Case-arkiv

Hon skrattar när hon pratar, inte hysteriskt, inte högt. Det är ett sofistikerat och reflekterande skratt. Det har hon gemensamt med många av dem jag träffat i Turkiet, de som förlorat någon nära. De är barn till, syskon till, mammor till journalister, advokater, politiker, människor som en gång ville ha frihet men dödades i ett attentat, i fängelset, under tortyr eller i en gatuprotest.

Överlevarna ärvde de dödas smärta och tog kampen vidare. Mammorna bildade ett nätverk, Lördagsmammorna (Cumartesi Anneleri) 1995. På jakt efter sina försvunna barn träffas de varje lördag på Galatasaraytorget i Taksim. De kräver att staten lämnar tillbaka deras anhöriga. Levande eller döda.

Aishas bror torterades till döds i fängelset. Hon håller i sin mors arm när hon sitt-protesterar med sonens bild i handen. Ibland får Lördagsmammorna tillbaka kvarlevorna av sina släktingar. I en plastpåse levererar staten rester av det som en gång var en människa med minnen.

I en av föreningarna arbetar Aisha för kurders akademiska frihet, i den andra med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter. Det är gångavstånd mellan de två, belägna precis bakom Taksim i Beyogludistriktet.

Förr hade många civilsamhällsorganisationer sina kontor här. Så är det inte i dag. Beyoglu har förändrats. Det är mer konservativt, ibland hotfullt. Progressiva röster tvingades ut efter kuppförsöket 2016.

Några som arbetar för minoriteters och kvinnors rättigheter är kvar

Olof Palmes Internationella Center stödjer deras arbete sedan flera år tillbaka. Här i Turkiet är behoven stora. Samtidigt har människorättsförsvararna oddsen emot sig, många fängslas.

Deras verksamhet följs noga av staten. De som vågar prata och skriva om begångna brott och utkräver ansvar riskerar åtal och fängelse. En av dem är advokaten Eren Keskin, ordförande för Women’s Free Legal Aid Association. Deras mångåriga kamp har lett till att militärer skyldiga till grova våldtäktsbrott har åtalats. Förbättringar, om än små, har skett i den turkiska strafflagstiftningen.

Jag träffar Eren Keskin första gången i Diyarbakirs rättssal i augusti 2010

Det är proppfullt med människor i kostym, insläppta efter långa kroppsvisiteringar och namnkontroller. Ingen vågar lämna byggnaden ens för en kort rast. En kringelförsäljare som smugit in är populär. Kön är lång för att köpa en sesamkringla och te med en sockerbit i. Huvudrättegången mot över tiotusen kurdiska politiker, anklagade för stöd till det terrorklassade PKK, är inledd. Rättssalen i Diyarbakir har byggts ut. Aldrig förr har så många åtalats samtidigt.

På åhörarsätet längst fram sitter advokaten Selahattin Demirtas, då endast 37 år och sex månader gammal på ordförandeposten för Freds- och Demokratipartiet. Demirtas vänder sig om och hälsar på gästerna bakom. Våra blickar möts. Ingen vet då om hans stundande öde som även blir Turkiets: grundlösa anklagelser, rättslösa arresteringar och långa fängelsestraff. Inte heller någon annan i rättssalen förutspår det som komma ska.

Förutom en kvinna, född i västra Turkiet 1959 i en välbärgad familj, med en jurist till farfar och kemiingenjör till mormor. Hon får namnet Eren – ett unisexnamn som kommer att passa henne utmärkt. ”Den turkiska republiken är grundad på folkmord” säger hon ”och Turkiet måste försonas med sitt förflutna för att bli en demokrati”.

Ett åtalsunderlag på tusentals sidor tar sin tid

Spänningen i rättssalen är skälvande. Sockerbiten i téet har gjort sitt, ingen slumrar till. Bland svarta kavajer och långa advokatrockar syns Eren på långt håll, den enda i rättssalen med färg. Den kraftiga sminkningen runt ögonen, en tydlig röd kontur runt läpparna, den lilafärgade hårslingan står i kontrast mot det som är färglöst. Ljudet från hennes klackar ekar på väg mot talarstolen.

En ljus röst fyller rummet när hon säger: ”jag försvarar samtliga åtalade”. Där hon står är hon ouppnåelig. Oövervinnerlig. Mäktig. Framför allt, och kanske det som kännetecknar henne mest – modig.

Tillbaka i Istanbul träffas vi på deras kontor bakom Taksim. Med ryggen mot Galatasaraybadet är byrån strax till höger. Bakom badets väggar går nakna skrubbkvinnor, många med romskt ursprung, med kutryggar och skrubbar välbärgade kroppar. Bekymmerslösa turister ligger på marmorstenen i mitten av badet och beskådar takkupolen som välver sig högt över. Svettdroppar dryper nedför skrubbkvinnors slitna kroppar när de tyst erbjuder massage och vill få betalt för det, svart. Deras chef får inte höra.

Det är mars 2015

Eren Keskin är i Stockholm för att uppmärksamma läget i Turkiet. ”Hon ser inte seriös ut med det där sminket”, säger en man som argumenterar livligt för sin ståndpunkt. Mäns verbala påhopp på Erens smink är inget nytt, det började i 80-talets Turkiet. Eren bryr sig inte längre om påhoppen som övergått till mordhot.

Hon har annat i tankarna. Rättssäkerheten i Turkiet är urholkad, opposition och kritik ses som terrorism. Straffrihet för de som begår brott mot mänskliga rättigheter är enorm. Samtidigt har Turkiet tagit emot fyra miljoner syriska flyktingar och människorättsorganisationer får inte tillträda flyktinglägren.

Eren kräver att uppgifter om våldtäkter och prostitution inom lägren utreds. I Stockholm får hennes utsagor föga uppmärksamhet. Europa som snart stänger sina gränser säger att Turkiet, EUs gränsvakt, är ett säkert land.

