Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Brutal militärdiktatur utan skrupler, eller subtila strategier för att succesivt strypa folkets rättigheter att tala, agera och röra sig fritt – två sidor av samma mynt. I Zimbabwe möts modiga aktivister av våld – och tonvis med administration.
– Du börjar tänka på vad du säger – hur du säger det. Plötsligt säger du inte att vitt är vitt och blått är blått, utan du säger att blått är lite småvitt.. För mig är den här självcensuren som vi lever med i Zimbabwe en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet för civilsamhällets organisationer.
Det säger Daniel Maposa, grundare och chef för teatergruppen Savanna Trust som är en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Zimbabwe. Savanna Trust har sedan starten för femton år sedan använt teater som ett sätt att skapa dialog och väcka medvetenhet om frågor som demokrati och mänskliga rättigheter. För det är i de frågorna som orsaken till den stora fattigdomen finns, menar Daniel Maposa.
– Jag har aldrig varit intresserad av att spela Shakespeare. För mig har teatern alltid handlat om att hantera samhällsfrågor, ett sätt att vara aktivist.
Föreställningarna berör aktuella teman, och publiken bjuds in att agera, eller att delta i samtal efter föreställningen.
– Teatern är ett verktyg för att plocka ner stora frågor som demokrati till människors vardagsliv, förklarar Daniel Maposa.
Lätt att arbeta har det aldrig varit, varken för Savanna Trust eller för någon annan organisation som försvarar yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Zimbabwe. Under Robert Mugabes mångåriga regim drabbades regimkritiker konstant av hot, försvinnanden, misshandel eller mord. Men när Mugabe tvingades bort från makten 2017 var förväntningarna om en ny tid höga. Efterträdaren Emmerson Mnangagwa lovade att landet skulle bli mer öppet och pressfriheten skulle stärkas.
– Saker och ting blev så mycket bättre under det första året. Så här i efterhand kan jag se att det där bara var ett sätt av makthavarna att testa oss, säger Daniel Maposa.
För inget av Mnangagwas löften har infriats. Tvärtom är det nya styret lika obenäget att tåla kritik som den tidigare statsledaren. Detta stod klart 2019 när människor demonstrerade mot höjda bensinpriser. Protesterna bemöttes av våld från säkerhetstjänsten. Enligt Human Rights Watch sköts 17 personer ihjäl och tusentals greps. Sedan dess har förtrycket mot det civila samhället ökat i snabb takt. Människors rätt att organisera sig kränks gång på gång.
– Hot är vardagsmat för oss. Vi får dem genom telefonsamtal eller indirekt kommunicerat genom massmedia. Men lika allvarligt är att vi nekas vissa privilegier, att som kulturorganisation till exempel inte bjudas in till offentliga plattformar och samtal där vi borde få närvara, säger Daniel.
Han beskriver en subtil strategi att strypa det demokratiska utrymmet. Säkerhetstjänsten ”hälsar på” hos organisationer för att tysta dem. Organisationerna förbjuds inte officiellt, men makthavarna sätter så komplicerade administrativa käppar i hjulen för dem att de till slut inte kan arbeta. En ny lagstiftning har gjort det möjligt för staten att öka kontrollen ytterligare.
– Vi tvingades att göra en ny ansökan för varje provins i landet som vi arbetar i. Det tog tre månader att göra om ansökningarna, och under den perioden var vi förbjudna att bedriva någon form av verksamhet. Det här är ett sätt för dem att övervaka oss och kontrollera vilka aktiviteter vi genomför, menar Daniel.
Kravet på omregistrering och en ekonomisk mycket detaljerad redovisning gäller alla organisationer som har offentlig eller utländsk finansiering. Ett stort antal organisationer med finansiärer som inte passar staten, har sedan stämplats för ”terroristverksamhet”.
2020 låg Savanna Trusts teaterverksamhet nere av samma skäl som för resten av världens kulturevenemang – pandemin. Savanna Trust kunde med bland annat Palmecentrets stöd relativt snabbt ställa om sin verksamhet och i stället börja producera föreställningar för radio.
