Thomas

Under den nuvarande mandatperioden har vi sett en livlig och kritisk debatt om det svenska biståndet. Även demokratibiståndet genom de svenska partianknutna biståndsorganisationerna har hamnat i skottlinjen. Det är bra att bistånd granskas och debatteras. Svenska skattepengar ska självklart användas på ett effektivt och ändamålsenligt sätt, och även vår verksamhet måste tåla höga krav på kvalitet, transparens och legitimitet.

Inför regeringens kommande strategiöversyn diskuteras nu också framtiden för stödformen. Kritiker hävdar att systemet riskerar att bli en ”gräddfil” för riksdagspartierna, och vissa ifrågasätter varför dessa överhuvudtaget ska ha en särskild roll inom biståndet. Den kritiken vittnar om en okunskap om varför denna stödform en gång skapades, och varför den fortfarande behövs.

Demokrati byggs inte enbart genom valadministration, starka institutioner eller ett livaktigt civilsamhälle. Den kräver också fungerande politisk representation och människor som organiserar sig partipolitiskt för att påverka sina samhällen. Det är politiska partier som ställer upp i val, formulerar politiska förslag och omsätter människors behov till faktisk politik.

I Sverige har våra politiska partier starka demokratiska traditioner, strukturer och är grundade i ideologi, ofta med rötter i folkrörelserna. Det innebär att de har djup kunskap om just det som gör partier demokratiska och stabila. Därför är de också bäst lämpade att bidra med sina erfarenheter och kunskaper i samarbeten med partier i andra länder.

Detta är bakgrunden till att Sverige sedan mer än 30 år har haft detta särskilda demokratibistånd. Arbetet handlar inte om att stötta utländska politiska partier ekonomiskt eller att bistå i inhemska kampanjer, utan om stötta utbildningar i hur man organiserar sig interndemokratiskt, hur man tar fram politiska förslag tillsammans med medlemmarna, hur kvinnor och unga får ta plats och hur man debatterar, förhandlar och kommer överens med andra partier.

Eftersom stödet riktar sig till systerpartier innebär det också en unik möjlighet att öka den ideologiska och sakpolitiska kunskapen bland dessa. På så vis stöttar vi partier och politiska företrädare i andra länder till att bli än mer värderingsstyrda och lyhörda. I många områden samarbetar vi partianknutna biståndsorganisationerna också nära i flerpartiprojekt, för att stärka välfungerande flerpartisystem och hela det demokratiska ekosystemet i ett land.

Frågan framåt är inte om Sverige ska ha kvar ett bistånd till demokratiska partipolitiska rörelser. Frågan är hur stödformen kan utvecklas för att kombinera demokratisk relevans med hög legitimitet och tydliga regler i en tid när demokratin världen över är under hård press.

1/ För det första behöver det åter tydligt slås fast att detta stöd helt ska bedömas utifrån samma krav på kvalitet, uppföljning och transparens som allt annat svenskt bistånd. Ingen partinära biståndsorganisation är garanterad pengar, utan medel ska enbart betalas ut till godkända projekt och resultat ska alltid kvalitetsgranskas fullt ut.

2/ För det andra bör stödet därför fortsatt hanteras av Sida och inte flyttas till Utrikesdepartementet som föreslagits i debatten. Stöd som riktar sig till oppositionsrörelser i andra länder behöver dessutom ha en armslängds avstånd till Regeringskansliet. Det är avgörande för både stödformens och regeringens trovärdighet internationellt.

3/ För det tredje behöver stödformen renodlas för att fylla sitt särskilda syfte och upprätthålla sin legitimitet. När Sida förra året öppnade upp att den även kan innefatta bredare stöd, till civilsamhällesorganisationer som inte är partipolitiska, blev gränsdragningen otydlig. Det partianknutna demokratibiståndets särställning bygger på att det handlar om just partipolitisk organisering och samverkan.