Stockholm är kall en tidig morgon i mars då Eren är i stan. Hon bär en tunn jacka, vi promenerar. Fryser du inte, frågar jag. Nej, säger hon, bara att kunna röra mig som jag vill, vara fri, kylan och luften ger mig kraft.

På kvällen går vi till en konsert vid Nybrokajen. Jag älskar att sjunga, säger hon. Tillbaka i Turkiet får Eren utreseförbud, kommunarrest och en miljon kronor i böter. Hon tar ett banklån och betalar, annars fängslas hon.

Fryser modiga människor aldrig?

Året om bär Eren tunna kläder. Det är inte första gången hon bryter mot en oskriven regel bland politiskt aktiva i Turkiet: ”klä dig varmt inför åtal, fängelset är kallt”. I en av sina egna rättegångar viskar Eren snabbt i sin väns öra innan domen: ”ta hand om mina katter om jag inte kommer hem”.

Eren skrattar varje gång jag frågar hur hon mår. ”Vi mår okej” svarar hon, alltid i pluralis. Hon går ofta till de begrepp som Hannah Arendt efterlämnat om den banala, radikala och extrema ondskan för att förstå sitt eget land. Våldet mot kvinnor har ökat lavinartat. Turkiet är mer oförutsägbar än någonsin.

Ändå tror Eren på att rättvisan kan komma om kampen fortsätter. Den breda kvinnorörelsen, och solidariteten, är garanten för demokratin enligt henne. Hon talar om ett vi och påminner om att det som händer långt bort är nära nog att påverka oss alla. ”Än har vi chansen att ändra det som händer här”, säger Eren, ”men det är bråttom”.

I dag en skenbar demokrati

Turkiet grundades 1923 ur det besegrade Osmanska riket. Nationalhjälten Mustafa Kemal, som fick titeln Atatürk, är landets grundare.

Turkiet anslöt sig till FN 1945 och blev en tidig medlem i Nato 1952. Landet närmade sig redan 1963 den europeiska gemenskapen, fick kandidatstatus 1999 men har till dags dato inte beviljats medlemskap i EU.

Turkiet ser sig som en del av Europa, då landet befinner sig i de båda världsdelarna Europa och Asien som delar staden Istanbul. Under senare år har dock Turkiet gått i en sådan riktning att landet inte kvalificerar sig vid en eventuell utvidgning av EU.

Under president Erdogans styre har Turkiet gått från att vara en demokrati till att bli en skenbar sådan. Förtryck och förföljelse tillhör i dag vardagen för oppositionella politiker och aktiva i civilsamhället, för akademiker och den fria pressen likaså. Erdogan och hans islamkonservativa parti AKP har under stora delar av 2000-talet regerat och haft en till en början reformvillig agenda. Men så småningom har grova inskränkningar på demokratiska fri- och rättigheter skett allt eftersom rättsväsende, media och andra betydande institutioner kontrollerats allt mer.

Efter den misslyckade statskuppen 2016 utpekar och fängslar den turkiska regeringen de flesta meningsmotståndare mot bakgrund av lösa anklagelser om att dessa skulle tillhöra Gülen-rörelsen eller PKK.

Inför valet 2023 försöker nu en bred opposition samlas kring en gemensam kandidat som kan utmana president Erdogan.

I Burma blir det bara värre för varje dag. Det finns nu omkring tio tusen politiska fångar. Över en miljon människor har flytt sina hem. Ungefär en miljon människor har förlorat jobbet och bönderna kan inte odla på grund av strider och minor.

Alla viktigare fackliga ledare är eftersökta av militären. Några av dem har gripits, andra gömmer sig. Det finns fortfarande människor som vågar protestera öppet, men någon normal facklig verksamhet går inte att bedriva. Vårt kontor har utsatts för en räd och militären tog alla dokument.

Fackförbunden behöver stöd för att vi ska kunna fortsätta kämpa. De fackliga ledare som gömmer sig behöver säkra gömställen och mat. Det behövs stöd till transporter. Vi hoppas också att omvärlden skärper sanktionerna mot militärjuntan.

Jag lever nu i exil i Tyskland. Min familj, alltså min mamma, bror och syster, har tagit sig över gränsen till Thailand. Men de har inga pass eller andra dokument så de kan inte ta sig vidare.

Situationen när det gäller mänskliga rättigheter har blivit väldigt svår. De som drabbas värst är personer som verkar för mänskliga rättigheter, journalister, oppositionspolitiker och de som arbetar för kurders rättigheter. Till det kommer att korruptionen växer och rättsväsendet inte längre fungerar.

Vår organisation arbetar för att ge kurdiska akademiker en röst. Vi har nyligen åtalats för något som stått i vår tidning, trots att den inte är politisk. Det dyker upp okända människor och ställer frågor när vi har aktiviteter.

Vi tillämpar självcensur. Innan vi till exempel går ut med ett pressmeddelande eller publicerar en rapport så skickar vi den till en jurist som går igenom innehållet. Vi kan bli anklagade för att sprida ”terroristpropaganda” och då kan myndigheterna stänga organisationen.

Vi får nu stöd från S-kvinnor i Västerbotten och från Palmecentret. Det stödet går både till aktiviteter och den personal vi behöver för att genomföra aktiviteterna. Vi skulle önska att svenskt bistånd blev mer långsiktigt och att vi kunde lita på att vi får resurser under längre tid.

Jag och min familj har aldrig varit trygga. Min äldste bror var journalist och blev skjuten. Min mamma har deltagit i protestaktioner och blev nyligen misshandlad så hon hamnade med på sjukhus. Jag är född in i det här. Men situationen har på senare tid blivit allt svårare.

Detta att president Erdogan ställer krav för att släppa in Sverige och Finland i Nato är det något man hör talas om även i Turkiet?

Erdogan nämner det hela tiden. Valet i Turkiet närmar sig och Erdogan vill visa att han har inflytande. Han njuter av det.

STÖD PALMECENTRETS VERKSAMHET!

