Nyhetsbrev
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.
ENG
Swisha ett valfritt belopp till
123 24 060 72Tack för ditt stöd!
Den senaste tiden har vi upplevt en säkerhetspolitisk diskussion där fokus legat på det militärstrategiska, på stridsvagnar, på upptrappning och hot.
Nu behöver det även höras röster som talar för fred och dialog. Det kräver att man samtidigt kan ha två tankar i huvudet.
Den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland är mycket oroväckande. Den ökade repressionen mot oppositionen ska givetvis kraftfullt fördömas. Putins anspråk på att bestämma över länder i Rysslands närhet och den militära upptrappningen vid Ukrainas gräns, där nu också diktaturen i Belarus gett sig in i spelet, behöver också bemötas konsekvent. Men samtidigt måste vi stå upp för dialog och fredliga lösningar.
För precis 40 år sedan marscherade 100 000 människor genom gatorna i Göteborg, i en mäktig manifestation för fred.
Liknande fredsmanifestationer hölls runt om i Västeuropa och Nordamerika, utifrån insikten att det kalla kriget inte på några villkor kunde tillåtas övergå i ett förödande kärnvapenkrig som sannolikt skulle innebära slutet för hela mänskligheten. Var finns den fredsrörelsen i dag?
För precis 40 år sedan presenterade också en internationell kommission under ledning av Olof Palme en rapport där begreppet gemensam säkerhet etablerades. Kommissionen hade representanter från såväl Sovjetunionen som USA, och från utvecklingsländer. Deras budskap till militärallianserna var att ingen part kan vinna ett kärnvapenkrig, ett sådant skulle enbart resultera i ömsesidig förintelse. Således kan man inte trygga sin säkerhet genom fler och kraftfullare bomber, utan enbart i en dialog med motståndaren kring hur man gemensamt bygger säkerhet.
Nu arbetar en ny internationell kommission, Common Security 2022, under ledning av bland andra Olof Palmes Internationella Center. Utifrån de tankar som formulerades av Palmekommissionen ska detta nya initiativ senare i vår lägga fram förslag på hur vi i dag kan möta kärnvapenhotet, men även andra globala utmaningar som hör vår tid till, som pandemier och klimatkrisen.
Svensk arbetarrörelse har historiskt spelat en framträdande roll i kampen för fred och nedrustning. Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin är exempel på socialdemokrater som varit tunga namn i nedrustningsfrågor. Och så förstås Olof Palme.
För den som förfäras över det den allt mer krigiska tonläget är det hoppingivande att läsa det tal som Olof Palme höll inför FN 1985, där han bland annat säger att det är dags att överväga en internationell lag som förbjuder användning av kärnvapen, som en del i en process för total nedrustning. I dagarna firar just en sådan lag – FN:s konvention om förbud mot kärnvapen – ett år. Det visar hur visioner och idéer kan omsättas till praktisk handling.
Nu behöver fredsarbetet inom arbetarrörelsen, liksom från en bredare svensk fredsrörelse, återigen stärkas. Freden kan inte tas för given. När nu skramlet från vapnen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva. Freden behöver oss.
Anna Sundström
Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Debattartikeln publicerades 25/1 i OmVärlden
Vi måste skriva under förbud mot kärnvapenDEBATT. En lång tradition av ned- och avrustning, fred och frihet har alltid varit en hörnsten inom svensk socialdemokrati och arbetarrörelse.
Vårt budskap till kongressen är tydligt: vårt parti ska även fortsättningsvis vara en kraft i denna kamp och ett undertecknande av FN:s kärnvapenförbud bör således ske skyndsamt.
Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Maj Britt Theorin har alla fått internationellt genomslag för sina idéer och sin kamp för en värld fri från kärnvapen. Anna Lindh talade på Olof Palmes begravning. Hon sa:
”Vi som är unga vill tro på framtiden. Och i en tid då ångesten över ett hotande kärnvapenkrig växer och när många unga ser med fruktan på framtiden, då tog Olof Palme vår rädsla på allvar och förvandlade den till framtidstro och handlingskraft. Han ledde oss i kampen för avspänning, nedrustning och fred. Tack Olof Palme, för att din kamp för framtiden hjälpte oss att tro på den.”
Detta är ett arv vi som rörelse vill förvalta. För Annas, Alvas, Ingas, Olofs och Maj Britts skull, men allra mest för att de som är unga nu ska slippa känna fruktan inför framtiden.