4/ Dock bör de partinära biståndsorganisationerna inte hindras att arbeta tillsammans med övriga civilsamhället. Detta leder till vårt fjärde förslag, att de partianknutna biståndsorganisationerna inte ska diskvalificeras från att söka ur det konkurrensutsatta civilsamhällesbiståndet på samma villkor som övriga delar av civilsamhället. Som Sveriges framgångsrika väg till demokrati visar är starka folkrörelser, dvs civilsamhälle och demokratiska partier, nära sammanlänkade och beroende av varandra för att skapa demokratisk utveckling och välstånd.

Dessa förslag skulle sammantaget ge stödformen tydliga ramar, legitimitet och stabilitet för kommande år. Vi skulle avslutningsvis också vilja se att en mandatperiods övergång införs i det fall en partinära organisations partigrupp inte klarar spärren i ett riksdagsval, och därmed får rimliga möjligheter att ställa om. De partinära organisationerna skiljer sig ofta mot andra biståndsaktörer, i och med att hela deras finansieringsgrund kan ryckas undan. Dagens osäkerhet riskerar inte bara skada det långsiktiga arbetet, berörda partners utan också de viktiga nyckelrelationer som byggts upp med betydelse för Sverige.

Det partianknutna demokratibiståndet kan lätt misstänkliggöras i ett debattklimat som underblåser misstankar om att politiska partier och politiker är problemet och främst ser till sig själva. I slutänden är den enkla sanningen att det inte går att bygga fungerande demokratier utan fungerande partipolitisk organisering.

Genom att följa Giva Sveriges Kvalitetskod och stå bakom principerna för etisk, transparent och professionell insamling vill vi ge våra givare och samarbetspartners trygghet i att våra resurser förvaltas ansvarsfullt.

– Märkningen Tryggt givande är för oss ett sätt att tydligt visa hur vi arbetar, vilka resultat vi skapar och vilket avtryck vi gör – tillsammans med de människor och folkrörelser vi stödjer i några av världens mest utsatta miljöer, säger Oscar Ernerot, generalsekreterare, Palmecentret.

Palmecentret har under de senaste åren intensifierat arbetet med att bredda sin finansiering och stärka den långsiktiga kapaciteten för insamling. Medlemskapet i Giva Sverige är en del av denna resa – mot att bli en ännu mer professionell och framgångsrik insamlingsorganisation. Genom medlemskapet får vi tillgång till ett starkt nätverk, gemensamma kvalitetsstandarder och kunskap som stärker vårt arbete med att mobilisera resurser för internationell solidaritet.

– Att bli medlemmar i Giva Sverige är ett naturligt nästa steg för oss. Vi vill fortsätta utveckla vår insamling med hög kvalitet, transparens och förtroende i fokus. Det är avgörande för att vi ska kunna stå starka i en tid då behovet av internationell solidaritet är större än på länge, säger Oscar Ernerot.

För det första ser vi hur Sverige har prioriterat bort världens fattigaste och mest utsatta.

Sverige har frångått sitt långvariga åtagande att minst 0,2 procent av BNI ska gå till de minst utvecklade länderna (MUL). Istället har stödet fallit till 0,11 procent – nästan en halvering sedan 2021. Detta är inte en tillfällig avvikelse, utan en medveten nedprioritering av Tidö-regeringen. Inte minst minskar biståndet till Afrika söder om Sahara kraftigt, med över 26 procent globalt enligt OECD, vilket särskilt drabbar regioner som södra Afrika där behoven är som störst.

För det andra sker denna utveckling i ett mycket allvarligt geopolitisk läge.

I en tid då antalet väpnade konflikter ökar och fler civila dör än på decennier, försvagas samtidigt det internationella stödet till fattigdomsbekämpning och mänsklig säkerhet. Utvecklingen skapar också ett farligt vakuum där auktoritära aktörer som Ryssland och Kina snabbt kan stärka sitt inflytande. Sverige har länge varit en stark röst för demokrati, mänskliga rättigheter och fred – men den rollen urholkas nu snabbt när politiken inte längre utgår ifrån och prioriterar dessa värden.