I hela landet är över 14 miljoner människor i behov av humanitär hjälp, enligt World Food Programme. Våldet från militären har sedan kuppen och fram till juni månad i år tvingat över 700 000 människor på flykt, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

De flesta av dessa flyktingar har fått söka skydd i närliggande samhällen, i bergen eller djunglerna, medan endast ett fåtal har lyckats ta sig till formella flyktingläger. Saw Htoo Klei leder organisationen Karen Office of Relief and Development (KORD) som arbetar i delstaten Karen, och han befarar att de humanitära behoven kommer att fortsätta växa.

– Många av de här människorna är jordbrukare, och när de går miste om en skörd är det hela årets försörjning som försvinner. Burmas armé flygbombar i alla områden, folk är skräckslagna och vet inte när eller var bomberna ska slå ner. Då finns det inga möjligheter att investera pengar eller tid i jordbruket.

Brist på resurser och svåråtkomliga områden

I delstaten Karenni, norr om Karen, jobbar Nei Neh Plo för Coordination Team for Emergency Relief – en organisation som upprättats av Karenni National Progressive Party för att organisera humanitära insatser i delstaten där närmare 90 000 människor är på flykt.

– De är i behov av allt från mat och mediciner till tak över huvudet, filtar och myggnät, säger han.

– Vi har många volontärer och organisationer på marken som kan nå de här flyktingarna, men vi saknar resurser för att möta behoven, säger Nei Neh Plo.

När det gäller större internationella hjälporganisationer som är baserade i Yangon har de ofta svårt att nå dessa konfliktdrabbade områden. Den brittiska biståndsorganisationen UK Aid har i flera rapporter konstaterat att tillträde för de här internationella organisationerna är ”nästan helt inskränkt” när det gäller sydöstra Burma. För att nå dit behoven är som störst krävs insatser över nationsgränser. UK Aid rekommenderar därför biståndsgivare att prioritera gränsöverskridande stöd till lokala organisationer, som beskrivs som ”de enda som kan nå de fördrivna människor och samhällen i kris i och runtomkring de aktiva konfliktområdena.”

Palmecentret stödjer gräsrotsaktörer

Palmecentret är en av få svenska organisationer som stödjer lokala gräsrotsaktörer som arbetar med att leverera utvecklingsstöd och inom ramen för triple nexus en mindre del humanitär hjälp över gränsen in i konfliktdrabbade områden i sydöstra Burma.

– Gränsöverskridande stöd har alltid varit en del av Palmecentrets program för att nå målgrupper som annars vore omöjliga att nå. I och med kuppen har gränsöverskridande stöd ökat i betydelse och ett konkret exempel på hur Palmecentrets anpassningsbara styrning har gett resultat. Palmecentret försöker även anpassa våra villkor utifrån en föränderlig kontext för att tillmötesgå våra partners behov, säger Michael Hauer, Asienchef för Palmecentret

Men inte sällan krockar internationella organisationer och utländska givares byråkrati med förutsättningarna för lokala aktörer. Genom sina lokala nätverk lyckades KORD nå över 60 000 människor i nöd i delstaten Karen under 2021. Man har även kunnat förse omkring 10 000 demokratiaktivister på flykt med mathjälp. Det är ett svårt arbete, med stora risker, men organisationen har över 30 års erfarenhet av biståndsinsatser. Genom åren har de utvecklat robusta system för att kartlägga behov och rapportera om insatserna, anpassat till de unika förutsättningarna som råder i ett aktivt konfliktområde.

– Våra insatser kan inte designas från något huvudkontor i storstäderna. Det händer att internationella givare kontaktar oss och vill hjälpa, men sen visar det sig att deras riktlinjer och krav blir omöjliga för oss att följa, säger KORD:s chef Saw Htoo Klei.

Komplexa kriser kräver flexibilitet

Paul Sein Twa, grundare av Karen Environmental and Social Action Network (KESAN), anser att den farliga och svåra situationen på marken i de konfliktdrabbade områdena kräver att givare kan kompromissa med sin byråkrati.

– Procedurerna de vill att vi ska följa kräver ofta alldeles för mycket tid och resurser i fält. Men situationen förändras snabbt i konflikten. Det kan öppnas en lucka på kanske en vecka då vi har chans att åka in till ett område och leverera hjälp, och då har vi inte tid att först gå igenom en lång byråkratisk process. Det är viktigt att givarna förstår behovet av speciallösningar.

Detta är beskrivningar som återkommer i rapporterna från UK Aid, som konstaterar att ”mer innovativa mekanismer för finansiering behövs för att främja lokalt ledda insatser i en situation av starka, och troligtvis fortsatta, barriärer för direkt internationellt tillträde.”

– Det internationella samfundet måste tänka ett varv till och vara öppna för nya lösningar.

Fakta: humanitära behov i Burma

Drivna på flykt inom landet sedan kuppen 1 februari 2021 t.o.m. 6 juni 2022: 704 400

Flyktingar till grannländer: 40 100

Totalt antal internflyktingar i Burma (inkl. från tidigare konflikter): 1 051 000

Källa: UNHCR

Visa ditt stöd!

Det framstår som en nästan omöjlig uppgift. Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda. Både ELN-gerillan och den paramilitära gruppen Clan del Golfo har signalerat att man vill sätta sig vid förhandlingsbordet med den nya regeringen. Sedan valsegern 19 juni har Petro ägnat stor kraft åt att lägga grunden till den så kallade ”Stora nationella överenskommelsen” och har samtalat med i stort sett alla politiska aktörer, inklusive ärkerivalen före detta president Alvaro Uribe, motståndaren i valet Rodolfo Hernandez och det konservativa partiet. I dag har han stöd av en bred majoritet i kongressen. Så även om fredsprocessen blir svår så har stora hinder undanröjts.