Något som de dessvärre gör, med ett överhängande klimathot, en pandemi och en orolig omvärld. Lösningen på dessa vår tids ödesfrågor är gemensam. Den ser inte landsgränser.
Kärnvapenhotet kan tyckas avlägset i vår tid, men faktum är att hotet är på samma höga nivå nu igen som det var under kalla krigets mitt.
Icke-spridningsavtalet (NPT) kom till för drygt 50 år sedan för att trappa ned kärnvapenupprustningen. Men kärnvapenländerna har tvärtom blivit fler och kärnvapenarsenalerna har ökat.
Sveriges strategiskt viktiga försvarssamarbeten eller det fortsatta nedrustningsarbetet inom NPT motsäger inte anslutning till kärnvapenförbudet.
Tvärtom är ett undertecknande av förbudskonventionen en naturlig fortsättning för att främja svensk säkerhet. 86 länder har hittills skrivit under och alltfler länder, däribland vårt Nato-grannland Norge börjar inse vikten av förbudet.
Det kanske främsta Natolandet av dem alla, USA, har under Bidens presidentskap till och med sagt att de ska se över sitt eget innehav av kärnvapen.
En socialdemokratiskt ledd regering måste inta en position som gör att vi kan aktivt påverka den för oss så viktiga fråga.
Vi vill mana vår egen kongress att skärpa kraven och tydligt ställa sig bakom ett förbud mot kärnvapen.
Olof Palme sa i ett nedrustningstal till FN 1982:
”Det sägs ibland att den uppseendeväckande retoriken hos folkrörelser behöver balanseras upp av statsmannamässig realism. Dessa dagar känner jag snarare att den statsmannamässiga retoriken behöver balanseras av den handfasta realismen hos vanligt folk som har kommit att förstå vad ett kärnvapenkrig skulle innebära och som kräver praktisk handling för att undvika det”.
Och sällan har svenska folket varit så eniga gällandes ett möjligt politiskt beslut. Olof Palmes Internationella Center har flera år i rad bett Sifo ta reda på vad svenska folket anser om kärnvapenförbudet.
Nära nio av tio stöder kärnvapenförbudet och vill att Sverige skriver under. Oavsett vilket av riksdagens partier man röstar på finns en överväldigande majoritet som är för ett svenskt undertecknande.
Årets helt färska siffror visar dessutom att bland socialdemokratiska väljare uppgår stödet för ett svenskt undertecknande till 87, 8 procent.
Kongressen måste fatta beslut som leder till att vi socialdemokrater ställer oss på rätt sida av historien och fortsätter arbetet med att avskaffa kärnvapen.
Vårt arbete behövs för att de som är unga nu ska kunna ha en framtid att tro på.
Anna Sundström, Olof Palme International Center
Annika Strandhäll, ordförande S-kvinnor
Lisa Nåbo, ordförande SSU
Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU
Birgitta Dahl, fd statsråd och talman
Hans Josefsson, tidigare förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella center
Pierre Schori, fd statsråd, ordförande Olof Palmes Minnesfond
Wanja Lundby-Wedin, Kyrkostyrelsens 1:a vice ordförande
Evin Incir, Europaparlamentariker
Och 90 fler.
Artikeln publicerades 5/11 2021 i Aftonbladet.
”Facket måste stå upp för ett kärnvapenförbud”Olof Palme höll ett av sina sista tal i New Delhi, i Indien. Talet hölls till minne av den indiska premiärministern Indira Gandhi.
Palme talade om internationell säkerhet och hotet om ett kärnvapenkrig: ”Ett kärnvapenkrig kan drabba alla folk och alla stater, även de som är längst bort från krigsskådeplatsen. Men det betyder också att alla folk och alla nationer har rätt att säga sitt om dessa massförstörelsevapen”
I april 2015 lämnade International Trade Union Confederation (ITUC) över sju miljoner namnunderskrifter till FN:s dåvarande biträdande generalsekreterare Jan Eliasson. Sju miljoner fackliga medlemmar världen över krävde ett internationellt avtal som förbjöd kärnvapnen.
I början av det här året trädde FN:s konvention om förbud mot kärnvapen i kraft, efter att 50 stater ratificerat den. Bland dem Nya Zealand, Irland, Österrike, Chile, Mexiko, Thailand, och Sydafrika. Idag har 56 länder ratificerat konventionen och ytterligare 30 skrivit under, men ännu inte ratificerat.