Biståndets grundläggande mål är att bekämpa fattigdom och förtryck, men inget i OECD:s analys tyder på att det svenska biståndet har blivit mer effektivt i att uppfylla det uppdraget. Tvärtom pekar utvecklingen mot minskad transparens, försämrad styrning och ökade risker för att biståndsmedel används på sätt som inte når de mest utsatta. Regeringens ambitioner om ökad effektivitet och minskad korruption motsägs av de faktiska resultaten.

Sammantaget visar OECD:s statistik att Sverige är på väg bort från sin traditionella roll som en solidarisk och pålitlig samarbetspart för global utveckling.

Det får allvarliga och verkliga konsekvenser – för utsatta människor som lever under förtryck och i fattigdom – och för Sveriges röst i världen.

I den senaste ansökningsprocessen till biståndsmyndigheten Sidas program för stöd till civilsamhället internationellt uteslöts plötsligt politiska folkrörelser från att vara samarbetspart i uppdraget. Det officiella skälet som angavs var att man inte kan vara en partinära organisation, helt eller delvis, och samtidigt vara en del av civilsamhällesstödet.

Det var ett helt nytt perspektiv som presenterades. Tvärtom har flera av de svenska partinära organisationerna i omgångar haft Sida-uppdrag inom ramen för regeringens civilsamhällesstrategi. Det har inte heller funnit någon exkludering av någon av de berörda organisationerna att ansöka utan man har antingen valt att göra det eller inte.

Om man bortser från de politiska motiven till beslutet visar detta också på ett revolutionerande skifte i synen på civilsamhällets struktur och uppbyggnad. Kunskapen om folkrörelsernas, och de politiska folkrörelsernas, avgörande betydelse för Sveriges utveckling och demokrati verkar ha fallit i glömska, eller aktivt förträngts.

Folkrörelserna banade vägen för demokratin

Det svenska samhället, med sina starka demokratiska institutioner, höga sociala tillit och utbyggda välfärdsmodell, är i grunden en produkt av folkrörelsers envisa och långsiktiga arbete. I decennier innan allmän rösträtt, välfärdsstat eller ens partiväsende formellt var på plats, växte det fram ett myller av självorganiserade människor som tillsammans skapade det som vi i dag ser som kärnan i den svenska demokratin. De var nykterister, arbetare, bönder, frikyrkliga, kvinnor och ungdomar – människor som organiserade sig för att förändra sina liv och sitt samhälle.

De tidiga folkrörelserna – nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, den liberala frihetsrörelsen och arbetarrörelsen – utmanade inte enbart sociala och ekonomiska orättvisor, utan också själva maktfördelningen i samhället. De skapade rum för bildning, debatt och inflytande där människor lärde sig tala, argumentera, välja representanter och ta ansvar – kort sagt, där medborgarna lärde sig demokrati i praktiken långt innan den var lagstadgad.

Folkrörelsernas institutioner och verksamheter blev genom detta viktiga grundpelare för samhällets utveckling. I dessa miljöer utvecklades både en praktisk samhällskunskap och en moralisk kompass – en uppfattning om att samhällsutvecklingen är något människor själva kan och bör påverka.

Förändring genom folkbildning

De politiska folkrörelserna, främst arbetarrörelsen och den liberala rörelsen, men också delar av bonderörelsen, var de främsta drivkrafterna bakom det demokratiska genombrottet och i samhällsbygget av det moderna Sverige. Den frikyrkliga rörelsen kom senare också att organiseras i en mer tydlig politisk rörelse. Sammantaget representerade dessa rörelser olika samhällsgrupper och intressen, men man förenades i övertygelsen om att samhällsförändring sker bäst genom organisering, folkbildning och reformer.

De var breda och idéburna rörelser som skapade partier med rötter i lokalsamhället som var mer än maktmaskiner. De lade i stället grunden för en inkluderande demokrati, där politiskt deltagande inte begränsades till val vart fjärde år utan som var en del av människors vardag i föreningar, studiecirklar och lokala initiativ.