En historisk koalition

Men vägen hit var knappast spikrak. Det var inte länge sedan som den Historiska Pakten, den koalition som står bakom Petro, började ta form på riktigt. När Palmecentret 2018 började samarbeta med de partier som i dag ingår i den Historiska Pakten fanns knappt något samarbete alls. De flesta rådgivare och aktörer från de olika partierna i Colombia som sedan har deltagit i Palmecentrets program kände inte varandra i starten. Men i dag är banden starka och samarbetet tätt. Många har fått ledande positioner och har valts till guvernörer, senatorer och ministrar. Tillsammans har vi bidragit till att ta fram underlaget till stora delar av regeringsprogrammet och samlat pakten för flera strategiska beslut. Ett sådant var att gå till kongressval med en sluten och varvad lista, som till slut gjorde att paktens bänk blev senatens största och starkt bidrog till att den kvinnliga representationen i senaten ökade från 20 till hela 30 procent.

Högerpopulistiskt motstånd

Kongressvalet blev startskottet för den Historiska Paktens presidentvalrörelse. Valrörelsen baserades på en ”kärlekens politik” och att människor ska kunna ”leva gott”, med en vision om att Colombia ska bli ”Livets globala stormakt”. Kampanjen andades optimism och mätningarna såg bra ut. Fram tills några veckor före första valomgången då Tiktok-kungen och Trumpkopian, Rodolfo Hernandez, plötsligt började öka snabbt i popularitet, med en skicklig högerpopulistisk kampanj.

Petro fick endast 40 procent i första omgången. Hernandez fick 28 procent och den traditionella högerkandidaten Federico Gutierrez 24 procent. Det såg mörkt ut. Petro skulle behöva 2,5 miljoner röster till. Men precis som i det chilenska valet, där Boric ställdes mot extremhögerkandidaten Kast, så väckte risken för att Hernandez skulle bli president många nya väljare att gå till valurnorna. Till slut lyckades Petro mobilisera ytterligare 2,7 miljoner och vann med 50,4 procent.

En regering för fred och demokrati

När Petro till slut svurits in på söndagen, beordrade han först att Simón Bolívars svärd skulle hämtas och ceremonin pausades. Bolívar och svärdet symboliserar landets befrielse från spanjorerna, men också kampen för rättvisa. 1974 stals det av ingen mindre än M-19 och lämnades inte tillbaka förrän 1990 då dåvarande fredsprocess inleddes. Avgående president Duque hade dagen före dessutom avslagit begäran om att visa svärdet under ceremonin. När det till slut bars upp på scenen var den spanske kungen den enda statschefen som inte ställde sig upp.

Så dramaturgin låg på topp när till slut Petro inledde sitt installationstal och talade om hur Colombia nu får sin andra chans efter sex årtionden av väpnad konflikt. Hur den nya livets och fredens regering kommer att prioritera freden, dialogen och demokratin. Hur jämlikhet kan bli möjligt genom produktion, arbete och kunskap. Hur ”vi blir lika när den som har mer betalar skatt med vilja och stolthet, utifrån vetskapen om att det kommer att hjälpa en pojke, flicka eller kvinna att växa hälsosamt, att tänka, att leva fullt ut och ge näring och utbildning åt hjärna och själ”.

Det låter förvisso bekant här hemma. I Latinamerika är det emellertid alltför sällsynt och därför så hoppingivande för framtiden i Colombia.

Möjligt slut på 60 år av konflikt

Våldsamma väpnade konflikter som lett till enorm fattigdom och ojämlikhet är delar av facit till varför vänstern kunnat nå framgång och det nu finns bättre förutsättningar än på länge för fred, tillväxt och välfärd.

Colombias inre väpnade konflikt har pågått i över 60 år. I botten ligger den 150-åriga våldsamma maktkampen mellan det liberala och konservativa partiet, som senare övergick till maktuppdelning i den så kallade Nationella Fronten.

I spåren av våld, orättvis fördelning av land och brist på politiskt utrymme för andra aktörer, växte först vänstergerillorna fram och sedan de högerextrema paramilitära grupperna.

Konflikten eskalerade, inramat av kalla kriget, den kubanska revolutionen och USAs nationella säkerhetsdoktrin.

Konflikten blandades med organiserad brottslighet

Kokainproduktionens uppsving gav ytterligare näring åt konflikten och stärkte de olika väpnade gruppernas militära kapacitet. Konflikten blandades med annan organiserad brottslighet och brottssyndikatens inflytande över politiken ökade.

Delar av facit beskrevs av Sanningskommissionens (CEV) rapport från juni i år. Mellan 1985 och 2016 mördades 450 664 personer, åtta miljoner tvångsförflyttades och 50 000 kidnappades. De allra flesta är civila offer för brott begångna av paramilitär, Farc och statliga aktörer.

Bakom sifforna döljer sig en grotesk verklighet, trots att landet formellt sett har varit en demokrati. Som exempelvis den nästan totala utrotningen av partiet Union Patriótica under 80- och 90-talet. Eller när militären mördade tusentals civila som sedan framställdes som kombattanter som hade dött i strid, så kallade falsos-positivos. Allt för att Uriberegeringen (2002–2010) skulle framstå som effektiv i kampen mot terrorismen.

Fredsavtalet stoppade inte våldet

Fredsavtalet från 2016 var en viktig milstolpe, men fick inte slut på våldet. 2021 registrerades 996 aggressioner mot sociala ledare och MR-försvarare, varav 139 mord, 665 hot och 93 attentat. I år har 102 sociala ledare och 26 undertecknare (ex-Farc) av fredsavtalet mördats. Totalt har 337 undertecknare mördats sedan 2016.

Konflikten har lamslagit landet i många år. Den har bidragit till den utbredda fattigdomen och gjort Colombia till ett av världens mest ojämlika länder.

Politiskt har det saknats vilja. Högerns kampanj mot fredsavtalet 2016 och den avgående presidenten Ivan Duques kontinuerliga försök att försvaga eller fördröja implementeringen, är tydliga exempel.