Man ska inte bli förvånad över att ingen av kärnvapenmakterna eller NATO-länderna finns med bland de som skrivit under konventionen. Det är ju de som vi nu ska sätta press på.
Det arbetet går framåt. I Norge har det norska Arbeiderpartiet, som nu bildar regering, sagt att man vill se att Norge ska närma sig avtalet om kärnvapenförbud som observatör, och uppmanar andra NATO-länder att göra detsamma.
Den epok av avspänning som kom ut av Reagan och Gorbatjovs nedrustningsförhandlingar är över. Nu ser vi i stället oroande tecken på en kärnvapenupprustning och vi har inte råd att begå misstaget att behandla kärnvapenhotet på samma sätt som klimathotet och risken för globala pandemier. Där världens ledare förnekat allvaret till dess att krisen varit ett faktum.
”Från den internationella fackföreningsrörelsen måste vi sända ett tydligt budskap till världssamfundet att kärnvapnen helt och hållet måste förbjudas.”
Om en dag en president tryckt på avfyrningsknappen till kärnvapenmissilerna finns ingen möjlighet att ångra sig. Redan ett begränsat kärnvapenkrig leder till miljontals döda och får stor inverkan på världens klimat och ekonomi. Ett fullskaligt krig med kärnvapen kan leda till att hela mänskligheten utplånas.
Facket måste vare fredsrörelse. Det är våra medlemmar som slaktats på slagfälten, allt medan generaler och presidenter befunnit sig lång borta från fronten.
De cirka 70 miljarder dollar som förra året spenderades på kärnvapnen skulle vara till långt större nytta om de i stället investerades i välfärd och utveckling, som en del i ett nytt socialt kontrakt mellan arbetare, regeringar och arbetsgivare.
Att driva igenom ett sådant socialt kontrakt skulle garantera att fackliga rättigheter respekteras över hela världen, och att alla garanteras anständiga arbetsförhållanden med löner som går att leva på, liksom rätten till kollektiva förhandlingar.
De sociala trygghetssystemen ska gälla för alla. Företagen ska vara öppna och ansvarstagande i sin verksamhet. En social dialog krävs för att garantera en rättvis klimatomställning och rättvisa när ny teknik kommer till användning.
År 1982 presenterade en internationell kommission ledd av Olof Palme en rapport där man etablerade begreppet gemensam säkerhet. Den slutsats kommissionen kom fram till var att ingen part kan vinna ett kärnvapenkrig, då det leder till ömsesidig förintelse.
Därför kan man inte öka sin säkerhet genom fler och tyngre vapen. Säkerhet kan bara uppnås i en gemensam dialog med motståndaren.
Nu har ITUC tillsammans med Olof Palmes Internationella Center och fredsorganisationen International Peace Bureau bestämt sig för att återlansera begreppet gemensam säkerhet. En ny internationell kommission har satts samman som inte bara tittar på hotet från massförstörelsevapen utan även nutida globala hot som klimatkrisen och de ökande klyftorna i världen.
Under nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, kommer vi inom ”Common Security 2022” att presentera vår rapport. Och vi kommer att behöva den svenska fackföreningsrörelsens stöd i att sprida vårt budskap.
Lika viktigt är att fackföreningsrörelsen trycker på sina respektive regeringar för att förmå dem att skriva på FN:s kärnvapenförbud. Kärnvapnen hotar hela mänskligheten och det finns inga giltig moraliska, politiska eller ekonomiska motiv för att någon nation ska få inneha sådana vapen.
Från den internationella fackföreningsrörelsen måste vi sända ett tydligt budskap till världssamfundet att kärnvapnen helt och hållet måste förbjudas.
Debattartikeln publicerades först i Arbetet 29/10-2021.
Sverige måste skriva under FN:s kärnvapenförbudDe som överlevde kärnvapenattackerna och minns vad som skedde är nu över 80 år gamla. Snart finns ingen kvar som kan berätta utifrån egna erfarenheter. Det är upp till oss som är aktiva i dag att inte förtränga hotet från framtida kärnvapenkrig, och engagera oss för att eliminera det. Det är hög tid för Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.
Klimatkrisen är ett tydligt exempel där problem förträngts och åtgärder uteblivit. Och än i dag finns de som fortsätter att förneka. Risken för en global pandemi har spelats ner, och när den nu har drabbat ser vi att den globala samverkan som borde funnits för att effektivt bekämpa smittan inte fanns på plats.