De byggde också sina egna institutioner: studieförbund, fackföreningar, kooperativ, tidningar, ungdoms- och kvinnoförbund – och genom dessa blev demokratin vardag för ännu fler människor i hela landet. Tillsammans formade de den svenska demokratins särskilda karaktär: en folkförankrad, reforminriktad och socialt förankrad parlamentarism.

Deras samspel, och ofta också konflikter, kom att forma den politiska kultur som under lång tid präglade Sverige: förhandlingsvilja, respekt för institutioner och strävan efter breda lösningar. De gjorde politiken till ett gemensamt samhällsprojekt, inte ett nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Tillsammans bidrog man till att skapa det som ofta kallas ”den svenska modellen” – ett samhälle byggt på kompromisser och samarbete mellan stat, arbetsmarknadens parter och civilsamhället.

Viktiga för demokratin

De bredare politiska folkrörelserna har fortfarande en unik och nödvändig roll i främjandet av demokratin. Både här hemma och i världen. Att de nu trängts undan i civilsamhällesstödet, genom att klassas att vara något väsensskilt från civilsamhället, är oroväckande. Inte bara för vårt eget lands utveckling utan det vittnar också om en okunskap om deras centrala roll i främjandet av demokrati, folkligt deltagande och civilsamhället internationellt.

De har varit och är en självklar och oskiljbar del av civilsamhället som vuxit fram ur människors organisering och som bär upp demokratin genom att omvandla engagemang, erfarenheter och idéer till politiskt inflytande. Oftast i nära samarbete med övriga delar av civilsamhället. Deras roll i biståndet går därför utöver att representera enbart en partiorganisation och stå för mer avgränsande partiorganisatoriska samarbeten.

Regeringen och Sida bör i stället ta vara på de politiska folkrörelsernas särskilda roll i det internationella civilsamhällestödet. En bred folklig och samhällelig organisering är antagligen den främsta kraft som vi har för att kunna vända demokratins kris och stå emot den alltmer auktoritära utvecklingen.

Palmecentret har 26 medlemsorganisationer som representerar en stor och viktig del av det svenska civilsamhället, arbetarrörelsen. Vi har tillsammans nyckelkompetenser som är centrala för främjandet av demokrati, mänskliga rättigheter och det civila samhället internationellt. Inte minst inom gräsrotsorganisering, folkbildning och facklig organisering. Vi har stora globala nätverk inom fackföreningsrörelsen, folkbildningen och med sociala rörelser som finns på plats även i de mest repressiva miljöerna runt om i världen.

Skriv under för att rädda Palmecentrets solidaritetsarbete!

Fler aktörer har idag tillgång till kärnvapen och de avtal som tidigare begränsat deras spridning har försvagats eller är på väg att upphöra. Nedrustningen har avstannat mitt i dramatiskt ökande geopolitiska spänningar där retoriken kring kärnvapenanvändning steg för steg förvärras.

Daniel Färm reser en fråga i sin ledare i AiP (25-01-14) som dock förtjänar att tas på allvar: vad händer med Europas säkerhet om USA:s kärnvapenparaply inte längre kan tas för givet? Det är en legitim fråga i en värld som i allt högre grad präglas av den starkes rätt och folkrättens upplösning. Men slutsatsen, att Europa därför bör utveckla en egen kärnvapenavskräckning, leder i fel riktning. Ur Olof Palmes Internationella Center perspektiv är detta inte bara ett strategiskt felaktigt vägval, utan ett som riskerar att undergräva både Europas säkerhet och nödvändiga globala ansträngningarna för fred och nedrustning.

Kärnvapen skapar inte säkerhet – de institutionaliserar hotet

Kärnvapenavskräckning bygger på hotet om total massförstörelse av civila samhällen. Att göra detta till en gemensam europeisk säkerhetsdoktrin innebär att acceptera, och normalisera, att vår säkerhet vilar på beredskapen att begå grova brott mot mänskligheten. Det är inte ett tekniskt eller psykologiskt problem, utan ett moraliskt och folkrättsligt. Historien visar inte heller att kärnvapen i sig skapar stabilitet, utan att världen gång på gång undvikit katastrof genom tillfälligheter, återhållsamhet och krishantering. Att fler aktörer skaffar kärnvapen ökar risken för misstag, eskalation och spridning, inte motsatsen.