– Vi bestämde oss för att skapa ett radiodrama om den nya lagstiftningen som gör det möjligt för en minister att utefter eget tycke och smak bestämma om en organisation ska få verka eller inte. Vi hann sända tre episoder och var på väg att spela in fler, men så klart förbjöds radiostationerna att sända föreställningen.
Zimbabwe har öppnat upp och Savanna Trusts skådespelare är tillbaka ute i byar och samhällen.
– Det är fantastiskt att vi får spela igen!
Daniel berättar om den nya föreställningen ”Death bed”, till synes en föreställning om covid-19, en dödssjuk mamma och en pappa som sviker sin familj.
– Men det är egentligen en satir som handlar om hur människor kontrollerar varandra. För publiken har den väckt frågor om hur man håller ihop, inom den lilla familjen – men i förlängningen om hur vi som folk ska hålla ihop mot den odemokratiska utveckling vi lever under.
70 regimkritiker fördes bort och torterades under 2020 i Zimbabwe. Att säga att blått är lite småvitt kan i bästa fall därför också vara en smart strategi för att nå ut med viktiga budskap och samtidigt klara livhanken.
De tar striden för migrantarbetarna
En av tio filippinska medborgare jobbar utomlands och skickar hem pengar, remitteringar, som globalt beräknas uppgå till tre gånger biståndet i storlek. En hård tillvaro där arbetsgivarens goda vilja reglerar livsvillkoren. Organisationen Center for Migrant Advocacy arbetar med stöd av Palmecentret med att hjälpa utsatta migrantarbetare. Klockan är 11 på kvällen lokal tid i Qatars huvudstad Doha när jag når den 44- åriga migrantarbetaren Marites Garcia över telefon. Arbetsdagen hos familjen hon bor och jobbar hos är just avslutad. Klockan sju börjar hon igen och jobbar fram till elva på kvällen. Inga lediga dagar.
– Det händer att jag får en timme över när det minsta barnet sover. Och ibland låter frun i huset mig gå till kyrkan, berättar hon.
Marites Garcia tar hand om fyra barn som är sex år och yngre. En annan hushållsarbetare lagar mat och städar. Marites egna söner på Filippinerna är 25, 21 och 11 år men med dem pratar hon sällan. När hon slutar jobba har de sedan länge lagt sig. Ändå beklagar hon inte situationen.
Marites Garcia med barnen hon tar hand om i Qatar.
– Jag har tur som blir så väl behandlad av min arbetsgivare, säger hon.
För Marites Garcia har betydligt värre erfarenheter. När hon först reste ut till Saudiarabiens huvudstad Riyadh år 2016 lånade familjen ut henne till olika släktingar. Arbetsbördan var enorm. Marites fråntogs sina telefoner och i det sista hemmet blev hon hotad, avklädd och misshandlad. Kokhett vatten kastades mot henne. Hon sov i vardagsrummet och lönen såg hon inte till på flera månader.
– De behandlade mig som ett djur, säger hon.
Marites Garcia skickade genom vänner desperata hjälpmeddelanden till den filippinska ambassadens migrantarbetssektion och lyckades lämna familjen. Väl tillbaka i Filippinerna – helt utan pengar – hjälpte organisationen Center for Migrant Advocacy (CMA) henne att starta en juridisk process för att få ut obetalade månadslöner. CMA har lång erfarenhet av att ge stöd till utsatta migrantarbetare. Organisationen startades 2004 och deras fokus är kvinnor med jobb i arbetsmiljöer som ofta är oreglerade och där inspektörer inte kan göra kontroller.
– Vi arbetar nära filippinska myndigheter och olika föreningar av filippinska migrantarbetare, berättar Ellene Sana, chef för CMA och dess medgrundare.