Vi kan inte inta samma förnekande attityd till risken för ett kärnvapenkrig, som faktiskt kan leda till att hela mänskligheten utplånas. Världens politiska ledare har alltför länge förnekat eller förminskat detta hot mot vår existens.
Sannolikheten för ett storskaligt kärnvapenkrig ökar, liksom risken för en mer begränsad konflikt där kärnvapen används, men som ändå kan resultera i många miljoner döda och påverkan på hela jordens klimat.
Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning. Kärnvapenmakterna moderniserar sina kärnvapen, och spenderar mer pengar på sina kärnvapenarsenaler. Det är USA och Ryssland som innehar den helt övervägande delen av kärnvapnen. Samtidigt har antalet stater som innehar kärnvapen ökat. Storbritannien har beslutat att öka antalet kärnvapenstridsspetsar med 40 procent och det kommer oroande rapporter om kinesisk kärnvapenupprustning.
I allt högre utsträckning räknar kärnvapenmakterna in kärnvapnen i sin militärstrategiska planering. Och med stigande spänningar mellan supermakterna ökar sannolikheten att de faktiskt kommer till användning. Det kan ske genom ett misstag, ett falskt alarm, där ett upptrissat läge inte tillåter att man avvaktar med en motattack.
Det vi nu behöver är en global folklig mobilisering, som lyfter upp kärnvapenhotet från den skugga det hamnat i, till en fråga som lägger sig högst upp på den internationella dagordningen. Det främsta ljuset i mörkret är FN:s kärnvapenförbud som beslutades 2017, samma år som organisationen ICAN fick Nobels fredspris för sitt arbete för ett globalt förbud mot kärnvapen.
FN:s kärnvapenförbud trädde i kraft i januari i år, då fler än 50 nationer ratificerat det. Redan 1985 lyfte Olof Palme i ett tal inför FN behovet av en internationell konvention mot användningen av kärnvapen, som ett steg på vägen mot en total avrustning. Han skulle förstås ha uppskattat att se att hans förslag tre decennier senare förvandlats till verklighet.
Ändå har Sverige valt att inte skriva under konventionen, vilket är högst beklagligt. Med tanke på den stolta tradition Sverige har när det gäller fred- och nedrustning borde vi istället vara en ledande kraft i den växande rörelse som kräver en värld utan kärnvapen.
Vi behöver även finna vägar till samtal som kan minska risken för en kärnvapenkatastrof och minimera andra globala hot mot mänskligheten. Samtal och förhandlingar som måste ske mellan nationer som i övrigt må ha ett konfliktfyllt förhållande. År 1982 lade en internationell kommission under ledning av Olof Palme fram en rapport där begreppet gemensam säkerhet etablerades. Det Palmekommissionen kom fram till var att i ett kärnvapenkrig finns inga segrare, bara ömsesidig förintelse. Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning.
Nu har en ny internationell kommission skapats, som utifrån begreppet gemensam säkerhet analyserar hur världen ska ta sig an kärnvapenhotet och andra hot mot mänskligheten. Initiativet går under namnet Common Security 2022. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenteras en rapport om hur vi ska nå gemensam mänsklig säkerhet i vår tid. En förändring måste till om Hiroshima och Nagasaki inte bara ska vara de första utan även de sista städerna som läggs i ruiner av en kärnvapenattack.
Anna Sundström
Olof Palmes Internationella Center
Pierre Schori
Olof Palmes Minnesfond
Debattartikeln publicerades i Dagens Arena 5/9 2021
Nu är det inte läge att kapa biståndet till PalestinaLättnaden över nyheten om vapenvila mellan Hamas, och andra terrororganisationer på Gazaremsan, och Israel blandas med frustration över den moderata partiledningens cynism och populism. Mitt under den senaste tidens våldsupptrappning meddelar Moderaterna att de vill minska det svenska biståndet till Palestina. Det är en farlig väg att gå och minst sagt häpnadsväckande.
Den här gången varade den väpnade konflikten i elva dagar och krävde 244 människors liv. Tolv israeler varav två barn och 232 palestinier, varav 65 barn. Över tjugo mediehus och organisationer har fått sina kontor förstörda. Just när Gaza är sönderslaget av krig och behoven är som störst, passar Moderaterna på att deklarera att biståndet till Palestina ska minska.
De humanitära behoven är enorma och samtidigt kommer våldet återkomma så länge det politiska läget inte förbättras. Ytterligare civila kommer dö, familjer trasas sönder och nya trauman kommer uppstå för de barn som redan lider och tappar tro på framtiden och demokratin. För långsiktig stabilitet och fred krävs demokrati och framtidstro genom enträget arbete med att förbättra människors levnadsvillkor vilket är vad svenskt bistånd haft och har som huvuduppgift.