Petros regering präglad av stora utmaningar och goda förutsättningar

Att fortsätta implementera fredsprocessen, demobilisera den återstående gerillan och paramilitära grupperna, ge kokaodlarna alternativ att leva av och få slut på de oräkneliga våldsamma konflikter som fortfarande pågår, är några av de närmast omöjliga utmaningar som ligger framför Petros regering.

Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda och den politiska viljan så stark. I det ligger en enorm potential, inte bara för Colombia utan hela regionen och världen, om fred, minskad narkotikaproduktion, stabilitet, tillväxt och välfärd får utvecklas i rätt riktning.

Efter sex månader av krig och inför den ukrainska självständighetsdagen vet ingen riktigt vad som är på väg att hända. Det ryktas om rysk terrorbombning. USA:s ambassad har uppmanat amerikanska medborgare att lämna landet.

– Jag har så mycket att göra att jag inte har tid att vara rädd, säger Ivanna Khrapko, som leder ett fackligt ungdomsnätverk.

Svenska flaggor i Kiev

Ivanna sveper med datorns kamera; först ut genom fönstret för att visa hur tomt det är på gatorna i Kiev och så ett svep över kontoret för att visa att där både finns svenska flaggor och en bild på Olof Palme.

Sverige står för en stor del av de donationer med nödhjälp som ungdomsnätverket ända sedan den ryska invasionen inleddes har distribuerat över landet. Under sommaren har de skickat ut hjälpsändningar från Palmecentret, Kommunal och Tyskland. Bland annat till människor som evakuerats från den ockuperade staden Kherson.

Det fackliga arbetet fortsätter

Som Ivanna berättat i en tidigare intervju har facket gått från att bara ägna sig åt aktiviteter relaterade till kriget till mer normal facklig verksamhet.

– Vi ska snart ordna en facklig grundkurs för ungdomar och har fått in 54 anmälningar från nästan hela landet, förutom de delar där striderna är som hårdast. Det känns positivt eftersom många är rädda för att resa.

– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog som stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.

Facket har också fått en mer ansträngd relation till den ukrainska regeringen som antagit en lag som försvagat fackets inflytande.

– President Zelensky blev uppvaktad, även från utlandet, för att han inte skulle skriva under lagen. Men han gjorde det ändå, säger Ivanna Khrapko.

Nöjeslivet får vänta

Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga jobbet. I vissa delar rullar livet på som vanligt. I det läge som nu råder i Kiev går det att till exempel hänga med vänner på ett kafé.

– Men jag skulle inte gå ut och dansa på en klubb. Det känns inte rätt när andra lever i en situation där deras liv är i fara.

Till sist understryker Ivanna Kharpko hur viktigt det är att solidariteten med Ukraina inte sviktar. Hon vill att det skickas mer vapen till Ukraina och önskar hårdare sanktioner mot Ryssland, och att de organisationer som nu stödjer Ukrainas folk fortsätter sin kamp.

– Tack för det ni gjort och fortsätt med det. Varje gång ni gör en solidaritetsaktivitet så innebär det en påminnelse om att kriget fortfarande pågår och att människor dör varje dag.

Läs om Palmecentrets insamling

Nyo Nyo hade jobbat för textilfabriken Royal Knitting i över tio år när hon en dag i början av april 2020 plötsligt fick veta att verksamheten lagts ned. Hon var en av 150 arbetare som fick sparken över en natt, utan varsel. Alla fick samma kompensation – drygt 700 kronor – oavsett hur länge de jobbat på fabriken.

– Alla blev ursinniga. Många har jobbat där i tio år eller mer, från åtta på morgonen till tio på kvällen. Vi kände att vi förtjänade mer kompensation än så, säger Nyo Nyo.

Stöd med att ta ärendet till domstol

Arbetarnas frustration hade byggts upp under flera års tid, eftersom fabriken betalat låga löner trots de långa arbetsdagarna. Innan de fick sparken hade de anställda tjänat mellan 30 och 60 kronor om dagen, vilket är en bra bit under den thailändska minimilönen på drygt 90 kronor om dagen. Efter uppsägningen ville företaget dessutom vräka arbetarna från deras fabriksbostäder.

– En del kollegor var väldigt arga och ville slåss och vandalisera fabriken, men vi enades om att försöka driva ärendet i rätten i stället, säger Nyo Nyo, som tillsammans med sina kollegor kontaktade Palmecentrets samarbetspartner Yaung Chi Oo Workers’ Association (YCOWA) för att få hjälp.

Där fick de hjälp att driva ärendet vidare till domstol, som i september 2021 dömde till arbetarnas fördel. Fabriken dömdes till att kompensera arbetarna för utebliven semesterersättning och lön, baserat på den verkliga minimilönen, om drygt 9 miljoner kronor totalt. Det var en seger för arbetarna, men fabriken har ännu inte betalat ut några pengar och ägarna har gått under jorden.

– Vi har försökt få kontakt med dem, och även kontaktat de europeiska klädmärken som beställde kläder från fabriken. Men ingen har svarat oss, säger Nyo Nyo, som inte gett upp än.

– Jag vill fortsätta slåss för det här. Det finns många arbetare på andra fabriker i liknande utsatthet, och jag vill inte att de ska behöva gå igenom samma sak som oss.

Kraftig ökning av kränkningar under pandemin

YCOWA, som grundades 1999, är en av de äldsta organisationer som arbetar med att hjälpa burmesiska migrantarbetare i Thailand. Sedan 2001 har de framgångsrikt drivit över 500 fall, vilka resulterat i att över 7000 migrantarbetare beviljats kompensation. Generalsekreterare Moe Kyaw berättar att de sett en kraftig ökning av fall under pandemin.

– Många arbetare fick sparken när fabriker började stänga ner till följd av minskad efterfrågan under pandemin. Vi har jobbat både med att hitta nya jobb åt dem som förlorat jobben, och att stödja med juridisk hjälp för att driva processer i domstol mot arbetsgivare, säger han.