Det var under Ferdinand Marcos administration på 1980-talet som den filippinska regeringen började skapa en mer systemisk arbetsexportpolitik. Det skedde av främst för att dämpa social oro orsakad av massiv inhemsk arbetslöshet och för att få in utländsk valuta från pengaöverföringar. Idag arbetar över tio av landets 108 miljoner invånare utomlands, vilket gör Filippinerna till ett av de största exportländerna för arbetskraft.
CMA ägnar mycket kraft åt att utbilda och informera i frågor som rör kvinnliga arbetskraftsmigranters situation, tillgång till rättsväsende, etik vid anställningsförfarandena och om den roll som lokala myndigheter kan spela. De bedriver också påverkansarbete gentemot den filippinska regeringen för att de i högre grad ska ta hänsyn till migrantarbetare så att de till exempel kan rösta.
Och behoven av stöd har bara ökat, särskilt som pandemin drastiskt förvärrat situationen för många migrantarbetare. Vissa har förlorat jobb och behöver assistans för att ta sig hem och för till exempel hushållsarbetare har arbetsbördan ökat när alla ständigt är hemma.
Även de filippinska familjer som är kvar hemma påverkas förstås. För migranten måste i princip alltid resa själv.
– Regeringen har förhållit sig strikt till det. Att familjen är kvar innebär en garanti för att remitteringar* fortsätter att komma in i landet, säger Ellene Sana.
CMA är en ny samarbetsorganisation till Palmecentret. Tack vare stödet kan CMA hålla utbildningar i mänskliga rättigheter, och stötta hemvändande migrantarbetares återintegrering i landet.
– Stödet vid hemkomsten saknas ofta, också från filippinska myndigheter. De inbjuder människor att resa men bistår dem inte när de kommer tillbaka, säger Ellene Sana.
Vad säger då CMA till de som funderar på att åka som migrantarbetare?
– Vi avråder aldrig någon kategoriskt eftersom vi inte kan erbjuda något alternativ. Men vi säger att om du måste åka så finns det sätt att minska riskerna. Vi ger information, men måste också respektera människors fria val, säger Ellene Sana.
I kontakt med regering och myndigheter lyfter CMA ofta frågan om vikten av att arbeta för att förbättra människors möjligheter att försörja sig i hemlandet.
– Arbetsmigration kan aldrig vara en permanent utvecklingsstrategi, säger Ellene Sana.
Migrantarbetaren Marites Garcia fick aldrig tillbaka några pengar på grund av ett dokument på arabiska som hon hade uppmanats att skriva på av den saudiska samarbetsagenturen. Annars skulle hon enligt dem inte få resa hem, trots de traumatiska upplevelserna i Saudiarabien. När jag frågar Marites Garcia om betydelsen av de pengar hon skickat hem från Qatar börjar hon gråta.
– Tidigare skickade jag hela lönen till familjen men nu går pengarna bara till barnen, säger hon.
Sedan en tid har hon nämligen fått veta att hennes man har flyttat ihop med en annan kvinna. Marites har på grund av pandemin själv inte kunnat återvända till Filippinerna sedan hon började arbeta i Qatar för två år och tre månader sedan.
– Jag behöver jobbet och har tur som har det så bra. När jag har betalat mina söners studier färdigt tänker jag spara för att starta en affärsverksamhet på Filippinerna. Och till ett eget hus. Det har jag aldrig haft.
– En vanlig jul i Belarus ser nog ungefär ut som i resten av Europa. Man träffar sin familj, går på marknad, ger presenter till barnen – men inget är som vanligt längre, säger Julia Mickewicz som numera bor i Litauen och därifrån driver ABF Belarus.
Lukasjenka har förbjudit julens färger. Eller i Belarus är de inte sedda som juliga färger utan färger för motstånd, opposition och frihet. Rött och vitt signalerar att du är en motståndare mot förtrycket och diktaturen. De signalerna vill diktatorn inte se på stadens gator.
Julia har för vår intervju målat sina naglar i rött och vitt och visar stolt upp dem på skärmen.
– Om jag hade gått runt med dessa naglar i Minsk hade jag blivit gripen. Kanske hade jag fått böter, eller i värsta fall fängelse. Lukasjenka kallar det för fiendens färger, han vägrar att ens benämna oss som en opposition.