Det svenska biståndet till Palestina stödjer de krafter som arbetar för demokrati, yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, ansvarsutkrävande och mot extremism. Moderaterna har rätt i att demokratin är hotad. Desto större anledning att stödja det palestinska civilsamhället.
I våldscyklerna är det extremisterna som håller i taktpinnen och det är vår uppgift att stötta de demokratiska och fredsinriktade krafter som till slut är bärare av en hållbar politisk lösning på konflikten. Det palestinska civilsamhällets organisationer spelar också en viktig roll i att bevaka och rapportera om situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i de områden som kontrolleras av Hamas och den palestinska myndigheten.
Bistånd är inte en konsultbeställning. Högerns annonserade neddragningar av finansiering i hopp om snabba lösningar är orealistiskt, kontraproduktivt och farligt. Att den svenska högern med Moderater och Sverigedemokrater i spetsen har för avsikt att minska biståndet är heller inget nytt.
Trots att stödet för svenskt bistånd idag är stort bland befolkningen görs populistiska försök att ställa behov mot varandra för att kunna lämna världens fattiga med notan för skattesänkningar i Sverige. Detta trots att världsutvecklingen i allmänhet och demokratiutvecklingen i synnerhet går åt fel håll med ett minskat demokratiskt utrymme för civilsamhället. Då behöver den internationella solidariteten och samarbetet stärkas. Är målet fred och stabilisering är demokratibistånd vägen framåt.
Länge har dessutom udden riktats mot just Palestina. Det finns inga ambitioner hos det högerkonservativa blocket att skapa en drägligare tillvaro för dessa människor. Man har valt sida och riskerar med sin politik att stärka extremisterna och omöjliggöra en långsiktig lösning både politiskt och socialt.
Att kapa stödet skulle inte pressa ickedemokratiska aktörer, utan istället främst drabba barn och unga. Svenskt bistånd ger hopp om ett värdigt liv och bidrar till framtidstro för människor som vuxit upp i en flera decennier lång konflikt. Har Sverige ambitioner att verka för långsiktigt freds- och demokratibygge behöver vi också vara realistiska. Det kostar pengar, men det räddar liv. Det främjar demokratin och bereder väg för den långsiktiga lösning som är den enda möjliga: två stater i fred, säkerhet och samexistens.
Debattartikeln publicerades 27 maj 2021 i Piteå-Tidning
”Nu behövs en långsiktig fred – för barnens skull”Att Israel och Hamas enats om ett eldupphör är välkommet, men ingen kan utropa sig som segrare. Attackerna har upphört, men det råder inte fred. Barnen är krigets största förlorare. Sveriges politiker måste agera kraftfullare för en långsiktig lösning på konflikten, kräver svenska biståndsorganisationer med verksamhet i Palestina.
I tisdags sköts 16-årige Islam Wael Burnat till döds på en lekplats i utkanten av Ramallah. Islam och hans vänner deltog i en folklig demonstration mot Israels bombräder mot Gaza och fördrivningen av palestinska familjer från östra Jerusalem.
Lekparken Abu Lemon, där Islam dödades, har byggts med stöd av svenskt bistånd.
”Vi byggde den här lekparken intill muren just för att ge barnen i det här området ett tryggt ställe att leka på, någonstans för dem att andas. Mitt hjärta går sönder”, säger Nora Hamdan, programansvarig för We Effect på plats i Ramallah.
Under de tio dagar som de senaste våldsamheterna pågick föll minst 65 barn offer för våldet i Gaza, Västbanken och Israel. De har dödats i sömnen i sönderbombade hem, i leken på gatan, på väg till affären eller skolan. Mitt i barndomen, i en vardag de inte har valt eller har någon makt över.
”Om det finns ett helvete på jorden är det barnens liv i Gaza i dag”, sa FN:s generalsekreterare Antonio Guterres inför generalförsamlingen i veckan.
Ansvaret faller tungt på världssamfundet som inte agerat tillräckligt kraftfullt mot den olagliga israeliska bosättningspolitiken, mot diskrimineringen och fördrivningen av palestinska familjer. Problematiken är välkänd sedan länge och såväl människorättsorganisationer som EU:s och FN:s representanter på plats har länge varnat för konsekvenserna.