Europa har varit en central aktör för icke-spridning, nedrustning och folkrätt. Att ta steg mot en egen europeisk kärnvapenkapacitet skulle kraftigt försvaga NPT-systemet och sända en tydlig signal till omvärlden: att kärnvapen är nödvändiga för säkerhet. Det är ett budskap som andra stater, i andra regioner, snabbt skulle ta fasta på. Resultatet blir inte ökad trygghet för Europa, utan ytterligare upprustning och en än farligare och mer instabil värld.

Gemensam säkerhet är inte naivitet – det är realism

Det verkliga alternativet till kärnvapeneskalation är inte passivitet, utan ett målmedvetet arbete för gemensam säkerhet. Det innebär att säkerhet inte byggs ensidigt mot någon annan, utan genom:

Detta var kärnan i Olof Palmes säkerhetspolitiska tänkande – och den är mer relevant än på länge i en tid av internationell blockpolitik och auktoritär upprustning. Att USA:s roll inte längre kan tas för given är en stor utmaning för den europeiska säkerhetsordningen. Men svaret bör inte vara att Europa själva kliver in i kärnvapenlogiken. Europas ansvar är i stället att:

Att bygga upp en ny, trovärdig europeisk kärnvapenavskräckning skulle avslutningsvis ta många år och kräva omfattande doktrinella, industriella och politiska beslut, samtidigt som dagens säkerhetsutmaningar är akuta. Resurser skulle under lång tid bindas i ett projekt som varken är snabbt eller säkert, och där de i stället skulle kunna göra betydligt större nytta för Europas faktiska försvar genom stärkt konventionell förmåga – luftförsvar, ammunition, cyberförsvar och skydd av kritisk infrastruktur. Därtill riskerar ett europeiskt kärnvapenparaply att bli djupt politiskt splittrande, i ett Europa där hotbilder, säkerhetspolitiska traditioner och opinioner skiljer sig kraftigt åt. Ett sådant vägval riskerar därför att försvaga, snarare än stärka, Europas gemensamma säkerhet.

Kärnvapen är, som Färm själv skriver, en styggelse. Just därför bör Europas svar på dagens hot inte vara att göra dem till vår egen säkerhetspolitiska grund. Och vad händer den dagen Frankrike eller Tyskland leds av Trumps ideologiska bundsförvanter, AfD och Le Pen?

När Olof Palmes Internationella Center bildades 1992 kom Gunnar från Arbetarrörelsens fredsforum där han varit huvudsekreterare. Han var sedan verksam på Palmecentret 1992–2000 och 2002–2009 och bidrog då till att utveckla och bära organisationens arbete för fred och säkerhet. Hans erfarenhet, nätverk och kompromisslösa tro på dialog och gemensam säkerhet satte tydliga avtryck.

Under sina senare år fortsatte Gunnar idogt att samla, inspirera och folkbilda genom ABF:s internationella seminarieserie Internationell utblick. Han kände alla i de internationalistiska kretsarna, och ännu fler kände honom.

Gunnar Lassinantti lämnar efter sig ett starkt arv av internationell solidaritet. Det arvet bär vi vidare.

Palmecentret ser med stor oro på hur regeringen steg för steg prioriterar bort de länder där behoven är som störst och det demokratiska handlingsutrymmet är som minst. Stöd till Ukraina är nödvändigt – men det får inte finansieras genom att man överger människor i det globala syd. När Sverige lämnar sina utsatta samarbetspartners försvagas inte bara det konkreta arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa. Vi lämnar också en politisk och moralisk tom plats som snabbt fylls av auktoritära krafter.