Det kan låta komiskt säger Julia och ler uppgivet, men det är på riktigt farligt att bära färgerna. Lukasjenka har helt och fullt tappat greppet om verkligheten.
Protesterna har pågått sedan augusti 2020 då Lukasjenka utsåg sig själv till vinnare i ett fullkomligt riggat val. Människor som aldrig tidigare protesterat mot diktaturen gick ut på gator och torg, hundratusentals människor varje vecka visade sitt motstånd och krävde förändring. Nu är Minsk gator tomma igen.
– Folk vågar inte protestera längre. Då och då hålls små hemliga aktioner men det är poliser överallt, många också civilt klädda. Att bara samlas några människor i grupp kan vara tillräckligt misstänksamt, säger Julia.
I år kommer Julia fira jul i Vilnius tillsammans med en annan belarusisk vän i exil, aktivisten Olga som hon för första gången träffade i fängelset. Det är vår nya tradition säger Julia, som hoppas att hennes man kommer kunna hälsa på henne över nyår, han bor numera i Ryssland.
Belarus folk behöver vårt fortsatta stöd för att nästa år kunna fira julen tillsammans och i alla dess färger. Stöd Julia och hennes kamrater genom att köpa årets jul-gåvokort.
Burma: Khaing Zar tar kampen mot juntanKhaing Zar var bara 29 år gammal när hon valdes till ordförande för Burmas industrifack (IWFM). Som ung textilarbetare i landet hade hon tidigt fått upp ögonen för ojämlikheten, styrkan i organisering och makten i att vara många.
– I tonåren arbetade jag som sömmerska sju dagar i veckan, från klockan åtta på morgonen till tio på kvällen – med en pendlingstid på tre timmar. Varje kväll kom jag hem halv tolv. Lönen låg på 10 dollar i månaden. Livet bestod av arbete, och arbetet var hårt, säger Khaing Zar som är på besök i Stockholm för att bland annat träffa fackliga samarbetsparten IF Metall.
Bara några år senare hade hon som fackligt aktiv avancerat till ordförandeposten i ett av Burmas största fack. Över landet sköljde en demokrativåg. 2015 hade Aun San Suu Kyi och hennes parti NSD vunnit landets första demokratiska val och ekonomin var på tillväxt. Men framtidshoppet skulle inte vara länge. 2017 slog den burmesiska militären ned mot den muslimska minoriteten rohingya, och med statlig inblandning mördades runt 25 000 rohingyer, och ytterligare 700 000 fördrevs till Bangladesh. Den fragila demokratin bröt sedan samman med militärkuppen i februari 2021 som slängde landet tillbaka till en auktoritär militärstat.
Mitt i detta stod Khaing Zar. I över åtta år hade facket arbetat för förbättrade arbetsvillkor och gjort stora framsteg. Över en natt kastades de tillbaka till ruta noll.
– Allt vi arbetat för togs ifrån oss. Nu är lönerna så låga att arbetare i fabrikerna inte kan leva på sin inkomst. Priserna på varor har ökat, och människor förlorar sina jobb. Situationen är, minst sagt, otroligt svår, säger Khaing Zar.
Khaing Zar och IMWF tog tidigt en aktiv roll i protesterna mot militärregimen. Facket organiserar sina medlemmar att delta i demonstrationerna och tar ut arbetarna i strejker. Men juntan har slagit tillbaka hårt. Flera fackliga ledare har arresterats, en har mördats och alltmer måste de fackligt aktiva hålla sig gömda och arbeta i det dolda. De burmeser deltagit i protesterna gömmer sig. Men Khaing Zar fortsätter kämpa i det öppna.
– Jag oroar mig mest för min familjs säkerhet, men jag har bestämt mig. Jag måste fortsätta höras och synas i min roll som facklig ledare. Om inte jag står upp och tar kampen, hur ska jag kunna be andra att göra det?