Barnen i Palestina och Israel kan inte känna sig trygga förrän det råder varaktig fred mellan partnerna. Både israeler och palestinier har rätt att leva i säkerhet och med lika rättigheter.
Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM, Individuell Människohjälp
Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Debattartikeln publicerades först i Folkbladet 24/5-2021.
”Alla svenska partier måste ta ansvar för att få slut på Israels ockupation av Palestina”Området Sheik Jarrah i det ockuperade östra Jerusalem, har i dagarna fått stå symbol för den folkrättsvidriga ockupationen av Palestina som pågått allt för länge. Den israeliska staten tillåter bosättare att stjäla land och hem från palestinier medan världen tyst tittar på.
Enligt FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) dokumenterades förra året minst 771 fall av våldsamt agerande av israeliska bosättare som resulterade i att 133 palestinier skadades främst i östra Jerusalem, Hebron, Nablus och Ramallah. Under de tre första månaderna av 2021 dokumenterades ytterligare drygt 210 fall.
De senaste dagarna har många av oss skakats av tvångsevakueringarna av palestinier boende i stadsdelen Sheik Jarrah efter att israelisk domstol hävdat att området skulle ha utgjort judisk mark före 1948. Även det har resulterat i hundratals skadade.
Igår miste dessutom 21 personer sitt liv, bland dem 9 barn, som en konsekvens av israeliska bombattacker i Gaza. Våldet från alla parter måste upphöra omedelbart.
Det är när brott möts med straffrihet som en ockupation kan fortgå i över sju decennier och försätter miljontals palestinier på flykt. Såväl de israeliska bosättningarna som våldet bosättarna och den israeliska militären utövar mot palestinier är ett brott mot internationell rätt.
Europeiska skattebetalares bistånd till att bygga upp hem och skolor för palestinier på palestinsk mark förstörs eller konfiskeras systematiskt av israeliska myndigheter. Det är oacceptabelt och måste omedelbart kompenseras av Israel.
Det är ett faktum att Benjamin Netanyahu och den israeliska högern saknar vilja att verka för en fredlig lösning grundat på två stater. Det är också häpnadsväckande att ockupationen har fått fortgå utan agerande från det internationella samfundet.
I Europaparlamentet har extremhögern, högern och många gånger den liberala gruppen tillsammans utgjort hinder för att ens ta upp frågan om Israels folkrättsbrott i parlamentet. Nästa vecka kommer frågan återigen vara på bordet.
Det är dags för alla svenska partier att ta sitt ansvar för att få slut på ockupationen utan konstanta undanflykter. Det finns ett flertal saker alla svenska partier i riksdagen och i Europaparlamentet skulle kunna driva gemensamt:
1) Erkänn Palestina enligt 1967 års gränser. För alla som verkligen tror på en tvåstatslösning borde ett erkännande av Palestina vara en självklarhet. Så länge Palestina inte erkänns på samma sätt som Israel kommer framgång vara svårt att uppnås i framtida fredsförhandlingarna. Sverige gick i bräschen och erkände redan 2014 men vi behöver fortsätta trycka på för att fler stater ska välja att göra detsamma.
2) Stoppa handel med varor från bosättarområden och företag som bidrar till att upprätthålla ockupationen. Bosättningar är ett brott mot internationell rätt och borde inte stödjas av någon. Dessutom utgör expansionen av bosättningar ett stort hinder för en ordnad tvåstatslösning.
3) Se över EU:s och Israels associationsavtal. Enligt artikel två i associationsavtalet utgör respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i både de interna och externa relationerna en avgörande del av avtalet. Israels brott mot mänskliga rättigheter kan vara ett avtalsbrott.
4) Stödja internationella brottmålsdomstolen i dess utredning av krigsbrott. Internationella brottmålsdomstolen inledde tidigare i år en förundersökning om möjliga krigsbrott som begåtts på ockuperat territorium. Sedan dess har både domstolen och chefsåklagaren utsatts för politiska påtryckningar av israeliska myndigheter som dessutom vägrar samarbeta. Det är viktigt att rättsstatens principer respekteras och domstolen får utöva sitt arbete på ett oberoende och opartiskt sätt. Brott får inte fortsätta mötas av straffrihet.
Olof Palmes ord “Politik är att vilja något” är viktigare än någonsin. ”Att vilja förändring, därför att förändringen ger löften om förbättring”.
För alla oss som tror att en tvåstatslösning är vägen fram, där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet, borde ovanstående krav vara en självklarhet.