I länder som Zimbabwe är civilsamhällets utrymme redan kraftigt begränsat. Att dra tillbaka långsiktigt stöd och närvaro riskerar att lämna demokratirörelser, kvinnorättsorganisationer och oberoende fackförbund utan skydd, resurser och internationella allierade. Vi vet av erfarenhet att svenska partnerskap ofta varit livlinor för människor som kämpar för frihet och värdighet med stora personliga risker. Att beskriva att dessa samarbeten inte gjort någon nytta är därför provocerande. Goda villkor för ökad företagsamhet och handel kan dessutom endas skapas genom ökad stabilitet och rättssäkerhet som utvecklingssamarbetet är med och stöder.

Sverige har under decennier byggt ett internationellt anseende som pålitlig, solidarisk och demokratiförsvarande partner. Den positionen håller nu snabbt på att försvinna i samband med regeringens stegvisa nedmontering av det svenska utvecklingssamarbetet. Nedskärningarna innebär också att Sverige tar ett steg bort från internationella åtaganden – samtidigt som konflikter, förtryck och klimatkrisen ökar globalt. Palmecentret uppmanar därför regeringen att:

Internationell solidaritet handlar inte om att välja mellan Ukraina och världen.
Sverige måste kunna göra både och.

The Olof Palme International Center stands in solidarity with trade unions in their efforts to defend workers’ rights. The Palmecenter therefore joins our member organisations, the Swedish Trade Union Confederation (LO) and Runö Folk High School, in supporting the Serbian trade union confederation, the Independent Trade Union of Serbia (CATUS), in its demands for dialogue and negotiations with the Serbian government on wages, arbitrary dismissals, collective agreements, and other long-neglected issues.

These demands include immediate action to initiate constructive dialogue on minimum wages and wage policies in the public sector, as well as ensuring the timely payment of wages and compensation for past delays. The state must act as a guarantor of workers’ rights and restore lost purchasing power to prevent further escalation of the conflict and to ensure stability and legal certainty in Serbia.

We urge the Government of Serbia to meet these demands within the timeframe specified by CATUS, as the persistent lack of respect for existing laws has severely weakened the position of workers. It is essential that collective agreements are introduced and upheld in all sectors, and that public-sector wages are raised to a level that ensures a dignified standard of living. These demands are legitimate, well-founded, and vital for safeguarding workers’ rights and ensuring socially sustainable development in the country.

Vi har i dag ett ekonomiskt system på kollisionskurs med planeten och som samtidigt misslyckas med att leverera det människor verkligen behöver. Enligt ny forskning har redan sju av nio planetära gränser passerats. Samtidigt lever 44 procent av världens befolkning i dag i relativ fattigdom.

Klyftorna växer snabbt och de mål vi gemensamt satt för ett gott liv för alla och en levbar planet, Agenda 2030 samt klimat- och miljömålen, ser alltmer avlägsna ut.

Behov av ny politisk riktning

Det här är vår framtids dubbla kris: ekologiskt nödläge och social otrygghet. Vi behöver snabbt hitta vägar att bromsa klimat- och miljöförstörelsen som samtidigt tryggar tillvaron för människor. Politiska lösningar som förenar omställning och jämlikhet, och hur en hållbar välfärd ska kunna byggas inom planetens gränser. Vi behöver snabbt hitta vägar att bromsa klimat- och miljöförstörelsen som samtidigt tryggar tillvaron för människor

86 procent av svenskarna anser att regeringen bör göra mer för att hantera klimathotet. 62 procent vill att vår ekonomi ska prioritera hälsa och välmående för människor och natur, snarare än att enbart fokusera på tillväxt och ökat materiellt välstånd i landet.

Det är också fullt möjligt att nå målen vi redan har lovat att jobba mot, både vad gäller klimatmålen och Agenda 2030. Forskningen visar att mänskligheten kan uppnå god livskvalitet för alla med bara en tredjedel av de resurser vi använder i dag – om vi fördelar och använder dem klokt.

Visioner för hållbarhet och rättvisa

Nya utmaningar kräver nya lösningar – och visioner. Forskare som Johan Rockström har länge varnat för att små steg inte räcker för att möta nödläget och efterlyser ett politiskt ledarskap som förenar klimat- och miljömål med social rättvisa – en väg som är både hållbar och demokratisk.