Stödet från omvärlden har varit avgörande för kampen, menar Zar. Det är när omvärlden vänder bort blicken som situationen på riktigt blir hopplös. Men hennes målsättning förblir glasklar. Regimen ska bort, det är den enda lösningen och vägen framåt. Burmas folk ska återfå sin frihet.
Läs mer om Palmecentrets arbete i Burma här.
Belarusiska aktivisten Olga Karach: Vi använder svart humor för att överlevaI dag bor Olga Karach i Vilnius och driver därifrån sitt arbete med organisationen Nasj Dom (Vårt hem). Palmecentret fick chansen att träffa henne under ett besök till Stockholm.
Hur har det senaste året varit för dig?
Överväldigande och hoppfullt. Trots allt hemskt som skett har händelserna i Belarus fått folk att lyfta blicken, i synnerhet de belarusiska kvinnorna. Att leva i en diktatur är fruktansvärt, men att leva som kvinna i en patriarkal diktatur är något helt annat. De samhällsproblem kvinnor nu fått upp ögonen för kan diktatorn Lukasjenko inte sudda bort.
Hur arbetar Nasj dom idag?
Några av oss som jobbar med organisationen har behövt fly från Belarus, jag driver nu mitt arbete från Litauen. Men majoriteten av våra anställda befinner sig fortfarande i landet och försöker jobba under extremt hård press. Lukasjenko vill tysta civilsamhället men vi ska inte låta honom lyckas.
Hur fortsätter frihetskampen?
Folk är för rädda för att protestera öppet på gatorna nu. Vi visste att vi skulle bli bemötta med våld och trakasserier av staten men inte att det skulle vara på denna nivå, och så ihållande. Men aktivismen fortsätter på andra sätt, digitalt, i mindre rum. Belarusierna använder sin svarta humor för att överleva, vid varje middagsbord skämtas det om Lukasjenko.
Ett år av protester, men Julias hopp lever än
Det var under en resa till Sverige i november förra året som Julia Mickiewicz bestämde sig. Hon kunde inte återvända till Belarus. Hon bjöds in till Sverige av Palmecentret och ABF, och väl på plats kunde hon öppet diskutera sin situation. Som förbundssekreterare för ABF Belarus och aktiv i protesterna mot Lukasjenka blev situationen i landet ohållbar.
– Jag var tvungen att ringa min man och säga att jag inte skulle komma hem, och att jag inte visste när vi kunde ses igen. Risken för fängelse var för stor, därifrån hade jag inte kunnat fortsätta mitt arbete, säger Julia som nu bor och driver ABF Belarus i exil från Litauen.
Idag är det precis ett år sedan den där valdagen, då Alexandr Lukasjenka, även kallad Europas sista diktator, utropade sig till ”segrare” i det val han riggat. Enligt hans egna utsago hade han fått 80 procent av rösterna. Sedan 1994 har han suttit på presidentmakten, och nu rann folkets bägare över. Protesterna började i Minsk och spred sig sedan över hela landet. Oppositionspolitiker, fackliga aktivister, civilsamhällesengagerade. Men också vanliga människor, arbetare och studenter som fått nog. Alla stod enade bakom ett enkelt budskap: Lukasjenka är inte vår ledare.
– Det här året har varit extremt tufft, men också otroligt inspirerande. Jag är så imponerad av det belarusiska folket. Vi har stått enade, stöttat varandra och visat på den solidaritet jag innerst inne visste fanns där, säger Julia som åter igen är på besök i Sverige för att träffa sina svenska ABF-kollegor.
Men trots att kämpaglöden inte släckts hos det belarusiska folket har situationen förändrats i landet. Våldet, trakasserierna, gripandena och morden har blivit så många och omfattande att människor inte längre vågar sig ut på gatorna menar Julia. Över 600 personer sitter som politiska fångar. Nu drivs de flesta civilsamhällesorganisationer under jorden. ABF Belarus har ingen öppen verksamhet.
Men Julia har inte gett upp hoppet.