Evin Incir, Europaparlamentariker (S)
Anna Sundström, Generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Tajma Sisic, Internationell ledare, SSU
Debattartikeln publicerades 11/5 i OmVärlden.
Global jämställdhet är viktigare än någonsinVåra just nu tre största globala kriser – klimatförändringarna, demokratins kräftgång och coronapandemin – trycker tillbaka jämställdheten, kastar miljontals kvinnor ut i arbetslöshet, hunger och både ekonomisk och social utsatthet. Ändå får alltför ofta det aktiva jämställdhetsarbetet stå tillbaka i tider av kris.
I mars 2019, ett år innan världen kastades in en pandemi, rapporterade Världsbanken att världen tog snabba kliv mot jämställdhet tack vare ett decennium då lagar stiftats för att på papperet ge kvinnor och män samma juridiska rättigheter. Kvinnor kan visserligen fortfarande endast åtnjuta tre fjärdedelar av de rättigheter som män men om den progressiva takten fortsatte skulle världen nå jämställdhet i lagar och regleringar år 2073.
Sedan kom pandemin och med den ett bakslag för jämställdheten som av FN kallats för en skuggpandemi. Vanligen drabbar ekonomisk kris män hårdare än kvinnor men i coronapandemins spår är det precis tvärtom. Skolstängningar tvingar kvinnor tillbaka till hemmen för att ta hand om barnen, den ekonomiska krisen slår hårdare mot kvinnodominerade sektorer och dessutom ökar våldet i hemmen. Jämställheten har fått sig en rejäl törn och traditionella könsroller har både synliggjorts och förvärrats.
En tredjedel av alla flickor och kvinnor världen över har blivit slagna eller sexuellt utnyttjade någon gång i livet. En förvärrad ekonomisk situation är förödande för världens kvinnor.
Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension. Detta drabbar kvinnor hårdast. En tredjedel av alla flickor och kvinnor världen över har blivit slagna eller sexuellt utnyttjade någon gång i livet. En förvärrad ekonomisk situation är förödande för världens kvinnor.
Hand i hand med en växande nationalism stärker repressiva ledare just nu sin makt i många av världens länder vilket resulterat i en demokratisk tillbakagång i ett stort antal länder världen över. Nationalismen har många fiender, men avståndstagandet från feminister och kvinnorättsförsvarare förenar. Kvinnans roll är först och främst att föda nationens barn och stötta nationens försvarare – mannen. Med en växande nationalism och allt fler auktoritära ledare minskar inte bara det demokratiska utrymmet. Kvinnors rättigheter trycks tillbaka, jämställdheten minskar och kvinnors delaktighet i samhället minskar.
Traditionella könsroller förvägrar kvinnor delaktighet samtidigt som inflytande i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Då endast 25 procent av världens parlamentariker är kvinnor, det i huvudsak män som fattar besluten om hur coronapandemin ska hanteras. Enligt UNIFEM är detta förklaringen till att mindre än en femtedel av åtgärderna i stimulanspaketen är särskilt riktade mot kvinnor.
Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner är inte bara ett demokratiskt problem, det leder till förlorade möjligheter och sämre utveckling för hela samhället. Dessutom minskar våra chanser att nå klimatmålen. Kvinnors livsstil generellt orsakar mindre klimatpåverkan och kvinnor drabbas i högre utsträckning än män av klimatförändringarnas effekter samtidigt som jämställdhet gynnar länders förmåga att tackla klimatomställningen. Ändå saknas ofta ett tydligt jämställdhetsperspektiv i klimatdebatten.
Som en direkt konsekvens av klimatförändringarna växer spänningar, ökar antalet konflikter och människor på flykt men vårt svar kan inte vara murar mot omvärlden och mer resurser till militär och försvar. Det är både kortsiktigt och naivt. I stället måste vi nu fånga möjligheten att i grunden utmana den alltjämt rådande traditionella och stereotypt manliga synen på säkerhet. Vi behöver ett tankeskifte till en säkerhetspolitik som sätter människors säkerhet, trygghet och rättigheter i fokus.
När kris är det nya normala måste arbetet för jämställdhet ges förnyad prioritet. Genom att verka för en jämställd miljö- och klimatomställning sätter vi samtidigt freden och den gemensamma säkerheten i fokus. Alla vinner på jämställdhet!
Artikeln publicerades maj 2021 på Folkhemmet Opinion
Moderaterna trummar ut budskap om att strypa biståndetFör första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från 2019.