Fr.v. Thu Zar, chef över enheten för juridisk rådgivning hos YCOWA, och Moe Kyaw, generalsekretare. Foto: Axel Kronholm.

Militärkuppen har försvårat situationen ytterligare

Ovanpå pandemin har militärkuppen i Burma försvårat situationen för de cirka 2 miljoner burmesiska medborgare som arbetar i Thailand. För att kunna få arbetstillstånd i Thailand behöver de få identitetsintyg utfärdade av den burmesiska ambassaden, men sedan kuppen kontrolleras den av militärjuntan.

– Många arbetare vill inte betala avgiften för att få intyget utfärdat, eftersom det skulle bidra till militärens intäkter. Vi brukar råda dem att betala, eftersom de har ett starkare skydd här i Thailand med arbetstillstånd. Men många vägrar ändå. De säger att de inte vill att deras pengar ska gå till att militären köper ammunition och dödar deras kamrater, förklarar Thu Zar, chef för YCOWA:s enhet för juridisk hjälp.

Migrantarbetare som ertappas i Thailand utan arbetstillstånd grips och skickas så småningom tillbaka till Burma. I väntan på att deporteras kan de hållas häktade i upp till 45 dagar i överfulla förvar.

– Vi gör vad vi kan för att leverera mat och vatten till de som hålls där, säger Thu Zar.

Migrantarbetare vill stötta kampen för demokrati i hemlandet

Det har också funnits en stark vilja hos många migrantarbetare att stödja den folkliga kampen inne i Burma mot militärjuntan, berättar Moe Kyaw.

– Tillsammans med andra organisationer gick vi ihop och började samla in donationer från arbetare som vi sedan kunde överföra till demonstranterna i Burma, för att betala för bland annat gasmasker, eftersom polisen använde mycket tårgas.

Under det första året efter kuppen samlade de in nästan 90 000 kronor som skickades till stöd för de strejkande och demonstrerande arbetarna inne i Burma. Sedan dess har man ändrat inriktning och satsar på insamlingar till stöd för de hundratusentals internflyktingar som fördrivits från sina hem på grund av militärens attacker. Man gör också vad man kan för att hjälpa dem som tar sig över gränsen till Thailand på flykt undan juntan.

Men rörelsens huvudsakliga fokus ligger alltjämt på att hjälpa migrantarbetare i Thailand att kräva sin rätt. Thu Zar säger att behoven vida överstiger vad de mäktar med att hantera.

– De advokater som hjälper oss hanterar väldigt många olika fall, vilket gör att processerna ofta tar lång tid.

– Vi skulle också behöva mer teknisk hjälp. Sedan pandemin är det mycket som sköts digitalt via videomöten, men det är inte alltid som arbetarna har utrustning eller kunskaper för att delta. Vi behöver utbilda dem.

Nyo Nyo heter egentligen något annat. Hennes namn har undanhållits av säkerhetsskäl.

Den första februari 2021 tog militären brutalt tillbaka makten i Burma genom en statskupp. Juntan har drivit över 400 000 människor på flykt och tusentals har mördats. Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år. Vi fortsätter nu att stödja de motkrafter som arbetar under extremt farliga förhållanden.

Folkbildningen hotad på hemmaplan

Regeringen gör just nu kraftiga nedskärningar till studieförbunden i Sverige. Det kommer få stora konsekvenser för folkbildningen – vilket är en grundsten i svensk demokrati och ett levande och aktivt civilsamhälle.

Ta folkbildningen i försvar även på hemmaplan. Skriv under uppropet ”Rädda folkbildningen”:

Jag vill skriva under

Hur hittar arbetare en egen röst? Och vilken utbildning behöver de för att göra det? Det är frågor som står i fokus för IFWEA, som bildades efter andra världskriget av europeiska organisationer, däribland ABF. Dessutom stödjer ABF sedan 2015 IFWEA genom Palmecentret.

Ungdomsutbildning i centrum för samarbetet

Linnéa Wennberg är internationell sekreterare på ABF. Hon berättar om den stora ungdomsutbildningen Youth Globalization Awareness Programme (YGAP), som arrangeras under två veckor varje år, i Kapstaden där IFWEA har sitt sekretariat.

Yngre personer aktiva inom arbetarrörelsen från hela världen samlas för att skapa global dialog och solidaritet samt få fördjupade kunskaper om internationellt arbete.

– YGAP är lite av flaggskeppet i samarbetet mellan våra organisationer. Därigenom skapas möten mellan personer och organisationer och en global kunskapsbank för arbetarrörelsen, berättar Linnéa.

Innan Linnéa började på ABF så arbetade hon specifikt med YGAP, och hon gick själv utbildningen för sju år sedan. Linnea menar att ABF och IFWEA:s gemensamma arbete med YGAP innebär en både praktisk och planeringsmässig närhet.

– När det inte är pandemi ses vi varje år genom YGAP och vi har kontinuerlig kontakt däremellan. Det gör att vi känner organisationerna väldigt väl och också varandra som kollegor. Vi har ett utbyte av erfarenheter och alltid en nära dialog.

Saliem Patel som arbetar med utbildning på IFWEA uppskattar också den goda relationen med ABF.

– ABF är del av en kärna av medlemmar som vi verkligen kan lita på. Vi har öppna kanaler och kan komma överens om prioriteringarna. Dessutom har vi båda attityden att vi lär oss genom att pröva. Vi försöker se en större bild men samtidigt hålla aktiviteterna väldigt praktiska och användarvänliga.

Digital pedagogik viktig under pandemin

Utöver YGAP arbetar IFWEA med ett utbildningsprogram för ledare på gräsrotsnivå, studiecirklar och onlineplattformen Online Labour Academy (OLA). Den startade redan 2012 och IFWEA:s kunskap om digital pedagogik var enormt betydelsefull under pandemin. Från att OLA betraktades med skepsis ökade intresset lavinartat bland medlemsorganisationerna. Feedbacken från alla som genom plattformen har lärt sig att arbeta online har varit mycket positiv.