– Lukasjenka har på ett sätt redan förlorat, han kan inte vinna tillbaka de människor vars åsikter om honom nu ändrats. Det kommer aldrig bli som det var förr i Belarus. Det är den viktigaste delen av den här revolutionen.
Ett år av protester i BelarusIdag är det ett år sedan det illegitima val som inledde protestvågen i Belarus. Under året som gått har vi tillsammans med er visat vår solidaritet med det belarusiska folkets strävan efter demokrati, yttrandefrihet en fungerande rättsstat och på en mängd vis protesterat mot den brutala repression som regimen i landet riktat och fortsätter rikta mot det egna folket. Enbart de senaste dagarnas chockerande nyheter om regimens försök att kontrollera sina OS-idrottare samt mordet på aktivisten Vitaly Shishov visar på att Lukasjenkos maktapparat inte skyr några medel för att behålla makten.
Vi på Palmecentret har bildat opinion genom debattartiklar och genom att berätta om vad som skett via vittnesmål från våra partners på plats. Vi har också samlat in väl behövda medel som gått till de som kämpar för sina grundläggande rättigheter i Belarus, och haft utbyten med socialdemokratiska partiet BSDP Hramada och ABF Belarus.
Här kommer några av de vittnesmål från personer som fått stöd från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen under året som gått.
Mitt namn är Julia. Jag tvingades lämna Belarus på grund av förföljelsen kopplat till min aktivism. Jag talar för mig, medlemmarna i min organisation, och alla de vi kunde hjälpa tack vare stödet från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen. När våra medlemmar och ledamöter har arresterats har pengarna gjort att alla fått juridisk hjälp och advokater. Tack för att ni tror på vår kamp, vi ska vinna.
Vi heter Ksenija och Dmitrij. Vi vill tacka er för möjligheten att anlita en advokat och flytta från Belarus. Vi fick information att staten höll koll på oss och vår aktivism, och började få oroande samtal. Det var inte längre säkert för oss att stanna i landet och vi är tacksamma för att vi gavs förutsättningarna till att flytta.
Mitt namn är Nastja. Jag är en belarusisk civilaktivist och har behövt fly från landet för att skydda mig och mina barn. Härifrån försöker jag hjälpa andra belarusier att fly utomlands. I maj tog jag emot tre barn till en kvinna som flytt till Grekland för att de skulle kunna återförenas. Tack för ert stöd, för det har jag kunnat köpa mat, resehandlingar och flygbiljetter. Belarusiska barn har kunnat återförenas med sin mamma.
Mitt namn är Valentina. Jag är 68 år gammal. Tillsammans med andra pensionerade kvinnor blev jag arresterad på tåget, bara på grund av att jag läste en bok med ett röd-vitt omslag – samma färg som oppositionens flagga. Jag blev dömd, och tackar för stödet jag fick av den svenska arbetarrörelsen genom ABF Belarus. Ert stöd betyder oerhört mycket för oss vanliga belarusier som endast vill leva i ett fritt land.
Mitt namn är Vladimir, jag är 22 år gammal. Jag var bara ett litet barn när Lukasjenka blev president, jag har aldrig kunnat ana att en annan värld är möjlig. Men som medlem i ABF Belarus lärde jag mig vad en demokrati är. Trots att vi levde i en diktatur var ABF som en frizon för alla oss som längtade efter ett rättvist och demokratiskt samhälle. Nu har läget blivit sämre, och jag är ledsen över all orättvisa. I dessa mörka tider är ert stöd ett ljus i tunneln.
Turkiet: Eren Keskin är Erdogans måltavla
Under de senaste åren har ett auktoritärt förtryck lagt sig som ett lock över Turkiet. Det har blivit mörkt, syret har börjat ta slut och allt fler oppositionella röster har tystnat.
President Recep Tayyip Erdoğan gick först till angrepp mot det regimkritiska kurdiska civilsamhället. Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 attackerades också övriga regimkritiker. Massfängslanden av oppositionella har följts av organisationsförbud, systematiska kränkningar av fri- och rättigheter, samt en ström av politiska flyktingar bort från landet.