Det räcker inte heller att tala om hållbarhet i allmänna ordalag. Vi behöver i stället börja styra mot mål som är förenliga med vad vi vet från forskningen – och med global rättvisa. En politik som styr ekonomin mot människors välmående, jämlikhet och ekologisk balans, i stället för kortsiktig tillväxt.

Politik för människor och miljö

Länder som Finland och Skottland, liksom städer som Amsterdam och Tomelilla, har redan börjat styra mer mot välmåendeekonomi genom att låta social trygghet och ekologiska gränser tydligare sätta ramarna för politiska beslut.

För att lyckas behöver vi formulera den berättelse som saknas i dagens debatt: att en rättvis grön omställning inte är ett hot mot välfärden utan dess förutsättning.

En rättvis omställning betyder i praktiken att löntagare, glesbygd, låginkomsttagare och unga inte lämnas att bära kostnaderna. Det betyder satsningar på gröna jobb, starka socialförsäkringar, kollektivtrafik och energieffektivisering som sänker människors kostnader och samtidigt minskar utsläpp och användningen av resurser.

Det betyder också att rikare länder som har goda möjligheter att ställa om gör det snabbare, och stöttar låginkomstländer i att göra sin omställning.

Välfärd inom planetens gränser

Inför COP30 samlar Palmecentret under årets Palmedag aktörer från forskningen, fackföreningar, civilsamhälle och politiken kring just detta: En ny ekosocial samhällsmodell där välfärd och grön omställning är två sidor av samma mynt.

Utgångspunkten är enkel men krävande – en välfärdsstat som levererar trygghet och frihet, inom planetens gränser.

Praktisk politik för att uppnå detta handlar om att sätta upp mätbara mål för välmående i budgetarbetet, driva klimat- och miljöpolitik som också minskar ojämlikheten, skapa omställningsfonder som gör det tryggt att byta jobb och bransch, samt styra investeringar till det som gynnar både människor och ekosystem.

Norden kan visa vägen

De nordiska länderna har bäst förutsättningar att gå först: starka välfärdssystem, hög tillit och erfarenhet av samverkan mellan marknad, stat och folkrörelser. Här kan nästa samhällsmodell ta form – en ekosocial modell där välfärd, klimat och rättvisa är sammanlänkade.

Det är dags att Sverige och Norden visar vägen mot en politik som börjar mäta och styra mot det som verkligen räknas: Människors sociala trygghet och planetens hälsa. Alla, oavsett politisk färg, behöver nu våga tänka nytt för att hantera vår tids största utmaningar.

Oscar Ernerot, generalsekreterare

Cajsa Unnbom, policy- och metodrådgivare Rättvis klimatomställning

The Olof Palme International Center is the Swedish labour movement’s umbrella organisation for international solidarity and advocacy. We work for democracy, human rights, social justice, sustainability and peace in the spirit of Olof Palme. Through cooperation with civil society organisations, trade unions and progressive political parties in Europe, Africa, the Middle East, Asia and Latin America, we contribute to popular influence, global justice and common security. Through knowledge sharing, debate, joint actions and fundraising, we help to ensure that the Swedish labour movement has a global perspective and stands up for international solidarity.

In 2024, we collaborated with 190 local partners in 38 countries, carrying out activities worth over 185 million SEK.

Read more about our activities and achievements with our partners and allies around the world in 2024:

Nyhetsbrev

Folkrörelserna banade vägen för demokratin

Förändring genom folkbildning

Viktiga för demokratin

Kärnvapen skapar inte säkerhet – de institutionaliserar hotet

Gemensam säkerhet är inte naivitet – det är realism

Behov av ny politisk riktning

Visioner för hållbarhet och rättvisa

Politik för människor och miljö

Välfärd inom planetens gränser

Norden kan visa vägen

Oscar Ernerot, generalsekreterare

Cajsa Unnbom, policy- och metodrådgivare Rättvis klimatomställning