För första gången sedan FN:s utvecklingsprogram UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index gick utvecklingen på många håll bakåt under 2020. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.
Också i Sverige fortsätter röster höjas för att minska biståndet och villkora det med krav som de facto underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck. I sann Donald Trump-anda trummar Moderaterna ut budskap om att strypa biståndet och påståenden om att sätta ”Sverige först”, som om Sverige är en isolerad ö och inte påverkas av den globala utvecklingen.
När Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att använda bistånd som påtryckningsmedel i migrationspolitiken var det på den moderata gruppen i Europaparlamentets (EPP) initiativ. I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder och för de människor som behöver stödet allra mest, sätts kortsiktiga intressen först och biståndet riktas till de länder som hörsammar krav på gränspoliser.
Vi socialdemokrater står upp för det svenska biståndet som sätter fattigdomsbekämpning först. Vi är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen, det har vi definitivt råd med och problemen globalt kräver det. Vår säkerhet, handel och utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Därför ska biståndet också fortsatt användas till att utrota fattigdomen, stärka jämställdheten och minska orättvisorna i världen.
Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden.
Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet, speciellt kvinnor och flickor. Behovet av internationell solidaritet, samverkan och en feministisk biståndspolitik har därför aldrig varit större än just nu.
När utmaningarna hopar sig är det lätt att det känns hopplöst. Men det är viktigare än någonsin att vi kraftsamlar för att vända utvecklingen. Vi vet att det går. Vi har ju gjort det förut – tillsammans.
Att minska fattigdomen och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom har varit målet för det svenska biståndet sedan starten på 1960-talet. Genom ett generöst bistånd har vi bidragit till just detta.
De senaste decennierna har miljontals människor tagit sig ur fattigdom, barnadödligheten har minskat kraftigt, fler människor har tillgång till sjukvård och de allra flesta barn går i skolan. När nu utvecklingen vänds tillbaka måste världssamfundets ansträngningar öka liksom den rika världens vilja att ta ansvar för den globala utvecklingen.
Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli alltmer beroende av varandra.
Genom en aktiv utrikespolitik som ger fortsatt prioritet åt internationell samverkan och ett generöst bistånd bidrar vi till en bättre och tryggare värld. Det är bra också för Sverige. Globalt samarbete för minskad fattigdom och ojämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.
Annika Strandhäll (S), biståndspolitisk talesperson och riksdagsledamot
Evin Incir (S), Europaparlamentariker
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Artikeln publicerades i OmVärlden 17/3-2021.
Våga stå upp för Hongkongs fackliga kämpar!Den demokratiska utvecklingen går åt fel håll i Hongkong. Godtyckliga gripanden sker nu i lagens namn och våra fackliga kamraters röster tystas.
Redan under förra året ställde vi oss kritiska till de säkerhetslagar som Kina införde i landet. Nu ser vi lagarnas oacceptabla effekt.
Fackliga kamrater fängslas och ställs inför rätta när de utövar sin demokratiska rätt att protestera och demonstrera. Det kan vi aldrig acceptera – varken i Hongkong eller någon annan stans i världen.
I början av januari fängslades över 50 personer, däribland en av våra fackliga kollegor, Carol Ng, ordförande för Hongkongs fria fackförening HKCTU.
Hon hämtades mitt i natten och fördes bort, efter ett dygn i fångenskap släpptes hon, men har nu häktats igen och väntar nu på rättegång.
Fängslanden, bortföranden och arresteringar sker med stöd av säkerhetslagarna. De möjliggör för kinesiska myndigheterna att hindra folket från att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter.
Utrymmet att höja sin röst krymper allt mer och det som tidigare klassats som vanliga protesterbedöms nu som terrorhandling ellersamhällsomstörtande verksamhet.
Dessa händelser illustrerar hur snabbt demokrati kan sättas ur spel när odemokratiska stater, likt Kina, inskränker de mänskliga och fackliga rättigheterna. Det får även direkta effekter på fackliga rättigheter.
Demokratiska rättigheter kan aldrig tas för givna och den kamp fackligt aktiva för i Hongkong är även vår kamp.
När företag allt mer rör sig på en global marknad blir det än viktigare för fackföreningar i Sverige att stötta arbetare världen över i deras strävan efter bra arbetsvillkor och liv i frihet, utan förtryck.
Vi kräver frihet åt de gripna i Hong Kong och vi vill att Sveriges regering agerar kraftfullt för att våra fackliga kamrater frias.