Men människorättsjuristen Eren Keskin vägrar hålla tyst. Hon är en berömd profil i Turkiets människorättsrörelse sedan 30 år och hon vägrar lämna landet – trots hotet om många år i fängelse.
– Jag känner stor tro för mitt arbete och kan inte tänka mig göra något annat. Och vi har förlorat så många människor. Jag känner att vi är skyldiga våra döda något.
Eren Keskin har sedan 1990-talet engagerat sig i minoritetsfrågor och erbjudit avgiftsfri juridisk assistans till kvinnor som utsatts för sexuell tortyr av statliga styrkor. Hon är medordförande för IHD, som är Turkiets mest kända människorättsförening och en av Palmecentrets samarbetsorganisationer. Under årens lopp har hon mottagit en mängd internationella utmärkelser, däribland Anna Lindh-priset 2018.
I februari i år dömdes Eren Keskin till sex års fängelse för ”medlemskap i en väpnad terroristorganisation”. Den befängda anklagelsen bygger på att hon 2014–2015 agerade tillfällig chefredaktör för den prokurdiska och regimkritiska dagstidningen Özgür Gündem, som då hotades av nedstängning – och idag mycket riktigt har förbjudits.
– Det turkiska systemet har röda linjer som inte får överskridas: Kurdistanfrågan, det armeniska folkmordet och Cypernfrågan. Just för att jag tänker annorlunda än staten om dessa frågor har jag ständigt dömts. För närvarande har jag 143 stämningar mot mig och kan dömas till 26 år och nio månader i fängelse. Jag kan när som helst sättas i fängelse.
Eren Keskin anklagas även för att ha ”vanärat” nationen och ”förnedrat” president Erdoğan i flera artiklar hon skrivit. Även sådana anklagelser har idag satt många regimkritiker bakom galler.
Många har börjat likna dagens Turkiet med hur landet såg ut på 1990-talet, en tid som präglades av mycket omfattande våld och statliga övergrepp. Människorättsföreningen IHD klarade sig med nöd och näppe igenom de åren, till priset av åtskilliga mördade medlemmar. IHD:s analys av dagens starkt auktoritära utveckling är att den statliga synen på oliktänkande har förblivit den samma.
– Fysiska attacker var mycket mer intensiva på 90-talet, på grund av sociala medier kan de inte använda dessa metoder lika mycket idag. Men den här gången är det en stor press på yttrandefriheten. Alla arresteras och den som tänker annorlunda sätts i fängelse eller lever under rättslig kontroll, säger Eren Keskin.
På sista tiden har Erdogans regim också börjat dra tillbaka Turkiet från tidigare respekterade värdegrunder. I mars i år övergav man Istanbulkonventionen, Europarådets dokument för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, med argumentet att den hade en skadlig ”HBTQ-agenda”.
– Efter det ökade antalet mördade kvinnor till följd av mäns våld. Det uppfattades som att våld mot kvinnor inte längre var ett stort brott. Enligt min åsikt är anledningen till tillbakadragandet att politiska islamister och rasistiska nationalister stördes av kvinnans frigörelse. Eftersom Erdogan bara kan få röster från dem just nu, erbjöd han dem att dra sig ur konventionen, resonerar Eren Keskin.
Frågan är hur människorättsförsvarare som Eren Keskin orkar fortsätta jobba i en sådan här kontext. Trots sådana här reaktionära bakslag, förtryck och attacker? Det är en fråga hon ofta får från utländska observatörer av Turkiet.
– När jag dömdes till fängelse 1995 sa många att jag borde åka utomlands. Men jag och vissa människor i samma situation valde att stanna och gick i fängelse, och lagen förändrades till följd av kampen. Det är därför jag vill stanna här och fortsätta. Jag älskar vad vi gör och detta är mitt sätt att leva nu. Jag tror det är därifrån energin kommer.