– Inom arbetarrörelsen ligger vi långt fram digitalt men arbetarrörelsen som sådan kom sent in i det här. Det har funnits ett motstånd från många håll. Vi vill få fackföreningar och andra partner att satsa på utbildning online på ett sätt som knyter an till våra värden, säger Saliem Patel.

Han ser annars 2021 som ett år då IFWEA har kunnat etablera kontakt med fler organisationer från olika länder, särskilt på platser där de tidigare inte haft medlemmar.

– De dras till oss genom de kurser vi erbjuder. Nu pratar vi om hur vi ska kunna bibehålla intresset.

Från 2021 lyfter Linnea Wennberg fram den digitala YGAP-konferensen och studiecirklar i åtta länder kopplade till ILOs konvention 190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen.

– Deltagarna får information om konventionen för att sedan kunna stärka civilsamhället att driva på för ratificering. Det är ett jätteintressant arbete som har kunnat fortsätta trots pandemin.

Kärnstöd ger stabilitet

ABF:s stöd till IFWEA genom Palmecentret kallas för kärnstöd. Det innebär att hela organisationen får stöd, inte bara enskilda projekt. Saliem Patel säger att det ger stabilitet i och med att medlen går att planera över en längre period.

– Vi har lärt känna hela personalstyrkan och läst om allt arbete, både internt och externt. Våra samtal kretsar snarare kring de stora frågorna än enskilda projekt. Det skapar större ägandeskap hos projektpartnern och innebär att vi möts i samma ögonhöjd. Men det krävs bra dialog och samarbete, säger Linnéa Wennberg.

Framöver hoppas hon bibehålla och utveckla den fina relationen med IFWEA genom att återuppta fysiska möten men också dra nytta av digitala fördelar.

– Vi kan ta del av ännu mer av IFWEA:s verksamheter utan att behöva resa. Jag hoppas också kunna hitta sätt att utveckla samarbetet ute i ABF-Sverige.

• Nedrustningsavtal för fossila bränslen

En röst som tillhör en namibisk aktivist ekar i entréhallen till FNs miljökonferens Stockholm+50. Deltagare stannar för att ta bilder av klungan av aktivister som höjer sina knytnävar i luften på det annars så formella evenemanget. Många tillhör ungdomsrörelser och urfolk.

Hon pratar om det som utspelar sig i hennes hemland, Namibia. Där har det kanadensiska företaget ReconAfrica fått tillstånd att utvinna olja i Kavangodeltat – hem åt den största populationen av elefanter i världen och ett område med stor betydelse för det lokala Sanfolket. Majoriteten av dem som bor i regionen har inte konsulterats. Därför har civilsamhället startat en kampanj för att stoppa projektet och utreda hur det gick till när tillståndet gavs.

Samtidigt försöker samma aktivister komma åt fossilindustrin på en högre nivå, för att inte behöva slåss mot en tusenhövdad drake. De som samlats i Stockholm+50-konferensens lobby vill se ett globalt nedrustningsavtal för fossila bränslen. Klimatkrisen är i dag ett säkerhetshot av samma kaliber som kärnvapenkrig, och det är de regimer och företag som förfogar över de fossila bränslena som har handen på den röda knappen. Att en liten minoritet kan rikta ett sådant hot mot resten av mänskligheten pekas ut som djupt odemokratiskt.

Med ett bindande fossilt nedrustningsavtal skulle världens länder behöva avbryta all ny utvinning av fossila bränslen och snabbt ställa om till förnybar energi. Kampanjen införlivar dessutom nästa krav:

• En rättvis klimatomställning

Att klimatomställningen också måste vara rättvis handlar om att arbetare ska ha ekonomisk trygghet när arbetsmarknaden förändras och tillgång till nya gröna och bra jobb. Men det handlar också om mer demokrati.

Arbetstagare ska få vara med och bestämma, genom social dialog, hur deras arbetsplats och sektor ska klimatanpassas. Olika grupper i samhället ska också få ge sina synpunkter. Nadia April från Women’s Leadership Centre i Namibia gav ett råd till de regeringsföreträdare som var på plats under Stockholm+50: Starta skyndsamt demokratisk dialog om rättvis omställning, om det ska bli verklighet av klimatlöftena.

– Lägg extra fokus på att marginaliserade grupper ska kunna delta på ett jämlikt sätt, till exempel ursprungsbefolkningar, landsbygdsbor, unga och kvinnor. De måste erkännas som ledare.

• En lag mot ekocid

Ett tredje initiativ för att ge människor möjligheter att freda sin miljö mot exploatering som lyftes ofta under konferensen, till exempel av unga världen runt, var lagstiftning mot ekocid. Ekocid betyder storskalig miljöförstörelse – och det är lagligt i dag. Därför kampanjas det nu för en lag på internationell nivå, som kan komma åt den här typen av brott.

Med en ekocidlag skulle exempelvis ReconAfricas företagsledning behöva väga in risken att de – personligen – kan dras inför domstol om deras beslut leder till allvarliga skador på miljön i Kavango. Och de kvinnor, urfolkssamhällen och småjordbrukare som hittills inte fått gehör hos sin regering skulle ha ett forum där de kan göra sina röster hörda och utkräva rättvisa.

Demokratiskt inflytande och miljö

21 procent av världens ministrar är kvinnor. År 2021 hade endast tio länder en kvinna som regeringschef. Med nuvarande takt nås inte jämställdhet på de högsta politiska maktpositionerna på ytterligare 130 år. (Källa: UN Women)

80 procent av världens biologiska mångfald finns i områden där ursprungsbefolkningen bor. Dessa marker stabiliserar också jordens klimat genom att lagra stora mängder kol – motsvarande 33 gånger de globala energiutsläppen under 2017. Urfolks möjligheter att bestämma över sina områden är därför avgörande för att skydda jordens arter och mota klimatkrisen. (Källa: Naturskyddsföreningen)

Den rikaste 1 procent av världens befolkning orsakar mer än dubbelt så mycket klimatutsläpp som den fattigaste halvan. (Källa: Oxfam)

År 1997 hade Sydafrika just lämnat ett brutalt apartheidsystem. Men ett annat förtryck fanns kvar: det patriarkala.

