart stängs i ett flyktingläger på gränsen mellan Thailand och Myanmar, om stoppade projekt mot undernäring i Nepal och om hiv-behandlingar i Uganda som avbryts. Att det kommer att kosta människoliv är inte svårt att räkna ut.
Dessutom har den amerikanska anti-abortpolicyn the global gag rule återinförts vilket innebär att amerikanskt bistånd inte får gå till aktörer som på något sätt arbetar med abort. Policyn förhindrar också arbete som handlar om tillgång till preventivmedel och hiv-prevention.
Att USA dessutom lämnat WHO kommer att få omedelbar effekt på miljontals barns överlevnad när bland annat livsviktiga vaccinationer uteblir och utbrott som mpox eller ebola blir svårare att stoppa.
Om detta hör vi inget i onsdagens utrikesdeklaration. I stället lyfter utrikesminister Maria Malmer Stenergard fram USA som en viktig partner för Sverige: ”Sveriges och USA:s bilaterala relationer är mycket goda och stärks genom att vi är allierade i Nato. USA är en partner av särskild vikt för Sverige och för Europa – handelsmässigt, säkerhetsmässigt och politiskt”.
Nedmonteringen av USAID medför också en överhängande risk för att maktbalansen i Europa förskjuts. USAID har bland annat finansierat oberoende europeiska medier och organisationer som granskar auktoritära regimer.
Nu har Ungerns premiärminister Victor Orbán tackat Trump på plattformen X för att stödet dras in. Med färre trovärdiga medier skapas ett vakuum i kampen mot desinformation från auktoritära och antidemokratiska regimer.
Vi riskerar att få ett paradigmskifte där vi går mot en antidemokratisk världsordning som knappast gynnar små länder som Sverige
Det är smart att satsa på bistånd och därmed stödja kampen för demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, en hållbar utveckling och global hälsa. Därför är det beklämmande att se att biståndsbudgetar även i EU och i flera länder i Europa nu minskar.
Till och med tidigare generösa givarländer som Tyskland och Frankrike skär ner.
När stora biståndsgivare som USA och EU drar sig undan lämnas nämligen fältet fritt för ett utökat samarbete med Kina och Ryssland där intresset för mänskliga rättigheter är ljumt och där framför allt Kina med sitt fokus på infrastruktur framstår som en attraktiv samarbetspartner.
Vi riskerar alltså få ett paradigmskifte där vi går mot en antidemokratisk världsordning som knappast gynnar små länder som Sverige.
Att då som Sverige, eller för den delen USA, närmast enögt fokusera på nationell säkerhet och egna intressen, får långtgående konsekvenser för liv, hälsa och rättigheter för de mest utsatta.
Sveriges långa tradition av att avsätta en procent av BNI till bistånd skrotades omedelbart av Tidöpartierna och vi har fått ett fokus på handel och svenska intressen.
Jämställdhet, humanitärt arbete, fred, forskning är några av de områden som drabbats särskilt hårt när resurserna både minskas och omfördelas.
Världen hänger ihop och de globala utmaningarna går inte att begränsa med stärkta nationella gränser.
Med minskat bistånd kommer vi att se en ökning av ofrivillig migration, ökad fattigdom och sämre humanitär beredskap. Klimatförändringar, antibiotikaresistens och pandemiberedskap är andra exempel på frågor som kräver globala lösningar och där bistånd är en viktig pusselbit.
Utrikesministern säger att Sverige ska slå vakt om den demokratiska världens sammanhållning, men den djupare analysen av konsekvenserna när världens största biståndsgivare vänder världen ryggen saknas.
När USA lämnar scenen måste EU ta ledarskapet för global utveckling och vara en stark röst för mänskliga rättigheter, fattigdomsbekämpning och global hälsa. Det är inte bara moraliskt riktigt, utan också strategiskt nödvändigt.
Sverige kan inte längre stå vid sidan av och titta på när allt fler länder ägnar sig åt kontraproduktiv biståndspolitik.
Vi har haft en stolt tradition av att vara en stark och viktig röst för demokrati och mänskliga rättigheter globalt. Historiskt har det gett oss en särställning med globalt inflytande. I tider av oro, kan det visa sig vara det smartaste vi kan göra.
Vi uppmanar därför regeringen att:
Oscar Ernerot, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, Forumciv
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF)
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna fredsrörelsen
Isabella Olsson, global påverkanschef, Läkarmissionen
m.fl.
Artikeln publicerades först i Aftonbladet den 15/2-2025.