Tre vinster för arbetares rättigheterTill följd av coronakrisen sänkte oljebolaget Albetrol arbetarnas löner med 60 procent. Med stöd från Center for Labour Rights vann oljearbetarnas fackförening tvisten mot arbetsgivaren som tvingades betala ut full lön.
Nedstängningar inom industrin har försatt tusentals fabriksarbetare i djup fattigdom. Med en sammanslutning av fackföreningar lyckades påverka lokala myndigheter att införa ett bidrag till fabriksarbetarna motsvarande 40 procent av deras lön för de dagar fabrikerna stod stängda.
Jeepney- och bussförare tjänar mer ju fler resenärer de har. Under pandemin har de behövt halvera antalet resenärer på sina bussar. Men tack vare stöd från det filippinska transportarbetarfacket NTCU har ett avtal omvandlats till en lag som säkrar inkomsten för förarna under pandemin.
Ett år av katastrof och kreativitet
Mycket av den utveckling som tagit världen flera decennier att åstadkomma, har på blott ett år raserats. Situationen är allvarlig. Covid 19 har i sig orsakat en hälsokris med miljontals döda och en vårdskuld som kommer få långtgående konsekvenser för global hälsa. Nedstängningar i samhällen som saknar sociala skyddsnät har haft enorma konsekvenser för människors liv, och kommer att ha i decennier framöver. I auktoritära stater har ledare utnyttjat pandemirestriktioner i eget intresse. Från till exempel Filippinerna får vi rapporter om att hungrande människor som trotsat utegångsförbud för att hitta mat skjutits till döds av polisen.
Thoko Matshe som arbetar för Palmecentret i Sydafrika berättar att pandemin lett till förödande konsekvenser för hela landet.
– Fattigdomen har ökat överallt. Många barn som inte fått gå i skolan är förlorade för samhället nu, de kommer inte komma tillbaka. Den mentala ohälsan kommer vi få hantera över lång tid framöver.
För Palmecentrets partnerorganisationer innebar situationen i början att fokus fick flyttas från planerad verksamhet till att anpassa sig till en ny verklighet. I Sydafrika ställdes nästan alla planerade aktiviteter in.
– Många engagerade sig i stället i att hjälpa till att distribuera matpaket från regeringen, eller att arbeta med analys och ställningstagande kring hur viruset bör hanteras, berättar Thoko Matshe.
Thoko syftar bland annat på Palmecentrets partner Education and Training Unit, som med bland annat Palmecentrets stöd kunde spela en viktig roll i utformandet av nationella riktlinjer för smitthantering och förebyggande åtgärder mot Covid 19, som spridits på landets alla sjukhus.
Vilka svårigheter i omställningen stötte ni på?
– Ojämlikheten i vårt samhälle blev så uppenbar med digitaliseringen. Så många människor har inte tillgång vare sig till internet eller en dator. Men vi var uppfinningsrika och hittade nya sätt att nå ut. Organisationerna som arbetar mot våld mot kvinnor till exempel, de nådde ut i byarna med hjälp av megafoner!
Men på andra håll har digitaliseringen haft positiva konsekvenser. I till exempel Serbien nådde vår fackliga partner SSSV betydligt fler människor under 2020 med sina utbildningar kring arbetstagares rättigheter.
På Balkan samordnade Palmecentret ett upprop där 60 organisationer från fem länder deltog.
– Våra partnerorganisationer såg i ett tidigt skede hur allvarlig pandemins konsekvenser blev för arbetare, och att vi behövde stå upp för arbetares rätt till skydd i den här situationen, berättar Emira Mešanović som arbetar vid Palmecentrets kontor i Belgrad.
– Sen blev det en snöbollseffekt. De flesta som fick höra talas om deklarationen ville vara med. Flera svenska medlemsorganisationer skrev också under, som en symbol för solidaritet.
Varför var det viktigt att göra det här?
– När pandemin kom märkte vi hur viktigt det är att dela erfarenheter och kunskap mellan oss länderna på Balkan, och visa på att här sitter vi alla i samma båt. Det är nödvändigt att både agera lokalt och i solidaritet med andra länder.