– På den tiden visste kvinnor inget om sina rättigheter, säger Linda Brukwe som leder Ikhwezi Women’s Support Centre i landet.

Ikhwezi startade för 25 år sedan och är verksam i Cathcart på landsbygden i de östra delarna av Sydafrika. Syftet är att ge stöd till kvinnor och barn som utsatts för våld och övergrepp. Linda Brukwe misshandlades själv psykiskt och fysiskt av sin make under många år. När hon fick information från Ikhwezi engagerade hon sig för att lära andra kvinnor att de inte behöver utstå samma sak.

– Två av tre kvinnor i området är utsatta för någon form av våld… eller, jag tror att det egentligen är nästan alla. Vi måste stoppa det!

Enligt Linda Brukwe är patriarkala strukturer inom xhosakulturen en bidragande faktor, liksom arbetslöshet och fattigdom. Under pandemin har hon sett en dramatisk ökning i våldet mot kvinnor när människor varit hänvisade till hemmet, männen har förlorat jobb och alkoholmissbruket blivit än mer utbrett.

Samarbete med svenska S-kvinnor

Ikhwezi stöds genom Palmecentret av S-kvinnor (på förbundsnivå) sedan 2016. Förbundssekreterare Nina Unesi har själv besökt organisationen.

– Ikhwezi har etablerat sig så starkt att det har blivit självklart för omgivningen att fråga om deras kunskap i allt som rör våld mot kvinnor. De belyser frågorna, engagerar området och blir tillfrågade om kunskap. Ikhwezi är som en spindel som håller samman det sociala nätverket och samarbetar med kommunpolitiker, socialtjänst, sjukvården och polis.

Linda Brukwe säger att stödet från Palmecentret har gjort det möjligt för Ikhwezi att utbilda de här aktörerna i attityd och arbetssätt.

– Det är viktigt att jobba nära varandra så att våldsdrabbade kvinnor känner att de tas på allvar. Annars kommer de inte att anmäla.

På polisstationen i Cathcart har Ikhwezi inrättat ett särskilt rum så att våldsdrabbade kvinnor kan göra anmälan i avskildhet samt få stöd och information. Ikhwezi håller också kontakt med kvinnan, fungerar medlande och följer henne till tingsrätten. Dessutom driver de sedan länge ett härbärge för kvinnor och barn utsatta för våld och övergrepp.

”Vi lär oss av varandra”

Många angränsande kommuner har liknande problem och tillsammans med S-kvinnor har Ikhwezi byggt upp ett nätverk för samarbete mellan lokala organisationer. Ikhwezi som har lång erfarenhet passar bra som samordnare och ingår också i ett större nätverk som lobbar för nationell förändring.

– Det visar att samarbete är en framgångsmetod, säger Nina Unesi som hoppas att fler kvinnodistrikt utöver Stockholms län ska ge stöd till organisationer i det lokala nätverket.

– På så sätt skulle vi tillsammans kunna lyfta frågorna i ett stort område i Sydafrika och gemensamt åka dit för studiebesök och aktiviteter. Samtidigt som de sydafrikanska organisationerna också samverkar.

Enligt Linda Brukwe har plattformen gjort det möjligt att dela erfarenheter. Samarbetet med Sverige har stärkt Ikhwezi organisatoriskt och gett nya insikter.

– Många tror att det som händer här är unikt. Men genom det här partnerskapet lär vi oss av varandra.

Påverkansarbete som ger resultat

Förutom stöd till offer håller Ikhwezi i utbildningar och pratar i skolor. Genom ett särskilt program engageras män att arbeta mot könsbaserat våld och sexuella trakasserier. Påverkansarbete sker bland annat genom protestmarscher. År 2018 var Ikhwezi del av de nationella demonstrationerna #TotalShutdown. De har gjort skillnad.

– Rättsfallen ges prioritet och hårda straff utdöms. Fortfarande finns många utmaningar men vi kvinnor tas på allvar på ett annat sätt än tidigare, säger Linda och återger två domar.

I det första fallet fick en kvinna Ikhwezis stöd för att få skyddsåtgärder beviljade av tingsrätten. Hon mördades ändå av sin man men organisationens lobbyarbete och protestmarscher bidrog till att maken dömdes till ett hårt fängelsestraff – 34 år. I ett annat fall våldtogs ett barn av tillsyningsmannen på det jordbruk där familjen arbetade. Barnet och mamman kunde stanna sex månader på Ikhwezis härbärge medan mannen dömdes till 20 år.

Stärkta kvinnor bygger nationen

När Linda Brukwe blickar framåt vill hon arbeta med unga och sprida servicen till fler. Kvinnor bör stärkas i att ta egna beslut och göra saker själva, inte bara stödja män.

– Vi behöver kvinnor som kan ta ledande politiska positioner. Vi lobbar för att det ska bli 50-50. Att stärka kvinnor är att bygga nationen.

Linda Brukwe var själv under sex år i början av 00-talet involverad i politik genom ANC. Men frustrationen att se de lokala – manliga – politikerna inte göra vad de var tillsatta för blev för stor.

– Min ambition var att stärka samhällsservice som infrastruktur, bostäder och el. Om jag inte kunde göra det eller öppet påtala interna problem, varför skulle jag stanna?

– Idag lever jag det liv jag vill. Jag tjänar inte så mycket men arbetet gör mig lycklig. Att förändra kvinnors liv är min passion.

Ikhwezi betyder lyskraft eller ljus på xhosa och är namnet på en av stjärnorna. Linda Brukwes vision är att se kvinnor fria från alla former av våld.

– De ska kunna gå vart de vill när de vill och göra vad de vill oavsett vilka kläder de bär.